30 December 2006

Jag kom iväg...

FRANKFURT-BOMBAY Mot alla odds och med
stressfylld pseudostädning av lägenheten under en
sömnlös natt, lyckades jag komma iväg och i god
till Arlanda.

Såklart utan mobiltelefon - efter blott en (1)
dags innehav är även den nya putz weg. Jag måtte
ha dålig mobiltelefonkarma. Gissar att jag slappt
förvarade den i min kappficka och att den där
spanades in av någon ficktjyv i cityträngseln
kring Drottninggatan/på tunnelbanan.

Min sista dag i Stockholm var helt hysterisk -
jag rusade in på bland annat Resebokhandeln och
köpte halva sortimentetet (ryggsäck, pannlampa,
Indienbok I, Indienbok II, tvättpåse, datorväska,
kudde och två sidenlakanpåsar) respektive på
Apoteket (magtabletter, miniflaskor för all
möjlig hud- och hårvård, solkräm, Alco-gel,
nässpray, våtservetter, sårsalva, skoskavsplåster
och allt möjligt annat).
Jag tog helt enkelt med mig ALLT på någons "bra
att ha med sig till Indien"-lista (egentligen
skulle jag inte ha behövt köpa så mycket, men de
flesta resepinaler - såsom ryggsäck och
vandringskängor - finns såklart hemma i New York).
Har nog aldrig haft så mycket "reseprylar" med
mig på någon resa. Har till och med packat
särskilda dörrstoppare om jag hamnar på något
sluskigt hotellrum som jag inte vill ha ovälkomna
gäster i, och för ovanlighetens skull fixat
kopior av pass, biljett, visum och VISA-kort! Jag
tror att det var min brist på andra förberedelser
hittills som jag nu överkompenserade rejält. Och
så har jag naturligtvis packat för mycket kläder,
men herregud - det gör jag ju alltid.

Till Bombay anländer nu jag från Stockholm, och
O&J samt min f d New York-flat mate Paul har
redan flugit in från Shanghai respektive
Washington! (Och från Arlanda åkte samma dag som
jag, om än inte samtidigt, min syster och hennes
söte son till Rom, och mina vänner A&J till Sofia
via Warszawa och Wien /var det väl, A?/)

Nu tror jag dessvärre att Indien kommer att bjuda
på så många intryck att jag trots säkerligen
hyfsade IT-förbindelser inte kommer att blogga så
vidare värst ofta - det blir helt enkelt för
mycket. Eller så kommer här långa postningar med
alla intryck, vi får se...

Läs tillsvidare Per J Anderssons bok om Indien,
av det lilla jag hunnit läsa i luften är den
trevlig!

Har också äntligen hunnit skumma alla klipp i min
Indienmapp, och noterar att jag har några riktigt
intressanta uppslag - från främst amerikanska
tidningar de senaste åren - att göra egna
reportage av. Om medelklassens ändrade
konsumtionsvanor, om möjligen nyskapande
slumbostadsprojekt, om IT-poliser, om
vindkraftverk och lite annat. Som vanligt: om
någon köper in dem...

Mitt nyårsfirande kommer alltså att äga rum i
Bombay. Förresten, var var alla inbjudningar till
glamourösa nyårsmiddagar i Stockholm? Inte i min
brevlåda, i alla fall. Det närmaste "nyårsfest i
Stockholm" jag kommit hittills var att läsa denna
fascinerande-fast-motsatsen-till-glamourösa
reseskildring:

http://detljuvalivet.blogspot.com/2006/12/uproar.html.

Quite the opposite from vad man skulle ha kunnat
hoppas på för egen del..!
Men det blir såklart skoj i Bombay. Min
Bombayboende väninna U skrev häromdagen: "håller
på och kollar lite på vad man kan hitta på på
nyårsafton" vilket lät lovande. Inte har jag
behövt fixa med hotell heller, det har nämligen
skötts från Shanghai!

Om vi inte hörs på annat sätt får jag och bloggen
önska er alla ett gott nytt år.

/Gunilla

P S Detta inlägg skrivet som e-brev offline.
Därför inga länkar och ingen formattering.

29 December 2006

Om ni inte visste att Bangalore är Indiens IT-huvudstad...

STOCKHOLM ...så vet ni det snart:
Antal wifi-ställen i Dehli: 19.
Antal wifi-ställen i Bombay: 21.
Antal wifi-ställen i Bangalore: 233.
Antal wifi-ställen i Kerala-provinsen: 1.

(Antalet gäller gratis hot spots som listas av just Ji-Wire, det kan såklart finnas många fler öppna nätverk.)

Helt klart idé att ta med sig datorn, i alla fall, även om jag inte ska till Bangalore.

/Gunilla

28 December 2006

Nu med svensk mobil, igen

STOCKHOLM Idag köpte jag en ny mobiltelefon. (Den gamla är möjligen under en flygplansstol i Miami-trakten eller någon annanstans, vad vet jag. Har inte sett till den på några veckor.) Nu kan ni alltså ringa det gamla, vanliga 0708-numret igen, medan jag är i Stockholm.

Från och med söndag gäller dock förhoppningsvis ett indiskt kontantkortsnummer! Jag återkommer här på bloggen om vilket. Sedan gäller 0708-numret igen från den 23 januari.

/Gunilla

P S Killen i mobiltelefonbutiken trodde mig inte när jag sade att jag behövde en telefon som kunde klara att hänga med en gerilla i djungeln, typ. Han trodde att jag möjligen menade att jag skulle på djungelsafari! Nänä... Här är det äkta grejer som gäller (om det nu blir av).
Men när det gått upp för honom att jag menade allvar var han helt med på noterna (och försökte pracka på mig en specialförsäkring, utifall att någon av gerillasoldaterna skulle norpa min nya telefon).

27 December 2006

Värnamo, horror

STOCKHOLM Med skräckblandad förtjusning, men kanske mest skräck ändå, mottog jag första gången kunskap om det galna supandet och festandet som utspelar sig på landets stadshotell under julhelgen. Det var för kanske 15 år sedan och en dåvarande pojkvän berättade om hur det går till i Karlskoga. Något sådant hade jag aldrig hört talas om eller ens kunnat föreställa mig.

Jag undrar vad som hänt, för just i år har det varit ovanligt många reportage och krönikor om dessa evenemang?! När jag läser Richard Slätts bloggpost om festandet i Värnamo tänker jag helt klart att jag inte beklagar att jag är uppvuxen i Stockholm ... och jag har ju också sett vilka komplex den där Karlskoga-uppväxten skapade.

Sample quote från Slätt:
Sedan bråk med en vakt som tyckte jag var arrogant när jag frågade varför de plötsligt stängde en timme tidigare än sagt. Utkastad, i Värnamo. Ni har ingen aning om hur skönt det var att komma hem på juldagen till Sthlm.
/Gunilla

26 December 2006

Från Kindhästagatan uthi Thän Gambla Stadhen...

STOCKHOLM ...kommer här en rekommendation av Gycklargrvppens medeltida livsstilsblogg. När jag gick på Arkitektskolan och vi ordnade – faktiskt – fantastiska fester i ateljén hade vi ett par gånger med Gycklargruppen som uppträdde; mycket bra. Och det var länge se'n! Vissa saker består.

Deras webbsida är så rolig att jag genast ger upp alla försök att skriva detta inlägg i deras anda. Läs där istället, till exempel Gycklargrvppens takesministeravgångarna i oktober, på Pophöger och Stureplanscenter, på Kristian Lundbergs Britt Marie Mattson-recension, på fågelinfluensan och på rotfrukter (kanon I och II).

/Gunilla

Naturbruk!

STOCKHOLM Ett av mina absoluta favoritprogram i radion är Naturbruk. Fast jag kan inte påstå att jag – till skillnad från många andra program, som jag söker upp systematiskt på nätet – lyssnar på det aktivt. Jag blir glad om det råkar sändas när jag slår på radion (fast just nu har jag ingen radio, för den har homestylats bort från lägenheten, så det är i alla fall datorn som gäller).
Det handlar alltid om saker som jag inte har någon som helst koll på eller förkunskaper om, jag får lära mig om de mest fascinerande ämnen och hamnar i ladugårdar och på kalhyggen.

Idag handlade det om något hyperintressant – om växtförädlande biologers roll under andra världskriget, och hur tyskar och allierade samt svenska forskare delade upp krigsbytet från den sovjetiska fröbanken! Vetenskap och politik, inte bara intressant utan också aktuellt (med tanke på dagens debatter om bioteknik, forskningspatent, genmodifierade grödor et cetera).

/Gunilla

24 December 2006

Bättre än julmat

STOCKHOLM Sen julaftonsspis: Ett glas Dulcis in Fundo/Moscato di Trani (egenhändigt importerad från Apulien) + rosmarinfiloncini + getcamembert + päronmarmelad med vanilj och valnötter respektive bredbar getost på crostini av baguette. Gudagott. Jacobs kammarkörs Sonority i stereon.

Sen julaftonsaktivitet: midnattsmässa i Storkyrkan. [Uppdatering 25/12]: Ganska märkligt att sitta där det måste ha suttit församlingsbor för 750 år sedan och lyssnat på evangeliet.
Fast nu var prästens budskap synnerligen nutidspolitiskt, och handlade om "dem som vandrar i mörker": civila irakier, palestinier, svältdrabbade i Malawi och Moçambique, alkoholister, hemlösa, offer för misshandel, workaholics och shopaholics.

/Gunilla

NK Livs, I love

STOCKHOLM Jag har ju vanan inne av kaotiska matlagningsbestyr, närmare bestämt är det snarare regel än undantag att det är fullkomlig panik i köket före varje kalas jag ordnar. (Mina snälla vänner säger att de inte känner igen mig när det inte är det.) Så min vana trogen drog jag idag på julaftonens förmiddag till NK:s livsmedelsavdelning och tokshoppade, sisådär två timmar innan jag borde vara hos min bror och hans familj i Sundbyberg.

NK Saluhall är verkligen toppen. Jag har särskilt varma känslor för stället eftersom jag jobbat där en hel del. Det började julen 1987 då jag tillverkade delikatess- och julkorgar (då och fram tills rätt nyligen hette det NK Livs). Sedan arbetade jag i kassan rätt mycket, men eftersom min håg stod till att stå i färskvarudisk drog jag vidare till ICA Esplanads dito på Östermalm efter några år – och där jobbade jag ännu längre. (Det är dessa båda ICA-butiker som gjorde mig till bostadsrättsägare i unga år.)

Nu har jag äntligen, efter att under mer än 12 år som Gamla stan-bo ha tyckt synd om mig som mest haft usla närbutiker här att handla i, insett att det är NK Saluhall som är min närbutik. Från och med nu tänker jag gå dit inte bara som lyx någon gång då och då, utan för rutinmässiga inköp. Idag gick jag dit för att handla grönsaker till julbordet och några delikatesser/såser/kryddor som julklapp till min bror – men det slutade med att jag var den som fick flest julklappar... Det är inte klokt vilka varor de har därnere! Jag fick exempelvis lingonketchup, getcamembert, citrongräs, Jamie Oliver's choklad- och kaffepulver, lammkabanossen och en massa andra godsaker. Mycket bra. Ungefär som att shoppa på Citarella's i Harlem, fast bättre.

Och så gick jag hem och försökte under en knappt timme sno ihop några rätter att ta med till familjen Kinns julbord... Nämligen dessa: Grillad sparris, laxsallad, chili-, purjolöks-, lime- och saffranssill (eget recept), chokladkaka, apelsinsallad med choklad och valnötter.
Dessutom tryckte jag ner en massa ostar och charkuterier jag köpt, samt en ankarstock från Utöbageriet, i en massa påsar. Det slutade såklart med att jag inte hann göra laxsalladen, glömde sparrisen hemma, fick ta taxi men ändå kom 20 minuter för sent – och att nästan ingen åt av mina rätter. Chokladkakan var dessutom långt ifrån lika god som efter det recept jag brukar använda. Men jag var ändå ganska effektiv under den där timmen, och äter så gärna upp matresterna själv!

Min kompis K, som är min bästa fattiggourmetfrände, shoppar alltid på NK Livs. Så även idag – hon och hennes familj åt hemlagad grönkålssoppa, enligt uppgift fantastiska revbensspjäll från nå'n gårdsgris och korv gjord med äkta fjälster samt saffransglass. Imorgon kväll får jag komma hem till K, vi ska dricka portvin och lyssna på barockmusik och kolla på hennes Mali-inspirerade skulpturer.

/Gunilla

Jultapas – the whole story om vårt arrangemang

STOCKHOLM Det skulle bli så fint och så trevligt. Min kompis Elisabet mailade och meddelade att deras nya, enorma kök äntligen stod klart, efter många års ombyggnad, och strax smidde vi planer för ett litet evenemang ett par dagar före jul. Ett så'nt för alla som skulle tycka att det vore trevligt äta god julmat tillsammans med vänner, innan det är dags för andra typer av julfirande.

När jag tänker på saken tror jag också att vi känner ganska många frilansar, småföretagare och annat löst folk, som inte redan hamnat på särskilt många typiska personal- och företagsjulbord i december!? Det vill säga, som inte är alltför utleda på julmat allaredan – även om vi flirtade med eventuella sådana gäster också, genom att lova att de skulle slippa ännu en omgång flottig prinskorv och jolmig glögg (jaja, det är gott med glögg, men ni fattar ju vad jag menar).

Eftersom jag genomgått delar av spanska statens propagandaseminarium i iberisk gastronomi i New York var inriktningen klar: Jag tänkte att vi skulle servera tapas med julstuk. Att jag lyckades hitta recept på just jultapas på receptsajten Tasteline stärkte mig i övertygelsen att det var en bra idé.

Så vi totade glatt ihop en inbjudan till alla möjliga vänner och bekanta och utlovade "lyxiga jultapas". Det var bara några dagar kvar till vårt tilltänkta kalasdatum, men vi gissade att folk är så busy så här års att ingen ändå vill binda upp sig särskilt långt i förväg.

Men här nå'nstans började allt gå snett. Mitt mailprogram kraschade, och att få ordning på det tog all den energi och framför allt tid som egentligen var vikt till att få ihop det sista i New York, inklusive packning. Att skicka minsta lilla mail blev nu svårt och krångligt, och massor med planeringsmail till och från Elisabet hamnade fel eller tog evigheter att tota ihop.

När jag lämnade New York var inbjudan fortfarande inte klar att skickas ut – och på grund av min transatlantiska flygresa och efterföljande super-jetlag rann tiden bort... Till sist fick vi iväg mail till folk (men jag är säker på att en massa tilltänkta gäster aldrig ens hamnade på inbjudningslistan). Blott ett drygt dygn innan! Ganska kort varsel, ehhhh....

Ursprungsvisionen var att jag och Elisabet tillsammans skulle stå kring köksön i det enorma köket hela dagen, och förfärdiga alla möjliga ätbara julklappar och bidrag till respektive familjers julbord – samt då dessa jultapas. Jag skulle bibringa färdigheter från höstens matlagningskurser, och det skulle bli hur effektivt och vackert och bra som helst.

Tyvärr hann jag aldrig tänka så mycket på vad detta med "jultapas" kunde tänkas vara, och när jag skulle ta fram de där recepten på Tasteline var de mystiskt försvunna! Det enda konkreta jag kom på var inte riktigt typiska tapas, som att vi alltid kunde göra saffransbiscotti (Elisabets special) och chokladtryffel med smak av chili och saffran (min nya special, se superbra recept här). Och så råkade jag ha lite spanska ostar och en chorizo i kylskåpet; Elisabet hade också en hel del godsaker i skafferiet.

Men visionen om en hel dags julstök gick om intet när Elisabet meddelade att hon skulle bli tvungen att jobba på fredagseftermiddagen – och själv insåg jag att jag hade en deadline på en text, som jag hade förträngt under min första jetlaggade (tors)dag i Stockholm.

Istället för att tidigt på fredagsmorgonen ila till närmsta välsorterade stormarknad och handla delikatesser och sedan vidare till köket i Liljeholmen låg jag och sov hur länge som helst, jetlaggad som en klubbad säl – och när jag väl skulle skriva ihop den där jämrans texten krånglade min nya bredbandsuppkoppling på grund av något slags glapp inne i datorn, så researchen var sirapsartad. Varje förbindelse bröts efter ungefär en minut! Inte så effektivt när man behöver surfa för att kunna tänka och skriva.

Gästerna skulle komma från klockan 18 på fredagskvällen. Men vid 15-tiden såg jag mig tvungen att skicka ett mail till Elisabet med rubriken "Panik!". Jag satt fortfarande och försökte tota ihop min text (en sammanfattning av Kofi Annans tio år som FN-generalsekreterare!) och grämde mig över att jag inte redan kvällen innan hade förberett åtminstone någon rätt. Elisabet hade då just kommit till jobbet!!! Jag erkänner att jag svor en ed över hennes idé att bjuda gästerna så tidigt – "typiskt småbarnsmammor", tänkte jag elakt. Finge jag bestämma skulle inga gäster någonsin infinna sig före kl 21 (särskilt inte om det vankas tapas, då borde ju snarare kl 22 gälla!).

Men typiskt tidsoptimistiska mig var att jag när Kofi Annan-texten till sist blev klar – det sista av flera ändringsmail till redaktionen skickades hemifrån vid 16-tiden, två timmar innan gästerna kunde tänkas dyka upp – fortfarande inte hade gett upp idén om "jultapas". Som jag inte ens hade orkat/hunnit leta efter några som helst recept till.

Vi visste att vi med gemensamma skafferiresurser kunde langa fram en massa ät- och drickbart, vilket gjorde att det ändå inte var fullkomlig panik. Elisabet lät dock ganska sammanbiten på sin sida av linjen på Mäster Samuelsgatan, när vi hördes av per telefon för att stämma av... Jag ringde till ett par gäster som brukar vara sorgligt tidiga av sig (mina stackars föräldrar) och väste: "Värdinnorna är fortfarande på jobbet! Våga inte komma före klockan 19!" Och så rusade jag iväg till Konsum Gamla stan – en liten butik med rätt begränsat sortiment, men den enda inom räckhåll. På rekordtid hade jag rafsat ihop köttfärs, grädde, purjolök, rotselleri, mandelspån, julmust, indisk kryddpeppar, blockchoklad och lite annat smått och gott.

Taxi till Liljeholmen. Kom väl dit vid 16.30-tiden. Elisabet fortfarande på jobbet (eller rättare sagt på kombinerad hem-cykling och baguette-jakt på Söder, fick jag veta senare). Jag tog mig in i köket och började raskt med min mise en place.
Nu var det verkligen superpanik – men jag tänkte sammanbitet att det enda som hjälpte var att försöka bibehålla lugnet, och metodiskt köra igenom de olika recept som jag lyckats rådda ihop: tonfiskröra från Elle à la Carte, köttbullar från Tasteline med min egen indiska kryddning, bulgursallad från Femina; alltsammans nya och – av mig – helt oprövade recept – ja, och så chilitryffeln, såklart.

Jag intalade mig själv att min samlade professionella kökserfarenhet (=att jag jobbade som kallskänksassistent på Värdshuset Lasse Majas julbord ett tag under gymnasielärarstrejken i december 1989, och en veckas matlagningskurs på CIA) skulle rädda mig.

Men nu uppstod nästa problem. Jag hittade absolut ingenting i köket. Varken råvaror eller redskap. Oklart om grejerna inte fanns, eller om de fanns men på något underligt ställe så att det lönade sig att leta efter dem. Och Elisabet var ju ännu inte hemma.

Köket var som sagt nyrenoverat, men de flesta skåpluckorna saknade fortfarande knoppar. Så att öppna en lucka tog ungefär fem gånger så lång tid som det borde göra, vilket är högst irriterande när man har bråttom. Dessutom stod det dockvagnar, barnpallar och leksaker som jag snavade på överallt, och för varje recept fanns det alltid en avgörande råvara – havregryn till köttbullssmeten, smöret till tryffeln, sardeller till tonfiskröran – som jag absolut inte kunde hitta. Bulgursalladen kunde jag överhuvudtaget inte börja förbereda, eftersom min skrivare på grund av tidigare nämnd home styling är bortstädad, så att jag fick be Elisabet skriva ut receptet till den på jobbet. För att inte tala om ett annat avgörande hinder: det tjusiga köket hade en ny, fin induktionsspis, som jag absolut inte hade någon aning om hur jag skulle få igång.

Men jag hackade sammanbitet mina grönsaker, smälte min blockchoklad, malde min kryddpeppar och sände böner till högre makter att alla tilltänkta gäster skulle hålla sig långt borta i några timmar till.

Som tur är kom Elisabet i alla fall ett litet tag före gästerna, så snart började det ordna sig någorlunda – hon spred sitt lugn i köket, fick igång spisen, plockade fram recept, havregryn och potatismjöl samt började själv fixa i ordning, exempelvis sjukt många crostini med fina pålägg... Tyvärr visade det sig att inte heller hon hittade i köket! Det var verkligen nyrenoverat för dagen, så allt låg på fel plats.

Ja, suck, våra tjusiga julstöksvisioner hade krympt samman till ett okontrollerat kaos... Inte var det lätt att se sammanbiten ut och hacka rotselleri, riva ingefära och skära morötter, när det – som tur är först från 19-tiden – kom förtjusande gäster som jag inte sett på evigheter och som ville konversera om aloe vera, fotograferande och krångliga biljettbokningar ... eller när min pappa vägrade förstå att gästerna borde befinna sig kring matbord och glas och konversera med varandra, absolut inte stå orörliga precis mitt mellan arbetsbänken och spisen inne i själva matlagningsavdelningen. Köttbullarna blev trots allt himla fina, men bulgursalladen blev inte klar förrän väldigt sent ... och chilitryffeln fick nog bara de allra sista gästerna smaka.

Ni kanske kan tänka er vilken förhöjd panik jag fick när ingen mindre än Lisa Förare Winbladh plötsligt oväntat uppenbarar sig i köket! Och börjar fotografera matlagningsstöket och den röriga köksön! Oj, hade jag vetat att detta skulle ske hade nog farit hem från New York minst en dag tidigare och verkligen lagt upp allt lite annorlunda... Hur kan man vara så puckad att man överhuvudtaget bjuder matlagningsproffs på potentiellt kaotiska kalas? Well... Som tur är verkar Lisa luttrad.

Fast på något sätt blev allt ändå ganska lyckat (tror jag, fast när någon frågade mig om bulgursalladen blev god bara stirrade jag tomt tillbaka – som om jag hade någon aning om hur något smakade?!).

Här är mina trix för att ordna någorlunda lyckade fester trots minimal tid och att allt är superkaos:
– Bjud trevliga gäster som kan finna nöje i att tala med varandra.
– Se till att det finns vin och andra drycker så att alla som vill har ett glas att hålla i handen, gärna mousserande så att det känns festligt trots allt.
– Se till att åtminstone något ätbart är klart i tid.
– Tänk inte på vad som utlovades i inbjudan och hoppas att inte heller gästerna gör det. Håll god min i elakt spel.
– Låtsas som att det var meningen att matlagningen skulle pågå även under halva kalaset, för att allt skulle bli så à la minute som möjligt.
– Ha en cool med-värdinna som är van vid tidsoptimism.
– Tänk på vilka fantastiska arrangemang som kommer att kunna ske i framtiden, med dessa karaktärsdanande erfarenheter i bagaget!
– Tänk på att superstrul och kaos alltid är roligt åtminstone efteråt (och att man alltid kan blogga om eländet).

/Gunilla

23 December 2006

Go east

STOCKHOLM USA utfärdar ett 30-tal slags visa. Indien har bara ett dussin sorter – men ett av dem är ... särskilt för yoga-träning.

/Gunilla

Julmys i Krakow i etern

STOCKHOLM Jag kommer nog inte iväg till Krakow denna jul heller – men P1 har gjort det, och sänder ikväll. Kul, se mer här.

Uppdatering [24/12]: Den polsk-svenska krögaren Greta berättade mycket inbjudande och lockande i programmet om hur det är att fira nyårsafton i Krakow. Lät superkul, så det får bli nästa år! För själv ska jag fira nyår i ... Mumbai.

Nu ska jag dra till Frösunda, äta öländsk fisksoppa och leka med min systerson.

/Gunilla

Vissa saker finns inte i Harlem

STOCKHOLM Det bästa med att vara hemma i Gamla stan:
• doften – från björkvedseldade (?) öppna spisar
• ljudet – från Tyska kyrkans klockspel
• känslan – av att sova på min nya bäddmadrass

/Gunilla

22 December 2006

Annans framtid: Afrika, MR, demokrati- och klimatfrågor

STOCKHOLM Mer till Peter – som frågade vad Kofi Annan ska göra nu. Så här svarade han själv på frågan "How does a former Secretary-General continue to use, without the bully pulpit, that former status to convey and to give moral leadership to the world?" på presskonferensen häromdagen:

Well, there are many issues which have been of great concern to me over the past 10 years, and I’m not going to drop them because I leave office. I will follow these issues. I would want to work on some of the African issues, some of the human rights and the governance issues, and the global warming issues. I will work with others and speak up from time to time when it’s necessary. I don’t think I’m going to fade away. I will continue to be active in those areas.

/Gunilla

Gunilla i ... inte Tibet, i alla fall

STOCKHOLM OK, Peter M, apropå att du tycker att Tintins resor låter coolare än mina, vad sägs om "Gunilla i Chhattisgarh"?

Och, för allitterationens skull, "Gunilla i Goa"? Dock kanske inte på just nyårsaftonen, vi får se hur det blir! Om det alls blir.

Tibet har jag tyvärr aldrig varit, men i alla fall ganska nära!

/Gunilla

Just där kan väl Messing och Lundby-Wedin konkurrera...

STOCKHOLM Aftonbladets Lena Mellin skrev igår om Mona Sahlins goda chanser att bli partiledare för socialdemokraterna. Men punkt 1 är lite underligt formulerad...

... oavsett vad han [Enn Kokk] tycker är Mona Sahlin just nu den hetaste kandidaten. Här är skälen:
1. Kvinna. Kraven på att nästa s-ledare är en kvinna är starka. Sedan både Margot Wallström och Carin Jämtin tackat nej är hon den enda tänkbara kvinnan som återstår i matchen om partiledarjobbet.
Varken LO:s Wanja Lundby-Wedin eller förra statsrådet Ulrica Messing kan, på den här punkten, konkurrera med Sahlin [mina kursiveringar].

Tydligen anser Mellin att Lundby-Wedin och Messing kan konkurrera bättre med Sahlin på de andra punkterna (erfarenhet, tuffing, utstrålning, nätverk, tyst)? Men det borde väl vara tvärtom – för exakt hur slår Mona Sahlin sina medtävlerskor på just punkten att vara kvinna? Jag trodde att det där med kön var ett något så när binärt tillstånd.

(Och Jonas Morian har såklart rätt i att det är rätt sent av Aftonbladet att uppmärksamma Enn Kokks utfall nu... Se även Robert Nordmans kommentar.)

/Gunilla

21 December 2006

Mer metajournalistik? Ja!

STOCKHOLM Häromdagen skrev jag en lång metabloggpost om hur jag resonerade när jag totade ihop en kort artikel om att New York Sun skrev om släkten Annans New York-boende. I en kommentar skrev Leffe att jag borde blogga mer om så'nt.

Borde jag det? Jag tycker det själv. Det finns ofta intressanta saker att berätta om varför man skriver en viss text på ett visst sätt, eller helt enkelt bakgrund, anekdotisk kringhistoria och kontext som inte får plats annars.

Alltfler redaktioner öppnar för insyn i sin arbetsmetodik, till exempel brittiska Channel 4 News (se Martin Jönssons SvD-blogg). Jag vet inga särskilt bra exempel från svenska medier, och är förundrad över att så pass få journalister (anställda såväl som frilansskribenter) använder bloggande till just metajournalistik.

Här finns kanske rentav chansen att vara lite nyskapande! Jag skriver gärna mer om förutsättningarna för mina jobb, i de fall jag tror det kan ha allmänintresse. Men, jag gör det bara om det är vad ni bloggläsare vill ha. Det är ju inte precis något man gör på betald arbetstid (lika lite som annat bloggande).

Tillsvidare kan ni läsa Nuri Kinos blogg, där finns en hel del metajournalistik! Just nu om spion-stories. Och så inför jag från och med nu den nya kategorin "metajournalistik" för ändamålet.

/Gunilla

Boltons pressis slutar också

STOCKHOLM Häromdagen skrev jag om FN-ambassadören John Boltons pressekreterare Nic Grenell, som såg helt avslappnad ut där han satt och skvallrade med några FN-korrespondenter. Inte lika strikt och kaxig som när han varit Boltons grindvakt; han hälsade till och med glatt på mig. (Jag försökte en gång fixa en intervju med John Bolton, och gissa om Grenell var totalt ointresserad av att låta sin chef figurera i svenska massmedier. Hade det varit typ Financial Times, så kanske.)

New York Magazine skriver i en notis att Grenell nu slutar, efter drygt fem år som olika FN-ambassadörers pressekreterare - bland annat med detta obetalbara citat om hans tid i FN-skrapan: “wrapping myself in the American flag every day when I entered the building.”

/Gunilla

Lavendeldoft på Kindstugatan

STOCKHOLM Min lägenhet har blivit home stylad! Av en kompis som bott här några nätter, och tyckte allt var för mörkt och murrigt för att han skulle trivas. Så nu är här vitt och ljust – och ommöblerat, vilket jag faktiskt inte trodde var möjligt på den pyttelilla ytan. Dessutom doftar det gott från en liten påse med lavendel!
Var skor, toalettartiklar och underkläder finns har jag ingen aning om. Och jag räknar med att vissa viktiga papper och kontorsgrunkor kommer att dyka upp först om några år, eller när jag nu tar itu med åter organisera ett kontor i Stockholm. (Jag jobbade här hemifrån i några veckor när jag började frilansa, men insåg genast att det aldrig skulle funka och skaffade genast kontor; hade sedan ytterligare ett som jag fick göra mig av med när jag flyttade till New York – så alla grejer därifrån ligger i olika jobbiga kartonger och lådor.)
Vissa ommöbleringar har jag verkligen inte riktigt vant mig vid – och det blir svårt att ha middagar för tio personer som jag faktiskt har lyckats ha här, så som borden står nu. Men det var i alla fall på sätt och vis bra med lite omväxling. Kanske.
Bäst av allt: nu finns här bredband.

/Gunilla

20 December 2006

Reseräkning

NEW YORK–STOCKHOLM Det är alltid smått kaotiskt när jag ska packa/resa, så även denna gång.

Eftersom jag har en bostad i båda mina "hemstäder" – med i stort sett dubbla uppsättningar sommar- och vintergarderober, kontorsutrustning, kök etc – är idén att jag ska kunna röra mig däremellan med endast handbagage. Typ nå't favoritläppstift, en omgång underkläder, senaste The Economist och min dator. Sedan ska det bara vara att öppna dörren, kliva in och leva precis som vanligt i respektive lägenhet!

Men i praktiken fraktar jag nästan alltid två tunga resväskor samt ett proppfullt handbagage fram och tillbaka över Atlanten. Innehåll i siffror denna gång:

Jopapärmar, med kvitton till min bokföring: fem!
Påsar med lösa kvitton: två, möjligen tre
Klädesplagg: fyra (en pyjamas, en svart klänning, en kockjacka samt kockbyxor från CIA)
Julklappar till syskonbarn: oräkneliga
Bärbara datorer: två
Antal hittills olästa veckotidningar och nyhetsmagasin: minst tio
Dito böcker/julklappar till mig själv: kanske fyra
Antal små och stora ostbitar (som jag inte hann äta upp eller nändes slänga):
åtta
Antal polentatub (dito): en (med svamp)
Antal spanska korvar (dito): en (chorizo)

En hel del andra underliga småsaker finns också i väskorna – men i stort sett alltså bara ett enda normalt klädesplagg (klänninngen), resten mitt så kallade företag! Och det är tungt...

/Gunilla

Off I go, snart

NEW YORK Det gäller att ha sinne för proportioner. Det senaste dygnet har jag ägnat cirka åtta, nio timmar åt datorstrul (mailprogramskrasch med allsköns efterföljande komplikationer). Så nu ska jag ägna 1 timme åt packning och noll sekunder åt en massa andra viktiga saker som jag hade behövt göra och kanske fem minuter åt en intervju. Oh, well. Men det är ju bara att trycka ner ett halvt ton very important papers i resväskan och börja om med allt i Stockholm. Jättekul.

/Gunilla

19 December 2006

Julklappstips till mig själv: Afrika-bok!

NEW YORK Åh, men detta verkar ju vara en bok för mig! Julläsning om en man som bara måste åka till Mali, för att han babblat för alla han känner så länge om att han ska åka till Afrika (i mitt fall gäller det långvariga babblet "Västafrika", särskilt Ghana).

"En charmig liten satir över reseskildringsgenren och en parodi på en viss typ av självhögtidlig fransk prosa", skriver Malte Persson.

Jag var ju i Mali i januari, så jag behöver inte åka dit igen utan kan gott tillbringa vinterlovet i läsfåtöljen. (Men faktum är att jag är lite inne på att åka tillbaka till Mali igen snart – där händer det nämligen lite grejer och det är alltid skoj att återvända.)

/Gunilla

This just in: pressmeddelande från Valentin-hotell

NEW YORK Jag kan inte undanhålla er ett pressmeddelande som just trillade in i maillådan. Kanske någon av er är intresserad av att skriva ett Valentins-reportage? Det går säkert fint att maila Susan och be att få komma och ... provbo hotellet en smula, trots att hon inte skriver det öppet. Har ingen aning om hur de hittat min enkla existens.
Om någon undrar: Nej, jag svarar aldrig på sådana här erbjudanden genom att be om något sådant som gratis hotellrum, trots att jag skriver för minst två reseredaktioner där ämnet möjligen skulle platsa – och skulle inte göra det även om jag skulle vara på väg till Arizona i andra ärenden. Och skulle jag någon gång hamna i en situation då jag tycker det är läge att göra det, så berättar jag det självklart på första bloggparkett...
NB, självklart finns det gott om tänkbara artiklar i life style-sammanhang där reportern helt legitimt är betjänt av just sådan här information om hotell som kan vara av intresse för resesugna läsare! Så mitt syfte är inte att misstänkliggöra, utan bara ... lite transparens och en inblick i PR- och medievärlden.

/Gunilla


Valentine’s Day is coming. Here are the Top 10 Reasons Why Sedona Rouge Hotel and Spa is One of the Sexiest Hotels in America:

.Set amid the Red Rocks of Sedona – The Most Beautiful Place in America
.Walk-in Rain-Forest showers – perfect for two
.Lavish European linens and comforters
.Luxury Spa on property offering Pas de Deux Massage and Outdoor Showers
.Fireplace Patio for star gazing, Rooftop Terrace for Red Rock gazing
.REDS restaurant – European-trained chef and expert staff
.Aphrodisiac menu served entire month of February
.Romance package rates
.Art galleries, shopping, music, history
.Two million acre playground (Coconino National Forest) surrounding Sedona for hiking, biking, riding, exploring, sightseeing, and falling in love

Please check out our website: www.sedonarouge.com

Please call us or email if you need high res images or anything else to help with your article. We can arrange interviews, on-site inspections, provide fact sheets, anything you need to complete your profile.

Best regards,
Susan Johnson
PT/PR

Creekside Plaza
251 Hwy. 179, Suite A1
Sedona, AZ. 86336
P: 928.204.0514 / F. 928.204.0068

E-Mail: susan@pattitoddpr.com
www.pattitoddpr.com

Hur vinklas bäst en lägenhetsaffär?

NEW YORK Alldeles nyss satt [USA:s snart avgående FN-ambassadör] John Boltons unge, kaxige pressekreterare och skvallrade här i FN-loungens kafeteria, med likaledes kaxiga reportrar från Financial Times och New York Sun och nå'n blaska till.

Vore ju kul att höra vad de pratade om..! Det enda namn jag snappade upp när jag kilade förbi med min espresso macchiato och min lilla fruktpaj var [USA:s vicepresident Dick] "Cheney" – så om jag fattade rätt handlade det om att pressekreteraren inte vill jobba hos honom bara för att jobbet med Bolton tar slut. Men vad vet jag.

Det finns alltså massor av reportrar som inte gör annat än bevakar FN, dagarna i ända. De sitter här på heltid och har koll på allt som händer och kan odla kontakter och källor.
Dessvärre finns ingen svensk reporter som jobbar så. Efterfrågan på FN-material är inte tillräckligt stor, särskilt inte när det inte händer spektakulära grejer (vilket det ju verkligen inte gör varje dag). Jag försöker ändå vara här lite då och då, för att inte känna mig som ett UFO när jag väl dyker upp. Och för att få hänga i den vackra loungen.

Idag skulle jag egentligen bara samla material till en framtida grej, men fick i alla fall i uppdrag att skriva en väldigt kort och svenskvinklad text – apropå Kofi Annans allra sista presskonferens som generalsekreterare, där han bland annat nämnde Inga-Britt Ahlenius och Jan Eliasson.

Men medan jag skrev hittade jag en lång artikel i tidningen New York Sun (upplaga: 100 000; det vill säga den är marginell jämfört med tio gånger så stora New York Times) som var lite intressant, och som jag tyckte behövdes för att berätta om något nytt och något mer än "bara" om Ahlenius. Det handlade om hur Kofi Annan bott i en lägenhet på Roosevelt Island, öster om Manhattan och ett stenkast från FN-skrapan, med subventionerad hyra 1978–1996.

New York Suns artikel hittar ni här och min rewrite finns här.

Jag tycker det är så himla svårt att hitta den mest givna vinkeln i fall som dessa. Det kan vara intressant att resonera öppet om det ibland, eller vad tycker ni!? Jag tycker i alla fall att det görs alltför sällan av svenska reportrar. Och jag ser det som en av poängerna med denna blogg (samt som hommage till Kofi Annan, som så ofta talar om transparency och accountability).

Jag kunde ha gjort som New York Sun – och vinklat det på att Kofi Annan hycklat, som länge korpat åt sig en relativt billig lägenhet trots att han möjligen haft råd med dyrare. (Säkert hade han det åtminstone i mitten av 90-talet då han stigit i graderna på FN.) Historien skiljer sig inte mycket från alla lägenhetsaffärer vi sett i Sverige under många år, alltså en viss diskrepans mellan retorik och egen bostadslösning. New York Sun skriver:

...the issue is pertinent because Kofi Annan, whose wife comes from one of Sweden's wealthier families [Nan Annan är ju född Wallenberg./Gunilla], has spent years lecturing Americans on how the well-heeled have obligations to those less fortunate. Those low- to moderate-income New York families for whom such accommodation was built face a four-year waiting list. [Väntelistan varierar, till vissa lägenheter i området kan den vara kanske 1–2 år./Gunilla]

Samtidigt är det uppenbart att artikeln är en del i ett mediedrev mot Kofi Annan. Ett sista tjuvnyp, liksom.

Jag har varit på presskonferenser om olja mot mat-programsutredningen, där massor av journalister verkade vilja ha generalsekreterarens huvud på silverfat – har faktiskt aldrig varit med om en så hätsk stämning på någon annan slags presskonferens. Det har alls icke bara gällt amerikanska journalister, men medierna i USA har definitivt gjort vad de kunnat för att skandalisera Annan.

Skribenten Ian Williams, som tidigare var ordförande i FN-korrespondenternas förening och som skrivit massor av böcker och artiklar om FN, har skrivit klokt och initierat om den politiskt betingade och långvariga kampanjen mot Kofi Annan – läs en av hans många texter om detta! (Jag har träffat Williams, har för mig att han är irländare men har bott länge i USA.)

Men New York Suns artikel verkar rätt välresearchad, och de redovisar vad de fått fram samt att många uppgifter är oklara och obekräftade. Jag har ingen anledning att påstå att reportern blott smutskastar Kofi Annan av politiska skäl (och även om hon gör det kan det ju finnas substans i sakuppgifterna).
Visst kan man tycka att det var längesedan han bodde i lägenheten (tio år) och han var ju en vanlig FN-tjänsteman när han flyttade in, och visst har han all rätt att bo så billigt han kan så länge han får – men det är å andra sidan rätt skumt att hans bror nu har den (eftersom han är Ghanas ambassadör i ... Marocko). (Den typ av bostäder det handlar om får inte användas som övernattningslägenhet.)

Egentligen borde jag ringa och kolla uppgifterna själv, med bostadsbolaget på Roosevelt Island som upplåtit lägenheten till såväl Kofi Annan och sedan hans bror. Samtidigt är det svårt att tro att jag skulle få några andra svar än de som New York Sun redan redovisat – och klockan är redan väldigt mycket i Sverige (jag ligger ju ständigt sex timmar efter). Absolut ingen redaktör förväntar sig något sådant. Min mobiltelefon är dessutom putz weg.

Så jag kompromissar och redovisar några av uppgifterna ur New York Sun, men flikar in att tidningen är en av alla dem som skrivit mycket om Olja för mat-programmet (dock utan att använda ord som t ex "deltog i drevet"). Jag lägger till Kofi Annans egen icke-kommentar från dagens presskonferens.

Har dock inte mycket mer än 2 000 tecken till förfogande, och har inte plats för att gå in på tidningens politiska färg ("right of centre" eller kanske bättre "libertarian", vilket båda dock är svåra att rakt av använda på svenska), ej heller att det är en tidning utan stort genomslag (jämfört med New York Times), eller att skribenten Claudia Rosett är knuten till en viss tankesmedja – får nöja mig med att kalla tidningen "FN-kritisk". Det vore för enkelt att etikettera skribenten eller tankesmedjan som "höger" eller "konservativ", så det får vara.

Med andra ord vet jag inte om min text blev begriplig eller relevant för den normalintresserade läsaren! Det är så mycket kontext som bara finns mellan raderna. Kanske hade ämnet lämpat sig bäst för till exempel en "kommentar" eller "krönika" på en ledarsida. Fast det måste ju gå att skriva det som en rak nyhet – så jag vinklade alltså på att Kofi Annan in i det sista granskas av vissa medier, utan att påstå att granskningen skulle vara obefogad. Särskilt intressant blev det för att det fanns en hänvisning till familjen Wallenberg (men det hade jag såklart inte heller plats att skriva explicit).

För att hålla ett visst mått av seriositet och självständighet, och inte bara okritiskt rewrita, kallade jag in en kompis här i huset, som själv är FN-tjänsteman och som själv bor på Roosevelt Island för att lusläsa min text. Mycket bra, på så vis rensade vi i alla fall bort en del tveksamheter (tack Anna!).

Sedan var det bara att korta ... och korta lite till ... och skicka iväg ... nästan, för just då totalkraschade det program där jag hade skrivit rubbet..!!! Det var bara att ringa desken i Stockholm och förklara situationen – även om det låter rätt fånigt att skylla på kraschad mjukvara.

Texten gick i alla fall till sist iväg, och har väl vid det här laget strukits ner till en minimal notis i åtminstone några landsortstidningar ... gissningsvis finns bara Ahlenius och Eliasson kvar – och nu har jag varit på FN hela dagen och måste åka hem och packa!

/Gunilla

P S Denna bloggpost tillägnas särskilt de som gärna slänger ur sig saker som "TT – men det är väl bara notiser" eller alla som tror att det går fort och enkelt att skriva korta texter. Ehhh ... inte när ens dator kraschar, i alla fall!

Nyår i Krakow, typ?!

NEW YORK Nå'n som har några andra idéer om vart jag ska åka? Först idag gav jag upp det slutliga hoppet om Ghana (se nedan).
Men det finns ju andra länder: Mali, Indien, Polen, Portugal... Eller så kan man nöja sig med att vara i Stockholm (och kanske London)!?
Just nu orkar jag dessvärre knappt ens åka till Stockholm. Är glad att jag lyckades ta mig till FN-skrapan idag (med taxi, som vanligt, eftersom det alltid är nå'n redaktör i Stockholm man måste kommunicera klart med på förmiddagen, så det blir alltid för sent för tunnelbanan).

/Gunilla

Kofi Annan tar farväl

NEW YORK Det blir ingen Ghanaresa som tänkt var, kanske på grund av dålig planering och usel kommunikation från min sida – däremot har jag just varit på [ghananen] Kofi Annans allra sista presskonferens som FN:s generalsekreterare. Totalt osentimentalt, faktiskt! Jag var märkligt nog den enda svenska reportern på plats, såvitt jag kunde se.

/Gunilla

18 December 2006

Eremitätande

NEW YORK I fjol skrev jag två Gourmet-kolumner om poängen med att äta ensam, på krogen och hemma.
Jag påstod då att det finns en rad finesser med att äte ute mol allena, som att man slipper anpassa sig till snåljåpar och vegetarianer i bekantskapskretsen, att man kan äta i sin egen takt, att man ofta får extra bra service samt slipper dela upp notan.
Min favorit-restaurangbloggare Frank Bruni, krogrecensent på New York Times, och hans kommentatorer bekräftar det jag anade: Krögarna gillar oss ensamätare!

/Gunilla

Lundberg och hans byracka

NEW YORK Tre kommentarer till Kristian Lundberg-affären, apropå Helsingborg Dagblads kulturchefs ursäkt här (permalänk saknas):

• Nej, Gunnar Bergdahl, reaktionerna mot Lundberg har inte "varit i Katrina-klass". Jag förstår att det var menat som en ironisk överdrift, men ... bättre liknelser kan du nog prestera. (Jag vet att jag är lite humorbefriad vad gäller Katrina-katastrofen.)

• Vad tror ni Kristian Lundberg fick betalt för att skriva en genomgång av cirka 50 böcker..? Jag gissar att han förväntades vara glad över att han fick 37 recensionsex via tidningen, och någon futtig tusenlapp eller två därtill. Litteraturkritiker är sjukt underbetalda, det är dessvärre inte konstigt om de frestas ta genvägar. Det är bara det att vi sällan får veta det. Är det några som har anledning att vara sura är det landets hårt kämpande och överambitiösa litteraturkritiker, som lär få stå ut med allsköns gliringar framöver.

• Det är onekligen underhållande med bombastiska försvarstal.

Uppdatering [21 dec] Sydsvenskans Daniel Sandström skriver (19 dec) just om hur Lundberg-gate "förstör för hela recensentkåren, för alla som under rätt snåla villkor tar konsten på allvar och nogsamt argumenterar för ibland obekväma hållningar".

/Gunilla

17 December 2006

När jag besökte D:r Död i Darwin

NEW YORK Mest läst på www.svd.se idag är reportaget om hur Mats Persson från Laholm reser till "självmordskliniken" i Zürich och dör.

Döden berör, det handlar om svåra etiska ställningstaganden och är ett personligt genomfört reportage – så läsarintresset är inte konstigt.

Redaktör'n skriver – som vanligt – klokt, om varför samhället inte bör erbjuda dödshjälp. Läs det! Själv tänker jag dock snarast flippa ut i gamla reseminnen.

SvD listar länder där eutanasi är lagligt: Schweiz, Holland, Belgien samt delstaten Oregon i USA.
Men i mitten av 90-talet var Norra territoriet i Australien först ut i världen med att tillåta läkarledd eutanasi. Så jag kommer helt osökt att tänka på en av de absolut mest märkliga intervjuer jag någonsin gjort, på en av de märkligaste reportageresorna (och en av mina första; den allra första utanför Europa).

Jag gjorde mitt JMK-examensarbete genom att resa runt i Australien i några veckor. Tyvärr hade jag synnerligen oklara idéer om den röda tråden i reportagearbetet, och nästan inga jobb insålda i förväg. Faktum är att jag nog mest var ute efter äventyr.

I en liten Newsweek-artikel hade jag läst om Philip Nitschke, en allmänläkare i Darwin i Norra Territoriet som konstruerat ett datorprogram som kunde hjälpa folk att dö på egen hand. "Do you wish to proceed?" stod det på skärmen, och klickade den dödssjuke "ja" sattes en giftinjektion igång, enligt artikeln. Det lät ju som en story.

Jag hamnade i den mycket märkliga staden Darwin (en av världens mest isolerade, belägen på den australiensiska nordkusten) och lyckades mot alla odds få tag på Philip Nitschke. Norra Territoriet hade alltså infört en lagstiftning om eutanasi, dödshjälp – och människor från hela Australien sökte upp Nitschke för att få dö.

Jag hyrde en bil och åkte och hälsade på honom i den märkliga lilla läkarstation han jobbade från, och som också var hans hem.
Där fanns absolut inga patienter, oklart var de befann sig (men antagligen på något hospice någonstans, utom räckhåll för journalister, och de var heller inte så många). Det var egentligen en barack, mitt ute i djungeln, som han alltså bodde i och varifrån han gjorde hembesök hos sjuka; tror att han var allmänläkare i grunden och att detta med eutanasi mest var ett sidospår.

I sin stora verkstad demonstrerade Nitschke programmet på sin bärbara dator för mig (NB, utan att någon injektion startades!) och sedan satt vi i hans tropiska trädgård och åt fetaost-sallad och pratade om livet och om döden och om Australien och om saker han gjort i sitt liv och om hans föräldrar och lyssnade till enstaka små wallabies som studsade runt i regnskogen.

Vid den här tiden kallades Nitschke i medierna för "Australiens Doktor Död" (en anspelning på den amerikanske läkaren Jack Kevorkian) och jag minns att min kompis Hanna senare tyckte att jag varit helt galen som åkte alldeles ensam hem till en Doktor Död i mitten av djungeln. Ja, lite dumt, kanske, för man vet aldrig vad som kan hända på fältet – men han var som tur är väldigt sympatisk.

Efter besöket hos Nitschke fortsatte äventyren. Jag besökte en utvandrad svensk, en ilandstigen sjöman från Dalarna som odlade mango i Darwin-krokarna; flög till Tiwi-öarna norr om kusten och hängde i ett sorgligt litet aboriginskt community (planet landade på en remsa/flygplats som kallades Snake Bay, Ormbukten) och drog senare vidare till Alice Springs (där jag gjorde reportage om aboriginsk rockmusik, sedermera insålt till Svenska Dagbladets kulturredaktion, och besökte en stor kamelranch!) samt till Ayer's Rock/Yulara.

Egentligen gjorde jag väldigt konstiga, spännande och smått galna saker på den blott tre veckor långa resan. Men det var tyvärr få saker som resulterade i några reportage.

Resan finansierades genom att jag sålde några texter om svenska tjejer som pluggade i Melbourne och jobbade i Sydney (tack, Karin) – och så fick jag faktiskt några tusenlappar i resebidrag från australiensiska staten (varför jag genast bokför detta inlägg i "mut"-kategorin)!

Så här såg jag ut när jag förberedde min resa till Tiwi-öarna, antagligen dagen efter mötet med Phil Nitschke – vid poolen på ett vandrarhem i Darwin, med färsk frukt vid min sida. Ganska trevliga betingelser för ett examensarbete på universitetet, eller vad?!

Jag har inte haft någon kontakt med Phil Nitschke efter min intervju, men han verkar synnerligen aktiv i debatten och i de australiensiska medierna. Uppenbarligen är han fortfarande kontroversiell, till exempel genom att leda seminarier om hur man tar livet av sig. Hmmm... Allt detta skedde för exakt tio år sedan; kanske dags att dra till Australien och göra en uppföljning.

/Gunilla

P S Vad hände med eutanasi-storyn? undrar kanske någon. Inte mycket, dessvärre. Jag sålde den i och för sig till Aftonbladets Söndags-bilaga när jag kommit hem, och fick som tur är ganska bra betalt.
Men publiceringen drog ut på tiden, antagligen på grund av platsbrist, och snart fick jag skriva till redaktören att det tyvärr blivit för sent. Norra Territoriet hade fått upphöra med laglig eutanasi, eftersom parlamentet i Canberra stiftade en lag med motsatt innebörd som övertrumfade territoriets. Se dess argument här (inte minst argument 3, som handlar om vilken olycklig effekt en pro-eutanasilag skulle kunna få på Norra territoriets aboriginska befolkning.)

16 December 2006

Stjärnanis

NEW YORK Oj, vad många coola harlemites det var på julkalaset igår – kaviarförsäljare, frilansillustratörer, smyckesformgivare, TV-programledare och annat löst folk. Verkligen proppfullt med folk. ("Men var du inte här när Eartha Kitt var här? Då hade vi 90 personer här, lite mer än nu," sade kvällens värd.)

Jag brukar få mängder av uppslag på Michael & Katrines tillställningar, till exempel är det på dem jag både blivit inspirerad till en Gourmet-text om kaviar i Harlem samt om The New Luxury-konceptet samt att åka till Grönland för att spana på smältande isar.

Nu träffade jag dels en kille från St Marc i Haiti, som är tillsammans med Felicia – hon är en gammal klasskompis till mig på SIPA som nu dessutom läst till sjuksköterska och hoppas bli ivägskickad till Nairobi för att jobba med aidsbehandling – dels två personer som har en politisk TV-talk show i Ghana. Så det var lite research också, såklart, med tanke på gamla och kommande reportageresor.

Michael & Katrine fick en innovation i present: A Swedish Christmas Kit. Det består av en mjuk pepparkaka, en ask chilitryffel med saffran och en apelsin med kryddnejlikor. Allt i en liten påse – vilken också borde ha innehållit en fint vykort på min Gamla stangränd i kvällsbelysning, men jag glömde lägga i det.

Ikväll ska jag på en helt annan fest, i East Orange i New Jersey, och det värdparet kommer att få en helt annan present: en jazzspelande jultomte som jag köpte på en drugstore i Miami och som bara kändes helt rätt i sammanhanget.

Dagens roligaste take på Anna Sjödins avhopp: det var kanske bara fråga om en nollning som spårade ur. Annars känns hela historien mest sorglig, särskilt när man läser hennes kompis sajt. Jag är närmaste inne på Sakines linje. Jag har dock inte läst utredningen och kan inte bedöma vittnenas trovärdighet etc.
Däremot vet jag en person som själv nyligen blivit utsatt för ett mediedrev, och som säger att det fått henne att bli mer skeptiskt inställd till bevakningen av just Sjödin. Kanske ska jag be henne gästblogga i ämnet.

Dagens jul-caffèllatte gjord härhemma i köket var väldigt god; kaffet fick sällskap i bryggaren av en tesked kardemumma och två stycken stjärnanis. Rekommenderas! Julstämningen har nu ökat från noll till kanske fem procent.

/Gunilla

15 December 2006

Värre än "deadline woes": post-deadline depression!

NEW YORK Här råder post-deadline-depression – en ny diagnos som jag själv hittat på för den jobbiga tomhetskänsla som uppstår när man lämnat ifrån sig ett stort jobb.

Jag har en kompis som jobbar med halvårslånga supergräv på New York Times, vågar inte tänka på vilken post-deadline-depression de skulle kunna ge upphov till!

Men jag har också hittat på medicinering: att laga mjuk pepparkaka och chokladtryffel med chili, enligt detta recept.
Problemet är att det kan leda till nya problem, eftersom amerikanska ingredienser tenderar att bete sig lite annorlunda än de som finns i svenska recept. Extra komplicerat blir det när det handlar om konditorivaror.

Rubrikens "deadline woes" – se här.

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Julstämning hittills = NOLL. (Som för Isobel, men hon tycks i alla fall ha ansträngt sig lite.) Men med lite pepparkakelukt blir det kanske bättre. Liksom med de julfester jag är bjuden på fredag–lördag–söndag.

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Symbiosen mellan mig och pressavdelningen på CIA har nu börjat anta rent komiska proportioner.
Ni som följer denna blogg vet att de lät mig gå en dyr fin matlagningskurs i augusti, som jag skrivit om för Gourmet alldeles gratis (mutans värde $1,995; ett etiskt dilemma jag ältat här och här). Därefter har jag på egen bekostnad gått två småkurser där.

Igår fick jag en ny personlig inbjudan från pressavdelningen, som vill låta mig gå en av vårens småkurser alldels gratis (ett värde av $170).
Hmmm ... det är ju oemotståndligt, även om jag knappast kan skriva fler texter om att gå på matlagningskurs nu, och då tycker jag att det är oetiskt att tacka ja (till skillnad från de flesta etiskt korrekta journalister, som snarast skulle förklara för CIA att de kan gå kursen men isåfall inte kan skriva något alls; eller till skillnad från de flesta icke etiskt korrekta journalister som skulle förespegla att de skulle skriva något och sedan kanske inte orka göra det, eller göra det utan att redovisa förutsättningarna för läsaren).
Men jag har blivit så beroende av de där jäkla kurserna att jag nog kommer att tacka ja.

Samtidigt har jag ju råd att betala för de små själv. Så det jag helst skulle vilja är att få gå en ny boot camp, till exempel pastryvarianten vilket kostar $1 625 i avgift, så jag försöker genom tankeöverföring få dem att bjuda mig på en sådan. Ska man mutas kan det ju lika gärna vara rejält.

Häromdagen frågade jag en av dem på pressavdelningen om tips på bra dessertkockar att intervjua i New York för ett visst jobb (som består i att smygtesta vissa restauranger), och när de svarade genom att skriva inte bara namn på sina CIA-alumni utan även: "Perhaps it might be interesting to weave the education of these pastry chefs into the story, and spend some time in class with our pastry faculty" intensifierade jag genast tankeöverförings-ansträngningarna. "Spend some time in class", så gärna.

Men det mest komiska av allt är att en annan pressansvarig har bett mig om hjälp att bygga på hans samling av ... tuggummipapper. Just det, han samlar på omslag till sådana där platta tuggummin från hela världen och vill nu väldigt gärna ha med svensk text! Jag misstänker att alla tuggummin som säljs i Sverige har amerikansk text, men ska givetvis göra mitt bästa för att hitta några fina tuggummin framöver. Det gäller att hålla sig väl med dem som kan hjälpa mig att hålla matlagningskurs-beroendet i schack.

/Gunilla

Carpe läsaren

NEW YORK En kurs för mig? David Lagercrantz hjälper reportrar "utveckla ytterligare verktyg för ditt journalistiska hantverk" genom Medieutbildarna – litterära grepp och gestaltning. Låter hur bra som helst att lära sig, och möjligen värt att försöka vara i Stockholm den 25 januari för. Någon som haft honom som kursledare och kan rekommendera?

/Gunilla

14 December 2006

Ekolochic-trenden får intressant kritik

NEW YORK Missa inte de intressanta diskussionerna om närodlade och möjligen ekologiska livsmedel som just nu pågår, hos Vinlusen, Lisa Förare Winbladh och Henrik Alexandersson (inklusive kommentarer).

Jag ska strax kasta mig över min The Economist, om jag kan hitta den i röran, och läsa dess artikel om detta. Ämnet är högintressant för mig, eftersom jag egentligen hade tänkt göra allsköns reportage på just detta tema i New England just idag (och imorgon).

Har jag berättat att jag börjat skriva för Ekolådans nyhetsbrev (se nummer 50/2006)? Det innebär att jag fått ett välkommet forum för ett helt nytt bevakningsområde, i skärningspunkten av mat och politik, och det har gett upphov till en mängd idéer och uppslag som jag hoppas kunna sprida ut över allehanda tidningar och radioprogram.

Men eftersom jag är handlingsförlamad och tom i bollen och helt slut och arbetsskygg på grund av rubbade sömnvanor och lite annat (och fortfarande mest pysslar med att peta i mitt kommunpolitikreportage om Sundbyberg) och därför inte orkat kontakta tio redaktörer, köpa kamera och hyra bil – och eftersom jag ikväll är upptagen med ännu ett så kallat seminarium om spansk gastronomi! – så får New England-resan bli i januari istället.

Hoppas det är lika vackert väder då som idag... Idag är det så milt vackert ljus att det hade varit en barnlek att lyckas med fotografering. Och så hoppas jag att den plötsliga högkonjunkturen för ekomatsidéer ("ekolochic" syftar på ett välskrivet och trendkänsligt reportage av Ann-Helen Meyer von Bremen i Gourmet tidigare i år) inte snart är över, nu när den just har börjat.

/Gunilla

Ökenvandring med guldpenna

NEW YORK Guldpenna till Mustafa Can, grattis!

Utmärkt att Can inte nöjer sig med att bara tacka för priset, utan passar på att i DN påpeka att han levt med svenska språket sedan barnsben (jag är ändå imponerad; det är inte hans modersmål) och framför allt, att han alltid tar tillfället i akt att plädera för långa, genomarbetade reportage. Låt mig citera:
Just nu känns journalistiken som en ökenvandring. Var finns det plats för den goda berättelsen? Allt ska vara så kort som möjligt. Därför marknadsför tidningar take away-journalistik med krönikörer. Redaktörens första fråga handlar om längden på texten, man får knappt tid att utveckla idén och hamnar i teknikaliteter.
Eftersom jag just fått lämna ett superlångt, berättande reportage där jag och de kloka redaktörerna knappt gjort annat än att utveckla idén vet jag att det finns ljuspunkter i eländet.
Men i stort har Mustafa Can såklart rätt (liksom i att sådana berättare som han på gott och ont bör satsa på journalistik i bokform). Goda berättelser kräver tid, betalar sig dåligt och går sällan att leva på. Och så är det väl ingen som har tid att läsa dem heller. Eller?

/Gunilla

Lucia, nej, inte alls

NEW YORK Det blev inget besök i Svenska kyrkan. Jag satt och drönade på W alldeles för länge. Gick förbi kyrkan på vägen hem, och där skulle ha varit "andakt i läsrummet" vid den tiden jag hade tänkt komma indrullande i jakt på glögg och lussekatter. Kanske bra att det inte blev så...

Istället hamnade jag vid stiliga glittriga julgranen vid Rockefeller Center, och det är ju lite roligt att man kan få se den på väg hem från jobbet. För att inte tala om allt glitter på Femte avenyn.

/Gunilla

13 December 2006

Lucia, inte

NEW YORK Men uuuuuhhhhhh....vad tråkigt att det inte blev något Luciatåg för min del idag.
För åtta timmar sedan borde jag ha varit på ett dagis i Sundbyberg, det var där det hände (mina brorsdöttrar lussade – klockan 15! bisarr tid för ett Luciatåg eller vad?!).

New York-Lucia var det redan i lördags, på Lutheran Church på Upper West Side – men då var jag ju upptagen med att bli middagsmutad på Hotel Sagamore i Miami.

Min kompis Karen skickades till Luciatåget för att spana. Hon blev fångad av den svenska traditionen i fjol, när vi tillsammans var på Lucia med Kofi Annan, i arrangemang av Jan Eliasson (eller rättare sagt hans praktikanter). Bilden är från den kvällen; fler bilder finns här.

Och Lucia firas också tämligen seriöst runtom i världen; läs om lussande i Kongo här! Hmmm...jag borde nog knalla iväg till Svenska Kyrkan, eftersom jag är i krokarna, i bästa fall finns en eller annan lussebulle till salu.

/Gunilla

Årets webb, helt klart inte dagens...

NEW YORK Jag är alldeles tom i skallen efter två så kallade all-nighters med reportageskrivande – och än är eländet inte klart! (Så går det när man har många intervjupersoner, som tillåts läsa och godkänna sina kommentarer. Bara idag har jag fått flera mail, från kanske sex, sju personer som vill lägga till eller ändra i sina citat. Som tur är har redaktörerna tålamod, ännu i alla fall. Håller på med version 241 nu, typ, och fick just ett mail från Göteborg om lite aktuell händelseutveckling som jag inte vet vad jag ska göra av.)

Nej, jag ska inte kalla det elände – jag älskar alla reportage som jag själv hittat på, de är för det mesta som mina små bebisar. Så även detta. Kommer i Neo (debut!) 1/2007. (Jag hoppas att jag är den första journalist som medverkat i både Neo och Arbetaren, men är inte riktigt säker.)

Men så synd att jag är alldeles tom i skallen just nu. Tänk om någon surfar in här efter att ha läst senaste Journalisten?! Ve och fasa. Enligt en säker källa i Stockholm nämns denna blogg under "årets webb" i mediegenomgången i nämnda tidning: "Gunilla Kinns blogg från USA, Gunilla's travelogue. Generös, smart, lärorik".

"Vad kul att få en sån komplimang av SR:s stjärnjournalist!" som min tipsande kompis skrev... Ja, jättekul, men ack så oförtjänt – och särskilt i dag... Men, tack Randi (min radio-idol)!

(För en månad sedan föreslog jag per mail att hon skulle göra ett reportage om en viss grej som jag reagerat på. Men så gjorde jag det själv istället, och det var det reportaget som blev klart idag...)

Annars: idag har vi haft avslutning på spanskkursen med en liten fiesta och argentinska fröken var alldeles tårögd! Jag sitter och skriver detta i loungen på W som är ett utmärkt kontor; orkar varken åka hem och städa eller ge ut mig på sta'n och julhandla. Over and out.

/Gunilla

11 December 2006

Köp äkta tjyvgods

NEW YORK Julklappstips – tjuvgods! Silversmycken direkt från Österåker, rakubränd öltunna, handgjort papper. Allt tillverkat av fångar. Jag gillar keramikskålarna bäst.
Det säger sig självt att de flesta kriminella är rätt kreativa personer, och att det är smart att rikta deras kreativitet åt annat håll. Till exempel genom att köpa deras grejer.

Uppdatering 13 december: Idén kommer ursprungligen från föreningen KRIS, Kriminellas revansch i samhället, vars nationelle samordnare jag just intervjuade (min nya karriär som socialreporter!). Den 22 december presenterar KRIS sitt liknande projekt – IOU (I owe you). Håll utkik.

/Gunilla

10 December 2006

Si tienen liquidos..?!

MIAMI/NEW YORK Hemma igen, efter en som vanligt lång och jobbig resa. Nästan så att jag undrar över att folk alls längre orkar flyga. Köer, kontroller, röntgen ... av och på med skorna. Och Miamis flygplats är ovanligt rörig.
Jag blev som vanligt utvald för kroppsvisitering (händer ganska ofta, vilket jag brukar berätta för mina mörkhåriga amerikanska vänner, som tror att det bara händer dem med orientaliskt utseende – vilket det i och för sig säkert oftare gör).

Önskar att jag hade haft min kamera, för jag hade velat fotografera det bord där passagerarna fick lämna ifrån sig flaskor och annat med vätskeinnehåll. Det kändes som en bra sinnesbild av 2006: en yta full av förbjudna solkrämstuber, blodapelsinläsk, schampo, fyra tuber Colgate och skönhetskrämer sida vid sida – och så massor med tomma vattenflaskor i papperskorgen.
Själv fick jag slänga min pappmugg med pepparkaks-caffè latte från Starbucks innan jag kunde gå vidare. Tack, kära terrorister, den var ändå alltför söt, så det var bra att jag slapp den.

Sedan var det sardinburksresande både i luften och på M60 hem från flygplatsen – men jobbigare resa än när jag var i Miami 1998 var ändå inte. Då åkte jag nämligen Greyhoundbuss ända till New York, vilket tog sisådär 30 timmar – en av de absolut värsta resor jag någonsin varit med om.

Ingen effektiv skrivdag, precis, all tilltänkt skrivtid har bara försvunnit i en enda lång räcka av förflyttningar. Och hur folk lyckas skriva ombord på trånga flygplan är en gåta.

/Gunilla

When in Miami...

MIAMI Ja, kära läsare, behöver jag tillägga att jag känner mig som kusinen från landet här i South Beach, så New York-bo jag är?!
Hmmm...av pragmatiska skäl ansluter jag mig åtminstone ibland från och med nu till min resekompanjon B:s mottto: "We are, after all, in Miami; so we have to play the game".

/Gunilla

09 December 2006

Mer om att vara lyxmutad

MIAMI B var fräsch som en nyponros när han kom ut från sin balinesiska massage på Setai Hotels spa-avdelning.
Den sena eftermiddagen tillbringade vi på Pause, ett av många sidoevenemang i Wynwood till den stora mässan.
Nu sitter vi båda på tjusiga art déco-hotellets Sagamores restaurang, och flirtar vilt med en av servitörerna – Kyle från Ohio. Han inte bara ser ut som en fotomodell, han är modell. [Uppdatering 10 dec: B hittade just Kyles portfolio på nätet.]

Igår på Sheba hade vi också en extremt snygg servitör: Daniel, från Miamis Kuba-koloni. Men han var inte modell, utan kollektiv-boende rastafari-arkitekt involverad i diverse husockupant- och restaureringsprojekt i Miamis Design District/Little Haiti.

Både Kyle och Daniel ska få figurera i en artikel jag ska skriva de närmaste dagarna, om var i USA coola amerikaner vill bosätta sig. Så det är alltså research, och ingenting annat, jag ägnar mig åt på restaurangerna.

Hittills har vi ikväll (som jag skrev i föregående postning) tack vare B:s London-redaktörers tunga inflytande och redaktionella glamourmakt inmundigat: Två martini var (ingefära + gurka, samt ananas) en massa mat (ceviche, hummer + tacos, snapper, grillad lammkotlett, grekisk sallad och tonfisktartar) samt cheesecake och chokladfondant. Och två glas vin och två glas champagne och två koppar espresso macchiato vardera. Inte bra, mer dryckeskonsumtion än sammanlagt tidigare under veckan. Gud, så förtappade vi är. Men jag motiverar det hela med att jag ju är här som sällskapsdam och konstsamlare och möjligen researcher, ingenting annat. Och så kommer vi ju att betala osannolika mängder pengar i dricks.

Ja, som ni märker, fortsatt lyxliv i Miami! Och snart bär det av till det kanske lyxigaste stället av dem alla, The Raleigh. Är det sista kvällen så är det (vilket det är, tyvärr). Våra förutvarande Miamikompanjoner har vid det här laget dragit vidare till Georgia, och skickar per mail märkliga rapporter om konstiga hålor, white trash och däck som behöver fixas. Vi förstår ingenting – vaddå, det är väl bara att ta en drink till vid poolen?! [Jag bara skojar, faktiskt, har själv inte intagit någon enda drink vid någon pool här.]

New York-vardagen känns också väldigt långt borta. Men, det kan inte hjälpas, det är ju de där kontrasterna som är skoj, no?!

Och, märk väl, jag sysslar fortlöpande under dessa Miami-lyxerieskapader med Sundbybergskommunpolitik-reportagegestalning!

/Gunilla

Lyxmutade journalister – så funkar det

MIAMI Min resekompanjon B verkar inom magasinsjournalistikens förtrollade värld, och har inte samma smått förlegade yrkesideal som jag (mer om detta här och här). De senaste veckorna har hans London-redaktörer ringt alla möjliga glamourhotell här på South Beach (oh, det finns många!) för att be om gratis rum åt honom, självklart mot att de uppmärksammar hotellen i sina tjusiga magasin.

Men under konstmässan är alla hotell fullbelagda ändå, och rumspriserna är lika höga som somliga av de mer spekulativt byggda bostadsrättsskraporna här – så det slutade alltså med att vi hamnade på Best Western med betalning ur egen kassa. (Ni märker mönstret? Det är antingen frilansmedarbetaren som själv betalar resa + kost&logi, eller den som vill bli omskriven som bjuder ur sin PR-budget – aldrig tidningen.)

De upparbetade kontakterna med hotellens PR-avdelningar har dock fått andra effekter. Just nu genomgår B någon slags behandling på Hotel Setais stiliga spa-avdelning – "the unique and exotic (– – –) bringing the healing spirit and traditions of the east to South Beach", som det står på dess hemsida – medan jag sitter och skriver i hotellets lobby. (Det är ganska komiskt, jag skriver ut anteckningar om Sundbybergs kommunpolitik samtidigt som jag pimplar ett glas av ställets billigaste champagne – 21 dollar inklusive skatt och dricks. Vad gör man inte för att få hänga i tjusiga miljöer.)

Och så har B lyckats få Hotel Sagamore att bjuda oss på middag ikväll! Bilden till vänster visar en del av dess matsal.

Jag är ju här mer som sällskapsdam och konstsamlare än som reporter, så jag känner faktiskt inga moraliska skrupler för att hänga på och smörja kråset.

Men att själv ringa och be om dessa special treatments genom att förespegla en artikel ... nej, det skulle jag inte klara. Nå'n måtta får det vara. Tyvärr, för jag inser potentialen! (Min syster tycker jag är dum i huvudet som inte utnyttjar yrkets möjligheter till fringe benefits till max, även om det är yrkesetiskt tveksamt. Det är jag antagligen. Heller korrumperat lyxliv än inget lyxliv?) Hur och om B tänker använda materialet har jag ingen aning om, men visst lämpar sig såväl Sagamore som Setai för allehanda omnämnanden i livsstilspressen.

För en tid sedan skrev min vän och duktige kollega Bo Madestrand, som jag också fått äran att hänga med här i South Beach, en debattartikel i Journalisten om tveksamma bjudresor. Tyvärr verkar den inte finnas på nätet, men som jag minns det var utgångspunkten att han hade blivit erbjuden att resa till Salone del Mobile i Milano på mässans bekostnad häromåret – och han ville varna branschen för den utvecklingen (eftersom han insåg att han är en av få frilansjournalister som tackar nej till ett sådant erbjudande).

Men artikeln gav, enligt honom, så gott som ingen respons! Trist, för företeelsen diskuteras sällan av dem som borde (t ex redaktionsledningarna på tidningar som anlitar frilansar). Som vi kom fram till häromkvällen är det lite konstigt att det nog ofta är frilansskribenternas egen yrkesetiska moral som avgör.

Nu lär Bo ha slagit till igen, genom att i anslutning till sitt reportage från Miami i dagens DN Kultur (inte heller på nätet, vad jag kan se) råka nämna i en liten sidotext att mässorganisationen här sponsrar besökande journalisters resor hit... Och även representanter från förmoda seriös, svensk press har låtit sig bjudas. Inte helt bra, och jag hoppas att det blir debatt på berörda redaktioner!

Fast vi vet ju hur det kommer att låta. Om det mot förmodan skulle bli debatt blir det olika varianter på:
1. "Vi skulle inte ha möjlighet att bevaka det intressanta evenemanget X annars".
och/eller
2. "Det var en frilansskribent som ändå skulle dit, och vi har inget ansvar för hur hon finansierar sin resa".

Uppdatering: Förresten, detta handlar naturligtvis inte bara om frilansmedarbetare, utan ofta om fast anställda journalister också.
Ni minns kanske att förundersökningen om H&M:s förmodade bestickning lades ner? Läs mer om det i Realtid och i Journalisten. Åklagaren kunde inte visa att det inte är "kutym i branschen" att bjuda journalister, som i det fallet på en resa till New York med hotell och middag. Nä, just det. Kutym är snarast att utöva mesta möjliga PR med lämpliga medier.

Och det är alltså inte, om man ska ha detta rättsfall som ledstjärna, olagligt (muta/bestickning) att bjuda journalister på förmåner av olika slag, om de har att göra med yrkesutövningen. Däremot bryter det ju mot journalistikens etiska regelverk – så frågan som uppstår är vilka journalister som känner sig tvungna att efterleva det.

Det är där det är en löpande skala från modeskribenter och resejournalister till nyhetsreportrar och grävare – och att jag är så besatt av detta ämne och dess fallgropar är väl för att jag gärna sysslar med journalistiska genrer lite här och var på den skalan.

/Gunilla

Fjäder, tjära, Rolls Royce och annan lyx (lite Haiti

MIAMI Idag kan ni läsa Sophie Allgårdhs text om Art Miami/Basel i SvD. Trots att vi tillbringat mesta tiden på vårt trista hotellrum med trådlöst internet, istället för att springa runt på samtliga konstevenemang, har vi sett en hel del bra och en hel del ointressant konst och framför allt mycket konst. Och mycket människor. Och mest av allt en massa taxiinteriörer (men det är ganska häftigt att bli körd kors och tvärs på broarna över lagunen som skiljer Miami Beach/South Beach från fastlandet/Miami Downtown).

Igår kväll bland annat: besök på den parisiske galleristen Emmanuel Perrotins enorma USA-filial i Wynwood – snarast en konsthall, med flera olika utställlningsrum och en enorm trädgård där vernissagefesten pågick för fullt med ett rockband och påkostad cateringmat med rostbiff och dryckjom (som vi inte orkade köa till, och dessutom hade vi ätit en massa etiopisk mat alldeles innan).

Wynwood är en story att skriva en dag. Nu nöjer jag mig med att citera Allgårdh: "det slitna Wynwooddistriktet med sina enkla bostäder, lagerhus och billiga motellrum. På kort tid har området rensats upp och utvecklats till en dynamisk zon för det lokala konstlivet med ett myller av gallerier, enligt uppgift den snabbast växande konstscenen i USA".

Ett av de mer spektakulära inslagen hos Monsieur Perrotin är ett verk av det norsk-danska Berlin-konstnärsparet Elmgreen och Dragset – de har bokstavligen smetat in en Rolls Royce i tjära och sedan prytt den med vita hönsfjädrar! Helt otroligt. Ingar Dragset förklarade för oss (mig och framför allt hans kollega Maria Friberg som jag fått äran att vara hang around till här) att ja, det var verkligen en Rolls Royce. Inget vrak, precis – tvärtom, bilen var nyrenoverad när de gick loss med tjäran... (Ingen bild, ännu i alla fall, men en text om verket Disgrace här.)

Annars: overkliga miljöer med pooler, palmer och partajande människor. Verkligheten gör sig påmind i form av alla haitiska taxichaufförer vi stöter på. De brukar komma från Cap Haïtien, en stad på Haitis norra kust där jag var häromåret och där många verkligen lever i riktig misär (djup fattigdom och allt som därtill hör) . Det går inte att fatta att allt detta finns samtidigt. Men det gör det ju. Jag luskar sällan så mycket i chaufförernas förflutna som jag skulle vilja, men jag vet ju att många av dem kommit hit genom livsfarliga färder i skrangliga farkoster över havet. (Läs mer i Edwidge Danticats Krik Krak!)

Dagens Miami Herald gav uppslag till ett riktigt bra reportage från Haiti, en grej som jag redan samlat material till – men där det finns en viss aktuell händelseutveckling genom lagstiftning i Washington. Så jag får åka tillbaka, isåfall för femte gången, och då kan jag tänka på hur det är i Miami en timme bort.

Dagens kontor för min del: lobbyn på tjusiga art déco-asiatiska hotellet Setai, kolla genast här.

/Gunilla

08 December 2006

Fotbadsbloggande

MIAMI Jag skriver detta sittandes med datorn vid badkaret i vår halvfula lilla hotellsvits badrum ("I'm aesthetically challenged by everything in our hotel – but it's right on the beach!", säger min snobbige resekompanjon B flera gånger om dagen). Fötterna är neddoppade i en decimeter hett vatten med en massa flytande tvål. Det kan behövas, eftersom de stackarna tvingats knalla omkring utan skor på Miamis gator och designvernissager. Hellre barfota på en aldrig så smutsig gata än en meters promenad till i aldrig så snygga högklackade skor! (Om mina problem att hitta vettiga skor i New York kan ni läsa här.) Hoppas att datorn håller sig kvar i mitt knä och inte glider ner i fotbadsvattnet. Jag måste sitta och skriva härinne i badrummet, eftersom B ligger och sover så att jag inte kan ha arbetsbelysningen tänd.

Så här ser vårt typiska dagsprogram ut på ett ungefär:

• 7–15: Intensivt arbete med div nyhets-/Internetkoll, mailande och telefonsamtal, i mitt fall mest till Sverige om ett jobb med nära förestående deadline. (Jobbet borde ha varit avklarat innan jag drog från New York, men har av olika skäl blivit hopplöst försenat. Inte så effektivt nu när mycket tid går åt till kommunikationsstrul. Jag försöker få runt lite andra viktiga grejer också, om kartläggning av centralamerikanska torterare som lyckats flytta till USA, bl a.) Promenad till Latin Café On the Beach för snabb frukost, eftersom de har föredömligt starkt kaffe. (Skype fungerade alltså inte, dessvärre uselt ljud och eftersläpning, antagligen för att jag ringde utan bredband och till vanliga telefoner – så jag fick ge upp och istället ringa med telefonkort. Funkar ganska bra, men för varje samtal måste man slå evigt långa koder och nummer – det blir lätt fel.)

• 15–24: En evig räcka utställningar, mingel, massor av taxiresor, restaurangbesök och sociala evenemang: Konstutställningar i containrar, konstsim i poolen, konserter på stranden, konstiga människor. Snart risk för art fatigue! Men det är kul. (Ikväll var vi förresten på Miami-filialen av New York-restaurangen A.)

• 24–02: Mer mailande till Sverige och annorstädes, lagom till europeisk morgon/förmidag. Internetkoll. (Och, i alla fall just nu, fottvätt.)

• 02–07: Sömn.

Fem grejer till:
• Jag vill köpa två, tre tavlor av New York-konstnären Bill Jacobson.
• Under konstmässans mest intensiva dagar går rumspriserna upp från exempelvis $80 till $220/natt, eller mer. Men när det är dags för Superbowl, i februari, blir motsvarande pris kanske $400.
• Nu ska jag skriva några fler mail om kommunpolitik och drevjournalistik i ett snögloppigt Sverige (tänker jag mig att det är, eller i alla fall grått och trist).
• Med lite tur hinner jag göra åtminstone ett besök på stranden här invid hotellet innan vi drar härifrån. Hittills mer svenska politikersamtal än strandbesök. Men det är ett lyxproblem. Jag får i alla fall ringa samtalen med utsikt mot lite palmer.
• Lite antiklimax med Christer Fuglesang, va?! (Läs vad jag skrev här för en månad sedan.) Konstigt att det blev så trots att jag inte var där. Annars brukar det vara när jag är närvarande som det blir svenskt antiklimax (exemplen Kenny Bräck, Annika Deasy Östberg och Annika Sörenstam i fjol).

/Gunilla