31 December 2008

Gott nytt år, alla bloggläsare!


STOCKHOLM På himlen ovan hoppas jag att det dyker upp en eller annan nyårsraket om sju, åtta timmar!
Och gör det inte det kan jag alltid kila upp på vindskontoret och sticka upp huvudet ur vindsluckan – jag befinner mig mitt i sta'n och kan se åt alla håll. Perfekt för fyrverkeribeskådan, även om man inte kan stå där så länge.

Jag firar för första gången någonsin, vad jag kan minnas, nyårsafton alldeles ensam, hemma med en massa böcker och god mat. Det ska faktiskt bli riktigt skönt (man får göra en dygd av nödvändigheten!).

Jag har precis kommit hem från Östermalmshallen, där jag och mina föräldrar har en kortvarig men trevlig tradition. För andra året i rad åt vi tillsammans tidig nyårsaftonslunch hos Lisa Elmquist (med hjälp av ett presentkort som mamma fått i julklapp av en av sina uppdragsgivare). Idag blev det varsitt ostron och en bamsig räksmörgås, och så spanade vi efter östermalmare, kändisar (den enda jag såg som möjligen skulle kunna kvala in under det begreppet var Cecilia Hagen) och alla goda färskvaror.

Är det något jag saknar ibland är det att sälja mat. I sex års tid arbetade jag på kvällar, helger och ferier i färskvarudisken på ICA Esplanad, några kvarter från Östermalmstorg, och även om det var tämligen ansträngande både fysiskt och psykiskt var det förstås rätt kul. Något jag alltid kan falla tillbaka på, ifall mitt nuvarande yrke skulle råka strukturomvandlas bort...

Jag lekte med tanken på att slå på stort och köpa en färdiglagad nyårsmiddag på Hallen (som de säger på Östermalm). Det vill säga någon färdiglagad kötträtt med tillbehör – sådant jag trodde att bara ensamma och rika pensionärer som inte har någonstans att ta vägen på nyårsaftonen handlar.
Det tror jag fortfarande, eller i alla fall insåg jag efter att ha frågat om priserna att det inte precis var något för panka frilansar, hehe. Melanders färdiglagade renkalvinnanlår med selleri- och potatisduchesse lät ju gott – men den blir knappast jättekul av att värmas upp igen. Och en portion kostade 250:–...
En finfin crème caramel med färska bär i vackert glas kunde jag dock inte låta bli att köpa, på B Andersson Fågel&Vilt, trots att den gick lös på 75:-.

Sedan fortsatte jag lyxshoppandet, men inte i Östermalmshallen utan:
– på Systembolaget (inte fransk champagne, men väl spansk cava och tysk sekt!)
– i den relativt nyöppnade ostbutiken Androuet på Nybrogatan som hade små söta portionsgetostar i olika fasoner för 15–45:– per styck (jag köpte tre stycken)
och
– på Stockholms-klassikerna T-Jarlen, där man ju alltid kan göra fynd. För bara lite mer pengar än köttportionen på Melanders (eller en taxiresa som jag nu slipper kosta på i natt) köpte jag massor av mat, inklusive färska fikon, torkad skinka, hummersoppa, sparris, tournedos på rostbiffsfilé, lammfilé, delikatesspotatis och lite andra godsaker.

Så det ser ut att bli en riktigt trevlig nyårskväll – med delikatesser av alla de slag, skumpa, trevligt sällskap (jag), fyrverkerier och skön musik (just nu David Sylvian). I övrigt ska jag – förutom matlagning – faktiskt ägna mig åt att arbeta, med lite av varje: läsa Vingklippt, sortera kvitton (ja, faktiskt!) och skriva en text om Vita huset ur ett livsmedelsperspektiv. Och möjligen tota ihop ett halvprivat nyårsbrev till vänner och bekanta.

Tack till alla som följt bloggen under året, särskilt till er som bidragit med kommentarer! Vi ses och hörs 2009.

video

Uppdatering: Tyska kyrkan bjöd på klockspelskonsert vid 17.30-tiden, med visst ackompanjemang av Storkyrkan och några raketer.

/Gunilla

Språkvårdare "inser" men fördömer inte

STOCKHOLM Än en gång kan jag konstatera att man läser in helt olika saker i en text beroende på sina egna referensramar och åsikter.
Pappa och jag hade häromdagen en intensiv ordväxling med anledning av att han hade läst denna språkspalt i Svenska Dagbladet, av språkforskaren Viveka Adelswärd. Han var glad för att hon hade tagit upp en språkfråga som han själv tänkt över, nämligen om infinitivmärket "att". Adelswärd skrev (och de ord som var kursiverade i originaltexten har jag satt i fetstil för att de ska synas i det kursiva citat-stycket):
"...ett av svenskans uttryck för framtid, nämligen kommer att, befinner sig i förändring. Tidigare språkvårdare har hävdat att ”det futurala komma kräver infinitivmärke” och att även om konstruktioner utan att vinner terräng så kan de inte anses korrekta. Fundera själv över alternativen i följande mening: ”Hur börsen kommer /att/ påverkas är oklart.”

I Språkriktighetsboken från 2005 står att visserligen har bedömningen under hela 1900-talet varit att kommer att är det korrekta, men att språkvårdarna inser att ett att -löst kommer kan vara på väg att ta över. Arne Olofsson vid Göteborgs universitet har gjort en studie av hur olika åldersgrupper översätter engelska meningar om framtiden. Vilka använder att -lös form, vilka skriver kommer att? Meningarna var av följande karaktär. ”Jag tror att kriget kommer /att/ vara slut inom ett år”. Resultatet var mycket tydligt. Ju yngre översättare ju fler att -lösa former. Så nog kommer de bli vanligare och vanligare. Det är snart bara vi äldre som kommer att hålla på vårt gamla att."

När jag läste texten noterade jag att den var deskriptiv, alltså att Adelswärd konstaterade förändringen – såsom språkforskare brukar göra. Pappa hade dock främst tagit till sig att hon enligt honom fördömde förändringen mot färre "att", och hävdade detta med stark emfas i vår diskussion.
Så mindes jag inte texten. Därför var jag nu som den besserwisser jag är (antagligen genetiskt!) tvungen att kontrollera. Som ni ser ovan – inte ett spår av fördömande. Men pappa hade läst det så. Det kanske är rationellt om texter kan fungera så ibland, att man kan använda dem för att bekräfta sina egna åsikter – åtminstone så länge det inte handlar om något allvarligare än infinitivmärken.

Att det låter bättre med "kommer att" än "kommer" håller jag i alla fall med pappa om... Vi är inte bara besserwissers båda två, utan även tämligen språkkonservativa.

/Gunilla

"Universal deceit"

STOCKHOLM Här kommer ett citat av George Orwell, som passar fint in på debatten om Gömda och Asyl av Liza Marklund, apropå Monica Antonssons bok:
"In times of universal deceit, telling the truth will be a revolutionary act."

/Gunilla

28 December 2008

Jag fick en julklapp...


Mina namn brukar dyka upp i alla möjliga stavningar, men denna stavning av mitt förnamn är en av de mer originella hittills! (Skribenten är fem år gammal, eller "fäm år" som hon skrev när hon signerade en fin teckning som jag fick på annandagen.)

/Gunilla

27 December 2008

Utlånas: tjåsig konstsamling i Stockholm


STOCKHOLM Ur Södermalmsnytt, förra veckans nummer, sid 35. Texten i förtydligande:
Kongenial husägare/tipsare
Fin fasad: Unik konstsamling lånas ut, till bvrum m fönster (så går se nu äv före museitillbyggnad – 2011).
"Tjåsigt" skick, WC etc behövs ej. För den/dem som vill ha det finaste som finns, 0740-148655.
Ett museum som testar annorlunda vägar för att nå ut med konsten till folket istället för att deponerade den i magasin? En publik hälare? En inramning till en svensexa? Den som har lust får gärna ringa numret och rapportera vad som ligger bakom..! Själv ska jag ägna mig åt bokföring och räkningar, men någon driftig reporter eller bloggare kanske kan ta över...

/Gunilla

24 December 2008

Det obligatoriska God Jul!-inlägget


SOLNA En riktigt skön jul önskas alla bloggbesökare! Själv tillbringar jag den tillsammans med tre rara syskonbarn, med flera i familjen.

/Gunilla

22 December 2008

Klockorna i Gamla stan

STOCKHOLM En av de saker som jag verkligen saknar från Stockholm när jag är i New York är alla kyrkklockor. I Harlem finns det snudd på en kyrka i var kvarter (jag har två inom armlängds avstånd) men några kyrkklockor har de då inte.

Här i Gamla stan lever vi med våra kyrkor och deras ringande – framför allt Storkyrkan och min granne Tyska kyrkan är en del av vardagen. Kyrkklockornas slag gör om inte annat att man nästan alltid vet ungefär vad klockan är, även om man inte kollat aktivt. Det är en underbar ljudbild att ha omkring sig, tycker jag!

Tyska kyrkan har vackra klockspel klockan 8, 12, 16 och 20 varje dag. Men ibland (till exempel på onsdag klockan 15.45 och nu under juletid) kör de med extended version deluxe. Detta lät jag nyss datorn filma från mitt fönster (Storkyrkans klockor kommer in lite på slutet):

[hm, uppladdnigen funkar inte; jag försöker igen snart...]

Jag vet inte vilken sång (psalm, julvisa) det är? Det vet kanske läsekretsen. Bilder på den vackra Tyska kyrkan här, och församlingens hemsida med historik här.

Förresten – lite sent, men jag vill i alla tipsa om Gamla stans levande julkalender. Tre luckor kvar!

/Gunilla

P S Rubriken syftar på denna film, tydligen Sveriges första färgfilm.

Kontexter och texter


Marianne och Gunilla Kinn, inför intervju om Stockholms skolmat .
Foto: Kent Östlund, Svenska Dagbladet (papperskopia fotograferat av min dator).



STOCKHOLM När jag var 9 år var jag med och gjorde ett reportage om Stockholms skolmat för Svenska Dagbladets dåvarande barnsida – som kallades Svenska Barnbladet. Jag (och min syster) ställde frågorna (och var med på bild), och den vuxna reportern skrev ut texten.
Den blev helt OK, men jag kommer ihåg hur jag reagerade på att vissa citat kändes lite konstiga. De stämde inte riktigt med hur jag eller någon annan hade uttryckt oss, och något som jag sade blev ett citat av min syster eller tvärtom.
Trots att helhetsintrycket var bra och trots att jag gillade reportern så grundlades där en mild skepsis till journalistik, som ni ser konsekvenserna av i mediekritiska inlägg här och på den gamla bloggen. Eller det kanske var att jag på något sätt insåg journalistikens begränsningar.

När jag var 14 år blev jag intervjuad av Aftonbladet – apropå att jag hade vunnit ett av priserna i Stockholms stads arkitekttävling om Sergel City – och jag kan tänka mig att jag inte riktigt kände igen mig i den texten heller.
Äh, den var rätt OK, faktiskt. Det jag reagerade mest på då var faktiskt att Kamratposten hade skrivit en notis om mig, enbart byggt på Aftonbladets text och med inköpt bild från Aftonbladet. Jag förstod inte då varför de inte hade kunnat ringa mig, och blev helt enkelt förvånad över att stifta bekantskap med genren "rewrite". Jag hade i många år läst Kamratposten, men tyckte att tidningen hade försämrats i takt med att jag blev äldre (om jag växte ifrån den eller om den faktiskt blev sämre har jag ingen aning om) och att de nöjde sig med att rewrita en kvällstidning befäste i mitt tycke den utvecklingen...

När jag var 18 år jobbade jag en sommar som båtguide på Strömma Kanalbolaget. Efter en av turerna, på lilla Sjöfröken om jag inte minns fel, kom en av passagerarna fram och ställde några frågor om hur det var att jobba som guide och vad jag brukade rekommendera Stockholmsbesökare. Det var ganska vanligt att turisterna gjorde det av nyfikenhet, så jag pladdrade alltid glatt på trots att det ofta var ont om tid mellan arbetspassen.
Denna gång visade det sig att den nyfikna var reporter från Expressen – men det sade hon först efter intervjun. Mest för att de då ville ta en bild.
Jag kände mig lurad, som inte fått veta i förväg att jag blev intervjuad för publicering – och tyckte att jag lät ytterst fånig och inte särskilt genomtänkt i den färdiga artikeln (som helt enkelt handlade om tre turistgrejer i Stockholm som reportern provade på under en dag). Det var alltså inte något särskilt känsligt eller kontroversiellt ämne, men jag tyckte i alla fall att det var konstigt.

Efter cirka fjorton år av eget journalistiskt arbete kan jag förstås sätta mig in i alla dessa reportrars utgångspunkter. Det är omöjligt att återge *verkligheten* så att alla inblandade känner igen sig. Det är svårt ens att läsa sina egna anteckningar, än mer att göra korrekta citat av dem... Och det är en jobbig logistik förknippad med att skicka ut sitt manus – eller delar därav, eller enbart citaten – till alla som citeras, än mer hur man ska göra om intervjupersonerna börjar *krångla* i efterhand. Till en nyhetsintervju hinner man inte alltid, och är det medievana personer behövs det verkligen inte alltid heller – beror förstås på sammanhanget. Ibland kan det bli rätt hårda förhandlingar, när någon vill ta tillbaka något han/hon sagt, och jag får förklara varför jag tycker det är viktigt att ta med eller vice versa. Ofta inser jag under "förhandlingens" gång att något kan vara viktigare för både intervjupersonen och storyn än vad jag hade förstått.
Jag har givetvis också många gånger gjort som Expressen-reportern i exemplet, det vill säga börjat småprata förutsättningslöst med någon, för att ringa in ämnet i största allmänhet och för att först kolla om vederbörande säger något som alls är intressant och relevant för intervjun.

Men jag bär med mig dessa erfarenheter – som faktiskt ganska länge fick mig att avvakta lite inför journalistyrket, en bidragande orsak till mina utbildningsmässiga kringelikrokar. Det är inte alltid jag är så himla noga med att till exempel kontrollera citat numera, för jag intervjuar ju oftast personer som inte läser svenska – men det har också hänt att jag översatt mina egna artiklar till engelska om någon verkligen velat kontrollera vad jag skrivit. Så länge det inte handlar om att avslöja något så presenterar jag mig så snart som möjligt som journalist.

Och i de flesta fall försöker jag framför allt förklara vilken kontext jag tänkt placera en intervjuperson i – vad texten som helhet ska handla om, även om intervjupersonen bara är en av flera som kommer till tals. Ibland vet jag faktiskt inte riktigt exakt vilken vinkel jag kommer att landa i, men då talar jag om det istället.

Jag återkommer antagligen framöver till min inställning till citatteknik och förhållande till intervjupersoner, för det är jag så intresserad av att jag rentav tänkt på det som ett möjligt ämne för en doktorsavhandling i journalistik (som jag dock högtidligt lovar att jag aldrig ska börja skriva!). Det som vore intressant att forska kring – någon annan får mer än gärna ta hand om uppslaget! – är den spännvidd som finns i inställning mellan olika typer av journalister, mellan olika journalist-individer, och mellan journalistkåren å sin sida och "allmänheten" å den andra.
"Är det en sådan där jobbig jävel som ska läsa texten?" frågade till exempel en av mina arbetsledare under min praktikperiod på Den stora dagstidningen – och jag tyckte det var alldeles självklart att jag skulle skicka ut min artikel till intervjupersonen för genomläsning, eftersom ämnet rörde komplicerad medicinsk forskning och jag var inne på blott andra dagen som JMK-praktikant... Redaktionen borde rimligtvis ha tyckt att det vore bra om eventuella missförstånd/faktafel kunde redas ut innan tidningen gick i tryck.

Jag tror att synen på intervjupersoner som "jobbiga jävlar" ofta odlas på många redaktioner, oavsett om de är makthavare, experter eller så kallade vanliga människor. Själv är jag en sådan där blödig reporter, som skulle bli olycklig om den jag intervjuat tar avstånd från texten, tidningen och hela mediekåren på grund av något jag skrivit (tror inte det hänt, men vad vet jag – jag har definitivt stött på intervjupersoner som sedan tidigare varit medieskadade).
"Det är ju din artikel", skulle många journalister säga, medan jag ser det som att intervjupersonerna åtminstone ibland är medskapande och borde få ha åtminstone visst inflytande på vad jag skriver (jag menar naturligtvis inte att den som blir kritiskt granskad ska få styra och ställa med texten). Det som är bra med att vara frilansjournalist är att man själv kan bestämma sina metoder. Och att jag inte jobbar på en amerikansk redaktion – där kan man faktiskt få sparken om man skickar en intervjuperson mer än enbart vederbörandes citat, till exempel hela den färdiga texten.

Bla bla bla – nu går jag på tomgång igen. Anyway, vad jag egentligen ville säga är att det alltid är nyttigt för reportrar och andra journalister att ta del av hur det känns att vara den intervjuade. Så här skriver Monica Antonsson, som är nervös över en kommande publicering:
Expressen ringde igår. Jag blev tvungen att kommentera den senaste tidens händelser fast jag satt mitt i en artikel och hade tankarna på annat håll. Fyra citat av mig fick jag därefter se per mail. Att jag tycker Liza är feg som skyller på Mia vägrade reportern ta med. Jag hade ingen talan där.
I vilket sammanhang de fyra citaten ska publiceras idag, med vilken vinkel och tillsammans med uttalanden från vilka har jag ingen som helst aning om.
"En jobbig jävel", skulle hon antagligen avfärdas med på rätt många redaktioner, men jag misstänker att många som blivit intervjuade känner igen sig i våndan.

/Gunilla

21 December 2008

Mytomaner i medierna

STOCKHOLM Jag tycker det finns en hel del paralleller mellan det jag här på bloggen kallat "Gömda-soppan" och den tragiska Thomas Quick-härvan, som jag först de senaste dagarna börjat intressera mig på allvar för (men som förstås är lika intressant).

Jag tänker på hur man förhåller sig till sanningen och vad det kan få för konsekvenser, men även på hur 90-talet tycks ha präglats av en stärkt ställning för psykoterapi respektive en intensiv debatt om kvinnomisshandel – och hur två enskilda personers öden respektive berättelser gjort rätt mycket för att snedvrida dem.

Begreppet "medvetna avvikelser" hade kanske kunnat användas även för "Mia Erikssons" berättelse. Och Liza Marklund och Kerstin Weigl = Christer van der Kwast och Birgitta Ståhle?

Nja, jag tänker inte dra denna parallell för långt – men om ni ser någon annan som gör det mer ordentligt får ni gärna tipsa med en länk i kommentarfältet. Jag ser ändå vissa likheter mellan Monica Antonssons och Hannes Råstams gärningar...

Förresten, något måste ändå Birgitta Ståhle och/eller andra behandlande terapeuter gjort rätt – Thomas Quick ger ju i alla fall ett redigt och klart intryck i intervjuerna. Fast jag förstår förstås att hans tillstånd kan variera.

Här är i alla fall en läsvärd artikel i tidningen Svensk Polis, som belyser livet för patienter och personal på Säter (där Thomas Quick/Sture Bergwall vårdas).
Och här skriver psykiatrikern Ulf Åsgård – sedan länge känd som en av flera skeptiker till att Quick skulle vara den skyldige till de åtta morden, vid sidan av bl a Jan Guillou /apropå paralleller/ – initierat om fallet.

/Gunilla

Medan jag läser "Mia; Sanningen om gömda"

STOCKHOLM Jag har legat lite lågt med att skriva om Gömda/Mia; Sanningen om Gömda de senaste dagarna. Men jag läser den sistnämnda boken för fullt, och kan konstatera att den är en riktig page turner – OK, "sidvändare", då.

Köp den som julklapp till någon som är intresserad av ... tja, autencitet inom journalistiken, sociala frågor såsom kvinnomisshandel och flyktingmottagande, livet i en svensk småstad, debatten under svenskt 90-tal, mediebilder – eller som helt enkelt skulle kunna tänkas vilja läsa en bra berättelse byggd på multi-sourced journalism,

Jag saknar de tunga åsiktsmaskinerna kring yttrandefrihetsfrågor, journalistik, våld mot kvinnor med flera i debatten och hoppas att de vaknar till liv snart. Kanske kan de få boken i julklapp?

Än har jag bara hunnit läsa en tredjedel. Och eftersom det skrivits en hel del på sistone behöver jag inte gå in på mediekotterier, JK-anmälan och offerberättelser. Men det är svårt att låta bli att här länka till och citera piratförläggarnas idiotiska kommentarer i Expressen, t ex Ann-Marie Skarp:
– Jag utgår ifrån att de är intelligenta läsare som förstår att det är roman [sic], som bygger på en verklighetsbakgrund, men att det faktiskt är en roman. Det är inte menat att vara en biografi.
Detta förstås i stor kontrast till vad som står i bokens förord:
Detta är en sann historia. Den finns bekräftad i hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter, såsom domar i tingsrätt, hovrätt, länsrätt och kammarrätt, akter hos socialtjänsten i ett flertal kommuner, polisrapporter, journaler på medicinska och kirurgiska kliniker, rättspsykiatriska undersökningar, akter hos Statens invandrarverk, flera försäkringsbolag samt en rad svenska och utländska advokater, regeringsbeslut och dödsattester. Vissa namn och detaljer i berättelsen är ändrade för att skydda de gömda människornas identitet.
"I bästa fall kan debatten leda till att läsarna av whitetrash-biblar som “Gömda”, “Pojken som kallades det”, “Inte utan min dotter” och allt vad de nu heter blir lite mer källkritiska," skrev en bloggkommentator i samma anda.

Undertonen hos honom och Ann-Mari Skarp är förstås att de hundratusentals läsarna inte var intelligenta nog att förstå att den förment sanna och hundrafalt bekräftade historien var "en roman". Det innebär ju också att alla debattörer som utgick från att berättelsen var sann – och jag tror att de var många – varit klent begåvade, för att inte tala om alla i biblioteksväsendet och boklådor som fram tills nu klassificerat den som faktabok (avdelningen "medicin").

Visst har det skrivits mycket om hela kontroversen nu (att vare sig DN, SvD eller SR P1 gjort något rejält och självständigt på det hela begriper jag inte).
Men det känns fortfarande som om många journalister inte riktigt fattat grejen. Läser man bara en eller annan artikel i förbifarten får man nog intrycket att "sanningen" ligger någonstans mellan de båda böckerna, och att Liza Marklund trots allt bara ändrat vissa detaljer. Att den "sanna" boken Gömda lagt till arabiska gäng som styrde över Oxelösund, k-pistar, galler för fönster, deltagande i massakrer och så vidare och så vidare, samtidigt som den tagit bort många andra avgörande förhållanden, framkommer knappt.

Jan Guillous ord om att man "inte /ska/ göra om historien för mycket" känns i sammanhanget förstås mest patetiska. Han kanske kan läsa sin egen Journalisten-krönika om skillnaden mellan sant och påhittat (jag har länkat till den tidigare):
Litteratur är mer eller mindre påhittad. Om det så är proportionerna en tiondel påhitt och nio tiondelar fakta så blir det litteratur. Journalistik är sann. Så enkelt är det och sen får studenterna på filosofiska seminarier säga vad de vill om sanning. Vi journalister vet vad som är sant.

Vad jag själv trodde om sanningshalten får vi tyvärr aldrig veta eftersom jag ju inte hade ens bläddrat i den tidigare.

Nu känns det tyvärr som om mina "Gömda"-kommentarer verkligen går på tomgång, men jag kanske får anledning att återkomma i ämnet. Jag har fortfarande en idé till en uppföljning – men eftersom hundra andra personer borde ha fått samma idé och till skillnad från mig kanske haft tid att göra något åt den så får vi se vad det blir av det hela. Om det alls går att få runt det hela. Ett av kruxen är att jag skulle behöva få tag på bland andra "Mia" (och några andra som det möjligen kan vara ännu svårare att nå).

/Gunilla

P S Jag frågade efter "Gömda" och "Asyl" på mitt lilla lokalbibliotek, och kom därifrån med "Gömda" och "Mias hemlighet". Bibliotekarien letade första efter "Gömda" på hyllan för facklitteratur om medicin, koden Vna, där hon var säker på att den skulle stå, men kom sedan på att den skulle stå på pocketavdelningen för skönlitteratur vilket den mycket riktigt gjorde.
Då trodde jag att biblioteksväsendet för länge sedan kommit fram till att "Gömda" de facto är en roman – men så var det inte. Hon förklarade att facklitteratur som handlar om förhållanden inom en familj automatiskt placeras på den skönlitterära hyllan.

Very Stockholm

STOCKHOLM Ni som var i Stockholm vet att det var en underbart härlig dag med soooool. Jag har inte orkat vittja vinden på vinterkläder, men lyckades trava runt på Djurgården hela dagen utan att frysa tårna av mig.
Vi (jag och delar av min familj/släkt, sammanlagt fem personer) åkte färjan från Slussen och promenerade Galärvarvet – Nordiska museet – Gröna Lund – Djurgårdsstaden – Beckholmen – Ryssviken – Waldemarsudde – Biskopsudden – Rosendal (och tillbaka till färjeläget vid Allmänna gränd via Skansens entré).
Ursprungsplanen var att gå in på Skansen och besöka Waldemarsudde – men nu blev det solpromenad istället och indisk kikärtssoppa samt eldfest på Rosendal. Väldigt fint, very Stockholm!
Jag tog inte med mig min kamera, men här är diverse bloggar med bilder från eldfesten.

/Gunilla

Snart bloggar var man

STOCKHOLM Nog kan man väl säga att bloggandet blivit väldigt mainstream när Sveriges Akademins blivande "ständige" sekreterare samt tre av fyra studiogäster i Agenda (delvis) gjort sig kända som bloggare. (Om Göran Rosenberg börjat blogga har jag missat det. Men det är förmodligen bara en tidsfråga.)

/Gunilla

Tidningsdöden

STOCKHOLM Jag har inte skrivit så mycket om eländet i den amerikanska tidningsvärlden under hösten, mest för att jag försökt sälja in artiklar om detsamma. Det blev tyvärr aldrig något (åtminstone har de två nyhets-/medienyhets-redaktioner som fick mitt förslag ännu inte svarat och uttryckt intresse), så ni får läsa vad min New York-kollega Lennart Pehrson skrivit i DN istället. Utdrag:
Tidningskrisen har redan urgröpt kvaliteten. Det är nu bara några ledande tidningar som New York Times, Wall Street Journal och Washington Post som har en större internationell bevakning. Tidigare ambitiösa tidningar som Boston Globe och Philadelphia Inquirer har inte längre kvar en egen utrikesbevakning utan blir i enlighet med en allmän branschtrend renodlade lokaltidningar.
Trots att det politiska intresset står på topp efter Barack Obamas valseger stänger en rad USA-tidningar tidigare välbemannade redaktioner i Washington. Tidningar som San Diego Union-Tribune, Atlanta Journal-Constitution och Cleveland Plain Dealer har inte längre egen bevakning i USA:s huvudstad. Andra reducerar sin närvaro. Utrymmet för granskande och tidsödande projekt minskar.
Även kulturen stryker på foten. Bokbevakning skärs ned och flera större dagstidningar gör sig av med sina egna filmrecensenter och musikkritiker.
Detta delvis inlagt som kommentar till de vänner jag träffat i Stockholm de senaste dagarna som uttryckt skepsis över svenska medier, som de tyckt, bristande utrikesbevakning. Mitt svar har förstås varit: om inte tidningar som Boston Globe har råd med en utrikesredaktion, hur skulle då svenska medier kunna vara så ambitiösa?!

Jag vill inte låta som en bakåtsträvare som talar om hur det var bättre förr. Men det är tyvärr svårt att se ljuset i tunneln vad gäler just dagstidningarnas och utrikesbevakningens/grävprojektens/kulturjournalistikens etc framtid. (Sedan finns det naturligtvis många mycket stora fördelar med utvecklingen också, men dem kan vi ta någon annan gång.)

/Gunilla

P S Helt nytt känns det inte heller att tidningsprenumeranterna försvinner.
I mitt hus i New York finns det 20 stycken lägenheter. Det innebär att vi är kanske 30–35 personer i 30-årsåldern med i regel god utbildning (ofta minst sex års postgymnasial), etablering på arbetsmarknaden och hyfsade inkomster. Men det är nästan ingen som prenumererar på någon dagstidning, och det är nästan ingen som gjort det ens under de åtta år jag bott där. Redan 2001 var jag ensam i kåken som prenumerant på New York Times! Det händer undantagsvis att någon har en tillfällig prenumeration på Wall Street Journal. Men om denna demografiska grupp inte prenumerat på ett knappt decennium lär de inte börja med det heller.

19 December 2008

Inte bara räkningar..


STOCKHOLM ...här på Berns, utan jag följer givetvis Gömda-debatten också – t ex att JK ska granska Monica Antonssons eventuella brott mot källskyddet.
Och som framgår av bilden har jag nu skaffat boken – på förlaget. Jag slog på stort och köpte Elisabeth Hermons bok Vingklippt också, när jag ändå var i farten.

/Gunilla

Bono i Rio resp New York


STOCKHOLM Här kan ni läsa en Bono-historia från Rio de Janeiro! Och här kan ni se ett foto från när han var i New York – jag vet inte när men jag vet var: i samma lägenhet som jag var i häromhelgen (d v s antingen något slags aktivistsammanhang, någon gång när det verkade som en bra grej att spela gitarr hemma hos en Upper West Side-aktivist).

/Gunilla

Berns Bar: bra arbetsplats


STOCKHOLM Dagens kontor är Berns Salonger! Jag sitter här och öpppnar – jo, faktiskt – räkningar och fakturor och avtalsförslag och årsrapporter och bekräftelser och utbetalningsgrejer. Det fanns en stor hög att beta av, så det var bara att ta tag i saken. Räkningar och andra verifikat är aldrig kul, men de blir mycket roligare när man sitter på ett synnerligen vackert kontor!

Och så är det en massa kompisar här. En del av dem har jag känt i uppemot ... 30 år..!

De jobbar förstås inte, utan pratar mest om ... tja, ni får gissa själva, sådant som välutbildad stockholmsk övre medelklass pratar om, när de skaffat barnvakt en fredagskväll.

Mycket bra sätt att dimpa ner mitt i Stockholm på! Jag kom hit ungefär 21 timmar efter att ha landat på Arlanda (med en lång julfest däremellan).

Kvällens värdfolk är tillfälligt hemma från Brasilia, och under kvällen har det talats såväl svenska och engelska som portugisiska i sällskapet.

Och jag jobbar givetvis inte bara med att gå igenom höstens post, utan även med bakgrundsintervjuer av olika slag. Även om intervjupersonerna – från partier och departement – kanske inte alltid är medvetna om det. Och med mail av olika slag. Man kan verkligen ha sitt kontor där man är, apropå en bok jag fick igår.



/Gunilla

Aftonbladet idag

NEW YORK Det är inte alltid man tycker att Aftonbladets löpsedlar känns som "old news", men idag är det ju så... Inget fel på publiciteten, dock!

Verkar dock inte riktigt som om Jan Helin hunnit läsa boken, efter vad han skriver. Signaturen Rosie skriver på Monica Antonssons blogg:
Av det jag läser så verkar det som att Jan Helin har inte förstått att det stora problemet är att Gömda har påverkat merparten av alla kvinnor i Sverige. Det här handlar inte om någon dussinbok som har sålts i 5 000 ex, det är en bok som står i vart och vartannat hushålls bokhylla. Snart sagt alla mina kvinnliga vänner har läst Gömda, förfasat sig över hur något dylikt kan få ske i Sverige och lidit med Mia och hennes familj.
När det sen visar sig att Gömda inte riktigt håller vad den utlovar, att Liza Marklund och Mia Eriksson har överdrivit så till den milda grad att om det "bara" är så att sanningen ligger någonstans mitt emellan Gömda och Mia - Sanningen om Gömda, så är vi alla som läst LMs bok totalt grundlurade.
Själv ska jag dock strax knalla iväg till förlaget och köpa ett exemplar av "Mia; sanningen om Gömda". Helgläsning! Dels är jag förstås väldigt nyfiken, dels vill jag kolla ifall något av min tilltänkta uppföljning finns med i framställningen... Ifall jag får runt den storyn borde det få viss uppmärksamhet eftersom det i bästa fall har viss substans. Vi får se vad jag kan hitta.

/Gunilla

VMA eller i alla fall till min bekantskapskrets

STOCKHOLM Jag håller på och acklimatiserar mig till Stockholmslivet, vilket på en del sätt går väldigt snabbt och på andra sätt långsamt.

Ett långsamt vis är att jag just nu inte har några telefoner inkopplade. Den vanliga ligger instoppad någonstans långt in i garderoben, och kommer förhoppningsvis att kopplas in så snart jag orkat kliva ur sängen. (Kom hem cirka klockan 01 i natt och är trött som fan efter en låååång resa med blott lite sömn.)
Det innebär att den som vill få tag på mig under dagen lämpligen skickar mail! För datorn hade inga som helst problem att koppla upp sig. Det kan annars krångla när jag byter kontinent.

Mobiltelefonen blev tyvärr kvar i New York vad det verkar. Jag trodde den låg i handväskan, men icke. Gissningsvis finns den i någon kappficka i Harlemgarderoben. Däremot lyckades jag till min stora förvåning få med mig mitt SIM-kortet (hoppas det är rätt SIM-kort...) så ifall jag lyckas hitta någon gammal mobiltelefon någonstans kanske det kan bli något i sinom tid.

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Uppdatering: det går nu bra att ringa hem på vanliga numret, ännu ej på mobiltelefonen.
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Ja, sedan ska jag försöka hitta kläder och sängkläder på vinden och se om jag kan påminna mig koden till Bankomatkortet och masa mig iväg till affären så att det finns mat härhemma... Helgen ägnas mest åt familjen Kinn och familjen Muda (kusiner och kusinbarn) men idag och i början av nästa vecka åt julmys i Gamla stan! Hoppas jag.

/Gunilla

"Turisternas pengar honung i förtryckarens mun"

STOCKHOLM Om likheterna mellan 60-talets Spanien och 00-talets Thailand, och hur alla charterresenärer i jakt på paradiset borde reflektera lite mer över sitt resande, skriver Patrik Svensson klokt i Sydsvenskan.

Jag har aldrig funderat så noga över att Hoola Bandoolas Juanita handlar om motståndskampen mot fascismen, och om hur turisternas pengar blir som "honung i förtryckarens mun". Inte för att jag lyssnat så mycket på den, men jag har nog mest uppfattat den som en kärlekssång. Sången finns förstås upplagd på YouTube, så nu har jag lyssnat till den politiska sprängkraften. Vi får se om någon skriver en modern version av detta...

Sambanden mellan ekonomisk utveckling (via turism) och politisk demokratisering är dock förstås alltid mer komplicerade än vad som ryms i kampvisor.

/Gunilla

18 December 2008

Hemma!

STOCKHOLM Äntligen hemma i lilla gulle-lägenheten i Gamla stan (och här är det ju inte bara jag som bor, för övrigt, apropå dagens bloggtema)! Efter en kul julfest med diverse kolleger - på Kapsylen, av alla ställen. Intressant att slungas tillbaka till Stockholm så snabbt. Jag åkte direkt från Arlanda till det gamla 70-talskollektivet på Tjärhovsgatan.
Och det första mail jag läste när jag kom hem till Kindstugatan var en rolig artikelbeställning – med fältarbete i Harlem. Det ska jag sova på (om jag kan tacka ja till)!

/Gunilla

Choklad och champagne


ZÜRICH Liza har inte synts till här på den shoppingvänliga flygplatsen, men jag köpte lite choklad och tänkte på en av hennes kompisar.

Annars dricker jag champagne och äter en mycket märklig "pizza" med torkade tomater, zucchini, pesto och klippt gräslök och någon slags sardellsmak (?).


Dyrt och absolut inte prisvärt, men jag lär vara snudd på pank ett bra tag framöver så det är typiskt fattiggourmetbeteende!

Snart dags för avgång.

/Gunilla

Läs nya Amnesty Press!


ZÜRICH Jag har skrivit en artikel i senaste numret av Amnesty Press, som kommer ut imorgon (skickas till alla medlemmar i Amnesty International i Sverige). Texten handlar om Greg Stewart i San Francisco:

/Gunilla

Utgivaransvar?!

ZÜRICH Förresten, skulle någon klok person som kan medierätt och utgivaransvar på sina fem fingrar förklara:
Om en ansvarig utgivare, i det här fallet Jonas Gummesson, kan sägas vara jävig (för att han är personligen bekant med en person som utsätts för implicit kritik i ett tänkt inslag, i det här fallet Liza Marklund) – visst kan han väl då avhända sig utgivaransvaret tillfälligt? Som i vilken jävssituation som helst?
Det är en sak att han själv tycker att han kan vara neutral i sammanhanget. Men det handlar ju om hur allmänheten uppfattar det hela. Eller är jag ute och cyklar – har juridiken i utgivaransvaret en helt annan tyngd?
Annars kan man ju undra varför inte Anne Lagercrantz, som åtminstone står angiven som ansvarig utgivare på TV Nyheternas hemsida, fattar utgivarbeslut. Om inte hon också är kompis med någon inblandad. Eller så är hon kanske på semester.

Sedan håller jag inte med om de värsta konspirationsteorierna, eller om att det är dags att börja jämföra med Sovjetunionen. Där är vi inte riktigt ännu.
Att medierna inte skriver behöver inte bara ha att göra med att de försöker hålla Liza Marklund bakom ryggen, eller ens om resursbrist. Ofta är det så enkelt att de känner att de inte riktigt vet vart en story är på väg och avvaktar lite, liksom lurpassar på varandra. Men vi får se vad det blir av alltsammans.
Jag håller absolut med Monica Antonsson (se hennes kommentar 12.01 här) om att det är skandalöst att Södermanlands Nyheter (ännu) inte tycks ha granskat kommunens agerande.

Sedan kommer naturligtvis debatten och expertgranskningarna att rulla vidare automatiskt, tack vare Liza Marklunds PO-anmälan och "Mia Erikssons" JK-anmälan.

/Gunilla

Dagens utsikt


ZÜRICH Jag tänkte visa er de snötäckta granarna långt i fjärran, men jag lyckades inte fotografera dem med datorn. Så ni får se flygplatsen istället...och mig!

/Gunilla

Bra rutet, Monica

ZÜRICH Monica Antonsson skriver en utmärkt artikel i Newsmill, med en underton av "nu får det vara nog, så här är det". Bra! Och som tur är upprepas inte misstaget, som jag tycker att det var, att vinkla presentationen på detaljerna om skolbetyg och yrkesbakgrund – utan nu är det de tyngre anklagelsepunkterna som lyfts fram. Läs!

Jag håller förresten med Newsmill-kommentatorn Lars Johansson. Han skriver:
Dels blir man förbannad om det skulle visa sig att en viktig historia som påståtts vara sann skulle visa sig vara en bluff. Samtidigt så är det ju lite kul om vi i Sverige får ett eget fall av ”literary hoax” ungefär som Clifford Irvings falska Howard Hughes biografi. En bluff i det stora formatet kan vara magnifik på sitt sätt. (– – – ) Men känslan av att man blir lite förbannad överväger nog.

/Gunilla

Dumsnålheten bedrar visheten

ZÜRICH Jag sitter på Zürichs flygplats, och kan ännu en gång konstatera att snålheten bedrar visheten.
När jag letar flygbiljett mellan Stockholm och New York faller jag ofta för frestelsen att ta kanske inte den allra billigaste biljetten, men den som förefaller prisvärd givet avgångstid, byten, flygbolag etc. Fast det är förstås alltid smartare att flyga direkt, inte minst eftersom man då får flyga med mitt favoritflygbolag: SAS! Åtminstone om det "bara" är någon tusenlapp dyrare.
Inte nog med att byten gör att resan tar längre tid, man blir också betydligt mer sårbar för förseningar, förlorat bagage etc.

Jag skulle ha flugit från New York via Genève, men blev ombokad via Zürich. Tyvärr fanns det ingen smart och snabb förbindelse vidare, så jag får sitta här i ... sex och en halv timmar innan det är dags för ett Stockholmsflyg.
Det vill säga, jag landar på Arlanda 19.00. Hade jag flugit med SAS hade jag istället landat vid 7-tiden i morse... (Hade dock fått några timmar färre i New York igår.)

Det går inte precis någon nöd på mig, för jag gillar ju att vistas på flygplatser – och Zürichs flygplats är en av de trevligaste (det tycker inte bara jag, utan även Liza Marklund). Jag har varit här många gånger! ;-) En gång hyrde jag faktiskt ett dagrum med brits och dusch och sov flera timmar, på väg till Makedonien. Men – jag kommer att dyka upp flera timmar försent till årets enda (?) julfest i Stockholm.

Och nu ser jag ett SAS-plan redo för avgång här i snöyran utanför fönstret... Men idag flyger jag med Swiss.

/Gunilla

17 December 2008

Snabbt bara

NEW YORK Jag följde inte som lovat upp med vad det egentligen talades om på helgens Obama-gräsrotsmöten. Tiden och energin tog liksom slut av alla bilder jag fick skicka hit och dit.
Och nu är det ingen idé att jag skriver, för nu kan ni läsa Martin Gelin istället. Han var på dubbelt så många möten som jag.
Hinner inte kommentera, för nu är det JFK nästa. Men lite snabbt bara: jag håller med Martin om att "health care" ofta felaktigt i Sverige översätts med "sjukvård", även av synnerligen initierade personer (ja, jag tänker på dig, A). Relevanta översättningar i debatten är nästan alltid: sjukvårdsförsäkringar eller sjukvårdsfinansiering.

/Gunilla

Grattis, Stefan (trots att jag inte vet vem du är och vice versa)!

NEW YORK Så vill jag säga ett varmt grattis till Stefan Eklund, som ju blir Svenska Dagbladets nye kulturchef! Trots att jag aldrig någonsin hade hört talas om honom.

Jag vet vilka kriterier som Lena K Samuelsson hade för vem som skulle efterträda Carl Otto Werkelid.
Hon ville ha någon som hade en rejäl förankring i kulturvärlden, tydligt journalistiskt förhållningssätt (en som gillar att "göra tidningen") och som skulle trivas väl i TV-sofforna (d v s företräda SvD utåt), och han verkar ju helt perfekt i sammanhanget.

Kombinationen är inte så lätt att hitta. Jag bidrog tidigare i höstas – utifrån periferin och inåt – med några namn till huvudjakten, och det var svårt att hitta personer som uppfyllde alla kriterier. Jag kan tyvärr inte skryta med att Stefan Eklund fanns på min lista. Jag hade aldrig hört talas om honom, dock såklart om Borås Tidnings litteraturpris.

Som jag idag skrev som en kommentar hos Vassa eggen: det är mest av allt Lena K Samuelsson och Svenska Dagbladet som filat på sitt varumärke genom att anställa Stefan Eklund.

/Gunilla

Spegel v s förstoringsglas

NEW YORK "Journalistiken hade ju fått sin spegling av båda sidorna" skriver jag i ett stycke jag lagt till i ett av dagens inlägg.

Det påminner mig om när jag gick kursen i grävande journalistik på JMK på Stockholms universitet, våren 1996. På introduktionsföreläsningen talade en av våra lärare, Mats Nörklit och Pia Törnberg, om något klokt som jag och många kolleger borde tänka på oftare, apropå så kallad objektiv rapportering:
Att vanlig journalistik ofta går ut på att använda speglar, men att goda journalister använder förstoringsglas.


När jag senare och efter min egentliga utbildning gick en annan kurs på JMK, nämligen i reportageskrivande, fick vi – under ledning av reportagejournalisten Anders Sundelin – läsa den då nyutkomna Döden är en man; historien om obducenten och allmänläkaren och Catrine och rättvisan, och även träffa respektive författare (Per Lindeberg och Hanna Olsson). Dock inte samtidigt. Mycket intressant!

Monica Antonsson är väl lite av en outsider i den stockholmska mediesoppan, precis som Per Lindeberg. Det styrker mig i min uppfattning att det är oerhört viktigt med självständiga frilansjournalister som lyckas hålla sig utanför kotterierna.

Det kanske låter lite konspiratoriskt, och det är inte meningen, men Per Lindeberg skriver på sin webbplats (apropå den uppdaterade, nyutkomna boken – som jag inte sett – Döden är en man: styckmordet, myterna, efterspelet):
Journalister brukar inte gilla att bli beskrivna som makthavare, men makt över opinionen är en högst reell makt och det är den som journalister ibland missbrukar. I "Blylarmet" fanns det anledning att studera motorjournalister, som gick bilindustrins och oljebolagens ärenden. I "Döden är en man" blev uppgiften att se hur dagspressjournalister och kulturskribenter agerade i ett enskilt rättsfall, där politiska opinioner drev ett vacklande rättssystem framför sig på vägen mot total kollaps. Hade det funnits fler journalister med omdöme, civilkurage och publicistisk integritet än det fåtal som faktiskt fanns, så hade rättsskandalen med de två läkarna aldrig inträffat. Så stark är mediernas makt i vårt samhälle. Nu kom i stället medierna att stötta just de krafter, som fick till stånd ett justitiemord. Och samma journalister och samma redaktioner som blundade för rättsrötan i styckmålet mobiliserade på nytt, när min bok om fallet publicerades första gången 1999.
Just nu ser det ut som om Monica Antonsson är årets Per Lindeberg. Vi får se om det håller, men onekligen finns många paralleller i de bådas böcker. (Ni som redan kollat alla mina länkar kan läsa denna Journalisten-intervju med Per Lindeberg och jämföra.) Man borde sammanföra dem! Jan Guillou gillade Lindebergs bok skarpt, kanske eftersom den stack hål på extremfeminismen i många medier. Ulrika Kärnborg gav en välskriven motbild här.

Jag är övertygad om att både "Gömda" och "Mia; Sanningen om Gömda" kommer att användas i JMK-undervisningen framöver. Det ska bli intressant att se om Liza Marklund, såsom Lindeberg och Olsson gjorde, dyker upp på de seminarierna.

/Gunilla

Sheryl i Denver

NEW YORK 73 012! Så många fotografier har Thomas Nilsson tagit av den amerikanska valrörelsen. Kolla på den han gillar bäst här.

Apropå siffror, Monica Antonssons bok om "Mia Eriksson" är 834 147 tecken... Apropå att berätta en historia – det motsvarar sisådär 300 normala nyhetsartiklar.

/Gunilla

Ju fler källor, desto bättre

NEW YORK Jag har tyckt att det varit en aning fånigt med de konspiratoriska funderingarna om att Medie-Sverige skulle försöka tiga ihjäl Monica Antonssons bok. Och det har ju blivit mycket uppmärksamhet, i alla möjliga medier! Små som stora. Både eter, papper och nät.

För mig har det varit självklart att det skulle bli mer uppmärksamhet så snart boken kommit från trycket. (Inte för att medierna brukar avhålla sig från att skriva om litteraturstrider innan böckerna är tryckta...) Jag har helt enkelt hållit med om det som Andreas Ekström skrev för en tid sedan. Utdrag:
Men jag ska bara nämna en sak, en sådan där klassiker, en återkommande tramsgrej som förekommer bland besjälade mediekonsumenter:
Frågan om vad medier ”vågar” och ”inte vågar”.
Tro mig, jag jobbar på en stor och fet och gammal tidning, och har jobbat på flera andra stora och feta och gamla tidningar: Det finns inget vi inte ”vågar”. Om en stor story är sann och relevant, då kan man vara rätt säker på att vi kör den.
Att ett antal medier i Sverige skulle avstå att skriva något ofördelaktigt om Piratförlaget, eftersom det delägs av Jan Guillou och Liza Marklund, är så gränslöst konspirationsteoretiskt tvärdumt att motstycke saknas.
Problemet i resonemanget är att det alltid kan råda delade meningar på en redaktion om prioriteringar och relevans. Frontlinjen i redaktionssamtalen går liksom inte alltid mellan "våga och inte våga".
Och denna artikel i Resumé är ändå bestickande. Tydligen har såväl Aftonbladet som TV4 Nyheterna och möjligen Dagens Nyheter fått kalla fötter på olika vis. TV4:s reporter (som gjorde ett långt inslag som sändes i Nyhetsmorgon i söndags) säger till Resumé att hon "inte /har/ mycket till övers för de andra riksmedierna som hon anser i stort sett har tigit ihjäl historien":
– För första gången i min karriär skäms jag för att vara journalist. Det känns rent ut sagt för djävligt att de här personerna som varit med i boken inte fått göra sin röst hörd.
Och jag har ännu inte sett vare sig rapportering eller recension i vare sig Svenska Dagbladet, DN eller Sveriges Radio (rätta mig gärna om jag har fel). Men boken är tjock och tar förstås ett tag att läsa och smälta!

Jag tror att en del av problemet är att en stor del av journalistiken drivs av ett missriktat krav på objektivitet. Båda sidor ska höras, vilket innebär att om Liza Marklund vägrar delta i en debatt så blir det ingen debatt.
"Å ena sidan/å andra sidan"-journalistik kan tyckas som ett självklart ideal, och det är bra att de allra flesta nyhetsreportrars ambition är att skaffa pratminus från två parter i en konflikt, för att undvika ensidig rapportering. Men, det är – som jag förstått saken – ett ideal som ursprungligen växte fram i amerikansk nyhetsjournalistik å 50-talet, och det var tänkt att appliceras i sakfrågor inom lokaljournalistiken.
Riktigt god journalistik som går bortom raka nyhetsjobb är betydligt mer tidsödande. Det är så kallad "multi-sourced reporting", det vill säga att reportern gör massor av intervjuer med alla möjliga personer och är ute på fältet – tills han eller hon skaffat sig en egen bild av ett skeende. Och då kan det ju hända att sanningen inte alltid hamnade mitt i, utan att den ena sidan visade sig mer trovärdig än den andra.

Jag blev själv varse om detta på allvar för flera år sedan i en diskussion om journalistik på Columbia-universitet. Tyvärr minns jag inte riktigt sammanhanget, men jag minns vilket exempel som användes: klimatfrågan. Klimatrapporteringen i amerikanska medier var länge präglad av att alla vetenskapsmän som hade gedigen forskning om faktiska klimatförändringar och dess effekter i botten så gott som alltid var tvungna att "balanseras" av exakt lika många klimatskeptiker som sade att klimatfrågan inte är mycket att bry sig om. Att dessa skeptiker ofta bara representerade en mycket liten minoritet av forskningsfältet, och knappast togs på allvar där, föll liksom bort. Journalistiken hade ju fått sin spegling av båda sidorna.

Det är "multi-sourced reporting" som Monica Antonsson (som intervjuat 45 personer, varav drygt 40 framträder on the record, det vill säga öppet och med namn) gjort.
Men redaktionerna har inte alltid hunnit med att smälta storyn ännu, med några undantag såsom Sourzes redaktör och TV4:s Annika Widebeck, och fastnar därför i Liza Marklunds veto.

Än så länge! Men jag är övertygad om att massor av mer rapportering kommer, även i Torbjörn "Piratförlaget" Larssons DN och andra medier. Såklart.

Jag tror också att förlaget Blue Publishing har begått ett strategiskt misstag, genom att i sin information (pressmeddelande? baksidestext?) vinkla på detaljer som skolbetyg och yrkesbakgrund. Problemen med Gömda är mycket större än så, vilket förvisso snart också nämns – men genom att ta upp sådant som enkelt kan avfärdas har de gjort det enkelt för stressade mediechefer att utgå från att Monica Antonsson mest av allt ifrågasätter hur Liza Marklund skött avidentifieringen i boken.

Själv har jag börjat nysta i en grej i hela härvan, som kanske en vacker dag utmynnar i en artikel någonstans, eller åtminstone i något blogginlägg.
Tyvärr kom jag på idén först igår, hade varit bra att ta tag i saken längre tid före julhelgen! Framför allt så borde jag ha kommit fram till den för flera år sedan, men bättre sent än aldrig! Jag måste också kolla vad boken redan kommit fram till i frågan – och läsa den. Återkommer, hoppas jag.

Uppdatering: Aha, TV 4 Nyheternas ansvarige utgivare Jonas Gummesson känner förstås Liza Marklund. Men det har ingenting alls att göra med att han stoppade nyhetsinslaget. Såklart.
Finns det inte sådant som jävssituationer för ansvariga utgivare?

/Gunilla

16 December 2008

Dramadrottningarna och undergrävande journalistik

NEW YORK De senaste dagarna har jag läst allt jag hittat på hela det stora nätet om Monica Antonssons "Mia – sanningen om Gömda".

Här kommer mina favoritlänkar, så slipper ni leta själva.
Läs även mitt tidigare inlägg: Fenomengräv. (Fast alla detaljer om det hela, alla turer och män och olika täcknamn hit och dit lär man sig enbart på att läsa alla hundratals kommentarer i Monica Antonssons blogg – det är överkurs. Sajten Familjeliv har jag inte kollat alls – det verkar verkligen vara överkurs.)

Den som bara vill läsa en enda text om detta bör absolut välja den recension av Lotta Wendel i Helsingborgs Dagblad som jag redan har länkat till:
"Marklunds historia går i tusen bitar"

Sourzes bakgrundsintervju med Monica Antonsson, numera PO-anmäld av "Mia Eriksson". Här berättas bland annat att Antonsson var i New York strax efter "9/11" och att hon i många år varit engagerad för bland annat kvinnovårdskliniker i närheten av Tjernobyl!

Realtids dito – läs den för den smaskigaste och mest nyhetsmässiga sammanfattningen av Antonssons case.

Liza Marklunds försvarstal i Expressen, om att hon aldrig kommit på "Mia Eriksson" med någon lögn och att hon anser att "Mia" nu utsätts för ett karaktärsmord, med Monica Antonssons replik del 1 och del 2.

TV4:s reportage med efterföljande studiosamtal med Monica Antonsson från i söndags. Jag fick se detta flera gånger för att hänga med; det underlättar nog om man till skillnad från mig läst böckerna (så att man t ex förstår att Lena/Helena är en gammal kompis till "Mia"). Här kan man bland annat notera videofilmen med far och dotter (som inte sett varandra sedan 1990).

Dessa böcker har ju aldrig varit okontroversiella. Jag hittade en intressant svensklärardebatt från i våras, om huruvida så kallad "faktion", alltså böcker som är någon slags dramatisering med verklighets- och sannings-anspråk, alls ska användas i svenskundervisningen.
"Gömda" tas som exempel på en sådan bok som absolut inte bör förekomma där, på grund av dess – enligt skribenterna – banalitet, mossiga dramaturgi och schaboniserande språk:
"Vi ska inte läsa Liza Marklunds "Gömda" i skolan". Där finns många initierade kommentarer, och också en och annan rolig:
"...vad som gör boken outhärdlig är den extremt döda och platta gestaltningen. Tänk att Lotta Engberg berättar romanen för dig med två kasperdockor till hjälp för att illustrera. Läs ovanstående citat, och ha dina händer framme (gärna inkörda i två strumpor). Låt dem prata med varandra. Gör rösten dramatisk."
Wendels recension (se ovan) handlar just om "faktion", med utblickar mot internationella fall av litterära bedrägerier.

TV4:s intervju med "Mia", sänd i augusti 2008 – och typisk för den dittillsvarande mediebilden om hur hon levt under hot i 18 år. Ses lämpligen sedan man redan läst de flesta av ovanstående texter.

Nya frågor inställer sig ju mer man sätter sig in i detta, och givetvis får man hoppas att Liza Marklund trots allt återkommer i debatten.
Men det vore roligt med fler uttalanden även av hennes kompis Mona Sahlin och kanske av Inger Segelström som båda – se Sourze-intervjun – tycks ha tagit djupt intryck av ett möte med "Mia" i riksdagshuset i mitten av 90-talet – och av förläggaren Ann-Marie Skarp, som nu hävdar att böckerna är romaner utan anspråk på att vara sanningsenliga!
Och varför inte av Skarps man Jan Guillou, som för några år sedan skrev så här om "undergrävande journalistik" i Journalisten (fetstilningarna har jag gjort):
Den politiskt aktivistiska, vanligtvis feministvinklade, undergrävande journalistiken är mer intrikat. Den förutsätter givna fördomar som skall strykas medhårs i vår gemensamma indignation. Som exempelvis det Dokument inifrån där dold kamera och alla tricken skulle visa hur några rektorer på muslimska privatskolor var anhängare av kvinnlig omskärelse (könsstympning). Avslöjande utlovades. Intervjun gjordes med dold kamera. Skicklig redigering måste till för att dölja att ingen av de utpekade sade det som utlovats i reportaget.
För den typen av undergrävande journalistik är motiven sannolikt mycket mer ideologiska än för den privatheroiska varianten. Reportern kämpar för en god sak och är feminist. Ondskan är blattarnas kultur och den som inte erkänner att deras kultur är ett hot mot dem själva och oss alla är politisk fiende och står på det ondas sida och kan skällas för kulturrelativist.
(– – –)
Värst är den heroiska varianten av undergrävande, eftersom den skadar tilltron till seriös journalistik. Mest osympatisk tycker jag nog att den underförstått rasistiska och feministiskt hycklande varianten är eftersom den göder nynazismen.
"Gömda", delvis utgiven på Jan Guillous eget förlag, tycks ju vara ett klockrent exempel på just detta. Läs även denna Journalisten-krönika av Jan Guillou, som handlar om skillnaden mellan sann journalistik och påhittad litteratur. (Enligt Monica Antonssons blogg gissade han först att hon inte var en verklig person.) Eftersom Guillou ofta angriper journalistik som demoniserar muslimer och araber vore det förstås intressant att höra vad han nu har att säga. Om inte Thomas Quick-debatten slukar all hans tid.

Politiker och aktivister som engagerar sig för kvinnomisshandel är naturligtvis förvirrade nu, och det är djupt tragiskt om deras arbete undergrävs av trovärdighetsproblem i debatten. Kvinnor som blir slagna har ju ofta svårt att bli trodda som det är.

Själv är jag mest av allt intresserad av journalistiska metoder, och när en god portion mytomani – som det tycks mig – blandas in blir det förstås extra spännande.
Jag har ju inte läst vare sig Gömda eller någon av de andra böckerna, ej heller någonsin haft med vare sig Liza Marklund eller Mia Eriksson att göra. Men kan jag inte låta bli att fråga mig hur jag själv hade reagerat om så hade blivit aktuellt – till exempel om jag hade fått uppdraget av någon tidning att åka till den ort i USA där "Mias" familj bor och intervjua henne. Hade jag köpt hennes berättelser? Kanske, svårt att veta.

En annan fråga som hänger i luften är varför Levi Hjortsberg och andra (se den första TV4-länken) hade så svårt att få medier och bokförlag att alls ta till sig deras kritiska synpunkter – på 13 år! Det vore roligt att få veta mer om det.

Dessutom utgår jag från att lokalreportrarna på Södermanlands Nyheter gör vad de kan för att fortsätta gräva i de märkliga penga-utbetalningar som tycks ha förekommit.

Jag har som väl framgått stor respekt för Monica Antonssons arbete, och ska köpa boken så snart jag kommer till Stockholm. Som jag skrev tidigare tycker jag att det är coolt och inspirerande att en 59-årig veckotidningsjournalist ägnar sig åt grävprojekt, för det är inte vanligt.
Däremot tycker jag att hon verkar ha varit ute på hal is här och var i sina kommentarer om olika personer, bland annat i sin egen blogg.
I den påstår hon också på ett ställe att "här på bloggen förekommer ingen journalistik" – vilket är ett synnerligen tveksamt grepp, eftersom bloggens uttalade syfte är att komplettera den journalistik som boken är. Bloggpublicering kan knappast frita henne från journalistiska yrkesprinciper – men detta är såvitt jag vet oprövat juridiskt. Och hon lägger verkligen ner ett hästarbete med bloggen: kommentarer, förklaringar, försvar på påhopp med mera.

Uppdatering: fler intressanta länkar
• Aftonbladet: Jag vill berätta att jag överlevde; "Mia" berättar för Kerstin Weigl om sitt liv i USA, inför lanseringen av boken "Asyl"
• Monica Antonsson: Frågor och svar om boken "Mia; Sanningen om Gömda"
• Anne Heith: Gömda. En sann historia – romantik, spänning, melodram och populärorientalism
• En recensionssajt som tydligt visar att läsarna verkligen uppfattat allt som sanna berättelser, inga "romaner". Ett exempel: "Gömda är en sann berättelse, det är just därför som det verkligen känns i hjärtat när man läser den."

/Gunilla

P S Dramadrottningar! Vilket fantastiskt ord! Det blir ju mycket bättre på svenska än dess svengelska/engelska motsvarighet som jag använt slentrianmässigt i tal och skrift.
Jag borde skriva en bok med titeln Dramadrottningarna. Frågan är bara vilka den ska handla om. Det kan förstås också bli namn på en film, en opera eller ett företag.

15 December 2008

Pris till gammelmedierna

NEW YORK Det här är en rolig bloggvärldsgrej: Stora Gammelmediepriset. Klasserna, enligt Rick Falkvinge som hittat på alltsammans:

Tredje Statsmakten
Äkta Journalistik
Ifrågasättande
Trovärdighet
Svärmkommunikation
Nätverkskultur
Självförsvar

(Se Falkvinges blogg för förklaringar av de olika kategorierna.)

Jag har hittills bara kommit på en nominering jag skulle vilja göra (men jag kanske återkommer i ämnet).
Det är: Monica Antonsson i klassen "Äkta journalistik" ("Priset tilldelas den journalist eller redaktion som, i stället för att återpublicera pressmeddelanden och uttalanden, har visat att man kritiskt granskar de påståenden som görs genom att gå till källan, och avslöjat lögner och falsarier i påståendena").

Hmm...jag kanske borde anmäla mig som frivillig jurymedlem. Om det är någon poäng med det när man ändå inte kan gå på prisgalan (den 3 februari)... ;-)

/Gunilla

Det var då – hur Guillou hamnade på Fibban

NEW YORK Om ni inte redan gjort det, läs vid tillfälle Jan Guillous bok "Det stora avslöjandet". Den är en produkt av sin tid, självgod och bitvis ganska provocerande i sin grabbighet (som jag minns den, det var flera år sedan jag läste). Men den är också otroligt skojig – och med ett stort mått av journalistromantik. Ack, svunna tider med förskott, smaskiga avslöjanden och påkostade utrikesexpeditioner!

Nu skriver Guillou om sin journalistiska historia på Piratförlagets hemsida, och om den roll sydafrikanska apelsiner och mutsprit spelade för att han alls blev journalist (eller skuldslav till Bonniers). Citat:
Om nu detta, att krossa [internatskolan] Solbacka, varit ett av mitt livs utsatta mål, om jag just därför börjat läsa juridik för att skaffa mig vapen – och om skolan kunde krossas med ett enda välriktat skandalreportage i en så föga ansedd tidning som FiB/aktuellt...
Så var det väl ändå journalist man borde bli?
Året är 1966, jag upprepar det för säkerhets skull. Att skriva var att delta i den politiska kampen och att skriva i riktiga kommersiella tidningar var förmodligen effektivare än Vietnambulletinen och Palestinsk Front.
Uppdatering: "Det stora avslöjandet" kan ni se här (finns i pocket).

/Gunilla

P S Anledningen till att jag alls var inne på Piratförlagets sajt var förstås debaclet om Gömda (som jag dock inte hittade något spår av!). Jag återkommer med några färska Monica Antonsson-länkar.

Obama-gräsrotsmöten II: Hemma hos Viviane


Change is HERE – YES WE CAN and YES We DID (Change is Coming)

Let's come together to reflect on this monumental journey and plan on how we can bring change to both Washington and our own Upper West Side and the Big Apple.

I spent 4 weeks before the election in Cleveland Ohio. I would love to share my stories and photos and I would love to hear about your adventures.

Please bring a bottle of wine or snacks. Thanks.

Så lät Vivianes inbjudan, på Barack Obamas hemsida. Jag hade inte ens sett den, utan fick tips om hennes sammankomst av Dave som jag träffade hemma hos Linda (se övriga bilder).

Vivianes lägenhet, en rymlig etta i ett enormt men stiligt höghus på Upper West Side, visade sig vara full av roliga Obama-prylar och souvenirer från de valkampanjer hon hade jobbat med på fältet i Ohio.

Bilden gör tyvärr inte rättvisa åt det glittrande Obama-porträttet – och ni kan bara ana de fantastiska örhängena Viviane bär, med Obamas nuna på små flaskkapsyler.

14 December 2008

Loggor för Obama



NEW YORK En text om hur Obama-kampanjens officiella logga (till höger) kom till, och hur några av de många alternativen (som det till vänster) såg ut, hittar ni här.
Det finns även en videofilmad intervju i två delar – totalt knappt 14 minuter – med formgivaren Sol Sender, givande för alla som är intresserade av formgivningsprocesser och (politiskt) varumärkesbyggande. Tyvärr visas herr Sender mer i bild än loggorna han talar om.
Jag har faktiskt fått lite Teletubbies-vibbar av huvudloggan...men nu inser jag dess storhet, med blandningen av blått och rött, anspelningen på den amerikanska flaggan, O:et samt kombinationen av tradition och modernitet.

En stor poäng är att den visat sig fungera så väl att använda i olika sammanhang. Här har ni en variant, Obama Pride:

Och vem som helst har ju fått göra vad som helst med den, som till exempel pumporna som jag länkat till tidigare – så kallad viral spridning. Sol Sender visar ännu ett skönt exempel i den andra videon, "Pirates for Obama" – som huvudloggan, men upp-och-ner!

/Gunilla

Flickr

This is a test post from flickr, a fancy photo sharing thing.

Mitt tillägg: Hm, jag klurar på hur jag ska kunna exportera några av mina fotofiler från Flickr hit, så slipper jag ladda upp dem direkt var för sig. Jag lyckades få Flickr att skicka ovanstående meddelande, men har ännu inte hittat kommandot för exportera fotografierna. Återkommer...

Tillägg II: Hm, jag lyckades "blog this", se bilden på Viviane ovan – men jag hittar inget sätt att modifiera storleken på bilderna, eller att få in flera foton på en gång. Oh, well. Jag får publicera dem ett och ett.

Metaberättelsen om helgens Obama-gräsrotsmöten



NEW YORK
Jag är alldeles matt, efter att ha ägnat nästan hela söndagen (en solig söndag, som antagligen egentligen borde ha ägnats åt promenader!) åt efterspelet till de politiska gräsrotsmöten som jag var på igår.

Som ni kan läsa i min text, som jag skrev för TT i arla morgonstund, så har tiotusentals Obama-anhängare under helgen träffats hemma hos varandra eller hos komplett okända människor i grannskapet, för att diskutera hur deras engagemang i valrörelsen skulle kunna kanaliseras i praktisk politik hädanefter.

Ett gigantiskt politiskt experiment, förstås, som ingen vet riktigt var det skulle kunna sluta. Antingen blir det årtusendets demokratiska nydaning, såtillvida att vardagsrumsmöten och Internet och åsiktsmobilisering samordnas i en härlig kollektiv gräsrotsaktivitet som tillgodoser att Vita huset regerar med ett gediget folkligt och fortlöpande mandat och för evigt skriver om den politiska historien både i USA och annorstädes.
Eller så sveps Barack Obama in i värsta Vita huset-bubblan och/eller blir fångad av realpolitikens begränsningar och alla miljoner amerikaner som donerat pengar och på andra sätt engagerat sig blir mäkta besvikna när deras förväntningar ingalunda uppfylls.
Eller någonstans däremellan.

I vilket fall som helst är det spännande! Särskilt för oss "statsvetare" och journalister. (Här syftar "statsvetare" på sådana som jag som läst en massa statsvetenskap. Vore jag på doktorandnivå eller högre skulle jag ha skippat citationstecknen.)

Jag var alltså med på inte mindre än två sådana gräsrotsmöten (med ett rejält svenskt Lucia-firande inklämt däremellan), båda på Upper West Side.

Kalla mig gärna selektiv som dyker upp just i värsta högborgen – geografiskt, socialt, ekonomiskt och kulturellt – för Obama-ultraliberalerna, eller kanske för schablonbilden av "bleeding heart-Democrats".
Men dels tycker jag att jag "får" hänga med New Yorks liberala elit på Upper West Side, nu när jag vistats ute på vischan bland gruvarbetare, Palinfantaster, risbönder och allt vad det är, dels tror jag inte att agendan hos Obama-aktivister är sååå annorlunda var man än dyker upp. I alla fall inte så länge man begränsar sig till att vara i New York City. Jag försökte hålla mig nära kyrkan med Lucia-tåget, vilket råkade vara på Upper West Side, och så ville jag hitta en grupp som främst skulle diskutera sjukvård, vilket också råkade bli där.

För att ni ska få en idé om hur det lät i de tusentals "Change is Coming – house meeting"-inbjudningar som fanns på Obamas hemsida kommer här två exempel på aktiviteter som ägde rum idag (de som skedde igår finns inte längre kvar, vad jag kan se):
Brunch for Obama (Change is Coming)
A lot of my friends from the campaign have been starting to talk about "what's next?" I am hosting this get together (more an afternoon snack than a brunch) so that we can take the energy from the campaign and talk about what we want to do moving forward. This is less about war stories from the campaign (although those are always welcome) and more about brain storming about "what's next." Everyone is welcome - you bring the ideas and I'll bring the food! (Even if you don't have any ideas - bring yourself.)

What do we do next? (Change is Coming)
Volunteers from the campaign (and others) gathering to discuss what our options for the future are.
–What unites us going forward?
–How do we work towards that?
–What groups are worth our associating with?

Please join us for this open forum and planning meeting.
Detta var två rätt allmänna exempel, sedan fanns det mängder av specialmöten – för kyrkoaktivister, mammor, utländska studenter, alla som är intresserade av sjukvårdsfrågor, senegaleser (japp, i Harlem, förstås) och så vidare och så vidare. Bara här i New York. Sedan har det ju varit tusentals evenemang i hela USA. Rätt många av dem idag arrangerade som brunchmöten.

Den främsta anledningen till att jag är matt är att jag fått ägna hela söndagen åt att organisera allt material kring detta...
Jag var ju där som reporter och inte precis någon aktivist, men det kändes ändå som att det minsta jag kunde göra som tack för att jag fick vara med hemma hos dessa frivilliga människor var att dela med mig av mina fotografier. Så jag lovade att på något sätt skicka bilderna, och som ett brev på posten kom förstås redan i förmiddags två mail med förfrågningar om var fotografierna var, från de båda arrangörerna. (Och som vanligt var en av dem besviken för att min text är på svenska och inte på engelska.)

Så nu har jag hållt på i flera timmar och mailat med arrangörerna och laddat upp bildfiler och grejat med bildtexter och annat...
Att jag skickat foton till en svensk bildbyrå (Scanpix) har inneburit ett visst urval (någorlunda skarpa bilder som passar min text), men de bilder jag skickar till aktivisterna är delvis ett annat urval (bilder som fångar stämningen och där ingen av dem som får dem ser ut som miffon). De bilder som blir roligast att visa här på bloggen är kanske inte heller samma. Och så var det två olika grupper, och eftersom jag även skickat dem till en bildbyrå har det blivit flera olika nummerserier. Dessutom vill alla ha bilderna i olika format (ett urval högupplösta bilder, eller att jag laddar upp dem på någon fotosajt, har varit de olika önskemålen).

I flera timmar har jag nu brottats med att döpa och ladda upp bildfiler, bland annat på Flickr vars funktioner jag nu försöker lära mig. Det tar aldrig slut! "Sociala medier" i all ära, men det är tidsödande ... och knappast särskilt lukrativt (men vad är lukrativt, nu för tiden?).

Tja, det är väl lika bra att jag laddar upp bilderna här på bloggen också. När jag ändå hå¬ler på. Kommer snart! Med lite bildtexter med mer information.

/Gunilla

Obama-gräsrotsmöten I



NEW YORK
Nu har jag lagt ut min text från det jag gjorde i går kväll i mitt textarkiv: Tusentals gräsrötter pratar politik i USA.

Ovanstående bild tog jag hemma hos Viviane Topp i hennes våning på Upper West Side igår kväll. Jag kommer att lägga ut fler bilder här framöver, och tillhörande texter.

/Gunilla

Plastigt på flygplatsen


NEW YORK Detta är en illustration av hur terrorhotet (upplevt eller faktiskt) påverkar vardagen. När jag var på en fiskrestaurang i San Francisco nyligen irriterade jag mig över den i mitt tycke slarviga dukningen. Hur kunde de lägga fram en ynklig liten plastkniv på det här viset?!
Men förklaringen är förstås att restaurangen låg på San Franciscos flygplats, på fel sida av säkerhetskontrollerna för att det skulle funka att duka med en vanlig bordskniv. Det konstiga var att jag, efter sju år med säkerhetskontroller på USA:s flygplatser, inte kom på det själv utan var tvungen att få det förklarat av en servitör. (Till saken hör, kanske, att man rätt ofta får be om en kniv överhuvudtaget på åtminstone enkla amerikanska restauranger.)

/Gunilla

13 December 2008

Lång lördagskväll

NEW YORK Jag är alldeles utmattad efter inte mindre än två rätt intensiva och halvt om halvt utflippade gräsrotsmöten på Upper West Side – och ett svenskt Luciafirande med tåg dessemellan. Återkommer med rapport, och bilder!

/Gunilla

Det virtuella jordklotet – mindboggling!

NEW YORK Apropå föregående inlägg om journalistik v s nätet och så vidare – jag ska läsa in mig på Oscar Swartz' inlägg, med alltid lika blytung argumentation i ämnet.
Men snart ska jag sticka iväg på mitt reportagearbete, så tillsvidare kan ni läsa några av dem:

Lördag med lyftkranar och upphovsmän (mars 2008)
Att konkurrera mot gratis (7 december 2008)

Fler länkar kommer (kanske). Fast egentligen behövs det inte, eftersom Oscars texter alltid är proppfulla av länkar. Så ni kommer att vara fullt sysselsatta ändå.

Ett utdrag med lite modern historieskrivning om hur det var 1994 (vilket för övrigt var samma år som jag började på journalistlinjen i Stockholm):
Jag /Oscar, alltså/ hade studerat i New York och var överlycklig över faxen som gjorde att man kunde skriva en artikel i New York och sedan faxa den till Dagens Nyheter, där den manuellt skrevs in igen. I New York ligger Svenska Kyrkan i det makalösa läget 48:e gatan precis vid Fifth Avenue. De hade ett läsrum med svenska tidningar: Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och kanske andra. En del som bodde i New York gick dit och bläddrade i en hel månads skörd ibland för att veta vad som hände i Sverige. Det fanns inget annat sätt att orientera sig.
(– – –)
Alla tidningar ligger ute på nätet gratis nu. Förmodligen läses mer tidningstext än någonsin. Tidigare var tidningen förbehållen den som köpte ett pappersexemplar. I New York gick man till kyrkan. New York Times kunde man i stort sett inte läsa i Sverige och den kostade en förmögenhet. Beatrice och andra bakåtsträvare: ser ni inte revolutionen? Det hela är ju magiskt! Mindboggling! Vi kan läsa pakistanska tidningar var vi än befinner oss på jorden. Detta har hänt på bara några år!
Oscar påminde i ett av sina inlägg om detta gamla fina nätfenomen, med New Jersey-kille vid namn Gary Brolsma, som jag inte hade sett på flera år:

Visst gör hans framträdande en glad?!

/Gunilla

Tillkämpad medieoptimism

NEW YORK Häromdagen blev jag intervjuad. Mer om sammanhanget senare (när det är dags för publicering?). Jag hade bävat för att låta bitter och gnällig, och slog därför över åt andra hållet – blev extremt speedad, pratade hur mycket som helst och drog in på allsköns anekdoter och underliga sidospår för den stackars, men skickliga och empatiska, intervjuaren.

Det som jag trodde att jag skulle prata mest om, de effekter jag kan se av den eländiga recessionen och av den snabba mediebransch-strukturomvandlingen, kom vi fram till på allvar först på slutet, efter flera timmars samtal.

Jag borde ha läst denna artikel av Arne Ruth och Bjarne Stenqvist innan, för den diskuterar ungefär det jag försökte säga, men mer välformulerat. Nämligen att jag verkligen bejakar allt som har med nya/sociala medier och ny teknik att göra, men att jag tyvärr inte kan se att det ger några ekonomiska förutsättningar för mig att göra mer fältarbete och fler resereportageresor (å andra sidan kanske det inte vore någon förlust – annat än för mig, förstås). Ett utdrag:
Journalistkåren har fortfarande en viktig funktion att fylla. Men dess medlemmar måste förstå att sammanhanget har förändrats. De är inte längre ensamma på banan, monopolet är borta, och även de måste anpassa sig till ett arbetssätt där andra än utbildade journalister publicerar sig med anspråk på att bli tagna på allvar.

Vi kan sannolikt se optimistiskt på yrkets framtid om dagstidningarna klarar denna omställning. De måste i så fall bygga en arkitektur som gynnar verkligt deltagande och förvandlar tidningarna till öppna plattformar för nya, samhällsdanande berättelser. En genomarbetad nyhetsjournalistik kan samspela med djupreportage, analyser och kommentarer som kräver tryckta medier för att bli lästa. Det demokratiska samtalet kan i så fall bli ännu bredare, tydligare och mer djuplodande. Det finns därför skäl att tro på en framtid även för papperstidningen.

Ett stort frågetecken återstår dock: hittills har tidningarna kunnat sälja annonser i tillräcklig omfattning för att betala för förhållandevis stora redaktioner. Kommer den affärsmodellen att kunna bestå för "tidningar" som i växande utsträckning lever sitt liv på nätet? På den punkten ger kanske trots allt Jarvis och Roussels Googleutopi en föraning om kommande strukturförändringar.
Gammal skåpmat? Ja, kanske, men aktuellt att diskutera ett tag till, skulle jag tro.

/Gunilla