”Where the beautiful women are...

\

NEW YORK ... is where the country is headed”.

Kolla in Kalle Melanders bildspel om Sverigedemokraternas väg till riksdagen, med fotografier som han tagit för Sydsvenskan: http://cdn.sds.se/bildspel/KMsd_20109020. (Fotot ovan är mitt eget ihopklipp av bilder ur Kalles urval, citat enligt ”fair use”-modellen.)

Det har varit mycket snack om bristen på kvinnor inom Sverigedemokraterna. Men när jag ser Kalles, och andra fotografers, bilder från partiets valvaka undrar jag om inte den av Per Gudmundson så omhuldade ”The Theory of Protest Babes”, eller ”The Babe Theory of Political Movements”, är tillämplig i det här fallet?

När jag talade med Per en kväll i augusti frågade jag honom hur han skulle vilja tillämpa den teorin i årets valrörelse.
Hans svar kom då omedelbart: det är i Kristdemokraterna(s ungdomsförbund) de flesta babes huserar. (Jämför med blogginlägget från 2007 jag länkar till ovan, som handlar om center babes.) Johan Ingerö verkar vara inne på samma linje, då han kryssade KDU:s Sara Skytteldal.

Men jag skulle tro att Sverigedemokraterna inte heller ska glömmas i sammanhaget. Trots alla grabbiga grabbar som tycks dominera partiet.

Per får gärna utveckla vad han tror. Det är trots allt han och inte jag som är expert på babes (och på politik).

/Gunilla

P S Kalle är den fotograf med vilken jag gjort två reportageresor i Haiti. Här är hans hemsida!

Expressen hade skrivit "en spännande spionhistoria"

Om någon undrar så var This is it!-filmen fantastisk, och plågsam att se. Jag gillade den nästan lika mycket som Elizabeth Taylor...haha. Jag kanske skriver mer om den se'n, om jag hinner – annars kan ni hitta en del recensioner i New York Magazine (vars rubrik jag snott Taylor-liknelsen från).

Så jag kör ett Guillou-citat istället, ur Resumé:

– Publiceringen hade sett helt annorlunda ut om jag börjat skriva för Expressen. Då hade de vinklat om historien så att det blev en spännande spionhistoria och jag hade fått erbjudandet om att träda fram i stället, och de hade mobiliserat folk som inte skulle attackera mig utan försvara mig.

Guillou spekulerar ju bara, men det är väl ganska uppenbart att han har alldeles rätt: givetvis hade hela storyn vinklats annorlunda om den gällde tidningens egen, nyvärvade prestigekrönikör. Sedan kan Thomas Mattsson säga vad han vill om att det inte hade varit någon skillnad, också det i Resumé.

För övrigt undrar jag var alla debattörer är som brukar dyka upp och säga att "drev bara drabbar framgångsrika kvinnor". Säga vad man vill om att mot betalning ha KGB-kontakter i fem år, men det är ju uppenbart att Jan Guillou är skärrad och "drabbad" av bevakningen. Det vore klädsamt om de många som dyker upp som gummor och gubbar ur lådan och klagar på drev mot kvinnor kunde notera att även män kan drabbas (och det var förstås Guillou inte precis första beviset på).

Uppdatering: Thomas Mattsson kommenterar "drev"; svaret på frågan ifall alla drevdrabbade ska få komma till tals likt Guillou är "nej".
Mattsson påpekar att de sällan vill komma till tals när de erbjuds – men nu har Jan Guillou faktiskt gett alla framtida potentiellt "avslöjade" en praktfull lektion i krishantering, så vem vet...
Själv skrev jag lite om drev här, apropå Anders Pihlblads intervju med Liza Marklund i TV4.

/Gunilla

Expressens grävgrupp avundsjuka? Skulle inte tro det

Twittrade ovanstående i natt; här kommer bloggvarianten.

När Monica Antonsson i fjol avslöjade Gömda/Mia var det rätt många som påstod eller insinuerade att hon drevs av avundsjuka mot Liza Marklund. Givetvis var Marklund själv en av dessa.

En variant var att Antonsson mest var ute efter att tjäna pengar på Marklund.

Även om det diskuterats flitigt hur "stort" Expressens avslöjande egentligen är idag, och vad Guillous KGB-kontakter egentligen innebar, har jag ännu inte sett någon som påstått att Christian Holmén, Micke Ölander och de andra i Expressens grävgrupp måste ha drivits av avundsjuka och girighet.

Inte ens Guillou själv.

Olika falla ödets lotter.

/Gunilla Kinn

Gudrun går också igenom rutan...eh, etern

NEW YORK Tio dagar sent, men i alla fall: ett skönt citat av Gudrun Schyman hos Thomas Nordegren i P1. Schyman kommenterar varför valsedlarna kan ha varit slut i lokalen när Nordegren röstade:

Jag tror att de haft en strykande åtgång där. Det är många kvinnor som har varit tysta alldeles för länge, och som bor på Östermalm!
Och nu har de ju möjlighet... Nu handlar det ju inte om att formera en regering i Sverige, utan nu handlar det ju om: Vilka 18 personer ska vi skicka ner till detta gigantiska parlament, som dessutom inte har beslutanderätt i så mycket frågor. Ska det vara någon som det är lite fart på, och som kan höja rösten för kvinnors rättigheter, eller ska man skicka nå'n mumlande moderat – och då tror jag att många väljer mig!

Detta var alltså detta inslag som fick Benny Andersson att skänka pengar till Feministiskt Initiativ.

/Gunilla

Oerhört onödigt

NEW YORK Så här hade jag nog kunnat skriva, trots att jag sällan råkar ut för att bli etiketterad:

"... kvinna – vilket är ett epitet som känns onödigt i de flesta sammanhang".

Jag har aldrig riktigt identifierat mig själv med det ordet, kanske ett utslag av åldersnoja...?! Och om det är just ett epitet kan kanske lingvistiskt diskuteras. Ni förstår kanske ändå poängen.
Men Elina Jonsson är bra mycket mer hard core och skriver (apropå Anna Ibrisagic' inlägg om andras etiketteringar av henne, hos Tonchi Percan):

"Själv känner jag igen tankarna från mina försök att värja mig från att ständigt klassas som kvinna – vilket är ett epitet som känns oerhört onödigt i samtliga sammanhang."

Tänk er de radikalfeministiska studenternas reaktioner på den attityden, när Elina studerade genusvetenskap vid Lunds universitet...

I den svenska debatten har det ju blivit så gott som ett axiom att man måste kalla sig feminist för att bevisa att man har en hjärna. Elina (och givetvis även många andra) motbevisar detta axiom, med råge. Fast för att reta henne lite lägger jag till etiketten "girl power".

/Gunilla

L'Italia non è da comprendere razionalmente

NEW YORK Ett av mina "adopterade hemländer", Italien, är som Ryssland – man kan nog inte riktigt förstå det, bara tro på det.

Умом Россию не понять,
Аршином общим не измерить

Фёдор Иванович Тютчев

Ryssland kan ej förstås med förnuftet,
ej mätas med vanliga mått.

Fjodor Ivanovitj Tiuttjev

La Russia non è da comprendere razionalmente,
[hittar tyvärr inte en korrekt översatt fortsättning]

Fëdor Ivanovič Tjutčev

Jag kom att tänka på Tiuttjevs klassiska citat sedan jag läste hur Kristina Kappelin förtjänstfullt försöker förklara den senaste Berlusconi-skandalen i Sydsvenskan:

Veronica Lario säger nej till det som ett helt folk accepterar. Hon har fått nog av en man som ständigt häver ur sig manschauvinistiska kommentarer, som väljer kvinnliga ministrar efter deras utseende, som flirtar vitt och brett med unga kvinnor som gjort sig ett namn i hans eget tv-bolag och som, kanske, har ett förhållande med en tills nyligen minderårig flicka. I vilket annat land som helst skulle parlamentet ha krävt ett klargörande från premiärministern. Massmedierna skulle ha idkat grävande journalistik. Nyheten skulle ha orsakat ett ramaskri bland allmänheten. Men inte i Italien.
Berlusconis politiska styrka och grepp om massmedierna förhindrar det.

Det är faktiskt rätt svårt att förstå Italien med förnuftet.

Se dock citatet av Igor Guberman hos Kalle Kniivila (där jag hittade översättningen av Tiuttjev).
Och läs denna SvD-understreckare om Fjodor Tiuttjev av min favoritlärare i rysk kulturhistora, Per Arne Bodin.

/Gunilla

Bättre sent än aldrig

NEW YORK Senaste nytt i det komplicerade – och om blott ett par månader preskriberade – styckmordsfallet: efter knappt 25 år kan det bli dags att äntligen DNA-testa en möjlig gärningsman...

Riksåklagaren har beslutat att gå till domstol för att få ut vävnadsprover från Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge från en avliden person som figurerat i utredningen av det uppmärksammade styckmordet på Catrine da Costa.
Proverna som RÅ vill få ut kommer från en man som kallades slaktaren och som var dömd för styckmord. Polisen fick tidigt tips om mannen, men den dåvarande förundersökningsledaren har uppgett att han aldrig fick ta del av informationen.

Hela Patrik Nybergs text finns här. Missa inte att kolla in Per Lindebergs sajt om styckmordsfallet och/eller hans bok Döden är en man.

/Gunilla

Många korrar utan snorrar

NEW YORK Jag skrev tidigare idag bloggposten "Gubbarna får inte riktigt alla utrikesknäck". Läs gärna det, om ni inte redan gjort det.

Nedan är den där utlovade kommentaren – som tyvärr tycks ha kommit bort från Journalistens hemsida, jag skickade dit den för länge sedan – till Johanna Peterssons debattinlägg.
Har gjort några smärre ändringar och revideringar jämfört med den texten, och även tagit med några länkar (ej komplett) – dock främst till de kolleger som skrivit böcker från sina äventyrliga resor.

Jag tycker att det blev en ganska imponerande inventering!

Och den är inte alls komplett. Jag har till exempel inte listat alla fotografer och filmare som sticker ut i världen. Eller gått tillbaka i tiden (Fredrika Bremer, Esther Blenda Nordström, Bang...)! Eller alla författare som skildrar platser med delvis journalistisk blick (som Maja Lundgren). Eller utomlands (Stacy Sullivan och hundratals andra...).

/Gunilla

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Citat ur debattinlägget:

"Snälla Journalistförbundet, bekosta mitt könsbyte så jag blir man och kan byta namn till Johan. För då öppnar sig världen. Då kan jag äntligen åka som korre till Afrika, Asien och Amerika eller allt annat land långt borta. Tänk att få ha det så kul som karlarna – de som varken är bättre eller sämre än oss kvinnliga journalister men som får alla utrikesknäck."

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Johanna,

Gör tankeexperimentet att istället för kön byta bokstäver, i ditt namn! Nej, jag menar inte till "Johan" -- utan till "Johanne". I början av 90-talet satt ju Johanne Hildebrandt på just Sydöstran och drömde om att komma ut i världen. Hon for till Balkan, blev krigskorrespondent och the rest is history.

Tyvärr tror jag att vi gör såväl utrikesjournalistiken som dess kvinnliga företrädare en otjänst genom att göra oss till offer för "patriarkala strukturer" eller något sådant. Det stämmer nog att en majoritet av Sveriges anställda utrikeskorrespondenter är män, och jag kan inte polemisera mot dina räkneexempel från Aftonbladet och Kvällsposten. Men nog är utrikesjournalistiken i rätt stor utsträckning ett kvinnoyrke.



USA-valet, för att fortsätta med det exemplet, bevakades inte bara av så kallade gubbar utan åtminstone av Karin Henriksson och Jenny Nordberg (SvD), Ginna Lindberg (SR), Britt-Marie Mattsson (GP), Tina Magnergård Bjers (TT), Anna Dahlberg (Expressen), Sofia Nerbrand (Neo), Eva Sohlman (Fokus), Cecilia Aronsson (Veckans affärer) samt Helena Groll och Katarina Andersson (SR-frilansar). Paradoxalt nog osynliggör du dem med ditt inlägg.



Tittar vi på världen i stort kryllar det av ambitiösa svenskor som rapporterar till olika hemmaredaktioner, ur flera generationer.

För att nämna många personer vars röster hörts, inslag sänts och texter synts bara på senare år, antingen som "riktiga" korrar, stringrar, utsända eller frilansjournalister:
Cecilia Uddén (Mellanöstern), Margareta Svensson (Afrika), Ulrika K Engström och Hanna Sahlberg (Kina), Anja Sahlberg (hördes nyligen från Algeriet), Kajsa Boglind (Brasilien/Mexiko), Caroline Salzinger (Turkiet), Sara Stenholm (USA), Alice Petrén (Frankrike/Sydeuropa), Maria Persson Löfgren (Ryssland), Maria Eksedler (Storbritannien), Beatrice Janzon (Oslo m m), Hanna Sistek (Asien m m), Ulrika Nandra (Indien), Karin Lundbäck (dito), Anna Koblanck (Afrika), Carolina Jemsby (dito), Torun Börtz (Frankrike), Christina Johannesson (Europa/EU), Anna-Maja Persson (Ryssland/f d Sovjetunionen), Joanna Kurosz (dito), Johanna Melén (dito), Elin Jönsson (dito), Eva Boss (Cypern/Mellanöstern), Kristina Wallin (Italien), Sara Ahnborg (Tyskland/EU), Katarina von Arndt (Tyskland), Lotta Schüllerqvist (Mellanöstern) och Bitte Hammargren (dito).


För att inte tala om veteraner som Cordelia Edvardson, Marika Griehsel, Erica Bjerström, Eva Hamilton, Elisabeth Hedborg och Titti Nylander – eller varför inte Christina Gustafsson, f d Balkankorre som för övrigt är chef för Ekots utrikesredaktion.

Utrikesjournalistikens problem just nu är att den på många redaktioner får dåliga resurser och ersatts av deskbaserad rapportering. Och det drabbar såväl män som kvinnor. Tro mig – jag känner flera av dem du kallar "gubbar" i utrikesjournalistkåren, och de har det inte heller lätt i dessa tider av nedskärningar vad gäller såväl utrymme som resebudget.

Visst är det viktigt att diskutera vilka det är som blir utsända på olika uppdrag. Men att raljera om att SJF borde sponsra könsbyten är nog inte rätt väg. Det handlar också om att själv ta plats.
För tre år sedan utlystes DN:s korretjänst i Washington, internt på redaktionen. Enligt en initierad källa var samtliga nio sökande män. Den kvinna som sökt jobbet hade haft mycket goda chanser att få det, enligt källan, eftersom tidigare korrespondenter alla varit män. Visst kan man diskutera vad det är som får kompetenta, kvinnliga DN-journalister att inte söka en sådan attraktiv tjänst; det finns säkert många faktorer som spelar in. Men till någon del måste ansvaret ändå ligga hos dem som inte söker.
I år lär det vara betydligt fler sökande än nio, ryktas det om. Så ett tips är att DN inom kort har en kvinnlig korrespondent i USA. Och isåfall är SVT:s Per Anders Engler i klar minoritet i Washingtons svenska korrekår, vad gäller könet (där finns ju redan Karin Henriksson, Ginna Lindberg och Lisa Carlsson).

Som utrikesjournalistikens produktionsvillkor ser ut idag är det tyvärr ingen idé att vänta på att någon ska sända ut en på uppdrag. Man får helt enkelt skicka ut sig själv, om ingen annan gör det. Oavsett kön kan man bereda sig på ett omväxlande liv och leverne med spännande upplevelser och tuffa arbetsvillkor, inte minst ekonomiskt. Det är en dans på rosor, och rosorna både doftar och sticks.


Men alla ovan nämnda journalister, och inte minst Åsne Seierstad – "a journalistic superstar" – har visat vägen. Själv blev jag en gång inspirerad till att sticka iväg av min namne, Svenska Dagbladets Gunilla von Hall och av min vän, Nina Solomin. På Sydöstran har du en utmärkt förebild i Johanne Hildebrandt. Gör som dem/oss, och res ut i världen!


Gunilla Kinn
frilansjournalist, New York

http://gunillakinn2867.sitewelder.com
http://korrespondenterna.se

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Notera att jag i den tidigare bloggposten har med några namn som jag hade missat i texten jag skickade till Journalisten: Kristina Kappelin, Eva Elmsäter, Petra Socolovsky, Stina Blomgren, Lena Pettersson och Sara Bull.

Lika bra att fortsätta: Pernilla Ahlsén, Karolina Ramqvist, Christina Wassholm...och hur kunde jag glömma Jennie Dielemans?!

Ännu fler svenska, kvinnliga journalister i världen (uppdateras): SVT:s Johanna Johnsson i Bryssel, Lena Pettersson i Amman och Lena Scherman som rapporterat från exempelvis Washington och Kabul; Annika Forsberg Langa och Mari Dahl Adolfsson i Sydafrika; Ann-Britt Sternfeldt och Ulrika Eriksson i Australien.

(Nu har jag ändå inte listat skribenter som främst skriver om kultur/livsstil/resande/mat, de är ju ännu fler... Jag kommer spontant på massvis. För att inte tala om alla journalister som är volontärer/informatörer och kommit ut i världen på det viset ... och så alla som jobbar på utrikesdeskar i Sverige. SvD, Sydsvenskan, SR Ekot och SVT är exempel på redaktioner där minst en chef på utrikes är kvinna – som exempelvis Ingrid Thörnqvist, f d Tysklands-korrespondent.)

Ingrid Carlqvist slår hål på många PK-myter

NEW YORK Under hela Gömda-debatten har den ena tyckaren efter den andra sagt att den inte får leda till att misshandlade och förföljda människor misstros. Det håller jag verkligen med om! För det sista de som lever i de privata helveten som det måste innebära att bli psykiskt och fysiskt plågad behöver är att bli ifrågasatta, på grund av vad som står i en möjligen mytomanisk, dramatiserad bok.

Men Ingrid Carlqvist vågar vara kritisk och misstrogen även mot så kallade offer. Missa inte hur hon genom det ena blogginlägget efter det andra underminerar den strukturella så kallade könsmaktsordningen, eller vad den kallas – och nyanserar och ifrågasätter diverse politiskt korrekta myter om offer och förövare i relationsvåld. Det är viktig, och för många kanske provocerande, läsning!

Exempel på inlägg (med många bra länkar och synpunkter bland kommentarerna):
– Få män polisanmäler en misshandlande fru
– Biologiska pappor – bästa skyddet mot barnmisshandel!
– Kvinnor drabbas värst – alltid!

Ingrid kan också mycket om den rättsosäkerhet som jag alltmer inser drabbat män i vårdstvister och andra familjekonflikter, vilket hon skrivit mycket om i artiklar och planerar en bok om. Några av blogginläggen om detta:
– Efter hundratals våldtäkter var hon oskuld
– Var finns rättsmedvetandet?

Läs genast, så många inlägg ni orkar! Som motmedel rekommenderas Jenny Westerstrands blogg.

/Gunilla

Familjerätt och -fel

NEW YORK Jag har fått hjälp (tack, G!) med att ta fram de artiklar som Liza Marklund skrev om "Inte utan min dotter" i Expressen 1992 och 1993.
Här är några intressanta citat från den intervju som publicerades den 17 januari 1993 (jag kan givetvis inte klistra in hela texten här) och som Per Svensson citerade lite ur i Sydsvenskan igår. Mina citat motsvarar ungefär 15 procent av artikeln, vilket är vad citaträtten medger – finns annars fler guldkorn. Ämnesorden i arkivet är "familjerätt" och "föräldrar och barn".

Succéförfattaren Betty Mahmoody arbetar nu på heltid med kidnappade barn:
"Låt inte barnen glömma vem du är".
Att kidnappa sitt barn är bland det värsta man kan utsätta det för.
– Skadorna hos de bortrövade barnen är desamma som hos sexuellt utnyttjade och grovt misshandlade barn.
(– – –)
– Barnet slits upp från sitt hem helt utan förvarning. Det har ingen möjlighet att ta adjö av den andra föräldern. Det får inte ta farväl av vänner, skola, dagis. Ofta får de inte med sig nallen eller favoritleksaken. (– – –) Saknaden, smärtan, inlåsningen, restriktionerna, manipulationerna, förlusten av frihet – något som barnet vet orsakats av en förälder – föder ett obeskrivbart trauma.
(– – –)
– Myndigheterna måste erkänna att detta handlar om regelrätta kidnappningar. Om en okänd person rövar bort ett barn räknas det som kidnappning – men om en förälder gör det ses det som en inre familjeangelägenhet.
(– – –)
Men det är genom lagar, paragrafer, förhandlingar och konventioner som problemet med barnaroven ska lösas. Det är Betty Mahmoody övertygad om.
– (– – –)Barnet ska så snabbt som möjligt tillbaka till sitt ursprungliga hemland. Därefter kan de juridiska turerna börja.
(– – –)
"Det är alltid barnen som betalar det högsta priset för sina föräldrars synder och för världens likgiltighet."

Ni inser givetvis att jag klistrar in detta för att ni ska applicera det på relationerna i Gömda-soppan. Tyvärr glömde jag mitt exemplar av "Emma; Mias dotter" i Sverige, oläst, annars hade jag bläddrat i det nu.

Denna krönika i mitt gamla husorgan Jusektidningen av frilansskribenten Liv Landell Major belyser alltsammans på ett utmärkt vis. Citat:

Antonsson har som bekant granskat fakta i ”Gömda” och visat att den inte är alls är så sann som Marklund gjort gällande. Det som provocerar mig mest, är hur hjältinnan ”Mia” dels tar sig rätten att lämna kvar ett av sina barn i livslång ovisshet om var mamma är, dels tar sig rätten att föra bort ett annat utan att pappan har en susning om vart. Flickan har inte träffat sin pappa sedan hon var ett par, tre år.
Åtminstone det första tilltaget är fullständigt obegripligt, och lika oförsvarligt. Det andra hade jag kunnat sympatisera med om historien om den bindgalne våldsverkaren till barnafader varit genuin och inte full av grå nyanser som Antonsson visar. Men beslutsfattare inom såväl frivilligorganisationer, socialtjänst och till och med rättsväsendet köpte den ensidiga berättelsen. De slog väl på autopiloten och utgick ifrån att mammor per definition är mer lämpliga som vårdnadshavare.

Förresten, jag vill gärna lägga till att jag ännu inte hittat någon artikel som på ett bra sätt förklarar varför Betty Mahmoodys erfarenheter inte skulle stämma. Förvisso presenterar hon väl (jag har varken läst boken eller sett filmen) en bild av Iran som inte är smickrande och inte stämmer med hur moderna iranska familjer ser sig själva eller hur folk i Iran lever/levde på 80-talet, så visst kan jag förstå om iranier är upprörda – men jag har inte sett någon text som slår hål på hennes berättelse om sina erfarenheter. Av den finsk-iranska motfilmen har jag hittills bara sett en del, och den berättar förvisso om hur en åldrad, ledsen far söker efter sin dotter – återstår att se vad han säger om familjens liv under Bettys vistelse i Teheran.

/Gunilla

"...på fiket här på SVT tycker alla som dig"

STOCKHOLM Jag blev häromdagen intervjuad för Publicistklubbens kommande årsbok, och då sade jag något om att jag som frilans ser hur folk på redaktionerna oftas vistas i bubblor, "styrda av pressmeddelanden, målgruppstänkande och mallade system".
Paolo Roberto har tydligen en liknande insikt, enligt en intervju som Hanna Fahl gjorde med honom i P3 – Återvinningsintervjun – i oktober (japp, jag är lite sen):

Det är för att du jobbar på Sveriges Television [sic] och här tycker alla som dig och så går du ner på fiket här och så tycker alla som dig och så diskuterar man aldrig saker fullt ut och man möter aldrig folk som tycker annorlunda och då blir man bara cementerad i sin idé om hur saker och ting i världen ska vara och det är inte bra. Det är farligt för Sverige.

Läs ett transkript av en bit av samtalet här – eller lysna på hela, länken ovan. Det handlar om feminism/jämställdhet. (Via Rospiggen/Ingrid Carlqvist och Pär Ström.)

/Gunilla

"Palin Changed her Corner of the Landscape"

NEW YORK Låt Sarah Palin behålla sina nya kläder, skriver Ellen Goodman i Boston Globe (och noterar för övrigt vem det var som fick kvinnorösterna i detta val – ledtråd: inte John McCain):

Diva or not, Palin did change her corner of the landscape. Because of Palin, conservatives now speak of "sexism," the religious right describes teen pregnancy as a "challenge," and the culture warriors officially approve of working moms. For all that, what the heck, let her keep the clothes.

Goodman är med andra ord inne på samma linje som The Nations Katha Pollitt.

/Gunilla

Bimbo eller förebild?

NEW YORK Jag försöker hålla alla Sarah Palin-bitar i huvudet samtidigt, för att se om man både kan tycka att hennes politik, flirtighet och lögner är besvärande och att hennes framfart på den politiska scenen är imponerande.

För visst är det konstigt att samma personer som hyllar att USA snart troligen får sin första svarte president talar om hur hemsk Sarah Palin är på alla sätt, som New York-tidningen Daily News' Michael Goodwin skriver om:

En (– – –) blind fläck mot den politiske "andre" förklarar mycket av avskyn för Palin. Om hon vore demokrat skulle hennes ovanliga liv ha spunnits till en oemotståndlig berättelse som skulle ha gjort henne till kusteliternas älskling.
Hur hon uppfostrat alla de där fina ungarna, hur hon tar hand om sitt svårt handikappade barn, hennes förhållande med den där grove snyggingen med inuit-ursprung som ofta sköter om barnen, hennes osannolika framfart genom de politiska minfälten, hennes tuffa smällar och stronga framträdande på nationell nivå – allt vore bevis på ett genombrott av historiska proportioner som vi skulle ha beordats att fira i mångfaldens och jämställdhetens namn.
Visst, jag vet att det finns gott om legitima skäl att rösta mot henne och McCain. Och jag menar inte alls att de ska stödjas, minst av allt på grund hennes kön.
Men skulle vi inte alla åtminstone kunna erkänna Palins signifikans och vad den betyder för USA?
Nej, tydligen inte. Hon måste förlora, enligt vänsterns narrativ, för att hon är okvalificerad, så är det bara.
En dag kommer vi att se tillbaka med äckel på det stryk Palin fått och undra hur det kunde hända i detta fina land, år 2008.

Men här kommer genast en motbild, en läsarkommentar från Andrew Sullivans blogg:

Jag vill påpeka att alla någorlunda intelligenta kvinnor känner igen Palin som en kvinnlig arketyp som vi fått handskas med i åratal. Med modernt språkbruk är hon en "stygg flicka", som är ambitiös och inte har några problem med att hugga folk i ryggen för att få det hon vill ha. Denna slags kvinna är extremt splittrande, och delar upp kvinnor mellan beundrande följeslagare som vill bli "precis som hon" och kvinnor som klart kan se vad som pågår och som inte kan förstå att inte andra (särskilt män) ser igenom det.
– – –
Denna kvinnliga arketyp känner inga generationsgränser. Min mor, som är inbiten troende och anser att Bibeln är en vetenskaplig berättelse om skapelsen, hade inte sett särskilt mycket av Palin före debatten. Hon hade bara en känsla av att Palin förföljdes för att hon är bibeltroende. Men till och med hon blev bestört av Palins uppträdande under debatten och tyckte att det där fåniga flirtandet inte anstod en nationell politiker. Man kunde nästan höra ett kollektivt, generat stön från utbildade, icke-neokonservativa kvinnor i hela världen, som har jobbat som djur för att bli tagna på allvar – och så kommer den här bimbon och gör ett uppenbart försök, framför en kamera, att reducera kvinnors roll till hur bra de är på att flirta.

Tja, jag har ju hela tiden haft Sarah Palin som favorit främst på grund av hennes storymässighet, och jag kan ju inte påstå att jag blivit besviken. En Tim Pawlenty eller en Tom Ridge hade knappast genererat en bråkdel av alla dessa artiklar, blogginlägg, YouTube-klipp och satirscener (liksom Joe Biden inte gör det). Så journalist-cynisk är jag.

/Gunilla

P S I mitten av augusti trodde jag förresten att McCain skulle välja Kay Bailey Hutchison som VP-kandidat. Hon hade nog blivit en Geraldine Ferraro, det vill säga inte hjälpt sin kandidat att vinna sååå många extra röster – men vi hade nog åtminstone sluppit flörtandet.

Palin polariserande

NEW YORK Hillary Clinton blev imponerad av Sarah Palins insats i valdebatten (det är jag med, i synnerhet givet förutsättningarna). Snart kommer det att dyka upp artiklar i medierna om att Palin är den enda kvinna i världen som är mer "polarizing" än Clinton (eller det har det säkert redan gjort). Det säger en hel del att det finns en sådan person, men jag tycker att Palin-hatet börjar nå Clinton-hatsgrader. Detta är dock ingen jämförelse av substansen dememellan.

Karin Olsson skriver i Expressen om varför Palin attraherar män snarare än kvinnor.

Uppdatering: CNN gjorde i mitten av september – förvisso många nyhetscykler sedan! – ett inslag om hur "polariserande" Sarah Palin är bland kvinnor i Alaska (dock utan jämförelser med Clinton):

/Gunilla

För och emot Clinton som VP

NEW YORK Mycket vicepresidentsnack nu, såklart. Electoral Vote har en bra sammanställning av vad som talar för och emot Clinton som Obamas vice.

Hillary Clinton's Strengths as Veep
• She got 18 million votes in the primaries. That ain't chicken feed.
• Her presence on the ticket will instantly unify the Democratic party.
• She will attract millions of women voters who might not otherwise vote.
• She will help enormously with Joe Lunchbucket and his blue collar friends.
• She is a plausible commander in chief; more so than the candidate, actually.
• She's a great attack dog; she'll bite McCain on the ankle and hang on tight for 5 months.
• She knows more about policy and governing than practically everyone in Washington.

Hillary Clinton's Weaknesses as Veep Candidate
• She will insist on being co-President (like Dick Cheney).
• She will will also insist on being co-President.
• She doesn't bring in any new state.
• She will cause every last Clinton hater to come out and vote, even those who are neutral on Obama.
• She represents the "old Washington" Obama has campaigned against so well.
• Many Obama supporters now hate her due to the way she campaigned.
• She may unify the Democrats but she won't bring in any Republican voters.

Det roligaste tycker jag är det där med att Clinton skulle kunna bita sig fast i McCains vrist i flera månader, det vore väl en dråplig syn (särskilt som de är typ kompisar). Det där med "she doesn't bring in a new state" håller jag inte riktigt med om, om inte annat så kan hon hjälpa till att behålla demokraternas gamla.
Oh well, jag betraktar det som en högoddsare att Obama väljer Clinton. Synd att det inte finns någon given kvinna som saknar Clintons "bagage" men som har hennes utrikespolitiska profil. Hm, Claire McCaskill från Missouri vore kanske inte så dum ändå, som alternativ till Kathleen Sebelius; hon och Clinton sitter både i kommittén för USA:s försvarsmakt) (eller kanske man ska säga anfallsmakt? "armed services" menar jag i alla fall...). Skulle McCaskill bli VP-kandidat skulle Clinton garanterat bli mörkgrön av avund – men hon kan få bli sjukförsäkringsminister.

Gränserna mellan olika generationer och typer av feminister finns uppenbarligen även i Sverige – läs Lena Mellins respektive Anna Dahlbergs kommentarer till att Obama vinner nomineringen. Anna har förstås bäst koll (transparens: jag känner henne).

/Gunilla

Inblick i bunkern

NEW YORK Väldigt elakt, men väldigt roligt:

(Via Andreas Henriksson)

New York Times har idag en artikel som går igenom potentiella framtida presidentkandidater bland USA:s kvinnliga politiker (och några ickepolitiker). Där sägs bland annat att Hillary Clinton å ena sidan gått i bräschen och visat att kvinnor kan vinna val och locka donatorer, å andra sidan att hon kanske indirekt höjt ribban – om inte ens hon klarade det, vem ska då göra det?!
Det är ganska lätt att hålla med om slutsatsen att en kvinna med Barack Obamas i sammanhanget tunna meritlista aldrig ens skulle ha funderat på att ställa upp som kandidat till "världens viktigaste jobb", än mindre att hon skulle ha lyckats. Å andra sidan är det helt osannolikt även att en halvkenyan gjort det.

/Gunilla

Britta Svensson faller för Clinton(s spinning)

NEW YORK För några veckor sedan hade jag en lång diskussion med en av alla dem som kritiserar svenska mediers USA-bevakning, särskilt då den överdrivna fokuseringen på demokraterna på bekostnad av republikanerna. Det är kritik som jag till stor del instämmer i, även om jag verkligen inte köper hela den verklighetsbeskrivning som de flesta av dessa kritiker har.

Då kom jag in på det superlånga inlägg jag skrev för knappt två år sedan, och som blev så pladdrigt att jag tvivlar på att någon enda människa läst det.
Men där undrade jag bland mycket annat vilka alla dessa "Hillary-kramare" – som Andreas Ekström skrev om i Journalisten; läs gärna Livia Sennis Erikssons kloka kommentar om Silvio Berlusconi! – skulle vara?

Som jag skrev då saknade jag belägg hos kritikerna för att svenska USA-korrespondenter skulle vara så himla Hillary Clinton-vänliga. Jag kände helt enkelt inte riktigt igen mig i den delen av mediekritiken (även om jag kan se att det blir pro-demokratiska skevheter i rapporteringen när amerikansk politik bedöms med svensk måttstock).

Men, som jag och denne mediekritiker kom fram till under vårt samtal nyligen: Visst finns det en hel del medlemmar i Hillarys hejaklack i Sverige. Mona Sahlin, Katrine Kielos och Liza Marklund, inte minst (jag gillar en hel del av det som står i dessas texter) . Och det är klart att även Sverige-baserade kolumnister påverkar USA- och Hillary Clinton-bilden i Sverige.

Trots att Hillary Clinton inte lyckades "close the deal" i de inledande primärvalen – efter att ha lett opinionsmätningarna med hästlängder hela hösten – och trots att hennes stab under våren tagit till allt fulare kampanjmetoder, så finns det fortfarande kolumnister som hoppas.

Det senaste exemplet är Expressens Britta Svensson, som utsänd av tidningen till Pennsylvania under primärvalskampanjen totalt föll i farstun för Clinton. Hon slår såväl Sahlin som Kielos och Marklund i sin devota beskrivning, som har en lätt nordkoreansk ton:

[Hillary Clinton] har en tuff, kraftfull utstrålning, där kropp och själ tycks vara i harmoni. De eleganta kavajerna är alltid välsittande, håret perfekt. När lilla handskrivna fusklappen väl åkt ner i kavajfickan pratar hon i tre kvart utan manus, utan att snubbla på orden, ta paus, eller tveka en enda gång.
(– – –)
De elakheter som många tidningskrönikörer häver ur sig mot henne har ingen motsvarighet när Hillary är på valmöte. Folk avgudar henne.

Hela kolumnen hittar ni här.

Att en kvällstidningskolumnist hyllar sin favoritkandidat (I assume, trots denna krönika om att John McCain lär ta hem spelet) och tar ut svängarna när hon skriver är i sig ingenting att säga om, tycker jag. Svensson gör på det viset bara sitt jobb.

Och att hon tycks förväxla Clintonmötesdeltagarna – och just deras stora entusiasm för Clinton – med hela amerikanska folket, och får det att låta som om det enbart är de elaka krönikörerna som är emot en Hillaryseger, kanske man kan hoppas att tidningsläsarna ser igenom. Trots allt vet svenska folket nog att majoriteten amerikaner inte avgudar Hillary Clinton.

Men alla läsare kanske inte kunnat/orkat/velat följa samtliga turer i primärvalen. Säkert finns det många som inte greppat att Barack Obama har skaffat sig en matematiskt ointaglig ledning och att läget inte alls är lika (jag har ju skrivit om detta här en del, se t ex detta inlägg). Britta Svenssons kolumn ställer lika stora krav på läsarna att se igenom budskapen, som rubriksättarna som Jonas Morian kritiserade här.

Under vinjetten "fakta" serverar Svensson sedan ren rappakalja:

PRESIDENT CLINTON?
Hillary Clinton, 60, kan nå sina drömmars mål genom att acceptera rivalen som partner i höstens presidentval.
Barack Obama, 46, kan skaffa sig den erfarenhet han behöver som nummer två under Madam President.

Eh, ja, det "kan" de säkert. Men hur i all sin da'r kan Britta Svenssons önsketänkande presenteras av Expressen som "fakta"?
Detta är ju ren spinning, i stil med Hillary Clintons egna fräcka uttalanden i frågan, att hon – trots att hon ligger efter Obama – nådigt kan tänka sig honom som sin vicepresidentkandidat.

Svensson bortser, liksom Clinton själv, helt ifrån att Barack Obama vunnit så många val och så många delegater och superdelegater att Clinton nu enbart kan vinna med antingen en fullkomlig jordskredsseger i samtliga återstående val och/eller en god portion politiskt trixande.
Trist att vinjetten "fakta" i detta fall tycks ha genomgått samma urholkning som yrkestermer som "reporter" och "dateringsort". Jämför med den sakliga faktarutan i Expressens korrespondents text om vad som kan bli läget efter valutgångarna den 6 maj här.

Vidare köper Britta Svensson, i slutet av sin text, helt tolkningen att det "bara" är svarta som röstar på Barack Obama. Eh, så många svarta att de kan bära fram en kandidat själva finns inte i USA. Det här är Bill Clintons sätt att beskriva valstriden rakt av. Och det är inte särskilt snyggt.

Här finns en mindre devot beskrivning av Hillary Clintons kampanj, av pro-obamianen Lennart Frantzell som visar att Hillary Clinton förvisso menar allvar med sin schwungfulla slogan: "I'm in, and I'm in to win".

/Gunilla

P S I Vad tycker jag då själv om Hillary Clinton, Barack Obama och John McCain? Det kanske jag får anledning att återkomma till en vacker dag.
Tillsvidare kan jag säga att Liza Marklunds text (länk ovan) givetvis innehåller en mängd kloka poänger om Clintons kamp. Jag tycker: Hennes kompetens och vilja att vinna är synnerligen befriande, men hennes kampanjmetoder ofta synnerligen fula.

P S II New Scotsman återupprepar idén om en gemensam Clinton/Obama-kandidatur, en idé som Wall Street Journal sågar jäms med fotknölarna och beskriver som en dröm inte bara för demokratiska aktivister utan även för John McCain.

P S III Den republikanske rådgivaren Karl Rove har en hel del goda råd åt Barack Obama i sin Newsweekkolumn.

Nästa: Orange, NJ

NEW YORK Lämnar datorn och allehanda människorättsförbrytelser för ett slag för att ge mig ut i mer okänd terräng – villaområdena i Orange i New Jersey, där jag i eftermiddag för första gången ska vara med om en mycket amerikansk och för mig mycket exotisk företeelse: en s k baby shower!
This is a very big deal, jag fick en omsorgsfullt gjord inbjudan för flera veckor sedan. Bara en tidsfråga innan detta dykt upp i Sverige (om det inte redan har det?).
Återkommer med rapport...om jag lyckas hitta rätt bland pendeltåg och villakvarter.

/Gunilla

Inte bara arabiska, utan även älskarinna!

NEW YORK Häromdagen skrev jag om min upprördhet över att Paul Wolfowitz' käresta Shaha Riza kallas för "älskarinna" av medierna. Jag hänvisade till Aftonbladet, men även New York Times tycks ha använt samma ord. Kanske är andra ord vanligare, men "flickvän" och "älskarinna" har definitivt förekommit en hel del.

När jag googlade fram länkar till mitt långa inlägg om Henry Kissinger hittade jag på köpet en intervju med Christoffer Hitchens, som är inne på just detta. Han känner Shaha Riza personligen, och är upprörd över hur massmedierna frossat i hela storyn – som för honom i grunden handlar om att en kvinna i en hög chefsposition på Världsbanken fått både karriär och privatliv förstörda.

She's a very shy and private person as I happen to know. I have known her for a very long time. Had her referred to in the press as "girlfriend" and "mistress”, terms that are almost never used these days about unmarried people who have some kind of relationship. Usually the neutral word "partner" is used. In this case, even in newspapers like the New York Times "mistress" and "girlfriend" were bandied about freely.
I have a feeling that it might not have been the case if she wasn't an Arab woman for example. Then because this has become so unpleasant, her partner has to resign as well. Well, I hope they're all happy with having done this.

Det är naturligtvis en slags partsinlaga – men läs gärna hela intervjun, för den ger en motbild även av Paul Wolfowitz, som kan vara nyttig att ta del av som motvikt till allt annat ni läst.

/Gunilla

P S En helt annan sak som jag inte förstått, trots att jag läst åtminstone en hel del artiklar om Världsbanks-soppan, är hur Shaha Riza kunde få jobb på amerikanska UD? Hon är ju brittisk medborgare, inte amerikansk.

Vissa vet hur man get things done

NEW YORK Katrine Kielos har också ett av de bästa feministiska inlägg jag läst på ett tag (inte för att jag läst så många):

Vad håller kvinnliga feministdebattörer på med: väskdebatt och sexualiseringen av det offentliga rummet och skrika gubbslem och gräla med varandra och tycka synd om sig själva och ha ändlösa diskussioner om vart "feminismen" är på väg. Jag tycker absolut att feminister ska diskutera "feminismen" men jag tycker att det har blivit för mycket av det. Pär och Per har makt, Pär och Per vet hur man get things done och Pär och Per intresserar sig för feminismen. Det är då det kan bli radikalt på riktigt, inte att vara först med att rabbla de trendigaste mest renläriga teorierna. It's the economy stupid!

Från kommentarfältet till hennes eget inlägg om att Per Schlingmann och Pär Nuder just nu är de drivande i feministisk debatt och därför borde mötas i debatt!

/Gunilla