Showing posts with label 1960-tal. Show all posts
Showing posts with label 1960-tal. Show all posts
03 May 2010
22 April 2010
Pojken bakom väggen: "Svårt att slita mig"

NEW YORK Snart är första upplagan av min mammas bok Pojken bakom väggen slutsåld – så skynda att köpa ett exemplar, ni som vill vara säkra på att få ett eget.
Gripande läsning utlovas! Boken handlar om min storebror Petter (1967–70) som ni ser till höger på bilden ovan, och om allt som hände sedan han fick hjärnhinneinflammation – bara sju veckor gammal.
Några omdömen från personer som läst Pojken bakom väggen (per telefon eller mail till mamma, eller på bokens Facebook-sajt):
"Svårt att slita mig från den."De två första kapitlen går att läsa som smakprov här:
"Du har skrivit en mycket fin bok om Petter!"
"Så mycket kärlek"
"Den borde finnas i alla bokhandlar!"
http://www.gunillakinn.se
Boken kan beställas från Liten upplaga (billigast), Bokus och AdLibris. Den borde vara av intresse för alla som vill få inblick hur det kan vara att leva med ett handikappat barn. Men den ger också en fin bild av vardagslivet i Sverige i slutet av 1960-talet, och hur det är att vara läkare och förstå lite mer än en vanlig mamma skulle göra om sin sjuke son.
/Gunilla
01 November 2009
Mer Guillou i Agenda
I kvällens Agenda debatterar Jan Guillou mot/med Per Gudmundson. Den senare skrev häromdagen (mina markeringar):
Günter Wallraff och Carl Bildt är också med i programmet!
/Gunilla
"Guillou är en rutinerad debattör med stor erfarenhet av att hantera mediestormar. Han vet som alla andra medietränade att mycket kan vinnas om man kan förflytta fokus på debatten, eller om ens motståndare kan utmålas som ohederliga. Här lyckas Guillou ganska bra.Ingen enkel debatt, när det handlar om något som den ene kontrahenten var med om medan den andre knappt fanns (Gudmundson är född 1969)! Guillou kan inte inte bara sin mediehantering, utan också sin debatteknik. Men säkert intressant.
I kraft av sitt kändisskap, och av att alla texter som Guillou skriver i dagarna har ett enormt – ekonomiskt och publicistiskt – värde, har Guillou en utmärkt möjlighet att slå tillbaka. Den chansen tror jag inte han tänker försitta i detta trängda läge. Och därför, tror jag, kan man alltså se honom nedlåta sig till att skriva repliker på ledarsidor, vilket inte hör till vanligheterna.
I och med att Expressen på ett tidigt stadium felaktigt antydde att Guillou inte med en rad i sina memoarer berörde journalistiska avslöjanden om KGB, kan Guillou nu triumfatorisk påpeka att det gjorde han visst. Att jag i min artikel inte gjorde Expressens misstag är ovidkommande – Guillou kan sin mediehantering efter åratal av brottningsmatcher med vad han brukar kalla "dementimaskinen"."
Günter Wallraff och Carl Bildt är också med i programmet!
/Gunilla
27 October 2009
Monica Antonsson intervjuade Svein Tryti först
Eftersom IB-affären varit på tapeten under hösten – alltsedan Jan Guillous memoarbok "Ordens makt och vanmakt" kom ut och överlag fick tämligen okritiska recensioner – har jag på sistone tipsat såväl Studio Ett-redaktionen på Sveriges Radio (9 september) som Godmorgon världen (24 september) och Expressen (i lördags) om att de borde intervjua norrmannen Svein Tryti i Vallentuna. Samt lagt ut tipset till alla på Twitter.
Så vitt jag vet har ingen nappat på mina tips. Men nu har han åtmistone dykt upp i Svenska Dagbladet, apropå vem som var den ursprungliga källan till uppslaget. Inte Bengt Erlandsson, som Jan Guillou tydligen själv skriver i sina memoarer (och som jag mest kände till som Läsarnas ombudsman i tidningen en gång)!
Tänk att man kan ha så olika minnesbilder. Detta är mycket intressant för alla som är det minsta intresserade av psykologi och/eller journalistikhistoria.
Den som intervjuade Svein Tryti om hur han tipsade FiB/Kulturfront om IB-affären så att jag fick kännedom om hans namn var dock Monica Antonsson.
Ända sedan jag läste hennes text från 1998/2005 har det förvånat mig att ingen plockat upp den. Jag har inte fått någon som helst respons på mina små tips (som jag skickat till redaktionerna med Monicas goda minne), vilket verkligen förvånar mig. Monica har själv tipsat Expressen. Men nu kanske någon gör en ny intervju med Tryti (jag antar att han figurerat tidigare i medierna; IB-affären har ju utretts framlänges och baklänges).
Det vore på tiden, för IB-affärens tillkomst och omständigheter är uppenbarligen fortfarande mycket kontroversiell och omstridd. Som ni kan läsa i SvD-texten anser Svein Tryti att IB-avslöjandet mest var Peter Bratts förtjänst. Så här skrev Monica Antonsson:
Klart att "sanning" är det, om man är mytoman.
Läs gärna det blogginlägg jag skrev i början av september, apropå hur recensenterna av Jan Guillous yrkesmemoarer missade att diskutera hans förhållande till minne, sanningsenlighet och källor.
Uppdatering: Nu har svd.se lagt upp den Brännpunkts-artikel som nyhetsartikeln jag länkar till ovan hämtat informationen om Svein Tryti från: "Norsk student var den verkliga IB-källan" av Lars-Olof Lampers, sekreterare i Säkerhetstjänstkommissionen.
Ett förtydligande: Trytis tips var alltså en (1) ingång, som parades med annan information från Bratts "deep throat"-källa Håkan Isacson (som han träffade på Prinsen).
En rättelse: Jag skrev igår att Guillou nog inte var frilansjournalist när KBG-kontakterna inleddes, utan jobbade på FiB Aktuellts redaktion. Men enligt en av intervjuerna han gett hade han precis fått sparken därifrån, så då var han väl frilansjournalist. Kronologin är inte helt klar.
Monica Antonsson skriver idag om Jan Guillou och Svein Tryti [länken här var tidigare fel, nu korrigerad]
/Gunilla Kinn
Så vitt jag vet har ingen nappat på mina tips. Men nu har han åtmistone dykt upp i Svenska Dagbladet, apropå vem som var den ursprungliga källan till uppslaget. Inte Bengt Erlandsson, som Jan Guillou tydligen själv skriver i sina memoarer (och som jag mest kände till som Läsarnas ombudsman i tidningen en gång)!
Tänk att man kan ha så olika minnesbilder. Detta är mycket intressant för alla som är det minsta intresserade av psykologi och/eller journalistikhistoria.
Den som intervjuade Svein Tryti om hur han tipsade FiB/Kulturfront om IB-affären så att jag fick kännedom om hans namn var dock Monica Antonsson.
Ända sedan jag läste hennes text från 1998/2005 har det förvånat mig att ingen plockat upp den. Jag har inte fått någon som helst respons på mina små tips (som jag skickat till redaktionerna med Monicas goda minne), vilket verkligen förvånar mig. Monica har själv tipsat Expressen. Men nu kanske någon gör en ny intervju med Tryti (jag antar att han figurerat tidigare i medierna; IB-affären har ju utretts framlänges och baklänges).
Det vore på tiden, för IB-affärens tillkomst och omständigheter är uppenbarligen fortfarande mycket kontroversiell och omstridd. Som ni kan läsa i SvD-texten anser Svein Tryti att IB-avslöjandet mest var Peter Bratts förtjänst. Så här skrev Monica Antonsson:
På Newsmill har de börjat vinjettera artiklarna med "Gåtan Guillou", vilket det verkligen är – och så kallar de det förstås för "Guillou-gate". IB-medarbetaren Svante Winquist skriver där om att tolkningsmonopolet kring IB-affären nu brutits:Svein tog kontakt med tidningen Folket i Bild/Kulturfront (FiB).– Jag gick upp på redaktionen och berättade min historia för Jan Guillou. Han trodde mig inte. Han sa åt mig att gå hem och läsa Kriminaljournalen.En annan medarbetare på FiB ville veta mer så Svein skaffade fram namn och adresser till ansvariga för registreringen av så kallade vänsterelement.– Jag fick löfte om att källan skulle hållas hemlig men Jan Guillou skrev att källan var en nära släkting till en av IB:s chefer. Det resulterade i att min väninna utsattes för långa, pressande förhör och blev psykiskt knäckt.
"IB-affären är Sveriges i särklass segaste skandal som återkommer i media med ungefär med samma frekvens som influensaepidemier. Agendan har inte sällan satts av journalister som haft ideologisk och bekantskapsmässig anknytning till Jan Guillou.Visst är det så att Guillou varit "untouchable". Det märktes inte minst på Publicistklubbens Gömda-debatt i januari. Nästan ingen – utom Monica Antonsson förstås, och en närvarande icke-journalist vid namn Karin – polemiserade mot hans besynnerliga monolog om varför han inte läst Gömda, och varför "sanning" är ett problematiskt begrepp.
– – –
Hur har Jan Guillou kunnat med att ta åt sig äran för IB-affären i media på det sätt som skett under 36 år, utan kritiskt granskning från sina kollegors sida? Hur kan han kasta ur sig homofoba öknamn till en journalistkollega utan att bli "stenad" av kåren i övrigt? Han borde åtminstone ha blivit utesluten ur Journalistförbundet! Var den tidigare ordföranden i Publicistklubben en makthavare med särskilda privilegier innan Expressen gjorde sin journalistiska plikt?"
Klart att "sanning" är det, om man är mytoman.
Läs gärna det blogginlägg jag skrev i början av september, apropå hur recensenterna av Jan Guillous yrkesmemoarer missade att diskutera hans förhållande till minne, sanningsenlighet och källor.
Uppdatering: Nu har svd.se lagt upp den Brännpunkts-artikel som nyhetsartikeln jag länkar till ovan hämtat informationen om Svein Tryti från: "Norsk student var den verkliga IB-källan" av Lars-Olof Lampers, sekreterare i Säkerhetstjänstkommissionen.
Ett förtydligande: Trytis tips var alltså en (1) ingång, som parades med annan information från Bratts "deep throat"-källa Håkan Isacson (som han träffade på Prinsen).
En rättelse: Jag skrev igår att Guillou nog inte var frilansjournalist när KBG-kontakterna inleddes, utan jobbade på FiB Aktuellts redaktion. Men enligt en av intervjuerna han gett hade han precis fått sparken därifrån, så då var han väl frilansjournalist. Kronologin är inte helt klar.
Monica Antonsson skriver idag om Jan Guillou och Svein Tryti [länken här var tidigare fel, nu korrigerad]
/Gunilla Kinn
"Gruppsex i Bollmora" och andra Lemberg-stories
Expressen har lagt ut Arne Lembergs redogörelse på webben: fyra maskinskrivna sidor. Otrolig läsning, mest av allt för tidsandans skull – och det finns en del uppgifter där som åtminstone jag inte sett komma fram i någon av alla KGB-relaterade artiklar tidigare (och de har ju blivit rätt många).
Exempelvis att Guillou gav sina sovjetiska kontakter ett reportage om CIA-samarbetande studenter i Stockholm. Det var visserligen redan skrivet och publicerat/offentligt material, i Fibban, men i alla fall. Det är inte samma sak ämnesmässigt som den text om Nordiska rådet respektive om centerungdomarna/Vietnamn, som Guillou talat om (och som ju också skulle bygga på offentligt material). Visar ju vilken typ av politik de lär ha diskuterat på sina ölmöten, han och "ryssen", som Lemberg skriver om.
Det står också om ett avancerat upplägg för att stjäla en telefonbok på amerikanska ambassaden (vilket nog nämnts i förbifarten i helgen). Tydligen ett beställningsjobb – och något den anti-amerikanske Guillou alltså ansåg låg inom gränsen för vad som var OK att göra, trots att han inte skulle begå några brott! Det är anmärkningsvärt.
Vidare framgår att det skett två (2) betalningar, 800:– + 600:–.
Dessutom var Guillous syfte enligt Lemberg inte primärt att bli invigd i KGB:s verksamhet i Sverige, så att han skulle få träffa "de riktiga" svenska KGB-agenterna och avslöja dem, som han själv sagt – utan att göra en reportageresa i Ryssland (av någon anledning talas i brevet inte om "Sovjetunionen"). Det är heller inte vad som kommit fram hittills; Expressen har väl vinklat storyn på andra grejer.
I grunden ruckas dock inte bilden av "den äventyrslystne och scoopsugne Jan Guillou med dåligt omdöme" av Lembergs promemoria.
Jo, att Guillou var frilansjournalist vid den här tiden – som han sagt och som jag därför trott – verkar inte stämma. Han var verkligen en del av FiB/Aktuellts redaktion.
Därför faller det som jag skrev här och här, att man inte kan säga att han "borde" ha underrättat sin chef – jag trodde att han inte hade någon!
Uppdatering: Resumé gör ett miniscoop av rang när tidningen avslöjar att Expressen försökte värva Jan Guillou som medarbetare helt nyligen. Man kan bara spekulera i hur det hänger samman med publiceringen av KGB-nyheten, och nog låter det otroligt att det skulle ha blivit samma stora pådrag – "ingen skillnad", säger Thomas Mattsson – om Guillou tackat ja.
Men i vilket fall som helst: det är intressant att Mattsson trodde att han skulle lyckas. Det är ju en gammal branschsanning, vad jag förstår, att Guillou har en gammal princip om att aldrig någonsin skriva i Expressen.
Jag vet inte om det beror på att tidningen ägs av Bonniers; har dock för mig att det beror på att han en gång i tiden nekades publicering eller medarbetarskap i tidningen.
Ni som läst "Ordens makt och vanmakt" vet kanske mer?
/Gunilla
Exempelvis att Guillou gav sina sovjetiska kontakter ett reportage om CIA-samarbetande studenter i Stockholm. Det var visserligen redan skrivet och publicerat/offentligt material, i Fibban, men i alla fall. Det är inte samma sak ämnesmässigt som den text om Nordiska rådet respektive om centerungdomarna/Vietnamn, som Guillou talat om (och som ju också skulle bygga på offentligt material). Visar ju vilken typ av politik de lär ha diskuterat på sina ölmöten, han och "ryssen", som Lemberg skriver om.
Det står också om ett avancerat upplägg för att stjäla en telefonbok på amerikanska ambassaden (vilket nog nämnts i förbifarten i helgen). Tydligen ett beställningsjobb – och något den anti-amerikanske Guillou alltså ansåg låg inom gränsen för vad som var OK att göra, trots att han inte skulle begå några brott! Det är anmärkningsvärt.
Vidare framgår att det skett två (2) betalningar, 800:– + 600:–.
Dessutom var Guillous syfte enligt Lemberg inte primärt att bli invigd i KGB:s verksamhet i Sverige, så att han skulle få träffa "de riktiga" svenska KGB-agenterna och avslöja dem, som han själv sagt – utan att göra en reportageresa i Ryssland (av någon anledning talas i brevet inte om "Sovjetunionen"). Det är heller inte vad som kommit fram hittills; Expressen har väl vinklat storyn på andra grejer.
I grunden ruckas dock inte bilden av "den äventyrslystne och scoopsugne Jan Guillou med dåligt omdöme" av Lembergs promemoria.
Jo, att Guillou var frilansjournalist vid den här tiden – som han sagt och som jag därför trott – verkar inte stämma. Han var verkligen en del av FiB/Aktuellts redaktion.
Därför faller det som jag skrev här och här, att man inte kan säga att han "borde" ha underrättat sin chef – jag trodde att han inte hade någon!
Uppdatering: Resumé gör ett miniscoop av rang när tidningen avslöjar att Expressen försökte värva Jan Guillou som medarbetare helt nyligen. Man kan bara spekulera i hur det hänger samman med publiceringen av KGB-nyheten, och nog låter det otroligt att det skulle ha blivit samma stora pådrag – "ingen skillnad", säger Thomas Mattsson – om Guillou tackat ja.
Men i vilket fall som helst: det är intressant att Mattsson trodde att han skulle lyckas. Det är ju en gammal branschsanning, vad jag förstår, att Guillou har en gammal princip om att aldrig någonsin skriva i Expressen.
Jag vet inte om det beror på att tidningen ägs av Bonniers; har dock för mig att det beror på att han en gång i tiden nekades publicering eller medarbetarskap i tidningen.
Ni som läst "Ordens makt och vanmakt" vet kanske mer?
/Gunilla
25 October 2009
Kamrat Guillou III
SvD i augusti, intervju med Jan Guillou om varför han skrev Ordens makt och vanmakt:
(Men som jag skrivit tycker jag att hans förklaringar om att han med sina KGB-kontakter var ute efter spänning och scoop är helt trovärdiga.)
Jan Helin kommenterar här, citat:
/Gunilla
"Men också för att jag vill ge en annan bild av de där åren än mina jämnåriga som omvänt sig och nu berättar hur fåniga alla jävlar, inklusive de själva, en gång var men att de nu, tack och lov, blivit så kloka. Vi var inte fåniga! Vi var seriösa och hade utomordentligt rätt!"På slutet av 60-talet var Guillou alltså inte bara ung och naiv, utan även seriös och inte fånig.
(Men som jag skrivit tycker jag att hans förklaringar om att han med sina KGB-kontakter var ute efter spänning och scoop är helt trovärdiga.)
Jan Helin kommenterar här, citat:
"Journalisthistorien är full av äregiriga 22-åringar som gjort tveksamma grejer för att få scoop. Då och då driver denna äregirighet till stordåd, som senare skulle bli fallet med Guillou. Mina skäl till denna uppfattning är två:Ulf Bjereld kommenterar också här, med intressant källkritik av Gunnar Ekberg.
1. Expressens avslöjande är spännande på så sätt att Guillou bekräftar kontakt med KGB, men det är i övrigt så tunt i sakinnehållet att det knappast kan handla om vad som kan kallas en spion. Förklaringen om att detta snarare handlar om en ung reporter med glimrande ögon som får en inblick i det kalla krigets hetaste del är, mot bakgrund av vad som hittills är känt, faktiskt mer sannolikt. Naivt? Aningslöst? Utan tvekan. En iskall spion? Knappast."
/Gunilla
Etiketter:
1960-tal,
1970-tal,
Böcker/litteratur,
Historia,
Idéer och -ismer,
Jan Guillou,
Journalistisk transparens,
Press- och journalistikhistoria,
Samhällsdebatt,
Stockholmsliv,
Svensk politik
24 October 2009
Kamrat Guillou II
Några frågor från Jonas (F?), plockade från kommentarfältet till föregående inlägg!

Gunilla

Gunilla
"Tjekan och dess efterföljare KGB lät systematiskt mörda, kremera eller bara massbegrava åtminstone hundratusentals, troligare miljontals oskyldiga ryssar, efter påbjudna kvoter, våldsamma fylleorgier och nackskott.
Hur många besökare på bloggen tror att Jan Guillou skulle kunna:
1) bevara någon som helst trovärdighet i sin övriga journalistiska gärning.
2) få sina mer opolitiska skönlitterära alster sålda i boklådor/klubbar/nätbokhandlar över hela landet.
3) hyra stor och central plats för det av honom delägda förlaget på landets största bokmässa.
... om det visat sig att han under fem år träffat och tagit emot kontant ersättning av Gestapo?
Någon?
Kamrat Guillou

Har jag läst Expressen-artiklarna om Jan Guillou som KGB-agent? You bet!
Eller rättare sagt, än så länge har jag bara läst några stycken. Men det verkar vara ett klockrent scoop, stiligt av Christian Holmén, Micke Ölander, Tommy Schönstedt & Co i Expressens grävgrupp! Svårt att tro att Aftonbladet hade kunnat avslöja detta...
Läs Thomas Mattssons intressanta presentation av jobbet och dess historiska kontext på hans blogg. Citat (med min markering):
Guillou var i bästa fall en ambitiös skribent som ville göra scoop av en KGB-infiltration, i sämsta fall var han något värre – men i så fall heller inte ensam. Inte minst bland journalister och författare finns det många exempel på framstående namn som i sin ungdom samarbetat med organisationer och regimer som vi idag fördömer.Det känns skönt att ha förlorat tron på Jan Guillou-myten redan i vintras. Som ni vet har jag bloggat mycket om detta, senast här. Nu blir fallet inte så stort.
Hur det förhåller sig med Guillou vet bara han själv, men att han nyligen publicerat sina memoarer utan att nämna KGB-samarbetet är förstås en försvårande omständighet i ögonen hos de kritiker som nu kommer att se honom som lögnare eller till och med landsförrädare.
(– – –)
Guillou är inte dömd för spioneri för KGB-samarbetet, men han är dömd sina IB-avslöjanden där han röjde svenska militära hemliga verksamheter. Dessa avslöjanden har han i decennier, med rätta, hyllats för.
Men det avslöjande som Micke Ölander och Mikael Hylin gör i Expressen i dag gör att Guillous motiv till IB-skandalen kommer att ifrågasättas.
Det förändrar därmed historieskrivningen inte bara om IB utan också om den moderna svenska journalistiken, om de undersökande reportagen som blottlade åsiktsregistrering av tusentals svenska medborgare.
Uppdatering: Vad jag menar med ovanstående är förstås att för mig föll Jan Guillou – tyvärr – med sin monolog under Publicistklubbens diskussion om Gömda-skandalen.
För SvD kommenterar han sitt samröre med KGB:
SvD:s säkerhetspolitiske reporter Michael Holmström kommenterar.– Jag är mycket klokare vid 65 års ålder än 22. I dag skulle jag inte leka med elden på samma lättvindiga sätt. En IB-affär och tio spionromaner senare vet jag betydligt mer om den här verksamheten än jag gjorde då.
Varför nämner du ingenting av detta i dina nyligen utkomna memoarer?
– Jag tycker att det är en sidohstoria som inte ledde till någonting. Den största svårigheten var att inte skriva en bok på 1 000 sidor. Det här var en återvändsgränd. Och jag tänkte att det skulle leda till tio sidor i Expressen där de kallar mig KGB-agent.
Ulf Bjerelds kommentar, att Guillou är trovärdig när han säger att han var ute efter både kickar och journalistisk/politisk information, låter rimlig.
/Gunilla
02 September 2009
Ingen 40-årskris på nätet
Etiketter:
1960-tal,
Datorer,
Historia,
På nätet,
Teknikens under
14 August 2009
Catskills hela helgen

NEW YORK Befinner mig på ett tredagars indisk-judisk-amerikanskt-kanadensiskt bröllop i helgen, återkommer på bloggen med lite fler inlägg än på sistone i nästa vecka!
Ovan ser ni den klänning – från en svensk kedja och tillverkad i brudens mors hemland – som jag ska bära under den gissningsvis rätt informella vigseln. (Brudens och brudgummens fäder ska enligt uppgift båda bära jeans.) Fest utomhus från och med ikväll, och jag ska tydligen sova i medhavd sovsäck på någon grannes veranda. Hoppas på massor av stiliga gäster i saris, och att de har elefanter som uppträder!
Nä, jag bara skojade om elefanterna. Fast det återstår att se om vi kommer fram. Det lär vara trafikstockning i området, eftersom 40-årsjubilerande Woodstock-festivalen äger rum alldeles i grannskapet (läs mer här om morgondagens konsert). Min klänning fungerar nog på båda evenemangen.

Jag medför för en gångs skull ingen dator, den som vill få tag på mig får ringa på mitt nya mobilnummer (om ni kan hitta det)!
/Gunilla
Subscribe to:
Posts (Atom)