Great Godzilla också drabbad av nedladdning!

NEW YORK Bloggare som Ulf Hedlund, kommentatorn Roback med flera har fått mig att förstå det där med "80 000 nedladdningar". Missa inte heller detta inlägg (inklusive alla kommentarer).

Det var fejk, alltså påstådda nedladdningar på en bluff- och bågsida! Om ni har lika dålig koll på fildelningsvärlden som jag, det vill säga snudd på obefintlig, så kolla ovan. Jag hittade på ett album med namnet "Great Godzilla's Greatest Hits", som mig veterligen inte existerar – men vilket påstods ha laddats ned tusentals gånger.

Otroligt komiskt, eller tragikomiskt. Om inte allt handlar om PR, som bloggaren Brokep förespeglar (uppdatering: nu har jag förstått att pseudonymen är The Pirate Bays Peter Sunde, som för övrigt köper fejksajtsteorin här).

Liza Marklund har väl med detta inte precis stärkt sin ställning i bloggvärlden. Snarare ger många fildelare henne en dumstrut. Och alla Gömda-fanatiker blir skadeglada för att det kommer ännu en fors vatten på deras kvarn. Förresten – hur var det nu, det där med vidimerade fakta i de riktiga medierna?

Annars håller jag med Lizas kompis Stockholm Stoner-Johan, som skriver en massa om hur han ser på att kommenteras i bloggvärlden här, om att det bör vara upp till musikerna och inte till användarna om verken ska spridas gratis eller ej... Men den diskussionen får jag återkomma till. Här är kloka motbilder till Johans.

Anledningen till att jag fascineras av detta är dels naturligtvis den pågående debatten om somliga före detta journalisters trovärdighet, bloggar v s "riktiga medier" etc – men också och inte minst detta med fejk- och bedragarsidor.
Jag fick ju anledning att kolla på många sådana när jag skrev om Sven Otto Littorins "MBA-examen" häromåret – oj, vad många skojuniversitet det finns! För att inte tala om fejksidor för amerikanska advokater, ojojojoj. Eller Obol Investments synnerligen skumma hemsida.
Något som jag tror att jag såg för några år sedan, och som jag förutsätter att det fortfarande existerar mängder av, är sajter som mot betalning "hjälper" folk ansöka om Green Card i USA. (Det är alltså gratis att delta i lotteriet, men dessa sajter lär berätta om att det är omöjligt att få grönt kort om man inte tar hjälp av dem – säkert en fin affärsidé.)

Men att det existerade "bogus"-sidor med fildelningsinformation, som syftar till att lura av folk deras dollar, det visste jag inte. Detta kanske någon konsumentreporter på Expressen kan skriva en folkbildande nyhetsartikel om.

Uppdatering: bandet Liza skrev om, alltså Stockholm Stoner, har spelat på ett Expressen-arrangemang, se YouTube-video efter texten hos Nyheter 24.
Läs en recension av deras skiva i DN.

/Gunilla

P S Sök i bloggens sökruta efter t ex "Littorin" eller "Obol" så hittar ni massvis av gamla inlägg. Här är ett exempel på något jag skrev och som involverar fejk-hemsidor:
MBA till katt och andra bluffdiplomsberättelser

There is Only the Fight

NEW YORK Man hittar alltid så många intressanta och oväntade saker när man gör research till sina små blogginlägg.

Nu upptäckte jag till exempel att det examensarbete*) i statsvetenskap som Hillary Clinton skrev vid Wellesley College när hon var 21 år länge använts som slagträ i den amerikanska politiska debatten. Uppsatsen handlade om Saul Alinsky – en man som organiserat människor i fattiga delar av Chicago på gräsrotsnivå. Och eftersom denne var en ökänd radikal typ hoppades tydligen Clintons belackare att hon skull bli guilt by association.

Hill&Bill gjorde det inte lättare för sig, genom att få Wellesley College att inte låta den väl godkända uppsatsen vara offentlig under hennes tid som First Lady! Ett riktigt klantigt, politiskt beslut, konstateras här och än mer intressant här av Clintonbiografen/Watergatereportern Carl Bernstein (som noterar att hon gillar att hemligstämpla information om sig själv på märkliga grunder).

Nyligen åkte en Newsweekreporter till Wellesley och kollade – och konstaterade i sin artikel att uppsatsen ingalunda innehåller bevis för att hon skulle ha hyst marxistiska ståndpunkter i sin ungdom, som en och annan säkert hoppats, men också att det inte i sig är något hinder för att uppsatsen kommer att dyka upp i kampanjmakeriet framöver. För det finns många Hillaryhatare därute. Har också hittat många av deras hemsidor under mitt surfande!

Och det kommer inte bara att handla om Hillary, förresten. Barack Obama är en lärjunge till Saul Alinskys lärjungar... Se lång Washington Post-artikel om Alinsky-arvet här.

"There is Only the Fight" hette Clintons examensuppsats*) från 1969. Sven Otto Littorin ska nog vara glad att han bor i Sverige – han kom rätt lindrigt undan, trots allt.

/Gunilla

*) Fotnot, särskilt till Göteborgs universitet:
OBS! Detta var inte heller en avhandling Clinton disputerat på. Det var hennes första senior thesis = examensarbete, (alltså i svensk kontext motsvarande kanske C- eller /D-uppsats/trebetygsuppsats/magisteruppsats).

Monomani – L-gate (Lundabetygen)

NEW YORK Häromdagen skrev jag ju om Sven Otto Littorins c-uppsats på ekonomlinjen i Lund, och att den fick betyget VG, väl godkänt. (Studierna bedrivna i huvudsak 1988–91, uppsatsen klar i juni 1993. Uppdatering 22/6: Det är naturligtvis vansinnigt fånigt av Expressen att göra en grej av detta. I ett CV är det helt OK att skriva de år man de facto bedrev studier, oavsett senare kompletteringar, sedan får man lägga till det årtal då man blir klar med sin examen – om man blir det...)

Hade då tänkt lägga upp det s k Ladok-utdraget också, men kom först nu på hur jag skulle göra. Så om någon är intresserad...även om storyn vid det här laget är lite överspelad.

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Uppdatering (5 juli): Här låg tidigare två sidor Ladokutdrag med Littorins betyg från Lunds universitet. Som en kommentator påpekade är det knappast förenligt med PUL – eller ens i publicistiskt syfte särskilt klokt, kan jag tillägga – att lägga ut någons personnummer på nätet på det viset. Hade inte tänkt på det, eftersom jag inte ens behövde personnumret för att få ut handlingen. Men eftersom jag inte vet hur jag ska "stryka över" personnumret i filen så tar jag istället bort betygen! De har väl spelat ut sin roll vid det här laget.
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Här kan ni se affärsplanen (?) från New York som blev Lurifax University-examensarbete i brevlådan. Oklart om den skulle ha fått VG i Lund, kanske inte.

Universitetet i sig har som jag skrev igår dunstat från nätet – undrar faktiskt varför?! Kan inte undanhålla er Bultens i Bo kommentar om detta (mina fetstilningar av de mest komiska poängerna):

[Fairfax University] utnyttjade verkligen inte att man några dagar hade en svensk regeringsföreträdare som hyllade kvalitén hos sitt universitet. Tvärtom, istället för att i reklamsyfte länka till svenska regeringens hemsida valde man att (---) [deleta] hela universitetet. Bort från internet, finns inte mer, har aldrig funnits.

Därmed har alla personer som likt Sven Otto slitit (och betalat) för att få ihop en examen numer inte ens har en hemsida på internet att styrka existensen av sin läroplats med. Naturligtvis bör dessa vända sig till Caymanöarnas konsumentverk för att få pengarna tillbaka nu när deras dyrköpta examina har blivit helt värdelösa (i den mån de inte var det förut).

Bevare mig för att någon skulle få för sig att lägga upp mina examensarbeten någonstans... Fast tyvärr existerar de flesta av dem inte ens, annat än som jättebra idéer och halvfärdiga arbeten i datorn! (Ett om kinesiska konstnärers syn på mänskliga rättigheter, civilsamhället och demokratiseringsprocesser; ett om Italiens arbete för att accepteras som permanent medlem i FN:s säkerhetsråd; ett om Amerika-bilden i Cesare Paveses roman Månen och eldarna. Det förstnämnda kanske jag totar ihop en vacker dag, men det kräver en massa fältarbete i Peking.)

Jag har alltså lyckats få ihop flera hundra poäng och två akademiska examina utan att skriva någon c-uppsats (däremot flera finfina b-uppsatser). På SIPA skrev man inget examensarbete alls, och på JMK valde jag att istället för en uppsats göra en reportageresa till Australien (examenskurs i utrikesjournalistik). De texter jag skrev då, i slutet av 1996, skulle absolut inte hålla för offentliggörande ... nu 11 år senare. Ärligt talat gled jag mest omkring i Australien. Så jag har full förståelse för Sven Otto Littorins tvekan för det där med offentliggörande.

Kolla gärna på detta webbklipp – fem minuters underhållning från SVT, där Littorin ger ett ickesvar på frågan om ifall han har en akademisk examen eller ej, förklarar att han inte bor i Oregon, och vägrar säga ifall han tycker att det vore en merit om en arbetssökande till Arbetsmarknadsdepartementet har en examen från Fairfax University. Vill ni inte kolla på klippet kan ni läsa vissa godbitar här. (Förresten, hur kommer det sig att 85 procent av alla SVT- och SR-journalister är män i 30/40-årsåldern med glasögon och rakad hjässa?)

Nu dags att göra något vettigare än att skriva mer om detta – sova!

/Gunilla

P S I flera dagar har jag grubblat över vilka som kan tänkas ligga bakom Friktion, och efterlyst information genom olika bloggkommentarer utan att få hjälp. Men Neo är på gång med ett avslöjande...

MBA till katt, och andra bluffdiplomsberättelser

NEW YORK Nu har jag skrivit en liten text om fuskdiplomens utbredning i USA, utskickad till landets samtliga nyhetsredaktioner genom TT:s försorg.

Fattar inte att kontrollen är så dålig i detta jätteland med alla dess bra och dåliga skolor! Som jag skriver i artikeln så hittade revisionsmyndigheterna blott genom ett stickprov omkring 500 anställda på några få myndigheter och departement med skumma diplom.

Undrar hur många man skulle hitta i Unmikistan... Säkert en hel del, med tanke på att FN formellt är rätt noga med att kräva examina, och med tanke på att löneincitamenten är så stora och kontrollen så liten.

När jag gjorde researchen till ovanlänkade text förvånades jag över att cheferna i till exempel Pentagon inte verkade tycka att det spelade någon roll att somliga visat sig ha bluffdiplom. De hänvisade till att personerna ändå fått jobbet på personliga förtjänster och andra meriter, eller att de varit i god tro när de genomgått utbildningen. "We don't consider it an issue", sade de till exempel på Pentagon, apropå Charles Abell som jag tog som exempel. Alltså ungefär som Fredrik Reinfeldt sade om Sven Otto Littorins examen.

Det vill säga, det ska väldigt mycket till för att Littorin ska hamna i finkan även om han åker till USA, som Expressen antyder idag... Kontrollen är alltså inte särskilt hård här. Och det är med andra ord inte bara Rosenbad som tycker det är OK att ha tveksamma meriter på sin hemsida, utan även Vita huset!

Se bara här, där Abell (som numera lämnat Pentagon och lär jobba på Capitol Hill) presenteras med sin examen från "Columbus University" (renommésnyltning från mitt eget alma mater, Columbia University).

Denne Charles Abell råkar vara bidragsgivare till flera republikaners valkampanjer, se en förteckning här (och notera namnet på hans hemort i Virginia...även om det är pure coincidence) och ett argt blogginlägg om dessa donationer i relation till Kalle Anka-examina här.

Tyvärr är det kanske så att de här skumma skolorna riskerar att bli en genväg inte enbart för dem som köpt deras diplom, utan även för organisationer där man gärna vill ha in en viss person (till exempel en donator) på ett visst jobb. Krävs ändå Mastersexamen för en viss post? Ja, då är det lätt att fixa – och snabbt! Låter väl som något för Unmikistan...

Har hittat lite skojiga länkar om bluffskolor och brevlådeuniversitet, både genom eget googlande och kommentarer på olika bloggar. Lägger upp dem här lite vartefter så småningom – om ni orkar läsa mer, vill säga.

Fast visst är det trist för att all information om sådana här skolor helt underminerar ryktet för de cirka 100 godkända/ackrediterade amerikanska nätuniversitet som faktiskt finns och som har massor av seriösa studenter!

Nu ska jag kila ner till New York Foreign Press Centre och avskedsmingla med "mitt" pressråd som nu flyttar till amerikanska konsulatet i Rio de Janeiro.

/Gunilla


MBA-examen till katt
och andra bonuslänkar om bluffuniversitet

• Reason Onlines artikel om Laura Callahan, som jag tagit mycket information från till TT-artikeln (notera varifrån Google-annonserna intill artikeln i Reason kommer...)

• Häromåret var det en skojarskola, Trinity Southern University, som gav en MBA-examen till – en katt!
Tyvärr, för skolan, så var kattens ägare distriktsåklagare och hon stämde genast ägarna. Skolan finns inte längre... Men man kan läsa om det hela här.

• Yale Daily News, skojig artikel i studenttidning; skribenten gör en ironisk rankning av de bästa bluffuniversiteten (en parafras på de viktiga amerikanska elituniversitetsrankningarna). Rekommenderas!
Här får man bland annat lära sig att snubben som skrev "Män är från Mars; kvinnor från Venus" har en examen från "Columbia Pacific University". Det förklarar väl en hel del..?!

• Så här såg Fairfax University hemsida ut år 2000. Puh, lite mer seriöst än så som den såg ut häromdagen, i alla fall. Men med samma text, såvitt jag kan se! Sajten för 1997 finns inte kvar – och OJ! Inte den som fungerade så sent som igår heller. Littoringate har fått sajten att upphöra! (Men den kan ses här). (Via Friktion.)

• Här kan man se en lista med Fairfax Universitys lärarlag modell år 2000. Inte konstigt om Littorin blev imponerad! (Via Friktion, såklart.)

• En co-alumna till Sven Otto Littorin finns på Malta, rapporterar Malta Today (mina fetstilningar):

With her stunning looks and a curriculum vitae that would make any other 28-year-old turn green with envy, digital theatre organ player Claire Angele Baluci is living proof that nowadays, women can have it all and more. Winner of both 1998 and 1999 European Organ Championships and deemed as one of Europe’s finest organists by various critics – Baluci is finalising her third Doctoral degree in Music at Fairfax University in the United States. And she also has time to star in a concert for the children of Africa “Project Africa-Il Respiro del Mondo 3”.

(Googlat här, tips från kommentatorn "Snart riktig civilingenjör" hos Friktion.)

Uppdatering 23/6: Ny Teknik skrev om köpta doktorsexamina 2000, och berättade även om en företagsam libanesisk tjej som lyckades bli Årets entreprenör i Tyskland men dessvärre avslöjades som falsk doktor. Missa inte bilden på "Brentwick Universitys" "campus" på den första länken!
Se även Ny Tekniks artiklar i samma ämne 2005, sedan en rådgivare till irländska regeringen sparkats på grund av en falsk doktorsexamen: här och här. Har ett vagt minne av att jag läste de texterna då...
Notera referatet av Irish Times: "...regeringen kan inte nära en bluffmakare som underminerar förtroendet för akademisk kompetens vid sin barm" och Ny Teknik-reportern Kaianders Semplers egen slutsats: "De flesta som blivit avslöjade har inte använt sina titlar för att göra karriär. Tvärtom. De har redan gjort karriär och velat skaffa sig en passande bakgrund till sina höga positioner."

Till sist, Leffe – i kommentarfältet hos Friktion finns en liten debatt om hur luddigt MBA-begreppet är!

Lite mer L-Gate: Littorin fick VG i Lund

NEW YORK Igår insåg jag att jag blivit hjärtligt trött på allt vad Littorin och skumma diplom och bloggdrev heter – klar överdos.

Men vad som fångade mig med hela denna soppa är helt klart den Pandoras box som öppnade sig för mig, när jag upptäckte vilken enorm business detta med brevlådeuniversitet är! Och hur många de är! Någonstans på detta forum påstod någon (kanske John Bear?) att han listat drygt 2 000.

Jag har så länge jag kan minnas varit väldigt intresserad av utbildningsfrågor och trodde att jag hade bra koll på skolor och universitet av olika slag. Jag rör mig ju på nätet en hel del, samt har fått min beskärda del av spam om billiga examensdiplom genom tiderna.
Men jag har ju aldrig klickat mig vidare till de skumma skolorna, och heller aldrig sett artiklar om "diploma mills" – de har inte alls varit på min radar. Därför spännande att dyka ner i soppan – och stort nyhetsvärde, såklart, att den främste företrädaren för svensk arbetsmarknadspolitik sett dem som en framkomlig genväg.

Visst kan man hävda att Littorin varit i god tro, aningslös och låtit sig luras – men som jag antydde i en kommentar igår tror jag att han visste exakt vad han gjorde. Hey, han var 30 år när han anlitade Lurifax-universitetet, och jobbade heltid på en PR-firma i New York med krishantering för Astra. Självklart visste han vad han betalade en massa pengar för (och vad han inte betalade för...).

Se för övrigt denna kommentar hos Friktion! Och detta inhopp rakt in i den svenska debatten från Oregon hos Expressen (som också, till skillnad från mig, lyckats få tag på diploma mill-gurun John Bear).

Nu ska jag faktiskt skriva en liten nyhetstext, en variant på ett tidigare blogginlägg – inte om Littorin alls, utan om USA och examina. Borde gå snabbt att få ihop, efter all denna uppvärmning.

Här kommer lite fakta som jag tagit reda på, men som jag inte ska använda i några artiklar. Kanske kan vara av intresse för andra...

• Sven Otto Littorin fick betyget "väl godkänt" för sin c-uppsats i nationalekonomi. Uppsatsen betygsregistrerades på Lunds universitet den 10 juni 1993. (Som tidigare meddelats har han klarat av 115 poäng, varav 100 på avslutade kurser. Betygen är en blandning av G och VG.)

• Sven Otto Littorin jobbade heltid på Kreab/Strategy XXI i New York (bland annat med PR för Astra som då var i blåsväder sedan företagets svenske USA-chef anklagats för sexuella trakasserier). Jag talade igår med hans chef där, Harriet Mouchly-Weiss, som verkar vara en förtjusande dam som inte förstod varför Sven Otto hamnat i blåsväder. Hon sade att företaget "uppmuntrade anställda att studera", men verkade inte ha någon direkt koll på just dessa så kallade studier. Hon hänvisade alla frågor till Peje Emilsson på Kreab i Stockholm (vad jag sett har ingen ringt honom – vad han nu skulle säga).
Vsst hade det vorit roligt att dra ner till Strategys kontor på Madison Avenue och kolla om påståenderna om att "uppsatsen" skrivits av andra på Kreabkontoret kunde stämma. Men det är väl lite av en återvändsgränd vid det här laget... Jag tycker ju att det intressanta nu är regeringens syn på icke ackrediterade utbildningar. Men det skrivs det mycket om på andra håll.

Nu till grottekvarnen (the writing mill)!

Uppdatering I: This just in! Friktion publicerar Littorins "abstract". Ska genast kolla. Uppenbarligen finns läckor (före detta kolleger på Kreab?) som tycker att alla stenar inte vänts på...

Uppdatering II: Nu har jag har skummat texten. Tja, så uselt var det väl inte. Inte helt seriöst att skriva om det företag man jobbar för, men värre exempel på brevlådeuniversitetsexamensarbeten har jag läst om de senaste dagarna (nämligen sju sidors-uppsatser). Mitt icke-existerande förtroende för Fairfax University är ändå fortsatt orubbat!

/Gunilla

Bubblandet om Littorin fortsätter

NEW YORK SvD:s flinka webbreporter Alexandra Hernadi har skrivit en intressant artikel om att bloggvärlden vunnit mark efter rapporteringen om Sven Otto Littorins "MBA-examen".

Det stämmer ju bra. Men jag tycker att det inte handlar enbart om att en blogg, Friktion, gjorde ett scoop och huruvida medier gett Friktion credit eller ej – utan framför allt om att olika bloggare hela tiden varit steget före med att förstå vad avslöjandet handlat om, medan medier som exempelvis Aftonbladet snarare missförstått grejen.

/Gunilla

Läs Högskoleverkets rapport!

NEW YORK Som ni märker har jag svårt att släppa det här med Littorin-gate...

Ni får gärna tolka det som en kombination av flyktbeteende/prokrastinering, samt fullkomlig fixering vid akademiska poäng (själv har jag alldeles för många).

Och jag skulle ju hellre skriva om FN och Sudan eller nå't, men så blir det nog inte idag heller. Oh, well. Är det bloggdrev så är det – men ovanligt motiverat, tycker jag.

Jag vill rekommendera alla läsning av Högskoleverkets rapport om bluffexamina, som åberopats här och var i debatten (minns inte var jag såg det först och kan inte ge cred). Rapporten kom 2005, och kan laddas ned här. Titeln är "Bluffuniversitet och falska examensbevis", och rapportförfattarna heter Erik Johansson och Henrik Hansson.

Framför allt borde statsminister Fredrik Reinfeldt läsa den, och kanske ta tillbaka sitt dumma uttalande om att han "är nöjd" Sven Otto Littorins förklaring.

Här gås cornflakespaket-universitetens tvivelaktiga verksamhet och marknadsföring igenom på ett snabbläst och överskådligt vis! Jag fick bland annat lära mig att svenska universitets diplom gärna förfalskas, för att originalen inte alltid görs på kvalitetspapper och därför är lätta att efterapa.

Värt att notera att väldigt många av de webbadresser som rapporten anger redan nu – två år senare – blivit inaktuella... "Nobel University" – ett amerikanskt-koreanskt bluffuniversitet med domänhemvist i Stilla havet – finns t ex inte på http://www.nobel.ac utan på http://www.nobelu.ac.

För er som inte orkar ladda ned och läsa kommer här ett par godbitar:

För några år sedan ansågs inte bluffuniversitet och deras falska examensbevis vara något problem. Detta har dock förändrats och idag finns det i Sverige exempel på hur falska examensbevis används och utnyttjas för att vinna fördelar till och med av lärare och forskare inom universitet och högskolor. I vilken omfattning de falska examensbevisen cirkulerar i övriga samhället känner inte Högskoleverket till, men en gissning är att problemet där är ännu större eftersom riskerna att upptäckas är små och arbetsgivarnas [jfr Reinfeldt/GK] medvetenhet om bluffuniversitet torde vara låg.

(– – –)

År 1996 fick Högskoleverket en förfrågan från Ungern gällande ett doktorsdiplom (Doctor in Economical Sociology) utfärdat av The Interntional Cultural Academy med en adress till Celeste Institute i Vällingby utanför Stockholm. Enligt institutets president, som då var bosatt i Sverige, utfärdades doktorsdiplom till utländska medborgare i påstått samarbete med en icke-existerande högskola i Budapest samt FN:s fredsuniversitet. Enligt Patent- och registreringsverket var Celeste Institute AB vid tidpunkten registrerat för verksamhet inom området ”skönhet och hälsovård”. Högskoleverket polisanmälde ärendet och en förundersökning mot Celeste Institute AB inleddes men lades ned 1997.

/Gunilla

Midsommar och små grodor

NEW YORK Ja, suck, det verkar ha blivit midsommar i Sverige redan. Fredrik Reinfeldt har uppenbarligen inte heller kollat på Fairfax Universitys hemsida – det är alltså hur någon "uppfattar" sin "examen" som är avgörande? Men ackrediteringar sker ju för att andra (till exempel arbetsgivare) ska veta hur de ska "uppfatta" någons examen!

Jag känner mig själv lurad av Sven Otto Littorins CV, för jag vill minnas att jag i höstas blev åtminstone lite imponerad över att Sverige fick en arbetsmarknadsminister som faktiskt hade en MBA-examen från USA (tänkte dock inte så mycket på det då...).

Jag är fascinerad över att journalisterna på landets nyhetsredaktioner "don't riktigt get it" (till skillnad från många akademiskt skolade bloggare, till exempel Andreas Bergh).

Men var är de tunga akademiska företrädarna? De kan knappast tycka det är OK att regeringens arbetsmarknadspolitik företräds av en person som köpt sin examen.

Uppdatering: Bloggen Noteringar och dumheter har ett riktigt bra inlägg, som konstaterar att regeringen legitimerar oseriösa legitimationer. Citat:

Littorin kan hävda att förfarandet var ett misstag och att han uppfattat situationen fel. Dock borde han då genast lagt alla korten på bordet, bett om ursäkt och uttryckt en befogad oro över hur hans förfarande innebär en degradering av examenssystemets trovärdighet. Det har han inte gjort. Istället har Reinfelt uttryckt att han känner sig nöjd med svaren och gör därmed Littorins problem till regeringens.

/Gunilla

Littorin är inte ensam

NEW YORK Det finns förstås en och annan amerikan som också köpt en examen från bluffuniversitet – även på regeringsnivå. Läs mer här.

Bara på försvarsdepartementet fanns för några år sedan över 200 personer med bluffexamina från så kallade diploma mills! Jag hittade några exempel hos Wikipedia, som berättar om "Hamilton University" i Wisconsin (numera Bahamas) där bland andra en högt uppsatt chef på Department of Homeland Security och en VD på Cessna "studerat" och "fått" examina.

De kan inte ha haft det alltför svettigt. Enligt Wikipedia var kravet för att få en examen att svara på några frågor och skriva en uppsats à cirka sju sidor.

DHS-chefen fick avgå från sin post. Det kommer Littorin också att tvingas göra. Sorry.

/Gunilla

¿Valideringsuniversitet, que?

NEW YORK Om jag vore docent i statsvetenskap (vilket jag förvisso aldrig kommer att bli, har 90 poäng vid statsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet men har – ännu – inte lyckats tota ihop min c-uppsats i denna förnämliga disciplin!) skulle jag faktiskt akta mig för att lansera begrepp som "valideringsuniversitet", "översättningsexamen" och "kvalificeringspapper". Verkar inte helt seriöst.

Men det är ju generöst av Stig Björn Ljunggren att han ger Sven Otto Littorin "the benefit of the doubt" och utgår från att dennes version är den riktiga – tillsvidare. (Uppdatering: han är tydligen ej docent, men fil d:r.)

Vore intressant att få veta om det faktiskt existerar något som skulle kunna kallas "valideringsuniversitet" i USA och som inte är en oseriös diploma mill/degree mill. Man behöver inte klicka runt många minuter på Fairfax' hemsida för att inse graden av oseriositet. Det kan inte Ljunggren ha gjort.

Kanske finns någon institution i USA som likt svenska Högskoleverket validerar utländska examina? (Läs här om hur HSV gör det; de utfärdar dokument som i korthet presenterar en översättning/förklaring av vad en examen innehåller och vad den motsvarar i Sverige – utan kostnad.) Jag har inte haft möjlighet att leta fram något sådant. Men jag har hittat uppgifter om amerikanska diploma mills som säljer examina till den som kan lämna in svar på några frågor och en uppsats på sisådär sju (7) sidor...

I en kommentar hos Politikerbloggen ger Stig Björn Ljunggren återigen Littorin "the benefit of the doubt":

Men vet vi att det är en bluffexamen han har? Vad vi vet är att det inte är ett etablerat universitet, men det behöver ju inte innebära att det är totalt skojjeri.
Det finns en möjlighet att han har någon slags valideringsexamen, alltså fått sina meriter översatta till ungefär vad de skulle motsvara i en “vanlig” examen, något som de etablerade institutionerna, “de tunga akademikerna”, naturligtvis ogillar därför att det hotar deras privilegium att ensamma få utfärda examina.

Ett icke etablerat universitet som inte är skojeri? Visst, det finns alltid en möjlighet till allting... Som sagt, hemsidan visar rätt tydligt att det dessvärre är frågan om totalt skojeri. Läs t ex här:

In terms of regulatory processes, the Institute has satisfied all government requirements in place at this time in Grand Cayman.

Nå'n som tror att verksamheten var mer seriös 1997 (då den huserade i Baton Rouge i Louisiana och inte på Cayman-öarna) då Littorin var "student" där?

De "tunga" och "etablerade institutionerna" är knappast ensamma om att få utfärda examina i USA. Det finns hundratals amerikanska universitet och högskolor (colleges) av skiftande kvalitet, som slåss om studenterna och deras kursavgifter och som har privilegiet att få utfärda examen. Ljunggrens argument om "hot" skulle kunna stå på ett av bluffuniversitetens egna hemsidor – kolla på hur Fairfax framställa sig som en underdog som utmanar traditionen.

Uppdatering: Denna intressanta artikel om hur man identifierar diploma mills berättar att mycket få amerikanska universitet sysslar med "valideringar" eller "översättningar" av en hel utbildning på Masters-nivå. Studenten kan i regel få tillgodogöra sig poäng för andra erfarenheter motsvarande ungefär en fjärdedel av ett progam.
Några undantag finns dock tydligen! Till exempel Thomas Edison State College, en institution i Trenton i New Jersey som är specialiserad på distansundervisning som utvärderar studenters erfarenheter: Prior Learning Assessment. Jämför gärna den processen med Fairfax' sida om samma sak. Denna sida listar ytterligare två exempel, i Connecticut respektive New York. Gemensamt för dessa tre är att de är godkända/ackrediterade av respektive delstatsmyndighet.

/Gunilla

P S Allt jag skriver om detta ska absolut bedömas utifrån att jag har ett intresse av att försvara min egen Masters-examen från den "tunga" och "etablerade" Ivy League-institutionen Columbia University (ej att förväxla med Columbia Pacific University eller Columbia State University, två "diploma mills"!).

Det kan vara intressant att veta att det inte var några problem att få vissa statsvetenskapliga kurser jag hade läst i Stockholm, och som jag ändå inte får plats med i en eventuell framtida exame, tillgodoräknad i min amerikanska examen.
Jag behövde bara lämna in litteraturlistor och kursbeskrivningar till studierektorn, för att visa att kurserna motsvarade Mastersnivå. Jag blev faktiskt förvånad hur lätt det gick att få kurserna validerade – eftersom skolan på så vis gick miste om motsvarande kursavgifter, det vill säga tusentals dollar. Kändes alltså inte som om skolan var överdrivet månande om sitt privilegium... (Kan annars säga mycket om amerikanska universitet som "cash cows"!)

Friktions köttben var verkligen saftigt

NEW YORK Nu har det skrivits och bloggats så mycket som uppdaterat Friktions scoop om arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins "examen", som jag skrev om tidigare idag. Tror inte jag kommer att hitta så mycket mer att tillägga.

Friktion själva är dock inte nöjda, utan anbefaller inkompetenta journalister – och oppositionen – till mer arbete. Och visst kan man hålla med dem.
Pinsamt att många reportrar och kommentatorer tillät Littorin "the benefit of doubt", fastän det tar blott en minuts surfande på universitetets hemsida att konstatera att detta är ruffel och båg rakt igenom. Pinsamt också att en och annan tolkat det som att Fairfax hade haft men förlorat examinationsrätt, fastän Friktion gjorde klart att de inte kommit längre än att ansöka om detta och dra tillbaka ansökan.

En annan pinsam grej är ett enligt mig vanligt misstag i Sverige, nämligen att översätta MBA/amerikansk Master med svensk magisterexamen. Det är ju inte samma sak alls.
En magisterutbildning i Sverige har i regel varit ett påbyggnadsår på en fil kand-examen, då man bland annat skrivit en uppsats på d-nivå. En MBA-/Mastersutbildning behöver inte vara särskilt akademisk (men kan vara det) utan är i första hand en bred och kvalificerad utbildning som förbereder för avancerade yrken; en MBA är framför allt en ledarskapsutbildning. (Och i USA är den i princip nästan alltid två år. Seriösa MBA-utbildningar i Europa, t ex Handelshögskolans, kan vara ett år – men det blir naturligtvis inte samma sak.) (Uppdatering: den nya svenska examensordningen skiljer mycket riktigt på ettåriga magisterutbildningar och tvååriga Mastersutbildningar.)

Men det är inte så konstigt om journalisterna inte vet det eftersom de själva sällan har Masters-examina... ;-)

Synd att jag aldrig kom på tanken att intervjua Sven-Otto Littorin om "värdet av en MBA-examen" för Civilekonomen, som har ett sådant temanummer en gång per år! Det hade varit kul att höra vad han hade haft att säga i ämnet.
Tror dock inte att det hade gått att få en sådan intervju... Självklart hade Littorin aldrig tackat ja till den, i vetskap om att hans CV inte klarat minsta uppmärksamhet på den punkten.

Här kan ni läsa en massa artiklar jag skrev för Civilekonomen i fjol, om MBA-studier på ett riktigt universitet. Låt mig citera mig själv om varför man bör satsa på en MBA-examen:

Poängen med att läsa till en MBA är att få en kvalificerad ledarskapsutbildning, där man lär sig inte bara genom böcker och av föreläsare, utan även genom att ta del av de andra deltagarnas erfarenheter. Utbildningarna är praktiskt inriktade och fokuserar på beslutsfattande och omvärldsanalys.

Jämför med Littorins pinsamma förklaring (NB, min fetstils-markering):

– Jag läste in en master på distans, uppsatsen handlade om Kreabs etableringsstrategi i USA. Jag uppfattade det som en seriös utbildning eftersom jag faktiskt hade kontakt med en handledare.

Bortsett från hur oseriöst det är att ens ha med bluffuniversitet att göra – hur seriöst är det att välja skriva ett akademiskt arbete, som en uppsats ska vara, om det man själv jobbar med...

Har faktiskt försökt hitta lite egen information, genom diverse arkivsökningar som dock inte gav så mycket som jag hoppades och genom att maila till "universitetet" (som dock inte svarat).
Som frilansjournalist är det lite svårt att konkurrera i sådana här nyhetsrace, när man anar att halva reporterkåren i Stockholm redan är satt på uppgiften. Jag har dock en idé till en grej att kolla, som inte ens finns med i Friktions tipslista. Återkommer om det – mot förmodan – skulle leda nå'n vart!

En annan sak, som de inte tipsar om men som jag själv inte tänker kolla – varför inte undersöka hur hans studiemeriter från Lund egentligen ter sig?! Är ju bara att ringa Lunds universitets studieregister så får man ut de uppgifterna lätt som en plätt.

Ja, Friktions research lade verkligen upp en straffspark... Men jag antar att det dyker upp mera i allehanda medier imorgon.

Det är naturligtvis inte bara straffsparksläge för journalister, utan inte minst för satiriker, ståuppkomiker, skämttecknare och allehanda personer som gärna driver med regeringen. Se exempelvis Blogge Bloggelitos fina tyska diplom till ministern, Thomas Hartmans tips om titlar att köpa nu, och Approximations nålstick!

Avslutningsvis skulle jag vilja säga att jag är glad att detta kom fram, så att Sven-Otto Littorins gav mig ett ansikte åt personer som köper diplom. Jag har alltid undrat vilka de är.

Och det vore intressant att höra varför Littorin, som ju hade kommit en bra bit i karriären redan han kom till New York, förklara varför just han tyckte sig behöva ett cornflakespakets-diplom.

Dessutom förväntar jag mig att Fredrik Reinfeldt säger något om varför det hittills i stort sett bara varit moderata ministrar som hamnat i rejält blåsväder.

Mitt tips: Littorin är inte längre arbetsmarknadsminister i övermorgon.

/Gunilla

Cayman Islands-examen

NEW YORK Ah, vilket schysst scoop bloggen Friktion gör, om Sven-Otto Littorins cornflakes-paketsdiplom från "Fairfax University" (bara namnet!) i Louisiana! Mycket bra och välresearchat.

Jag ska genast se om jag kan rota fram lite information som komplement till detta, man vet aldrig vad man hittar i arkiven.

Tillsvidare noterar jag på den extremt skumma hemsidan (i klass med Obol Investments oseriösa hemsida, faktiskt – till och med liknande grafik!) något som jag inte sett hittills i bloggrapporteringen (men jag har just börjat titta på detta, kan ha missat något). Nämligen att Fairfax uppenbarligen inte längre får påstå att de existerar i USA, utan är registrerade på Cayman-öarna i Karibien.

Hur man med gott samvete kan sätta upp en MBA-examen som man fått endast genom att skicka en slags rapport till en obekant handledare på sitt CV övergår mitt förstånd. Men jag är ju old school och tycker att utbildningar ska ske på riktiga campus medelst lagoma mängder blod, svett och tårar...
Eftersom jag skriver en del för tidningen Civilekonomen spanar jag alltid efter potentiella intervjupersoner, och har nog noterat att minister Littorin studerat ekonomi samt sett hans CV på regeringens hemsida. Antar att jag då sett även namnet på "universitetet", dock utan att reagera. Att jag inte gjort det övergår även det mitt förstånd!

Hoppas återkomma i ämnet.

/Gunilla

Statssekreterarna – var är gummorna?

NEW YORK "Statssekreterare, det är ju det bara gamla gubbar som blir", sade en riksdagsledamot till mig häromveckan, en person som denna gång lämnades utanför regeringen. Statssekreterare ville hon definitivt inte bli.

Tja, jag har ju redan kommit fram till att statsrådsberedningen/statsministerns kansli innehåller en stor andel yngre kvinnor. Och regeringen blev ju hyfsat jämställd, vad gäller ministerposterna (12 män, 10 kvinnor – varav i och för sig bara 4 departementschefer).

Men hur blir det på statssekreterar-posterna? Mycket riktigt, stark övervikt på så kallade gubbar, vad det verkar. Det ligger i och för sig i sakens natur att man väljer personer med gedigen erfarenhet av utredningar, planering och samordning, som kan sköta "back office"-arbetet åt ministern – så det är nog bra att man inte väljer några spolingar.

Jag kommer att fylla på listan vartefter namnen blir klara (eller vartefter jag hittar dem), i skrivande stund ser det – särskilt om man räknar bort statsrådsberedningen – inte särskilt jämställt ut. Kanske blir det fler gamla gummor de närmaste dagarna...

Uppdatering (när det nu var): Just nu 18–6 = 75 % män.

Uppdatering (12+14 oktober): De senaste tre utnämningarna har gjort att det nu står 17–9 = 65 % män.
(18 var felaktigt, eftersom jag korkat nog hade räknat Håkan Jonssons namn två gånger.) Jag gissar att Hans Jeppson får "ärvas" av den kommande handelsministern. Några poster återstår att fylla.

/Gunilla


Fredrik Reinfeldt, statsminister: Nicola Clase, Ulrika Schenström
Samordningskansliet: Anna-Karin Alterå, Helena Dyrssen, Michael Sandström och Jakob Forssmed

Anders Borg, finansminister: Hans Lindblad
Andreas Carlgren, miljöminister: Michael Arthursson och Elisabeth Falemo
Beatrice Ask, justitieminister
Carl Bildt, utrikesminister: Frank Belfrage (kabinettssekreterare)
Cecilia Malmström, EU-minister: Håkan Jonsson
Cecilia Stegö Chilò, kulturminister: Johan Tiedemann
Cristina Husmark Pehrsson, socialförsäkringsminister: Bettina Kashefi
Eskil Erlandsson, jordbruksminister: Rolf Eriksson
Gunilla Carlsson, biståndsminister: Joakim Stymne
Göran Hägglund, socialminister: Karin Johansson
Jan Björklund, skolminister: Bertil Östberg
Lars Leijonborg, utbildningsminister: Peter Honeth
(Maria Borelius, handelsminister: Hans Jeppson)
Maria Larsson, folkhälso- och socialtjänstminister: Ragnwi Marcelind
Mats Odell, kommun- och finansmarknadsminister
Maud Olofsson, näringsminister, vice statsminister: Jöran Hägglund och Ola Alterå
Mikael Odenberg, försvarsminister: H G Wessberg
Nyamko Sabuni, integrations- och jämställdhetsminister: Christer Hallerby
Sven Otto Littorin, arbetsmarknadsminister: Eva Uddén Sonnegård
Tobias Billström, migrationsminister
Åsa Torstensson, infrastrukturminister: Leif Zetterberg

Dubbelt så många frilansjournalister – och de är kvinnor

NEW YORK Om den nya regeringen kan man säga mycket – men jag nöjer mig med att konstatera:
• att antalet före detta frilansjournalister såvitt jag kan se har fördubblats, från en (Jens Orback) till två (Maria Borelius och Cecilia Stegö-Chilò),
• att Fredrik Reinfeldt gör som jag önskat och överraskar en hel del (Andreas Carlgren, Stegö-Chilò) samtidigt som han tycks ha sammanvägt de olika partierna rätt briljant,
• att ständigt bespottade Expressen hade rätt i alla sina (om än ganska få) ministerspekulationer igår kväll (den enda läckan jag sett spår av! förutom såklart Jyllandsposten) samt,
• att SR:s Inger Arenander och Erixon högg rejält i sten om Carl Bildt. (Uppdatering: Jag är inte lika överraskad, eftersom jag förutsåg det här – men är ganska överraskad över att det gamla högerspöket tas emot så positivt av diverse vänstersympatiserande personer jag talat med eller läst, t ex Jonas Morian och Goesta).

Som jag skrev här har jag intervjuat en del av ministrarnas företrädare, främst i samband med möten i FN-högkvarteret. Jag har även träffat några av de nyutsedda i New York, när de var icke-ministrar (Fredrik Reinfeldt, Gunilla Carlsson, Cecilia Stegö-Chilò, Sven-Erik Littorin). Ska bli intressant att se vem ur regeringen som först dyker upp.

Förresten, det blir nog Carl Bildt som kommer först till USA, i alla fall. Det vore oerhört mediedramaturgiskt, hehe, om både han och Jan Eliasson är på plats i Washington i slutet av oktober. Det lär de vara, för då invigs Eliassons bebis House of Sweden.

/Gunilla