31 March 2007

Fokus' New Journalism, inget nytt under solen

NEW YORK Det här med att skildra platser och situationer som man inte varit närvarande vid (se föregående inlägg) diskuterades ju på förra helgens Gräv-seminarium i Örebro, som jag dessvärre inte hade möjlighet att delta i.

Men jag måste medge att jag skruvade besvärat på mig, när jag läste om reportern Torbjörn Nilssons metoder att gestalta förlopp han själv inte sett, med hjälp av Google Earth, lokaltidningsarkiv och väderdatabaser.
Detta eftersom jag – när jag läst hans briljanta, politiska reportage; just sådana som det varit brist på i svensk journalistik – imponerats just över att han varit ute på fältet, på det ena politiska mötet efter det andra på vischan, för Fokus räkning. Så är tydligen inte fallet ... och jag kände mig faktiskt lite lurad.

Diskussionen om detta i Örebro blev tydligen het, lite i klass med fotografernas debatt om när det är OK att använda Photoshop . Se referat i Journalisten, Vassa Eggen och Medievärlden.

Men ingen som refererat det hela påpekar det uppenbara: Det Torbjörn Nilsson använder är ju inget annat än klassiska New Journalism-grepp. Att rekonstruera händelser är ju vad reportagejournalister gjort i decennier, sedan typ 1963 (eller såklart kanske längre, men isåfall utan att kalla journalistiken "ny"). Det nya nu är väl användandet av databaser, Google och annat på Stora nätet, annars ser jag ingen skillnad. Diskussionen måste väl ta sin utgångspunkt i hur pass transparent man bör vara i sin story telling?

Ni som var i Örebro, var det verkligen ingen som tog upp att Torbjörn Nilsson bara gör vad Tom Wolfe och de andra New Journalism-pionjärerna gjorde redan på 60-talet? Visserligen kontroversiellt även då, men i alla fall.

/Gunilla

P S Det knäppa och paradoxala blir ju att reportrar som faktiskt är med, på fältet, måste ta till lite halvdesperata sätt att visa det. Som när TV-reportrar alltid måste göra "ståuppor", det vill säga stå framför kameran i Peskawar eller Brindisi eller Ouagadougou och berätta, för att visa att de är på plats och att det minsann inte är inköpta bilder från utländska TV-team.

Eller när reportrar skriver "...säger minister XYZ till [mediets namn]". När jag gjorde praktik på SvD för 12 (!) år sedan sade min handledare att det var fullkomligt onödigt att skriva så, för att det var självklart att ett citat var sagt till SvD om det var tryckt i SvD, om man inte ville visa att en intervjupersons utsaga på något sätt skilde sig åt ("på presskonferensen sade XYZ si, men efteråt sade hon däremot till SvD"). Fast det verkar som att man skriver "sade ... till" för att visa att man faktiskt själv alls lyckats samla in ett citat! Jag har känt mig tvingad att skriva så, för att inte riskera att folk utgår från att man bara tar citaten någonstans ifrån... Särskilt om man fått En Exklusiv Intervju.

Eller som när jag nu känner mig tvingad att försäkra att mitt eget politiska reportage i ord och bild i ett Fokus-nummer i augusti, från Ned Lamonts senatsvalskampanj, minsann-minsann tillkom till höga kostnader under två långa dagars runtflackande med hyrbil i Connecticut. Ett dyrare och mer tidsödande – men roligare sätt att bedriva journalistik på. (Pingat på Intressant.)

Ministern heter Maria Larsson, inte Larsson

NEW YORK Jag gissar att jag var den enda svenska New York-journalist som var intresserad av att skriva om att FN:s nya handikappkonvention öppnades för signering igår. (Jag har inte bättre koll på FN:s dagsprogram än att jag knappt hade vetat om att det ägde rum, ifall det inte vore för den svenska regeringspropagandan och en flitig pressekreterare. Att han ringde runt så flitigt, på gränsen till desperat, får mig att inse att det var svårt att locka mina kolleger.) Inte för att jag har någon vidare koll på handikappfrågor, tvärtom, men allt som berör mänskliga rättigheter vill jag ju skriva om.

Fast ville inte gå på pressträffen med minister Maria Larsson just när den skulle äga rum, för den dagen ordnade New York Foreign Press Center en dagstur till West Point och dess terroristbekämpningscentrum. Vilket dels vore spännande i sig, dels hade jag behövt komma ut på fältet lite – vad vore bättre än att ta en tur genom den vackra Hudsondalen och hänga med en massa kadetter?! Inte mycket. Men dessvärre anmälde jag mig för sent för att bli en av de tio som fick hänga med dit. :-(

Intervjun med ministern gjorde jag ändå kvällen före pressträffen. Resultatet kan ni se här. Samt i en något kortad version, se här. Dessvärre har ministern där förlorat sitt vackra förnamn överallt, utom första gången det nämns.

Ser ni texter med min byline där någon, som på slutet i den kortade texten, bara påstås heta sitt efternamn – och i det här fallet därmed låter mer som en seriefigur – kan ni lugnt utgå från att det inte är mitt fel.
Undantag är om namnen upprepas helt nära varandra, då stryker jag gärna förnamnet andra gången för att få lite variation. (Se exempel längre ner i denna text.) Men många kolleger verkar tycka att det är OK att stryka förnamnet genomgående när texten behöver kortas, bara det är nämnt en gång – typisk nyhetsreporter-jargong, gissar jag?! Fast mest av allt tycker jag att det låter väldigt grabbigt, eller som taget från tilltalsnamnen i det militära.

Jag skulle väl göra mig omöjlig omedelbart ifall jag bråkade om detta när jag lämnar texter, och kanske också genom att blogga om det nu– men vill gärna ha er läsares respons. Är det bara jag som är fånig? Tycker ni att det räcker om intervjupersoner anges med hela namnet en första gång, och att det sedan enbart står "Persson" , "Larsson", "Reinfeldt" eller "Blair" resten av texten? Jag tycker nog att människor ska få ha sina hela namn i största möjliga utsträckning, inklusive förnamn, även när de är väl kända personer. Kan i och för sig bli knepigt med teckenslukande spanska ministrar... Men "Maria Larsson" är bara sex tecken mer än "Larsson"!

Så lite metodikgrubbel:

Jag inleder handikapptexten med ett citat av en person vid namn Thomas Schindlmayr. Honom har jag inte ens träffat – och jag fick ett mail från en person som utgick från att citatet var snott, från FN:s egen artikel, utan att jag hade angett källa.

Men jag såg Schindlmayrs presskonferens på nätet (FN:s filmar nämligen, och lägger ut de flesta evenemang här). Så jag har sett och hört honom säga detta, även om jag inte gjorde det på plats.

Jag tycker själv att det är OK, och det händer också ibland att jag skriver "sade XX på en presskonferens i YY-staden" om det är ett uttalande som allmänt återges i flera nyhetsmedier – av min dateringsort framgår ju ändå att jag själv inte var på plats i YY-staden.

Jag kan tänka mig att många journalister återger citat även utan att vare sig kolla på webbsändningar eller att förtydliga att de inte var på plats, och det är väl inte mycket att säga om these days. Det blir klumpigt att ägna en massa utrymme åt att förklara ("sade XX på en presskonferens, som jag dessvärre inte orkade kolla in på nätet men åtminstone läste om i FN:s bevakning av evenemanget" funkar liksom inte).

Men vad förväntar sig nyhetskonsumenterna? undrar jag. Berätta gärna! Blir ni besvikna när ni inser att jag inte suttit öga mot öga med Thomas Schindlmayr?

Mer om fenomenet att skildra och rekonstruera evenemang som man själv inte upplevt på plats i nästa inlägg.

/Gunilla

Två år, grattis bloggarna

NEW YORK Förresten, mitt bloggandes tvåårsjubileum passerade helt obemärkt, men gick av stapeln för en vecka sedan eller så. Den 24 mars, var det bestämt! Det allra första substantiella blogginlägget är också borta, först den 26 mars skrev jag något rejält som finns kvar (från Albuquerques flygplats). Om jag minns rätt skrevs the very first i FN-skrapan och handlade om New Mexiko-reseplanering eller nå't. Som ni märker skrev jag på engelska på den tiden.

/Gunilla

Livstecken

NEW YORK Som ni märkt har jag inte bloggat så vidare värst mycket på sistone, vilket ni antagligen ska ta som ett sundhetstecken.

Det beror bland annat på att min webbläsare, Firefox, krånglat något enormt, så jag har hoppat mellan Firefox och Safari, installerat om programmet, surfat efter information etc – vilket tagit all energi som kunde ha gått till bloggande. Nu testar jag med Camino ett tag för att se hur det går.

Annars: textproduktion, fakturering (yeah!), Williamsburg Bridge-promenad, galleribesök, spanskkursavslutning, reseplanering, införsäljningsmail, häng på The Algonquin, en äkta New York-reading, intervju med äldre- och hälsovårdsministern och lite annat smått och gott. Vår i New York!

/Gunilla

28 March 2007

Kosovoartikeln klar

NEW YORK Leffe, vem du nu är, bad mig i en kommentar nyligen att berätta om när min Kosovo-artikel var klar. Den finns nu här (skickades ut av TT i måndags).

Bakgrund: I oktober blev jag kontaktad av en PR-byrå i Midtown här på Manhattan. PR-konsulten redogjorde för Kosovo-frågan i säkerhetsrådet, och undrade om jag vore intresserad av en intervju med Joseph DioGuardi, ordförande i den albansk-amerikanska organisationen AACL.
Anledningen till att han kontaktade mig är oklar, för han säger sig annars inte ha kontakt med skandinaviska journalister – men kanske hade han luskat ut att jag skriver om FN-frågor för olika svenska tidningar. Kosovo har jag nog aldrig skrivit om, utom en Gourmet-krönika från Pristina!, men jag har ju varit där och är mycket intresserad av frågan.

Jag kollade på PR-byråns hemsida, och kunde med förvåning konstatera att de utåt sett främst jobbade med att sälja helt andra budskap och produkter: hotell, sportartiklar, kläder och andra konsumentprodukter. Och till sist lyckades jag sälja in en artikel om PR-arbetet med både Kosovo och Serbien, vars PR-konsult jag lyckades hitta i söndags.

Nu samlar jag mer information om hur PR-byråer jobbar med kontroversiella, internationella, politiska frågor, och hoppas kunna återkomma i ämnet med en längre och fylligare artikel! Det finns hur många intressanta fall som helst att berätta om. Än så länge inga intresserade redaktörer, men jag jobbar på det. Det var jättekul och bra att TT ville ha en första artikel!

/Gunilla

23 March 2007

Oral history: Figge inte riktigt först

NEW YORK Under hela sin tid vid makten tillbringade en viss, känd politiker mer än 100 timmar tillsammans med en intervjuare, som i största hemlighet spelade in deras samtal om regeringsbestyren.
Efter en omfattande redigering kommer de långa konversationerna framöver ut i bokform. Enligt förläggaren handlar boken om hur det var att sitta och tala med politikern, och om hur han såg på sitt styre. Enligt intervjuaren har ingen någonsin gjort något liknande tidigare.

Allt detta läser jag i New York Times, där även de källkritiska problemen med projektet diskuteras.

New York Times? Göran Persson? Nej, detta handlar om president Bill Clinton. Från 1992, när han vunnit valet, lät han historikern och ungdomsvännen Taylor Branch intervjua honom systematiskt.

Jämförelsen haltar på flera punkter*), men kanske var Erik Fichtelius trots allt inte allra först i världen med sin idé.

Från artikeln:
David Rosenthal, the publisher of Simon & Schuster, said the material “is wide-ranging, largely unguarded and gives tremendous insight into the thought processes and real-time concerns of a sitting president.”
"Oral history" kallar man i USA denna form av berättelser. Termen låter bara lite för träffande när det handlar om just Bill Clinton.

/Gunilla

P S En intressant intervju med Erik Fichtelius samt hans egna resonemang (och massor av annat kringmaterial) finns på Ordförande Persson-sajten.
Se även Stig-Björn Ljunggrens artkel i ämnet!

*) Erik Fichtelius förklarar varför hans projekt varit världsunikt:
"En sittande regeringschef har med stigande grad av uppriktighet intervjuats av ett oberoende medieföretag i tio år på bakgrundsvillkor men med avsikt att det ska publiceras när han slutat. Detta har aldrig hänt tidigare i världen. Och därmed är det världsunikt. Att det är inspelat under hand, medan det är färskt och med ljud och bild, är unikt. Och dessutom under hela regeringsperioden, som i sig är unikt lång."

Skillnaderna mellan de två unika projekten:
• Clinton intervjuades med bandspelare; Persson med TV-kamera.

• Clinton intervjuades av en ungdomsvän och historiker; Persson av en reporter och politisk kommentator på ett public service-bolag.

• Clinton var statschef; Persson var regeringschef.

Men jag tycke nog att likheterna överväger, och att det amerikanska projektet får sägas ha varit först (1992).

Om Erik Fichtelii projekt tycker jag annars ungefär som Gudmundson: decenniets politisk-journalistiska bragd. Nu ska jag dessutom kolla på filmerna, har hittills bara sett snuttar.

22 March 2007

Folkrättsfaktakoll

NEW YORK Nyligen skrev jag ett inlägg om hur vanskligt det kan vara att skriva om ämnen man inte är specialiserad i, då med miljö och energi som exempel (se andra halvan av detta inlägg: Allmänreporter, bliv vid din läst). (Nej, jag har fortfarande inte hunnit besvara läsaren/miljökonsulten som då skrev. Måste ta itu med det snart.)

Jag brukar säga att jag helst av allt vill vara "allmänreporter i ordets bästa bemärkelse", det vill säga att det passar mig ganska väl att skriva om de mest skiftande ämnen.

Men dessvärre måste man då också kämpa med att nästan alltid börja från noll, det vill säga det tar ibland ofantligt mycket tid att sätta sig in i dessa ämnen. På gott och ont – man blir i all fall ganska allmänbildad efter ett tag!
Jag försöker sträva efter att skriva texter som inte bara är korrekta, utan som också inte får dem som verkligen kan ämnet att tro att jag kommer från en annan planet. Extra svårt blir det dock när man skriver för en specialtidning, då utgår jag ifrån att minst 95 procent av läsarna kan mer om ämnet än jag själv. (Jag undviker verkligen att skriva i rena "community"-tidningar, det tror jag knappt är möjligt om man inte själv är delaktig i samma sammanhang eller har extremt god insyn i dem.)

Något som jag i alla fall har en del koll på är FN, folkrätt och mänskliga rättigheter – det har jag ju en tvåårig Mastersutbildning i...
Men det hjälps inte. Det går inte att upprätthålla goda och aktuella kunskaper i dessa snabbt föränderliga ämnen – som dessutom är föremål för komplicerade uttolkningar – när man inte jobbar med det dagligdags. Och dessvärre finns det inte så många fora för att skriva om dem så att man håller liv i det man kan. Att skriva enstaka artiklar för till exempel Amnesty Press och TT som jag gör räcker inte för att ha så bra kontinuerlig koll, som MR-jurister som verkligen jobbar med frågorna.

Så när jag i veckan skulle skriva reportage där en viss specifik aspekt av folkrätten berörs var jag rätt att jag skulle kunna hamna lite, lite snett i beskrivningen. Med juridik är det ju dessutom så att varje ord måste vägas på guldvåg. (En diplomat jag intervjuade en gång var mycket noga med att hans "bevakar" skulle bytas ut till "följer". Det fick han förstås, även om han faktiskt hade sagt "bevakar". En kompis konstaterade att det är svårt för en lekman att förstå "diplomatiska"!)

Naturligtvis finns det en uppsjö av information på nätet, men jag hann inte läsa in mig mer på ämnet utan riskerade att drunkna i stora Googlehavet.
Med mindre än ett par timmar kvar till deadline (!) skickade jag lite i panik ett mail till en MR-mailinglista – som jag och många folkrättsjurister utbildade på de juridiska institutionerna i främst Stockholm, Lund och Uppsala är med på – och förklarade att jag behövde hjälp med genomläsning, då genast och i framtiden.

Jag fick svar dels från en MR-handläggare på Svenska FN-förbundet, som omedelbart läste och gav omedelbar feedback (trots samtida dagishämtning!) och som dessutom återkom idag med intressanta tankar kring ämnet; dels från flera MR-jurister som anmälde intresse för att läsa texter vid annat tillfälle.
Den omedelbara feedbacken fångade upp en grej som jag aldrig hade upptäckt själv hur många gånger jag än hade läst igenom texten, nämligen att jag av ett nyckelord på engelska hade använt båda av de två möjliga översättningarna till svenska, och att det finns en juridisk skillnad dem emellan som kan vara avgörande. (En av intervjupersonerna hade för övrigt gjort samma fel, vilket är intressant, men det får stå för vederbörande!)

Dessutom hade jag – bortsett från kontakterna med dem på listan – en UD-diplomat specialiserad på folkrätt, en UD-diplomat specialiserad på Afrika samt Jan Eliassons sekreterare som läste och kom med omedelbara synpunkter på hur de citerats, på detaljer och saker som kunde förtydligas. Bra, va?! En av diplomaterna varvade läsningen med besök i tvättstugan.

Ibland brukar jag skicka iväg reportage för genomläsning till mina journalistkolleger – i Stockholm, Washington, Shanghai, Höör och var de nu bor – och får nästan alltid kloka kommentarer vad gäller stil, språk och begriplighet tillbaka. Det blir som att ha en virtuell, världsomspännande redaktion! Helt fantastiskt, särskilt för mig som annars alltid sitter mol allena och jobbar och inte kan slänga iväg en fråga över skrivbordet.

Och det är så oerhört mycket skönare att skicka iväg artiklar som man vet funkar, att rätta felen innan de hamnar i tryckpressarna. (Men faktum är att om jag jobbade på vissa amerikanska tidningar skulle jag kunna få sparken om jag hade skickat runt artiklar på detta vis..! Där sköter de faktakontrollen på andra vis.)

Sedan är det en annan sak att jag inte alls fick plats i texten att utveckla det där intressanta folkrättsliga begreppet så mycket som jag hade velat ... men ändå något. Håll utkik efter Fokus påsknummer, så får ni läsa vad det handlar om.

/Gunilla

P S Tack än en gång, alla inblandade, ni vet vilka ni är!

P S II I fjol skrev jag för övrigt en text på temat miljö och mänskliga rättigheter för Amnesty Press . Way to go...

21 March 2007

Ägna en minut åt Ajmal Naqshbandi

NEW YORK Jag är mörbultad efter att ha skrivit sju miljoner artiklar – känns det som – om muscovadomousse och framväxten av sedvanerättsliga principer.

Därför får ni här en text om en saknad, afghansk journalist, som haft många fixer-uppdrag för utländska journalister (=utsätter sig för risker). Viktig läsning!

Informationen kommer från amerikanska Committee to Protect Journalists, en organisation liknande Reportrar utan gränser.
Det är tydligen ovanligt att de gör sådana här utskick, och jag tänkte att jag kan sprida budskapet åtminstone till mina bloggläsare. Och har ni inget bättre för er kan ni ju skriva till afghanska ambassadörerna. Har ni något bättre för er?

/Gunilla


CPJ is greatly concerned about the fate of Ajmal Naqshbandi, the Afghan
journalist who was abducted with La Repubblica reporter Daniele
Mastrogiacomo in Helmand about two weeks ago. Daniele is safely back in
Italy
, but Ajmal is still missing. Their driver had his throat slit
while they were being held.

We're doing our best to keep Ajmal's case in front of the media, but you
know how hard that it is to do once the story for the Western press has
moved on. For most of them, Ajmal was Daniele's translator, but Ajmal is
an important journalist in his own right --- and by all accounts a fine
person, too. Messages to the Afghan government through its Washington
Embassy and UN Mission might just help him.

We have mailed the message many of the journalists Ajmal has worked with
over the years, but there must be many more on your lists. Many of our
colleagues have said they will contact the Embassy and the Mission, and
they will ask their employers to do the same.

Thanks in advance for any help you can give us.

Bob Dietz
Asia Program Coordinator
Committee to Protect Journalists


Dear Colleagues ---

As of March 21, Ajmal Naqshbandi is still being held, even though
Daniele Mastrogiacomo has been released. The Committee to Protect
Journalists will continue to publicize Ajmal's case (our most recent
release is at http://www.cpj.org/news/2007/asia/afghan20mar07na.html ),
but we all know that it will not receive much media coverage now that
Daniele is safe.

We all know how much we rely on people like Ajmal to do our job. Here is
one small way we can help him.

We are asking you and your employers to call or message the Afghan
Embassy in Washington and the Afghan Mission to the United Nations,
asking the Afghan government to work to secure Ajmal's release.

Here are the contacts. Phone calls and faxes are best:

Ambassador Said T. Jawad

Embassy of Afghanistan
2341 Wyoming Ave., NW
Washington, DC 20008
Tel: 202 483 6410
Fax: 202 483 6488

AND

Dr. Ravan Farhadi,
Permanent Representative of Afghanistan to the United Nations

360 Lexington Ave

New York, NY 10017

Tel: 212 972 1212

Fax: 212 972 1216


Thanks for taking the time to do this.

Bob Dietz
Asia Program Coordinator
Committee to Protect Journalists
330 Seventh Ave, 11th floor
New York, NY 10001
+1 212 465 1004 ext 140
e-mail: bdietz@cpj.org
www.cpj.org

The Committee to Protect Journalists is a New York-based, nonprofit,
nonpartisan organization dedicated to defending press freedom around the
world.

20 March 2007

Mer fältarbete på FN

NEW YORK Jag sitter idag på ett av mina fältkontor, närmare bestämt delegatsloungen på FN:s huvudkontor. Skriver på en text om hur det internationella samfundet och Sudanfrågan, och brevväxlar elektroniskt med en kanadensisk fredsforskare som varit i Darfur om hans syn på hur Kina hanterat det hela.

Och vem slog sig plötsligt ner i en fåtölj två meter härifrån, om inte Wang Guangya! Han är Kinas FN-ambassadör, och representerar således en av de fem viktiga permanenta medlemsstaterna med vetorätt i säkerhetsrådet. Det är just han/Kina som blockerat viktiga avgöranden om bland annat Sudan. New York Times Magazine hade i höstas ett stort och välskrivet porträtt av honom, där han spåddes bli Kinas framtida utrikesminister.

Jag tvekade en stund, eftersom det kändes fånigt att störa ambassadören i en säkert välbehövlig rökpaus mitt ibland alla sessioner om Kosovo–Iran–Afghanistan.
Men snart insåg jag att jag bara skulle gräma mig – riktigt rejält i flera dagar – om jag inte gick fram och bad honom om en liten intervju. Så det gjorde jag!
Pang på med mitt kinesisk-språkiga visitkort och allt, och så några nyckelfraser på de små rester av mandarin som finns i mitt huvud ("Jag heter Gunilla Kinn. Jag är journalist" och lite annat). Det funkade fint, så jag fick i alla fall en cirka 15 minuter lång intervju. Inte illa!

Ambassadör Wang talar utmärkt engelska, efter studier i England och många år i New York – och jag tror inte ens att han kunde förstå mina mesiga mandarinfraser med urholkat uttal. Men jag tror faktiskt att det var just de som gjorde att han inte hade hjärta att tacka nej till min framfusiga förfrågan.
Det är alltid himla bra att kunna "bonda" med en intervjuperson genom att åtminstone slänga ur sig några fraser på vederbörandes språk. Tänk på det alla ni slöa kids som tror att det räcker med att läsa engelska!

/Gunilla

P S Det slog mig att just sådana filmade bakgrundsintervjuer som Erik Fichtelius gjort med Göran Persson vore synnerligen spännande att göra också med FN:s viktigaste aktörer. De skulle väl dessvärre inte vara så öppenhjärtiga som Persson uppenbarligen varit, men knappast heller så spydiga.

19 March 2007

Fält- och fotarbete på FN

NEW YORK Jag fick ett mail från en kollega häromdagen, en New York-korrespondent för en svensk tidning, som beklagade sig över att han var bunden till sin dator och i praktiken tvingad att skriva artiklar som var rena skrivbordsprodukter. Vi längtade båda till fältet.

Vad skulle fältet kunna vara? Tja, själv har jag just nu reportageidéer i bland annat södra Minnesota, i San Francisco, i Rockford i Illinois, i San Antonio i Texas, i Washington DC, i Chicago, upstate New York och en massa andra ställen (även i andra länder). Så ni kan ju tänka er vilka fantastiska bilresor på vischan och underbara restaurangbesök i gastropoler det skulle kunna bli. Gissa om jag är avundsjuk på en av "mina" fotografer, som just nu kajkar runt i gränstrakterna mot Mexiko i Arizona.

Men för en frilans är det fullkomligt förödande att ha så där många olika idéer. De tar ju ut varandra! Bättre vore att koncentrera alla idéer till en enda plats, så att man – genom att sälja in en massa artiklar – kan skaffa sig råd att faktiskt komma iväg.

Eftersom det inte verkar bli så är jag kvar på Manhattan. Och fältarbete behöver ju faktiskt inte ske på vischan, utan kan bedrivas även här.

Idag har jag, liksom fredagen, ägnat åt att traska runt på FN:s högkvarter i jakt på bra intervjupersoner till ett reportage jag jobbar med, och än mer efter miljöer att gestalta. Just nu sitter jag i den enorma delegatsloungen; tidigare idag har jag hängt i presskonferensrummet, i lunchmatsalen och i sammanbindningsbanan utanför Säkerhetsrådet.

Och det funkar! Idag har jag sprungit på en hel del personer som jag kunnat intervjua. Har träffat/intervjuat/telefonintervjuat/sagt hej till/talat med – eller åtminstone iakttagit en rad personer och som kunde belysa allehanda aspekter av FN: Ban Ki Moons taleskvinna Michelle Montas, FN:s chef för de fredsbevarande trupperna Jean-Marie Guéhenno, Washington Posts FN-korrespondent, en bekant som jobbar för UNMIK i Kosovo på tillfälligt New York-besök, förre amerikanske Ecosoc-ambassadören, FN-kommentatorn Ian Williams, den norske biståndsministern, en singalesisk teförsäljare inbjuden av Global Compact, samt Frankrikes, Kinas, Jemens och Sri Lankas FN-ambassadörer...

Jag fick också idén till hur jag ska gestalta reportaget, alltså vad jag ska bygga upp det kring rent storymässigt, tack vare något en kollega kläckte ur sig under ett pressmöte. Mycket bra, eftersom det inte varit så mycket action här på sitone som kunnat ge automatisk gestaltning.
Och sedan tipsade denna kollega om en viss intervjuperson, som jag visserligen mycket väl kände till (och som jag tidigare intervjuat) men som jag inte hade haft en tanke på alls i sammanhanget. Av en slump råkade en delegation från just den personens land (Norge) vara på plats här i korridorerna, och de kunde tipsa mig om att han, som bor i Oslo, råkar vara på besök i New York just nu. Får jag tag på honom är storyn fixad!

Inte för att skryta, men jag tycker att det är så här man ska jobba med FN-rapportering: genom att tala med så många som möjligt och med personer från så många olika länder som möjligt.
Tänker på en kollega från Stockholm, som var på reportageresa i New York häromåret – bland annat för att skriva om FN. Han skrev en artikel som handlade om "världssamfundets framtid" i största allmänhet, alltså helt utan svenskvinkling. Ändå hade han nöjt sig med att intervjua tre intervjupersoner, som samtliga var svenska FN-diplomater. Inga andra! Jag förstår inte riktigt att han inte fick bakläxa från sin redaktion.

Well, well, vem borde inte få bakläxa. Ingenting blir så bra som det borde. Jag kan bara beklaga den gamla vanliga, trista tidsbristen, som hindrar mig från att söka upp folk från fler länder och från fler av FN:s organ. Har en lång lista på personer jag skulle vilja träffa...

Nu hoppas jag bara att Pakistans FN-ambassadör Munir Akram ska dyka upp här i loungen och att Harvardprofessorn Samantha Power ska höra av sig, för de skulle passa så bra i min story.

Mitt i alltsammans, närmare bestämt när jag gjorde intervjun med Ecosocambassadören, dök förresten en av redaktörerna på den tidning som texterna ska publiceras i upp, ganska oväntat, faktiskt, fast ganska bra att redaktörerna får se att jag faktiskt jobbar!

/Gunilla

18 March 2007

Mer Plura

NEW YORK Förresten, Plura bloggar inte bara om den småländska skärgården och Norrköping och jättemycket om mat (lammnjure, Janssons frestelse, hummer, champagne, köttgrytor, äggmackor och mycket annat) utan lite om New York också. Och det är, och framför allt kan tänkas bli, mer kittlande berättelser från Manhattan och FN-skrapan än vad ni någonsin kommer att få på denna blogg:
Jag måste ju skriva om restaurangerna i New York, synden, drogerna, promenaderna. Nätterna som aldrig tog slut. Bögbarerna, strippklubbarna, mina dyraste skoinköp, när Susanne Ljung gick in i en spegelvägg på Prada, Miguel som jobbade och slet för att få ihop till sin brors sjukhusräkningar för Aidsbehandling, när jag stod i dimman uppe på World Trade center, när World Trade Center inte fanns en månad senare, när jag scorade i FN- skrapan och när jag vägrade betala 1 500 kr för att bada bastu på Russian Baths.
Men det märkligaste med Pluras blogg är nästan att känna hur nyligen Sverige var ett helt annat samhälle (eller inte?).

/Gunilla

Plura matbloggar om livet i fiskparadiset

NEW YORK Ni läser väl Plura Jonssons och övriga Eldkvarns Svart blogg? För alla oss Eldkvarniacs är det såklart ett måste. Klockrent smart viral marknadsföring (otroligt många kommentarer, massvis av länkningar)!

Dels är det skoj att läsa bakgrunden till somliga låtar (som Ta min hand). Dels är det intressant att läsa om bandmedlemmarnas uppväxt i Norrköping, så att jag kan tacka min lyckliga stjärna för att mina föräldrar flyttade ifrån den staden innan jag var det minsta påtänkt. Och så är det väl ren voyeurism för oss småborgerliga typer som alltid undrat vad som egentligen menas med sex, drugs and rock'n'roll. Plura tells it all.

Fast jag har rentav börjat längta efter att bo sex veckor på en ö i Tjust skärgård (utanför Västervik). Läs bara här. Kan inte låta bli att klistra in världens längsta provcitat (men det är bara en del av blogginlägget):
Den fisk jag åt handlade jag av Curt. Han var fiskarsonen som hade seglat på de sju haven som maskinist om jag inte minns fel, och sen återvänt hem och börjat fiska igen. Jag kommer ihåg första gången jag träffade honom, vi stod nere på hans brygga, som två främmande världar som kolliderat med varandra, två kufar som hittade varann på nåt sätt, ett första trevande samtal, och sen var jag där nästan varje dag och handlade fisk. Ibland hade han piggvar, oftast inga stora, men på ett till två kg, vilket är lagom för en person. Vad skall du ha för den? Äh, det väl inget att ha, du får den. Men den skulle ju kosta flera hundra i Stockholm. Ja, får jag 15 spänn då, sa Curt. Jag la den som den var på en plåt med olivolja och timjan och körde den i ugnen på 100 grader i en timme och åt den med smält smör och pepparrot, pepparrot som Kurt och hans far, Gustav grävde upp åt mig, pepparrot som växte vilt på deras tomt, den var lång och smal, den man köpte i affären ansåg de vara smaklös.

Curt hade en lucka uppe på bryggan och öppnade man den såg man ner i en stor nätkasse eller sump där fångsten simmade omkring, sen tog man en håv och försökte håva den fisk man ville ha, ibland fanns det lake, som jag flådde och skar i bitar, varvade på spett med citronskivor och sen la över glöden i öppna spisen, till det åt jag äggröra kryddad med dragon. Torsk, sik, gädda, abborre, rödspätta, gös, ål, lax, ja all östersjöns fisk simmade omkring i nätkassen under bryggan och allt hamnade i min stekpanna. En gång i veckan tändes röken upp, och strömming, ål och flundra röktes och avnjöts. Jag levde i fiskparadiset, jag åt pinfärsk fisk varje dag och har fortfarande lite svårt att handla fisk i stan, den är ju flera dar gammal men säljs som färsk. Curt lärde mig också att äta rom, eller rättare sagt hela romsäcken, man steker den bara långsamt och försiktigt, saltar och pepprar och pressar lite citron över.

Annars handlar det ganska ofta om lammgryta.

/Gunilla

17 March 2007

Varför Rudy Giuliani vore bra som USA:s president...

...enligt Rachel Marsden, Toronto Sun 11 mars 2007:
"...the fact Giuliani had an affair while married suggests he is at best a multi-tasker, and at worst a jerk. Given that the biggest challenge America faces is the multi-front war against murderous terrorists, I'd say both qualities would be a plus."

15 March 2007

Stickan's statements

NEW YORK Stig-Björn Ljunggren skriver på sin blogg (som ännu saknar permalänkar) om ett besök bland journalistik(?)studenter på en folkhögskola i Vara:
De som är på väg in i medievärlden har bra koll på att det är en upplevelseindustriell verksamhet med lönsamhetskriterier, maktbefogenheter och en ständig kamp om uppmärksamheten hos en brusberusad konsumtionspublik [min fetning].
Och inte att de ska utföra ett uppdrag från Gud om att säga Sanningen.
Men många av dem har ambitionen att kunna gå till sängs om kvällen med gott samvete.
Så istället för att diskutera om min bild av medierna är riktig (som var det vanliga förr) så pratade vi mer om "jo, så där är det väl, men vad tusan ska vi göra då..."?
Just det, det väl där vi är just nu. När jag läser Ljunggrens intressanta åsikter om mediernas roll i samhället inser jag att jag helt och hållet internaliserat dem och redan trodde att de är allmängods...

För övrigt har det visat sig att jag lite oväntat har besök här i New York i helgen – faktiskt från Vara, av alla ställen, via Stockholm. För idag ringde en kompis som igår damp ner i ett hotell på 17:e gatan.

Kul, då får jag – vars New York-kompisar knappt haft tid att ses sedan jag kom tillbaka, för tre veckor sedan! – äntligen en anledning att besöka underbara Café Gitane, och kanske kan locka med mig sällskap för utflykter till restauranger i Brooklyn och så'nt...

/Gunilla

Bloggarnas och de andra mediernas underbara värld

NEW YORK Igår var jag på seminarium med Sree Sreenivasan på New York Foreign Press Centre, en introduktion i bloggarnas underbara värld för journalister. Ni som vill se vad han gick igenom kan kolla här.

Jag var på exakt samma seminarium för snart två år sedan. Det var då jag började blogga. Jag gick dit igår mest för en allmän uppdatering, och för att bli inspirerad att kolla in fler amerikanska bloggar. Läser dessvärre alldeles för få (och för många svenska...).

Publiken var utländska, mest europeiska, USA-korrespondenter, gissningsvis alla representanter för – vad de nu fick lära sig är – MSM. Jag noterade även en svensk fellow blogger/frilansskribent, som jag är hemligt avundsjuk på eftersom han är så sjukt produktiv, vad det verkar.
En italiensk korrespondent/bloggare fick Srees uppmärksamhet då han sade att han läser Politico innan han läser New York Times. Tja, det är ju inte så konstigt, men kanske signifikant. (Mer om Politico på svenska och på engelska.)

Annars växte nog mångas skepsis ju fler bloggar Sree hänvisade till och ju oftare han sade "I read this blog all the time!". Har han något liv i övrigt, utanför det digitala? Kanske inte. (Men, vem har det.)

Ett tragikomiskt Sree-citat, apropå de omfattande strukturförändringarna i mediebranschen: "Varje gång jag har ett seminarium med amerikanska journalister är det som att sitta på en begravning". (Detta kontrasterade han med energin i nya medier, i exempelvis Indien.)

Tja, det är kanske inte heller så konstigt om man är dyster över sakernas tillstånd... Precis allt befinner sig ju i ultrasnabb rörelse i medievärlden, och det är ganska jobbigt.
Den amerikanske journalistläraren John McManus har enligt Martin Jönsson just talat på Fojos seminarium om trovärdighet i medierna, om "det bedrövliga tillståndet i den amerikanska dagspressjournalistiken, med överdriven marknadsanpassning, en ökande trivialisering och ointresse av verklig kvalitetsjournalistik". McManus driver för övrigt projektet Grade the News, där man antagligen kan läsa mer om sådant.

Vi var några svenska MSM-journalister (just det, jag är ju det också) som efteråt beklagade sig för varandra över hur trist det är med just dessa fenomen även i våra medier.
Många tidningar publicerar ju exempelvis läsartoppar med länkar till de artiklar som är "mest lästa" och "mest e-mailade" (se en mer utvecklad översikt i New York Times här; enligt Sree S har många just den sidan och inte NYT's förstasida som bokmärke) så är det inte enbart skräp och skvaller. Tvärtom faktiskt, skulle jag vilja säga.
Men det är heller inte de mest genomarbetade artiklarna som på det sättet får genomslag. Enligt mina kolleger noterar deras chefer i alla fall glatt vilka som är de mest lästa och lär i framtiden efterfråga mer av sådant. Det blir en självuppfyllande profetia. Liksom det ju är självuppfyllande när folk klickar på någon av de artiklar som är "mest klickade".

Martin Jönsson går dock vidare och argumenterar för varför man inte ska ställa bloggarna mot sådan kvalitetsjournalistik som John McManus efterlyser, apropå debattinläggen av bland andra Anders J Olsson. Läs Jönssons resonemang om "beröringsskräck" inför bloggarnas värld, och varför inte också Media Culpas sågning av Olssons argument.

Uppdatering: Mikaela de Ville skriver intressant i en kommentar till Anders R Olssons inlägg i Journalisten:
Tänk, om jag tittar på kvällstidningarnas löpsedlar den senaste tiden, matchar de på pricken de åtta sökord, som var mest populära på Bloggportalen...�
Söker jag däremot på något utrikespolitiskt, hittar jag betydligt fler inlägg, debatter, åsikter bland bloggarna än på någon av våra tidningar, vare sig det är kvälls-, fack- eller morgontidningar�
Läs dessutom det Martin Jönsson skriver om fullständig transparens på redaktionsmöten, fallet "The Spokesman Review". Verkar läskigt, tycker jag ... vi får se hur länge det dröjer innan SvD Näringsliv infört det, hehe.

Nu ska jag skriva om Kosova-lobbying, svenska Handelskammaren och om icke särskilt söta desserter. Om någon restaurangterms-kunnig människa kan tipsa om hur jag ska översätta "savory" och "savory kitchen" till svenska vore jag tacksam!
Vet ni det ska jag använda det som exempel på poängen med bloggar.

/Gunilla


13 March 2007

Allmänreporter, bliv vid din läst

NEW YORK Om ni undrar så råder hjärnstillestånd och total skrivkramp här. Det senare tycks drabba inte bara mina artiklar utan även bloggen. Synd, för jag har egentligen massor att skriva om, i båda artikel- och bloggform!
Men bara för att skriva nå'nting...
De senaste dagarna har jag gjort följande:
provätning av dessertmenyer och okulär inspektion på flera tjusiga ställen downtown (har bara klarat av två restauranger, men har redan ätit upp ungefär hälften av de pengar jag får för att skriva en text – ni får gissa själva om det är på grund av låg betalning, eller höga notor, eller en kombination av detta!), gruppintervju med mig med flera för Journalisten (om vad får jag nog inte avslöja, jag återkommer), intervju av mig med unga svenska stipendiater i New York, spanskkurs och lite annat smått och gott.
Ämnen på artikel-agendan denna vecka (lite vagt angivna så att ingen redaktör ska tycka att jag avslöjar hemlisar, men så att ni ändå fattar varför jag har hjärnstillestånd – det kanske är lite för blandat): fine dining-desserter, Kosovo-lobbying, lite allmänna FN-frågor, amerikanska primärval och stipendier. Förbereder dessutom lite grejer på Det Gröna Temat.

Vi får se hur det går med det senare... Igår insåg jag i alla fall, som om jag inte hade gjort det förut, faran med att skriva om miljö när man inte är miljöjournalist. Vilket jag ju verkligen inte är.
På grund av min artikel om det indiska vindkraftsbolaget Suzlon i MiljöAktuellt kom ett långt brev till redaktionen från en kunnig läsare. En energi- och miljörådgivare i södra Sverige! Gulp. Han skriver att det...
"... nog hade uppstått en viss förbistring i artikeln om indisk vindkraft. När det står om turbintornen, som ska bli höga som 20-våningshus och tillsammans ge 1000 MW om året, handlar det sannolikt om en årlig medeleffekt av 1000 MW i stället.
Alternativt skulle det kunna handla om årsproduktionen, men den skulle i så fall ha angivits i MWh (megawattimmar) eller GWh (gigawattimmar), som är mått på producerad elenergi, medan MW (megawatt) är ett effektmått. Det gäller att göra skillnad mellan effekt och energi!"
Hmmm... Jag som inte alls har tid att sätta mig in vad jag egentligen hade skrivit just nu... Mina uppgifter kom nog direkt från det indiska vindkraftsbolaget, men antingen har jag återgett dem fel, eller så borde jag med bättre fackkunskaper ha kunnat granska och korrigera dem. Vad vet jag?! Och vad vet jag om energi och effekt. Inte mycket.

Jag fick först panik, tills jag noterade att den större delen av det lååånga läsarbrevet vänder sig till en av redaktionens egna reportrar och handlar om husuppvärmning och ventilation, alltså en annan artikel.
Well, en normal reaktion bland många journalister är att skriva ett snabbt "Tack för dina synpunkter!" till läsare som påpekat fel eller oklarheter, och att internt tala om "en så'n där jobbig besserwisser-läsare". Men min reaktion är tyvärr istället oftast en blandning av att lova mig själv att aldrig mer skriva om något som jag inte kan tillräckligt mycket om, och att skriva långa mea culpa-mail till läsaren. Vi får se hur det blir denna gång! Det kommer dessvärre att ta mig tid att sätta mig in i exakt hur det egentligen var med de indiska vindkraftverkens effektivititet....men kanske värt att göra, eftersom jag hoppas få göra fler vindkraftsrep (fast här i USA).

Annat som hänt idag: Jag har anmält mig för att få nyhetsbrev från en cool sällskapsklubb för "oberoende journalister" i London: Frontline Club. Hoppas att de öppnar filial i New York en vacker dag (vilket de kanske gör om George Soros lättar på plånboken). Moskva lär vara på gång!

/Gunilla

11 March 2007

Söndagssamtal

NEW YORK Nyss genomförde jag mitt första telefonsamtal med min yngsta brorsdotter på hennes tvåårsdag. De flesta frågor fick samma, entoniga svar (ett läte som nog skulle tolkas som "ja"). Men det var ändå en konversation. Idag har hon blivit en ['sto:tje], säger hon, alltså en stor tjej.

Nu ska jag ringa Jan Eliasson. En stor kille.

Och sedan gå ut i solen! Till en stor park här i krokarna, nämligen Central Park.

/Gunilla

10 March 2007

Attans, nu lär det dröja innan The Ark kommer hit

NEW YORK Roger Smith Hotel slog till med en särskild Melodifestivalbrunchmeny, det ni. Dock utan köttbullar.
Här på Manhattan hejade ungefär alla (hmmm...det 50-tal exilsvenskar som letat sig hit) på The Ark, fast ganska diskret får man nog säga.
Inte nog med att det är de som känns mest "New York", utan de var gissningsvis de enda av artisterna som också uppträtt här i sta'n. (Fast jag har tyvärr bara sett dem uppträda i Washington – som bekant ställdes deras tilltänka konsert på The Bowery här i New York strax efteråt in...och vem vet när USA-turnén återupptas nu!). Men hey, omröstningen var ju inte ens spännande...
Ola Salos tacktal efteråt var förresten bedårande bra, om att svenska folket tycks fatta att de är en grupp som liksom är på riktigt. Det är ovanligt med The Arks charmerade blandning av kaxighet och, faktiskt, ödmjukhet.

Uppdatering: De kollade visst på storbildsskärm på Söraby Skytteförening i Rottne också.

/Gunilla

P S Förresten, Ola Salo måste vara den enda artist som börjar tala om Idi Amin-filmen omedelbart efter en Melodifestivalseger! Bara en så'n sak...

Konservativt och alltför estetiskt?

NEW YORK Intressant kritik av konservatism och brist på cutting edge i hela Årets bild-tävlingen framförs i en SvD-artikel här.

Och ännu mer kritik av hela upplägget finns här. Fotografen Adam Haglund samtalar på sin blogg med f d ordföranden i Pressfotografernas klubb Pawel Flato. Pawel Flato kritiserar pressfotografernas brist på pressfotografiskt tänkande när de nominerar och utser priser, intressant... (Noteras bör att Flato nog är kontroversiell i fotografkretsar sedan fjolårets debatt om kloning vs trovärdighet, se här.)

Adam Haglunds första intervjudel med Pawel Flato är förresten lika intressant – om bildberättande och nyhetsjournalistik.

/Gunilla

Många frilansfotografer är det

NEW YORK Dags för lite frilansskrå-propaganda. Som vanligt visar Årets Bild-tävlingen att det ofta är frilansfotografer som har möjlighet att ta de bästa bilderna. Det vill säga, det är väl en kombination av att fotografer har svårt att få anställningar på redaktioner med krympande resurser, och av att duktiga fotografer väljer att frilansa – ofta efter att ha varit en tid på redaktioner – för att få jobba med bildjournalistik efter eget huvud, och i långsiktiga projekt.

Kolla bara in vinnarlistan här (och tänk på att flera av de "byråer" som finns på denna lista, exempelvis Moment och Kontinent, är att betrakta som frilansar-i-samverkan).

Det ska förresten erkännas att DN:s Paul Hansen är svensk pressfotografis grand old man. Men han verkar å andra sidan fungera nästan som en slags in house-frilans på DN...

vinnarlistan återfinns en av "mina" fotografer: Karl Melander, som vunnit två tredje-priser och ett hedersomnämnande för bilder från Haiti och Oman. Frilans, förstås. Grattis, Kalle!

/Gunilla

Dagens Erica: vad TV4 vill betala

NEW YORK 30 000:– – det är beloppet som TV4 erbjudit Erica Lejonroos i förlikning, för att de ska slippa figurera i en rättegång där hon stämmer dem på 2 000 000:– för sveda och värk. Summan avslöjas i Sundbybergs lokaltidning Mitti. Läs mer om stämningsansökan som jag skrev om här. See them in court?

/Gunilla

(Tipstack: Duvbo-Anders!)

Eftermiddagsmello med köttbullar

NEW YORK Så här ser programmet ut i eftermiddag, från New York-nätverket International Swede. Om mina amerikanska vänner undrar vad det handlar om får jag förklara att det är ungefär som att kolla på SuperBowl.

/Gunilla

Fri Mar 9, 2007 8:11 pm (PST)

Tja!

Det var en hel del som emailade oss och undrade var man kunde se på Melodifestivalen. Så vi ordnade en tittarfest på en timma! Visserligen så kan man sitta hemma framför datorn och titta.... Men kanske det är roligare om vi samlas och ser den på storbild med riktiga speakers?

Hemma:
www.svt.se (Man kan även se våra vänner från Stockholm Live online)

Vi samlas:
therogersmithhotel
501 lexington Avenue @ 47th street
212-7551400
www.rogersmith.com

1pm (Showen börjar exact 20:00 i Sverige)

OBS: Vi tittar på detta via webben också... så vi kan bara inte lova den klaraste bilden. Men det blir inte myket bättre om morsan skickar en vhs nästa vecka i påsten när du redan vet alla resultat.

Ulrika ordnar köttbullarna från hennes tapas meny!

Kostar inget! Bara betala för det du dricker-äter.
Rätt låt van? Vi väljer The Ark

09 March 2007

Slut på Sudanlobbyn för idag

NEW YORK Med anledning av föregående inlägg vill jag gärna påpeka att jag antagligen också kommer att kolla Melodifestivalen imorgon.

Fast här i New York börjar vi redan klockan 13, på grund av tidsskillnaden – med SVT på kabel på Manhattans svenskhotell. Jag måste ju kolla hur det går för The Ark! (Ni vet väl förresten att det var här på bloggen som storyn om Ola Salos Vita huset-groda allra först publicerades, vad jag vet, väl insmuget i detta inlägg.)

Och det går ju liksom inte att värja sig. Läser man svenska tidningar på nätet är det lika bra att hänga med i snackisarna från början. Jag följer till och med dramat om Lasse Brandebys dansande, på riktigt.
Uppdatering: Ojojojojojojoj... En danschock!!!

/Gunilla

Featuring NY photographer Radikha Chalasani

NEW YORK Ledsen om jag stör så här i Melodifestivaltider. Men apropå min intervju med Jan Eliasson vill jag att ni genast tittar på Radikha Chalasanis fotografier från svältkatastrofens Sudan. Gå till hemsidan, klicka på "index" och gå till "Sudan famine". Nu.

Kolla på alla bildserier av Radikha, förresten! Hennes fotografier är fantastiska. Klassiskt reportagefotografi. (Jag känner henne inte, men hon kom till mig i Harlem för att kolla på ett rum att hyra en gång.)

Jag gissar att hon liksom de flesta fotografer har svårt att klara den dyra tillvaron i New York och alla resor genom att fotografera svältkatastrofer, dock. Här kan ni se vad som är hennes – och många andra fotografers – bröd och smör. That's where the money is.

/Gunilla

Leg journalist? Nej tack

NEW YORK Ojojoj, det är inte lätt att vara journalist i dessa dagar. Vi ifrågasätts från alla håll och kanter – bloggare/karaokejournalister, mediekritiker, justitiekanslar, intervjupersoner, utrikesministrar och alla möjliga andra (sorry, men jag orkar inte länka till exempel på vart och ett av detta, då blir jag sittande här hela dagen för att hitta det bästa och mest talande i varje kategori – ni får gissa själva vad jag syftar på, eller fråga så kanske jag svarar). Ofta med rätta.

För att inte tala om hur yrket per definition är omöjligt! Min mamma brukar (med omtanke om mig) säga att det är hemskt att vem som helst får skriva i tidningar. Hon tycker nog att jag enbart på grund av mina examina borde ha något slags företräde i spalterna...

Så jag har fått förklara att vi ju faktiskt har yttrandefrihet i Sverige. Och att det vore absurt att reservera reporteryrket och annan journalistik för personer med en viss utbildning.
Det finns ju lysande autodidakter, och det finns naturligtvis stolpskott från landets journalistikinstitutioner. Att kräva licensiering är befogat för läkare, där det handlar om liv och död – men skriver, redigerar eller fotograferar någon hälsovådligt dåligt, så gallras vederbörande förhoppningsvis bort genom det naturliga urvalet. (Eller hmmmm...kanske inte alltid. Men det finns ju läkare som är usla trots legitimation också. Och så vidare, och så vidare. Det är i alla fall svårt att tänka sig hur en särskild journalist-legitimering skulle se ut ... även om jag tror att de kör med spärrar till branschen i exempelvis Italien och Danmark.)

Förutom att man alltid som professionell reporter konkurrerar med amatörskribenter så konkurrerar man ju även med skrivkunniga experter.
Jag vet inte hur många artikelidéer om folkrätt, säkerhetspolitik och andra "svåra" ämnen som jag lagt ner eftersom det liksom finns folkrättsjurister, FOA-analytiker och statsvetenskapliga doktorander av olika slag som kan frågorna mycket, mycket bättre.

Så ibland är det värt att påminna sig att journalistens/reporterns kompetens är en annan: iakttagelser på fältet, intervjuer med många olika personer, förmåga att anpassa ämnet till en intresserad men inte initierad allmänhet och så vidare. Det vore ju trist om alla journalister skulle tvingas bli presstalesmän och PR-konsulter.
Och säga vad man vill om experter, men deras texter är sällan levande berättelser från fältet – aldrig journalistik, helt enkelt. (Bristen på efterfrågan på "levande berättelser från fältet" är ju ett annat kärt ämne på denna blogg, men det får jag komma in på nå'n annan gnällig gång.)

Dags att upprätta journalistens sargade, professionella självkänsla – tänkte jag alltså.

Men så kommer kändisarna i SvD:s "Reporter för en dag"-serie och ställer mycket roligare och mer personliga frågor än jag eller någon nöjesmurvel någonsin skulle kunna klura ut. Dagens läsvärda exempel: Jonas Gardell intervjuar Marie Lindberg.

/Gunilla

Läs om Eliassons resa i Sudan

NEW YORK Nu är Eliasson-intervjun jag nämner i en kommentar till föregående inlägg ivägskickad. Ni kan läsa den först av alla, här.

Fler texter på folkmordstemat kanske kommer, vem vet. Jag sparade detta med definitionerna denna gång, av platsskäl och för att jag laddar för en särskild text. Det finns ju mycket att säga i ämnet, inte minst efter USA:s och Sveriges färska MR-rapporter. Beror på en blandning av min kreativitet och redaktörernas intresse vad det blir av det hela, antar jag.

Anyway, dessertkrogarna är på gång, men researchen/fältarbetet kommer att bedrivas vidare under helgen!

Förresten, det textarkiv jag länkar till ovan är sorgligt ouppdaterat. Men en vacker dag, så.

/Gunilla

08 March 2007

Simultant; livet som allmänreporter

NEW YORK Gud, så absurt – jag gör just nu research om a) dessertrestauranger på Manhattan och b) folkmordsdefinitioner, fallet Sudan. Samtidigt, alltså.

Uppdatering (9 mars) Fler ämnen på agendan (även om jag inte gjorde research om dem i exakt samma stund igår) är: vindkraft, indiska rebellrörelser, stipendiemöjligheter och stipendiater, ekologisk mat och en svensk myndighets eventuella brott mot amerikanska lagar. Och lite annat smått och gott som snurrar i bakhuvudet. Fast egentligen längtar jag ut på fältet...

/Gunilla

Några bloggax från idag och igår

NEW YORK Metabloggning: Fredrik Krohnman skrev igår väl på temat medborgarjournalistik v s politisk "mud slinging" (apropå bl a Borelius-gate – diskussionen var såklart uppe i höstas, men i alla fall) och Aftenposten (?) lanserar ordet "karaoke-journalistik".

Apropå seminariet om krigskorrespondenters arbetsvillkor i Stockholm den 17 februari (som jag skrev om här) har huvudarrangören lagt upp referat från diskussionerna här. Detta påminner mig om att jag utlovat synpunkter på Erik Stattins inlägg om samma seminarium, vi får se när det kommer...

...och till sist: årets hittills bästa bloggpost av Anna Hellsten i Shampoo Rising.

/Gunilla

P S Jag är inte med om något roligt att berätta om just nu. Allt är bara en seg blandning av att sitta hemma vid datorn och allehanda vardagliga aktiviteter såsom spanskkurs och kafébesök och datorseminarier och en eller annan vända till postkontoret på 125:e gatan. Trist, ingen action och inga scoop. De enda jobb jag lyckas sälja in är telefonintervjuer. Längtar till fältet, som en flitig kompis/kollega som imorgon besöker ett sjukhus i Bronx för att intervjua patienter med en viss sjukdom. Det är journalistik, det! Riktiga intervjuer, inget rewritande. Ni som vill läsa om New York kan ju med fördel läsa Saffransrök.

06 March 2007

Tack Twingly

NEW YORK Oj, mitt besöksantal har snudd på fördubblats! Och de flesta nya läsare har kommit tack vare Twingly, det vill säga i det här fallet eftersom jag hade länkat till en DN-artikel (dock har jag inte alls pingat på länge, det verkar funka ändå?). Nu gäller det att låta bli att länka till DN (och SvD) bara för att få länkar...

Välkomna, alla, och välkomna tillbaka.

/Gunilla

Svart eller vitt sällan svartvitt

NEW YORK Häromveckan beslutade ju New Yorks "stadsfullmäktige" att symboliskt förbjuda användandet av ordet "nigger". (New York Times' text om detta här.)

Jag hade tänkt sälja in en artikel om det hela någonstans i flera dagar, men kom mig inte för. Dels för att jag hade så mycket annat att göra då och var rätt jetlaggad, dels för att jag inte kunde tänka mig att göra storyn på något annat sätt än genom att gå ut på gator och torg i Harlem och fråga folk i mitt grannskap (så säger man väl my 'hood på svenska?) om vad de tycker om det hela.
Och jag erkänner att jag drog mig för det. Jag har alltid haft svårt för så kallade "vox pop"-jobb, alltså att gå ut på sta'n och fråga folk vad de tycker i en aktuell fråga – och inte blir det lättare att ställa sig mitt i Harlem och fråga Harlembor ifall de kan utveckla under vilka omständigheter olika personer bör få/inte få säga "nigger".
Synd, för det hade varit intressant – och det är klart att många människor gärna hade sagt sin åsikt. Något amerikaner är duktiga på, vilket ibland gör detta land underbart lättjobbat! Men jag var feg, lat och mesig, helt enkelt. Fega, lata och mesiga reportrar får inga artiklar skrivna (eller insålda).

Jag hade såklart kunnat välja att helt enkelt göra en telefonintervju med personerna bakom organisationen Ban the N-Word, men det kändes som att det var bättre att lägga ner allt, ifall jag inte kunde göra fältarbetet ordentligt.
Så det gjorde jag. Jobbet var ju heller inte insålt (alltid en hög tröskel).
Och de svenska mediekonsumenterna har knappast lämnats svävande i okunnighet. Det verkar ha skrivits och sänts en hel del (t ex DN, en TT-text i SvD /som jag alltså inte skrivit/, SR P1Morgon, SVT, TV4, en massa bloggar).

Uppdatering: Martin Gelin har skrivit den artikel jag borde ha sålt in – men det blev mycket bättre, så det var ju bra att jag lät bli!

Idag publicerar Röda korsets Quick Response en intressant artikel om att svenska medier fokuserar på att presidentkandidaten Barack Obama är "svart".
Jag tycker nog att mina kolleger försvarar sig rätt väl, och det är oklart om Quick Response har någon klar idé om hur det borde vara – eller om de bara vill medvetandegöra frågan i största allmänhet (vilket givetvis är lovvärt).

En av de stora frågorna här är ju hur Barack Obama och Hillary Clinton respektive kan tänkas slå an bland svarta väljare, och hur de kommer att positionera sig gentemot desamma. (Många skulle nog helst av allt vilja rösta fram Bill Clinton om de bara kunde.)
Självklart finns det ett stort nyhetsvärde i Barack Obamas person och bakgrund! En utrikeskorrespondents uppgift är att tolka verkligheten i bevakningsområdet för sina läsare, och här i USA talas det definitivt om människor som svarta och vita. Det är ju heller inte så att det inte är relevant i sammanhanget...
Dessutom, trots att QR-artikeln slår fast att "hudfärgen hamnar i förgrunden" står det ju flera exempel i texten på hur de svenska medier som gås igenom faktiskt problematiserar Barack Obamas bakgrund, eller inte nämner den när det inte är relevant.

Ja, det är knepigt med ras och etnicitet. Jag tror att det är en av de saker som förhindrar mig att komma igång med min Harlembok.
En vacker dag ska jag sluta vara lat och gå ut på sta'n och fråga vad svarta New Yorkers tycker om Barack Obama. Här i Harlem finns dessvärre motsättningar mellan afrikaner (som nyligen invandrat från olika länder i Afrika) och amerikaner som är slavättlingar, bland annat om vem som ska få kalla sig "afro american". Och Barack Obama är ju slavägar-ättling ... vilket understryker hur komplex den så kallade rasfrågan är.

Kanske var det just det Quick Response ville visa, och jag tycker att deras mediegranskningar brukar vara bra – men denna gång fick de inte riktigt till det.

/Gunilla

Med yttrandefriheten som annonsförsäljare

NEW YORK Läs Magnus Haglunds fräsande attack mot Eniro och hur de kapitaliserar på att publicera hans och alla andras födelsedagar på nätet. (Själv har jag ingen möjlighet att ändra de uppgifter som Eniro valt att offentliggöra om mig, eftersom man måste ringa upp från vart och ett av de tre telefonnummer jag har i Sverige för att bekräfta ändringarna.)

/Gunilla

05 March 2007

Svindlande svindlerier: mer om Obol Investment

NEW YORK Jag har nu ägnat många, många timmar åt att läsa nästan allt jag kunnat komma över om Obol Investment Ltd, exempelvis samtliga artiklar i Norrbottenskuriren som först avslöjade storyn. Verkligen en fantastisk berättelse!

Det handlar ju inte bara om de tvivelaktiga inblandade typerna*) och deras förmåga att bygga luftslott och slå blå dunster i ögonen på hockeystjärnor, idrottsledare, norrländska företagare som velat gömma pengar i Schweiz, journalister och diverse godtrogna gamla politiker – utan är i grunden en berättelse om allas vår längtan att enkelt bli rika, att låta oss bedragas.

*) Kolla in fotot på två av dem här – skulle ni vilja göra business med killarna i hockeytröjor till vänster och höger?

Historien har så många fantastiska ingredienser och skulle lätt kunna bli en film. Läsningen har innehållit en enda soppa av idrottshallar, fasadföretag i Schweiz och underliga gårdar i Toscana.
På en kant dök det upp företagare med kopplingar till å ena sidan folkmordet i Rwanda och å andra sidan Augusto Pinochet (och som påstod ha samarbetat med Obol på ett oklart vis); på en annan en riktig b-sajt med försäljning av så kallade "yachts"; på en helt annan kant min alldeles egen gamle baskettränare i Solna Jan Marklund (numera klubbdirektör)! **)

För basketens del har det ju handlat om att sporten så förtvivlat behöver sponsorpengar och uppmärksamhet. Här kan ni läsa ett synnerligen entusiastiskt nyhetsbrev från Jan Marklund, där Obol Investment i höstas beskrevs som ingenting mindre än basketsportens frälsare. Några citat, med markeringar av mig:
Äntligen och med all rätt så har i dagarna Obol Investment ingått ett 3-årigt huvudsponsoravtal med Basketligan. Investmentbolaget som i fjol blev huvudsponsor för Plannja Basket har sett potentialen och framtid i vår idrott.
Stor eloge, självklart, till Plannja Basket och deras del i detta.
Genom hårt arbete och professionell organisation, genom sina framgångar och genom sin mångtaliga publik har *Luleåklubben lyckats övertyga Obol Investment* att världens största idrott är stor och har dynamik även i lilla Svedala.
Att detta betyder mycket, förlåt allt, för Basketligans framtid och utveckling råder ingen tvivel.
(– – –)
I Sverige studsar, dunkar och kämpar över 200 000 baskethjältar. Varje hjälte har en familj som mer eller mindre frekvent bevakar basketsporten. Lågt räknat så finns det åtminstone 600 000 basketvänner i vårt avlånga land.
Sedan finns det 1 100 åskådare per match i Basketligan. Säg att 600 av dessa är icke knutna till någon av de 600 000 basketvännerna. Mellan tummen och pekfingret borde då basketintresserade i landet närma sig 700 000, kanske 800 000 personer.
800 000 som nu kommer *lära sig älska, dyrka och respektera Obol Investment*.
Mer entusiasm över samarbetet på förbundsnivå i ett veckobrev i oktober.
Men här är en artikel i Norrbottens-kuriren, där samme Jan Marklund (hej, Marklund, om du läser detta! sorry, but I had to do this) förklarar att klubben för egen del genomskådade att Obol inte hade mycket att komma med och att informationen var undermålig.

Obol Investments egna skumma hemsidor är nu nedlagda – och de bombastiska pressmeddelandena, som skickades ut efter Kalibers granskning och som handlade om hur Obol utsatts för ett journalistiskt frontalangrepp, hittar jag bara citat från. Men här finns en cache av en finfin Obolhemsida!
Undrar om informationen till spekulanterna och spararna var så här torftig även på den tiden det begav sig... Antagligen.

Ändå är det så mänskligt att gå på sådant här. Jag skulle nog själv inte ha låtit lura mig av just en Bo Johansson i hockeytröja – men vad vet jag egentligen om den tjusiga London-gallerist jag nyligen skrev ut en check åt..?!
För att inte tala om alla fantastiska stories som mina intervjupersoner genom tiderna berättat, och som jag kanske inte alltid varit så noga med att kontrollera. (Vad jag vet har jag dock inte råkat ut för några svindlare! Än...)

Tragikomiskt nog har Obol-skojarna på sätt och vis varit helt öppna med vad de hållit på med. I flera intervjuer har Bo Johansson uttryckt den briljanta affärsidén explicit. "Vi har en slug baktanke", sade han till exempel till Kaliber. "Vårt mål är att komma åt nätverken runt klubbarna och i förlängningen tjäna pengar på dem", har han också sagt flera gånger (jag citerar här fritt ur minnet).
Att inte ens behöva ljuga särskilt mycket, det är väl ett element i varje gott klassiskt bondfångeri?! Som Norrländska Socialdemokratens Johan Håkansson noterade i december: "Hur detta än slutar har Bo Johansson skrivit in sig i historien. Skyldig eller oskyldig är han redan en legend."

Sorgligt är det dock att notera hur otroligt långsamt ansvariga myndigheter agerat. Det verkar ju inte bättre än att tiotals miljoner plöjts ner i Obols konton.
Kanske är det lätt att nu, med facit i hand, se vilket luftslott alltsammans är. Men med de uppgifter som förelåg i början av december och det Aktiespararnas Gunnar Ek då varnade för, så nog borde skojarna ha polisanmälts för bedrägeri och efterlysts av Interpol redan i november. Alltför länge handlade det hela enbart om huruvida de hade tillstånd för att förvalta pengar i Sverige eller ej, och det var nog dessvärre ett stickspår. Nu har de väl lyckats stoppa undan det mesta av sina pengar.

Undrar om de gömmer sig i en bunker, eller ligger på en strand i Karibien? Kanske borde jag åka till Tortola på British Virgin Islands och spana lite, eller till Toronto...
Mnja, nästa steg är snarare att storyn kommer att bubbla upp på allvar i medierna igen, i samband med de journalistutmärkelser som kan tänkas komma, samt när Ekobrottsmyndigheten blir klar med sin utredning. Det kan inte vara lätt att utreda en ekonomisk härva där de lurade har anledning att dölja att de försökt gömma undan svarta pengar ... eller bara känner sig dumma för att de velat göra ett klipp med vita.

Här är ett urval läsvärda texter om Obol Investment-skojeriet, utöver dem som jag redan länkat till här ovan och i föregående inlägg:
Sammanfattning av storyn i SvD/E24
, inklusive förklaring av vad Obol står för i grekisk mytologi (och bilden på snubbarna i hockeytröjor)
Beskrivning av hur det fungerat i Aftonbladet, inklusive information om lurade hockeystjärnor.
Nyhetsartikel i Nerikes Allehanda, om varför Örebro kommuns tjänstemän var skeptiska till Obol-snubbarna.
Blogginlägg av besviken ungdomskamrat från Gällivare/Malmberget.
Senaste/sista intervjun med Bo Johansson i Norrländska Socialdemokraten, efter Kurirens och Kalibers avslöjanden.

Det vore så roligt med fler Bo Johansson-intervjuer i framtiden... Men dem får jag nog se mig om i stjärnorna efter. Går nog inte att hoppas ens på polisförhör.

Själv funderar jag faktiskt på att beställa en av de Corona Rossa-vinflaskor från hans toskanska vingård som tycks finnas kvar i Norrbotten – det bara måste ju bli en legendarisk samlarklenod... Eller lurar jag mig själv nu?!

/Gunilla

**) Här är lite transparens på sin plats! Solna IF (numera Solna Vikings) i allmänhet och Jan Marklund i synnerhet hade en särskild talang för att låta alla vara med. Jag var genomusel på basketplanen under de nio! år jag spelade, men Marklund kom på att jag var en bra administratör och lät mig sitta på kansliet under en av de turneringar vi arrangerade. Och så fick jag göra intervjuerna med A-lagsspelarna i Solna IF till klubbtidningen Spöket som han startade. Det var långt ifrån det första jag skrev i mediala sammanhang, men i alla fall.

04 March 2007

Bra gräv! Synnerligen skumt: Obol Investment

NEW YORK Först nu har jag kollat in storyn från början av december om det skumma Obol Investment – gör det ni också! Jag hade helt missat den.

Kolla på Kalibers hemsida, inklusive berättelsen om hur granskningen gick till. Missa inte att lyssna på den utlagda 45 minuter långa intervjun som Björn Tunbäck gör med bolagets f d styrelseledamot (? lite oklart...) Bo Johansson.
Det är ett fascinerande samtal eftersom det är en så lugn konversation om en framgångsrik finanskarriär, om Johanssons uppväxt i Malmberget och tillvaro på vingården i Toscana, om hans idrottsintresse och om bolagsstrukturen – men i takt med att Tunbäck lägger fram belägg om det skumma bolagets brevlådeföretag runtom i världen ter sig allt bara underligare och underligare.

Uppdatering 5 mars: Om denna intervju skrev Norrländska Socialdemokraten den 7 december:
[Förtroendet för Bo Johansson] pulvriserades förmodligen i samma sekund som han satte sig i en radiostudio och lät sig intervjuas av P1:s extremt påläste reporter Björn Tunbäck. Bo Johansson skröt – och Tunbäck punkterade allt med fakta och frågor (för er som inte har hört den så finns den i sin helhet på sr.se/p1/kaliber).
Som en person i närheten av Obol sa till mig:
- Det var ingen bra intervju för Bosse. Jag skulle vilja kalla det för en verbal avrättning.
Själv tycker jag att Kalibers intervju slutade lite väl abrupt... Som om det inte kvarstod tusen frågor. Men den håller för att lyssna på om och om igen!

Se även Norrbottenskurirens omfattande granskning – gå till hemsidan och sök upp vinjetten "Dokument Obol". Jag har ännu inte läst artiklarna, men det finns hur många som helst.

Båda redaktionerna är nominerade för Föreningen Grävande Journalisters guldspadar. Det ska nog mycket till för att inte någon av dem ska vinna.

För storyn har verkligen alla ruffel- och båg-ingredienser man kan tänka sig, otroligt att dessa bluffmakare lyckades ta över den svenska basketbolligan... Och när ni satt er in i den storyn, läs den äldre intervjun med en då ogranskad Bo Johansson i Aftonbladet som talar om hur de vill ta över självaste amerikanska NBA och helst också NHL – en sådan, i ljuset av ovanstående okritisk, intervju hade jag också lätt kunnat göra (med vinrankor och snapsvisesjungande papegojor och allt).

Hoppas redaktionerna fortsätter avslöjandena – tja, Norrbottenskuriren gör det definitivt, på deras hemsida finns artiklar som publicerats nästan varje dag sedan början av december! Jag vill veta The Whole Story om de inblandade personerna och relationerna dememellan – det verkar hålla för en bok på samma sätt som Trustorhärvan och Gizmondo gör det. Ännu en variation på temat "Drömmen om det perfekta brottet".

Jag är mest av allt fascinerad över hur människor förmår bygga upp och upprätthålla ett sådant komplicerat system av brevlådeföretag och framför allt backup-lögner som måste ligga bakom det hela.

Nu ska jag sätta mig i en skön fåtölj med en skål yoghurt med skivade bananer och valnötter, och Billie Holiday i stereon – och läsa precis alla artiklar i Norrbottenskurien!

/Gunilla

Vad jag ska bli när jag blir större

NEW YORK Det är såklart flygledare jag ska bli! Jag har länge, i minst 20 år faktiskt, varit fascinerad av det yrket, antagligen beroende på någon studievägledningsbroschyr på 80-talet där det stod att det var bra betalt. Så stresstålig som jag är skulle det nog passa mig rätt bra. För att inte tala om vilken koll jag har på världens flygplan och flygplatser från passagerarperspektivet vid det här laget, hehe. Och nu råder det brist på flygledare. Hmmm... Jag har alltid trott att man måste ha en tydligare teknisk/naturvetenskaplig bakgrund än vad jag har, men så verkar det inte alls vara.

Förresten har jag också varit inne på att bli flygbud, alltså en sådan där internationell kurir som transporterar viktiga föremål över kontinenterna. En gång ringde jag runt till samtliga fraktfirmor på Arlanda för att meddela att jag stod till förfogande för uppdrag med kort varsel – men det var ingen som hade behov av sådana alls... Så nu är jag min egen kurir istället.

/Gunilla

Skype + wifi i Stockholm! Hurra (om det funkar)!

NEW YORK Jag är inte riktigt kompis med Skype ännu. Det har varit för dålig ljudkvalitet, för mycket strul med mitt headset, för många misslyckade samtal...

Men jag tycker ju att det är fantastiskt i grunden, som när jag i fjol kunde ringa kompisar i Stockholm från Port-au-Prince, genom att sitta med min dator på hotellverandan. (Telefonlinjerna från Haiti är naturligtvis katastrofala och extremt dyra att använda, inget man någonsin skulle få för sig att använda annat än till nödsamtal eller för att bli uppringd från medieredaktioner för). Det är egentligen bara slöhet att jag inte använder Skype mer. Ofta fungerar det ju alldeles utmärkt. Lite ovant, bara.

Just nu har jag en period då jag försöker ta tag i många försummade saker – min privatekonomi till exempel! – så vad kan passa bättre än att skaffa bra Skype-rutiner. Som sagt, ett SkypeIn-nummer till exempel.
Detta innebär att man kan ringa mig lokalt som om jag vore i exempelvis Stockholm, men jag kan ta emot samtalet till min dator var jag än är i världen. För detta skulle jag få betala en årsavgift, motsvarande 38 dollar. Jag känner en person som jobbar med ett SkypeIn med Stockholmsnummer i Zambia, för honom fungerar det utmärkt.

Uppdatering på söndagsförmiddagen: Buhu, jag misslyckades. Tänkte registrera både ett amerikanskt och ett svenskt nummer. Eller, rättare sagt, ett nummer i vardera New York och Stockholm. För det är ju viktigt med "rätt" riktnummer... 212 och 08, annars får det vara. Och det fanns ett enda 212-nummer ledigt, dessutom ett som var relativt bra och enkelt att komma ihåg.
Men jag kunde inte bestämma mig genast. Några minuter senare var numret taget och 212-valmöjligheten bortplockad från sajten... Det råder nämligen extrem brist på 212-nummer, för alla slags telefonabonnemang, och har länge gjort. Alla vill se ut som om de bor på Manhattan...
Synd att jag inte kan lägga över mitt dyra, vanliga nummer till Skype! 08-numren jag fick på förslag var samtliga fula och krångliga, så jag lade tillfälligt ner försöken att SkypeIn-registrera mig...

Och vad hittar jag på Skypes hemsida om inte färsk information om att Skype och Aftonbladet har fixat ett 90-tal hotspots (wifi) för gratis, trådlöst Internet i Stockholm! Fantastiskt. Testa gärna och berätta om hur det funkar!
Som ni vet är jag en stor fan av wifi – och av kartan att döma ser det ut som om ett av mina favvoställen Chaikhana är ett av de fem ställen i Gamla stan som blivit en hotspot.

/Gunilla

Sökes: tips om bildtelefoni

NEW YORK Min mamma skulle vilja kommunicera i realtid med sin dotterson i Rom, och vill ha en bildtelefon för ändamålet. Hon började därför med att ringa Telia ... men jag förklarade att det är Internet som gäller.
Kan någon därute rekommendera henne bra webbkameror och program? Det finns alltså bredband i båda ändarna, Rom (PC) och Solna (Mac) – men någon dyr videokonferensutrustning är knappast aktuell.

Uppdatering I: Jag hittade en massa Mac-anpassade webcam-tips på Skypes hemsida. Antar att detta är way to go. Men fler tips och erfarenheter efterlyses!

Själv ska jag förresten skaffa ett SkypeIn-nummer endera dagen.

Uppdatering II: Aha! Logitech + Skype funkar så här.

/Gunilla

03 March 2007

Dagens andra citat

Jonas Hassen Khemiri i DN idag, apropå att han vunnit Sveriges Radios romanpris:
–Planen är att ta prispengarna och sätta sig och skriva. Det är det klassiska liksom. Jag önskar att jag kunde säga något originellt som att jag skulle köpa tio tusen kylskåpsmagneter.
/Gunilla

Dagens citat

Carl Bildt, intervjuad i Dagens Nyheter idag:
- Jag märker ju också att det finns ett väldigt intresse för utrikespolitik och internationella frågor ute bland människor, inte minst unga människor. Samtidigt har ju alla massmedier skurit ned på sin omvärldsbevakning. Det finns färre utrikeskorrespondenter, mindre utrymme i tidningar och etermedier. Men det finns en publik där ute som är mycket intresserad. Och kan då jag som utrikesminister bidra till att det blir mer öppenhet och mer diskussion om utrikespolitiken så är väl det mycket bra.
Ja!
/Gunilla

02 March 2007

Bilder av Bildt

NEW YORK Det har saknat ett bra forum för gestaltande, politiska reportage i svensk press, tycker jag. Men nu finns det ju! Läs bara Torbjörn Nilssons et consortes reportage om/porträtt av Carl Bildt i Fokus.

Analys, bakgrund och närvaro, mycket bra!

Torbjörn Nilsson bevisar gång på gång att han förtjänar utmärkelsen som Årets journalist, vilket han utsågs till i fjol. (Juryns motivering, som man kan läsa på Fokus' hemsida: "...till en betraktande beträttare med stor språkglädje och stilististisk elegans - - - gör det politiska reportaget både upplysande och underhållande att läsa.")

/Gunilla

P S Transparens: Jag har skrivit lite för Fokus. Men jag känner inte alls Torbjörn Nilsson. Möjligen har jag blivit presenterad för honom som hastigast på redaktionsgolvet nå'n gång för länge se'n.

Pressträffar ibland, ibland inte

NEW YORK När jag stod och väntade på att dessertkocken jag skulle intervjua häromdagen skulle dyka upp (han vaknade som jag skrev kl 14.30 ute i Brooklyn och kom på att han skulle ha träffat mig på Manhattan kl 14) ringde mobiltelefonen. Vilket den ytterst sällan gör. Nästan aldrig, faktiskt.
Jag ställde mig vid fönstret i det loft dessertkocken hyr – i väntan på att hans restaurang ska bli färdigrenoverad – och tittade ut över hustaken och brandtrapporna i Tribeca.

Bisarrt nog var det Sten Tolgfors pressekreterare som hörde av sig. Jag hade ju redan sagt att jag inte kunde komma på hans pressträff, men hon tyckte att jag borde skriva något om handelsministerns just avklarade möte med George Soros.
Soros hade nämligen talat om vikten av sänkta tullar på etanol, och hade välkomnat Sveriges/EU:s stöd för detta. Ehhh, intressant, men...
Jag försökte – på en jättedålig telefonlinje – förklara att jag dessvärre inte kan ringa till Stockholm och på kvällen svensk tid hitta någon redaktör som genast vill köpa in en telefonintervju med Sten Tolgfors, som handlar om vad George Soros sade till honom, av mig. Tyvärr är intresset för svenska ministerbesök i USA sällan så stort som åtminstone jag skulle önska, trots att deras program ofta är mycket intressanta (läs exempelvis om Sten Tolgfors New York-program här). Det blev ett lite förvirrat samtal, under vilket jag lyckas haspla ur mig att jag ja, i och för sig själv var intresserad av ämnet miljöteknikinvesteringar och annat de talat om och nej, inte visste någon särskild kollega i Washington som hon skulle kunna ringa.

Tja, DN hade en intervju med George Soros själv, gissningsvis gjord i anslutning till Tolgfors möte på svenska konsulatet. Det var nog lite lättare att sälja in. Vi hade inte fått veta i förväg att Soros skulle finnas anträffbar för oss där och då, men hade jag varit på hugget och trott att jag också hade kunnat hitta en avnämare hade jag väl kunnat ta reda på det.

Vad ville jag säga med detta? Egentligen ingenting särskilt, det var bara så märkligt att stå där i tjusiga loftet och vänta på en stjärnkock – och så plötsligt diskutera etanol och handelstullar (och försöka klura ut vad som var nyhetsvinkeln i sammanhanget).

– – –

Apropå ingenting. Det är förresten inte ovanligt att jag och mina USA-kolleger får förklara en del grundläggande grejer om hur våra medier fungerar för de pressekreterare vi har kontakt med (gäller generellt, men givetvis med undantag). En så grundläggande grej som pressläggning och tidsskillnad och hur dessa två begrepp samspelar brukar bli en aha-upplevelse för somliga.

Jag skrev förresten om en av de mer bisarra pressträffar jag varit med om här.

/Gunilla