26 July 2006

Djupvik

Här blir det inte mycket bloggat, inte. Jag är på Öland och sysslar sedan en vecka tillbaka med att umgås med mina föräldrar samt med mer renodlade sommaraktiviteter som romanläsning, stärkande havsbad, museibesök, blåbärsplockning och middagar på verandan.
(Inte för att detta på något sätt hindrar bloggande. Det gör däremot den extremt långsamma och sega modemuppkopplingen jag använder just nu.)
Och så har jag jobbat lite också – håll utkik efter ett nyhetsreportage med Ölandsvinkling i SvD någon av de närmaste dagarna (ett inrikesrep, något jag inte gjort på kanske tio år för Svenskan, i alla fall inte på nyhetssidorna!).
Detta är 20:e året eller så vi har vår lilla stuga på Öland, men pinsamt nog har jag fortfarande inte lyckats hamna på Karin Franssons Hotell Borgholm för att äta en enda gång. Vilket nog måste betraktas som något av tjänstefel.
Jag tror faktiskt att "vår" kuststräcka (mellan Äleklinta och Jordhamn, typ, för den som har koll på norra Öland) är en av de absolut vackraste partierna av Sverige! Vilket ju inte vill säga så lite.
Är i Stockholm igen i morgon kväll.

/Gunilla


P S Har glömt min mobiltelefonladdare i Stockholm, så sedan i lördags har jag inte kunnat läsa eventuella mess. Har inte heller lyssnat av min mobiltelefonsvarare. Bäst att maila!

19 July 2006

Everitings good in Timbuktu now

Nu är jag hemma från Jutholmen och åter i min trädgård i Gamla stan!

För två veckor sedan skrev jag om hur Bouba, en guide jag reste med i Mali i januari, kontaktade mig för hjälp med finansiering av en sjukvårdstransport. Han hade kört på ett barn med någons moped, ett barn som behövde transporteras från sjukstugan i Timbuktu till sjukhuset i huvudstaden Bamako. Antagligen en katastrof för samtliga inblandade.

Som jag skrev då kände jag bara olust inför att finansiera sviterna av en trafikolycka mitt i öknen. Men det kändes mycket bättre när min väninna K förklarade sig villig att låna ut pengar till det hela.
Sedan dess har det varit två veckors superkrångel, som mest handlat om att mina pengar befunnit sig på amerikanskt bankkonto men mitt amerikanska bankkort på fullkomligt okänd plats (någonstans i Visby? Det är fortfarande borta!). Så jag har inte kunnat genomföra någon transaktion.

Men häromdagen fick jag in stålar till mitt svenska bankkonto, så nu är allt fixat. Tretusenfyrahundra kronor infann sig på Western Unions Timbuktu-filial igår. Brev från Bouba:

hello
how are you?
I am veryry happy to receive the money you send to me to day in the bank.
I don't no how to said you thanks.
thank you very much you help me much.
everitings good now.now I don't to go to preson now.now I will go to visit my family
tell them about your help you do to me you are very kind.
I hope you will retour back to mali.
take care friendly bouba
Han satt i finkan i några nätter, eller kanske ska man kanske uppfatta det som en gäldstuga – men slapp ut bland annat för att jag för en gångs skull utnyttjade min yrkesstatus.
Jag skrev nämligen ett brev till de ansvariga på polismyndigheten i Timbuktu, i vilket jag på engelska och franska redogjorde för mina framstående internationella journalistiska meriter, berättade att jag varit i Timbuktu för att skriva om musikfestivalen i Essakane och andra maliska sevärdheter, och att de gjorde bäst i att invänta min betalning, samt om Boubas stora vikt för Malis och Timbuktus anseende i världen. Det funkade!

Ni kan alla stöda utvecklingen i nordöstra Mali genom att resa dit (och anlita Bouba som guide). Fast ska ni skicka pengar rekommenderar jag insamlingsändamål som skolor, till exempel denna.

/Gunilla

17 July 2006

Mejerireklam

Hoppas att ni alla som bor i Sverige förstår hur privilegierade ni som har tillgång till svenska mejerivaror!
Min favorit är vaniljyoghurt – en av de få saker jag riktigt kan längta hem efter – och jo, det finns i USA och på en massa andra ställen i världen också. Men den är aldrig så krämig och frisk som Arlas. Den vaniljyoghurt jag köper på Bravo's snabbköp i Harlem är exempelvis stabbig och smakar artificiellt och har en trist konsistens som dessutom vattnar sig. Inte kul. Skillnaden är som mellan mör oxfilé och senig skosulebiff.

Dessutom, Lindahls mejeriers tjocka, krämiga grekiska och turkiska yoghurt är fantastisk! Numera finns den i sina stora hinkar även på lilla Konsum här i Gamla stan.
Tjock, grekisk yoghurt som är riktigt god finns även i delikatessbutiker i New York. Jag brukar äta den med en god sylt eller skivad banan och hackade valnötter. Men – den kostar minst 2 dollar för en liten portionsburk. Här får jag 500 gram turkisk yoghurt för samma pengar, eller 1 kilo grekisk för 22 kronor...

En vacker dag – när jag slipper från min sega modemuppkoppling – ska jag klura ut vad som är skillnaden mellan grekisk och turkisk yoghurt.

Uppdatering: en sak till att glädjas åt – kolamessmör!

/Gunilla

Läsning

Äntligen har jag börjat läsa en rejäl bok. Det senaste året har det blivit lite väl mycket slösurfande bland bloggar och sajter, och förutom det har läsningen i bästa fall bestått av tidningar, tidskrifter, Scoop och en och annan snabbläst pocketbok. Nu har jag satt tänderna i något jag hoppas blir inspirerande läsning: "Kvinnor på gränsen till genombrott" av Ulrika Knutson. En riktig bok, inbunden och allt! Vem vet, kanske lyckas jag läsa en del skönlitterära verk innan sommaren är över.
Men, jag måste ju skriva en del texter också, och det går dessvärre inte att skriva och läsa samtidigt...

/Gunilla

16 July 2006

Loubnane

STOCKHOLM Har väntat hela dagen på telefonsamtal från min kompis R, som eventuellt skulle komma och hänga i min trädgård idag, men hon hör inte av sig. Kanske för att hon har fullt upp med annat: att oroa sig för sin pappa, som just nu råkar befinna sig i familjens lägenhet i Beirut.

För sju år sedan fick jag följa med R och hennes syster E till Beirut. De hämtade mig på den nu stängda flygplatsen, och vi åkte och hämtade kassar fulla av grillad kyckling, hummous, fattouche och annat som vi åt i deras hem. Pang, så var jag inne i det libanesiska vardagslivet – trots att systrarna själva snarast var främlingar i Beirut, som de inte satt sin fot i sedan familjen tvingats fly 1975.
Föräldrarna hade just köpt lägenheten, som de bott i på deltid sedan de halvt-om-halvt pensionerats här i Sverige. Samtidigt driver de, tillsammans med R, vidare sitt familjeföretag, ett skrädderi på Östermalm. Som så många andra "libaneser" i Sverige är de egentligen syrianer – ursprungligen från Qamishle, en stad på den turkisk-syriska gränsen varifrån många kristna tvingades fly till Libanon (där det ju bor såväl maroniter som armenier och andra kristna minoriteter).

R&E var fantastiska Beirut-guider, inte minst eftersom R är professionell tolk och kunde hjälpa mig med intervjuer på arabiska. Vi var överallt, utom i södra Libanon som var alldeles för osäkert att besöka och vid Baalbek-templet som de av ungefär samma skäl inte hade lust att åka till (de hänvisade till oro för områden med många "musslor", som var deras kodord för gissa-vilka), eller åtminstone på olika håll i Beirut, i partyorten Jounieh, hos Chateau Muzar-vinmakarna, bland skidorterna i bergen och i Byblos.
Vi hängde på glamouriga restauranger och på en av Beiruts kändis-frisersalonger, och jag knallade på egen hand omkring längs med Gröna linjen, d v s fronten under kriget där många av byggnaderna fortfarande låg i ruiner. Jag skrev och fotograferade till reportage för modetidningen Dutch, för Metro, för SvD:s Ung Idag-sida och en restaurangguide för Gourmet (det allra första jag gjorde för den förnämliga publikationen).
Vi träffade hur många människor som helst, av alla de slag. En del av dem hade just återvänt till Libanon, från sina exilvistelser i Sydafrika, Sverige och andra länder. Jag minns hur otäckt det var en gång när vi var passagerare i en bil i Beirut som kördes av en kille som varit krypskytt under kriget och då fått en kula i huvudet – han körde precis hur fort som helst, och det kändes uppenbart att hans adrenalinkicksnivåer var gravt störda.

Sedan drog jag till Syrien en vecka också – en helt annan upplevelse och en annan historia. Egentligen ännu mer spännande och fascinerande. Bara namnen på de städer jag besökte, till exempel: Damaskus, Palmyra, Homs och Aleppo... När jag kom hem var det Syrien, inte Libanon, jag var mest uppfylld av.
Ingen redaktör var dock det minsta intresserad av material därifrån. "Beirut" och "Libanon" var spännande buzzwords för dem, men Syrien kände ingen riktigt till. "Syrien – nä, det är alldeles för komplicerat", sade faktiskt dåvarande redaktören på SvD Idag-redaktionen – alltså samma person som gärna köpte in ett reportage om unga libanesiska studenter till serien "Ung i världen" de hade då (och som jag hade velat komplettera med ett rep om exempelvis beduinbarn i Palmyratrakten). Som om Libanon inte var komplicerat! Nå, på den tiden hade jag inte särskilt många kontakter bland redaktioner som intresserar sig för så kallade internationella frågor, och hade väl inte kunnat åstadkomma särskilt mycket om verkligt intressanta saker (såsom förhållandena i fängelset i Palmyra eller relationerna mellan Libanon och Syrien).

I alla fall – denna resa, i januari 1999, var viktig för mig. Vistelsen blev kort, bara en vecka i vardera Libanon och Syrien (och så tre dekadenta dagar i Paris på hemvägen) men det var den första jag gjorde till så kallade komplicerade länder – och min första reportageresa utanför Europa, förutom USA och Australien.
Som ni förstår gav den blodad tand för mer resande, och samtidigt föll mycket på plats vad gäller att begripa något av konflikterna i Mellanöstern (om det nu är möjligt) och alla därfrån som bor i Sverige (jag har haft stor nytta av Syrien- och Libanon-erfarenheterna under allehanda taxiresor i Stockholm, till exempel).

Självklart har jag länge velat åka tillbaka, både till Libanon och till Syrien – och naturligtvis vore det viktigt att åka dit nu.
Men det finns så många andra som skulle kunna göra det bättre (exempelvis Nuri Kino – klicka här och scrolla ner till "Brats i Beirut och Båstad", den 14 juli; även för exempel på hur närvarande Libanon är i Sverige), som kan ta sig in i landet och klara att dels ta sig runt, dels sända hem texter. Eller som redan är där. Och som dessutom har redaktionell uppbackning. Vet inte om jag är feg och lat, eller bara realistisk.

Tja, detta är bara några av de saker som far genom mitt huvud vid all Beirut-rapportering. Det är så tragiskt att en ny generation barn där nu tvingas gå igenom samma sak som Zozo i Josef Fares film med samma namn. Den borde visas på TV nu.

/Gunilla

14 July 2006

Meta

Det suger att varken ha bredband eller trådlöst. Den tekniska utvecklingen har gått bakåt i mitt liv – förra sommaren kom jag in på ett trådlöst nätverk i min trädgård, men nu har de sett till att lösenordifiera det. Inga grannar med trådlöst tycks ha tillkommit – underligt, eftersom de har installerat bredband i hela föreningen. Å andra sidan har jag klurat ut hur jag kan få in radio i min mobiltelefon, så nu kan jag åtminstone lyssna på P1 här i trädgården. Jag försöker tänka att det gör mig gott att inte vara uppkopplad, men jag är inte övertygad. Snarare är resultatet att jag kommer att få en astronomisk telefonräkning av alla sega modemuppkopplingar (dock inte från trädgården).

Well, denna utläggning för att förklara att bloggandet blir lite sporadiskt och oinspirerat framöver. Nu ska jag skriva ännu en text om tortyr. Försöker hålla datorskärmen i skugga och åtminstone benen i solvärmen, men det är lite svårt.
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Synd att inte fler kunde komma på trädgårdskalas i går. Ni missade rostbiff, rostad potatis, fetaoströra, tzatziki, hummous, chokladdoppade jordgubbar, chokladdoppad ananas, rosévin (visst) och lite annat. Och världens sötaste systerson på tillfälligt Stockholms-besök!

/Gunilla

11 July 2006

Nu funkar mitt vanliga svenska mobilnummer

STOCKHOLM Meddelas endast på detta sätt: har äntligen fått ett korrekt SIM-kort på plats, så från och med nu kan ni använda mitt gamla vanliga mobilnummer: 0708 10 33 08.

Idag har jag varit på Grinda hela dagen, med min bror och hans söta döttrar – svensk sommar i koncentrat med båttur, trävillor med snickarglädje, sandstrand (ja, jag badade), bräkande får, rödmålade hus, jordgubbar och fisk- och skaldjurssoppa. Perfekt varmt. Perfekt.

Förresten, alla trogna bloggläsare som vill komma på simpelt trädgårdspartaj i Gamla stan på torsdag eller fredag (sen eftermiddag) och som inte redan fått en preliminär inbjudan kan skicka ett mail till mig så får ni en definitiv inbjudan när den är klar!

/Gunilla

10 July 2006

Jo, sport och kultur kan vara politik, men...

STOCKHOLM Det märks att redaktionerna är befolkade av sommarvikarier. Lunch-Ekots tidningskrönikör idag var mycket noga med att tala om vilken politisk färg de olika tidningarna hon citerade har – "liberala Göteborgsposten", "liberala tidningen Expressen", "oberoende socialdemokratiska tidningen Aftonbladet", "obundet moderata Svenska Dagbladet".

Men krönikecitaten handlade uteslutande om Zinedine Zidanes skallning i VM-finalen. Kan ingen på Ekot tala om för vikarierna att de politiska etiketterna de har listor med på redaktionen bara gäller tidningarnas ledarsidor? Inte sportkrönikörerna.

Jag minns en gång för många år sedan då någon tidningskrönikör på Ekot också nogsamt talade om att SvD är "obundet moderat", vilket blev absurt eftersom den som citerades var någon extern skribent som hade skrivit en debattartikel eller ett gästinlägg på kultursidan. Allt blev liksom helt fel om man skulle tänka sig att dennes text var skriven ur ett "obundet moderat" perspektiv.

Så de får allt styra upp lite där på Ekot.

/Gunilla

09 July 2006

Landlawd is cool!

STOCKHOLM Finns en hel del olikheter mellan lägenhetsmarknaderna i New York och i Stockholm. En är ett hyreslägenheter i New York alls annonseras ut...

Och det är onekligen ännu skojigare när lägenhetsannonserna dessutom är rappade! Se denna nät-annons, med bilder, för en trea i New Yorks "nya Harlem" BedStuy (Bedford Stuyvesant) i Brooklyn. Ett smakprov:

"the landlawd is cool
(this u will see)
i know he is cool
cuz the landlawd is me"

Kanske borde jag flytta till BedStuy? Lägenheten är jättefin, och billigare än min – men det låter ju inte som om värden vill ha dit vitingar som kommer och gentrifierar ... och jag kommer ju aldrig att orka flytta. Men han kan få vara med i min bok (om Harlemgentrifiering)!

/Gunilla

Viva Italia, Viva Visby, Viva Vinäger

STOCKHOLM*) Som den smyg-italiana jag är känner jag mig lite delaktig i segern – skojig match, eller vad?!

Denna del av den tjattrande klassen nu hemma i Gamla stan igen. Såg matchen sittandes i kvällssolen i min fönstersmyg. Kan inte bestämma mig för vilken medeltida stadsdel jag föredrar – men Visby ligger bra till. Om man tar taxi till och från flygplatserna kan man nästan åka dörr-till-dörr mellan dessa mina två svenska favvostäder på mindre än totalt en timme...

Nästa gång måste jag nog fara till Almedalen lite tidigare. När jag kom i torsdags hade ju kulmen redan nåtts. Och, som sagt, inte en enda av de ökända gratismåltiderna eller ett enda glas gratisrosévin (annat än genom snälla och generösa kompisar) så jag får göra om allt nästa år och försöka göra allt rätt då.
Dessvärre misslyckades jag även av olika skäl med att beta av Visbys olika fin-restauranger, såsom 50 kvadrat, Surfers och G:a Masters, så man behöver kanske en vecka på sig.

Inte mer än ett enda av mina fina visitkort delade jag ut heller – det skedde å andra sidan så sent som i bilen till flygplatsen, dit jag fick skjuts av en viss redaktör. Så OK, strategiskt nätverkande in i det sista, haha. Men jag gjorde exempelvis inga framstötningar i pressekreterar-branschen, om någon trodde det. Kanske för att jag märkte hur skönt jag tyckte det var att vara där enkom för mig själv, utan att representera något eller någon. Så jag avser att harva på med mitt värv ett tag till, fattig och fågelfri.

Häromdagen satt jag och skrev på Vinäger, det vill säga ett av Visbys främsta hangout för Stureplanspubliken, vilket var ett utmärkt kontor (se ovan; fotografen föredrar att vara anonym). (Det finns en bild även på själva skrivandet, av annan fotograf, som en vacker dag hamnar på min hemsida.)
Min text handlade om huruvida det är tortyr eller något annat som USA ägnat sig åt i Guantànamo och andra fångläger för illegala kombatanter. Ganska konstigt att ägna sig åt i idylliska Visby. Eller så var det just en rent medeltida inramning som krävdes för att få till det.

/Gunilla

*) Jag inför från och med nu så kallade dateringsorter här i bloggen. Hade uppmanat en kompis att kolla här på bloggen för att klura ut när jag är i Sverige, men det har uppenbarligen inte varit så tydligt. För hennes något förvirrade svar som kom igår blev: "Ok........ nu har jag kollat på din blogg men jag har inte blivit mkt klokare på vart du befinner dig exakt men det är flera platser ..kul med Alexandria. Du är hur som helst inte i Stockholm.".
Var hon fick Alexandria ifrån är lite oklart, för där har jag inte varit (däremot i närbelägna Leesville!).
Rima – nu är jag som du ser i Stockholm!

07 July 2006

Här bor jag (och om gratisätande i Visby)

Så här fint är mitt hotell! Bredablick, ett annex till Hotell Gute. Mina fönster är de två på mellanvåningen, de till höger som delvis skyms av trädet.










I morse fick jag värsta svenska hotellfrukosten – hela baletten, med kokta ägg och räkor, fem sorters bröd (inkl Gotlandslimpa, valnötsbröd och Säve-franska), massvis av pålägg, yoghurt, gott kaffe, färsk ananas... Klar skillnad mot amerikanska äckliga hotellfrukostar.

Men det här med gratisätandet i Almedalen är hype. Antingen så har luften gått ur bjudtillställningarna så här i slutet av veckan. Eller så är det bara att just jag missat allt. Hittills har jag inte ätit en enda måltid gratis, inte blivit bjudit på någon annan dryck än ett glas rosévin av en kompis, eller ens sett någon möjlighet därtill.
Enda undantaget är en extremt kladdig chokladpralin som Hemmafruarnas intresseorganisation bjöd på. Den var gratis. Jag hade klibbig mintfyllning på händer och haka i flera timmar efteråt. Inte kul. Inte bra PR. De borde givetvis ha bjudit på hembakade kanelbullar istället.

Uppdatering: Uppenbarligen var det jag som missade allt, eller jag som var för mycket under the radar. Jag inser det när jag ser Isobels långa redovisning av vad hon blev bjuden på i Almedalen, massvis trots att hon bara var där en dag mer än jag.
Själv blev jag under fyra dagars Visby-vistelse inte bjuden på minsta glas champagne eller äcklig ceasarsallad, eller något alls av vare sig ungdomsförbund eller PR-firma – utan blott på ett glas rosévin av en kompis (som i sin tur fick en Ginger Ale av mig) och på en fantastisk lammfärslunch av Vassa Eggen. Och så tog jag en smörgås i presscentrets kylskåp.
Alla andra måltider (och de var ganska många...) betalade jag själv. Får skärpa mig till nästa år, så att jag har något att skriva om här i bloggen.
För jag håller ju med Isobel om att det är bra att redovisa vad man låter sig bjudas på, om inte annat så för att hålla pli på sig själv; som jag skrev här i april är min policy att inte ta emot någon bjudlunch eller annan muta som inte håller för att berättas om här.

/Gunilla

06 July 2006

Mail från Fru K i USA m m

Synd för er att min "chef" (d v s kund) på TT Utrikes har bett mig att inte avslöja vad jag ska skriva om i nyhetsväg i förväg här på bloggen. För isåfall hade jag kunnat berätta vem jag just fick mail från (för att jag ska intervjua henne per telefon). Kan nog skriva det i morgon – än så länge kan jag i alla fall säga att det är en amerikansk kvinna som är känd för något som är så långt från den idylliska verkligheten här i Visby som man överhuvudtaget kan tänka sig. Mer imorgon!

Lovar att inte skriva om alla jag spanar in i Visby, det skulle nog bli lätt parodiskt med alla avdankade partiledare och förhoppningsfulla politiker. Och det är ju inget direkt underskott på information om Almedalen. Så jag återkommer bara om det händer något alldeles extra skojigt eller smaskigt som jag tror inte rapporteras någon annanstans.

Men om någon bloggläsare varit orolig för min bostadssituation här i Visby kan jag avslöja att den löste sig enkelt (bortsett från att det var rätt segt att tills dess släpa runt med min tunga väskan här i kullerstensgränderna, men jag är ju van).
Det visade sig att alla hotell inte alls var proppfulla, såsom påståtts. Som ni kan tänka är har många tröttnat på Almedalsveckan i förtid och dragit. Jag frågade efter rum på tre hotell, och det fanns på alla tre! OK, de var dyra, men i alla fall. Nu bor jag på ett stiligt ställe (det billigaste av de tre), bild kommer så småningom. Visby visade sig alltså vara som New York - det finns boende, men det är dyrt. Fast nu är "min väg till jobbet" synnerligen vacker, genom Botaniska trädgården!

Ett tillfälligt telefonnummer har jag skaffat också, för användning enbart i helgen: 073 825 49 10.

Nu ska jag gå och spana på Lars Ohly i Almedalen.

/Gunilla

Veni, Vidi, Visby

OK, det blev Almedalen. Sista minuten-biljett på flyget: 593:–. Visby lika fint som vanligt. Läbbiga alger i vattnet.

Jag funderade över hur lång tid det skulle ta innan jag sprang på Viggo. Svar: 30 minuter, längre än jag trodde, faktiskt. Kändisspanet annars inskränker sig hittills till Ulf Elfving, på planet.

Gunilla
på presscentret

Iowa State Fair låter också skoj

Jag velar ännu om Almedalsveckan. Det är ju ljuvligt här i Gamla stan, såklart (igår var min bror med familj här och lekte i trädgården – och åt jordgubbar och vaniljglass). Men planet går om knappt två timmar från Bromma, så man vet aldrig! Och det där bostad i Visby ordnar sig väl, ehhhh...

Jag vill också åka på USA:s svar på Almedalsveckan, Iowa State Fair, ett troligen galet evenemang med tävlingar om vem som fött upp den fetaste grisen och så'nt. Har försökt få en redaktion att skicka mig på nedanstående studieresa (för att förbereda kongressvals-bevakning) men det gick dessvärre dåligt! Fast visst låter det kul?! Det är amerikanska UD:s pressavdelning som arrangerar resan.

/Gunilla


WHAT: 2006 Midterm Elections Reporting Tour: Part II - Iowa (Second in a series of midterm election reporting tours)

WHEN: Tuesday, August 8 - Saturday, August 12

WHERE: Des Moines, Iowa, with visits to Ames, Waterloo and other locales

Why Iowa? Where else can you meet voters in America's heartland that are used to being catered to hand and foot by every Presidential wannabe? Add to that an open-seat Governor's race, the winner of which may play kingmaker in the 2008 first-in-the-nation presidential caucuses. And add to that the fact that two of the most competitive House races in the country are in Iowa (First & Third Districts).

What else is going on? New ethanol plants going into business. Growth of immigrant worker populations. And of course, the Iowa State Fair, a magnet for presidential hopefuls and all other kinds of candidates (not to mention the Lady's Chicken Calling, Monster Arm Wrestling, Tractor Pull, and Pie Eating contests, plus Outhouse Races and Butter Sculpting.)

Visits will be arranged to these and other places to cover the wide range of issues the state of Iowa has to offer, in addition to as much face-time as possible with candidates and political activists.

Plan on arriving in Des Moines any time Tuesday, August 8th to check into the hotel. Tour starts Wednesday morning and ends Saturday afternoon, August 12th. Saturday will be our only day at the State Fair and we have a tentatively scheduled private meeting with former House Speaker Newt Gingrich that afternoon.

04 July 2006

Online ovanför Atlanten

Premiär för wireless i luften för mig. Enda gången jag tidigare flugit SAS sedan de införde tekniken fungerade inte systemet. Nu gör det det!

/Gunilla

"Is very umergency"; tiggarbrev från Timbuktu

Här nedan finns konsekvensen av att resa i Tredje Världen: tiggarbrev. I det här fallet från Bouba, 24 år, den guide jag anlitade – och blev vän med – i Mali i januari. (Resan gjorde tyvärr inte starkare bloggavtryck än såhär.)

Mali är världens fjärde fattigaste land. Min resa gick bland annat till Timbuktu och öken-området därikring, en av Malis fattigaste delar. Jag har bott en natt i ett rum hemma hos Boubas familj, och vet att de inte har det särskilt fett. Turistsäsongen, då han kan jobba som relativt välavlönad guide, är blott två, tre månader om året.

Vad som hänt är alltså, enligt det artiga brevet nedan, att Bouba åkt moped och dumt nog kört på nå'n snubbe som brutit benet och tvingas åka till sjukhuset i huvudstaden Bamako. En katastrof för samtliga inblandade. Detta är ett land där trafikförsäkringar och gratis akutsjukvård liksom inte finns. Att skicka ett brev till en västerländsk journalist/turist man reste med i januari och be om ett handlån är alltså enda utvägen. (Det var en ren reportageresa – men jag skriver ändå "turist" också, eftersom jag hittills bara sålt en text för 3 000:– från den. En summa som täckte visumavgift + vaccination + transport till och från flygplatserna – åtminstone en bråkdel av alla kostnader.)

"The boy he's family bring me in the politation and they say that if I don't do something they will prison me, because this is like kill someone." Oops – Tredje Världen blev plötsligt på riktigt, och inte bara en alltmer avlägsen, pittoresk kuliss till mina äventyrliga resor.

Min enda reaktion på brevet är ärligt talat – än så länge – obehag. Jag har verkligen ingen som helst lust att skicka pengar för att bekosta konsekvenserna av en olycksalig trafikolycka i Mali. (Ja, det är ett lån som efterfrågas, men jag skulle aldrig förmå mig själv att driva in pengarna igen – och det kostar massor att transferera pengar fram och tillbaka till Afrika.) Samtidigt förstår jag precis hur desperat ropet på hjälp nedan är.

Poängen med att resa i fattiga länder som Mali är att man får förståelse för under vilka villkor människor lever. Och möjligheten att själv göra direktinvesteringar, om än mycket små. Jag försöker se till att mina reseutgifter i möjligaste mån hamnar hos människor som behöver dem, gärna kvinnor (för då kan man vara ganska säker på att pengarna går till mat och kläder och skolavgifter).

Visst är det behjärtansvärt att hjälpa en vän som försatt sig i en olycklig situation, och som inte har någon annanstans att vända sig – men det finns många behjärtansvärda ändamål att skänka pengar till... Fast visst skulle jag kunna avstå från en resa till Gotland och istället skicka de pengarna till Mali. Min drivkraft vore naturligtvis isåfall – så känns det just nu – dåligt samvete. Vilket kanske inte är det sämsta. Men inte heller det bästa.

/Gunilla

dear friend gunila
how are you ? I'm sorry to ask you a credit of money, I didn't want to ask you for this but only that I got a trouble, and this is the reason way I ask you for this, well, it's because this morning I have take a bike of one of my friends and I have hit someone with and the person is at the hospital and his leag broke. and now the medicin say that we have to send him to bamako, and is there they can solved it. and the money that I have with me I spend all and now I need some more for the transport of the person, and after I can give you back, and I ask you this service also because at the moment the job is not working the tourists don't come at the moment, all my friends don't have money also because we do the same job, and this the reason way I ask you this and later I can pay you back here to november the season will start. and is very umergency because the boy he's family bring me in the politation and they say that if I don't do something they will prison me, because this is like kill someone.

well, my dear gunila, please help me for this and I will be very glad, and for me this is a big saved that you do for me and my family.

and the montent that I need is 400euros.

greet you and wish you all the best, and have good trip.

I wait your news as very soon. and wait for impatiently.

Independence Day

Oj, för några minuter sedan bröt Självständighetsdagen ut här i USA i allmänhet och i Harlem i synnerhet. Som jag skrev häromdagen har det varit en hel del smällare här de senaste veckorna, men nu var det dags för fyrverkerier. Tyckte ett gäng grannar (?) till mig och brände av massvis av raketer på trottoaren här nedanför. Rejäla pjäser.
Som stockholmare är man ju rätt van vid fyrverkerier, jag syftar på såväl Vattenfestivalen som alla nyårsfiranden. Och jag har vant mig vid smällarna här i området på sistone. Ändå blev jag livrädd för några sekunder, när raketerna mer eller mindre for förbi alldeles utanför mina öppna fönster (det är så varmt nu att jag har alla fönster öppna). Kändes det som. Det smattrade och dundrade som hade en krigsmakt haft vägarna förbi.

Men efter några minuter var det roliga slut. Fyrverkerier är nämligen förbjudna i New York för, av säkerhetsskäl, och iår blev det även förbjudet att transportera fyrverkerier in till sta'n. Eftersom man firat den 4 juli med just fyrverkerier sedan 1771 är många rätt sura över detta Bloomberg-förbud. Polisen kom genast och arresterade fyrverkaren här på 127:e gatan.

Bild kommer snart.

/Gunilla

02 July 2006

Kvavt i Harlem som vanligt; jag klurar om Almedalen

Jag har redan tröttnat på Almedalen, for obvious reasons. Det är bara ... too much. Jag gick igenom seminarieprogammet för torsdagen och fredagen, och noterade att det mest var programpunkterna om/med FN och Läkare utan gränser jag genuint lockades av.

Men så såg jag ett foto på Café Gula Huset på Almedalsbloggen, och började trots allt längta till Visby... (Jag fick helt enkelt flashbacks till sommaren 1994, då jag jobbade på Radio Gotland som då hade sina lokaler alldeles intill Gula huset – vars gudomliga portvinskaka jag gjorde ett av mina allra första frilansjobb om, för SvD:s matsida, i september 1995.)

Och två, tre dagars mingel kan jag nog klara av! Få programpunkter = mer tid till mingel, vilket ju verkar vara poängen med alltsammans. Dessutom är det svårt att motstå denna program-/kärleksförklaring. Plus att jag behöver hålla kolla på vad som händer i Sverige. Dessutom, ska mina hot om att jag minsann ska bli högavlönad pressekreterare nå'nstans (som jag alltid mumlar för mig själv så fort nyhetschefer och andra redaktörer levererar sina sedvanliga skambud) ha någon täckning gäller det ju att jobba på nätverkandet.

Så kanske dyker jag trots allt upp i Visby mot slutet av veckan. Man får hoppas att det finns några kolleger och kompisar kvar som orkar hänga med mig då.

Och kanske på Sudret därefter, om Mickes biluthyrning i hamnen har några wrecks kvar!

/Gunilla

P S Finns det någon som har ett halvt hotellrum eller en hel säng innanför murarna till övers?
Jag är bostadslös i Visby, en svår situation jag befann mig i redan i juni 1994. Inte kul.
Särskilt när man till skillnad från gissningsvis alla andra i Almedalen varken är där på någon annans bekostnad eller uppbär vare sig lön eller traktamente (ja, jag vet att det är avdragsgillt – men det innebär inte att det är gratis, som vissa tycks tro).
Kan erbjudas i utbyte: mingelsällskap, rum innanför murarna i Stockholm, en kosmopolitisk fläkt från New York, mer mingelsällskap ... och lokalkännedom om Visby/Gotland! Inte minst Visbys restauranger.

01 July 2006

Uppdatering om Fredrik Bush-boken

OK, jag hajar nu vad "extreme makeover" syftar på. Sorry, jag har dålig koll på så'nt. "Omgörning" låter supertrist.

Nu har jag också lyssnat på torsdagens Studio Ett-inslag med Brian Palmer och P J Anders Linder. Såvitt jag kan bedöma, utifrån mina två blygsamma intervjuer med Fredrik Reinfeldt i New York i februari/mars, verkar Linders tolkning i diskussionen vettig – alltså, att moderaternas "makeover" mer är att likna vid New Labours och att Brian Palmers teser innehåller vissa mått av konspirationsteorier.
Men jag kan som sagt vara lurad!

/Gunilla

Pang, pang, pang – det smäller i Harlem

De senaste två veckorna har det smällt till en hel del här i Harlem. Ibland säger det bara PANG! ; ibland är det nästan som smattrande skottsalvor.

Med tanke på det här områdets långa historia av våld och gängstrider kändes det ganska obehagligt när det började. Jag vill liksom inte bli skjuten på väg till Kilimanjaro (vår dygnet-runt-öppna jourbutik, driven av en jemenitisk familj, där jag köper juice, mjölk och glass) eller på väg hem från tunnelbanan (stationen ligger inom synhåll från mitt hus). Och jag vill kunna låta övertygande när jag säger till familjemedlemmar och vänner att stadsdelen blivit säker – särskilt till dem som ska komma och hälsa på, eller rentav bo här!

Men ganska snart insåg jag att skottlossningarna inte var något annat än smällare. Det är ju 4 juli på tisdag, och vissa tar ut de patriotiska glädjeyttringarna i förväg.

/Gunilla

Boknamnsförslag (och artikelförslag till er i Almedalen)

Bortsett från att jämförelsen mellan "omgörningen" (heter väl ändå "makeover" på svenska?) av Fredrik Reinfeldt och George W Bush haltar en smula – vore det inte mycket skojigare om boken hette Fredrik Bush?

Förresten, enligt baksidestexten har Fredrik Reinfeldt hänvisat till inspiration från George Bush.
Kanske någon i Almedalen eller så kan pressa honom på den punkten, det vill säga be honom precisera det (eller om det är meningen att man ska läsa det i boken, vad vet jag).
För när han var här i New York och (jag och framför allt) SR Ekot intervjuade honom om sina och moderaternas kopplingar till amerikanska partier talade han om hur de snarare inspirerats av Bill Clinton (och Tony Blair).

Blev vi lurade? Eller handlar det ena om omgörnings-inspiration (Bush) och det andra om politisk inspiration (Clinton)? Eller både och på något vis? Reinfeldt kan säkert reda ut saken!

/Gunilla