L'Italia non è da comprendere razionalmente

NEW YORK Ett av mina "adopterade hemländer", Italien, är som Ryssland – man kan nog inte riktigt förstå det, bara tro på det.

Умом Россию не понять,
Аршином общим не измерить

Фёдор Иванович Тютчев

Ryssland kan ej förstås med förnuftet,
ej mätas med vanliga mått.

Fjodor Ivanovitj Tiuttjev

La Russia non è da comprendere razionalmente,
[hittar tyvärr inte en korrekt översatt fortsättning]

Fëdor Ivanovič Tjutčev

Jag kom att tänka på Tiuttjevs klassiska citat sedan jag läste hur Kristina Kappelin förtjänstfullt försöker förklara den senaste Berlusconi-skandalen i Sydsvenskan:

Veronica Lario säger nej till det som ett helt folk accepterar. Hon har fått nog av en man som ständigt häver ur sig manschauvinistiska kommentarer, som väljer kvinnliga ministrar efter deras utseende, som flirtar vitt och brett med unga kvinnor som gjort sig ett namn i hans eget tv-bolag och som, kanske, har ett förhållande med en tills nyligen minderårig flicka. I vilket annat land som helst skulle parlamentet ha krävt ett klargörande från premiärministern. Massmedierna skulle ha idkat grävande journalistik. Nyheten skulle ha orsakat ett ramaskri bland allmänheten. Men inte i Italien.
Berlusconis politiska styrka och grepp om massmedierna förhindrar det.

Det är faktiskt rätt svårt att förstå Italien med förnuftet.

Se dock citatet av Igor Guberman hos Kalle Kniivila (där jag hittade översättningen av Tiuttjev).
Och läs denna SvD-understreckare om Fjodor Tiuttjev av min favoritlärare i rysk kulturhistora, Per Arne Bodin.

/Gunilla

Maja Lundgren bloggar

NEW YORK Snart bloggar alla. Till och med min mamma! Men hon måste bli lite mer aktiv innan jag länkar till hennes blogg.

Hittills hon varit sorgligt inaktiv. Men – med tanke på hur nedlåtande/skeptiskt hon dittills hade uttryckt sig om bloggar och bloggare de senaste åren, hon har helt enkelt köpt nidbilderna, vilket inte är konstigt eftersom de framförts med emfas av mediepersoner med pondus – komiskt att notera hur spjuveraktig hon ser ut, när hon tänker på att hon numera faktiskt har en egen blogg.

Jag antar att det kan vara en riktig show-stopper i hennes umgängeskretsar, fastän hon knappt skrivit något.

Nix, det är ingen idé att ni försöker googla på hennes namn, för hon har givetvis en pseudonym. Paradoxalt nog anklagas ju bloggarna, enligt de där nidbilderna, för att vara både alltför avslöjande och öppenhjärtiga och alltför hemliga och anonyma.
Vi får se om jag avslöjar mammas persona någon gång. Och det hänger ju i sin tur på ifall hon börjar blogga på riktigt.

Nå, allt detta pladdrande för att jag skulle få anledning att nämna att Maja Lundgren numera har en blogg: Cronache di Maja (ungefär "nyheter om Maja" eller "Majas krönikor"). Inledningsinlägget handlar om camorran.

Och apropå densamma så kallar Maja Lundgren tydligt sin bok Myggor och tigrar (som jag tyvärr inte läst, men Pompeji läste jag när jag var i Pompeji, för "en camorristisk dokumentärdrapa".

Det skriver hon exempelvis i detta inlägg, som annars visar att hon en längre tid – under pseudonymen Malin – engagerat sig i Gömda-debatten. Inte enbart med sitt inlägg på Newsmill: "Blanda inte ihop min bok med Marklunds smörja".

/Gunilla

Loredana, en sångfågel

NEW YORK Mitt enda informationsintag just nu är kommentatorsfältet på Lottens julkalender. Från signaturen Leopardia kom detta fina tips, om Loredana Bertés framträdande i Jacobs stege 1988. Kolla in korsetten!

Det är väl ingen underdrift att påstå att vissa italienska låttexter inte funkar så bra på svenska... Men nog blir det extra komiskt med textremsorna.

Nu ser jag att Daniel Björk skrivit om detta framträdande, i Rodeo. Citat:

Tidningarna skrev spaltmeter om hur divig hon var och, let's face it, en klänning med stympade dockdelar gjorde inget för att ändra intrycket av att denna italienska brud som sjöng om hur killarnas blickar var som kulsprutesalvor och hur deras kön var heta var en total galning som hade förhäxat vår nationalskatt.

Men frågan borde i stället vara: Varför var denna italienska brygd av Nina Hagen, Cyndi Lauper och Leila K gift med Björn Borg?

Det kan man verkligen undra. Här är en alternativ bild av Loredana, från 1979 – ur ett program i schweizisk TV där hon talar om "sexy music" (italienskan är liksom svenskan full av oöversatta engelska låneord):


Och här kan man läsa om Loredanas senaste album: Babyberté från 2005.

Loredana Berté grep förresten direkt in i min journalistiska verksamhet våren 1996. Jag och mina JMK-kolleger Gabriel Goës och Ulrika Käck hade jobbat som galningar med att medelst diverse wallraffande avslöja taxibolag i Stockholm, som lät sina chaufförer förmedla prostituerade åt sina passagerare.

Detta lyckades vi sälja in till Aftonbladet, och första jobbet skulle få löpsedel och finfin förstasidesplacering (detta enligt Gabriel, som den kvällen befann sig på AB:s redaktion vid Globen och övervakade redigeringsarbetet). Allt ritades in på datorskärmarna.

Men vad hände några timmar innan tidningarna skulle gå i tryck? Jo, Loredana åkte in på sjukhus i Milano, på grund av en överdos. Och norpade därmed åt sig både löpsedel och förstasidan. (Vår story degraderades till att få blott en puff där, och två uppslag inne i tidningen om jag inte minns fel.)

Uppdatering: Jag hittar ingenting på nätet som stöder dessa uppgifter! Hm, märkligt. Var det kanske ingen överdos? Men något som genererade en förstasida i Aftonbladet var det definitivt. Jag får be Gabriel om en faktagranskning. Återkommer.

Uppdatering II: "Nix. Det var Björn Borg som snodde ettan!" hälsar Gabriel. Just det, ja. Läs om de senaste styckena och byt ut "Loredana" mot henne make.

/Gunilla

Lambretta Club Stockholm (support)

NEW YORK När jag såg föregående inläggs fotografi på skärmen tänkte jag "Oj! Jag har ju en mutpresent på mig! Det måste jag genast bekänna!"

Sagt och gjort. Jag slet upp skjortan och tog ovanstående bild.

För drygt tio år sedan gjorde jag (och fotografen Yvonne Åsell) ett litet reportage om den då rätt nystartade Lambretta Club Stockholm. Detta apropå att Lambrettan fyllde 50 år (eller något sådant) vilket klubbmedlemmarna skulle fira med ett besök på originalfabriken i Milano (eller var de nu ligger). Det hela publicerades så småningom i Svenska Dagbladet/Näringsliv.

Jag hängde väl med Lambretta-fantasterna ett tag för att göra reportaget – minns inte vad vi gjorde, men har för mig att det var i Birkastan i Stockholm. Och Yvonne tog fina fotografier under Huvudstaleden, men om jag var med där eller ej minns jag inte?! Det måste jag väl ha varit.

Hm, dimmiga minnen som ni märker, men som jag kommer ihåg det så var det i alla fall skoj att få en inblick i en riktig community som jag inte hade haft någon aning om fanns, med allt vad därtill hör vad gäller musiksmak, klädstil etc.

Och så fick jag den här fina tröjan! På den tiden var jag nog så journalist-PK:ig (fresh out of JMK) att jag säkert protesterade en hel del mot att alls ta emot en gåva från intervjupersoner bara så där. Men lambrettisterna var så charmigt entusiastiska över att jag alls hade intresserat mig för dem, att det blev omöjligt att tacka nej till deras present.

Idén till att alls skriva om Lambrettan uppstod på något märkligt sätt för att jag först egentligen skulle skriva om vespans 50-årsjubileum, som jag hade börjat intressera mig för i samband med ett Palermobesök ..... måste alltså ha varit 1996. Men så fungerade det inte med redaktionens timing, och så blev det plötsligt dags för Lambrettans firande istället.

Den broderade skjortan har jag köpt i en mexikansk butik i East LA.

/Gunilla

Skjutjärnsfrågor till Spielberg

NEW YORK [Uppdaterad.] Hallå alla italienare, ni vet att jag älskar er! Men jag kan inte låta bli att återge ett charmigt exempel på era smått svajiga kunskaper i engelska...

Nedanstående är en avskrift av det manus som en ung italienska, programledare/reporter/stjärna i ett RAI-program, tänkte använda vid en intervju med regissör Steven Spielberg under gårdagskvällens Internationella Emmy-gala här i sta'n.

Hon var influgen från Rom för uppdraget och hade kvällens mest spektakulära utstyrsel, en svart sidenklänning med bara några decimeter mellan decolletagets lägsta punkt och slitsens högsta. Med minkstola, vilket behövdes eftersom det var himla kallt på Röda mattan! Och hon var som gjord för att stå framför kameran, mycket vacker. Som synes hade hon för säkerhets skull hittat på en egen fonetisk skrift.

Tyvärr lät sig Mr Spielberg – som fick en hedersutmärkelse på galan – inte intervjuas, utan ville bara bli fotograferad.

Mr Spielberg,

Hi, how are you doing today?
Hai, hau ar u duing tudai?

Are you excited to present the Founders Award?
Ar u ecsited to present the Faunders Auard?

I am a BIG fan of yours, can I give you a hug?
Ai em a big fan of iors, can ai giv u a hag?

So what is your next project?
So uat is ior next project?

Thank you and good luck.

Uppdatering: Reportern hade tydligen redan genomfört "intervjun", av Martin Gelins text i SvD att döma, när jag fick kika på hennes manus! Då hade hon väl tänkt göra en till, efter prisutdelningen, när jag hängde med henne och hennes team under de vrålande kändisfotografernas fotosession.

/Gunilla

Popcorn-byttor – ¿que? Vilka är Hillary-kramarna?

Jag gillar Andreas Ekströms texter av olika slag – inte minst denna intervju. Men jag förstår inte varför hans krönika om svenska mediers Bush- och Berlusconi-beskrivningar ansågs vara "modig och självkritisk" av SvD:s P J Anders Linder. Tvärtom tycker jag att den är fördomsfull, missvisande och daterad.

Vad var det för "modigt" med den? Exakt vad riskerades?

Eftersom det handlar om bevakningen av två av mina "adopted home countries" är jag intresserad av ämnet. Och visst har Ekström poänger; visst finns det gott om exempel på tendentiös rapportering från både USA och Italien.
Jag har själv skrivit enstaka texter som säkert kan beskyllas för att ge en överdrivet negativ bild av George Bush, även om jag till skillnad från Andreas Ekström inte tycker att "Bush verkar vara en idiot" (jo, jag fattar att det var skrivet tongue-in-cheek). Här är ett exempel på en sådan.

Det senaste året har ju debatten i USA svängt så tvärt, så nu verkar förvisso alla möjliga republikanska senatorer i Washington hålla med om Ekströms idiotförklaring (till och med Laura Bush själv börjar vackla, av denna skvallerblarra att döma...). Men det är bara en av anledningarna till att krönikan känns så daterad.

För Johan Norberg [full disclaimer: jag känner honom] skrev ju så klokt om den ibland skeva USA-rapporteringen redan hösten 2004. Och det följdes av en mer eller mindre rättvis, men i alla fall synnerligen omfattande, debatt om den svenska Bush-bevakningen. Med just dessa poänger.

Sedan delar jag inte premissen att svenska reportrar inte skulle ha producerat reportage som försökt förklara fenomenet, alltså varför George Bush går hem i de amerikanska stugorna, husvagnarna, rancherna och McMansion-residensen. Det var väl just det de flesta i Sverige ville veta, inklusive "grindvakterna" på redaktionerna.

Eller? Själv misslyckades jag visserligen helt, trots idoga försök gentemot olika medier, med att sälja in några som helst reportage om vare sig security moms i New Jersey eller om svarta republikaner i Harlem eller med att överhuvudtaget bli skickad på några primärvals- eller valrörelse-reportage någonstans i USA, utom de allra sista dagarna före valet. Men det trodde jag berodde på att mina kolleger, det vill säga de riktiga USA-korrespondenterna och alla från Sverige tillresta skribenter, fick göra det istället.
Jag satt mest hemma på Manhattan och läste opinionsundersökningar, hur många som helst, via Internet hela hösten 2004. Det ska erkännas att New York inte är den bästa platsen för att känna av stämningarna i USA, fast opinionsinstituten hade förhoppningsvis andra metoder. Och nästan alla visade på ett otroligt jämnt läge mellan Kerry och Bush.

Rapporteringen handlade därför delvis om att identifiera väljargrupper som underskattades i undersökningarna, men såväl opinionsinstituten och de flesta amerikanska medierna – och därmed de flesta internationella dito – anses ju då ha missat Karl Roves mobilisering av republikanska kärnväljare. (Washington Post skrev exempelvis om det svårtolkade opinionsläget här. Vallokalsundersökningarna visade ju också först på en Kerry-seger, se här; de svenska journalister som underskattade stödet för Bush var i alla fall inte ensamma om det.)

Men Ekström kanske missade alla de där förklarande reportagen, som jag avundsjukt såg mina kolleger få göra. Denna text från Missouri är annars ett bra exempel på förklaring och analys [full disclaimer igen: Lars Ryding var min handledare när jag praktiserade på SvD]. Knappast det enda. Här är ett till.

Om svenska nyhetskonsumenter drar slutsatsen att italienare och amerikanare är dumma-i-huvudet är det synd, eftersom det ju finns så många andra förklaringsmodeller till stödet för Bush och Berlusconi (kontroll av medierna, behovet av en stark ledare, svag/splittrad opposition, ideologi/sakpolitik, stöd till den sittande ledaren, etc). Visst har väl dessa presenterats av svenska journalister? I think so.

Och jag hörde ett antal väljare – italienare både i Italien och i Sverige – som fick komma till tals i exempelvis Studio Ett inför det italienska valet i april och berätta att de tänkte rösta på Berlusconi (och varför) utan att idiotförklaras. T ex Eddie Oliva här. De nyhetsinslag jag hörde i Sveriges Radio kan inte beskrivas som annat än sakliga och neutrala. Ledarsidor bedriver opinionsjournalistik och har därmed ett annat uppdrag. (Se en frejdig attack på deras Berlusconi-beskrivningar här – en blogg som också gör upp med ett antal myter i Berlusconi-rapporteringen, som att han skulle ha jämfört sig med Jesus.)

Men det är ju dessvärre inte gripet ur luften när man skriver att karln misstänkts för samarbete med maffian. Läs världens bästa tidning The Economists envisa granskningar av Silvio Berlusconi, t ex här! Deras svarta omslag och artiklar 2001 var en ögonöppnare för mig. Det är knappast svenska journalisters "bildningskomplex" och obenägenhet att ändra sig, som hör till Ekströms förklaringsmodell, som får dem att beskriva Berlusconis klammerier med rättvisan i mörka ordalag.

"Vad vi inte ser, med våra med rättfärdighetens putsduk nypolerade brillor, är att vi indirekt har idiotförklarat tiotals miljoner italienare. Alla dessa idioter! Som röstade på det flottiga praktsvinet!" skriver Ekström retoriskt. (Det var väl en direkt idiotförklaring och inte en indirekt...)

Men nu var det ju inte så att nästan hälften av det italienska folket stod bakom Silvio Berlusconi, som man skulle kunna tro av denna schwungfulla formulering. "Tiotals miljoner italienare" – det låter ju som en tjugo, trettio miljoner människor, minst, eller hur?
Visst var det ett extremt jämnt val – blott cirka 25 000 röster skilde de båda blocken åt – och Berlusconis allians Casa delle Libertà ("Friheternas hus") var mycket nära 50 procent av rösterna.
Men det var "bara" knappt elva miljoner italienare (10,923,431) som röstade på Berlusconis eget parti Forza Italia i valet till deputeradekammaren – 2001. I årets val hade siffran sjunkit till drygt nio miljoner (9,045,384; motsvarande knappt 24 procent av väljarkåren).
Nio miljoner väljare ≠ "tiotals miljoner italienare".
I senatsvalet (där rösträttsåldern är 25 år, och antalet väljare således lägre) fick Forza Italia drygt åtta miljoner röster (8,201,688, också ungefär 24 procent av antalet röster). Inte har väl Ekström lagt samman antalet väljare i underhus- och överhus-valen för att få ihop sina "tiotals miljoner"? Eller syftar han på alla som röstade på något av Casa delle Libertà-partierna? Det vet man inte.
(Faktauppgifter om det italienska valet, inklusive röstetalen, finns här.)

Respekt för demokratiska processer? Javisst, men att folk röstat fram Bush, Berlusconi, Hamas och Chavez till makten kan väl inte innebära att journalister som bevakar USA, Italien, Palestina och Venezuela bara ska konstatera detta, utan att påtala dessa makthavares odemokratiska metoder (och i fallet Berlusconi har de definitivt varit många).

Den svenska Italien-bevakningen lider, tycker jag, av att det knappt finns några riktiga korrespondenter i Rom – utan ett antal frilansar som mest tillåts medverka sporadiskt, plus ditresta kommentatorer som lever på gamla meriter som Italien-korrespondenter (på den tiden sådana fanns). Men så ser ju tyvärr villkoren för utrikesjournalistik ut generellt.

Poängen med att alls ha en svensk utrikesbevakning är ju att betrakta och tolka utländska fenomen med svenska glasögon, vad det nu innebär, även om det inte innebär att man ska ta ställning. ("Cecilia Uddén-debatten" comes to mind, jag nöjer mig med att länka till hennes eget utmärkta försvarstal i SvD. [En disclaimer till: jag känner Uddén, åtminstone lite.])
Well, de flesta journalister som skrivit om amerikansk och italiensk politik kan säkert erkänna att de lider av negativ bias gentemot Bush och Berlusconi. Och om Andreas Ekström inte tycker sig ha fått dessa politiker skildrade för sig på ett begripligt sätt är det naturligtvis ett misslyckande.

Men sedan blir det mer löst tyckande. Vad finns det för belägg för att svenska USA-reportrar försöker heja fram Hillary Clinton till en valseger"? Inga i denna krönika, i alla fall. Vad har skrivits i stil med det som Ekström beskriver som en allmän andemening om att "denna fina intellektuella kvinna av närmast europeiskt snitt måste ju vara det självklara valet"? De texter jag sett har mest handlat om debatten om hennes valbarhet (som kvinna, och som allmänt kontroversiell, d v s de saker som gör att hon inte framstår som det helt självklara valet). Vilka är det han utmålar som Hillary-kramare?

Mediekritiker tenderar att överskatta journalisters vilja att driva en politisk agenda – men vi går ju snarast igång på stories. Och nog vore det en riktig story, på många vis, om Hillary Clinton skulle bestämma sig för en 2008-satsning. På det sättet uppmuntrar vi USA-baserade svenska journalister det nog gärna, snarare än att behöva skriva om nå'n trist kostymnisse.
Men det vore såklart en än mer sensationell story om Condi Rice skulle kandidera. Det är dessvärre rätt osannolikt att hon kommer att ställa upp i presidentvalet /som Andreas Ekström tycks utgå från, eftersom han förväntar sig att hon ska ge Hillary Clinton "kompanistryk"/ och kampen Condi–Hillary får tillsvidare avskrivas som en febrig mediedröm. Tyvärr.

Jo, här är en text skriven av en veritabel enmans-hejaklack för Hillary (se slutet). Men det är ingen svensk reporter som ligger bakom den, utan BBC:s Washingtonkolumnist.
Och ledarskribenten Anna Dahlberg [disclaimer: japp, ännu en vän] står för just sådan där "Hålla tummarna-journalistik" som Ekström skriver om i denna opinionsartikel, bokstavligt talat. Men, bara i första stycket!
Här finns fler exempel på artiklar, som knappast innehåller några plakat: Henrik Berggren i DN : "Om vikten av en god berättelse" (se slutstycket) och Lennart Pehrson på nyhetsplats i DN: "Hillary Clinton - för arg för presidentposten?".

För storyn om La Clinton har ju de senaste åren, sedan hon blev senator, nästan enbart handlat om hennes kappvändar-anpassning till den förmodade opinionen. Och, delvis, till ett politikerideal som känns ganska fjärran det där "europeiska snittet" (med sitt starka stöd för Irakkriget, uttalade religiositet och förståelse för abortmotstånd).

Så slutklämmen i krönikan ("Så hämta popcornbyttan, gör er klara för showen, se svenska medier göra plakat åt Hillary Clinton – och se henne sedan få kompanistryk av Condoleezza Rice. Men räkna inte med intelligenta analyser om varför eller någon större respekt för de demokratiska processer som har lett till valresultatet. Var mer inställda på indignerade politiska kommentarer. Förvänta er förvåningens journalistik.") känns helt enkelt ... tja, fånig.

Gunilla