31 August 2006

Norsk debut! Terrorister till leie

NEW YORK "Byen som lever av å spile sinte arabere"; "Lokalbefolkningen i Leesville leker terrorister och får juling av den amerikanske hæren. Opp till tusen personer er med på Irak-leken" kan ni läsa om i senaste numret av norska Memo. Min text; Chris Maluszynskis fina fotografier.
Omslag och innehållsförteckning finns på nätet; själva tidningen får ni väl fråga efter i Pressbyrån eller så...

/Gunilla

Efterlysning: krigstermskunnig

NEW YORK Jag skulle gärna vilja komma i kontakt med någon som har lust att korrläsa ett reportage jag skrivit, och som ska publiceras i DN Söndag framöver.
Det handlar om Irakkriget. Behöver hjälp av någon som är väl förtrogen med militära termer och amerikanska militärstrategier, vill läsa igenom texten och kan kolla så att ingenting låter tokigt – innan det går i tryck! Maila isåfall: gunilla@kinn.se. Min deadline är nu på måndag.
Har någon genast förslag på hur jag kan översätta "operations officer" till korrekt militärsvenska blir jag också tacksam! Svara gärna i kommentarfältet.

/Gunilla



Köp Fokus och läs om Grönland



NEW YORK I morgon fredag kan ni gott köpa Fokus. Jag medverkar till Veckans Fokus, med material från Grönland och USA om klimatförändringar.

/Gunilla

30 August 2006

God Bless America


Poughkeepsies järnvägsstation, 21 augusti

/Gunilla

Poughkeepsies järnvägsstation




















Hit kom jag den 21 augusti för vidare befordran med taxi till Culinary Institute of America i Hyde Park: järnvägsstationen i Poughkeepsie, en timme och 20 minuter med tåg från New York längs med Hudsonfloden.

/Gunilla

Antiklimax

NEW YORK Ha, det blev dessvärre ingen Ohio-resa. Jobbet inte insålt (noll intresse, faktiskt, vilket förvånade mig); jag tillbringade större delen av dagen under ett täcke istället. Större delen av kvällen framför datorn!

/Gunilla

Ohio, here I come!

NEW YORK Vi ska till platsen med den röda stjärnan, vilket råkar vara alldeles där det står United States of America.
Midwest, med andra ord! Där är jag inte så ofta. Det riktiga USA (as opposed to New York).

Och jag blir den enda svenska journalist med på resan, och jobbet är ännu inte insålt någonstans, så jag får hoppas att någon läser om det hela här.

/Gunilla

Dagens transportmedel till Ohio: KC-135 Stratotanker











Har
kan ni ta del av onsdagens och torsdagens program! Det handlar alltså om att åka med ett US Air Force-plan som drivs av ett braensle med naturgas, utvecklat foer att minska USA:s oljeberoende.
Faerden går från McGuire Air Force Base i New Jersey till Wright Patterson Air Force Base i Ohio idag; tillbaka i morgon eftermiddag. Och daeremellan blir det en dos Americana, i form av middag på Young's Dairy och oevernattning på Hope Hotel! Dessutom ska vi få gå på National Museum of the US Air Force och annat skoj, som ger mig lite fler vaelbehoevliga pusselbitar foer att foerstå patriotismen i detta land.
Hoppas bara att braenslet funkar och att de inte bjudit in oss utlaendska journalister foer att de behoevde foersoekskaniner..!

/Gunilla

29 August 2006

Jag avancerar i La brigade de cuisine

NEW YORK Nu är det snart dags att avslöja lite mer om vad jag ska göra idag.
Som jag skrivit tidigare är det en viss kontrast till vad jag gjorde i förra veckan. Så jag börjar med att visa mer om vad det var – alltså min tidigare omnämnda matlagningskurs! En så kallad boot camp på Culinary Institute of America, kan varmt rekommenderas.

Under fem dagar fick vi lära oss laga mat under avancerad kock-handledning. Och det som var kul är att det inte bara var lite mys kring en köksö (vilket förvisso också hade varit skoj) utan riktigt professionell gastronomi, med proffs-redskap, proffs-utrustning och proffs-tekniker. Jag har bland annat fått lära mig blanchera grönsaker, reda avancerade såser, pochera fisk, veva pasta och bereda kyckling a la supreme.

Och så fick jag privatlektioner i att laga risotto av vår lärare, som varit pasta- och risottokock på Cipriani's i New York! Det, ni. Jag som älskar att laga – och äta – risotto! Nu betraktar jag mig som halvproffs.

Men framför allt har jag insett vikten av mise en place, alltså att förbereda allt ordentligt. Kan tillämpas på mycket, hmmm....

Efter hemkomsten – till mitt ack så amatörmässiga och undermåliga lilla kök – började jag genast undersöka möjligheten till att gå fler matlagningskurser, och har upptäckt lämpliga sådana både på Manhattan och i Stockholm. Ett nytt beroende! Kan bli dyrt. Visserligen fick jag gå denna kurs gratis, men bara de belopp jag lagt ner på nya knivar hittills...













Chef Phil Crispo visar hur man dompterar en kyckling.














Moi! Iförd toque, engångsvariant av papper. Jag hackar selleri till en mirepoix, grönsaksgrunden till en sås på – i detta fall – rostbiffssky.


Detta var tredje dagens matlagning – inför genomgång och kritik ... och uppaetning!




Frosseri
Så här ser en typisk måltidsdag ut på kursen:
• 5.45–7 Frukost med lagade rätter – man kan välja på typ omelett med olika tillbehör, enchiladas, äggröra med bacon, fruktsallad eller liknande
• 8.15–8.30 "Refreshments" – rast mellan lektionerna, med vad vanliga människor kallar frukost (kaffe, croissant eller muffins, yoghurt, frukt)
• 12.30–13.30 Lunch – uppätning av vad alla på kursen lagat under förmiddagen, se ovan! D v s det finns stora fat med fyra smaskiga förrätter och fyra smaskiga huvudrätter med fyra smaskiga grönsakstillbehör att välja mellan (man vill såklart prova alla); sedan är matbordet uppdukat med diverse paj- och tårtbitar ditställda av eleverna på nå'n konditorkurs.
• 14.30-15.30 Vinprovning, med test av "vilka viner passar till vilken mat" (smakprov av små bitar getost, parmaskinka, druvor)
• 18.30-21.30 Trerättersmiddag med mousserande, två röda eller vita viner samt dessertvin på någon av campus tjusiga restauranger.




Två eftermiddagspass med vinprovning ingår i kursen. Vi fick lära oss grunderna om viner, och essensen kan kokas ner till: riesling passar till allt.



Tur att den här bilden är i liten skala, jag (i mitten) ser helt galen ut här! Jag och mina med-kockar förbereder Den sista måltiden:
• kinesiska fläskköttbullar i wonton-deg (fatat till höger) med hoisinsås
• fish'n'chips; sea bass med endivesallad och friterade grönsakschips. De sistnämnda hade jag skivat, panerat och friterat, av rödbetor, gulbetor, äggplantor och sötpotatis. (Det tog flera timmar! så garanterat kommer ni aldrig att få hemgjorda grönsakschips av mig – fast de blev himmelens goda)

En av de roligaste aspekterna med denna boot camp var helt klart att träffa alla som gick kursen! Alla var superduktiga på att laga mat, många rentav redan professionella matlagare.
Som Cynthia från Galveston som vill bli "personal chef" (t v ovan), Kiki från New Jersey som är non-desperate house wife och som driver catering vid sidan av (t h); Tai från Texas (bilden nedan), Michelle från Burma/Westchester, Charlene från Chapel Hill i North Carolina, Megan från Pennsylvania, Josh från Virginia, Patricia från Denver... och alla andra!













Fina, restaurangmässiga uppläggningar fick vi lära oss åstadkomma också...




Slutkritik av Chef Crispo. Och sedan fick vi diplom.
Ett diplom från CIA är fina grejer, det, i den gastronomiska världen – och en veckas kurs är ju bättre än ingen kurs. Mycket bättre!

Frilanslivet ingen dans på rosor (fast rätt trevligt ändå)

NEW YORK Idag försöker jag beta av räkningar, skriva tusen införsäljningsmail till svenska redaktörer, gå till banken, ringa samtal till Öland för en story – och så ska jag göra lite avancerad research till en kort resenotis, nämligen genom att äta sen lunch eller tidig middag på Bouchon Bakery. Mina room-mates kom hem från Bouchon häromdagen alldeles saliga, efter att ha ätit en finfin Quiche Lorraine.

Det verkar väl lagom lyxigt som jobb betraktat, en portion quiche blir rimligen avdragsgill på köpet! För nej, redaktionerna jag jobbar med ersätter sällan kostnadsutlägg för matjobb, eller för några jobb överhuvudtaget – men med lite tur understiger notan i detta fall åtminstone arvodet.

Over here i USA däremot... "Ett härligt liv verkar det vara att vara litterär journalist i USA. $200 000-kontrakt på böcker, fleramånaders resor till spännande platser och CV:n smockade med New Yorker, New York Times Magazine, Atlantic Monthly. Slås av skillnaden mot oss i Sverige: Hur få tidningarna är. Hur fattiga dessa få är.", som Vassa Eggen skrev i somras.

Visst, de har det bra, de där litterära stjärnskribenterna – men frilansvillkoren för vanliga, dödliga journalister är rent generellt ingen dans på rosor här.
Kolla bara de futtiga arvodena som en kvalitetstidning som Christian Science Monitor erbjuder enligt sina "writers' guidelines". $200 som grundarvode för en kvalificerad nyhetsartikel eller dito analys är inte särskilt bra (jag antar att skribenterna får betala sociala avgifter och skatter själva). Kan funka om man är stationerad i Mombasa. Kanske.

Men de där riktlinjerna innehåller även mycket intressant läsning om vilken slags journalistik de söker. (Svenska tidningar borde ha motsvarande utförliga anvisningar online, till sina potentiella medarbetare, vilket jag försöker tala om för mina redaktörer.)
Och så får man veta att CSM betalar $20 för en publicerad haiku! Det är inte så värst lukrativt att vara frilansskribent – men de som verkligen behöver se till att gifta sig rikt eller skaffa mecenater är såklart poeterna.

/Gunilla

Mitt första besök i Ohio blir på en finfin farm



Natten mellan onsdag och torsdag ska jag hänga på Young's Dairy Farm i Ohio! "A piece of Americana", som New York Foreign Press Centre kallar det.

Vad jag mer ska göra i Ohio – som jag aldrig varit i tidigare – och hur jag ska komma dit är tillsvidare hemligt, men det hela handlar om ... flygbränsle.

/Gunilla

28 August 2006

Inte konstigt om man känner sig arbetsskygg

Så här jobbiga såg post-, räknings-, tidskrifts- och tidningshögarna ut när jag kom tillbaka till New York den 18 augusti:













Nu är de dessvärre ännu högre.

/Gunilla

Gunilla på jobbet (tillfälligt avbrott från mingel)



NEW YORK
Mina sista dagar i Stockholm var sjukt packade. I två veckor hände ingenting; plötsligt var alla tillbaka i sta'n och skulle träffas. Så mycket sköts upp till sista minuten. Inklusive somliga intervjuer.

Mitt trick, när jag behöver vinna tid eller har svårt att pricka in normala människors kontorstider, är att hitta intervjupersoner på den amerikanska västkusten – och som tur är befann sig några av dem jag behövde tala med denna gång i Kalifornien. Nio timmar bakåt i tiden.

Så samtidigt som jag hade avskedsbjudning för mina vänner i trädgården den 17 augusti – se nedan – intervjuade jag wifi-bloggaren Esme Vos i San Francisco, för denna artikel.

Med en pizzakartong som anteckningsblock.

/Gunilla

Foto ovan: Chris Maluszynski (Tack, Chris!)
Foto nedan:
jag (Sorry, alla rara vänner som kom, men det blev bara två stycken publicerbara bilder från kalaset. Jag orkade inte riktigt koncentrera mig på att fotografera den kvällen.)

27 August 2006

Bill&Hill

Här är en presentdekoration på ett 50-årskalas jag var på i Stockholm i somras, ett partaj med vissa inslag av journalister och politiker och public intellectuals av olika slag.

Oh, så unga de ser ut, the Clintons – och ändå är det nästan bara frisyrer och hårfärg som inte riktigt är sig lika!

/Gunilla

Fönsterutsikter från fjärde våningarna










127:e gatan i Harlem (30 juni)











Kvarteret Cepheus i Gamla stan (27 juli)




Regnbåge (16 augusti)

God journalistik I: Anna-Lena Haverdahl i SvD

Härmed inför jag en liten serie här på bloggen för att ge sporadiska exempel på bra journalistik (det kommer inte att hindra mig från att fortsätta gnälla på dålig).

Till att börja med kommer här ett berörande och personligt reportage – som, förutom att det beskriver konsekvenserna av en vanlig sjukdom, Alzheimer, visar på hur bra det kan bli när reportrar får möjlighet att följa sin story och återvända till tidigare intervjupersoner.

/Gunilla

Detta inlägg är pingat på intressant.se.

Rewrites är pinsamma

NEW YORK Enmans-nyhetsbyrån Lennart Frantzell reagerar på torftigheten i att Dagens Nyheter re-writar texter från Los Angeles Times och Washington Post, till en artikel om flickan i Wien som spärrats in av sin kidnappare i åtta år.
Han kritiserar alltså att DN inte har att a) resurser att vara på plats i Wien själva, eller åtminstone b) kompetens att re-writa österrikiska tidningar som är det, utan får ta till amerikanska.

Visst är det synnerligen pinsamt att en stor, svensk tidning måste gå omvägen via USA för att skriva om händelser i Österrike, trots att den tyskkunnige (?), nye Berlin-korrespondenten är inblandad. Det är rentav hemskt med citat som " ... till tidningen Die Presse, enligt AFP".

Men DN tar revansch idag, genom ett reportage med väldigt mycket närvaro, gjort på plats i Wien av London-korrespondenten Caspar Opitz.

Och även om det är trist med en klippartikel baserad på andrahandskällor som DN:s första, så har de åtminstone många olika sådana (AFP, "österrikisk TV", Washington Post, LA Times, Kronen Zeitung).

Jag återkommer i morgon med ett exempel på hur pinsamt det är när svensk press bara rewritar utländsk press baserat på en enda källa. För att inte tala om upphovsrätts-stridigt.

/Gunilla

26 August 2006

Carl Bildt och jag som IT-visionärer och bloggförebilder

NEW YORK Min före detta pojkvän M brukade alltid påstå att Carl Bildt är min idol (eller min förebild eller min favorit, eller vad det var han sade – minns inte riktigt) och som framgår av inlägget nedan stämmer det naturligtvis. Även om jag aldrig förstod varifrån M fick det. (Om du mot förmodan läser detta får du gärna berätta!)

Kom nu att tänka på en kompis som nyligen startade en blogg (som jag inte länkar till eftersom ni ändå inte kan komma in utan lösenord). Jag tipsade honom då om min, men han kände redan till den och skrev: "Anade att om någon har en blogg så är det du, så jag började mitt eget bloggskapande med att leta reda på två andra bloggar – din och Carl Bildts!" Otroligt komiskt. Jag och Carl Bildt, liksom.

Jag har nu skrivit en kommentar på Bildts svenska blogg, som annars har förvånansvärt få kommentarer (återigen en likhet mellan honom och mig), och bett honom plädera mer för wifi. Allt för att jag ska slippa installera bredband hemma i Gamla stan, hehe.

/Gunilla

God infrastruktur = wifinät, men också elnät

NEW YORK Jäklar, vad många blogginlägg det blir idag! Nå, jag har legat efter med bloggandet, och det är så skönt att bara sitta hemma i soffan med datorn efter en veckas hårt knivarbete på CIA. (Min sista insats igår var att skära tre miljoner skivor av sötpotatis, äggplantor, rödbetor och gulbetor, panera dem i majsmjöl och panko med mera, och fritera dem till grönsakschips.)
Tja, jag har ju bakat kanelbullar idag också, med en ny slags äppel- och kanelfyllning jag uppfann för ändamålet. Men ännu inte ens öppnat New York Times!

Nedan skriver jag, apropå bakverk och datorer, bland annat om sommarens surfande på Café Edenborg.
Jag satt även i Kungsträdgården och testade Stockholms stads nya gratisnätverk. Nätet är helt OK, för det mesta. Men sammantaget funkar nätsurfandet i Kungsan inte så bra – eftersom inte ett enda av de många restauranger och kaféer som finns i den parken har eluttag!
Man får hoppas att de hajar att de bör ha det, om wifi-försöket där permanentas. Mitt batteri räcker nämligen inte alltid särskilt långt, och det går inte att hålla det fulladdat när man är så mycket out and about med datorn som jag är (särskilt inte när man hade glömt sitt reservbatteri i New York, och nu blir jag visst av med båda batterierna tillfälligt!) Jag vandrade många varv runt och letade – och hamnade till sist sittandes på en stol alldeles utanför Café Piccolinos toalett i två timmar, med min räk- och bulgursallad på en annan stol. Kändes ganska fånigt.

Lika illa är det faktiskt på Arlanda. I fjol var mitt plan försenat med fyra timmar, och då betalade jag gärna för en dags wifi-uppkoppling. Men den flygplatsen är, framför allt i de nya och nyrenoverade delarna, kliniskt rensad från elurtag (utom i business class-loungerna, såklart). De är helt enkelt bortdesignade!
Jag letade ungefär överallt under minst en timme, och det slutade med att jag tvingades dra min sladd över disken på ett kafé i min avgångshall.
Som tack köpte jag en kladdig räksmörgås (hmmm, detta med räkor tycks vara ett tema) men tvingades äta den och surfa samtidigt, balanserades på en underlig pall – för sladden räckte såklart inte fram till kaféets bordsplatser.
Förväntas alla människor resa med tre extra datorbatterier i handbagaget? Reagerar inte Telia Homerun på att deras wifi-kunder inte alltid har chans att utnyttja deras tjänst, på grund av undermålig infrastruktur på Arlanda? Hur klarar sig alla flygande mobiltelefonberoende, de behöver väl kunna ladda upp sina telefoner med el för jämnan?

I det här fallet hade jag egentligen batterikraft nog för att surfa fram till avgång. Men man vill ju ha sin dator fulladdad när man kliver ombord på en långflygning (om man inte sitter i business class och kan plugga in den i sätet...).

Well, när stadsnäten etableras i Sverige en vacker dag, eller när det blir vanligt att privata inrättningar av olika slag erbjuder nät med eller utan betalning, har det förhoppningsvis kommit batterier som räcker längre än mitt.

/Gunilla

Jag – en missbrukare

NEW YORK Jag har nog alltid anat att jag har en missbrukar-personlighet. Av det lindrigare slaget, men i alla fall. Bland annat av det slaget har jag valt att aldrig röka minsta lilla cigarett, jag inser vad som skulle kunna hända.
Med anledning av detta, och med bakgrund av föregående inlägg, tycks det solklart att jag aldrig borde ha börjat skolan.

/Gunilla

Tamdiu discendum est, quamdiu vivas

NEW YORK En av flera anledningar till att jag i alla år (11!) valt att frilansa istället för att söka anställningar på redaktioner är möjligheten att kombinera jobbandet med studier. Jag har för det mesta studerat och skrivit parallellt, även om det ena eller andra fått ta överhanden.

Men nu är det fyra år sedan jag gick ut min utbildning i internationella relationer på SIPA här i New York. Även om jag brukar knalla upp på skolan för alla föreläsningar och symposier de har där (och även har fått delta gratis genom att sitta med på en eller annan kurs) är det dags att uppdatera kunskaperna. Det har ju hänt en del i världen, om man säger så.

Så i höst ska jag på förekommen anledning läsa en distanskurs i freds- och konfliktkunskap på Uppsala universitet. Jag har studerat statsvetenskap med EU- samt allmän internationell inriktning, utrikesjournalistik, internationella relationer, folkrätt och mänskliga rättigheter samt humanitärt bistånd – men renodlad freds- och konfliktkunskap, eller "säkerhetsstudier" som man nog skulle säga här i USA, har jag faktiskt aldrig läst. Så det kan vara på tiden.

Inte nog med det, i våras fick jag för första gången (har sökt massvis av gånger...) ett stipendium från Publicistklubben – för att läsa spanska, vilket framstår som alltmer nödvändigt när man bor i USA.
Jag skulle såklart gärna vistas några månader i spansktalande land i Central- eller Sydamerika, men eftersom jag har något slags ansvar att bevaka USA åtminstone på deltid så får jag hålla mig här. Ska försöka hitta en kurstid som passar på Instituto Cervantes de Nueva York. Dessutom tror jag att språkinlärning på plats sker mer effektivt om man inte börjar från noll, utan har en god, grammatisk grund. Så kanske kan jag klämma in en vecka eller två hos någon colombiansk familj i vinter eller så, när jag har uppnått någon slags bas.

Nu har jag dessutom upptäckt vilket utbud av professionella matlagningskurser som finns... Om jag hittar någon stipendieinstitution som vill sponsra mig vore det fantastiskt bra att gå någon av French Culinary Institutes kurser (de kostar hur mycket pengar som helst). Hoppas jag hinner jobba lite mellan varven.

/Gunilla

P S Tamdiu discendum est, quamdiu vivas = Så länge som man lever, så länge bör man lära. (Seneca)
Nej, jag har inte läst latin, men var väldigt nära att göra det på Komvux i Stockholm för sisådär 18 år sedan...

Lästips: Huset vid Flon-triologin

NEW YORK Hurra, Kjell Johansson har skrivit en ny bok om sin familjebakgrund. Jag slukade Sjön utan namn (2004) häromveckan, och Huset vid Flon (1997) för några år sedan. Den nya heter Rummet under golvet, och Expressen recenserar den här.

/Gunilla

Lördag hemma i New York

NEW YORK Jag är tillbaka hemma i Harlem! Sov i 14 timmar i natt, efter en synnerligen intensiv vecka på Culinary Institute med matlagning från morgon till sen eftermiddag, otroliga trerättersmiddagar på de tjusiga campus-restaurangerna på kvällarna, och nyhetsartikelarbete och krönikeskrivande på nätterna.

Nu blir det bantning (ja, faktiskt, har aldrig pysslat med det tidigare, men efter fem dagar med det kostintaget vi hade på CIA – det var nämligen trerättersluncher också...och bastanta frukostar med mera – är det dags) och vanligt arbete i New York ett tag.

Eller i alla fall tills på onsdag – då ska jag göra något extreeeemt spännande som jag berättar om i några dagar (kan säga att det är ganska väsensskilt från matlagningskurs).

Hade tänkt åka till New Orleans imorgon, för nu drar det ju ihop sig till "ett år efter Katrina" – men det verkar tyvärr inte bli så, eftersom jag har noll artiklar insålda och ingen kollega där att hänga med (som tanken var).

Nu: kanelbullebak, egenhändigt gjord caffèllatte (det var de faktiskt inte så bra på på CIA) läsning av två kilo New York Times i fåtöljen!

/Gunilla

Jag och Carl Bildt har en gemensam vision

[Detta inlägg är en variant av kommentarer jag gjort på ett Promemorian-inlägg.]

Nu börjar wifi-nätstekniken äntligen bli lite mer vanlig, känd och använd i Sverige. Eftersom jag aldrig installerat bredband i min lägenhet i Stockholm (hade kontor med nätverk resp Duocom-bredband innan jag flyttade till New York för sex år sedan) tvingas jag använda ett segt stenåldersmodem under mina sporadiska besök. Inte kul!

Café Edenborg har det enda fria nätverket jag lyckats hitta i Gamla stan, och gissa om de fick mycket business av mig tack vare det när jag var hemma i augusti. (Tur att de har så bra kaffe, goda smörgåsar och fantastisk chokladtårta, och att de ligger två minuters promenad hemifrån mig.)

Alla som är intresserade av trådlösa stadsnät och finansieringen av desamma kan läsa boken Fighting the Good Fight for Municipal Wireless av Craig Settles, eller kolla på den tillhörande bloggen.

Jag har själv inte läst boken men gjorde en lång telefonintervju med författaren, som bor i Oakland, för en kort text om ämnet jag skrev för TT nyligen.

Craig Settles har många argument för att kommuner/städer bör finansiera allmänna nät. De tre viktigaste:
1. Tillgänglighet i områden där kommersiella aktörer inte ser lönsamhet (typexempel: fattiga stadsdelar i Philadelphia som inga bredbandsbolag brytt sig om att erbjuda abonnemang i).
2. Gynnande av företag gynnar staden (fler arbetstillfällen, bättre skatteintäkter etc). Dels kan företag lockas att stanna kvar på platsen, eller lockas dit om de inte fanns, med bättre nätaccess; dels kan många företag utveckla nya businessmöjligheter.
3. Staden kan själv utnyttja ett trådlöst nätverk på massor av sätt för att effektivisera förvaltningen, t ex genom att kommunanställda som rör sig mycket på sta'n i sitt arbete – de kan slippa ha varsitt mobiltelefonabonnemang; pappersbaserade kontroller eller avläsningar kan göras över nätet etc.
Enligt Settles lönar sig ett trådlöst nätverk för staden oftast redan genom punkt 3.

Privata nätverk i all ära, men det verkar ta lång tid innan det bildas någon slags standard på området. Det är inte kul med ett lapptäcke av olika aktörer och betalningsmodeller och abonnemang. Och de privata nät som finns, t ex Telia Homerun, tycks ha väldigt sporadisk täckning i Stockholm – de satsar på platser som hotell och flygplatser, det vill säga där det finns finns hög betalningsvilja i form av surfande affärsmän som kan skicka räkningen vidare till någon annan.

Rör man sig på sta'n vill man ha ett nätverk – som funkar. Sedan kan man diskutera driften, d v s om staden ska äga och driva nätet. Den debatten pågår ju intensivt i USA, och Craig Settles inställning är att staden bör äga sitt nät bland annat för att kunna garantera driftssäkerhet.

Förresten skriver Carl Bildt om detta på sin blogg. Jag håller med honom, Jona(s) Morian och Stockholmsmoderaterna om att detta är en finfin politisk vision. Och Bildt borde ta upp ämnet lite mer, för wifi är fortfarande okänt för de flesta och behöver få det genomslag i debatten som en persona som han kan få.

Borde vi inte ordna något slags symposium om detta i Stockholm?! Jag kan vara moderator, och Carl Bildt key note speaker! Craig Settles skulle säkert gärna flygas in från Oakland (och jag från New York).

/Gunilla

24 August 2006

Mise en place en masse

POUGHKEEPSIE Oj, ni skulle se mig i toqué (kockmössa)! Det ska ni få göra snart, har absolut inte hunnit ladda upp några bilder – men de kommer. Jag lagar mat och äter mat och provar viner och har föreläsningar dagarna i ända, äter ännu mer mat på kvällarna (vi är på skolan kl 7.00–22.oo cirka!) och skriver diverse nyhetsartiklar om Katrina och kongressvalet och så'nt på nätterna.

/Gunilla

21 August 2006

Jag är upstate New York

POUGHKEEPSIE Jag är denna vecka på CIA-kurs i Hyde Park, och skriver artiklar på nätterna. Bor på ett typiskt amerikanskt cookie cutter-ställe, nämligen här. Återkommer med mer info (och kanske foton)!

/Gunilla

19 August 2006

Alla vilda

NEW YORK Ah, Birgitta Stenberg! Vad ens eget liv framstår som torftigt, småborgerligt och inskränkt när man läser hennes självbiografiska böcker. Har just läst den näst senaste, "Alla vilda". Tänker inte ge mig in på något recenserande (läs istället om ni vill denna anmälan i Norrköpings Tidningar), men ack så märkligt att läsa om 50-talets konstnärskretsar och deras bohemiska démi monde-liv i Paris, Rom och på Mallorca, bara några år före massturismen.

Så här fint skriver hon om New York, i de epilogartade slutkapitlen (där hon söker upp sina konstnärsvänner för att se om de överlevde sitt dekadenta leverne):
"Det var saligt att få denna oväntade dag i städernas stad. Något händer med mitt kynne här, särskilt morgnarna känns så lovande, jag vaknar och hoppar upp som en frisk ung hund. Jag kan gå längs en gata var som helst på Manhattan och svära på att det är lustgas jag andas. Alla livet många möjligheter, också de halvt bortglömda, dyker ångestbefriat upp i minnet; det ordnar sig, allting kommer att hinnas med."
/Gunilla

Kampanjournalistik för trådlösa stadsnät

NEW YORK Det är inte ofta jag skriver något med en tydlig, dold agenda, men häromdagen hade jag det (och dolda agendor måste naturligtvis redovisas här på bloggen...).
Jag skrev en TT-text med syftet att skapa mer opinion i Sverige för trådlösa stadsnät, så kallad wifi. Förhoppningen är för egen del att de ska införa wifi i Gamla stan innan jag tvingas skaffa bredbandsabonnemang därhemma, men rent allmänt tycker jag förstås att alla medborgare borde ha det i Stockholm. (Här i New York har vi bredband, och i Harlem finns inte wifi utom på vissa kaféer, men jag använder ofta en grannes nätverk för att slippa använda sladd.)
För ett år sedan försökte jag sälja in reportage om wifi i Philadelphia och andra städer i USA till diverse tidningar – SvD Näringsliv, Internetworld, Ny Teknik? – men de tackade nej av olika skäl. Nu kanske tiden är mogen att kontakta dem igen.
Aftonbladet har använt min TT-text på ett bra sätt genom att däri ploppa in en egen intervju med sin egen IT-skribent, som naturligtvis även han pläderar för wifi i Stockholm (det finns inga motröster i texten...). Ni kan läsa den här.

Uppdatering: Nu har jag lagt in mina texter (inkl faktarutor) i mitt ack, så illa underhållna och o-uppdaterade textarkiv.

/Gunilla

Breaking news! Slut på Internet i luften?

NEW YORK Jag hade räknat med att kunna använda Internet när jag flög över hit med SAS. De erbjuder ju sedan ungefär ett år trådlös uppkopplingsmöjlighet ombord på alla långdistansflighter. Och det kostar inte mer än 27 dollar.

Eftersom jag flög business class denna gång hade jag dessutom tillgång till ett elurtag. Strömförsörjningen är ju annars den eviga källan till förtryt när man försöker surfa från omöjliga platser (som i Kungsträdgården och i ekonomiklass på flyg).

Jag skulle skicka iväg en artikel på fredagsförmiddagen, och frågade därför SAS' personal i incheckningsdisken på Arlanda om Internet garanterat skulle fungera ombord. Det gjorde det nämligen inte när jag skulle testa i september i fjol (dock i juli, alldeles utmärkt så länge jag hade ström i datorn...). De ringde nå'nstans och kollade – och jodå, det skulle fungera som vanligt.

Men det gjorde det inte, visade det sig när jag till sist satt på planet. En flygvärdinna meddelande den tragiska nyheten efter att ha kollat på en medpassagerares förfrågan. (Som tur är hade jag tagit det säkra före det osäkra, och kostat på mig en dags wifi-uppkoppling från flygplatsen för att få iväg just den där artikeln – men jag hade ju fler på gång, och mail att skicka!)

Anyway, jag åt matjessill, lammfilé med getost och klyftpotatis, jordgubbar, choklad och glass och drack en massa champagne, vin och portvin, så mig gick det ingen nöd på under flygningen. Men jag tyckte det var en trist statistik att två SAS-flighter över Atlanten av tre inte haft wifi igång. För det är ju så bra när det funkar... Så här står det på SAS hemsida:
Arbeta ombord med SAS Net Access
SAS kan som första flygbolag i världen erbjuda helt trådlös bredbandsuppkoppling ombord på samtliga långdistansplan. Du kan nu surfa på webben, läsa e-post och logga in på ditt företags intranät.

Den trådlösa uppkopplingen, från Connexion by Boeing, möjliggör för passagerarna i alla klasser att koppla upp sig på nätet via sin PC/laptop eller PDA. Du får full tillgång till Internet, inklusive ditt företags intranät.
Men nu undrar jag om det verkligen bara var ett tillfälligt fel. För Boeing, som ligger bakom tekniken på SAS-planen, tänker sluta med det så snart som möjligt, läste jag här. Investeringarna har helt enkelt inte lönat sig.
Så nu återstår det att se om någon annan kan ta över, eller om detta med wifi i luften bara var "too good to be true".

/Gunilla

18 August 2006

Personligt meddelande till mina gårdagsgäster

ARLANDA Om någon av er som var på min gård till klockan 23 (var det väl?) igår undrar så: ja, jag hann faktiskt till flyget. I tid, fast avgången är försenad så jag lyxar några timmar i business-loungen (jag gillar verkligen SAS och önskar att de sponsrade mig, vilket de på sätt och vis gör idag).
Och jag hann med tvättstugan, delar av städningen, telefonintervjuerna till Kalifornien och till och med att packa (tricket var att lämna kvar samtliga deklarationspapper och kvitton i de högar där de legat hela sommaren!). Sov till och med lite grann.
Inte nog med det, en av artiklarna – den om trådlösa nätverk – har också blivit klar!
Nu ska jag skriva den andra, om klimatdebatten i USA och om Grönland, på ett litet kick.

Snart kommer här en bild på när jag intervjuade en dam i San Francisco och fick anteckna på pizzakartongslocket.

/Gunilla

16 August 2006

Juksejournalistik

Det är verkligen tragikomiskt med de fejkade kändis-intervjuerna (Oprah Winfrey, Bill Gates och andra), läs den norska medietidningen Propaganda för de senaste turerna. Notera särskilt det skojiga ordet "juksejournalist"!

Men kunde man inte tänka sig en särskild tidning som ger ut enbart sådana? En variant av "En ding, ding, värld", med hemma hos-porträtt och flygplansstolsintervjuer.
De skulle inte ligga så långt ifrån de så kallade klippintervjuer som somliga kändismagasin och tjejtidningar av tveksam karaktär redan idag publicerar, men med skillnaden att alla läsare var införstådda med att de var fejk.

Jag återkommer senare med en utläggning om andra former av journalistiska snyltningar, med anledning av detta.

/Gunilla

14 August 2006

Ömsom vatten; ömsom vin

Med anledning av föregående bloggpost vill jag gärna berätta att det finns tidningar som börjat betala bra också. Den positiva överraskningen: Svenska Dagbladet, som i frilanskretsar är ökänd för låga arvoden, betalade precis vad de skulle för detta jobb nyligen. Kolla in, och observera att jag var min egen nyhetsfotograf.

/Gunilla

Skambud

Nej, nu är jag inne på att bli PR-konsult igen. Eller kanske pressekreterare.

Det är dessvärre alltid den tragiska konsekvensen av alla skambud man får som frilansjournalist – ofta sämre betalt nu än när jag började i denna business för 11 år sedan, fastän det material jag oftast skriver nu är dubbelt så kvalificerat och fem gånger så intressant. Vilket naturligtvis gör att jag är ett lätt byte för skambudsfällan.

"Det är ju material du redan har", tyckte redaktören (som jag talade med mellan detta blogginlägg och det förra). Just det, för jag har redan ägnat tiotusentals kronor i resekostnader och veckor av fältarbete åt att samla in det. Och måste ägna dagar i research åt att uppdatera det, och anpassa det till just denna beställning.

Ni hör, det blir bara gnäll när jag ska blogga! Och ändå kan jag inte låta bli att gnälla gentemot redaktörerna också (innan jag snällt kryper in i fällan). Trots att en kompis till mig, som är redaktionschef på ett Bonniers-magasin, häromveckan sade att frilansar som gnäller om arvoden får massvis av minuspoäng och rykte om sig att vara jobbiga. Jag är jobbig, och dyr i drift också.

/Gunilla

Bara lite bloggkoma

STOCKHOLM "Det är väl inte den stora bloggdöden (tänker Kielos nu senast) som drabbat även dig?" skriver en vänlig bloggläsare. (Jag blir alltid lika förvånad när jag får veta att jag har sådana.)

Närå, varken jag eller bloggen är död. Jag vet att den senare dock är gravt försummad. Vi är bara både lite sega.

Egentligen är mitt icke-bloggande inget att skriva programförklaringar om, men det beror på trista faktorer som att jag härhemma i Stockholm enbart har en otroligt trög modemuppkoppling – sitter förvisso uppkopplad en hel del ändå, eftersom jag inte kan jobba annars, men det inbjuder inte direkt till bloggande.

Dessutom har jag varit ruskigt sen med en text, så bloggande hade kanske bara fungerat som flyktbeteende...
Som sådant har istället friidrotts-EM fungerat väl; när det var som värst kollade jag tvångsmässigt på alla försök i damernas släggkval. (Idag har jag läst _alla artiklar om knarkskandalen i Göteborg.)

Har heller inte haft särskilt mycket substantiellt att säga, men det har ju inte hindrat mig tidigare!

Just nu sitter jag och finslipar en text om ett visst fenomen i amerikansk politik – på trådlösa Café Edenborg, som fått mycket business av mig i sommar tack vare kombinationen gott kaffe och wifi. Datorn är seg, den också – har tagit alltför många utrymmeskrävande fotografier – så nu skyller jag på det.

Men ni ska bara vara glada för att jag inte har bloggat så mycket. Det skulle mest ha blivit förvirrade resonemang om vad jag ska jobba med i framtiden (denna vecka ska jag fortsätta vara roving reporter ett tag till, men förrförra veckan växlade jag mellan PR-konsult, festfixare, Indienkorrespondent, debattredaktör och lite annat) eller så hade jag lagt ut en massa foton på mina tre söta syskonbarn eller solnedgångar över Kalmarsund.

Återkommer!

/Gunilla

06 August 2006

Europeisk extrapolering

Denna helg är min systerson med sin far vid kusten i Kalabrien (=tån på den italienska stöveln) – och mina brorsdöttrar hos sina renägande morfarsföräldrar i Teurajärvi som ligger utanför Korpilombolo i Pajala kommun Norrbotten. Ganska konstigt.

Själv tänkte jag åka hit och äta brunch idag. Sol!

Gunilla

03 August 2006

Grillkvällsbrist

Trodde att Stockholm skulle komma igång med middagsbjudningar, grillsessioner, bilutflykter och andra sommarevenemang så snart alla som var borta i juli kom tillbaka till sta'n. Men här händer ju absolut ingenting! Utom de tillställningar jag själv ordnat, så jag har mest stått och diskat hela sommaren. Kan inte minnas när någon ordnade en kräftskiva senast. Måste ha varit ett decennium sedan. Jag blir ju helt alienerad här i sta'n. Ska det fortsätta så här drar jag till Krakow och Lvov, då blir jag ju i alla fall inte förvånad över alienationen. Linda Olsson sommarpratade fint idag om oss pseudo-emigranter och hur kluvna vi uppenbarligen känner oss ibland... Fast till skillnad från henne längtar jag sällan bort/hem, varken till Stockholm när jag är i New York – och definitivt inte till New York nu! Där verkar det fuktigt och varmt och jobbigt, och ingen el har de heller. Jag kanske drar på nå'n kräftskiva i Louisiana i slutet av augusti. Man har inte roligare än man gör sig.

/Gunilla

01 August 2006

Liten uppdatering

Ännu ett Stockholmsställe som har vett att erbjuda ett trådlöst nätverk: Ljunggren på Götgatsbacken.
Jag är tillbaka i Stockholm och ägnar mig åt ehhh....annat nätverkande än det trådlösa. Hittills i form av bland mycket annat en 50-årsfest med efterföljande efterfest till klockan 04.30 (jag var sist kvar – som vanligt, faktiskt), en middag på min gård, Café Pladder-häng med efterföljande klipphällsspaning med Mälarutsikt, ett politiskt kampanjmöte, häng på Tranan och, idag, en mycket bra så kallad informational interview för att lära mig mer om hur PR-branschen fungerar.
En av flera insikter från det sistnämnda mötet: frilansjournalister måste bli mer business-orienterade och sluta acceptera köparens villkor. Vi borde också likt PR-konsulter kunna säga "Mitt timarvode är 1 400:– och det är inte förhandlingsbart.". Och hålla på det!
Sol i Stockholm! Det fina vädret tycks aldrig ta slut. Nu ska jag få iväg en text jag slavat med en tid.

/Gunilla

P S Jag har slarvat bort min PUK-kod. Använder för närvarande: 073 825 49 10 (snart förhoppningsvis det vanliga mobilnumret igen).