27 September 2007

This just in; Svaret på alla frågor är nej

Ibland får man mail från förhoppningsfulla PR-människor. Här är ett exempel.

/Gunilla
Hello,

I’m wondering if you’ll be covering the Airbus 380 story between now and October 25th when it departs from Singapore to Sydney. If you need more information on the story, this is the first A-380 passenger flight. It has been delayed for two years due to production problems. The jumbo jet is a double-decker that can hold 853 passengers. The tail is almost 8 stories tall and the fuselage and wingspan are each almost as long as a football field.

Jason Speer (32), a manufacturing VP from the Chicago area who has traveled to more than 80 countries, is one of the Americans who has already purchased a ticket. Many tickets are still available on EBay. All proceeds from the flight will be donated to charity. If you are interested in interviewing Jason about his participation in aviation history, or if you would like to arrange a traveler’s report on the event, please let me know! I’d be happy to assist you.

Susan Schreiber
Publicist
Zapwater

Vackra munkar mot fula diktatorer

NEW YORK Inte för att låta genomcynisk, men det stämmer verkligen som Vassa Eggen skriver: händelserna i Burma är perfekta som mediestory.
Räkna med att det kommer att författas uppsatser om detta i sinom tid – till exempel av någon av Alexa Robertsons studenter i statsvetenskap. (Själv har jag en ofärdig c-uppsats om mänskliga rättigheter i Kina och samtidskonstscenen i Peking som jag så gärna skulle vilja låta Alexa få se bli klar någon gång!)
Burma-händelserna har f ö verkligen allt: vackra munkar mot fula diktatorer, en fredlig marsch mot stark armé, folkets fattigdom mot pärlbeströdda generaldöttrar.
Olle Lidbom/Vassa Eggen

Burma har verkligen allt i dramatik och estetik. Och när det började bli tjatigt med munkar så dök nunnorna upp i söndags. Och de var ju om än vackrare än munkarna. Det är en skam för världens länder att förtrycket har fått fortgå så länge.
Vassa Eggen-kommentatorn Jonas Mosskin

Jag frågade igår Carl Bildt varför världssamfundet inte reagerat mer tidigare mot diverse förtryck i Burma. För det har ju knappast rått brist på kunskap om detta, trots att landet varit så slutet. Han noterade så klokt att det har ju världssamfundet förvisso gjort (han hade senast gjort något uttalande i augusti, sade han), men medierna har inte varit särskilt intresserade... Don't get me started på temat medier och humanitära kriser.

/Gunilla

26 September 2007

Oaxaca på omslaget!

Bilden “http://www2.amnesty.se/ap.nsf/ap32007stor.jpg?OpenImageResource” kan inte visas, då den innehåller fel.

NEW YORK För andra gången har ett av mina fotografier fått äran att hamna på Amnesty Press' omslag! Förra gången var det människor i Östtimors huvudstad Dili som var avbildade (hösten 2001), nu är det människor i mexikanska Oaxaca.

Sedan jag började skriva om mänskliga rättigher – symptomatiskt nog 2001 – har jag också haft flera bildreportage inne i tidningen, från Västpapua, Jemen, Haiti, upstate New York och Grönland. Hehe, så blir det när man har världen som arbetsfält... ;-)

Som jag skrev här, när jag var i Mexiko i juli och oväntat hamnade mitt i ett mycket turbulent, politiskt läge, var jag orolig för att dessa bilder inte alls skulle komma att publiceras någonstans – och nu har en av dem dessutom ansetts platsa på omslaget. Jättekul!

Det är extra roligt att just detta tekniskt ganska undermåliga foto blev en omslagsbild, eftersom den togs under rätt eländiga omständigheter...
Förutom att jag ett par timmar tidigare hade varit med om ett antal tårgasattacker och hamnat mitt bland stenkastande poliser (!) och demonstranter och därefter tagit mig genom en turbulent stad med massor av oroliga folkmassor, och därmed var ganska omtumlad, så ösregnade det.
Mina händer var alldeles skrynkliga, jag var genomvåt och uselt klädd för regnväder, och jag har ingen aning om hur man bäst tar bilder i regn. (Skickade efter denna dag ett mail till en av de "proffsfotografer" jag jobbar med och fick goda råd, som dessvärre försvann med min dator innan jag hade internaliserat dem.)
Fotona togs på en slags folkfest, så det var extremt trångt, svårt att ta sig fram och svårt att hitta bra vinklar – eftersom man alltsomoftast fick en massa ryggar alldeles framför linsen. Dessutom hade ungefär alla på sig trista regnkåpor, över sina fina, brokiga festkläder. Ett tag satt jag och hukade på marken intill scengolvet, där jag i och för sig hade fri sikt men där folk dansade och slog i klackarna i att regnvattnet skvätte mot mig hela tiden... Eländes elände. (Det var så eländigt att det faktiskt bara gick att skratta åt alltsammans.)

Fler regnfoton – från ett annat evenemang en annan dag – kan ni se om ni scrollar ner här.

När jag tog bilden ovan tänkte jag i och för sig faktiskt att den skulle kunna bli en bra omslagsbild. För sådana kräver dels människoansikten, dels att det finns lagom stora ytor att lägga tidningshuvud och pufftexter på. Och det kändes att den sammanfattade stämningen i Oaxaca ganska bra – exotisk utan att vara exotiserande (eller nå't så'nt...).
Fast när jag senare såg regndroppen som hamnat på linsen (intill snubbens svarta hatt) tänkte jag att det nog ändå inte skulle funka. Plus att jag då inte hade någon avnämare till alltsammans.

Men sedan fick jag det! Behöver jag säga att Amnesty Press är en av mina favorittidningar att jobba för..?! Hela reportaget finns här.

/Gunilla

Alcalá visar hur Göran Lambertz är jävig (uppdaterad)

NEW YORK Fast nu måste jag ändå lägga upp en ny Sefastssonlänk. Vilken snurrig cirkel det blir när Jesús Alcalá kastar sig in i debatten! Som om det inte räckte med att Alcalás ande och öde redan svävade över hela Sefastssonsoppan. Snart avslöjar väl någon att det i själva verket var Dick Sundevall som drog fram de dokument som fick Alcalá på fall (fast jag vet, det var en av DN:s grävare som granskade den historien). Men artikeln (på Expressens debattutrymme sidan 4) är bra, handlar om jäv/integritet och annat intressant – och förtjänar att läsas genast.

Uppdatering: Nu har jag friskat upp minnet vad beträffar Alcalá-affären! Det var ju juristen Michaela Sjögren, som såg till att uppgifterna om bedrägeriet med biståndspengarna som skulle ha gått till rättssäkerhetsprojekt i Paraguay nådde offentlighetens ljus. Läs porträttet av henne här, hon verkar vara en fantastisk människa!

För er andra som inte kommer ihåg vad som hände, läs om Alcalá-affären i exempelvis Ordfront och Smedjan.

Ni som kan bakgrunden, har ni förtroende för Jesús Alcalá som skribent och granskare numera? Har han bränt allt sitt förtroendekapital, eller bör han få en ny chans på samma sätt som andra som släpps ur fängelset? Och finns det någon som vet ifall Leif Ericsson – som skrev den extremt långa Ordfront-artikeln jag länkat till – någonsin offentligt omprövade sin syn på Jesús Alcalá, Michaela Sjögren och allt som hände? Jag hittar bara gamla texter, som tyder på att han inte gjorde det.

/Gunilla

Blunders

NEW YORK Hmmm ... mina gamla kloka mediejuridik- och medieetik-lärare från JMK gör bort sig offentligt, den ena efter den andra...
Först var det Trond Sefastsson (har slutat uppdatera länklistan, fast jag kanske börjar igen) som tycktes ha tappat kontakten med verkligheten; nu är det Anders R Olsson – om än med en helt annan del av denna verklighet. Läs Martin Jönssons sågning av och citat ur Olssons (och andras) resonemang.
Deras blogg- och Internetskepticism är – tycks det, men jag har bara läst Jönssons bloggpost om detta – av nästan samma grad som mina föräldrars. Fast de senare skulle förstås aldrig komma på tanken att skriva böcker om det.
Det är väl sunt att det hörs röster utanför bloggsekten, men när det verkar som om rösterna är rätt oinitierade på just detta område faller de onekligen i trovärdighet.

/Gunilla

25 September 2007

En, skön solig arbetsfri eftermiddag i New York

NEW YORK Ganska konstigt fritidsintresse: att hänga på FN bara för att det är kul. När man skulle kunna sitta i Bryant Park och läsa modemagasin. Jag blev klar med mina plikter för några timmar se'n och har liksom blivit kvar i huset bara för att.
För det är lite roligt att kolla in mediecirkusen här – idag med Frankrikes president Nicolas Sarkozy utanför FN:s säkerhetsråd som föranledde ett fullkomligt hysteriskt intresse, och just nu Irans dito Mahmoud Ahmadinejad. Inte lika hysteriskt, kanske för att storyn bubblat ett tag, eller för att alla är lite utpumpade vid det här laget. Men det är ändå hundratals reportrar, och fotografer av olika slag här.

/Gunilla

Signaler till djungeln

NEW YORK Idag intervjuade jag utrikesminister Carl Bildt, enbart om hur han ser på situationen i Burma. (Visst, han hann före i sin blogg igår, som jag befarade här – men jag citerade inte den, utan fick en egen intervju.)

Intervjun skedde i FN:s stiliga personalmatsal med dess fantastiska utsikt mot East River, Queens och Brooklyn (som jag satt med ryggen mot) över en pappmugg espresso macchiato. Först ställde någon slags Financial Times-korrespondent diverse frågor om allt möjligt, sedan försvann han och så var det äntligen min tur att tala om Burma. An exclusive, som Sveriges FN-ambassadör konstaterade. (Jag hade tjatat om den där intervjun ett antal gånger igår, så alla de svenska diplomaterna och diplomaterna tyckte nog att det var skönt att den blev av!) Hurra, denna gång fungerade min bandspelare perfekt! (Det gör den inte alltid...)

Här är en rolig liten replik som inte riktigt lämpade sig – och framför allt inte fick plats – i den korta nyhetstexten:
Bildt: – ....sända signaler till regimen i... vad heter den nya huvudstaden..? [kollektivt fniss]
Medarbetare: Rangoon!
Bildt: – Ja, Rangoon, men de är inte i Rangoon, den heter något annat, mittute i djungeln... [förtjust fniss]
Jag: – Jag kollar det se'n...
Bildt: – Bra, du löser det! Till regimen i djungeln! [mer förtjust fniss] Till regimen i Burma! ...om att de ska se detta som en möjlighet...
Naypyidaw, heter den nya huvudstaden (se även DN:s text om "djungelfästet")... inte särskilt lätt att komma ihåg! Bildt uttryckte även förståelse för president Bushs behov av uttalshänvisningar.

Intervjun var 12,5 minuter lång, så det var mycket annat som inte fick plats, men sådan är som bekant journalistikens villkor.

/Gunilla

24 September 2007

I väntan på Ban Ki-moon

NEW YORK Ah, äntligen i generalförsamlingen! Det här rummet är sååå speciellt. Annars har det mest av allt varit en dag av frustration, eftersom det har varit så många avspärrningar och grejer i FN:s högkvarter. Tidigare på dagen var det inte att tänka på att sitta på pressläktaren i generalförsamlingen, det var helt enkelt fullt (och därför slut på passerkort). Jag har tillbringat större delen av dagen på ganska provisoriska "kontor", sittandes på golvet och i olika konferenslokaler samt ståendes utanför säkerhetsrådet. Debatten i de olika panelerna har jag knappt följt (fast jag var mig veterligen den ende svenska reporter som var närvarande när Fredrik Reinfeldt höll sitt lilla tal i konferenssal 4, om vad Sverige gjort för att minska utsläppen). "Alla" är annars här och skyndar förbi i korridorerna på väg till eller från olika bilaterala möten: där en Angela Merkel, där en president Lula, där en potentat från något västafrikanskt land.
Det ryktas om att George Bush dyker upp till kvällens middag, det vill säga efter klimatmötet. Det är väl lite konstigt, att bara komma till middagen?! Fast USA kunde ju å andra sidan bränna på med Arnold Schwarzenegger!
Nu väntar vi alla på att Ban Ki-moon ska äntra podiet i generalförsamlingen och avsluta alltsammans! Och sedan blir det ännu en presskonferens med Fredrik Reinfeldt. Jag hoppas att han inte luras lika mycket idag som igår (mer om detta senare, om jag orkar skriva något om det). Och sedan... ska jag sno ihop ännu en klimattext och så väl den där texten om muffins (som egentligen handlar om amerikansk skolmat).

/Gunilla

P S Inga spår av min dator, däremot fick jag ett hett tips om hur jag ska kunna spåra eller i alla fall identifiera tjuven. Är fullkomligt nojig för att jag ska förlägga lånedatorn, men hittills är den i behåll!

Klimat och Burma i FN-skrapan

NEW YORK Busy, busy, busy – jag är i FN-skrapan hela dagen. Hittills har jag mest vimsat runt i huset för att förstå mig på de ovanligt strikta säkerhetsavspärrningarna. Har även intervjuat en burmesisk munk, en svensk biståndsveteran samt statsministern. Söker utrikesministern för en kommentar – vi får se om jag får tag på honom här i huset, vore en skam att blott kunna citera honom från hans blogg... Har varken sett till Al Gore eller Arnold Schwarzenegger eller liknande kändisar, däremot den alltid lika stilige Hamid Kharzai från Afghanistan (eh, jag får kolla stavningen senare).

Mer än så här blir nog inte bloggat på ett tag, återkommer!

/Gunilla

23 September 2007

Lurad av statsministern

NEW YORK medielogik

Ehhhh..återkommer i ämnet...

/Gunilla

Söndag icke vilodag

NEW YORK Dagens kontor var: trappan utanför mitt hus. När jag går ner och hämtar lokalblaskan – som levereras vid ytterdörren, fyra trappor ner, eftersom min hyresvärd inte vill ge tidningsbudet nyckel – brukar jag ofta ångra att jag inte tagit med mig en kopp kaffe. Så idag gick jag ner med en hel frukostbricka, och satt därnere och läste alla delar av tidningen, medan gospelkören sjöng i högan sky på andra sidan gatan och folk strosade förbi med sina hundar på 127:e gatan. Trevligt värre, inte minst eftersom det råder "svenskt högsommarväder" här. Tidningen var som vanligt full av så många artikel- och reportageuppslag att jag blev alldeles vimmelkantig.

Nu förbereder jag dagens intervju (rättare sagt, en pressträff som kommer att äga rum här) genom att läsa nyhetsartiklar och ladda batterier till bandspelaren, fel, min R1:a (som spelar in på minneskort och inte band). Hinner jag ska jag försöka få iväg en text om muffins också.

Som vanligt hyser jag tvångstankar. Denna gång handlar de mest om bandspelaren (brukar aldrig intervjua med bandspelare, utom när jag gör radio, fast tänkte att det kunde vara lämpligt idag eftersom det är statsministern som står bakom mikrofonen, och han har nog inte tid att kontrolläsa några citat).

Får jag tillfälle ska jag be intervjupersonen att han och hans kompisar måste sluta säga "komma i arbete", det låter faktiskt inte riktigt klokt. "Komma i tid", "få/skaffa/ha/fixa ett arbete" – ja; "komma i arbete" – nej tack.

/Gunilla

Vår man i Rangoon

NEW YORK Jag tror ibland att jag har varit i Burma. Men det beror på att jag en gång på en kurs i utrikesjournalistik jag följde på Columbia School of Journalism fick i uppgift att planera en reportageresa dit. Det var tyvärr en fiktiv reportageresa – men jag gick in så för uppgiften och hittade på så många finfina uppslag, att jag lyckades invagga mig själv i föreställningen att jag faktiskt skulle dit. (Min syster har fuskigt nog rest runt i landet, på en rejäl turistresa.)

På Columbia School of International and Public Affairs, på vars Mastersprogram jag studerade, fanns den terminen blad de så kallad advocates på The Human Rights Training Program en burmesisk människorätts- och miljöaktivist som jag intervjuade (till en artikel om studentprotester, som jag skrev för TCO-tidningen Studentliv).

Sedan dess har jag följt Burma lite på distans. Det som nu händer i landet är fantastiskt – måtte munkarna hålla ut – och vem lyckas vara på plats i Rangoon, om inte Nils Horner. Lyssna på hans reportage om hur Internet tycks hindra militärjuntan från att slå ner de protesterande munkarna i Godmorgon, världen (ligger först i första timmen)!

/Gunilla

Mer Paul Potts

NEW YORK Jag är fortfarande helt tagen av Paul Potts story... Här är hans finalframträdande (fast se klippet nedan först, om ni inte redan gjort det – You Tubes mest betittade):

Paul Potts har inte sett klippet på You Tube! "No, I couldn't bring myself to watch that. When I saw myself on TV I thought, how tatty does my jacket look?" säger han i denna fina intervju (Herald Sun 6 september).

Här sjunger han på Rockefeller Plaza i New York:

Här är en fansida på MySpace. Och här finns ett foto på Paul och hans fru Julie-Ann. Att hon stod ut under alla år med misär, sjukdomar och skulder!

/Gunilla

Intet öga torrt

NEW YORK Jag har förstått att jag är flera månader sen med att haja att den brittiske f d mobiltelefonförsäljaren Paul Potts existerar. Men om det mot förmodan finns någon mer som inte heller hade sett honom sjunga Nessun dorma så att TV-juryn bara gapar, klicka på You Tube-klippet nedan. De första sekunderna var jag nervös för hur jag skulle tvingas se honom göra bort sig... Som tur är kommer publikens jubel snabbt.

Vinnarframträdandet:

Mer om denna Askunge-saga här. (Jag förstår om ni undrar ifall jag vistats under en stubbe i en mörk skog de senaste månaderna.)

/Gunilla

Fack myself?

NEW YORK Jag har av olika skäl inte varit med i Svenska Journalistförbundet på mycket länge, inte sedan jag var studerandemedlem. Det har inte bara handlat om snålhet – utan också om ilska över SJF-klubbens på en viss tidning ovilja att engagera sig det minsta för villkoren för de många frilansar som skriver i denna tidning, samt förundran över att SJF inte på något vis uppmanade mig att ansöka om riktigt medlemskap sedan studerandemedlemskapet gått ut.
Detta har dock inte hindrat mig från att få medverka i förbundets tidning på olika vis, vilket varit fantastiskt.
Men i våras fick jag ett litet ryck, och tänkte att jag kanske borde gå med trots allt (också det av olika skäl, exempelvis är det mycket dumt att jag inte har den så kallade Arlandaförsäkringen).
Sagt och gjort, jag fyllde i ansökningshandlingarna och skickade iväg dem. Minns inte exakt när, men det måste ha varit i april eller möjligen maj? Månaderna gick, och eftersom jag aldrig fick någon respons utgick jag från att brevet måste ha kommit bort på posten.

När SJF i augusti drog igång konfliktåtgärder som puckat nog skulle ha drabbat många frilansjournalister rejält tänkte jag att det var lika skönt att inte vara medlem i ett sådant förbund.
Till min stora förvåning dök det dock upp svar på min medlemsansökan häromveckan – flera månader efter att jag skickat den! Nog för att det är långa sommarsemestrar i Sverige, men det där var väl ändå rekord.
För att bli medlem måste du kunna dokumentera att du haft frilansjournalistiken som din huvudsakliga sysselsättning de senaste fyra månaderna (- - -). Vi måste be dig att komplettera din ansökan med att skicka oss verifikationer från dina inkomster från frilansuppdrag under de senaste fyra månaderna.
Eh, kunde de inte göra en snabb sökning i Mediearkivet så kanske de ser att jag jobbat med det här eländet i 13 år... Jag förstår att de måste ha lite koll så att inte vilken wannabe som helst nästlar sig in som medlem, men att fixa begärda papper är antagligen snäppet mer än vad jag pallar med just nu. Särskilt som alla gamla fakturor fanns i den stulna datorn. Och alla bankverifikationer i Stockholm.

Alltså, här har jag i många, många år grubblat över olika bevekelsegrunder för att vara med/inte vara med i SJF. Jag kanske låter anti-facklig här, men är i grunden ganska fackligt medveten – och tycker att facket har en särskilt viktig uppgift vad gäller upphovsrättsfrågorna som jag brinner för. Att åka snålskjuts på SJF:s arvodesrekommendationer är givetvis inte heller OK.

Och just som jag – i våras – hade kommit på att fördelarna med att vara med kanske ändå tippade över lite granna, så gav förbundet mig två anledningar att tänka till ett extra varv.
Vill jag verkligen vara med i ett fackförbund som tycker det är OK att icke fack-anslutna (och säkert även anslutna, gissar att det var ganska krångligt att begära konfliktersättning) frilansjournalister blir collateral damage i en konflikt för att få upp anställdas löner – och som dessutom tar många månader på sig att skicka ut ett kort brev med standardformuleringar om att en ansökan måste kompletteras? Tveksamt, faktiskt!

/Gunilla

22 September 2007

Ladro di computer

NEW YORK Tre trevliga effekter av att jag förlorat min dator:

1. Alla vänner som dykt upp och öst sympatihälsningar över mig.

2. Ett glas Shiraz i en vinbar vid Rockefeller Plaza som jag blev bjuden på av en bekant häromkvällen, med motiveringen "Anyone who has lost a computer needs a drink" (OK, det var väl ett billigt raggningstrick också, men vinet var av prima kvalitet så what's not to like)

3. Att diverse kolleger nu tagit itu med att omgående själva göra backup.

Ja, ni må tro att jag ältat "hur kunde det hända" och så vidare. Jag var helt enkelt lite för splittrad i måndags, om jag ska skylla på något mer än klantighet.
Hade just ägnat några timmar åt att under struliga omständigheter ta mig från Harlem till delegatsloungen på FN. Där jag under ännu struligare omständigheter försökte tota ihop en text om den amerikanska sjukvårdsförsäkringen (jag fick t ex min mobiltelefon direktuppkopplad till kontrollbordet på Hillary Clintons tal på ett sjukhus i Iowa, och satt och klämde telefonen mot axeln under en timme då jag försökte höra vad hon sade, trots förskräckligt dåligt ljud, samtidigt som jag försökte surfa, skriva och tänka). Och så skulle jag visa mina föräldrar, som tålmodigt väntat i loungen medan jag skrev, runt på FN.

Jag var på damrummet med alla mina pinaler (inklusive min stora kamera, som jag idiotiskt nog släpade runt på och som väl med sin blotta tyngd bidrog till att jag senare inte märkte att datorn fattades – brukar vara kameran som är svår att hålla reda på) när mobiltelefonen ringde. Eftersom personen i andra ändan inte hörde vad jag sade, och eftersom jag försökte koordinera allt så att mina föräldrar som otåligt stod och väntade utanför skulle få träffa just henne, tappade jag fokus på mina grejer och for ut för att greja en bättre mottagning för telefonen. Där någonstans glömde jag att jag inte hade lagt ner datorn i väskan. Klantig, moi?!

Många har nog undrat hur jag kan vara så dum i huvudet att jag inte gjort regelbunden, ordentlig backup, även om ingen vågat uttrycka sig så. Jag uttrycker mig dock så, när jag ältar detta med mig själv! ;-)
För det är ju inte så att jag inte fattat vikten av att göra dagliga backups. Strax före midsommar var jag på ett särskilt backup-seminarium på coola datorbutiken Tekserve här i New York, och sedan dess har denna lilla söta externa Porsche-hårddisk stått näst högst upp på "borde skaffa genast"-listan. (Högst upp står sedan ännu längre en hårklippning.)
LaCie 500GB Porsche External Hard Drive
Mer information om Tekserves grunkor här.

Jag gick och spanade på externa hårddiskar i varenda Macbutik jag gick in i (hmmm, det är ju i och för sig bara Apple Store*2 och Tekserve, men där är jag desto oftare). Fast hur det nu var så var det aldrig riktigt läge att lägga ut de där 200 dollarna det skulle kosta. Plus att jag aldrig kunde komma fram till om det verkligen var just den storleken som vore optimal för mig. Så där höll det på. Tills det blev för sent i måndags.

Jag har alltså förlorat massvis av texter/artiklar, researchdokument, halvfärdiga grejer, tusentals gamla och nya fotografier i elektronisk form, samtliga sparade mail från de senaste åren inklusive massvis med reportageförslag som borde följas upp och kokas om till något, fakturor som borde kontrolleras, gamla uppsatser, Harlem-spaningar, korrespondens med vänner och redaktörer och så vidare och så vidare. Känner mig som en torpare som förlorat sin enda ko, som en fiskare som inte har några nät eller som en musiker utan instrument. Eller som Antonio Ricci i Ladri di Biciclette/Cykeltjuven.

Eftersom jag haft med mina datorer på ganska riskfyllda platser genom åren (just denna hade exempelvis klarat av en sandstorm i Sahara med hälsan i behåll!) känns det lite snöpligt att det var just på damtoaletten utanför FN:s generalförsamlingsordförandes kontor detta skulle hända på.

Och så är det tråkigt att det var just en datortjyv som först skulle hitta datorn. Det hade varit mycket bättre om det hade varit en datornappare.
Apparaten var sliten, lätt bucklig på sina håll och därför svår att ladda med ström. De flesta inställningar var på svenska, och mapparna så proppfulla med bildfiler och annat att datorn måste fixas till en del för att bli normalt användbar. Eftersom den har några år på nacken, och eftersom det syns, är andrahandsvärdet begränsat – kanske några tusenlappar. Men jag skulle ju gladeligen betala mycket mer än så för att få tillbaka datorn! Så hade tjuven varit lite smart hade hon bedrivit utpressning mot mig, begärt en rejäl lösensumma och sedan köpt en splitterny dator för pengarna.

Oh well, helt utan backup är jag trots allt inte. I en tidigare våg av backuperimedvetenhet (Tekserveseminariet var alltså också en sådan våg) köpte jag en liten USB-sticka, där jag lade över ett och annat. Idén var att regelbundet göra överföringar av de allra viktigaste filerna dit. Det gjorde jag såklart aldrig, och den är inte ens full. Men något finns väl där – hittade den just i röran härhemma.

Och hemma i Stockholm finns min gamla dator, full av filer från fram tills att de kopierades över till den då nya datorn. Den gamla var tänkt som backup-dator för åtminstone fotografier samt som allmän reservdator, men har av olika anledningar blivit kvar i Sverige. (Tur att jag har kolleger med reservdator, så att jag kan skriva detta – och rent allmänt hålla mig flytande!)

Nå, summa summarum är att det väl bara är grejer från de senaste 1,5–2 åren jag förlorat. Illa nog, ett i-landsproblem av rang. Tror jag hade hundratals obesvarade mail, till människor runtom i världen, som jag aldrig kommer att kunna rekonstruera eller komma ihåg vilka de var till.
Men när jag bölade över att sommarens fina fotografier på mina tre galet lekande syskonbarn nu är borta konstaterade min väninna U klokt att de i alla fall lever. (Och faktum är att några av de finaste fotografierna på ungarna kopierats till min väninna Y:s dator. Så det kunde absolut vara värre!)

/Gunilla

P S Är det någon som kan sin italienska filmhistoria, och kan förklara för mig varför Vittorio de Sicas film har en titel i plural på italienska och engelska (Ladri di biciclette, Bicycle Thieves) men i singular på svenska (Cykeltjuven)?
Har inte sett filmen på evigheters evigheter, men minns att den var mycket, mycket sorglig! Gissar att jag såg den på TV i slutet av 70-talet eller nå't, och den gjorde stort intryck på mig...
(Ja, jag är medveten om att jämförelsen mellan mig och den stackars romerske affischuppsättaren och hans son haltar ganska rejält, men jag kunde inte låta bli att tänka på dem!)

Familjeliv i Harlem (eftersom alla frågar)

NEW YORK Till Jessika, Lina och alla andra som brukar vara ruskigt nyfikna på hur det går med mina vampyriskt lagda slackerbohemer till inneboende kan jag meddela att ingenting särskilt händer just nu.

I slutet av juli sade jag upp dem med två månaders uppsägningstid, vilket innebär att de borde vara ute den 30 september. Men sedan jag kom tillbaka för tre veckor sedan har de inte sagt ett pip om att flytta, eller om att de alls letat ny bostad eller något annat!

När mina föräldrar var här konverserade de mycket med mina inneboende (som mamma kallade "älskvärda") men inte ett ord om att de är på väg någon annanstans med sina liv hördes av. Och de har inte precis börjat packa ihop sitt bohag eller så.

Jag tolkar dock inte detta som att de inte tänker flytta ut snart – utan som att de är smått excentriska typer som inte alltid beter sig som alla andra. Eller att de inte riktigt löst sin boendesituation, och inte vill ta upp den förrän allt är klart (och att de tänker bo i sin bil, om det hela inte löst sig till månadsskiftet).

Några små tecken att försöka tolka som bostadsspaningar finns dock i skyn. Som att en av dem av annars oklara skäl befann sig i Kingston, upstate New York, i söndags. Och att jag idag – när jag råkade kasta ett öga på hans datorskärm – kunde notera ett färskt mail från den fastighetsmäklare i Kinderhook, vars visitkort suttit på vårt kylskåp i flera månader – med rubriken "A good opportunity in Hudson". Så den som vill kan ju försöka hitta vad det skulle kunna innebära på mäklarens hemsida. (Själv hittar jag ingenting som verkar stämma just där, men noterar att de måste söka sig rätt långt bort från New York City för att hitta något överkomligt – som att flytta från Stockholm till Vintrosa-trakten, typ).

Nu vet jag att vän av ordning frågar sig varför jag helt enkelt inte frågar mina kära vampyrer om deras planer. Många jag träffat de senaste veckorna har i alla fall frågat, mycket undrande... Well – jag har ju liksom sagt upp dem och bett dem flytta. Det är mitt senaste bud i ärendet, och så tycker jag att det får vara upp till dem att komma med nyheter. Och vill de inte prata om hur det går med husletandet, så slipper de. Det är min inställning. Eller så är jag bara konflikträdd?!

Annars är det så att jag av många olika anledningar är tämligen pank för närvarande. Det enda som håller humöret uppe på den privatekonomiska fronten är dollarkursens rörelser. (I like! När jag betalade min enorma hyresdeposition och de ännu mer enorma universitetsavgifterna här stod dollarn annars i uppemot 11 kronor.)
Flyttar mina inneboende får jag den 1 oktober en hyreshöjning på sisådär 260 procent i ett slag; ökade kostnader för telefon, el med mera oräknade. Slå det, den som kan! Så blir de kvar en månad till eller så är det faktiskt inte hela världen. Då kan jag köpa en ny dator för hyrespengarna istället, utan att behöva ta det på krita.

/Gunilla

Apple Works, vila i frid

NEW YORK Till min stora sorg noterar jag att Apple Works upphörde att existera den 15 augusti, utom – förhoppningsvis – på miljoner människors datorer. Det är faktiskt riktigt tragiskt! Det känns som om en gammal, kär vän gått ur tiden (särskilt som ju min egen version av programmet försvunnit rent handfast, tillsammans med datorn det bodde på, och alla möjliga filer som var skrivet i det).

Under alla år jag använt Macintoshdatorer, det vill säga cirka 17, har jag varit en entusiastisk användare av först Claris Works, sedan Apple Works. Inga andra ordbehandlingsprogram duger. Word har förvisso vissa poänger när man ska skicka korrekturläsningsfiler fram och tillbaka mellan olika personer, men annars tycker jag att det bara krånglar till allt. Varje gång jag tvingas använda Word hoppar stycken och indrag och tabulatorer fram och tillbaka på de mest mystiska och okontrollerbara vis. Word är overkill. Apple Works hade alla finesser man behövde (utom korrektur-fotnotssystemet) men inte så många andra – och det krånglade aldrig på det där viset. Obegripligt att inte alla använder det.

Works-programmen har alltid följt med Macintosh-datorerna. Nu ingår inget ordbehandlingsprogram, utan man tvingas köpa till antingen Word eller iWorks/Pages '08. För pengar man hellre skulle vilja lägga på mer minne eller nå't.

Jag börjar inse hur jag snabbt förvandlats till en gnällig typ som tyckte allt var bättre förr. Någon som testat Pages '08 och kan berätta att utvecklingen, trots allt, går framåt?

Uppdatering: OK, det hade inte hänt något med Apple Works de senaste tio åren (vissa funktioner försvann rentav vid uppdateringen till OSX). Men i alla fall. Antar att det är dags att jag lär mig Word ordentligt, som alla andra...

/Gunilla

Mandelmusslor ≠ bullar

NEW YORK En annan sak man kan fundera över – apropå denna intervju och våra kommentarer här – är ju hur torra, spröda mandelmusslor överhuvudtaget kan bli till bullar. Om ingen någonstans även gett Filippa Reinfeldt en påse bullar och ett kanelbullsrecept?

Först tänkte jag att rubriksättarna gillar allitterationen med bullbak, men mandel(m)usslor slår det väl inte (utom att det är kortare).
Det är lite för enkelt att förenkla det med att det är män som satt rubrikerna, I assume..!? Trots att "nyheten" (sällan är citationstecken så befogade, även om reportern själv tongue-in-cheek tyckte det var årets scoop) var att Filippa visade upp ett fat med köpta mandelmusslor babblas det om bullar både här och där. Aftonbladet skriver t ex "Bullshit" på sin första sida. Så kul har de.

Uttråkad, moi?! Nu ska jag snart börja göra något vettigt, för första gången på flera dagar...

/Gunilla

P S Fredrik Reinfeldt påtalar ofta att han beskrivs som så tråkig. I detta reportage i Civilekonomen skildras han i alla fall som lite av en stå-uppkomiker.

Det lila New York

NEW YORK Här är en bra och pedagogisk artikel om hur nästa amerikanska presidentval kommer att stå mellan Rudy Giuliani från New York City och Hillary Clinton, senator för delstaten New York. (Ja, visst, jag erkänner att jag önskar att det var jag som hade skrivit den.)

/Gunilla

21 September 2007

Per Morberg-intervjun

NEW YORK Det här är ju onekligen en fantastiskt skojig intervju! Det är få misslyckade intervjuer som blir så där lyckat misslyckade. Notera den roliga kontrasten mellan fotosmil och intervjuton.

/Gunilla

Industrispionage: Svart och silver (uppdaterad)

NEW YORK Nu är jag på Apple Store intill Central Park igen... Planen var att spana på när operativsystemsvarianten Leopard kan tänkas dyka upp (i slutet av oktober), och att kika lite mer på de olika modellerna samt kanske på ett eller annat fodral (blev ju av med det också).

Men vad ska man med Apple Store till, när man har läsare! Patrick gav mig det finfina tipset att försöka vänta in denna stiliga modell – en tunnare, lättare och coolare variant. Verkar onekligen vara värd att vänta på, även om det i och för sig redan nu är panik! Se även här (inklusive alla entusiastiska kommentarer, jag noterar spekulationer om att datorerna kanske blir röda!) och här (med bild). Tack, Patrick!

Svensk rewrite här.

/Gunilla

20 September 2007

Hellre parmaskinka än kattmat

NEW YORK Tidningen MacWorld har en jämförelse mellan MacBook och MacBook Pro (och nu förstår jag Linas kommentar om blank vs matt skärm bättre). Inte för att den gjorde mig mindre villrådig! Och jag fattar fortfarande inte varför de inte har vett att tillverka en 13 tums-version av Pro-datorn. Small is beautiful när det gäller bärbara datorer (fast hade jag haft en större och tyngre dator hade jag antagligen märkt tidigare att den inte låg kvar i väskan i måndags).

Men kom nu inte dragande med tips på lätta små läskiga PC:ar, det går jag inte på! Jag är ju Mac-junkie. Kolla in MacWorlds sågning av PC-modeller:
Det är inte alls som när Dell och Grabbarna Grus lockar med ”Laptop 6 000 kronor” och när man väl lägger dit det man behöver som trådlöst nätverk, bluetooth, stor hårddisk, 2 gigabyte minne och dvd-brännare” slutar på samma prisnivå som en Mac. En dator som är lika dyr som en Mac men trehundra gånger fulare? Nej tack! Kattmat blir inte godare bara för att det finns i varianter till samma kilopris som parmaskinka.
/Gunilla

UNdercover

NEW YORK Aha, jag skulle ha haft programmet Undercover installerat! Isåfall hade datorn på egen hand fotograferat (nu hade jag i och för sig ingen inbyggd i den, men bara tanken...) skurken och registrerat vilka hemsidor hon varit inne på... Läs mer i MacWorld om hur Kråkbergsskolan i Luleå fick tillbaka fyra stulna MacBook Pro-datorer. Det är kanske lite tveksamt med privatspaning, men det där programmet låter i alla fall rätt imponerande.

/Gunilla

En industri kräver sina proletärer

NEW YORK Här kommer en motbild till Johan Hakelii Fokus-text, skriven av DN Kulturs Mattias Hermansson. Provcitat:
Välutbildade unga människor kliver in i mediefabrikerna som spottar ur sig information i allt högre takt. Journalistrollen löses upp i multimediernas olika kanaler. Redaktionerna har nått industrifasen, ett par hundra år efter alla andra.
Bra text. Av vad jag fått höra om löpande band-jobbande så kallade webbreportrar på de stora dagstidningarnas .se-redaktioner tycks det stämma att medierna fungerar ungefär som 1800-talsfabriker. Johan Berggren var inne på samma spår i sin ledare om statusproletärer i Ordfront för två år sedan.

Mer om proletära villkor för frilansjournalister här.

/Gunilla

19 September 2007

"Working on your karma, right?!"

NEW YORK Just det, jag jobbar på min karma! Frågan ställdes av en anställd på Apple Store på Femte avenyn där jag skriver detta. 
Jag hade nämligen lämnat in en fin liten plastring med pärlemor jag hittade på damtoaletten till butikens hittegodsansvariga, och kunde inte låta bli att komma med en utläggning om varför jag minsann förstår vikten av att lämna in grejer man hittar på damtoaletter...

Är här för att testa de senaste datormodellerna och vänja mig vid tanken på att jag antagligen måste köpa en ny. Om inget mirakulöst inträffar. 

Läsare som tvekat mellan MacBookPro och MacBook får gärna komma med kommentarer om vad som avgjorde valet! MacBookPro ser ut och känns som min gamla dator, men finns bara i (för stora) 15-tumsmodeller; MacBook-varianterna har ju ett betydligt mer sympatiskt – och för min ekonomi realistiskt – pris och är nättare. Men de känns lite plastiga, och jag vet inte riktigt vad jag tycker om deras nymodiga tangentbord. Ska försöka komma åt att prova (skriver detta på en MacBook Pro) men oj, vad mycket folk det är här (som vanligt)!

/Gunilla

18 September 2007

Putz weg

NEW YORK Lite jobbigt att erkänna, men jag tvingas skriva detta på en lånedator. Igår, strax efter att jag langat iväg en text om Hillary Clinton och amerikanska sjukvårdsförsäkringar, förlorade jag min egen bärbara på det mest klantiga vis. Senast jag såg den var på en damtoalett på FN.
Kära bloggläsare, håll gärna tummarna för att den dyker upp igen – i den datorn finns ungefär allt: mitt företag, mina och pågående projekt alla möjliga slag, mina lösenord och exempelvis typ alla mina fotografier (och nej, det finns såklart ingen vettig backup)!
Skulle lägga mig ner och dö, eller åtminstone dra något riktigt gammalt över mig, om det inte vore för att jag ännu är i chock- och förnekelsestadiet.

/Gunilla

17 September 2007

Journalister avslöjade som skötsamma småborgare

NEW YORK Försöker läsa ikapp gångna tre dagars nyhetsflöde, och kan inte låta bli att länka till ett av fynden i textströmmen: Johan Hakelius träffsäkra reportage om makthavande Stockholmsjournalister. Texten är ojämn och ibland jobbigt raljerande, men ändock måste skribenten sägas vara i sitt esse (hmmm, jag tycker ofta han är ojämn). Ett litet utdrag kommer här:
Journalisternas skamligaste hemlighet:
De är en skötsam, välordnad, småborgerlig övre medelklass.
(– – –)
Det var ju inte så det skulle vara. Det skulle ju vara »Upp till kamp«. De skulle vara artister och rebeller. Förändra världen. De skulle åtminstone åka sportbil genom Paris, med den varma vinden i sitt hår. Och så blev det så här. Aldrig sen till en deadline, autogiro och avdrag för hushållsnära tjänster.
Hur i herrans namn klarar de av det? Vad gör de för att inte explodera av inre tryck?
De gör vad sammanbiten medelklass alltid gjort: de försvarar ordningen och sederna.
De snörper på munnen. De odlar sitt ressentiment mot allt och alla som flyr den fälla de själva sitter i. De tar på sig rollen av kulturella inkvisitorer, ständigt redo att svartlista det kätterska. De definierar mitten och håller rent i dikeskanterna. Det blir till slut så självklart att de inte märker det.
Men om detta verkligen är en "granskning" av journalisterna som yrkeskår, vilket det saluförs som, vete sjutton. Det är någon annan genre, oklart vilken. Reportage, men ändå inte. Lustmordförsök, med inslag av kartläggning?

/Gunilla

16 September 2007

Hundra mil senare

NEW YORK Tillbaka hemma helskinnade! Att bila på den amerikanska landsbygden är livet på en pinne. Här kan ni se vår faktiska resrutt (ungefär som tänkt, fast utan indianer och utan Stone Barns). Den nedre sträckan från New York och västerut åkte vi på fredagen, den övre genom Catskills på söndagen, och öglan är den utflykt vi gjorde från Corning på lördagen.

/Gunilla

14 September 2007

NY, NJ, PA, NY

Här kommer jag att vistas de närmaste dagarna: on the road!

Länken ovan går till en karta, här kan ni även se en satellitbild över den tänkta resrutten.

Planerade destinationer är: Delaware Water Gap – Corning och Finger Lake-regionen (här, här och här) – Gowanda – Corning – Catskills – Culinary Institute of AmericaDIA BeaconStone Barns/Blue Hill. Men jag gissar att allt kommer att ändras en hel del vartefter.

/Gunilla

13 September 2007

Veckans chockrubrik; mediekritik à la 1921

New York Här är kvällstidningsjournalistik när den är som bäst: om hur August Strindbergs grannar var *i chock* av Hemsöborna. Petter Karlsson är en underskattad reporter som borde lyftas fram mer av Expressen (inte för just denna text, men i allmänhet).

Ilska över lömska intervjuare uppenbarligen intet nytt:
– Strindberg var en snäll och fin herre, som talade mycket lite, och jag hade ingenting emot honom. Men jag tycker att de som skriver någonting, gärna kunde skriva som det är och inte hitta på så mycket, så det blir fel alltihop. För si det har Strindberg gjort.
Albert "Gusten" Berg från Kymmendö, i DN 1921 (citerad i Expressenartikeln)


/Gunilla

Newark

NEW YORK Etikkontrakt på SVT:s Uppdrag Granskning, ja, det kan kanske vara något. Trodde nog att de redan hade något sådant, som jag antytt i kommentarer här tidigare skulle något sådant kanske vara mest behövligt på andra typer av redaktioner.

Nu ska jag dra till flygplatsen och hämta mina föräldrar som ska inspektera mitt New York-liv! Lågintensivt bloggande framöver!

/Gunilla

12 September 2007

Femhundra snabba

NEW YORK Avdelningen yrken man inte visste fanns... (Tipstack: Mats)

Uppdatering: Den där insmörjningsannonsen har verkligen roterat runt idag. Här artikel om det hela, med bild!

/Gunilla

Solnedgång över Storkyrkan

Bilden från igår påminde mig om något... Just det, utsikten från mitt vardagrumsfönster hemma i Stockholm! Den såg ut så här den 28 augusti:



/Gunilla

11 September 2007

Solnedgång över Morningside Heights

Den eländiga dagen skärpte sig mot slutet och såg så här stilig ut innan den blev natt!



Fotot är taget från ett av mina vardagsrumsfönster.

/Gunilla

11 september-leda

NEW YORK Idag är det en riktigt, riktigt trist dag i New York. En kompis ringde från Stockholm tidigare idag och talade om hur hon längtade till New York och genast ville åka hit. Så då kunde jag ta tillfället i akt och tala om hur trist här är – grått, igenmulet, regnigt, deppigt och kvavt. Eländes elände. Som om det inte vore nog att det är den 11 september. Det är helt enkelt en sådan dag man helst vill stanna i sängen med täcket över huvudet, vilket jag också gjorde (se där, ett veritabelt frilansprivilegium). (Fast jag räknar det som att jag jobbade, eftersom jag ibland stack fram huvudet och bläddrade igenom alla de exemplar av New York Times som kom medan jag var i Washington.) Ingen bevakning av några händelser här på Manhattan idag eller föregående dagar beställd av något medium, med anledning av dagens datum – hade annars tänkt försöka skriva något i stil med det som blev DN:s text om den allmänna 11 september-ledan. Läs den istället.

Nej, dags för uppryckning och lite shopping!

/Gunilla

10 September 2007

Stockholm – Capital of Scandinavia

NEW YORK Stefan skriver i en kommentar till detta inlägg att det finns en viss logik i att amerikaner kallar Norden för "Scandinavia", eftersom de skandiska bergen rent geografiskt ligger även i nordvästra Finland (däremot inte i Danmark, där finns ju inga berg alls). Hmmm... Jag tycker i alla fall att det låter konstigt, men jag ska tänka på det nästa gång någon här i Staterna säger Scandinavia och menar Norden! Tack, Stefan.

I vilket fall som helst, Stockholms stads ambition att sno åt sig epitetet Capital of Scandinavia från Köpenhamn verkar ha lyckats – så tillvida att det var rubriken för en helsida i New York Times' resebilaga i lördags. Läs här, så får ni veta hur ni kan tillbringa 36 timmar i Stockholm! (Rubriken var dock mer påtaglig i papperstidningen, som puff på resebilagans första sida om jag inte minns fel.)

Några skojiga godbitar ur texten:
The Swedish version of a good time is all about high glamour, haute cuisine, more high glamour and having fun.
– – –
Riche (– – –) has two distinct lounges that divide along the age barrier — fresh meat and the leftovers — according to die-hard regulars.
– – –
Even before the Bjorn Borg lovefest that was this year's Wimbledon, the Swedish tennis star's lithe late-70s look of tennis short shorts and trim polos was going fast at the many vintage clothing shops in Sodermalm.
För övrigt skulle det väl kännas tomt utan dessa eviga små stavfel i texter om Sverige, som Gotsgatan (Götgatan) och Matsbaren (d v s Matbaren, på Grand Hotel)!
Synd ändå att de inte kan lära sig att peta in prickar och ringar på bokstäverna (skribenten försökte säkert). Det blir lite konstigt när det står "Asogatan"... Men de klarar sig säkert, de glamourösa besökarna som nu lär flockas därhemma (till exempel i "the city's picturesque historic heart" of Gamla stan).

36-timmarsprogrammet låter annars trevligt och inspirerande. Jag borde själv ha följt något liknande i augusti. Tänk att jag ännu en gång missade att gå till Cadierbaren!

/Gunilla

P S Ni som läser New York Times-texten, tro inte på det som står i faktarutan – att det finns "many major carriers" som flyger från J F Kennedy-flygplatsen till Stockholm.
Låter ju som att det är direktflyg som avses, men alla direktlinjer (SAS, Continental och Malaysian Airlines) flyger mellan Arlanda och Newark. JFK innebär alltid ett byte.

09 September 2007

Transparens

NEW YORK Ni som är intresserade av journalistisk etik och journalistiska arbetsmetoder, lyssna på P1-programmet Publicerats (8 september) uppföljning av den så kallade Sefastsson-affären.

De båda gästerna som medverkar – Svenska Journalistförbundets etikombudsman Justus Bennet och Sydsvenskans motorjournalist Lasse Holmström; jag hade aldrig hört talas om någon av dem tidigare – är mycket bra i sina resonemang om problemet med journalisters dubbla roller, etik, redaktionella metoder, problemet med produktionsbolag och annat.

Sydsvenskan tycks ha en ovanligt mogen inställning till allt detta, åtminstone som det beskrevs i programmet. Jag har inte haft mycket med den tidningen att göra, men har förstått av kompisar som skrivit för dem att de skiljer sig från såväl DN som Svenskan på flera punkter – åtminstone förr vägrade tidningen ens ta in (gratis) pressbilder som erbjöds dem! "Etik får kosta", säger tydligen chefredaktören Peter Melin – enligt Lasse Holmström.

Han talade också om att det gäller för redaktionerna att försäkra sig om att även frilansar följer de etiska regler som gäller för de anställda – det är "upp till den som köper att förvissa sig om vad folk håller på med". Det är en ovanlig hållning, kan jag säga...

Uppslag till mediegranskande reporter: Ring upp rese-, nöjes- och kulturredaktionerna på de stora Stockholmstidningarna, och fråga i vilken grad de är medvetna om att de köper in intervjuer, artiklar och annat material av frilansar som inte betalat sina resor själva utan blivit flugna till olika platser av konstmässor, skiv- och charterbolag. Påstår de att de inte vet, ställ skarpa följdfrågor! Jag gissar att de kör med en don't ask, don't tell-policy...

Roligt citat av Justus Bennet: "Som journalist får man bita i det sura äpplet" (det vill säga inse att yrket innebär en hel del begränsningar av vad man kan göra på fritiden och som extraknäck).

Nu ska jag lyssna på Publicerat en gång till. Det håller nog för en repris.

/Gunilla

P S OBS! Det där med att få resor betalda av olika typer av bolag, typ nå't skivbolag som vill att man intervjuar deras artist i Los Angeles, bygger icke på egen erfarenhet. Jag får nästan aldrig sådana erbjudanden, och mina reportageresor bekostar jag själv (utom de kanske 5 procent som bekostas av nå'n redaktion).
Hmmm ... finns ju undantag. Exempelvis fick jag 1996 åka till ett företag med huvudkontor i Bryssel på deras bekostnad, nämligen DHL (mycket intressant mutresa, ett fenomen jag skrev om i JMK:s studenttidning – och nota bene, den fick mig att inse att svenska journalister har högre tröskel än våra nordiska kolleger).

Alla avsteg från den smala vägen redovisas dock här på bloggen!

Och är det någon som till äventyrs har frågor om hur jag hanterar journalistiska etik-dilemman – till exempel bekänner jag gärna gratisgrejer jag tagit emot före bloggredovisningens tid, om jag kan dra mig några till minnes, och om någon alls är intresserad – får gärna ställa dem i kommentarfältet, så ska jag svara efter förmåga.

Konkreta exempel på det där med "don't show, don't tell" tänker jag dock inte ge, eftersom det isåfall skulle kunna bli så att vissa i grunden goda och skickliga frilansjournalister – och kanske en och annan konstskribent? – får sin yrkesheder ifrågasatt (fastän det är deras avnämare som inte velat betala en resa).

Och jag kan inte lova att jag svarar så öppet om svaret isåfall skulle innebära offentlig kritik mot redaktörer jag fortfarande jobbar med. Kan dessvärre bara outa mig själv.

Starbucksintervjun

NEW YORK Jag glömde berätta om avslutningen på Washington-resan. Det senaste jag skrev i förrgår var ju att jag skulle intervjua en person på ett Starbuckskafé i Georgetown. Det gjorde jag: Han heter Dan Pink och har en blogg där ni får läsa om honom. Och så kan ni läsa min text i framtiden när den gått i tryck (en vacker dag).

Intervjun – som är ett beställningsjobb – hade varit på gång i flera månader, och dessvärre omgärdad av allehanda strul. Mest för att Mr Pink var i Japan en längre tid i våras. Faktum är att detta var tredje försöket gillt; vid det förra Washingtonbesöket då jag trodde han skulle vara på plats sprack det tilltänkta mötet.

Av hans relativt korthuggna mailsvar att döma trodde jag också att han inte såg fram så där jättemycket mot att ta tid från sin upptagna tillvaro till att låta sig intervjuas av en svensk journalist...
Min plan att följa honom under en dag då han är ute på något företag eller i en skola och pratar – alltid bra att vara med där det händer, för att få en intressant och storymässig inramning, till skillnad från att bara hänga på ett kafé som inte är intervjupersonens naturliga miljö – sprack också. Etersom jobbet blivit uppskjutet så länge så var det bara att genast tacka ja till det han föreslog, nämligen ett möte på Starbucks ungefär den enda dag han var hemma i Washington mellan två stycken London-resor.

Men alla farhågor kom på skam! Mötet blev mycket trevligt, och samtalet intressant. Jag lät mig glatt bjudas på en peach melba-yoghurtparfait på Starbucks, mest för att jag hade så många väskor i händerna när vi skulle betala, att jag ändå inte hade lyckats få fram någon plånbok i rimlig tid (och för att det är trevligt att låta sig bjudas ibland).

Och med tanke på vad vi talade om – mervärden och skapade/nya behov i ett samhälle där människans grundläggande behov redan är uppfyllda – var Starbucks en mycket passande miljö. Dan Pink har också själv gjort ett antal intervjuer på Starbucks och andra kaféer.

Efter intervjun fick jag följa med hem till familjen Pinks hus i ett övermedelklassigt område i Washington, American University Park. Och där slog vi oss ner i varsin gungstol på verandan, i väntan på att en mystisk fotograf skulle dyka upp från New York (och innan jag skulle bege mig mot tåget tillbaka hem till samma stad). Hur det gick får dock bli ett eget inlägg imorgon (men jag kan avslöja att det kom inte mindre än två mystiska fotografer)!

/Gunilla

Intervju med Lars Tunbjörk

NEW YORK För en tid sedan citerade jag en fotograf jag intervjuat, men jag skrev inte hans namn. Det var Lars Tunbjörk, apropå hans utställning på Moderna museet – som jag tyvärr inte sett, eftersom den öppnade sedan jag lämnat Stockholm. Men jag hoppas kunna se Tunbjörks utställning på ett galleri här på Manhattan senare i höst.

Här är texten som blev resultatet av intervjun, publicerad av ST Press.

/Gunilla

Köpta murvlar och fulrubrik i DN

NEW YORK Rolf van den Brink förklarar i Aftonbladet hur journalister gått från att vara allvarliga typer i trenchcoat till vandrande varumärken. Tyvärr stämmer hans resonemang ganska väl med verkligheten, även om det forfarande finns de som orkar hålla på (och det är ju mest kändisjournalisterna han skriver om som syns – trots allt är de en minoritet). Ett litet utdrag:
Alla som läser till journalist får lära sig att stå upp för den svage mot makten. Denna ädla idé är lika passé som att alla som sköter sig kommer till paradiset. Eller att jorden är platt. Journalister jobbar idag med andra uppgifter och i andra syften. De klöser varandra om tio sekunder med Zlatan. De kan skriva spaltmeter om Britney Spears utan att ha varit i närheten av människan.
Förresten – en rubrik i DN häromdagen, till intervjun med Jan Scherman, är verkligen hård-dragen.

Rubriken är ett citat: "Nu ska TV4 granska alla frilansmedarbetare". Men så sade inte Scherman alls, eller ens i närheten. Så här såg det ut inne i texten (min ***–––***-markering):
Trond Sefastsson är långt ifrån den enda av TV4:s frontfigurer som har eget företag. Vilken koll har ni på vad de sysslar med?
– I alla avtal finns en paragraf som talar om hur man ska förfara med uppdrag utanför TV 4, det innebär att alla är skyldiga att få de uppdragen godkända av sin närmaste chef. ***Nu går vi igenom alla avtal*** för att se att den paragrafen säkert finns med.
Not the same thing! Såvitt jag kan se finns "citatet" i rubriken inte alls med någon annanstans heller.

Man kan inte begära att en rubrik ska vara ett exakt ord-för-ord-citat, för det får sällan plats – men det får naturligtvis inte vara en helt fri tolkning av något intervjupersonen sagt!
Rubriken får det ju att låta som om TV4 tänkt ägna sig åt en totalgenomgång av alla sina frilansjournalisters bokföringspärmar, testa deras handel och vandel samt granska deras personligheter – fastän det alltså "bara" handlar om att de ska kika efter en viss paragraf i sina kontrakt.

Notera även att TV4:s "frontfigurer" inte behöver vara frilansmedarbetare, detta handlar likaväl om anställda som har sidouppdrag!

/Gunilla

P S Uppdaterar min länklista om Trondheim. Den har verkligen stora luckor, så tipsa gärna om substantiella och intressanta artiklar och blogginlägg som saknas – även sådant som inte finns på nätet.

07 September 2007

Det _är_ hjärnforskning

WASHINGTON Idag ska jag intervjua en man som är före detta talskrivare till Al Gore. Vi ska dock tala inte om amerikansk politik i allmänhet, utan om hjärnforskning, vänster vs höger hjärnhalva – och vilka som platsar på framtidens arbetsmarknad och hur.
Dagens kontor blir ett av alla Starbucks i Georgetown (just nu är det annars Azi's Café i Shaw).

/Gunilla

06 September 2007

Inspelning: Manhattan

WASHINGTON Dags att återuppta min gamla, fleråriga karriär som sporadisk film-statist... (Stellan Skarsgård och Lena Endre, som jag ... ehum... *spelat mot* tidigare, släng er i väggen.)

/Gunilla

Skönt att andra springer så att jag slipper

WASHINGTON Cirka tre månader sent upptäcker jag SvD Näringslivs Björn Sunessons sympatiska löparblogg. Han springer en dryg maraton om dagen, och tar sig på så vis från Oregon till Virginia, det vill säga från kust till kust, på 100 dagar. Tala om "aktiv semester"!

Och tala om interaktion med läsarna – Björn svarar på alla frågor, och ibland dyker läsarna upp på plats och springer med honom eller bjuder hem honom på middag.

Nu har jag i rask takt skummat alla inlägg, och det är mycket läsvärt. En hel del handlar naturligen om löpning, men även om sunkiga motell, amerikanska vardagsänglar, naturupplevelser och diverse bisarra fenomen längs med vägen. Skojigt att Björn beskriver sig som en modern luffare.

Hur entusiastiskt och trevligt det dock är skrivet – och det är intressant att läsa även om själva löpningen, till exempel kost, strategi och redskap; har nu lär mig ordet "löparvagn" – hör jag dessvärre inte till dem av läsarna som blivit inspirerad till att själv börja springa. Dock såklart till att resa runt på den amerikanska vischan!

Smakprov ur Björns Keep on Running-blogg, ur Ett besök på Nancys salong:

I ett vitmålat hus i skuggan av några stora träd på Main Street i det lilla samhället New Market (456 invånare) i Iowa ligger Nancy New Image Salon. På dörren hängde skylten "Open" och jag fick ett infall och klev in. Här inne rådde full aktivitet, torkhuvarna surrade hemtrevligt, telefonen ringde i ett och två äldre damer gjordes torsdagsfina. Att det här var ortens "sambandscentral" förstod jag rätt snart, hit kom man kanske inte bara för klippning utan också för den sociala samvaron och för att få höra senaste nytt. En nästan flintskallig herre med några strån i nacken berättade för Nancy att han skulle flytta från 1st Street till Main Street, kanske som att flytta från Årsta i Stockholm till Birkastan. Nancy lyckades hitta en lucka i det pressade schemat och klippte svettig svensk för bara 9 dollar.

Innan hade jag slängt käft inne på ortens gasstation med några pensionerade farmare. 60 dagar i USA har gjort att jag blivit säkrare i språket och kan skoja med folk. Det här äventyret handlar långtifrån bara om löpning, människorna och vad jag ser vid sidan av vägen har blivit allt viktigare.

/Gunilla

P S "Gasstation", det blir allt en postning på min blogg om svengelska, som jag ska försöka väcka lite liv i.

Dagens kontor: Azi's Café, Shaw

WASHINGTON Den glamourösa expat-tillvaron livet har begåvat mig med förde mig igår till trevlig grillspettsmiddag i svenska ambassadörsresidenset, nye svenske USA-ambassadörens första representationsuppdrag i Washington.

Har till allehanda publikationer försökt sälja in en intervju med Jonas Hafström, som alltså är helt nytillträdd på den kanske viktigaste svenska ambassadörsposten – det finns mycket att fråga om "den transatlantiska länken" och annat. Det vore väl både newsworthy och allmänt intressant? Har dessvärre misslyckats, än så länge.

Men jag är egentligen här för att göra en helt annan intervju med en helt annan person, så det var väl inte meningen. Varje Washingtonresa inleds med ambitionen att göra 5–10 jobb, men det det brukar bli 1–2.

Idag sitter jag på mitt office away from home office, Azi's Café i Shaw, och förbereder morgondagens möte, omgiven av etiopier, hipsters och andra från grannskapet och med Cesaria Evora i högtalarna!

/Gunilla

Post deadline withdrawal symptom

WASHINGTON Jag har den senaste tiden jobbat med ett rejält resereportage som jag velat skriva i flera år, och som en begåvad redaktör "förstod" poängen med. Det handlar om en speciell plats i världen som jag känner varmt för. Mycket prestationsångest blir det, med sådana texter – man vill liksom inte förfuska det tillfälle man råkat få.

Till sist blev resultatet ganska bra, efter ett otal omskrivnngar och finputsningar, och det kommer nog att bli fint i tidningen (RES) eftersom det finns fantastiska bilder (av fotografen Karl Melander, och då kanske ni gissar att allt handlar om Haiti).

Men aaaahhhh – vilken tomhetskänsla man känner, efter att ha skickat iväg ett sådant jättejobb! Jag vill bara fortsätta peta och finputsa – och det kommer jag säkert att få tillfälle till, eftersom jag bett att få kolla på sidskissen så att jag kan skriva bildtexter... Det tar aldrig slut!

Kul blir det, hoppas jag, att komma till Haiti och visa upp det tryckta för den ende person som är explicit intervjuad i texten. Håll utkik i tidningsbutikerna i ... november..? Det är också då jag hoppas kunna resa till Haiti härnäst; artikelbeställningar emottages från och med nu.

/Gunilla

Journalister har det som miljonärer

WASHINGTON I samband med det jobb jag berättar om i nästa bloggpost gjorde jag lite research till en bi-artikel, och hittade då en text som inleddes med följande fantastiska citat:
There are only two kinds of people in the world who get to do anything they want – millionaires and journalists.
Sanningshalten i detta kan väl diskuteras, men jag väljer att tolka det hela som att jag bör utgå från att allt är möjligt att klara/fixa/upptäcka, you got the power – typ..?!

/Gunilla

05 September 2007

Urban sprawl revisited

WILMINGTON Reser på nytt genom den lummiga men urbana korridor som omger tågbanan mellan New York och Washington. Samma fascinerande landskap som jag beskrivit tidigare, med trashiga ghettoområden, förfallna tegelfabriksruiner, nybyggda condominum-områden, bungalows med små pooler och studsmattor på gräsmattorna, bilskrotar och ändlösa bangårdar.
Ändå var det inte samma. Jag såg så många nya saker - två fängelser, nya bostadsområden - nya tufsiga gärden - som jag inte kände igen, att jag efter ett tag nästan förutsatte att tåget tog en annan bana än brukligt. Vilket isåfall skulle förklara att resan tar en halvtimme längre än den brukar.
Men till sist kom jag på att de nya utsikterna nog bara beror på att jag hamnat på vänster sida i tågvagnen. Så enkelt var det att förnya reseupplevelsen.
/Gunilla

Ett litet slag för mänskliga rättigheter

TRENTON Jag försöker undvika politiska ställningstaganden här på bloggen, men kan inte underlåta en liten politisk reflektion:
Nu när kristdemokraterna uppenbarligen tycks ha fått rätt stort inflytande på regeringspolitiken vad gäller fastighetsskatt och vårdnadsbidrag kan man kanske gissa att de kommer att få vika sig vad gäller s k samkönade äktenskap?
Räkna med en regeringsproposition i frågan efter moderaternas nästa stämma (där Fredrik Reinfeldt lär driva frågan).

/Gunilla

DN tar upp att frilansars arbetsvillkor är en risk

NEW YORK Detta inlägg avfärdades igår som gnäll av en kommentator. Men DN:s ledarskribent Karin Rebas är idag – mer välformulerat – inne på samma spår. (Via Nuri Kino.)

/Gunilla

04 September 2007

Africa goes online

NEW YORK Här är en text jag skrivit, om hur alltfler afrikanska länder så sakteliga börjar Internetifieras.

/Gunilla

Uppdatering om S&B kommer (hoppas jag)

NEW YORK Hihi, jag är fascinerad över att detta med mina inneboende fascinerar så många. Jag fick rentav dra storyn på spanska på en av mina lektioner i Oaxaca, och på en kinesisk hemma hos-middag i Bagarmossen i somras. Kändisfaktorn i det hela, att jag är sambo/kombo med denne persons mamma, brukar alltid roa minst någon av åhörarna.

Lina, Jessika och alla andra – håll ut! Jag ska skriva lite mer om detta snart. Just nu har redigeringen av ett resereportage om Haiti med omedelbar deadline högre prioritet, liksom planeringen av en liten tripp till Washington D C. Alla inlägg om Sefastssonsoppan kan ni alltså tolka som ren procrastination. Men den är avgjort mer spännande än hyresgästsoppan. Det har nämligen inte hänt så mycket. Och nej, Jessika, jag blev inte utelåst... Tanken är dock att de ska flytta den sista september.

Jag borde väl inte utlova några blogginlägg alls, eftersom jag vet att jag är usel på att uppfylla sådana löften – men det kan hända att jag skriver något om vad som hänt i Harlem se'n sist och om mitt besök i Bronx i söndags.

/Gunilla

Berglund: "Du måste stå för din egen sanning"

NEW YORK Jag fortsätter att sammanställa Sefastssonsoppe-länkar i inlägget nedan, väl medveten om att det finns stora luckor i listan.

En av de mest intressanta och belysande kommentarer jag sett hittills publicerades idag i Expressen, skriven av frilansreportern Christer Berglund som verkar vara en skön typ.

En av de bra sakerna med hela denna härva är att det kommer fram intressanta saker som belyser frilansjournalistikens arbetsvillkor! Jag har alltid undrat hur somliga frilansar kan syssla med tidskrävande projekt som att hänga med skurkar på sta'n jämt och ständigt, och har väl kanske inte trott att en som Berglund skrivit skivbolagspressmeddelanden eller nå't (som jag hört att somliga frilansjournalister gör?). Nu visar det sig – i Expressen-artikeln – att han bedriver underrättelsetjänst vid sidan av! Oj, är allt jag kan säga.

Uppdatering: Olle Lidbom skriver om soppan och döper den fyndigt till Trondheim. En av flera intressanta slutsatser:
Uppståndelsen, intresset och indignationen visar att många tycker att journalistik har en viktig samhällsfunktion. Det vanliga gnället att ingen bryr sig längre är skitsnack...


/Gunilla

Gästblogg: frilans om "fattighuset" TV4

Kalla fakta har väl alltid varit något av TV4:s flaggskepp (med reservation för att jag tyvärr inte har särskilt bra koll på TV numera). Ingen kan ta ifrån dem en rad avslöjanden, som att de vågade satsa på Fredrik Laurins & Co granskning av avvisningen av de två terrormisstänkta egyptierna.
Redaktionen har alltid tagit in massor av frilansar som fått förverkliga sina egna idéer, alternativt fått intressanta jobb utlagda på sig.
Själv har jag fått göra två mindre förstudier till jobb, som dessvärre inte höll att göra något större av; bland annat ägnade jag en helg åt att fara runt och besöka sektliknande församlingar runtom Stockholm för, på uppdrag av Trond Sefastsson – en fantastiskt rolig och totalt bisarr grej som jag aldrig kommer att glömma. Jag vill minnas att jag fick relativt hyfsat betalt.

Men detta var mycket längese'n och jag har aldrig haft särskilt mycket med redaktionen att göra. Därför bad jag en kompis skriva och berätta fritt hur det varit att göra ett inslag till Kalla fakta på frilansbasis, samt om sina reflektioner efter Sefastsson-soppan. H*n – som själv satt rubriken – får vara anonym.

/Gunilla

P S Bloggrubrikens ord ovan, "fattighuset", använde en av cheferna på Kalla fakta om TV4 i ett samtal med mig för några år sedan, för att förklara budgetrestriktionerna apropå ett konkret jobb vi diskuterade då.


TV4-frilans:
Slavarbete, finns det verkligen i Sverige?

För en tid sedan gjorde jag ett frilansinslag för Kalla Fakta. Dessförinnan hade jag gjort cirka sex månaders research för ämnet som ligger mig varmt om hjärtat. Villkoret för att jag skulle få göra programmet var att jag inte fick betalt för min research, utan enbart för tiden från det att redaktionen gett sitt godkännande. För mig var det viktigaste att programmet gjordes – pengarna var idealistiskt nog inte det viktigaste just då, även om jag givetvis försökte få mer betalt med tanke på den långa research jag lagt ner på ämnet. Men nej, lönen var 27 000 kr i månaden från det att jag började. Totalt tog det cirka 1,5 månader att göra inslaget och visst är det en bra merit att ha jobbat för Kalla Fakta, men i det långa loppet kan jag aldrig jobba på de premisserna. De facto har jag fått cirka 40 000 kr i lön för 30 veckors arbete, eller cirka 5 000 kr i månaden, före skatt. Slavarbete, finns det verkligen i Sverige?

Så visst har jag förståelse för att Trond Sefastsson vill dryga ut de magra intäkter han får från Kalla Fakta, även om han säkert får mer än jag fick. Jag kommmer att tänka på snacket om att svenska VD:ar är underbetalda, därför flyr de till utlandet så fort tillfälle ges. Kanske är det lite likt med hedervärda frilansuppdrag för våra mest anrika medier: ärofyllda uppdrag som i bästa fall räddar liv och gör vårt samhälle bättre. Men till ett pris som tvingar en att dryga ut kassan med annat. I Tronds fall gick det snett. Det kan det nog göra för andra också.

En av få som kan ha råd att göra frilansjobb på Kalla Faktas premisser är Jan Guillou. Han har ett så inarbetat varumärke att oavsett hur mycket research han gör för ett projekt så när han väl gjort något tillförs hans namn cred vilket ger spin off-effekter på hans andra arbeten. Dessutom har han så mycket pengar att han har råd att misslyckas med jobb. Tänk er en frilansare som lägger ner månader på ett projekt som sedan visar sig vara en felsatsning. Tror ni journalisten har råd att acceptera att sanningen inte alltid är det man kanske först tror och riskera att inte få betalt? Kan denne journalist lockas att driva jobbet vidare så att han åtminstone får ut en del pengar för arbetet han lagt ner? Hur många sådana inslag kan ha producerats?

Vet inte hur många gånger jag som frilansare lagt ner massor med jobb på projekt som sedan redaktörer inte är intresserad av. Sedan får man något/några jobb för "3 200 kr för text + bild", som Trond uttryckte det. Och man blir glad och jobbar vidare. Är väl som en spelberoende som aldrig får högsta vinsten men småvinsterna lockar till fortsatt spelande.

För att summera: Om frilansare ska kunna jobba på Kalla Faktas villkor måste man kunna erbjuda sin expertis inom andra områden så att man har råd med den obetalda research som krävs för att göra program som fungerar i Kalla Fakta. Det är just vad Trond gjort. Sen gäller det att väga uppdragen på guldvåg. Det har inte Trond gjort.

Bara så ni vet

NEW YORK Det är knappast någon nyhet att nyhetsvärderingen vad gäller sport ser lite annorlunda ut här jämfört med i Sverige. Jag minns när Stefan Holm hade vunnit sitt OS-guld i Aten 2004, efter en extremt spännande höjdhoppsfinal. Det var en liten, liten text om det i New York Times – hade förväntat mig mer mest på grund av att silvermedaljören var amerikan.

I söndags innehöll New York Times' sportbilaga totalt 18 sidor, inklusive annonser. Av dem handlade en (1) om friidrotts-VM i Japan, mest om det amerikanska stafettguldet. Och det var väl gömt inne i tidningen, sidan 9 tror jag.
Resten: baseball, baseball, baseball, baseball och en hel del tennis (US Open).

/Gunilla

03 September 2007

Sefastsson har chutzpah!

NEW YORK När jag gick på journalistlinjen på JMK fick vi så gott som ingen undervisning i frilansandets och företagandets sköna konst(hantverk).
Nu tycker jag i och för sig att det inte måste vara akademins sak att lära ut, och för mig har frilanslivets hårda skola och trial and error-metoden fungerat hyfsat. Plus att min kloka kollega/dåvarande klasskamrat Kristin O kompenserade utbildningens brist härvidlag genom att själv ordna ett bra seminarium om frilansande som alla studenter som ville fick gå på.

Men nu slår det mig att det nog vore bra för studenterna på dagens JMK om Trond Sefastsson fortsättningsvis finge undervisa i den svåra konsten att ta betalt.
För ju mer jag tänker på hela soppan, desto mer inser jag att (de få) frilansjournalister som sysslar med komplicerade gräv har allt att vinna på att tänka mer som frilansjurister när de tar betalt. Beloppet 406 000:– ligger närmare vad de antagligen borde få än vad de får (en betydligt mindre summa). Jag ber återigen att få hänvisa till Nuri Kino i ämnet.

Själv gör jag alltför sällan grävartade jobb, och rättsrötefall har jag bara nosat på (i Los Angeles). Men jag ska lite oftare och när så passar använda den klockrena meningen: "Det är ett högriskprojekt och jag vill ha betalt" (Sefastsson i DN-intervju).

För övrigt – meningen: "Jag förstår att folk är avundsjuka för att jag tjänar mycket pengar. Jag är ingen journalist som tar 3.200 kronor för en text och en bild" i samma text tyder onekligen på en hel del chutzpah! Eftersom JMK pumpar ut just sådana journalister behövs alltså lite Sefastsson-undervisning på en ny kurs.

/Gunilla

P S Om det stämmer att Sundevall & Co lyckats få Strix och Aftonbladet att betala 700 000–800 000:– för alltsammans, som Resumé uppger, är det bara att säga wow. (Resumé klargör dock inte om den summan inkluderar 500 000:– till Malmö-familjen eller ej. Gör den det blir inte så mycket kvar; de är ju många som ska dela på kakan. Dock mer pengar än för någon grävjobbs-försäljning jag hört talas om i Sverige.)

Skola för frilans-wannabes

NEW YORK Fick just tips om en frilansskola på nätet som kan vara av intresse för en och annan bloggläsare. Här finns tio punkter som alla frilansar, nya som gamla, bör tänka på – riktigt goda råd!

/Gunilla

Sefastssonsoppan – mystiken tätnar

NEW YORK Tur att man försökt hänga med i alla turer i detta från början, för det blir ju allt soppigare... Vilken liten värld kriminaljournalistiken verkar vara!

/Gunilla

01 September 2007

Sefastssonsoppan – komplott eller köpejournalistik?

NEW YORK Jag har ägnat hela förmiddagen åt att läsa igenom allt jag kunnat hitta om soppan Trond Sefastsson hamnat i; tidningsartiklar, sajter och bloggar – och så har jag försökt kolla på synkarna på TV4:s hemsida. (Den är tyvärr rätt svårnavigerad, och när jag väl hittade samtalet från Nyhetsmorgon var det omöjligt att höra något från de klipp som lagts ut i snuttar, trots uppskruvad volym).
Det ser illa ut. Jag hoppas verkligen att utredningen kan rentvå Trond och att det verkligen handlar om en komplott som han säger – men bara det som han medgett hittills, av det som framkommit, ter sig ganska graverande. Återstår att se hur trovärdiga Aftonbladets/Insiders källor är.

Riktigt tragiskt, naturligtvis – för alla inblandade. Men oavsett vad som visar sig vara sanningen i det hela ser det inte snyggt ut för en grävande reporter att a) involvera sig ekonomiskt i kriminella kretsar, b) ta emot en enorm betalning i plastpåse och c) ha en hemlig juristfirma*) vid sidan av.
*) Hemlig såtillvida att den inte finns i Gula sidorna och att TV4 – enligt vad de själva har påstått – inte kände till den.

Det måste vara extra jobbigt för Trond Sefastsson att det inte är vilken kvällstidningsvikarie som helst utan just Dick Sundevall, en av mycket få reportrar i Sverige som – vid sidan av Trond själv – orkat syssla med sådan extremt kraft- och tidskrävande journalistik som det är att försöka rentvå dömda, som granskat honom.

Ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att detta är den ultimata konsekvensen av TV4:s – enligt mångas vittnesmål – låga frilansarvoden...
(Uppdatering: Nu ser jag att Nuri Kino skrivit om fallet just ur perspektivet hur det är att som frilansjournalist granska justititemord. Läs hans inlägg! Provcitat:
Undersökande frilansjournalister lever under tuffa förhållanden. Det händer inte sällan att vi hotas samtidigt som betalningen för vårt jobb är under all kritik. (– – –) De flesta journalister säger nej. Ett ”justitiemord” tar alldeles för lång tid att utreda, kräver mycket resurser och hjärnkapacitet. Man orkar helt enkelt inte. Dessutom går man under tiden miste om andra intäkter.
Nuri missar dock att Trond Sefastsson varit just frilans, om än med fastare förhållanden än de flesta.)

Jag har som väldigt många andra journalister beundrat det tålamod som måste ligga bakom hos den som orkar driva rättsfall som Trond gjort.
Jag har som väldigt många andra journalister haft Trond som lärare i mediejuridik på JMK, dessutom som handledare för ett grävjobb (om lyxprostitution, det ni!) vi gjorde på skolan och som publicerades i Aftonbladet sommaren 1995.
Så det är med den bakgrunden jag hyser ovan nämnda förhoppning.

Här är en samling länkar i fallet, mycket stora luckor; nyhetsartiklar om ej annat anges:

TV4 Nyheterna och Nyhetsmorgon
Trond Sefastsson: "De har velat sätta dit mig"

Aftonbladet
1 september
TV-stjärnan anlitade torped
Torpeden: "Jag skulle få dem att vara tysta"
Trond Sefastsson: "Jag har levt under hot"
Prislappen: 406 000 kronor

2 september
TV4-cheferna kände till skandalen
Yasser Askar: "Trond fick inga pengar av mig"
Frågor och svar om härvan
Kolumn; Johanne Hildebrandt: "Är det sant är det brutalt illa"
Debattartikel; Dick Sundevall ger sin syn på det hela: "Skjut inte budbäraren"

4 september
Kvar på TV4 – som jurist
Debattartikel; Dick Sundevall: "Smutsigt, TV4"

9 september
Debattartikel; Rolf van den Brink: Till salu: reportrar

DN
Dick Sundevall: "Han tar betalt för att göra TV-inslag" 1/9
TV4 lät Sefastsson sitta på två stolar 3/9
Grävande journalister: "Olycklig sammanblandning" 3/9
Intervju med Trond Sefastsson: Anklagad journalist försvarar sitt agerande 4/9
Ledarsides-kolumn (Karin Rebas): Dyra scoop 5/9
Intervju med Jan Scherman: "Nu ska TV4 granska alla frilansmedarbetare" 7/9

SvD
Prisad journalist avstängd 1/9
Janne Josefsson: "Sefastsson borde inte ha tagit betalt" 2/9
Perspektiv; Martin Jönsson: "Ett ord är avgörande: Om" 3/9
Sundevall förnekar utpressning 5/9

Expressen

Göran Ellung: "Det liknade utpressning"
1/9
Skandalen skulle mörkas för en miljon 3/9
Op-ed/Sidan 4; Christer Berglund: Bra journalistik är alltid i en gränszon
4/9
Anklagas för hot 10/9

Resumé
TV4-skandalens hemliga källa: dömd polis 3/9
Priset för storyn 700 000–800 000 3/9
Intervju: Scherman hotad – får livvaktsskydd 5/9
Sundevall misstänks ha hotat politiker 8/9
[Lena Sundström:] Skönt att ha ledningens förtroende 10/9
[Eva Hamilton:] "Trond-affären otänkbar på SVT" 18/9

Dagens Media
TV4:s ordförande om Trond: Inte positivt för journalistiken 4/9
Krönika, Rolf van den Brink: Iskalla fakta; Scherman och Ellung bakom TV4:s korrupta miljö 5/9
Debattartikel; Dick Sundevall: "TV4 lät Trond granska Trond – dags att granska TV4" 7/9
Trond-härvan: Torpeden och Rexhepi JO-anmäler fängelset 11/9
Tidaholmsanstalten: Uppgifter om besök raderas aldrig 11/9
Mejlet som kan visa att Trond agerade för TV4 16/9

Medievärlden
Anders Ahlberg: Trondaffären är inte ett hot mot grävandet 14/9

Journalisten
Kalla fakta och Trondgate: Revanschlust efter den första chocken 18/9
"Trond kan vinna förtalsmål" 18/9

Västerbottenskuriren
TV-reporter misstänkt: anlitade Lindström som torped 1/9

Världen idag
Grävande journalister i stor mut- och utpressningshärva 7/9

Sveriges Radio P1
Ekot: TV4 stänger av grävande journalist 1/9
Förundersökning om mutor inledd mot TV4-reporter 10/9

Medierna
: Skandalen som skakar den grävande journalistiken 8/9
Publicerat: Journalistik och dubbla roller – är den ekvationen omöjlig? 8/9

Bloggar
Nuri Kino
Kan journalister köpas? 31/8
Rättsröta bakom journalistskandalen 4/9
Köpta journalister 10/9

Andreas Ekström: Red Alert 1/9

Per Westberg: Så hanterar media media 1/9

Merit Wager: Ingenting förvånar längre 1/9

Martin Jönsson/SvD: Sefastssonaffären stänker på många 2/9
Motiven bakom avslöjandet väcker frågor 4/9

Mårten Schultz
Trond och torpeden 2/9
Vad får man för 400 000 kronor? Juridisk rådgivning och ocker 3/9
Sveriges dyraste jurist 4/9

Claes de Faire/Resumé: Pendlaren Dick Sundevall 4/9

Anna-Lena Lodenius: Förvirrad soppa på Kalla fakta 4/9

Olle Lidbom/Vassa Eggen: TV4:s trovärdighet bygger inte sig själv 4/9

Gutturala sanningar: Tronds förlorade heder 4/9

Eva Rundkvist: Extraknäck och kuvertjournalistik 5/9

Viggo Cavling/Resumé: Lägg ner TV4:s aktualitetsavdelning 6/9

Gunilla Hjelm: Funderingar om demokrati 8/9

Jonas Morian/ProMemorian: Allt ljus på mediestjärnorna 10/9

Mina inlägg om "Trondheim" från 1 september och framåt

Länksamlingar
SVT Agenda: Journalistik i gungning efter Sefastsson-avslöjanden

/Gunilla