Global fotomosaik

NEW YORK New York Times bjuder in alla i hela världen att ta ögonblicksbilder av det man har för sig klockan 17 svensk tid idag. Läs mer här. (Läsarkommentatorerna tipsar om många liknande projekt.)

I texten fick jag även lära mig begreppet Coordinated Universal Time, och när jag läser om det på Wikipedia inser jag att jag borde ha känt till det i decennier.

/Gunilla

"IPCC-bashing"?

NEW YORK Det har som bekant varit en rejäl backlash mot allt vad "klimathot" heter på sistone. "Climategate" samt IPCC:s ledarskapsproblem och trovärdighetskris har lett till en rad nyhetsartiklar och inslag. Se t ex denna matiga sajt:
SR P1, Vetenskapsredaktionen: Granskning av IPCC

Det har varit intressant att följa klimatfrågornas uppgång och fall i medierna. Det var ju bara några år sedan som de enbart följdes marginellt, av miljö- och vetenskapsreportrar – och så exploderade debatten, blev mainstream och hamnade i snart sagt alla tänkbara mediala avdelningar.
Detta skedde 2006, och först då lyckades jag exempelvis sälja in allmänna reportage från den Grönlands-expedition jag varit med på ett år tidigare (bland annat till nyhetsmagasinet Fokus; facktidningen Miljöaktuellt publicerade dock ett rejält reportage med både text och bilder av mig redan 2005).

Jag talade häromdagen – apropå en kort nyhetstext för Ekolådan om 2010 års klimatförhandlingar – med Fores miljöprogramsansvarige Jakob Rutqvist, som menade att medierna nu verkar tävla i klimatpanels-"bashing" och att det blivit medialt hippt att vara klimatskeptisk. Kanske är det en naturlig, mediedramaturgisk följd av den massiva klimatrapporteringen – what comes up must come down, liksom. Och visst har det funnit inslag av domedagsscenarier som upphovsskribenterna kanske ångrar.

Men få bevakningsområden är så omgärdade av spinning (snurrmästeri) som detta. Jakob Rutqvist tipsade om denna länk:
http://www.realclimate.org/index.php/archives/2010/02/ipcc-errors-facts-and-spin

Själv hinner jag just nu inte läsa hela den texten och har bara skummat här och där – men den är intressant för alla som är intresserade av antingen klimatfrågor eller mediedramaturgi. Eller både/och. Citat:

"To those familiar with the science and the IPCC’s work, the current media discussion is in large part simply absurd and surreal. Journalists who have never even peeked into the IPCC report are now outraged that one wrong number appears on page 493 of Volume 2. We’ve met TV teams coming to film a report on the IPCC reports’ errors, who were astonished when they held one of the heavy volumes in hand, having never even seen it. They told us frankly that they had no way to make their own judgment; they could only report what they were being told about it. And there are well-organized lobby forces with proper PR skills that make sure these journalists are being told the “right” story. That explains why some media stories about what is supposedly said in the IPCC reports can easily be falsified simply by opening the report and reading. Unfortunately, as a broad-based volunteer effort with only minimal organizational structure the IPCC is not in a good position to rapidly counter misinformation."

(– – –)

"As lucidly analysed by Tim Holmes, there appear to be a few active leaders of this misinformation parade in the media. Jonathan Leake is carrying the ball on this, but his stories contain multiple errors, misrepresentations and misquotes. There also is a sizeable contingent of me-too journalism that is simply repeating the stories but not taking the time to form a well-founded view on the topics. Typically they report on various “allegations”, such as these against the IPCC, similar to reporting that the CRU email hack lead to “allegations of data manipulation”. Technically it isn’t even wrong that there were such allegations. But isn’t it the responsibility of the media to actually investigate whether allegations have any merit before they decide to repeat them?"

Inlägget har just nu mer än 560 kommentarer! Klimatdebatten är politisk dynamit.

Och läs gärna de många kommentarerna hos Vetenskapsredaktionen, många av dem med rätt uppskruvat tonläge. Signaturen Ann L-H skriver t ex:

"En hårresande kommentar - ni "teapartygranskar" ClimateGate och berättar för svenska folket att misstag gjorts i de rapporter som inte är så vetenskapliga men att den vetenskapliga grunden är fast dvs "science is settled".
Och nu är uppdraget tydligen slutfört trots att processen nyss har börjat!
Har ni inte fattat ett dugg eller vill ni medvetet missleda svenska folket i denna så oerhört viktiga politiska fråga?

Er skyldighet mot svenska folket är att förklara hur vetenskap fungerar, dvs
att det är en självklarhet att man redovisar bakgrundsdata och arbetsmetoder,
att man inte manipulerar med data för att nå ett önskat resulat
att man inte gör påtryckningar på utgivare av vetenskapliga journaler för att se till attt rapporter som går emot konsensus (dvs politiskt önskade resultat) inte publiceras.
och sedan jämföra med vad CRU-mailen avslöjat om hur forskarna på East Anglia arbetat.

Om detta må ni berätta!

Återigen ni arbetar på SR´s uppdrag att allsidigt och objektivt sprida information om aktuell vetenskap, ert uppdrag är inte att vara megafoner åt miljöaktivister."

Ni som kan frågan: anser ni att svenska medier passar in i det mönster som beskrivs hos Real Climate? Går journalisterna klimatskeptikernas och lobbyisternas ärenden? Eller är de fortsatt megafoner åt miljöaktivister? Eller handlar det om att journalisterna äntligen börjar agera lagom kritiskt? Diskutera gärna i kommentarfältet.

/Gunilla Kinn

World Food Programme i Haiti

Apropå OmVärldens text som fått en hel del välförtjänt genomslag idag (i Aftonbladet och som första inslag i kvällens Aktuellt), om hur barn flögs från Ghana till Rom för ett PR-jippo.

Här kan ni ser det ser ut i den verkliga verkligheten, när skolbarn får World Food Programmes sojabönsgröt:

Då inte av några presidentfruar, utan av personalen på skolan. Jag tog den här bilden när jag och fotografen Kalle Melander reste i Haiti häromåret, delvis för att kolla in vad World Food Programme gör där.

Ledsen att bilden är tagen med sådant fågelperspektiv, men jag var inte där som fotograf utan reporter och tog bara ett snap shot...

Ett av Kalles foton från samma skolsal (som ligger i Cap Haïtien, staden på Haitis norra kust) var helt fantastiskt och cirka en miljon gånger bättre än mina. På det ber barnen bordsbön, och är som i trans. En väldigt stark bild. Ska se om jag kan hitta den på hans sajt, isåfall länkar jag. (Uppdatering: se nedan.)

Fotot föreställer ett av WFP:s reguljära skolmatsprogram, vars syfte är att barn a) alls ska komma till skolan, det vill säga att föräldrarna ska vilja skicka dit dem och b) bli så mätta att de orkar med dagen.

Detta är vad WFP gör dag ut och dag in runtom i hela världen, vilket de fullkomligt snurrat till genom att plötsligt göra reklam genom ett dyrt jippo med ministerfruar.

Fotona nedan kommer från den konvoj, som Kalle och jag fick följa med i. Det var en av de mest spännande och intressanta resor jag någonsin gjort!

WFP transporterade ris, kex, olja med mera 16 mil från huvudstaden Port-au-Prince till det översvämningsdrabbade Gonaïves, där människor då saknade allt. Sträckan låter inte lång, men tog en hel dag att färdas – på grund av usla vägar, som vållade flera punkteringar på de enorma fordonen och som delvis var översvämmade.

Vi drabbades inte av några överfall, men det är inte ovanligt att dessa konvojer rånas av machete-försedda ligor som kapar riset och säljer det på svarta marknaden. Därför skyddades konvojen av massor av brasilianska FN-soldater från Minustah. Den logistik som krävs för att se till att allt detta funkar är enorm.

Här är en ovanligt bra sträcka av vägen mellan Port au Prince och Gonaïves:

Vi kom fram och var alltså med om Haiti-delen av hela distributionskedjan – alltså först konvojen, sedan när förnödenheterna lastades om från lastbilarna till lagret, sedan när de kördes ut från lagret till ett av alla utlämningsställen i Gonaïves:

Människor köade i timmar för att få sin ranson av ris och olja. Tanken var att skildra rubbet, ända tills maten landade i grytor och på tallrikar – så vi hittade en familj som vi valde att följa till deras hem i slumkvarteren i Gonaïves, och som vi sedan återvänt till en gång. Marie-Jeanne och hennes barn!

Jag blev helt fascinerad av World Food Programmes verksamheter, både katastrofbiståndet till de översvämningsdrabbade och den reguljära skolmatsbespisningen, och ville förstås skriva reportage om detta. Och Kalle Melanders fotografier var verkligen riktigt bra, det hade kunnat bli ett finfint "så funkar det"-bildreportage.

Det var dock tyvärr helt omöjligt att sälja. Vi försökte med flera svenska magasin och dagstidningar, som jag trodde kunde vara intresserade – men ingen ville ha någon dokumentation om hur matdistribution kan fungera i fattiga länder.

Ingen var det minsta intresserad, det vill säga det var inte så att vi (ens) fick skambud som vi tackade nej till. Reportage från Haiti har generellt varit väldigt svåra att sälja, även om vi fått in en del material i bland annat Amnesty Press (om olika val).

Det var lika omöjligt att sälja reportage om vad som hände i sjukhustälten som Läkare utan Gränser satt upp utanför Gonaïves, eller flyktinglägret för hemlösa som Lions satt upp, eller det barnhem som en äldre fransyska drivit där i decennier. Våra reportage var förstås tänkta att handla mer om de människor vi mötte än om de västerländska organisationer som fanns på plats.

Vi fick så småningom in ett par tusenlappar på att sälja ett reportage till Latinamerika-bulletinen om "att leva på marginalen", som handlade om familjen i Gonaïves. Det tänkte åtminstone kostnaden för bilhyra och tolk – men det handlar alltså inte om mat eller World Food Programme, och det gjordes på en senare resa.

World Food Programme har allmänt ett tämligen gott rykte, till skillnad från många andra FN-organ. Det anses vara oförstört av korruption, ha ett gott ledarskap, och jobba effektivt i det tysta.

När jag nu läser att WFP ställt till med ett fånigt och väldigt kostsamt jippo i samband med G20-mötet i Rom inser jag att somliga personer där måste ha oerhört dåligt omdöme.

Men jag tänker också att de måste vara tämligen desperata, för att det är svårt eller omöjligt att få ut information om vad de faktiskt gör på fältet. Desperation föder tydligen dåliga och dyra idéer.

"Fruktansvärt, absurt och vansinnigt", säger till exempel Sidas chef för humanitär verksamhet i Aftonbladet idag.

Redaktionella reportage är så svåra att få ut att många biståndsorganisationer och FN-organ i regel litar till egna filmare och journalister för dokumentation (däremot inte, antar jag, kritik om det finns skäl för sådan, eller information som kan vara politiskt känslig).

Kanske kunde World Food Programme ha använt en promille av de 3,2 miljonerna till att låta en duktig dokumentärfilmare följa med på fältet, istället för det idiotiska evenemanget som nu ger dem rejält dålig badwill. Fast det har de säkert redan gjort flera gånger.

Själv har jag knappt rest i Stora Världen alls på ett par år, i synnerhet inte i utvecklingsländer. Det är för frustrerande att ha aktuellt och spännande stoff till massor av intressanta reportage, och inte få ut några – och för kostsamt att göra den ena reportageresan efter den andra, vars enda resultat blir att jag personligen får intressanta upplevelser och kan skriva ett och annat blogginlägg. Synd, tycker jag, men så ser den krassa verkligheten ut!

Ändå kan jag inte låta bli att klura på att jag gärna skulle vilja resa tillbaka till Gonaïves – för att se hur det gått för Marie-Jeanne och hennes barn, och till skolan i Cap Haïtien...

Uppdatering: Kalles fantastiska foton på barnen som ber bordsbön när de fått sin gröt finns på hans hemsida, i svartvitt! Gå till: http://www.karlmelander.com. Klicka på "Stories". Klicka på "Haiti 2004–2006". Gå till den sjunde bilden genom att klicka på pilen i högerkant. Nu!

/Gunilla

Luften pyste ur nyhetsballongen

NEW YORK Sorry, svd.se, det är ingen idé att satsa på attt följa spektakulära amerikanska nyhetsdraman som vore sajten en TV-ruta med direktsändning – om man inte har resurser att följa upp dem.
Samtliga nedanstående skärmpdumpar tog jag samtidigt, strax före klockan 20, alltså vid 02-tiden i Stockholm – och då hade de tydligen gått hem från Svenskans redaktion.
I alla andra tidningar rapporteras sedan länge att pojken hittats hemma. På svd.se pågår dramat ännu.
Typisk sådan nyhetsvärdering, med fokus på bildmässiga draman i realtid som visar sig vara icke-stories, som medieforskare och mediekritiker ojar sig över – med rätta.












DN:s nyhetsvärdering, om världshungern, framstår givetvis som betydligt mer seriös – och det är en riktigt bra och viktig artikel. Ballongstoryn framstår som än mer märklig att dra upp så stort, innan det var klart vad som hänt – i skenet av att en miljard mäniskor de facto svälter.
Men sorry DN, ni hamnar också i min mediekritiska fälla. Det hade varit seriösare att skriva om det, om det inte hade varit så att FN utnämnt just fredagen till "världsmatdag".

DN skriver för säkerhets skull också om upplösningen på ballonggdramat. Och här skriver Blogge Bloggelito:

"Varje år dör åtta miljoner barn före sin femte födelsedag.

Men det som genom medias koncisa rapportering tilldrar sig vår uppmärksamhet är en (1) ensam sexårig usonisk pojke som antas ha drivit iväg i en luftballong och nu är saknad.

Under tiden detta spektakulära drama har pågått har 10000 andra barn dött. Och under tiden du läste denna text dog ytterligare tio eller tjugo. Men det var inte amerikanska liv, de dog ingen spännande död, de förtjänade ingen massmedial hysteri – ”hela världen” följde inte deras drama, och de blev ingen huvudnyhet i svenska gammelmedier."

/Gunilla

"En långsam jordbävning"

NEW YORK Mats Karlsson, på plats i Marseille där Världsbanken och Europeiska Investeringsbanken idag lanserat ett centrum för Medelhavsintegration, mailade igår följande blixtanalys av vart världen är på väg:

"Geopolitiskt är vi i en långsam jordbävning.

Tre positiva trender förändrar världen permanent:
– Fattigdom kan med stor säkerhet övervinnas inom en generation, i de värsta områdena lite längre.
– MIC's*) tar plats, världen blir multipolär, oundvikligt.
– IT-revolutionen är dramatisk.

Ändå klarar vi inte det ömsesidiga beroendet. Mycket farligt. No adequate management of interdependence and integration."

Det var 30-sekundervarianten. Mats har lovat att ge mig 90-minutersversionen vid tillfälle. Den han har han levererat i olika sammanhang, exempelvis på Fride i Madrid och på FN i New York.

/Gunilla

*) MIC = multinationella företag

Idag var redan amerikansk-nor(di)sk vänskapsdag!

NEW YORK Knepigt att skriva något om Nobels fredspris som inte redan är sagt och skrivet...

Men i en av alla maillådor hittade jag följande Vita huset-pressmeddelande från i förrgår (jag har markerat stycket i slutet):

LEIF ERIKSON DAY, 2009
- - - - - - -
BY THE PRESIDENT OF THE UNITED STATES OF AMERICA

A PROCLAMATION

On this day in 1825, the ship Restauration landed in New York City after sailing for 3 months from Stavanger, Norway. The 52 passengers aboard represented the first organized emigration of Norwegians to America. These brave individuals set to the seas, following in the grand footsteps of the famous Scandinavian explorer Leif Erikson. Over a millennium ago, Leif Erikson -- son of Iceland and grandson of Norway -- arrived in North America and founded the settlement Vinland, located in modern-day Canada. Today, we celebrate his historic voyage and remember those who journeyed to America from far-away lands.

Our Nation's founding history is marked by millions of individuals who faced great hardship and difficulty as they pursued a brighter future abroad. As explorers, they did not know what they would find, but they were determined not to turn back, in order to learn what lay beyond the setting sun. This same spirit lived within Leif Erikson, and it has inspired countless others who venture from their homes in search of opportunity, uncertain of the possibilities and challenges that await them.

Today, our Nation continues to welcome those descendents of Leif Erickson to our shores. Nordic Americans have contributed immeasurably to the success of America. Their cultural accomplishments have enriched the diversity of our country. And their pioneering spirit continues to embody our Nation's unbounded enthusiasm for discovery and learning.

To honor Leif Erikson and celebrate our Nordic-American heritage, the Congress, by joint resolution (Public Law 88-566) approved on September 2, 1964, has authorized the President to proclaim October 9 of each year as "Leif Erikson Day."

NOW, THEREFORE, I, BARACK OBAMA, President of the United States of America, do hereby proclaim October 9, 2009, as Leif Erikson Day, and I call upon all Americans to observe this day with appropriate ceremonies, activities, and programs to honor our country's rich Nordic-American heritage.

IN WITNESS WHEREOF, I have hereunto set my hand this seventh day of October, in the year of our Lord two thousand nine, and of the Independence of the United States of America the two hundred and thirty-fourth.

Som SvD:s Martin Jönsson twittrat:

"Hade nästan väntat mig att The Onion skulle ha rubriken "Obama Wins Nobel Peace Prize" i dag..."

Det är en hel del The Onion över Leif Erikson-dagen också, särskilt att den äger rum idag..!

/Gunilla

FN-tal nu och då

NEW YORK Nu har jag ägnat tre dagar åt Clinton Global Initiative. FN kom lite i skymundan för min del, men jag har – som jag brukar med jämna mellanrum – åtminstone varit där och bråkat lite med med mediemänniskorna...för att förhoppningsvis rehabilitera min status som resident UN correspondent en vacker dag.
Qaddafis galna tal häromdagen hade förstås varit intressant att se, eller kanske inte. Foreign Policys genomgång visar att FN-historien innehåller många tokiga och långa tal. Fidel Castro har rekord som långpratare – han talade i över fyra timmar 1959... 1960 kläckte han bland annat ur sig följande, enligt Foreign Policy:

"Hade Kennedy inte varit miljonär, obildad och okunnig hade han förstås fattat att man inte man revoltera mot bönder."

På Clinton Global Initiative talde Hillary Clinton om att USA nu ska lansera ett omfattande program för att råda bot på världssvälten. Det låter bra! Mer lär ni få veta imorgon, för då presenterar hon samma program tillsammans med World Food Programme i FN-skrapan.

Kontor just nu: Starbucks på 3rd Avenue och 48th, eller något sådant.

/Gunilla

Onsdagens arbetsplats

NEW YORK Dagens kontor är pressrummet på Clinton Global Initiative. Jag är inte här på uppdrag eller så, utan för att samla kunskap och uppslag och kontakter. Tredje gången gillt! Första gången jag var här, 2005, rapporterade jag för Sidas tidning OmVärlden. Snyggt och praktiskt med knallgula presskort.

Imorse var jag på statsministerns pressträff, och ikväll ska jag försöka ta mig in på Kristina-musikalen om det går.

/Gunilla

BBC besöker Somalia och andra läskiga platser

En TT-kollega ger följande länktips – BBC har tydligen farit runt till världens farligaste platser. (Jag har inte kollat på en enda av länkarna.)

Alla:
http://www.youtube.com/view_play_list?p=955267DFCFFD5855

Länkvis:

Vänstergerilla i Honduras
http://www.youtube.com/watch?v=vmL-JA1p_MA&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=29

Sydossetien
http://www.youtube.com/watch?v=WTBZGcZu0Xk&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=2

Somalia:
http://www.youtube.com/watch?v=SZ_g9-sPvSw&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=5

Propagandahögtalare i Taiwan
http://www.youtube.com/watch?v=0GCA-Yy7I7g&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=1

Barnsoldater i Liberia
http://www.youtube.com/watch?v=52166D7Hh8U&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=3

Elfenbenskusten
http://www.youtube.com/watch?v=omryUwamY6s&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=4

Gängkrig i El Salvador
http://www.youtube.com/watch?v=qUDe5Gm_W0o&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=8

Uzbekistan
http://www.youtube.com/watch?v=PadUs9a_hR8&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=11

Rysk militärbas i Kirgizistan
http://www.youtube.com/watch?v=rZhLLMqD480&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=14

Biovapen i Kazakstan
http://www.youtube.com/watch?v=qakxo30hp6g&NR=1

...och politik
http://www.youtube.com/watch?v=sSEdGusF3qA&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855

Fruktlös drogkamp i Tadjikistan
http://www.youtube.com/watch?v=HNDRRMDLKes&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=16

Fisketur m presidenten i Moldavien
http://www.youtube.com/watch?v=G0k7kLWm3GI&NR=1

Spionbeskyllningar i Transnistrien
http://www.youtube.com/watch?v=MGeK0UjMRTs&NR=1

Överlevande i Kambodja
http://www.youtube.com/watch?v=H5zzWgE2o0k&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855

/Gunilla

Christiane Amanpour i rutan ikväll

NEW YORK Ett pressmeddelande från CNN till mina kära bloggläsare som jag inte ser någon anledning att bearbeta -- ni som är intresserade och kan se CNN får gärna berätta vad ni tyckte om programmet!

Gunilla

Ikväll klockan 21 är det premiär för CNNs nya talkshow ”Amanpour” där den världskända journalisten och utrikeskorrespondenten Christiane Amanpour intervjuar framstående politiker och andra om världsläget just nu.

I samband med detta, har CNN valt ut dig som en av de svenska personer som är en viktig röst i den svenska blogosfären när det handlar om politik och samhälle. Gästerna ikväll är Afghanistans president Hamid Karzai samt Richard Holbrooke, USA:s sändebud i Afghanistan och Pakistan, som kommer diskutera det afghanska valet, den ostabila situationen i landet och talibanernas framväxt. Övriga heta ämnen och intervjupersoner som kommer att passera under hösten är bl a Jacob Zuma, Anders Fogh Rasmussen, Tony Blair, Madeleine Albright och det norska kronprinsparet.

Mer information om programmet hittar du på http://edition.cnn.com/CNNI/tonight

Vill du veta mer eller ha mer information är du välkommen att kontakta mig.

Med vänliga hälsningar

Susanne Westford
Marketing & Communication Manager
Turner Broadcasting System

Om OmVärlden

NEW YORK Här kan ni läsa om en tidning som jag nyligen lämnat diverse material till, nämligen OmVärlden (som jag även medverkat sporadiskt i tidigare). Citat:

– Det här blir en unik tidning som svarar mot dagens stora intresse för globala frågor. Vi tror på en upplaga på omkring 15 000 till 20 000 ex på sikt, säger Claus Nowotny.

/Gunilla

Inkomstdistribution

NEW YORK Tänk på detta (jag har dock inte själv räknat på om det stämmer):

The world's seven richest men could wipe out global poverty. Their combined wealth is more than enough to provide the basic needs of the poorest quarter of the world's people.

The Global Development Research Center

Noteras kan ju att åtminstone två av de sju, Bill Gates och Warren Buffett, jobbar på saken.

Uppdatering: Missa inte T:s kommentar!

/Gunilla

Kapsejsade konsulat

Ur Ola Wongs krönika i Svenska Dagbladet:

"Slutligen lite idioti: Medan Sveriges ekonomi kapsejsar stänger Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt konsulaten i New York och Kanton. I Världens huvudstad och Världens verkstad. I den största respektive mest dynamiska ekonomin. Och ja, i Kina betyder den prestige ett generalkonsulat står för en hel del. Istället ska svenskt näringsliv stöttas med nya ambassader i SistaSovjetstaten-Minsk, Krig-och-kaos-Kabul, Folkmördar-Khartoum och Bomb-in-box-Bagdad. Kan ni höra jublet från Trollhättan och Södertälje? Från alla platserna där massarbetslöshet blivit viktigare än semester!"

/Gunilla

Queer

NEW YORK Exakt så här dags för 40 år sedan (natten mellan den 28 och 29 juni 1969) inleddes händelserna som kom att trappas upp till kravallerna utanför Stonewall Inn, på Christopher Street sisådär 123 kvarter söderut här på Manhattan.
På söndagens Pride-parad genom Greenwich Village påminde några deltagare med en skylt om att det var queer-falangen i gaysamhället (gay i vid bemärkelse) som startade alltsammans då, och det fick mig nu i sin tur att idag tänka på hur ultimat queer Michael Jackson är. Eller var. Eller var och är.

Det där måste många ha skrivit en massa om, jag ska se om jag kan googla fram något spännande (och då tänker jag på queerteoretiker och musikskribenter, inte på Mona Sahlin). Måste förkovra mig i queer-begreppet, det är förstås intellektuellt spännande. Men tråkigt att Jackson själv pendlade mellan fejkad heterosexualitet (eller hur man ska tolka giftermålen?) och synbarligen outvecklad sexualitet (eller hur man ska tolka naiviteten inför hur andra kunde uppfattade viljan att umgås med barn?) istället för att explicit stå för något ännu mer queer. Nu verkar han i och för sig inte ha varit så mycket för att göra identitetspolitiska statements genom slagord och citat.

Dagens Michael Jacksonläsning innehåller djupt tragisk information om hur hårt han drevs till comeback av omgivningen, och hur dålig hans hälsa var: "'I'm better off dead. I'm done': Michael Jackson's fateful prediction just a week before his death" av Ian Halperin i Daily Mail.
Undertryckt homosexualitet, schizofreni, genetisk lungsjukdom och en miljon andra fysiska och psykiska problem, om man får tro den av allt att döma initierade artikeln, förutom allt annat han drogs med som varit allmänt känt länge.
Det är plågsam läsning om en extremt ensam människa – och insikterna den ger lyfter fram all smärta i Jacksons utstrålning, i t ex framförandet av Billie Jean på 80-talet.


Liksom i alla a capella-videor som Stefan Stenudd introducerar i sitt inlägg Infernaliskt kämpande sångare (via Oscar Swartz)! Precis som Stenudd skriver blir man alldeles matt och urlakad bara av att titta och lyssna, t ex på "Another Part of Me":



Från Stenudds text, om "Earth Song" (1995) vars video framställer Jackson som något av en korsfäst Kristus-gestalt, särskilt de sista minuterna, som tar på sig jordens och mänsklighetens lidande:

Sången är ohyggligt mäktig i sin orkestrerade version (och i den monumentala videon, som syns i bild). Jag tror att det är denna sång han helst själv skulle göra till sitt testamente.
A capella-versionen har inga trummor eller körer, i stället kommer då och då påträngande ljudeffekter från den dramatiska videons scener. Det blir väldigt effektfullt i sin sparsamhet.
Men lyssna framför allt på hur passionerat Michael Jackson sjunger, som om det vore i ett tempel. Han såg det nog så. Rösten innehåller sorg, vädjan, raseri, triumf. (– – –) Det är inte blott sång, det är besvärjelse:

Jag fattar alla komponenter i den globala Michael Jackson-sorgemasspsykos som just nu pågår, men är förvånad över hur otroligt tagen jag faktiskt blivit av alltsammans.

/Gunilla

Nationalitets-dropping

NEW YORK Sista helgen i New York: halvhysterisk städning hemma i Harlem till Michael Jackson på hög volym, tillsammans med min tjeckisk-svenska kollega H från New Delhi; hon på väg till San Francisco via Philadelphia, Princeton och New Hampshire
Förutom städningen (eller som belöning för den) igår: Besök på japansk lönnkrog och ukrainsk diner i East Village, födelsedagsfest hemma hos min ugandiskindiskbrittiske vän S på/i Lower East Side (där min tamilskeamerikanske ex-sambo P dök upp med japansk-tysk-svensk-amerikansk date OCH en pakistansk dito – simultan dubbeldate, alltså, ganska avancerat!) och så idag, vid 8th Street och 7th Avenue:
Beskådan av Pride-paraden som var full av colombianska och peruanska transor och en massa andra deltagare – läkare för allmän sjukvårdsförsäkring, barn till bi- och homosexuella, polyamorösa, homosexuella byggnadsarbetare, fag hags och diverse andra mer eller mindre queera subgrupper.
Det var en stilig parad, som kändes extra viktig med tanke på alla diskussioner om sexuella minoriteters rättigheter som pågår i USA just nu, och flera i tåget bar tröjor prydda med "40" som symbol för de år som gått sedan den moderna gayrörelsen startade med kravallerna utanför Stonewall Inn i månadsskiftet juni/juli 1969.

För att droppa ännu fler nationaliteter som dykt upp under helgen, så uppenbarade sig idag sommarens två hyresgäster och visade sig vara turkiskdansk respektive koreanskdansk!

/Gunilla

Sökes: bra kolumnist om utvecklingsfrågor

NEW YORK Jag har i uppdrag att kartlägga världens samlade utbud av duktiga kolumnister och krönikörer, främst sådana som skriver tankeväckande/initierat/kontroversiellt/sakkunnigt/inspirererande om utvecklingsfrågor, för syndikering till en svensk publikation.
Jag är inte säker på om jag kan avslöja sammanhanget, så jag avstår från det tillsvidare.
Som ni kanske kan gissa står Nicholas Kristof högt på min lista, och jag har en del andra namn (amerikanska, kanadensiska, brittiska och franska). Men jag vill gärna ha fler tips! Skriv namn och helst länkar till aktuella texter i kommentarfältet, eller till: gak62 (at) columbia.edu.

/Gunilla

Hyllning till Nicholas Kristof/New York Times

NEW YORK En av de få journalister som jag skulle vilja byta liv och gärning med är Nicholas Kristof. Han är just det som jag skulle vilja bli när jag blir stor, nämligen globaliseringsreporter.

Hans arbetsgivare New York Times låter honom – än så länge, bäst att tillägga – resa omkring i världen och berätta om vad som händer och om människor han möter på fältet. Det handlar om folkmord, trafficking, svält och sjukdomar, men också om företagande, utbildning och socialt entreprenörskap. Som få lyckas han på ett sakligt, initierat, engagerat, konkret och alltid glasklart språk redogöra för såväl brott mot mänskliga rättigheter som hur globalisering och marknadsekonomiska framsteg gör människors liv bättre.

Vart han än reser – och det är oftast i Afrika och Asien – hittar han alltid individer vars öden speglar något intressant fenomen. Kristofs skrivande från Sudan gjorde mycket för att uppmärksamma USA på vad som pågick i Darfur och Pulitzer-belönades. Givetvis har han även vunnit massor av andra journalistiska priser och hedersomnämnanden.

Idag har han skrivit om hur finanskrisen drabbar människor i tredje världen (vilket Carl Bildt faktiskt sade till mig i höstas att han inte kunde se några tecken på att den skulle göra – eller tja, att den inte gjorde då i alla fall!) och om hur ett av samtidens stora gissel är alla barn som lider av undernäring och exempelvis järn- och zinkbrist. Citat:

It’s impossible to know if Maximiano was starving because of the economic crisis or because of chronic malnutrition here, but the hardships in the developing world have been exacerbated by elevated food prices and declining remittances from workers abroad.

The World Bank has estimated that United Nations goals for overcoming global poverty have been set back seven years by the global crisis. It calculates that increased malnutrition last year may have caused an additional 44 million children to suffer permanent physical or mental impairment.

Men typiskt för Kristof är att han också visar på sätt att åtgärda det (undernäring går att lösa relativt billigt). Ibland sysslar han med ren aktivism, som när han köpte loss några tjejer från en bordell i Kambodja.

En annan sak som är fantastisk med Nicholas Kristof är att han publicerar sig lite varstans. Som få *riktiga journalister* (för att använda Jan Guillous term) använder han sig av sociala medier. Så det är lätt att låta hans texter bli en del av det dagliga informationsflödet.

Nicholas Kristof
New York Times-texter (kolumn varje torsdag och söndag)
New York Times-bloggen On the Ground, on Globalization and Human Rights
Som NYTimes-videoreporter, exempel från Haiti
På Facebook (där han har 52 224 fans!)
På Twitter (19 562 followers!)
På YouTube

Här kan ni läsa allt om Nicholas Kristof. Det har nyligen gjorts en dokumentärfilm om honom: "The Reporter" – YouTubeklippet ovan är dess trailer!

/Gunilla

P S När vi ändå är inne på New York Times' briljanta kolumnister... Läs Frank Rich om läget för homosexuellas rättigheter i USA, och om hur det går framåt snabbt, men kunde gå ännu snabbare om Barack Obama bestämde sig för att agera. Citat:

And yet the changes aren’t coming as fast as many gay Americans would like, and as our Bill of Rights would demand. Especially in Washington. Despite Barack Obama’s pledges as a candidate and president, there is no discernible movement on repealing the military’s “don’t ask, don’t tell” policy or the Defense of Marriage Act. Both seem more cruelly discriminatory by the day.

Gay rights just common sense

NEW YORK Malena says, eller rättare sagt twittrar, från Moskva:

"Someone said no politics at esc. I agree! Where I come from there is nothing political about gay rights!! Its common sense. Nuff said"

Ett aningen längre budskap i bloggen:

"Today I am gay!
Regarding the planned gay parade here in Moscow today I think it’s very sad that they won’t allow a tribute to love. I’m not homosexual but today I am happy and proud to call myself gay – to support my friends and fans."

/Gunilla

Miljö- och biståndsfrågor på FN

Jag till vänster; Elisa Peter från NGLS bakom mig.


Väggbonad/gardiner formgivna av Sven Markelius; på podiet bland andra Gunilla Carlsson, Ban Ki-Moon och Sveriges FN-ambassadör Anders Lidén.

NEW YORK Dagens kontor är Ecosoc-salen på FN:s högkvarter, som ni vet en av mina favvobyggnader.

För en stund sedan gästade jag och en reporterkollega biståndsminister Gunilla Carlssons pressträff på den svenska FN-representationen; nu är jag en av få journalister (och garanterat den enda svenska, såvitt jag kan se) på den presentation som Carlsson håller i tillsammans med FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon.

De presenterar rapporten från Commission on Climate Change and Development som ni kan läsa om på svenska och på engelska (och bakgrunden här, en DN-intervju med Fredrik Reinfeldt 2007).

Efteråt blir det lunchbuffé!

/Gunilla

"...how to exploit new media to foreign news..?"

NEW YORK Timothy Garton Ash slog i april ett slag för utrikesjournalistik i The Guardian. (Via Jon Pelling på vårt/Korrespondenternas Twitter-flöde!) Citat:

It's no use mewling over bygone glories of a probably mythical golden age of foreign corresponding. The point now is to work out how to exploit the tremendous potential of new media so as to expose more of the people, more of the time, to reliable and interesting foreign news. More than just the future of journalism will depend on it.

/Gunilla