31 May 2010

Torontotripp


NEW YORK Jag är i full färd med att planera nästa reportageresa, till det stora landet i norr. Om en vecka bär det av till Toronto, där jag faktiskt aldrig varit!

Punkterna på kartan betyder inte så mycket än. Jag har bara testat några möjliga destinationer, som MOCCA, på Google Maps för att få en uppfattning om var saker jag är intresserad av ligger. Det viktigaste med resan är en viss intervju, och det är där fokus kommer att ligga – men jag hoppas också kunna skaffa mig lite allmän koll på åtminstone downtown Toronto. Pluppen D längst till vänster är mitt tilltänkta B&B, ifall de har rum.

Tipsa gärna om saker man inte får missa ens på ett ultrakort Toronto-besök, till exempel om bra restauranger!
Här finns annars tips i överflöd: http://www.torontolife.com

/Gunilla

30 May 2010

Schyssta (mat)bananer



NEW YORK Stilig försäljningsteknik, eller hur?! Denna kvinna säljer plaintains, matbananer, genom att lägga upp dem synnerligen stiligt. (Jag har skurit ut dem, se nedan, så syns det bättre.)

Bilden är tagen på Pétionville Club, Haitis enda golfbana – som förvandlades till flyktingläger den 12 januari.

Detalj:


/Gunilla

L'Église Sacré-Coeur de Turgeau, Port-au-Prince

















/Gunilla

"Harlem Gospel Brunch" i Midtown


NEW YORK Detta foto tog jag från flygbussen när den for genom området kring Times Square i fredags, närmare bestämt från 42:a gatan. Nog är det lite bondfångeri när man försöker locka turisterna med Harlemgospelbrunch när det inte är i Harlem..?! Fast det kan ju vara en Harlemkör som gästar Midtown, förstås. Annars är det ett solklart fall av renommésnyltning!

Uppdatering: OK, här är dealen: http://www.bbkingblues.com/brunch/index.shtml
Det är säkert genuint (åtminstone för att vara en turistfälla)!

/Gunilla

En bild från mitt arbetsrum


NEW YORK Som en liten omväxling till Haiti-inläggen får ni här en bild av de nyligen omorganiserade bokhyllorna i mitt arbetsrum (jag har en tidskriftshylla också...). Det är detta jag ser ner jag sitter och skriver. Ännu inte helt i perfekt ordning eftersom jag tryckt in en massa prylar och papper som jag inte vet vad jag ska göra av, men dock.

Som synes har jag hakat på trenden med färgsortering, som jag gillar skarpt.

Två hyllplan avviker dock från mönstret. Det är dem jag markerat nedan. De innehåller min Harlem-litteratur, och den ville jag ha samlad (satte först gröna prickar på varje rygg, men var rädd att det inte skulle hjälpa). Så de två planen fick en egen, separat färgsortering.
Ska0308rmavbild 2010-05-29 kl. 10.59.12 (9 dokument, 9 sidor totalt)

I nästa inlägg blir det mer Haiti igen... Kanske ska jag berätta mer om livet i Haitis tält. Där pysslar man inte med att sortera böcker efter färg – utan mer med att hålla regnvattnet borta och att försöka sova lite, trots hungern, oron, värmen, fukten, oljuden och trängseln.

/Gunilla


Apropå min "Aba Préval"-text



NEW YORK Säg inte att inte textformaten i de svenska kvaloiderna krympt. När DN gjordes om från broadsheet till tabloid, för några år sedan, påstod faktiskt den dåvarande redaktionsledningen utåt att det blott skulle bli fråga om en marginell minskning av artikellängderna. Vilket naturligtvis inte stämde. Vem som helst kunde ju räkna ut att det var en bluff.

I nedanstående text fick jag skriva ovanligt lååångt med nutida mått mätt: 3 500 tecken, utgiven av TT som så kallad "helgtext" (d v s "reportage").

I den version som SvD publicerade igår var knappt hälften struket; knappt 1 900 tecken återstod (fram till mellanrubriken "Kommers", se nedan). Bara en enda (1) av mina tre (3) intervjupersoner återstod. Tre var ju bara det alltför få för "multi-sourced journalism", som är mitt ideal (fast jag hade ju förstås pratat med många fler människor, vars röster inte redovisades).

Ändå var det den enda artikeln, med en gammal faktaruta som gott hade kunnat skippas, på en av SvD:s utrikessidor. Annars fanns där ett foto och flera – välbehövliga – annonser:

New York Times publicerade ett motsvarande reportage idag. Det är på knappt 7 000 tecken. Antalet personer som kommer till tals explicit i texten: sju.

Ja, jag vet att längden inte är allt och att läsarna kanske inte är sååå intresserade av Haiti – på bekostnad av annat, till exempel sin tid – att de vill ha en så lång text. Men i alla fall. Jag tyckte att detta var ett intressant exempel.

För övrigt träffade jag New York Times' team på Hotel Oloffsons veranda i tisdags, innan de susade iväg mot flygplatsen.

Fotot ovan tog jag i Delmas, en stadsdel i Port-au-Prince. Fotot nedan tog jag i förra veckan, dagen innan texten skrevs. Den föreställer Préval-demonstranter, dock inte på Champs des Mars – omkring presidentpalatset – utan alldeles utanför mitt hotell. Praktiskt när nyheterna kommer hem till en... ;-) Jag tog, kan jag väl erkänna, fotot från hotelltomten. Lite svårt att se, men till höger finns en av de skyltar jag skriver om, med texten "Aba Préval" – se även bilden högst upp, som blir större om ni klickar på den.

Fast tre gånger var jag nere vid tältlägren på Champs des Mars, bland annat en dag med brinnande däck och oroliga, unga män – så jag sköter liksom inte all bevakning från hotellet...

För fyra år sedan stod jag på exakt samma plats på hotelltomten, och noterade de tusentals människor som sprang gatan fram med krav på att René Préval skulle erkännas som segrare i presidentvalet, upprörda över att rösträkningen drog ut på tiden. Då var han desto mer populär.

/Gunilla

Text, skriven på nolltid och utskickad av TT i torsdags

Regnperioden får Haitis tältinvånare att misströsta

Den senaste veckan har det varit spänt i lägren kring det kollapsade presidentpalatset mitt i Port-au-Prince. Demonstranterna är arga på både den haitiska regeringen och FN.
"Aba Préval!" är slagordet som ropas och sprayas av unga män, i delar av den jordbävningsdrabbade huvudstaden.
"Ner med Préval" lyder översättningen från kreolska. Innebörden är ett djupt misstroende mot Haitis president, René Préval – som anses vara en svag ledare under det svåra krisläge som råder.
Det är meningen att Haiti ska hålla val i slutet av året, men de mest aggressiva demonstranterna tycker att president Préval bör avgå omgående.
Läget har varit extra spänt den senaste veckan, med sammanstötningar mellan studenter och den haitiska polisen – som även satt in tårgas. Fordon från FN-styrkan Minustah har attackerats, och bildäck har satts i brand.
Att människor i Port-au-Prince, och de drabbade mindre städerna i Haiti, är frustrerade är inte konstigt. I över fyra månader har hundratusentals trängts ihop i ett gytter av tält och skjul. Lägren finns över hela sta'n – och i de största bor över 50 000 personer.

Tropiska skyfall
Att regnperioden börjat och förvandlar lägermarken till lervälling gör inget bättre.
– När människor är arga händer det tyvärr att de kastar stenar, säger missionären Patrick Moynihan som sedan många år driver skolan Louverture Cleary.
Han är rädd att tältlägren – utöver en bitvis katastrofal humanitär situation – bildar nya, politiska konflikthärdar.
–För att undvika oro måste regeringen skapa ordning och reda. Människor som blivit hemlösa ska förstås få hjälp – men det finns även många som söker sig till lägren för att få vad som erbjuds där: rent vatten, mediciner, latriner. Det har många haitier alltid saknat, säger han.
-Om inte lägren ska bli permanenta måste planeringen för riktiga hus med ordnade ägarförhållanden, avlopp, skolor och arbetstillfällen komma igång.

Kommers
Men tältstäderna i Port-au-Prince är fullfjädrade samhällen, där det är full rulle på kommersen med livsmedel, skönhetsprodukter, husgeråd och mobiltelefoner. Organisationer som Oxfam, Rädda barnen, Röda korset och Unicef finns på plats. De driver skolor och enkla vårdcentraler. Behoven är ändå enorma.
När TT besöker Pétionville Club, en privatklubb vars golfbana i januari plötsligt förvandlades till flyktingläger, köar hundratals människor i konkurrens om de jobb som finns genom "Cash for Work". 50 män och 50 kvinnor plockas ut för att jobba med renhållning under ett par veckor. På så vis blir området renare, och det blir ett flöde av kontanter till den lokala ekonomin.
-Vi hade 54 000 invånare. Men nu är vi nere på 47 000, eftersom vi flyttade så många vi kunde inför regnperioden, berättar André Mackenzie som är lägerchef och anställd av Catholic Relief Service.
–Människor vill gärna flytta när de får tillfälle. Det finns mer plats i områdena de kommer till. Men det är inte en långsiktig lösning.
Tack vare den amerikanska militärens insatser har Pétionville Club dränerande kanaler, för att leda bort regnet. Men få läger är så välordnade.
Ett svårt problem är säkerheten för inte minst kvinnor och barn. I flera månader har de utsatts för våldtäkter och övergrepp, ett resultat av frustration och maktförhållanden i de trånga och mörka lägren.
En ökad andel poliser och bättre belysning ska ge mer trygghet. I juni börjar en FN-polisstyrka med enbart kvinnor från Bangladesh patrullera, vilket FN:s polisrådgivare, svenska Ann-Marie Orler, kommenterar så här:
–Dessa kvinnor kommer att jobba nära den haitiska poliskåren för att bringa säkerhet till män och kvinnor i flyktinglägren i och omkring Port-au-Prince.

Debut i YourLife (för mig och för Haiti)


NEW YORK Kolla in nya magasinet YourLifes sajt där en text jag skrivit om Haiti finns med (samt fyra av mina Haiti-fotografier). Hm, texten skrevs för bara några dagar sedan, ändå känns det som att jag har massor av nya saker och insikter att lägga till...

Missa heller inte Caroline Geijers "kulturkoll" varje vecka!

/Gunilla

Inspiration för Haitis amputerade


NEW YORK Jag har ju lagt upp några bilder om proteskliniken jag vistades tre dagar på, här, här och här. Hoppas hitta någon som vill ha ett reportage om den, och så tänkte jag göra ett bildspel som väl en vacker dag hamnar här på bloggen.

Egentligen är det en dokumentärfilm man borde göra. Det här var ett sådant tillfälle det kändes som att det är synd att jag inte jobbar med TV eller video.

Tack vare fyisoterapeuten (är det samma sak som "sjukgymnasten"?) Claude Hillel genom vilken jag hamnade där – via en gemensam vän – hittade jag videon ovan, av amerikanske Josh Sundquist. I februari berättade han om hur den kom till, och att den dubbats för att visas på utomhusskärmar ("Bio under stjärnorna" eller "Sinema Anba Zetwal" som det blir på haitisk kreolska) runt om i Haiti.

/Gunilla

29 May 2010

Några läs- och lyssningstips

NEW YORK God journalistik, tips på sådant jag läst och hört de senaste dagarna (uppdateras med fler, vartefter jag letar fram länkarna):

"De skrattade bara; så berövades Safet sitt människovärde"Maciej Zaremba granskar mobbning på arbetsplatser i Dagens Nyheter:
"”Safet, du kommer arbeta på gården.” Det händer allt oftare att Andersson personligen, någon av hans släktingar eller en arbetsledare beordrar Safet att lämna maskinen för att mata kor, lägga klinker eller renovera någon av familjens lägenheter. Det hade kunnat vara en omväxling från blästringen. Men var gång han kommer tillbaka till verkstaden blir han utskälld för att arbetet blivit eftersatt. Han är en odugling som inte hänger med. Därför ska han ha lägst lön av alla. Det händer att Andersson kommer till hans maskin, ler sitt speciella leende och viskar att han Safet inte förtjänar lika lön, då ju brödet därborta i Bosnien är så billigt. Han måste därför arbeta för tre för att göra Andersson nöjd."
"Pånyttfödelsens land" i Axess, Torbjörn Elenskys essä om korsbefruktningar mellan hispanskt och anglosaxiskt i USA. Citat:
"Spanglish, som blandningen mellan spanska och engelska kallas, är idag ett framväxande nytt världsspråk. Det har av en del jämförts med jiddisch, som ju under medeltiden utvecklades ur blandningen av tyska och hebreiska till att bli ett eget språk. De spanska influenserna i den amerikanska vokabulären är bland annat klassiska cowboytermer, som lasso, wrangler, buckaroo och rodeo, men leken med språken i den respektlöst vitala spanglish som nu frodas är något helt nytt. Flera av orden är helt enkelt engelska uttalat på spanska, som ”dogibag” (doggy bag), ”friki” (freaky) eller ”jonron” (homerun), medan andra är ett slags mellanspråkliga ordlekar, som till exempel ”culear” som betyder att vara cool, men också kan betyda att vara rädd."
Lotten Collins reportage i SR P1 Konflikts sändning från Colombia – bra exempel på utrikesreportage i radion, med närvaro och ljudliga miljöer:
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1300&grupp=9035&artikel=3731057

Reprisering av intervju 1996 med Ingrid Segerstedt-Wiberg i SR P1 Publicerat: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2792&artikel=3720165
Henne borde man förstås ha träffat... Hon verkar ha varit "one of a kind". Utdrag (från 27:29):
Alltså, det där är så rörande, den där frågan. "Du som är gammal nu och är över 80 år. Nu ska du sitta och ha det lugnt och skönt."
Jag bara undrar hur jag ska tala om för dem som kommer och vill ha hjälp, att jag ska sitta och ha det lugnt och skönt?
Kan du ge mig ett exempel på hur jag ska bära mig åt för att säga det?
Att nu kan jag inte bry mig om er, för jag är gammal och vill ha det lugnt och skönt, hur världen än ser ut?
Det finns annat som är viktigare..?
– Ja, jag tror det. Dessutom tror jag att det är tråkigt att sitta och ha det lugnt och skönt, om det händer en massa elände runt omkring en.
/Gunilla

Vykort från Port-au-Prince


Hjärtliga hälsningar från Carrefour Feuille, fem minuter med bil från mitt hotell! Det är ett av de områden som drabbats värst av jordbävningen i januari. Samtidigt såg det rätt illa ut även tidigare...

Detta är en av de sista bilder jag tog i Port-au-Prince, innan jag for hem till New York. Om det inte framgår så regnade det.

Försök tänka er in i vad som händer när det regnar: jord och sopor sköljs nerför slänterna; tält och skjul fylls av vatten, allt blir vått, de små varulager människor skrapat ihop för att ha något att sälja måste skyddas från förstörelse... Och dessa tropiska regn, som åtminstone är varma, kommer att hålla på länge.

Jag har alltså överlevt trafiken, eventuella nya naturkatastrofer, att klättra omkring i raserade hus, att glida omkring bland berusade ynglingar kvällstid i ett av tältlägren och att flyga hem över Atlanten. Undrar vad min mamma oroade sig mest över med resan? Troligen allt detta och många andra saker.

Om några månader lär jag vara tillbaka i Haiti igen. Fler foton från resan lär dyka upp här på bloggen framöver, kanske också ett bildspel!

Vi tar en bild till:

Jag måste medge att jag strax innan jag tog dessa fotografier, på väg hem från ett lyckat sopsorteringsprojekt (!) i Carrefour Feuille, sade till mitt resesällskap något i stil med: "Wow, this is great! Please stop here!".
Detta i ren förtjusning över att jag upptäckte en plats där det var extra bra att parkera bilen vi färdades i (en FN-jeep) och extra bra att stå för att få en panoramisk överblick av förödelsen i dalgången. Ett fint så kallat fototillfälle, med andra ord.
Och en stund kände mig som en riktig "disaster tourist" som frossar i elände.
Tills jag kom på att jag faktiskt for till Haiti för att dokumentera hur det ser ut där fyra månader efter katastrofen. Jag befann mig just precis där jag skulle.

/Gunilla

27 May 2010

Dagens Obamulett-bild



PORT-AU-PRINCE Eftersom fotot på Kinkins Obama-amulett häromkvällen blev lite otydligt kommer här en ny variant, tagen idag.
Det är fortfarande något av en gåta vad denne 15-åring från Cité Soleil gör här på hotellet, och vilken relation han har till de unga-vuxna amerikaner som är hans "friends" – men det är något fascinerande med honom. Han säger att han nu köpt en boll för pengarna han fick från de portugiska journalisterna! Han har en iTunes och lite annat, som jag antar att han fått från amerikanarna.
Hm, jag kanske inte berättade så mycket om bollen, men se mitt Twitterkonto för detaljer. Det blev en Obama-vinkling här på bloggen...

/Gunilla

26 May 2010

En buss jag blev glad av




/Gunilla

Kinkins obamulett


PORT-AU-PRINCE Den här bilden föreställer Mackenzie Alfred, 15 år, kallad "Kinkin", från Cité Soleil. Han har en familjen Obama-klocka och en Barack Obama-amulett, och tänker själv bli Haitis president.
Om Barack Obama lyckades bli vald till USA:s president är det faktiskt inte alldeles osannolikt att Kinkin har samma chans i Haiti.
Jo, kanske lite osannolikt ändå. Men själv var han glasklar över sin framtidsplan när vi frågade.
Läs om honom här: http://twitter.com/gunillakinn – och ni som har möjlighet även i portugisiska A Bola framöver.

/Gunilla

P S Det verkar logiskt att namnet borde skrivas "Ken-ken" och inte "Kinkin", eftersom det ju kommer av Mackenzie. Men han godkände själv stavningen när jag försökte kolla på en lapp, och det spelar kanske ingen roll eftersom det mest existerar i talspråk. Nu har det i alla fall blivit "Kinkin" på Twitter, som jag inte kan redigera.

25 May 2010

En dag på jobbet



PORT-AU-PRINCE Här är ett av sta'ns många jordbävningsdrabbade hus. Det var förstås oemotståndligt att göra ett litet hembesök. (Ja, jag vet att jag ser ut som en vandrande reporterklyscha, med min khakifärgade skjorta.)

Mannen som ledsagade mig – och drog mig uppför högarna av cement och stenar – heter Beland Inocent, och har själv byggt huset. Nu bor han och hans familj i ett tält i närheten.



Här är passagen vi klättrade genom (jämför bilden högst upp, där samma passage ses från andra hållet).


Vi var alltså inte inne i själva huset, utan betraktade det från sidan. Men två personer var upptagna med, eller kontrakterade av Beland för, att hitta grejer att ta tillvara, till exempel armeringsjärn, därinne.




Detta är två av grannkåkarna. Rummet till vänster fungerade som kapell, fram till den 12 januari.

Och här är resterna av något man ser överallt i Port-au-Prince: en lotteributik, för alla som drömmer om storvinsten. Av någon aning heter lotterierna i regel "New York".


Gårdagen innefattade en hel del andra besök, bland annat i tältlägret på Pétionville Club (en golfbana) och på ett byggvaruhus där de har fullt upp just nu. Och så fotograferade jag hur många jordbävningsförstörda fastigheter och föremål som helst.

Vad hade ni för er på jobbet igår? :-)

/Gunilla

23 May 2010

22 May 2010

Poliskvinnor från Bangladesh på Delta Camp


PORT-AU-PRINCE (eller Pòtoprens, som det stavas på kreyol ayisyen) Fotot föreställer en grupp riktigt coola damer – världens näst första FN-poliskompani bestående av enbart kvinnor! Jag hängde med dem i några timmar idag.
När alla är på plats blir de 110 stycken. De kommer från Bangladesh, och ska det närmaste året patrullera i de haitiska flyktinglägren. De har just anlänt till Port-au-Prince, och är för närvarande upptagna med att bygga upp de baracker de själva ska bo i. I juni ska de vara utbildade (lokalkunskap, som påbyggnad till tre månaders samkörning hemma i Bangladesh) och redo att börja jobba.
Det allra första kompaniet poliskvinnor i FN-tjänst skickades från Indien till Liberia häromåret.

Apropå detta kan ni läsa mitt porträtt av Ann-Marie Orler, som – om jag minns rätt – var den som kom överens om denna ordning med Bangladeshs polischef, här: http://jusektidningen.se/Jusektidningen/Nyheter/Portrattet1/Varldens-top-cop. Jag citerar mig själv:

En av de viktigaste uppgifterna för Ann-Marie Orler är att öka andelen kvinnliga FN-poliser i fält.

Idag är den åtta procent. Målet är 20 procent 2014; på sikt helst 50. FNs medlemsländer får satsa på att få fler kvinnor i sina poliskårer, så att rekryteringsbasen blir större. (Av svenska poliser är ungefär 40 procent kvinnor.)

– Strävan har funnits länge. Men när jag kom hit blev det naturligt att frågan hamnade hos mig. Jag har satt ner foten och sagt att det är dags att få saker att hända, förklarar Ann-Marie Orler, som fått Bangladesh och Rwanda att utlova kvinnor till FNs polisstyrkor.

– Väldigt många kvinnor och barn blir offer i krig och konflikter. Ofta har de drabbats av uniformsklädda män, militärer. Kommer det då en kvinna i FN-uniform så signalerar det “Du kan lita på mig”. På så vis kan FN nå fler.

/Gunilla

Cathédrale Notre-Dame de L'Assomption






PORT-AU-PRINCE Här är katedralen, en av de byggnader som skadades svårast av jordbävningen i januari. Så gott som alla katolska kyrkor i Port-au-Prince drabbades hårt (och biskopen dog).
Här är Reuters bilder från januari, inklusive ett flygfoto.

/Gunilla

Prime location i Port-au-Prince


PORT-AU-PRINCE Här är några av tälten på Champ des Mars, vilket närmast kan jämföras med att det skulle byggas tältläger i Kungsträdgården (fast på ett mycket större område). I bakgrunden skymtar det kollapsade presidentpalatset, som ni även såg på bild här.
Sisådär en miljon haitier bor i sådana här tält eller i liknande, eller i skjul av brädlappar och korrigerad plåt. Små och stora läger finns lite här och var i sta'n. I de största bor tiotusentals människor. De miserabla förhållanden har blivit ännu värre på grund av skyfallen som började häromdagen.

/Gunilla

En ny förort...


PORT-AU-PRINCE Här är en av alla tältstäder som vuxit upp för och av Haitis dryga miljonen internflyktingar, en bit utanför huvudstaden Port-au-Prince.
Fotot är taget under en bilresa från Deschapelles.

/Gunilla

Veckans kontor


PORT-AU-PRINCE Mitt karibiska home away from home...

/Gunilla

21 May 2010

Sättningsskador


DESCHAPELLES Detta foto av presidentpalatset i Port-au-Prince tog jag i måndags. På tisdagen var det Haitiska flaggans dag, och till dess hade det kommit upp en rejäl flaggstång med den rödblåa flaggan framför. Annars har det nog inte hänt så mycket här på sistone.
För drygt sex år sedan, på nyårsdagen 2004, var jag inne i palatset och utanför det, i samband med *firandet* av Haitis tvåhundraårsdag som fri republik då Jean-Bertrand Aristide hade mottagning och höll tal. En dryg månad senare tvingades han gå i exil i Sydafrika.

/Gunilla

På väg att få proteser




DESCHAPELLES Får verkligen anstränga mig för att inte börja lägga upp fler bilder av alla jag tagit de senaste dagarna. Jag hinner verkligen inte gå igenom dem och gallra, och måste prioritera annat – men här kommer i alla fall några foton till. Namn och grejer dyker kanske upp när jag ehhhh....går igenom allt, inklusive mina anteckningar.

/Gunilla

20 May 2010

Protesmåttagning i Port-au-Prince



DESCHAPELLES Detta är ett av cirka tusen fotografier jag tagit av den protesprocess jag följt de två senaste dagarna, i Port-au-Prince (bilden) och Deschapelles.
Albert Schweitzer-sjukhuset i Descahapelles finns sedan i februari en fantastisk liten "benfabrik", ett ortopediskt laboratorium sponsrat av amerikanska företaget Hanger där det tillverkas ben och armar för fullt. Det är troligen den mest avancerade protestillverkning som nu finns i Haiti, med moderna proteser, rehabiliteringsmöjligheter och terapi.
Får berätta mer när jag hinner – men tillsvidare kan jag säga att det är både smärta och glädje i ett! För några månader sedan var det nog mest bara smärta.
Flickan på bilden har jag för mig heter Georgine. Hon är fyra år och bor med sin familj i ett tält i Port-au-Prince. Om en vecka har hon fått ett nytt högerben.


Anna från Washington är en av de ortopeder som jobbar på kliniken. Som synes är hon duktig på att få kontakt med sina små patienter, som här där hon lyckades pigga upp lilla Georgine med hjälp en operationshandske.

Jag har fullt upp med alla intryck här i Haiti – förutom protestutprovning har jag spanat på läget bland raserade hus i Port-au-Prince samt besökt trädplanteringsprojekt på vischan och lite annat smått och gott. Bloggande på sparlåga tillsvidare.

/Gunilla

18 May 2010

Lars Vilks "förtjänar ett aktivt stöd"

PORT-AU-PRINCE Där satt den! Världen känns inte riktigt lika galen, som den gjorde för några dagar sedan. Det har varit många bra inlägg i debatten (se några länkar i mina föregående bloggposter), främst – vad jag kunnat se – i olika delar av Sydsvenskan och Expressen.

Men Johan Lundberg och Paulina Neuding skriver alltså i DN Debatt idag. Citat:
"Möjligheten att på universitet – i form av föreläsningar, seminarier eller forskning – pröva hypoteser och tankegångar är själva fundamentet i det samhälle som vuxit fram efter upplysningen. När olika grupper i kraft av styrka, svaghet eller ekonomiskt inflytande börjar diktera vad som får sägas och inte sägas, vad som är sant och inte sant, är en viktig grundstomme i det fria samhället hotad.

Denna grundstomme kan inte skyddas enbart på politisk väg eller med polisinsatser. Den kräver att vi alla som verkar i det civila samhället står upp mot hoten, tills de grupper och individer som står bakom dem inser att de inte har någon effekt.

Det är detta som Lars Vilks har gjort. Han har med ett föredömligt stoiskt sinnelag hela tiden uthärdat hoten och uppståndelsen. Han har ständigt försökt att skämta bort allvaret i situationen för hans egen del.
Denna attityd, som hans islamistiska belackare onekligen skulle kunna ha något att lära av, har emellertid misstänkliggjorts och avsiktligt missförståtts som att det skulle handla om oansvarigt varumärkesbyggande och glädje över att få befinna sig i rampljuset.
I själva verket har Lars Vilks med fara för sitt eget liv visat var gränsen för yttrandefriheten numera går i Sverige. Han förtjänar ett aktivt stöd i den fortsatta kampen för några av det fria samhällets allra viktigaste principer och värden."

Kan bara hålla med. Av alla de obehagliga tankeströmningar som dykt upp apropå hoten mot Lars Vilks stör jag mig nog mest på dem som påstår att han gjort allting för att få uppmärksamhet. Utmärkt att Lundberg&Neuding tar upp det (se det citerade stycket ovan).

Samma sak skedde när Monica Antonsson kom med boken som avslöjade vilken soppa den "sanna" boken Gömda var. Jag vet inte hur många som i debatten påstod sig veta att hon hade skrivit boken för att få uppmärksamhet och göra sig ett namn genom att attackera Liza Marklund – påståenden så genomkorkade att jag inte ens ids kommentera dem.

Snart kommer det förresten några Port-au-Prince-snap shots här på bloggen!

Uppdatering: Missa inte Sanna Raymans texter i SvD!

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/fran-tallerud-till-haag-tre-ar-med-vilksdebatten_4732679.svd

http://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=19326

/Gunilla


Isberg på vift

PORT-AU-PRINCE I samband med FN:s klimatkonferens i Köpenhamn i fjol skapades flera konstutställningar och installationer på klimattemat. Nedanstående pressmeddelande handlar om en av dem.
Det berör de teman jag gjorde reportage om 2005 och 2006, för MiljöAktuellt, Fokus, Amnesty Press och Rädda barnens tidning BARN – om hur klimatförändringar ändrar människors livsbetingelser i det arktiska klimatet.
Nog för att det förefaller lockande att fördjupa sig i en isbergsstory – men just nu hinner knappt ens läsa igenom texten. Har fullt upp med att inte få värmeslag... Men det är en potentiellt fascinerande eller möjligen knäpp grej, som någon annan kanske är intresserad av.
De får gärna skicka isberget hit till Haiti på något vis...

/Gunilla


The start of an uncertain journey

Iceberg with artworks breaks loose

The Hague, 18 May 2010 – The big moment for the sculptures of Dutch artist Ap Verheggen has come. The iceberg in Greenland on which he placed his artwork “Dog Sled Riders” back in March has broken loose. The uncertain journey can be followed on the website www.coolemotion.org, via GPS, photos, and video.

Satellite images show that the iceberg on which Verheggen placed his sculptures in March have started to move. It drifts away from the island of Uummannaq with an unknown destination. In the end, the iceberg melts and the sculptures will go down. When this will happen, no one knows.

The sculptures are a symbol for the forced changes in culture of the Inuit as a result of extreme climate change. The inhabitants are looking for a new way of living to maintain their ‘own’ identity. Verheggen wants to draw attention to the cultural consequences of the fast changing climate in the Arctic. “Climate change=Culture change” is his motto.

The melting of the ice threatens the ancient culture of the Inuit. The inhabitants of Uummannaq, a tiny island in the Northwest of Greenland, are still dependant on hunting with dog sleds for their food provision. Last winter, for the first time, hunting was not possible which is directly threatening their existence.

During hunting the dog sled rider determines when the journey starts, where it heads and when it’s over. Verheggen plays with this idea as he puts two abstract sculptures, representing dog sled riders, on an iceberg and lets nature decide how the journey will proceed. The goal of the artist is to show that we should stop ‘blaming, naming and shaming’. Verheggen: “We have to put our energy in solutions. Climate change cannot be stopped. The climate always changes and will keep on changing, these are dynamic processes. Our culture always adapted to these changes, but now we are discussing the causes without looking at the future.”

With this art project Verheggen tries to make people look at the concept of climate change in another way: “The people of Uummannaq are now forced to change their culture due to the changing climate. One day it will be our turn. Will we manage?”

Have a look at: www.coolemotion.org

17 May 2010

Svar på tal från fransk-haitiske Dumas



PORT-AU-PRINCE
Jag hade ingen aning om att Alexandre Dumas den äldre – han som bland annat skrev De tre musketörerna – hade haitiska rötter! Om jag förstår saken rätt var hans farmor en haitisk slavinna, som sedermera befriades och fick barn – Dumas den ännu äldre – med en fransk ädling.
Detta enligt denna intressanta postning om debatten om att Gérard Depardieu ska spela Dumas i en kommande fransk film. Bra citat:
"Dumas was often taunted for his race and once famously responded to a critic: “My father was a mulatto, my grandfather was a Negro, and my great-grandfather a monkey. You see, sir, my family starts where yours ends.”"
Ovan några bilder som visar hur Alexandre Dumas porträtterats, framgooglade.
Något säger mig att jag läst en intressant essä någonstans någon gång om hur människor med blandat ursprung framställts genom tiderna, det vill säga exempelvis som mer eller mindre svarta – och hur detta ändrades i och med fotografiets framkomst. Det vill säga ungefär i samma veva som Dumas' storhetstid, antar jag? Detta kan också vara något slags minnesfragment från en guidad visning på Nationalmuseet eller nå't...eller något jag läst som Oivvio Polite skrivit...

Något som vore än mer intressant är att en vacker dag kolla upp relationen mellan Frankrike och Haiti på 1800-talet – exempelvis vilka föreställningar som fanns i Paris sjangtila salar om den forna franska kolonin (som ju blev självständig redan 1803, och tvingades betala rejäla summor pengar som ersättning)!

/Gunilla

Risk för självcensur och tystnad

PORT-AU-PRINCE Här är en utmärkt och klarsynt text ur Sydsvenskan, som handlar just om det jag skrev häromdagen – att det trots mycket rapportering och mycket tyckande är alltför tyst om hoten mot Lars Vilks:
http://www.sydsvenskan.se/opinion/huvudledare/article875094/Vi-ar-alla-Lars-Vilks.html
Citat (egentligen vill jag återge hela...så klicka på länken ovan):
"I denna stund tiger alltför många som borde tala tydligt.
Från statsminister Fredrik Reinfeldt (M) hörs inte ett knyst.
Från Mona Sahlin (S) inte ett pip.
(– – –)
Högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP), som borde bli bestört när en föreläsning på ett svenskt universitet stoppas med våld, har inget att bidra med.
Folkpartiets ordförande Jan Björklund är tyst. Maud Olofsson (C) är tyst. Göran Hägglund (KD) likaså. De gröna språkrören språkar om allt annat.
(– – –)
Publicistklubben, som ser som sin främsta uppgift ”att slå vakt om tryckfriheten och yttrandefriheten” är mållös, dess ordförande Ulrika Knutson har tidigare valt att håna Lars Vilks.
Tidningsutgivarna, en organisation som hävdar att den ”kämpar för den svenska tryck- och yttrandefriheten” föredrar av allt att döma att kämpa i det tysta.
(– – –)
Vilks är envis. Vilks är besvärlig. Han ger sig inte. Det i sig provocerar. Inte minst många som annars talar stort och vackert om konstens frihet och skyldighet att utmana. Nu vänder de ut och in på argumenten för att rättfärdiga att just Vilks provokationer är osmakliga och felriktade."
Thomas Mattsson skriver klokt på temat "självcensur" i Expressen:
"...tyvärr tror jag att det finns en risk för att kritikstormen mot Lars Vilks – och alla hot och attacker – får andra konstnärer, författare, journalister och opinionsbildare att dra öronen åt sig en smula.
(– – –)
Ingen kommer erkänna, vi säger alla de vackra orden om yttrandefrihet och tryckfrihet, men jag tror att självcensuren lurar runt hörnet inte bara i konstgallerier och på lärosäten utan också på många tidningsredaktioner, tv-bolag och bokförlag."
Så undrar jag om inte någon redaktion erbjudit Lars Vilks att hålla sin "föreläsning" i medieform istället för som föreläsning?
Relevansen och aktualiteten saknas sannerligen inte, och hans exempel hade ju kunnat publiceras i vilken tidning som helst i en diskussion om kontroversiell konst... Höll jag på att skriva, men så är det kanske inte längre, med hänvisning till det Thomas Mattsson skriver...

Uppdatering – Mer i Expressen, denna gång av Dilsa Demirbag-Sten:
http://www.expressen.se/kultur/1.1991369/kartan-och-rondellhunden
"Islamister och andra religiösa galningar hör tillsammans med rasister och främlingsfientliga krafter hemma i den politiska mariginalen med sina samhällssplittrande ambitioner. Men yttrandefriheten gäller även dem som förespråkar ett slutet och monoetniskt samhälle och en religiöst präglad lagstiftning. En fungerande och stabil demokrati bör kunna hantera sådana åsikter.
(– – –)
Demokratiska och liberala krafter har en del att ta itu med för att inte fältet ska ligga fritt för dem som föraktar det öppna samhället.
Men det förutsätter att vi lämnar den etniska/religiösa kartan åt föreningslivet och återgår till de universella värdena som kompass."
http://ingero.blogspot.com/2010/05/uppsala-universitet-viker-ned-sig.html
"Utöver själva angreppet förekommer hot och förolämpningar mot poliserna, hot mot Vilks, verbala angrepp på homosexuella och, till sist, jubel när arrangören meddelar att arrangemanget ställs in. Inget av brotten leder till något ingripande.
En man vrålar med uppriktig förvåning ut en fråga om varför filmen inte omedelbart stoppades när han krävde det. Tanken att han inte avgör vad som avhandlas i en föreläsningssal på ett universitet har helt uppenbart aldrig slagit honom in. Det är just denna antidemokratiska grunduppfattning, just denna intellektuella primitivism, som Uppsala universitet nu har gett vika för.
Uppsala universitet stoltserar med en slogan som lyder "Kvalitet, kunskap och kreativitet sedan 1477". Nu kan universitetet addera ett slutdatum till den sentensen."
Aha, vilks.net tycks fungera igen, sedan igår! Vilken tur, den där ylande fundamentalistiska ljudslingan som hackaren hade lagt på var inte så kul.

/Gunilla

15 May 2010

Life Imitates Art!


NEW YORK Nyhetsfotot hör till denna artikel om voltade bilar och uppretad stämning i Båstad.

Vad jag menar med rubriken förstår ni om ni klickar här:
http://mariafriberg.com/work_transmission.html.

/Gunilla

Laddad konst ställer krav på publiken

NEW YORK Rakel Chukri påpekar i Sydsvenskan det som sorgligt nog behöver påpekas: att Sooreh Heras video, som Lars Vilks visade i Uppsala i måndags, inte var en porrfilm, som vandalerna som avbröt föreläsningen påstod, utan ett verk som belyste homofobi runt om i världen.

"Pöbeln på Uppsala universitet skrek att videon var pornografisk, vilket är starkt överdrivet. Mina tankar går i stället till ett mer raffinerat konstprojekt där det israeliska homosexuella konstnärsparet Gil & Moti efterlyste arabiska älskare. Mötena resulterade i explicit erotiska teckningar, ett skarpt och mänskligt inlägg om etniska konflikter och sexuella tabun i Mellanöstern.

Liksom romanen ”Sändebudet” kräver den typen av laddad samtidskonst en publik som accepterar en öppen diskussion. De som härjade på Uppsala universitet i tisdags betedde sig dock som stereotypa Hollywood-muslimer som bara kan ett slagord: ”Allahu akbar”."

Se några av bilderna här:
http://gunillasdagbok.blogspot.com/2010/05/allah-ho-gaybar-har-ar-filmen.html


Homofobin, vare sig den är religiöst betingad eller inte, måste granskas kritiskt. Det gäller i alla sammanhang och motsättningarna mellan olika minoritetsgrupper blev exempelvis sorgligt tydliga i Kalifornien hösten 2008, i samband med valet om äktenskapslagstiftning för homosexuella. Men här råder komplexa samband, så det får jag fördjupa mig i någon annan gång.

/Gunilla

Blandat av Brodow

NEW YORK Anna Brodow Inzaina, som är konstkritiker i bland annat Svenska Dagbladet och som – vid Uppsala universitet – arbetar på en avhandling om konstnärliga experiment, skriver om Lars Vilks:
http://annabrodowinzaina.wordpress.com/2010/05/15/som-om-inte-en-dansk-skalle-racker
"Det upprör mig att inte fler kulturchefer, journalister och kritiker tar avstånd från attacken mot yttrandefriheten vid Uppsala universitet den 11 maj då Lars Vilks föreläsning avbröts av en mobb. Universitetet är inte en plats för demonstrationer och slagsmål, den som vill tala får vara så god att göra det när ordet lämnas fritt. Är bilder och filmer stötande för någon kan vederbörande gå ut ur föreläsningssalen. Den som blir utsatt för ett brott bär heller inte själv skulden till det."
och i ett tidigare inlägg:
http://annabrodowinzaina.wordpress.com/2010/05/12/provocerande-konst-som-hindras-och-tamjs
"Något av det mest sorgliga är att en föreläsning vid universitetet förhindras på grund av människor inte kan respektera de överenskommelser som gäller där: att det är en plats där ordet är fritt och där svåra ämnen ska kunna diskuteras. De som mår dåligt av att se innehållet i de konstverk som Vilks exemplifierade med som stöd för sin föreläsning om yttrandefrihet och konstens gränser kunde ha gått ut. Istället väljer en mobb att högljutt demonstrera och gå till handgripligheter. Man använder alltså sin yttrandefrihet för att demonstrera MOT yttrandefriheten inte FÖR den."
Läs även i samma text om ett annat synnerligen märkligt ingripande i den konstnärliga friheten i Uppsala:
"...Christian Pontus Anderssons skulpturgrupp i nya Blåsens hus i Uppsala, en byggnad tillhörande universitetet. Det är gymnastiska män iförda något slags hjälmar med vita strumpor och vita handskar. Konstnärens intention var att uttrycka en sårbarhet och nakenhet i kombination med en anspänning och kontroll. Därför satte han på strumpor och handskar på de för övrigt nakna skulpturerna för att förstärka nakenheten. Men en sådan framträdande nakenhet med synliga genitalier tyckte inte ”brukarna” om, alltså den grupp som från universitetets sida förde en dialog med konstnären om konstverket. Under processens gång fick konstnären göra avkall på sin intention. Gymnasterna har numera hudfärgade badbyxor på sig, vilket i en gymnastikanläggning ger en helt annan innebörd åt skulpturgruppen. Den klassiska nakna manskroppen försvinner och vi får en mer realistisk avbildning av en gymnast.

Detta är ett tämligen stort avsteg från konstnärens intentioner som från början var att dels framställa nakenhet i betydelsen sårbarhet, dels föra in ett idealistiskt filter som skiljer den från den realistiska traditionen... (– – –) Genom att delvis göra skulpturen naken, delvis klädd, arbetar Christian Pontus Andersson med konsthistorien och förhållandet mellan realism och idealism som en fond. Jag hade velat se skulpturerna som de var från början, utan kalsonger, nu är verket ett annat."

Detta inlägg från mars har jag länkat till tidigare, men jag gör det igen och citerar:

http://annabrodowinzaina.wordpress.com/2010/03/31/varfor-vilks-verk-ar-bra

"Lars Vilks hävdar själv att rondellhundsteckningen skall ses som ett socialkritiskt verk, och inte som en politisk karikatyrteckning som många har velat göra den till. Till skillnad från den gängse socialkritiska konsten vars standardämnen är ”historia, politik, migration, religion, språk, kultur, etik, moral och identitet” (jag citerar här Göteborgsbiennalens duktiga studiehäfte) bryter Lars Vilks mot en outtalad regel. Det är socialkritisk konst, men av fel sort. Vad Lars Vilks gör är att han ställer sig på fel sida och vips får han konstvärlden emot sig.
(– – –)
Alla som har följt Vilks genom åren på hans blogg vilks.net har lagt märke till ett intresse hos honom: att studera hur konstvärlden fungerar och hur makten ser ut. Hans redovisningar av konstnärers positioner på artfacts.net, hans sortering av kritiker som tunga respektive lättviktiga, hans analyser av läget inom samtidskonsten och de senaste trenderna, hans ironiska ton som man aldrig riktigt vet hur man skall tolka. Är han kritisk eller understödjer han systemet?

En sak är säker: Lars Vilks klargör de sociala mekanismer och maktstrukturer inom konstvärlden som är styrande för hur kritiker, curatorer, gallerister och konstnärer handlar och resonerar.

(– – –)

Själv anser jag att Vilks verk är bra. Inte för att det är provocerande och därmed av princip bra, utan för att det klargör kulturella och politiska motsättningar, ideologiska skiljelinjer i debatten och avslöjar de fega och räddhågsna. Just den typen av klargöranden behöver vi. Det är ett bra verk därför att det tvingar ut debattörer, ledarskribenter och kritiker som talar i det offentliga rummet att ta ställning, tydliggöra sina positioner och slipa sina argument. Det är för den sakens skull vi värnar om yttrandefriheten."

/Gunilla

13 May 2010

NCAC: "Vi är väldigt imponerade ... av Lars Vilks"

NEW YORK I slutet av detta inlägg nämnde jag den amerikanska organisationen National Coalition Against Censorship.

Jag skrev till dem idag, för att säkerställa mig om att deras handläggare följer fallet med Lars Vilks. Det gör de. (Det finns dock ingenting alls om honom på deras hemsida.) I det mail jag fick till svar står bland annat:
"We are very impressed by the fact that Lars Vilks appears undaunted by the attacks and has not resorted to self-censorship."
De ber mig också tala om ifall det är något de kan göra för att hjälpa till. Har ingen aning om vad det skulle kunna vara, när inte ens 20 poliser och säkerhetsvakter lyckades stoppa tumultet i Uppsala häromdagen.

Uppdatering – flera intressanta artiklar i UNT idag (14 maj). Jag håller inte med om allt, men det är alltid bra med motbilder (till det jag och andra skrivit):

"Varför vill han förnedra oss?" (intervju med två muslimer och en religionsforskare)
– Det är beklämmande att Uppsala universitet, som ska vara en plats för kritisk tänkande och skarpa hjärnor, ger Vilks en plattform. Men så gav också Uppsala antisemiter utrymme på 1930-talet, säger [religionsforskaren] Mattias Gardell som anser att handgemänget endast gynnade Lars Vilks och tycker att det var synd att ungdomarna "gick i fällan".
Att ilskan rann över går dock att förstå. Den som växer upp i en värld där det dagligen pratas skit om dig, din familj, din kultur, din religion, skulle känna likadant och till slut blir man förbannad, menar han. Vi mäter muslimer med andra måttstockar, vad man kan säga om muslimer skulle vi aldrig säga om judar eller svarta.
– Hur skulle vi i dag se på Lars Vilks om han varit konstnär i USA på 40- eller 50-talet och skändat svarta symboler på samma sätt?

Fotnot: I artikeln berättas också att Gardell håller på med en bok om islamofobi.

Magnus Ringgren: "Doften av konst är borta"
"Yttrandefrihetens försvarare äntrar sina talarstolar. Vad man också borde tala om är huruvida detta projekt är god konst. Jag har mycket starka tvivel på den punkten. God konst måste inte alls ha med skönhet att göra, men den måste ovillkorligen ha mångtydighet, tolkningsutrymme, gåtor. Så var det med Nimis. Men nu?
När den vaga doften av konst försvunnit från dessa provokationer återstår bara försöket att kränka islam eller muslimer. Lars Vilks spelar en ny roll. Han är politisk kampanjledare i fas med de främlingsfientliga stämningarna i Europa. När konsten är borta bör vi, från yttrandefrihetens talarstolar, inte bara orda om allas rätt att provocera alla. Vi bör också sätta in kränkningarna i deras moraliska och politiska sammanhang."
Som Anna Brodow skriver tillmäter Magnus Ringgren här Vilks åsikter som han ofta sagt att han inte har.

Sebastian Johans: "Provokationens problem"
"...om inte också de mindre välfungerande provokationerna kan uttryckas i en demokrati, kan man konstatera att demokratin är hotad. Förutom att manifestera sin faktiska rätt att vräka ur sig nästan vad som helst vill Vilks projekt, och den avbrutna föreläsningen i Uppsala, också diskutera de gränser som finns i en konstvärld som ofta på ett väldigt schablonartat sätt beskrivs som "gränslös och fri", men som i själva verket inte alldeles sällan präglas av aktiv censur och ännu oftare av självcensur. I sin föreläsning ville han placera sitt eget omdebatterade verk i en kontext tillsammans med andra verk som har väckt debatt och befunnits nära och till och med på "fel" sidor av diverse gränser. Det är, oberoende av hur man uppfattar Vilks konst, en viktig diskussion som måste kunna föras."
"Vilks tillbakavisar kritik" (nyhetsartikel som bemöter Mattias Gardell; även kommentarer från Uppsala universitet och från polisen)
Konstnären säger att han inte står för islamofobi, utan enbart för en kritik av vissa som han kallar "avarter" inom religionen islam.
- Jag är inte ute för att säga dumheter, eller befängda saker, utan av att föra fram berättigad kritik av problem.
"Inslag i UNT-TV blev världsnyhet"

/Gunilla

Ännu en utsikt från mitt sovrumsfönster


NEW YORK Ny utsikt! Det är ganska fascinerande att bo granne med ett bygge, fast helst skulle jag önska att det inte funnes. Utsikt i mars, utsikt i juni i fjol.

/Gunilla

New York som konst; lego som New York


NEW YORK Om ni inte visste det så har jag dels läst totalt 125 universitetspoäng i konstvetenskap + idéhistoria och arkitektur, på Stockholms universitet respektive KTH; dels skrivit en hel del om konst och arkitektur i mina dagar, främst i Svenska Dagbladet.
Tyvärr har jag ingen redaktion där jag regelbundet kan skriva om de ämnena idag, och har inte haft någon större lust heller (eftersom det finns så mycket annat att skriva om här i världen). Jag har nöjt mig med att vara hang around i konstvärlden – mässor, gallerier, ateljéer med mera – på senare år. Men om ni vet någon redaktion som skulle vara intresserad av viss konstscensbevakning i framför allt New York ... så finns jag här.

Hoppas ingen kände sig alltför *kränkt* av de för känsliga ögon möjligen stötande bilderna i förra inlägget.
Själv måste jag erkänna att jag börjat kolla vad det skulle kosta att köpa ett av Sally Manns foton. Tyvärr ganska dyrt...för det lär ju vara bra mycket mer än detta exempel från 2003.
Andres Serranos bilder såg jag i en rejäl utställning på Malmö Konsthall 1997, och det var fantastiskt att se dem *på riktigt* – något helt annat än att bara se dem reproducerade. Det gäller även Manns foton, även om jag bara sett enstaka av dem.

Så här ovan fick ni ett motmedel i form av några bilder som jag tycker är förtjusande geniala och förstås av en annan kaliber – New York i lego, av Christoph Niemann.

Jag tänker genast köpa den nyutkomna boken med massor av bilder i samma stil. Allt började med detta bloggpostinlägg i New York Times i fjol – kolla på fler ljuvliga New York-porträtt i lego där!

/Gunilla