.JPG)
PORT-AU-PRINCE Kolla på Pieter Brueghels exposé av hur barn lekte på 1500-talet, och se konstnären Bruce van Patter kommentera genom att visa hur barn leker idag (för musen över bilden).
Tipstack: Anna!
/Gunilla
Showing posts with label Historia. Show all posts
Showing posts with label Historia. Show all posts
29 November 2010
01 March 2010
Terrorist, javisst?
NEW YORK Hm, hur ska jag månne tolka detta resultat av Nationalencyklopedins test om vilken historisk personlighet man liknar mest..?! Att det ligger i min personlighet att skola om mig till bankrånare? Kanske det.
DN skriver om testet här.
/Gunilla
12 November 2009
Detta är inte ett gästblogginlägg om muren
Jag skulle kolla en faktauppgift till mammas murtext, nämligen om vilket datum Berlinmuren byggdes, och hittade då denna bisarra fansajt. Citat:
"Hos Berlin-Muren och vissa andra konstruktioner är det huvudsakligen deras utseende. Detta är inte så uppenbart och ytligt som det låter. För att jag skall attraheras av en konstruktion, måste det vara en konstruktion med parallella linjer, vanligen horisontella. Jag tycker också, att andra tillverkade saker ser bra ut, såsom Broar, Staket, Järnvägsräls, Grindar... Alla dessa har två saker gemensamt, rektangulära och de parallella linjerna samt att alla avdelar något. Detta är vad som fysiskt verkar tilldragande på mig.
Gunilla
"Hos Berlin-Muren och vissa andra konstruktioner är det huvudsakligen deras utseende. Detta är inte så uppenbart och ytligt som det låter. För att jag skall attraheras av en konstruktion, måste det vara en konstruktion med parallella linjer, vanligen horisontella. Jag tycker också, att andra tillverkade saker ser bra ut, såsom Broar, Staket, Järnvägsräls, Grindar... Alla dessa har två saker gemensamt, rektangulära och de parallella linjerna samt att alla avdelar något. Detta är vad som fysiskt verkar tilldragande på mig.
(– – –)
Jag är inte intresserad av politik. Berlin-Muren är min äkte hälft, så enkelt är det. (– – –) jag ser saker som LEVANDE VARELSER. Jag kan kommunicera med dem (och med andra föremål för den delen). Jag vet, att detta kanske låter väldigt konstigt för många. Och eftersom jag kan det, så kan jag ha ett förhållande med Berlin-Muren (som jag varit gift med sedan 17 juni 1979). För mig är det så naturligt och instinktivt, vilket gör det så svårt att förklara. Jag har alltid trott på Animism, redan som barn. Jag har alltid haft den sexuella läggningen (Objectùm-sexualitet).
(– – –)
Min attraktion till Berlin-Muren och andra konstruktioner är BÅDE känslomässig OCH sexuell. Jag älskar dem som varelser (jag använder med avsikt detta ord här). Jag njuter av deras sällskap… och jag tänder sexuellt på Berlin-Muren. Jag finner också andra konstruktioner sexiga, men det rör sig om ovannämnda saker: Staket, Murar, Broar, Järnvägsräls, Grindar... Mina sexuella känslor gentemot dem är mycket intensiva.
Alla dessa saker blev jag attraherad av på 60-talet. Berlin-Muren 1961 när han byggdes. Andra Murar också från början av 60-talet, följda av Staket och Broar. De andra "kom" senare i mitten av 60-talet.
Mina känslor ör Berlin-Muren är långt djupare än vad de flesta tror.
(– – –)
Jag förstår, att allt detta kan vara svårt att förstå för många människor, men detta är något som verkligen innefattas under Frihet och individens rätt att välja sin egen väg, och respekteras ör detta. Jag skadar ingen med min kärlek till Berlin-Muren och andra saker, och det gör inte de heller."
Berlinmursfetischism! Ja, mycket ska man läsa innan öronen faller av eller ögonen faller ut eller nå't...Gunilla
Prag och Berlin, sommaren 1961
Jag kom inte på något att skriva apropå Berlinmurens fall häromdagen, och det har ju inte direkt varit någon brist på texter om det.
Men jag har tänkt mycket på vår familjeresa genom Östtyskland sommaren 1987, en tågresa till Prag kring 1 maj 1989 (då alla kompisar i Sverige tyckte att det verkade rätt vrickat att resa till ... Prag?! av alla ställen) då även ett kort turistbesök innebar anmälningsplikt hos polisen – och hur mina vänner under gymnasiets sista höstlov for till Berlin "för att vara med och hacka i muren", i november för 20 år sedan.
Så kom jag på att jag kunde be mamma berätta hur det var i Berlin alldeles före murens tillkomst. Hon och pappa semestrade nämligen i dåvarande Tjeckoslovakien och Östtyskland 1961, två veckor innan muren smälldes upp natten mellan den 12 och 13 augusti ("man förstod inte att historiens vingslag började slå, kände bara de darrningar som fågeln gör innan den lyfter från marken").
Här nedan är mammas berättelse.
Gunilla
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Efter en lång förmiddag på tjeckiska ambassaden i Wien fick vi till slut genomresevisum för Tjeckoslovakien; för Östtyskland hade vi ordnat i Stockholm (och för Jugoslavien hade vi på motsvarande sätt suttit på ambassaden i Wien en vecka tidigare).
Vi skulle inte få uppehålla oss längre tid än 12 timmar i Tjeckoslovakien och hade väl minst 25–30 mil att åka med vår Volkswagen. Vi beslöt därför att åka till gränsen och övernatta i bilen, som vi ofta gjorde, så nära gränsen som möjligt. Efter en natt under några stora lövträd, som susade i vinden så vi knappt kunde sova, passerade vi exakt kl 8 som första bil tull och passkontroll på österrikisk och tjeckisk sida och satte full fart.
Vägen var efter gränsen dålig med stora hål i asfalten; vägskyltarna ofta hemmagjorda av trä och det stod givetvis på tjeckiska. Vi stannade i en större by, gick till en bok- och pappershandel och bad att få köpa en karta över Tjeckoslovakien. Nej, det fanns inga kartor, bara hur det var före kriget.
Vi fick fråga Praha?? till några personer längs vägen. Kom till Prag vid 11-12 tiden. Åt lunch på stor, gammaldags restaurang, där kyparna hade frackar som var fläckiga och slitna, väggarna rymde många flugor och matoset belägrade lokalen. Själva såg vi inte bättre ut. Vi hade T-shirts, vilket inte fanns i Prag alls då. Maten var kokt höns, kokt potatis och saltgurka, det minns jag än.
Vi tog en taxi utanför restaurangen och chauffören körde oss tveksam till en adress nedplitad av mig efter en artikel i en svensk veckotidning om tjeckiska kasperdockor, som numera höll på att försvinna som hantverk. Det fanns emellertid en äldre dam som fortfarande sydde sådana och om henne handlade artikeln. Hon blev omskriven därför att hon trots kommunismens hårda bandage vågade sig på att ha en liten privat rörelse och sälja sina dockor på egen hand. Det var en vänlig äldre dam som bodde i en källarlägenhet. Vi köpte en häst och en kossa av henne för våra nyss på banken inväxlade tjeckiska kronor, och så körde taxin oss tillbaka till vår Volkswagen på restaurangens gård och bilen stod kvar. Vi hade aldrig kunnat hitta adressen själva.
Promenad över Karlsbron som var nödtorftigt lappad i asfalten, uppför backen på andra sidan floden till den ståtliga borgen. Vi drack öl i en stor ölhall i borgens skugga. Alla såg nyfiket på oss, det fanns just inga turister i Prag på den tiden (nästa besök mer än 20 år senare var en knockout – så mycket folk överallt). En djärv man försökte sig djärvt på att tilltala oss, men det var inte många som vågade. Ingen kunde råda oss särskilt bra om utfartsvägen till Dresden och Östtyskland.
Vi räknade med två timmars bilfärd högst, men det var så mycket trafik på den smala vägen. Lastbilar fylld med hojtande soldater i långa kolonner, tanks som var omöjliga att åka om, bilar med kanoner på. Vi förstod att det skulle bli en stor militärövning någonstans. Hettan var svår och plötsligt kom ett åskväder.
Då stannade vi vid en servering i en by och satte oss på en veranda nere vid floden för att dricka något. Men serveringen var proppfull av öldrickande soldater. Det kändes obehagligt, eftersom ingen av dem hade några språkkunskaper (utom ryska) och vi startade bilen på nytt. Vi hade svårt att förstå vägskyltarna i mörkret. Jag fick gå ur och fråga vakten på en stor gallerförsedd tung industri med rykande skorstenar, och han pekade på kartan i skarpa strålkastares sken hur vi skulle åka.
Vi kom till gränskontrollen klockan 21, en timma för sent – men vad värre var, vi fick inte passera den gränskontrollen utan beordrades till en annan som låg 7 mil österut och vid småvägar. Gissa att vi fick leta och försöka fråga nya industriväktare.
Vi kom fram en bra bit efter midnatt och kom bara ut ur Tjeckoslovakien. Men de östtyska tjänstemännen hade stängt (det fanns ju ingen trafik mellan länderna på den här vägen). Vi fick lägga oss att sova i bilen utanför det stängda, tyska tullkontoret. Väcktes av ett gäng tyskar med tyrolerhattar och vandrarkäppar. De stod nyfiket och försökte titta i genom bilfönstren på den främmande utländska bilen.
Passaerade så småningom Dresden, ännu inte alls uppbyggt i centrum efter den förödande bombningen av engelsmännen i krigets slutskede. En snabb titt på Zwingermuseet i barockslottet och den berömda Madonnan med Jesusbarnet och änglar av Rafael; ännu snabbare följd av en sågspånskorv som vi köpt i en kiosk, men som vi snabbare än ljuset spottade ut i en rabatt.
Bättre väg till Berlin där vi hittade Schwedenhof – ett B&B-ställe som berömde sig av att vara svenska ungdomars favorit i broschyrer.
Berlin var en kaotisk stad. Flygfältet Tempelhof låg mitt i stadens västra del. Det bombade och i ruiner liggande riksdagshuset låg i öst liksom Hauptbahnhof, ruinerna av Friedrichskirche och blåshålet Alexanderplatz. Taggtrådsstaket fanns mellan öst och väst, som jag minns det redan då. Vi måste liksom tyskarna passera vissa kontrollställen. Det var långa köer, alla måste visa sina pass och tyskarna måste först ansöka om att få passersedel för att kunna gå över gränsen om de hade släktingar. Vakter med gevär vid sidan granskade en från sidan i tullhuset.
Skillnaden mellan överflöd i västtyska affärer och armodet i östtyska var stor. På östra sidan såg det ut som gamla tiders arbetarbodar, brunt och murrigt, med brädgolv och ointresserade expediter. Det som fanns var emellertid gott om grammofonskivor och en del goda böcker.
Vi hade växlat in östtysk valuta och gömde förskräckta lite dollar i underkläderna. Såg Pergamonaltaret och Ishtarporten på Altes Museum – det var jättefint. Köpte en bok om den japanske konstnären Hokusai för de sista östtyska pengarna, som inte kunde återväxlas i öst.
Vi återvände till västsidan efter några timmar, men promenerade längs avspärrningarna med galler och taggtråd för att se riksdagshuset och Brandenburger Tor på avstånd. Höll oss sedan till Västberlin där vi som turister blev anfallna av östtyskar som ville växla sin valuta till västvaluta, vilket var strängt förbjudet och som vi avstod ifrån. I väst fanns det gott om bilar, restauranger och hotell. I öst dominerade den ryska byggnadsstilen vad gällde hus från efterkrigstiden, med stereotypa gråa huskroppar i rad på 12–14 våningar vid Stalinallee – det var mycket dystert och fult.
Det var skönt att lämna Berlin. Alla de soldater vi sett i gränstrakterna var säkert hopdragna, då man befarade att västmakterna skulle reagera när ryssarna byggde muren mycket snabbt. Säkert behövdes soldaterna också som byggarbetare. Muren fanns färdig 14 dagar efter det att vi lämnat Berlin. Vi kunde inte ana att den skulle byggas. Jag återkom först många år senare och då var muren kvar.
Anne-Charlotte Kinn
Men jag har tänkt mycket på vår familjeresa genom Östtyskland sommaren 1987, en tågresa till Prag kring 1 maj 1989 (då alla kompisar i Sverige tyckte att det verkade rätt vrickat att resa till ... Prag?! av alla ställen) då även ett kort turistbesök innebar anmälningsplikt hos polisen – och hur mina vänner under gymnasiets sista höstlov for till Berlin "för att vara med och hacka i muren", i november för 20 år sedan.
Så kom jag på att jag kunde be mamma berätta hur det var i Berlin alldeles före murens tillkomst. Hon och pappa semestrade nämligen i dåvarande Tjeckoslovakien och Östtyskland 1961, två veckor innan muren smälldes upp natten mellan den 12 och 13 augusti ("man förstod inte att historiens vingslag började slå, kände bara de darrningar som fågeln gör innan den lyfter från marken").
Här nedan är mammas berättelse.
Gunilla
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Efter en lång förmiddag på tjeckiska ambassaden i Wien fick vi till slut genomresevisum för Tjeckoslovakien; för Östtyskland hade vi ordnat i Stockholm (och för Jugoslavien hade vi på motsvarande sätt suttit på ambassaden i Wien en vecka tidigare).
Vi skulle inte få uppehålla oss längre tid än 12 timmar i Tjeckoslovakien och hade väl minst 25–30 mil att åka med vår Volkswagen. Vi beslöt därför att åka till gränsen och övernatta i bilen, som vi ofta gjorde, så nära gränsen som möjligt. Efter en natt under några stora lövträd, som susade i vinden så vi knappt kunde sova, passerade vi exakt kl 8 som första bil tull och passkontroll på österrikisk och tjeckisk sida och satte full fart.
Vägen var efter gränsen dålig med stora hål i asfalten; vägskyltarna ofta hemmagjorda av trä och det stod givetvis på tjeckiska. Vi stannade i en större by, gick till en bok- och pappershandel och bad att få köpa en karta över Tjeckoslovakien. Nej, det fanns inga kartor, bara hur det var före kriget.
Vi fick fråga Praha?? till några personer längs vägen. Kom till Prag vid 11-12 tiden. Åt lunch på stor, gammaldags restaurang, där kyparna hade frackar som var fläckiga och slitna, väggarna rymde många flugor och matoset belägrade lokalen. Själva såg vi inte bättre ut. Vi hade T-shirts, vilket inte fanns i Prag alls då. Maten var kokt höns, kokt potatis och saltgurka, det minns jag än.
Vi tog en taxi utanför restaurangen och chauffören körde oss tveksam till en adress nedplitad av mig efter en artikel i en svensk veckotidning om tjeckiska kasperdockor, som numera höll på att försvinna som hantverk. Det fanns emellertid en äldre dam som fortfarande sydde sådana och om henne handlade artikeln. Hon blev omskriven därför att hon trots kommunismens hårda bandage vågade sig på att ha en liten privat rörelse och sälja sina dockor på egen hand. Det var en vänlig äldre dam som bodde i en källarlägenhet. Vi köpte en häst och en kossa av henne för våra nyss på banken inväxlade tjeckiska kronor, och så körde taxin oss tillbaka till vår Volkswagen på restaurangens gård och bilen stod kvar. Vi hade aldrig kunnat hitta adressen själva.
Promenad över Karlsbron som var nödtorftigt lappad i asfalten, uppför backen på andra sidan floden till den ståtliga borgen. Vi drack öl i en stor ölhall i borgens skugga. Alla såg nyfiket på oss, det fanns just inga turister i Prag på den tiden (nästa besök mer än 20 år senare var en knockout – så mycket folk överallt). En djärv man försökte sig djärvt på att tilltala oss, men det var inte många som vågade. Ingen kunde råda oss särskilt bra om utfartsvägen till Dresden och Östtyskland.
Vi räknade med två timmars bilfärd högst, men det var så mycket trafik på den smala vägen. Lastbilar fylld med hojtande soldater i långa kolonner, tanks som var omöjliga att åka om, bilar med kanoner på. Vi förstod att det skulle bli en stor militärövning någonstans. Hettan var svår och plötsligt kom ett åskväder.
Då stannade vi vid en servering i en by och satte oss på en veranda nere vid floden för att dricka något. Men serveringen var proppfull av öldrickande soldater. Det kändes obehagligt, eftersom ingen av dem hade några språkkunskaper (utom ryska) och vi startade bilen på nytt. Vi hade svårt att förstå vägskyltarna i mörkret. Jag fick gå ur och fråga vakten på en stor gallerförsedd tung industri med rykande skorstenar, och han pekade på kartan i skarpa strålkastares sken hur vi skulle åka.
Vi kom till gränskontrollen klockan 21, en timma för sent – men vad värre var, vi fick inte passera den gränskontrollen utan beordrades till en annan som låg 7 mil österut och vid småvägar. Gissa att vi fick leta och försöka fråga nya industriväktare.
Vi kom fram en bra bit efter midnatt och kom bara ut ur Tjeckoslovakien. Men de östtyska tjänstemännen hade stängt (det fanns ju ingen trafik mellan länderna på den här vägen). Vi fick lägga oss att sova i bilen utanför det stängda, tyska tullkontoret. Väcktes av ett gäng tyskar med tyrolerhattar och vandrarkäppar. De stod nyfiket och försökte titta i genom bilfönstren på den främmande utländska bilen.
Passaerade så småningom Dresden, ännu inte alls uppbyggt i centrum efter den förödande bombningen av engelsmännen i krigets slutskede. En snabb titt på Zwingermuseet i barockslottet och den berömda Madonnan med Jesusbarnet och änglar av Rafael; ännu snabbare följd av en sågspånskorv som vi köpt i en kiosk, men som vi snabbare än ljuset spottade ut i en rabatt.
Bättre väg till Berlin där vi hittade Schwedenhof – ett B&B-ställe som berömde sig av att vara svenska ungdomars favorit i broschyrer.
Berlin var en kaotisk stad. Flygfältet Tempelhof låg mitt i stadens västra del. Det bombade och i ruiner liggande riksdagshuset låg i öst liksom Hauptbahnhof, ruinerna av Friedrichskirche och blåshålet Alexanderplatz. Taggtrådsstaket fanns mellan öst och väst, som jag minns det redan då. Vi måste liksom tyskarna passera vissa kontrollställen. Det var långa köer, alla måste visa sina pass och tyskarna måste först ansöka om att få passersedel för att kunna gå över gränsen om de hade släktingar. Vakter med gevär vid sidan granskade en från sidan i tullhuset.
Skillnaden mellan överflöd i västtyska affärer och armodet i östtyska var stor. På östra sidan såg det ut som gamla tiders arbetarbodar, brunt och murrigt, med brädgolv och ointresserade expediter. Det som fanns var emellertid gott om grammofonskivor och en del goda böcker.
Vi hade växlat in östtysk valuta och gömde förskräckta lite dollar i underkläderna. Såg Pergamonaltaret och Ishtarporten på Altes Museum – det var jättefint. Köpte en bok om den japanske konstnären Hokusai för de sista östtyska pengarna, som inte kunde återväxlas i öst.
Vi återvände till västsidan efter några timmar, men promenerade längs avspärrningarna med galler och taggtråd för att se riksdagshuset och Brandenburger Tor på avstånd. Höll oss sedan till Västberlin där vi som turister blev anfallna av östtyskar som ville växla sin valuta till västvaluta, vilket var strängt förbjudet och som vi avstod ifrån. I väst fanns det gott om bilar, restauranger och hotell. I öst dominerade den ryska byggnadsstilen vad gällde hus från efterkrigstiden, med stereotypa gråa huskroppar i rad på 12–14 våningar vid Stalinallee – det var mycket dystert och fult.
Det var skönt att lämna Berlin. Alla de soldater vi sett i gränstrakterna var säkert hopdragna, då man befarade att västmakterna skulle reagera när ryssarna byggde muren mycket snabbt. Säkert behövdes soldaterna också som byggarbetare. Muren fanns färdig 14 dagar efter det att vi lämnat Berlin. Vi kunde inte ana att den skulle byggas. Jag återkom först många år senare och då var muren kvar.
Anne-Charlotte Kinn
08 November 2009
"Putsandet av den wollterska bysten"
Jag skrev nyligen om att extremvänstern var grovt överrepresenterad bland gästerna i höstens avsnitt av Här är ditt liv. Johan Lundberg har nu skrivit om Sven Wollter och hans förankring i Kommunistiska partiet i Axess:
"Att Sven Wollter är en duktig skådespelare hindrar inte att det är i högsta grad problematiskt att SVT så ihärdigt deltar i putsandet av den wollterska bysten, där skådespelarens sympatiyttringar till förmån för några av vår tids absolut värsta skräckregimer regelmässigt framställs som en trivsam kuriositet. Det räcker med att fundera över vilket öde som hade mött en tekniskt driven Dramatenskådespelare som på motsvarande sätt skulle ha börjat ge uttryck för högerextremistiska sympatier. Att låta en nazistisk skådespelare sitta och självgott betrakta sin livsgärning hade givetvis varit en omöjlighet i statstelevisionen.
Exemplet säger en hel del om hur halvhjärtad västvärldens uppgörelse med 1900-talets kommunistdiktaturer har varit i jämförelse med den berättigade vidräkningen med nazismens illdåd."
(Via: Dick Erixon)
01 November 2009
Mer Guillou i Agenda
I kvällens Agenda debatterar Jan Guillou mot/med Per Gudmundson. Den senare skrev häromdagen (mina markeringar):
Günter Wallraff och Carl Bildt är också med i programmet!
/Gunilla
"Guillou är en rutinerad debattör med stor erfarenhet av att hantera mediestormar. Han vet som alla andra medietränade att mycket kan vinnas om man kan förflytta fokus på debatten, eller om ens motståndare kan utmålas som ohederliga. Här lyckas Guillou ganska bra.Ingen enkel debatt, när det handlar om något som den ene kontrahenten var med om medan den andre knappt fanns (Gudmundson är född 1969)! Guillou kan inte inte bara sin mediehantering, utan också sin debatteknik. Men säkert intressant.
I kraft av sitt kändisskap, och av att alla texter som Guillou skriver i dagarna har ett enormt – ekonomiskt och publicistiskt – värde, har Guillou en utmärkt möjlighet att slå tillbaka. Den chansen tror jag inte han tänker försitta i detta trängda läge. Och därför, tror jag, kan man alltså se honom nedlåta sig till att skriva repliker på ledarsidor, vilket inte hör till vanligheterna.
I och med att Expressen på ett tidigt stadium felaktigt antydde att Guillou inte med en rad i sina memoarer berörde journalistiska avslöjanden om KGB, kan Guillou nu triumfatorisk påpeka att det gjorde han visst. Att jag i min artikel inte gjorde Expressens misstag är ovidkommande – Guillou kan sin mediehantering efter åratal av brottningsmatcher med vad han brukar kalla "dementimaskinen"."
Günter Wallraff och Carl Bildt är också med i programmet!
/Gunilla
27 October 2009
Monica Antonsson intervjuade Svein Tryti först
Eftersom IB-affären varit på tapeten under hösten – alltsedan Jan Guillous memoarbok "Ordens makt och vanmakt" kom ut och överlag fick tämligen okritiska recensioner – har jag på sistone tipsat såväl Studio Ett-redaktionen på Sveriges Radio (9 september) som Godmorgon världen (24 september) och Expressen (i lördags) om att de borde intervjua norrmannen Svein Tryti i Vallentuna. Samt lagt ut tipset till alla på Twitter.
Så vitt jag vet har ingen nappat på mina tips. Men nu har han åtmistone dykt upp i Svenska Dagbladet, apropå vem som var den ursprungliga källan till uppslaget. Inte Bengt Erlandsson, som Jan Guillou tydligen själv skriver i sina memoarer (och som jag mest kände till som Läsarnas ombudsman i tidningen en gång)!
Tänk att man kan ha så olika minnesbilder. Detta är mycket intressant för alla som är det minsta intresserade av psykologi och/eller journalistikhistoria.
Den som intervjuade Svein Tryti om hur han tipsade FiB/Kulturfront om IB-affären så att jag fick kännedom om hans namn var dock Monica Antonsson.
Ända sedan jag läste hennes text från 1998/2005 har det förvånat mig att ingen plockat upp den. Jag har inte fått någon som helst respons på mina små tips (som jag skickat till redaktionerna med Monicas goda minne), vilket verkligen förvånar mig. Monica har själv tipsat Expressen. Men nu kanske någon gör en ny intervju med Tryti (jag antar att han figurerat tidigare i medierna; IB-affären har ju utretts framlänges och baklänges).
Det vore på tiden, för IB-affärens tillkomst och omständigheter är uppenbarligen fortfarande mycket kontroversiell och omstridd. Som ni kan läsa i SvD-texten anser Svein Tryti att IB-avslöjandet mest var Peter Bratts förtjänst. Så här skrev Monica Antonsson:
Klart att "sanning" är det, om man är mytoman.
Läs gärna det blogginlägg jag skrev i början av september, apropå hur recensenterna av Jan Guillous yrkesmemoarer missade att diskutera hans förhållande till minne, sanningsenlighet och källor.
Uppdatering: Nu har svd.se lagt upp den Brännpunkts-artikel som nyhetsartikeln jag länkar till ovan hämtat informationen om Svein Tryti från: "Norsk student var den verkliga IB-källan" av Lars-Olof Lampers, sekreterare i Säkerhetstjänstkommissionen.
Ett förtydligande: Trytis tips var alltså en (1) ingång, som parades med annan information från Bratts "deep throat"-källa Håkan Isacson (som han träffade på Prinsen).
En rättelse: Jag skrev igår att Guillou nog inte var frilansjournalist när KBG-kontakterna inleddes, utan jobbade på FiB Aktuellts redaktion. Men enligt en av intervjuerna han gett hade han precis fått sparken därifrån, så då var han väl frilansjournalist. Kronologin är inte helt klar.
Monica Antonsson skriver idag om Jan Guillou och Svein Tryti [länken här var tidigare fel, nu korrigerad]
/Gunilla Kinn
Så vitt jag vet har ingen nappat på mina tips. Men nu har han åtmistone dykt upp i Svenska Dagbladet, apropå vem som var den ursprungliga källan till uppslaget. Inte Bengt Erlandsson, som Jan Guillou tydligen själv skriver i sina memoarer (och som jag mest kände till som Läsarnas ombudsman i tidningen en gång)!
Tänk att man kan ha så olika minnesbilder. Detta är mycket intressant för alla som är det minsta intresserade av psykologi och/eller journalistikhistoria.
Den som intervjuade Svein Tryti om hur han tipsade FiB/Kulturfront om IB-affären så att jag fick kännedom om hans namn var dock Monica Antonsson.
Ända sedan jag läste hennes text från 1998/2005 har det förvånat mig att ingen plockat upp den. Jag har inte fått någon som helst respons på mina små tips (som jag skickat till redaktionerna med Monicas goda minne), vilket verkligen förvånar mig. Monica har själv tipsat Expressen. Men nu kanske någon gör en ny intervju med Tryti (jag antar att han figurerat tidigare i medierna; IB-affären har ju utretts framlänges och baklänges).
Det vore på tiden, för IB-affärens tillkomst och omständigheter är uppenbarligen fortfarande mycket kontroversiell och omstridd. Som ni kan läsa i SvD-texten anser Svein Tryti att IB-avslöjandet mest var Peter Bratts förtjänst. Så här skrev Monica Antonsson:
På Newsmill har de börjat vinjettera artiklarna med "Gåtan Guillou", vilket det verkligen är – och så kallar de det förstås för "Guillou-gate". IB-medarbetaren Svante Winquist skriver där om att tolkningsmonopolet kring IB-affären nu brutits:Svein tog kontakt med tidningen Folket i Bild/Kulturfront (FiB).– Jag gick upp på redaktionen och berättade min historia för Jan Guillou. Han trodde mig inte. Han sa åt mig att gå hem och läsa Kriminaljournalen.En annan medarbetare på FiB ville veta mer så Svein skaffade fram namn och adresser till ansvariga för registreringen av så kallade vänsterelement.– Jag fick löfte om att källan skulle hållas hemlig men Jan Guillou skrev att källan var en nära släkting till en av IB:s chefer. Det resulterade i att min väninna utsattes för långa, pressande förhör och blev psykiskt knäckt.
"IB-affären är Sveriges i särklass segaste skandal som återkommer i media med ungefär med samma frekvens som influensaepidemier. Agendan har inte sällan satts av journalister som haft ideologisk och bekantskapsmässig anknytning till Jan Guillou.Visst är det så att Guillou varit "untouchable". Det märktes inte minst på Publicistklubbens Gömda-debatt i januari. Nästan ingen – utom Monica Antonsson förstås, och en närvarande icke-journalist vid namn Karin – polemiserade mot hans besynnerliga monolog om varför han inte läst Gömda, och varför "sanning" är ett problematiskt begrepp.
– – –
Hur har Jan Guillou kunnat med att ta åt sig äran för IB-affären i media på det sätt som skett under 36 år, utan kritiskt granskning från sina kollegors sida? Hur kan han kasta ur sig homofoba öknamn till en journalistkollega utan att bli "stenad" av kåren i övrigt? Han borde åtminstone ha blivit utesluten ur Journalistförbundet! Var den tidigare ordföranden i Publicistklubben en makthavare med särskilda privilegier innan Expressen gjorde sin journalistiska plikt?"
Klart att "sanning" är det, om man är mytoman.
Läs gärna det blogginlägg jag skrev i början av september, apropå hur recensenterna av Jan Guillous yrkesmemoarer missade att diskutera hans förhållande till minne, sanningsenlighet och källor.
Uppdatering: Nu har svd.se lagt upp den Brännpunkts-artikel som nyhetsartikeln jag länkar till ovan hämtat informationen om Svein Tryti från: "Norsk student var den verkliga IB-källan" av Lars-Olof Lampers, sekreterare i Säkerhetstjänstkommissionen.
Ett förtydligande: Trytis tips var alltså en (1) ingång, som parades med annan information från Bratts "deep throat"-källa Håkan Isacson (som han träffade på Prinsen).
En rättelse: Jag skrev igår att Guillou nog inte var frilansjournalist när KBG-kontakterna inleddes, utan jobbade på FiB Aktuellts redaktion. Men enligt en av intervjuerna han gett hade han precis fått sparken därifrån, så då var han väl frilansjournalist. Kronologin är inte helt klar.
Monica Antonsson skriver idag om Jan Guillou och Svein Tryti [länken här var tidigare fel, nu korrigerad]
/Gunilla Kinn
26 October 2009
Knepigt med tempus
Jag hade lovat mig själv att inte skriva mer om Jan Guillou – inte idag, åtminstone. Men för fullständighetens skull bör jag nog nämna att KGB-uppslaget tydligen visst nämns i Ordens makt och vanmakt. På sidan 306 återges i alla fall följande konversation mellan Jan Guillou och SvD-reportern Omar Magnergård, enligt kommentarer i detta blogginlägg (min fetstilning):
Däremot blir det förstås lite konstig tempusanvändning, med tanke på att detta replikskifte torde ha utväxlats 1975 eller så (som kommentatorn Kerstin påpekar, se länken ovan). Det låter ju som om han ännu då såväl arbetade med uppslaget som var optimistisk om detsamma. Som han beskrivit det hela i helgen gav han ju upp optimismen många år tidigare.
Antingen finns en hund begraven här, eller så – troligare – handlar det om dåligt tempusbruk.
/Gunilla
Uppdatering (29/10): Jag har ju inte tillgång till boken, utan citerade ovanstående från nätet. Det parti som är markerat med ... ovan finns med här, i Guillous egen text:
(Tyvärr stavar Guillou (?) genomgående fel. SvD-reportern som var med på 1970-talets presskonferens heter Omar Magnergård, inte Magnegård.)
”– Ni på FiB har redan gjort århundradets avslöjande om IB. Och nu klappar ni till CIA. Det är visserligen bara att gratulera. Men. Har det inte fallit er in att det finns en ännu större spionorganisation i Sverige? När tänker ni ge er på den?Så Guillou har, i motsats till vad som framförts i helgens debatter, visst berört detta med KGB i sina memoarer – även om synnerligen knapphändigt, och även om han inte direkt skrivit ut att han spelade under täcket med dem och tog emot betalning för detta.
Han [Magnergård /GK] syftade alltså på KGB. Och han hade alldeles rätt, det hade varit större men också svårare. Och i det läget var jag någon sekund från att säga för mycket. Jag arbetade nämligen sedan mycket länge med ett sådant uppslag, jag var rätt optimistisk om möjligheterna.
Men liksom tillfälligheterna gick vår väg när det gällde CIA ... gick tillfälligheterna helt fel när det gällde KGB. En man blev sjuk, en annan bytte tillfälligt jobb och en KGB-officer blev hemkallad och inget mer finns att säga."
Däremot blir det förstås lite konstig tempusanvändning, med tanke på att detta replikskifte torde ha utväxlats 1975 eller så (som kommentatorn Kerstin påpekar, se länken ovan). Det låter ju som om han ännu då såväl arbetade med uppslaget som var optimistisk om detsamma. Som han beskrivit det hela i helgen gav han ju upp optimismen många år tidigare.
Antingen finns en hund begraven här, eller så – troligare – handlar det om dåligt tempusbruk.
/Gunilla
Uppdatering (29/10): Jag har ju inte tillgång till boken, utan citerade ovanstående från nätet. Det parti som är markerat med ... ovan finns med här, i Guillous egen text:
"Men liksom tillfälligheterna gick vår väg när det gällde CIA, ett jättescoop utan någon särskild ansträngning från min sida, gick tillfälligheterna helt fel när det gällde KGB. En man blev sjuk, en annan bytte oväntat jobb och en KGB-officer blev hemkallad och inget mer finns att säga.”Svårt att begripa varför det hade strukits, det är ju en kul formulering som jag gärna vill ha med här.
(Tyvärr stavar Guillou (?) genomgående fel. SvD-reportern som var med på 1970-talets presskonferens heter Omar Magnergård, inte Magnegård.)
KGB-pengarna motsvarar ≈6 500:–
Dagens sanning från Malte Persson:
Det är lite oklart hur mycket pengar KGB egentligen betalade Jan Guillou, men själv har han uppgett att det var 800:– vid två tillfällen, och att han delade dem med sin bästis Arne Lemberg (sannolikt på krogen?!).
Nu har jag kollat upp hur mycket pengar det egentligen var, och några jättesummor är det inte frågan om. Om vi säger att pengarna utbetalades 1967 så motsvarar det, i dagens penningvärde, "bara" 6 500:– (vilket faktiskt råkar stämma ganska bra med vad en dags rekommenderat frilansarvode är). Hela uträkningen nedan.
Det har sagts i debatten att andra, mindre kända, journalister förmodligen också stod på KGB:s arvodeslista. Vore kul att veta vilka.... I KGB:s arkiv finns förmodligen ett kuvert med texten "Sjvedskie zjurnalisty" på. Vi får se vem som hittar det först!
/Gunilla
"Alla frilansjournalister skulle behöva en utländsk underrättelsetjänst som betalade deras krognotor."Så sant som det är twittrat!
Det är lite oklart hur mycket pengar KGB egentligen betalade Jan Guillou, men själv har han uppgett att det var 800:– vid två tillfällen, och att han delade dem med sin bästis Arne Lemberg (sannolikt på krogen?!).
Nu har jag kollat upp hur mycket pengar det egentligen var, och några jättesummor är det inte frågan om. Om vi säger att pengarna utbetalades 1967 så motsvarar det, i dagens penningvärde, "bara" 6 500:– (vilket faktiskt råkar stämma ganska bra med vad en dags rekommenderat frilansarvode är). Hela uträkningen nedan.
Det har sagts i debatten att andra, mindre kända, journalister förmodligen också stod på KGB:s arvodeslista. Vore kul att veta vilka.... I KGB:s arkiv finns förmodligen ett kuvert med texten "Sjvedskie zjurnalisty" på. Vi får se vem som hittar det först!
/Gunilla
25 October 2009
Kamrat Guillou III
SvD i augusti, intervju med Jan Guillou om varför han skrev Ordens makt och vanmakt:
(Men som jag skrivit tycker jag att hans förklaringar om att han med sina KGB-kontakter var ute efter spänning och scoop är helt trovärdiga.)
Jan Helin kommenterar här, citat:
/Gunilla
"Men också för att jag vill ge en annan bild av de där åren än mina jämnåriga som omvänt sig och nu berättar hur fåniga alla jävlar, inklusive de själva, en gång var men att de nu, tack och lov, blivit så kloka. Vi var inte fåniga! Vi var seriösa och hade utomordentligt rätt!"På slutet av 60-talet var Guillou alltså inte bara ung och naiv, utan även seriös och inte fånig.
(Men som jag skrivit tycker jag att hans förklaringar om att han med sina KGB-kontakter var ute efter spänning och scoop är helt trovärdiga.)
Jan Helin kommenterar här, citat:
"Journalisthistorien är full av äregiriga 22-åringar som gjort tveksamma grejer för att få scoop. Då och då driver denna äregirighet till stordåd, som senare skulle bli fallet med Guillou. Mina skäl till denna uppfattning är två:Ulf Bjereld kommenterar också här, med intressant källkritik av Gunnar Ekberg.
1. Expressens avslöjande är spännande på så sätt att Guillou bekräftar kontakt med KGB, men det är i övrigt så tunt i sakinnehållet att det knappast kan handla om vad som kan kallas en spion. Förklaringen om att detta snarare handlar om en ung reporter med glimrande ögon som får en inblick i det kalla krigets hetaste del är, mot bakgrund av vad som hittills är känt, faktiskt mer sannolikt. Naivt? Aningslöst? Utan tvekan. En iskall spion? Knappast."
/Gunilla
24 October 2009
Kamrat Guillou II
Några frågor från Jonas (F?), plockade från kommentarfältet till föregående inlägg!
Gunilla
Gunilla
"Tjekan och dess efterföljare KGB lät systematiskt mörda, kremera eller bara massbegrava åtminstone hundratusentals, troligare miljontals oskyldiga ryssar, efter påbjudna kvoter, våldsamma fylleorgier och nackskott.
Hur många besökare på bloggen tror att Jan Guillou skulle kunna:
1) bevara någon som helst trovärdighet i sin övriga journalistiska gärning.
2) få sina mer opolitiska skönlitterära alster sålda i boklådor/klubbar/nätbokhandlar över hela landet.
3) hyra stor och central plats för det av honom delägda förlaget på landets största bokmässa.
... om det visat sig att han under fem år träffat och tagit emot kontant ersättning av Gestapo?
Någon?
Kamrat Guillou
Har jag läst Expressen-artiklarna om Jan Guillou som KGB-agent? You bet!
Eller rättare sagt, än så länge har jag bara läst några stycken. Men det verkar vara ett klockrent scoop, stiligt av Christian Holmén, Micke Ölander, Tommy Schönstedt & Co i Expressens grävgrupp! Svårt att tro att Aftonbladet hade kunnat avslöja detta...
Läs Thomas Mattssons intressanta presentation av jobbet och dess historiska kontext på hans blogg. Citat (med min markering):
Guillou var i bästa fall en ambitiös skribent som ville göra scoop av en KGB-infiltration, i sämsta fall var han något värre – men i så fall heller inte ensam. Inte minst bland journalister och författare finns det många exempel på framstående namn som i sin ungdom samarbetat med organisationer och regimer som vi idag fördömer.Det känns skönt att ha förlorat tron på Jan Guillou-myten redan i vintras. Som ni vet har jag bloggat mycket om detta, senast här. Nu blir fallet inte så stort.
Hur det förhåller sig med Guillou vet bara han själv, men att han nyligen publicerat sina memoarer utan att nämna KGB-samarbetet är förstås en försvårande omständighet i ögonen hos de kritiker som nu kommer att se honom som lögnare eller till och med landsförrädare.
(– – –)
Guillou är inte dömd för spioneri för KGB-samarbetet, men han är dömd sina IB-avslöjanden där han röjde svenska militära hemliga verksamheter. Dessa avslöjanden har han i decennier, med rätta, hyllats för.
Men det avslöjande som Micke Ölander och Mikael Hylin gör i Expressen i dag gör att Guillous motiv till IB-skandalen kommer att ifrågasättas.
Det förändrar därmed historieskrivningen inte bara om IB utan också om den moderna svenska journalistiken, om de undersökande reportagen som blottlade åsiktsregistrering av tusentals svenska medborgare.
Uppdatering: Vad jag menar med ovanstående är förstås att för mig föll Jan Guillou – tyvärr – med sin monolog under Publicistklubbens diskussion om Gömda-skandalen.
För SvD kommenterar han sitt samröre med KGB:
SvD:s säkerhetspolitiske reporter Michael Holmström kommenterar.– Jag är mycket klokare vid 65 års ålder än 22. I dag skulle jag inte leka med elden på samma lättvindiga sätt. En IB-affär och tio spionromaner senare vet jag betydligt mer om den här verksamheten än jag gjorde då.
Varför nämner du ingenting av detta i dina nyligen utkomna memoarer?
– Jag tycker att det är en sidohstoria som inte ledde till någonting. Den största svårigheten var att inte skriva en bok på 1 000 sidor. Det här var en återvändsgränd. Och jag tänkte att det skulle leda till tio sidor i Expressen där de kallar mig KGB-agent.
Ulf Bjerelds kommentar, att Guillou är trovärdig när han säger att han var ute efter både kickar och journalistisk/politisk information, låter rimlig.
/Gunilla
28 September 2009
Nu var det 2009
NEW YORK Denna kaskad av ikoner för olika typer av *sociala medier* hittade jag idag på ABC News. Otroligt, så många det finns!
För alla historielösa typer som inte fattar rubriken: Den syftar förstås på Eyvind Johnsons "Nu var det 1914", om timmerflottaren Olof. Det går inte att fatta att det inte ens gått ett sekel mellan dessa båda punkter i historien. (Jag hittar ingen enskild bra länk, så den som vill lära sig mer om detta får googla.) Jag minns att filmen – "Här har du ditt liv" från 1966 – visades på SVT i samband med Olof Palmes död.
/Gunilla
25 September 2009
En riktig hemmafru
NEW YORK Denna blogg har varit något av Anna Anka-fri zon, trots att det funnits mycket att tycka och skriva på sistone. Men jag låter Malinka kommentera den så kallade hemmafru-debatten:
Ja, mycket kan man säga om Anna Anka – men någon typisk hemmafru är hon knappast. Och i den här takten behöver ju ingen oroa sig över att hon måste bli försörjd av sin man, tvärtom lär hon klara ekonomin utmärkt på egen hand!
/Gunilla
P S Namnet snarare från Armenien än Libanon
En kommentar till: Anna Anka förklarar sitt efternamns ursprung för Harry Amster, men någon av dem verkar ha missförstått var det kommer från.
Det stämmer att hennes mans familj kom till Kanada från Libanon – men namnet är, vilket inte nämns här, ursprungligen Ankanian.
Det visar att svärföräldrarna med 99 % sannolikhet tillhörde den armeniska minoritet som finns och funnits i Beirut (och varav de flesta givetvis kom dit efter Turkiets folkmord i Armenien 1915).
De många armeniska namn som slutar med -ian är patronymikon, liksom -son i svenskan. Det torde alltså betyda ≈ Ankansson. Någon som är mer hemma på armeniska än jag får gärna utveckla eller korrigera!
"Min mormor var hemmafru på riktigt. Det var på 1940-talet ett sätt att klara sig: morfars inkomster inte tillräckligt stora för att försörja familjen obehindrat, och de inkomster mormor kunde komma upp i som okvalificerad arbetskraft var mycket små. Hon lagade maten från grunden – och då handlar det inte om att göra potatismos på potatis i stället för på pulver, utan om såna matvaror som de flesta idag sällan tänker på som halvfabrikat. Hon syltade och saftade, bakade bröd förstås, gjorde korv och inläggningar.Off topic: Malinkas farfarsfar var bror till min farmor. Jag hittade en aning oväntat hennes cyberspace-persona här och här häromveckan.
Och så skötte hon familjens kläder. Sy dem kunde hon inte, men hon lagade och lappade, gned och tvättade, grät när sonen kom hem med hål på knäna för andra gången samma vecka, sydde in och om, lade ner och upp, gömde fransiga fållar. Inte för att göda någon romantisk föreställning om det manuella arbetet, utan för att familjen skulle klara sig. Morfar hade det tunga ansvaret att dra in pengarna, mormor hade det lika tunga att se till att de räckte."
Ja, mycket kan man säga om Anna Anka – men någon typisk hemmafru är hon knappast. Och i den här takten behöver ju ingen oroa sig över att hon måste bli försörjd av sin man, tvärtom lär hon klara ekonomin utmärkt på egen hand!
/Gunilla
P S Namnet snarare från Armenien än Libanon
En kommentar till: Anna Anka förklarar sitt efternamns ursprung för Harry Amster, men någon av dem verkar ha missförstått var det kommer från.
Det stämmer att hennes mans familj kom till Kanada från Libanon – men namnet är, vilket inte nämns här, ursprungligen Ankanian.
Det visar att svärföräldrarna med 99 % sannolikhet tillhörde den armeniska minoritet som finns och funnits i Beirut (och varav de flesta givetvis kom dit efter Turkiets folkmord i Armenien 1915).
De många armeniska namn som slutar med -ian är patronymikon, liksom -son i svenskan. Det torde alltså betyda ≈ Ankansson. Någon som är mer hemma på armeniska än jag får gärna utveckla eller korrigera!
02 September 2009
Extremvänster och dramadrottningar
NEW YORK Denna bild, som jag visade som bildgåta häromdagen, hittade jag alltså i Wikipedia, närmare bestämt på inlägget om vänsterpartiet.
Fotografiet föreställer, enligt bildtexten, den allra första kommunistiska riksdagsgruppen – invald i andra kammaren 1922.
Jag tycker bilden är så fascinerande, för även om jag inser att riksdagen hade dress code på den tiden, och att det var privilegierade människor som blev valda dit, motsvarade inte dessa allvarliga, välkostymerade män min bild av 20-talskommunister. Den var mer fylld av Lenin lookalikes med överdimensionerade kepsar och lite för stora, slitna kavajer.
Dessa män ser ju snarast ut som om de bedriver juridisk firma på Skeppsbron än som om de brukar vara ute bland proletärer och agitera. Men det gjorde de säkert också! Jag antar att det bland annat var dessa män som det skrämdes med i valpropagandan om det så kallade Kosackvalet?
Varför hamnade jag då på Wiki-texten om vänsterpartiet (ja, jag är med i motståndsrörelsen mot versaler i partinamn)?
Jo, jag skummade mig i förra veckan på nätet fram till en bakgrund om motsättningarna mellan kommunister, socialister och socialdemokrater i den svenska 1900-talshistorien.
En australiensisk New York-bekant satte snabbt och nyfiket sig in Inälvsgate, men godtog inte min beskrivning av Åsa Linderborg som "extremvänster" -- som jag tror att relativt många i den svenska samhälls- och kulturdebatten uppfattar henne som. (Han känner inte till några svenska debattörer, vare sig vänster eller höger, extrema eller icke-extrema. Men han tyckte att begreppet "extremvänster" ska reserveras för personer som Ulrike Meinhof – så jag berättade givetvis att det finns de som förknippar Linderborg med just henne, exempelvis Dick Erixon och Jens Christian Brandt. Själv tycker jag att termen kan stå för ett spektrum av åsikter och dessutom användas olika i olika historiska skeenden.)
Alltså: Jag behövde läsa in mig på bland annat vänsterpartiets politiska historia, för att i någon mån kunna förklara denna politiska dynamik som finns under ytan i Inälvsgate, samt den historiska märklighet det faktiskt innebär attt LO låtit Linderborg inta positionen som Aftonbladets kulturchef. (Den fascinerande bilden var bara en bonus.)
Därför var det förstås med stort intressse som jag tog via Bambuser tog del av Roland Poirier Martinssons holmgång mot Aftonbladets Jan Helin på Timbro i fredags. Där drev han just tesen att det publicistiska problemet i Inälvsgate inte är antisemitism, utan politisk extremism – som går antisemitismens ärenden.
Se gärna debatten! Båda kombattanterna gör goda insatser, utifrån sina båda olika utgångspunkter, även om man likt Poirier Martinsson nästan tycker lite synd om Helin vid det här laget. Han sade bland annat (från 21.40):
"Och nu ska jag kanske överraska en del genom att säga, att jag uppfattar dig inte som antisemit. Jag uppfattar detta som politisk extremism, där Israel och judarna har hamnat på fel sida.Notera även att Roland Poirier Martinsson tagit sig tid att kolla Aftonbladets uppenbarligen bristande översättning, och noterar att felen/glidningarna slår "åt båda hållen". Jan Helin talar om tidsbrist. Verkar inte så klokt att göra slarvöversättningar i ett sent skede i en sådan här känslig konflikt – särskilt som det verkligen figurerat slarviga versioner tidigare... (Guy Ophir använde t ex Google Translations till bilagan i sin stämningsansökan, berättade han för mig!)
Jag ser alltså detta mer som en extrem vänster från 70-talet, som har skapat ett klimat på Aftonbladet -- som fasar in i antisemitism, och som är oerhört svår att skilja från antisemitism. Och som skadar som antisemitism.
Men jag tror inte att Helle Klein är antisemit. Och jag tror inte att Åsa Linderborg är antisemit. Jag tror Åsa Linderborg är en antidemokratisk kommunist. Och det andra följer med.
All extremism gör att man förlorar omdömet. Journalistik handlar väldigt mycket om att behålla omdömet. Här har vi extremister, som tappar omdömet -- och detta får Jan Helin leva med, eller har fått leva med.
Aftonbladet är, som jag uppfattar det, en god tidning. Jag tycker det är en bra tidning, jag tycker den är ... ofta nyhetsledande. Den ger varje intryck av att vara en bärare av goda värderignar. Jag tycker om Aftonbladet!
Men i Aftonbladets journalistiska landskap så finns det ett träsk. Och detta träsk är ledar-slash-kulturredaktionen [[[RPM nämner tidigare även Jan Guillou i detta sammanhang, alltså som en rest av 70-talsvänstern /GK]]].
Och detta är ett mycket stort problem för Aftonbladet."
(– – –)
"Alltså, jag tycker inte att Jan Helin är boven här. Min uppmaning till Jan Helin är att markera mot vad som händer. Ta vara på Aftonbladet! För det är en bra och viktig tidning."
Poirier Martinssons viktigaste poäng -- missa inte hans avslutning i vilken han säger sig plågas med Helin, från 1:21:03 – är alltså att extremvänstern har otillbörligt stort inflytande i delar av Aftonbladet. Min poäng från i vintras som bekant att somliga dramadrottningar har det.
Det finns ju en person som hör hemma i båda dessa grupper. Hans bok verkar synnerligen läsvärd! :-)
/Gunilla
28 August 2009
Allvarsmän
NEW YORK Den här bilden hittade jag häromdagen i Wikipedia och blev fascinerad av. Vet någon/kan någon gissa vad/vilka den föreställer? Om inte så dyker det kanske upp någon liten ledtråd!
Det är nog svårt att gissa alldeles korrekt, och själv skulle jag ha gissat helt bort i tok – men någon begåvad och historiskt bevandrad person kanske kommer i närheten.
Jo, en liten ledtråd, som möjligen förvillar er men kanske inte: jag hittade bilden när jag sökte historisk bakgrund till en aktuell debatt.
Och om ni inte kan gissa får ni gärna spekulera: vilka ser detta ut att vara, vad kan de tänkas representera (här är jag lite osäker på det exakta svaret, kräver vidare forskning)?
/Gunilla
Det är nog svårt att gissa alldeles korrekt, och själv skulle jag ha gissat helt bort i tok – men någon begåvad och historiskt bevandrad person kanske kommer i närheten.
Jo, en liten ledtråd, som möjligen förvillar er men kanske inte: jag hittade bilden när jag sökte historisk bakgrund till en aktuell debatt.
Och om ni inte kan gissa får ni gärna spekulera: vilka ser detta ut att vara, vad kan de tänkas representera (här är jag lite osäker på det exakta svaret, kräver vidare forskning)?
/Gunilla
27 July 2009
Newsmill: Jon Karlungs sommartext
Galenskap och samtidshistorik:
http://newsmill.se/artikel/2009/07/27/jon-karlungs-sommarskriv
Utdrag:
http://newsmill.se/artikel/2009/07/27/jon-karlungs-sommarskriv
Utdrag:
"En lösning som växte fram var att vi (vår webbyrå) skulle bistå med en teknikplattform för att skapa ett slags eget Internet skräddarsytt just för Nordkorea./Gunilla
Befolkningen skulle helt enkelt förledas att tro att man befann sig på Internet. I själva verket skulle man hela tiden befinna sig på ett jättelikt intranet - designat och helt under statlig nordkoreansk kontroll. Tänk er ett slags "Truman Show" – men i internetversion där befolkningen låstes in i en falsk och alltid avlyssnad bild av omvärlden.
Jag vet förstås inte om de där idéerna någonsin ventilerades i Pyongyang. Man kan dock i efterhand konstatera att den högt ärade ledarens äldste son Kim Jong-Nam – som nu pekas ut som en tänkbar arvtagare - har ett brinnande dataintresse och nyligen utsetts till chef för ett datacenter.
Så här i efterhand, och med en stunds eftertanke kring vilken sorts utveckling jag egentligen vill kunna bidra till var det nog lika bra att det aldrig gick igenom."
10 July 2009
Café Edenborg halvgud, demon och medina
STOCKHOLM Carl Johan Edenborg om sitt kafé:
/Gunilla
”Fiket stänger inte bara hur som helst: hur skulle det kunna göra det? Det är ju inte en dödlig varelse utan snarare någon sorts halvgud eller demon. Lutar just nu mot att fiket egentligen alltid varit medinan i Fès: en blandning av romartid, medeltid och postmodernitet, med mobiltelefoner och åsnetransporter och kattungar som käkar hönshuvuden.Är stängningen verkligen oåterkallelig?
Det enda som saknas är spriten och porren: men de kanske aldrig var en del av fikets monstruösa själ. Misstänker att den i stället handlar om ett visst, spontant mönster av ad hoc-lösningar och sociala misstag som ackumulerats.”
/Gunilla
Subscribe to:
Posts (Atom)