Showing posts with label Frilanstillvaro. Show all posts
Showing posts with label Frilanstillvaro. Show all posts

11 March 2014

Porträtt av Nils Horner

Denna text skrev jag sommaren 2011, på uppdrag av ett magasin som Sveriges Radio producerade för att fästa uppmärksamhet på några av sina stjärnor. Jag fick hedersuppdraget (tack, Alfred Skogberg!) att porträttera Nils Horner. 
Det framgår inte av texten, men jag hade träffat Nils många gånger i New York och Stockholm och han var en av mina stora idoler och journalistiska förebilder.  Jag hoppas att han nu blir ihågkommen inte bara som en lysande radioreporter, utan även som den inbitne frilansjournalist han alltid var.
Jag trodde nog att Nils Horner var odödlig, eller att han åtminstone hade nio liv. Men det var nog just det han hade (han hade hamnat i många farliga situationer genom åren, även om han sällan gjorde något väsen av dem) och till sist tog det nionde slut.

Han har Sveriges Radios största bevakningsområde och pendlar till nyhetsintensiva länder som Burma, Japan, Afghanistan och Pakistan. Nils Horner älskar att vara journalist och få berätta om de människor han möter i världen – och mest av allt gillar han att rapportera från regimförändringar.

– En månad efter jordbävningen i Fukushima kom vi in i en by norr om Tokyo, som låg i en zon där alla skulle ha evakuerats. Där mötte vi en kvinna som inte hade velat lämna sina hundar och sina sjukliga föräldrar, och en bonde som valt att stanna kvar med sina hästar. Det var gripande möten!
Det fem minuter långa reportaget om japanska Tomoko, hennes hundar och de andra som vägrat låta sig evakueras i Tohuku-regionen sändes i P1 Morgon i april – ett exempel på de ljudliga bilder från Asien, som radiolyssnarna får av Nils Horner.
Andra gånger låter han oss möta pakistanska familjer som drabbats av översvämningar, demonstrerande munkar i Burma eller  australiensiska brandmän som tampas med skogsbränder.
– Jag tycker det är roligt att berätta och förmedla saker som händer, säger han.
– Jag gör inte så ofta intervjuer med makthavare, utan helst med vanliga människor. Det är roligare, och det blir bättre radiojournalistik. Men att enbart intervjua ”mannen på gatan” blir fel. Jag letar efter såväl folk i slumområden som professorer, båda kan ha intressanta historier.
Det har varit ett intensivt nyhetsår för Sveriges Radios Asien-korrespondent Nils Horner, som förutom jordbävningskatastrofen var med och bevakade ”den arabiska våren” på plats.
På papperet är han stationerad i Bangkok. Men i praktiken är han ständigt på resande fot, och far från det ena uppdraget till det andra – med bandspelare, mikrofon, dator och sändningsutrustning i högsta hugg.
Under resan till Fukushima fick han komplettera bagaget med en Geiger-mätare, för att se till att han inte rörde sig i områden med för hög strålning. Resorna innebär ofta strapatser – som att sova på golvet till en offentlig toalett, som Nils Horner fick göra i Japan – och att röra sig i extremt osäkra områden, som i Bagdad, Kabul och Rangoon där varje steg kräver noggranna säkerhetsöverväganden.
Till Tokyo hade han krånglat sig med flyg från Bahrain på Arabiska halvön, där han hade vistats en tid för att bevaka upproren mot regimen. Dessförinnan var han och ett par Sveriges Radio-kolleger flera veckor i Egypten, för att rapportera om de medborgardemonstrationer som ledde till president Mubaraks fall.
– För en journalist är regimförändringar givande att vara med om och bevaka, när hela samhällsutvecklingen står och väger. Det är oerhört roligt!
Nils Horner ser nöjd ut vid minnet av myllret av människor i Kairo, tacksamt för en reporter.
– Det är ju bara att sticka ut mikrofonen, så är det folk som skrattar och gråter! säger han belåtet.
– Radio är ett bra medium för att bidra till en djupare förståelse och samtidigt förmedla känslor.
Nils Horner gillar inte att bli intervjuad och stå i centrum som person. Hans ödmjuka framtoning och sakliga rapportering har dock gjort honom till en av Sveriges mest respekterade, beundrade journalister. När det hänt något viktigt i Afghanistan, Pakistan, Indonesien eller Burma dröjer det inte länge innan Horners röst hörs i etern.
– När jag var liten ville jag bli journalist eller diplomat. Det var de enda logiska yrkesvalen, berättar han när vi ses i Stockholm, i Radiohusets park.
– Nu har jag svårt att se mig själv i någon annan roll än som journalist.
Vägen till yrket började på Västgötademokraten och Borås Tidning, där Nils Horner fick in en fot som tonåring. Efter gymnasiet gjorde han lumpen på Värnpliktsnytt. (Tidningen lades ner av försvarsmakten häromåret, men var länge plantskola för reportrar och fotografer.) Därefter studerade han nationalekonomi och statsvetenskap och blev så riksdagsreporter för nyhetsbyrån FLT, Förenade Landsortstidningar.
Världen lockade, och Nils Horner drog till först London och sedan New York. Där blev han USA-stringer – frilansande korrespondent – för FLT, men gjorde också reportageresor till Haiti, Kuba, Indien, Burma och Kambodja.
Så började han resa till Balkan, där han fick något av ett genombrott som utrikesreporter. Våren 2000 fick lyssnarna följa med när Nils Horner under sex minuter – extremt lång tid i radio – i Kvart i sex-ekot fick rapportera om Slobodan Milosevics fall, direkt från Belgrad.
Sedan dess har Nils Horner rykte om sig att alltid lyckas vara på plats vid dramatiska nyhetsskeenden. Handlar det om tur eller god tajmning? Nja, mer om envist tålamod, tycker han själv.
– Det var inte så att jag bara ramlade in i Belgrad. Snarare var det målmedvetet arbete, till exempel med att skaffa visum. Jag var ju frilansjournalist då och hade friheten att vistas länge i området, berättar han.
– En gång fick jag vända vid den serbiska gränsen och åka tillbaka till New York, eftersom en tullgubbe stämplade mitt visum med ”ogiltigt”. Det var med ett stort mått envishet som jag tog mig tillbaka till Serbien igen – det var ju den stora storyn i världen då.
Fast visst gäller det för en utrikeskorrespondent att lyckas vara på plats i skarpa nyhetslägen.
– Det ingår i mitt jobb att komma iväg snabbt, ”att ha väskan packad” både praktiskt och mentalt, säger Nils Horner.
– Det är klart att jag gillar att vara först – när allt är fräscht och det finns stor dramatik och efterfrågan på material. Men det är också kul att komma tillbaka och följa upp nyhetsrapporteringen, när det är lugnare.
Pakistan är ett av de länder han ofta får åka till med kort varsel.  Redan dagen efter att det blev känt att Usama bin Ladin dödats av en USA-styrka i maj kom han till staden Abbottabad där det skedde. Då gäller det ha psykisk beredskap för att börja jobba direkt – och att ha upparbetade kontakter med tolkar och chaufförer.
Planeringen för Nils Horner och hans korrekolleger sker i samråd med redaktörerna hemma, främst utrikesredaktionen på Ekot. Nyhetssändningarna har högsta prioritet, därefter inslag till aktualitetsprogram som Studio Ett, Godmorgon världen och P4 Extra. I mån av tid gör korrespondenterna även inslag till radions övriga program – korta reportage och lite längre dokumentärer.
Med 17 anställda och frilansande korrespondenter – baserade runtom i världen eller i Stockholm – har Sveriges Radio mest ambitiös utrikesbevakning av de svenska mediebolagen.
– Ja, men med det följer också ett ansvar, påpekar Nils Horner som gillar att arbeta just med radio ”i allmänhetens tjänst”.
– I Sveriges Radio är det viktigt med saklighet och folkbildning. Vi ska berätta om det som inte alla andra gör, som när vi åker till Filippinerna eller Nepal även när det som sker där inte är dagens huvudnyhet.
På somrarna passar Nils Horner på att arbeta några veckor i Stockholm, ofta som producent på Studio Ett – därav mötet utanför Radiohuset.
– Jag tycker det är kul att vara i Sverige på sommaren. Det blir som en ”intensivkurs i det svenska samhället”, för mig är ju redaktionsmötena exotiska.
Nils Horner är också känd för sin nyfikenhet på ny teknik och används som Sveriges Radios försökskanin. Med hjälp av en satellitterminal kan han sända med god ljudkvalitet från nästan vilken plats som helst på jorden. Som Studio Ett direkt från Kabul (vilket han gjorde redan 2001).
– Då får jag vara programledare, producent, ljudtekniker och programassistent i ett. Det är ansträngande, men väldigt roligt! säger han.
– Tekniken har gjort jobbet enklare på många sätt. Stressen har minskat, eftersom man inte är beroende av täckning med mobiltelefonen när man kan sända via satellit. Men utvecklingen går så fort att det är svårt att hänga med allt som händer. Det är spännande, lite förvirrande och kul.
Vad har du för förhoppningar inför det kommande nyhetsåret?
– Att få rapportera från fler regimförändringar! [Här lyser det verkligen ur Nils Horners ögon.] Det vore också kul att få rapportera om demokratisering och ökad tolerans i Afghanistan och Pakistan, säger han.
– Att jobba för radion är som att ha en stor, vit duk som man kan måla vad man vill på. Det kvittar hur mycket man jobbar – berättelserna tar ju aldrig slut.
Gunilla Kinn


Nils Horner om...
... att rätt få lyssnare tror att korrespondentyrket är särskilt glamouröst
”Nej, de hör ju man klafsar omkring i flyktingläger och besöker bestrålade zoner. Snarare är folk som hör inslagen bekymrade!”


... om myten om ”Asiens århundrade”
”Jag börjar nästan tro på den myten själv. Det är lätt att bli imponerad över de ekonomiska framsteg som gjorts i länder som Kina och Indien. Men det är viktigt att även påminna om de problem som finns med vanstyre, korruption och ojämn inkomstfördelning i de flesta asiatiska länder.”

... om en särskild utmaning med jobbet
”Jag tycker att det är spännande att punktera myter. Som att ”Indien marscherar snabbt mot att bli en ekonomisk supermakt”, medan landet i själva verket har enorma problem med fattigdom och analfabetism.”

... länder han inte varit i, men gärna skulle vilja rapportera från
”Nya Zeeland och Nordkorea! Jag är orolig för att vi missar en viktig story i Nordkorea. Vi vet inte alls omfattningen av övergrepp på oskyldiga människor, till exempel dissidenternas familjer, i lägren där.”

... hur han kopplar av efter arbetet
”Jag försöker att göra något roligt när jag reser, så att det inte bara blir jobb. Som att gå på museum när jag ändå är i Singapore, att titta på buddhistiska skulpturer – jo, det finns faktiskt sådana – när jag är i Pakistan, eller att gå på konsert i Operahuset när jag är i Sydney.”


Nils Horner om sina favoritresmål

Japan: ”Det är alltid jättekul att komma dit! Japanernas agerande efter jordbävningen var imponerande.”

Indien: ”Mångfald, färgsprakande; demokrati – trots alla problem.”

Afghanistan: ”Intressant kultur med mycket musik; tacksamt för en radiojournalist eftersom människorna är villiga att berätta om sina liv.”

Pakistan: ”Rent journalistiskt en favorit, för här finns alltid stories.”


Skrivet om Nils Horner

”Händelserna i Burma har fått Nils Horner att åka från sin positioneringsort Bangkok för att bevaka inifrån Burma, från Rangoon. Resultatet är ett gäng enastående nyhetsrapporter från gatorna, som ger närvaro, information och nerv som få andra medier i världen (vågar jag påstå) lyckas med. För oss som sitter klistrade vid händelseutvecklingen är Nils Horner den allra bästa nyhetskällan.”
Mediebevakaren Olle Lidbom på bloggen Vassa Eggen, september 2007

”Han låter så snäll och vänlig men har väl inte sedan han rivstartade med tsunamin 2004 gjort annat än farit hela Asien runt i katastrofernas spår. Glamourfaktorn är noll. Horners oförtrutna lugn, goda humör och noggrannhet bland ruiner och fattiglappar är hundra.”
Kulturjournalisten Nina Lekander på Expressens radio-blogg, februari 2009

18 October 2011

Journalistik med och utan handklovar


Foto: Åsa Linderborg/Aftonbladet Kultur

STOCKHOLM Jag är ingen aktivisttyp och deltar av princip sällan eller aldrig i politiska och aktivistiska aktioner – men undantaget är när det handlar om journalistik och därtill relaterade frågor, såsom yttrandefrihet och pressfrihet.
Idag på förmiddagen deltog jag i aktionen Journalisternas solidariska fängelseaktion genom att ”kedja fast” mig utanför Kronobergshäktet i Stockholm. Jag kunde när som helst ta loss kedjorna själv och vandra bort om jag hade velat, men det var faktiskt ändå ganska obehagligt att sitta med trånga handklovar om handlederna.

Jag valde att tillbringa aktionstiden med att försöka skriva så gott det gick, trots kedjor och handklovar. Dels för att det kändes symboliskt i allmänhet, dels för att det kändes bra att skriva just den texten (som handlar om hur unga armeniska kvinnor och flickor tillfångatogs och rövades bort som tjänstehjon och sexslavar efter folkmordet i Armenien 1915, mer om det senare) just så.

Mer än så här hinner jag just nu inte skriva om aktionen, eftersom jag är på väg till Varberg (av alla ställen). Men jag rekommenderar er som läsning denna bloggtext av frilansjournalisten Fredrik Quistbergh om aktionen som stöd för (frilans)journalistik på fältet. Citat:
”...trots att de frilansjournalister som försöker göra journalistik fyller en viktig funktion är arbetsvillkoren usla.

De flesta frilansjournalister har mycket sämre skydd ute på fältet än sina fast anställda kollegor. Svenska TV-bolag anlitar exempelvis privata företag för att ta hand om säkerhetsfrågan för sina anställda. Nyhetsteamen kan ha välutbildade livvakter under dygnets alla timmar när de är ute på uppdrag. Men när samma bolag anlitar frilansare är de inte lika nogräknade med säkerhetsfrågan. Det är något frilansjournalisten får fixa på egen hand.

Frilansjournalisternas får, i princip utan undantag, aldrig betalt för det jobb de lägger ner. Det finns minimirekommendationer som chefer, redaktörer eller andra beställare skulle kunna följa. Men för ett journalistiskt jobb som tar mer än ett par dagar att göra finns det ingen som kommer i närheten av att betala enligt rekommendationerna.

Frilansjournalister får också förbereda sig på idéstöld, skambud eller erbjudande om att jobba på spekulation.”

(– – –) [Läs gärna det långa exempel jag klippt bort här, om frilansjournalister v s golvläggare. /GK]

”Men om nu frilansjournalisterna har så usla villkor och blir så illa behandlade, varför fortsätta? Varför inte söka en trygg anställning eller byta yrke? Jag kan bara svara för mig själv. Och jag tycker det är viktigt med journalistik. Möta människor, rikta ficklampan mot världens ljusskygga platser och andra skumma företeelser. Det är ingenting som jag har råd att göra hela tiden. Men någon eller några gånger per arbetsår försöker jag skapa utrymme för egna journalistiska projekt. Men då förutsättningarna hela tiden försämras vet jag inte hur det blir i framtiden.

En sak är jag dock säker på. Världen behöver fler journalister som Martin Schibbye, Johan Persson och Dawit Isaak. Journalister som trots usla arbetsvillkor tycker det är så viktigt med journalistik att de är villiga att sätta sin egen säkerhet på spel. Men ska de verkligen behöva riskera livet eller flera år i fängelse? Ministrar, chefer, redaktörer och andra med makt och inflytande borde förbättra situationen och möjligheterna att bedriva journalistik. Om det inte sker någon positiv utveckling finns lär vi se ännu mindre journalistik i framtiden.”



Gunilla

10 July 2011

Medierna om farliga frilansuppdrag

STOCKHOLM Missa inte P1:s mediemagasin Medierna, som i lördagens program behandlade frågeställningen om frilansar som far till ”farliga” platser – apropå vad som hänt Johan Persson och Martin Schibbye i Etiopien.
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2795&grupp=9346

Redaktionens programbeskrivning:
”De reste dit som frilansjournalister, utan någon redaktion i ryggen. Att vi kan få reportage från oroliga och slutna områden hör ofta samman med att det finns just frilansare som är beredda att ta stora risker, som redaktionerna inte alltid vill ta. Veckans händelser sätter ljus på en principiell och svår fråga om risktagande och vilket ansvar redaktioner har när dom inte själva vill ta riskerna men ändå gärna ha det angelägna frilansmaterialet.”
är dock möjligen en aning idealiserande. Det är inte alls så att redaktionerna så himla gärna vill ”ha det angelägna frilansmaterialet”. Tvärtom tror jag att de flesta frilansjournalister som reser till den här typen av områden mycket ofta har stora svårigheter att finna tillräcklig avsättning för sitt aldrig så angelägna material. Det är dessvärre inte särskilt ofta redaktionerna är intresserade av reportage från obskyra platser och eviga konflikter, hur stora och okända flyktingströmmar eller andra viktiga stories dessa än genererat. Frågeställningen om redaktionernas ansvar är givetvis högrelevant, och inslaget belyser viktiga frågor – så lyssna på det!

/Gunilla

06 April 2011

Peace and love på Manhattan

NEW YORK Här är det tyvärr sämre bloggat än vanligt, men jag hoppas kunna lägga upp lite bilder från våra senaste resor om inte annat – från Deep South och den amerikanska ostkusten. Från vardera resan gjorde jag ett reportage för TT, ett om konsekvenserna av Deepwater Horizon-olyckan i Mexikanska gulfen i fjol som ni kan läsa exempelvis här (samt i Sydsvenskan igår, enligt rykten från en kollega) och ett om kärnkraften i USA från ett Harrisburgs-perspektiv.

Annars håller jag mestadels på med bröllopsplanering (!) och inte så mycket med bloggande, som ni märker. Fast jag kan inte låta bli att kommentera debaclet mellan hovet och Aftonbladet...lite grann, i alla fall.

Det är naturligtvis beklagligt att drottning Silvia hamnat bland New Yorks otäcka soppåsar och inte minst att hon stukat foten så rejält. Många läsare fick säkert vissa Lady Diana-vibbar när de läste om detta.

Men vad som egentligen hände på Madison Avenue har vi ännu inte fått veta, mer än hovets version. Det är mycket möjligt att fotografen i fråga ”was carried away”, det blir man lätt när man jagar bilder (eller pratminus) till sin redaktion.
Vad jag reagerar på hur han plötsligt beskrivs i Aftonbladet som ”en inhyrd frilansfotograf”. Pontus Höök har varit en till tidningen – med rätta – högt uppskattad och tätt knuten medarbetare i minst tio år.

När frilansfotografer vinner priser (det är det ju i hög utsträckning frilansar som gör, eftersom de kan ta/tar sig tid för god fotojournalistik) brukar tidningarna, inte minst Aftonbladet, minsann vara synnerligen snabba med att påstå att det är ”deras” fotograf som fått priset, om de så bara fått vikariera på respektive redaktion en kort tid häromsommaren.

Och det är ju inte som att det inte funnits någon efterfrågan från just Aftonbladet på bra bilder på drottning Silvia i halvprivata situationer (kanske med avskurna öron?). Inte sjutton stod Pontus och spanade på den shoppande drottningen bara för skojs skull, utan för att han var utsänd på uppdrag av tidningen.

Bättre uppbackning från redaktionen än så här vore önskvärt. Fast Jan Helin utreder tydligen vad som egentligen hänt ”i detalj”, det verkar klokt.

Pontus visar i alla fall lite chutzpah med rubriken på dagens blogginlägg...

Den som är intresserad av kvällstidningarnas komplexa förhållande till kungahuset – och vice versa – kan med fördel läsa mitt lååånga inlägg om detta från i fjol.

/Gunilla

18 October 2010

Ett antal timmar senare...



NEW YORK
... på JFK... Citarella-påsen till höger innehåller en buss, ungefär en sådan här buss!

/Gunilla

Utanför Vita huset i Port-au-Prince



PORT-AU-PRINCE/NEW YORK Dagens reporterutstyrsel, på Champs de Mars i Port-au-Prince!
Som synes har inte återuppbyggnadsarbetet av presidentpalatset kommit igång, men det har å andra sidan inte så mycket annat heller.

/Gunilla

In medias res


Så att ni inte tror att jag bara intresserar mig för kattungar, idag kollade jag faktiskt in läget kring fängelset i Port-au-Prince. Det hände dock inget spännande just då (fast det gjorde det en kvart senare; nytt fångupplopp som jag ännu inte hittat några byråtexter om).

Fotot ser lite konstigt ut, det är för att jag själv tagit det. ;-)

/Gunilla

Här är jag just nu!



/Gunilla

17 October 2010

Distraktionsmoment







PORT-AU-PRINCE Inte helt lätt att jobba och intressera sig för gisslandraman och andra svårigheter i Haiti när man blir distraherad av två ulliga, gulliga kattungar som busar med varandra på golvet... (Ett foto på denna sötnos tillsammans med sitt syskon och boxern Tiger Woods finns här.)

/Gunilla

Livstecken från Haiti




PORT-AU-PRINCE
Här händer det grejer: gisslandraman och annat spännande. Har slarvat med Haiti-bloggandet, och den närmaste tiden (i New York och Stockholm) blir så intensiv att jag inte tänker utlova så värst mycket bloggande heller. Men men, en och annan bild från Port-au-Prince har jag tänkt visa här framöver.

Ovan ser ni mig på en av de platser där jag trivs allra bäst i hela världen, nämligen i Hotel Oloffsons lounge. Det ser kanske inte ut som om jag trivs, men i alla fall... Hörlurarna (och de blossande kinderna) har jag på mig för att jag just Skype-konverserat med en nyhetschef på en viss kvällstidning. Vi får se vad det leder till.

Många som känner mig tycks tro att jag ”reser hela tiden”, och jag har aldrig förstått varifrån de fått det – för i mina ögon reser jag nästan ingenting numera. Jag tycker att jag mest sitter hemma vid datorn, i Stockholm eller NewYork.
Men jag har insett att de som säger det antagligen jämför med sina egna liv, som kanske innebär några få tjänste- och/eller semesterresor om året eller inte ens det. Jag, däremot, jämför mitt resande med de kolleger som jobbar så som utrikeskorrespondenter bör göra – ständigt ute på nya uppdrag och med passet i bröstfickan!

Det är ju tyvärr inte så många som har det så. Men en av dem är Thomas Nilsson, som jag ofta länkar till. Han reser mer på en månad än de flesta gör under en livstid, för att göra nyhetsreportage för Verdens Gang. Här är en intervju med honom av kollegan Johanna Syrén.

Det som är bra med Thomas blogg, förutom att den är väldigt välskriven, personlig och full av fantastiska bilder och initierat fotografbloggande, är att den låter alla oss fåtöljresenärer komma till Memphis, Louisiana, Island, Chile och andra fantastiska platser!

OK, fåtöljresenär var kanske inte ett helt optimalt sätt att beskriva mig. Denna gång har jag inte hunnit fotografera så mycket i Port-au-Prince, men här är i alla fall ett bevis på att även jag hamnar på fältet ibland – tagen igår kväll när jag var ute och spankulerade omkring i grannkvarteren.



/Gunilla

14 October 2010

Journalistvikarier och frilansar knaprar tabletter

PORT-AU-PRINCE Alla ni journalistvikarier, frilansjournalister, tillsvidareanställda, projektanställda, (personal)chefer och andra i mediebranschen som hänger här är möjligen intresserade av denna artikel om era finska kolleger dåliga psykosociala hälsa, skriven av min kollega Sören Viktorsson och publicerad i Medievärlden.

/Gunilla

17 August 2010

Mecenatstafett

STOCKHOLM Just nu måste jag prioritera annat skrivande än bloggandet, för att inte tala om allt annat som händer just nu. Men jag vill gärna tipsa om Andreas Ekströms arbetsstipendium till Leif Alsheimers minne, tänkt för reportageboksskribenter med förlagskontrakt. Utmärkt! Se även Isobels text om Mecenater i tiden.

/Gunilla

11 June 2010

Brooklyn, absolut!


NEW YORK/STOCKHOLM Min sista kväll i New York tillbringade jag i Crown Heights/Clinton Heights, med att hänga på Rush Gallery, på Norah Jones-konserten på Celebrate Brooklyn-galan i Prospect Park och på Cubana Café.
Allt givetvis *jobb* (en intervju/ett porträtt)! Kommer i ett svenskt magasin en vacker dag. My kind of work. Trots att det tyvärr hällregnade, ihållande, och vi var utomhus en hel del av tiden.
Affischen ovan fotograferade jag på tunnelbanestationen Clinton-Washington.

/Gunilla

08 June 2010

Återstoden av dagen, i Toronto


A – kaféet L'Espresso Mercurio där jag gjort dagens intervju och fotografering, och i skrivande stund sitter och jobbar
B – Bata skomuseum
C – mitt hotell (utcheckad och klar, ska bara hämta väskan)
D – stadshuset, där jag ska spana på ett grönskande tak
E – en restaurang som rekommenderas här (fast jag kanske äter någon helt annanstans)
F – ett hotell varifrån gratisbussen til flygplatsen går
G – flygplatsen

Som synes flyger jag från cityflygplatsen, efter en en minut lång färjetur över ett sund i Lake Ontario! Jag älskar att flyga in på flygplatser som ligger på små öar, för att inte tala om hur mycket jag gillar cityflygplatser.

På vägen hit flög vi över Niagarafallen, så nu behöver jag inte åka dit – grymt överskattad sevärdhet, enligt vad jag fått höra, och så verkade det onekligen från luften.

/Gunilla

03 June 2010

Besök i byn Santo 5


NEW YORK Jag har en hel del så kallade genre-bilder från Port-au-Prince, det vill säga fotografier med allmänna motiv som inte hör ihop med något specifikt, insålt reportage – och då har jag en tendens att slarva med att skriva ner namn på precis alla människor jag fotograferar.

Det är en kardinaldygd att alltid ta namn på alla avporträtterade – men dessvärre blir det inte alltid av. Tar man fram en kamera i ett land som Haiti är man genast omgiven av massvis av busiga och nyfikna barn, och man har fullt sjå att skoja med dem, fotografera dem, visa dem kamerans skärm, låta dem låna kameran etc.
Att dessutom leta upp föräldrar och någon som kan tolka/skriva för att få med alla namn, när chansen att bilderna alls kommer att publiceras ändå är minimal – nja... Det blir inte av.
Fast mitt största problem är inte att ta namn, utan att sedan hålla reda på var jag skrivit ner dem, eller var på bandspelaren namnen lästs in... Och vad gäller just detta bybesök handlade det mest om tidsbrist – jag visste att en person väntade på att ta mig tillbaka till sta'n innan det blev mörkt.

Barnen på bilden bor i alla fall i byn Santo 5, en bit utanför Port-au-Prince. Jag har vissa planer på att flytta in i ett visst hus där en kort tid, eftersom jag känner just dessa ungars grannar... Så det vore lätt att ta reda på vad de heter!

I samband med jordbävningen i januari ville donatorerna i vissa amerikanska församlingar ge pengar till husbyggen i detta område – som inte är ett av de mest drabbade områdena, men som ni kan ana är fattigt. Rejäla hus är det absolut bästa man kan bekosta i Haiti just nu. Både regn- och orkansäsongen har börjat, och de närmaste månaderna kommer det inte att bli roligt att bo i de haitiska flyktinglägren... Särskilt inte för dem som ännu inte ens har ordentliga tält, utan bor under uppspända skynken och presenningar.

Kruxet, förutom allmän tröghet i att komma igång med den långsiktiga återuppbyggnaden och oklar ansvarsfördelning mellan den haitiska regeringen och FN samt andra internationella aktörer, är: tomter och markrätter. Det får jag återkomma till någon annan gång.

Men 6 000 dollar från amerikanska givare räckte till det prima huset nedan, som på några veckor byggdes upp på en tomt i Santo 5 som hade en klar ägare.
Framför huset ser ni de unga murarna, som lärt sig massor av att bygga detta hus och gärna vill mura fler. De som ska bo i huset får själva fixa fasadputs och målarfärg. Jämför denna kåk med skjulen på bilden ovan (de ligger alldeles intill varandra).

Kanske återkommer jag med namnen på de stolta murarna!

/Gunilla

02 June 2010

Bollar (och intervju) i luften

NEW YORK Det är mycket på gång nu – efterarbete från Port-au-Prince (utskrift av reportage, genomlyssning av inspelade intervjuer, mer införsäljning, val av fotografier med mera), planering av nästa reportageresa, det vill säga till Toronto (hotell- och flygbiljettsbokning, beställning av böcker, allmän research med mera) och dessutom diverse New York-jobb som varit på gång en tid.

Så bloggen får gå på sparlåga just nu. Men ni får inte missa Niclas Svenssons metodbeskrivning apropå hans intervju med Henning Mankell på planet Tel Aviv–Frankfurt! Imponerande.

För övrigt ännu ett indicium på att jag också borde ha en iPhone... ;-) (Nödvändig men inte tillräcklig betingelse i detta fall. Jag hade aldrig fixat resten, fast nu vet jag ju hur man ska göra.)

/Gunilla

31 May 2010

Torontotripp


NEW YORK Jag är i full färd med att planera nästa reportageresa, till det stora landet i norr. Om en vecka bär det av till Toronto, där jag faktiskt aldrig varit!

Punkterna på kartan betyder inte så mycket än. Jag har bara testat några möjliga destinationer, som MOCCA, på Google Maps för att få en uppfattning om var saker jag är intresserad av ligger. Det viktigaste med resan är en viss intervju, och det är där fokus kommer att ligga – men jag hoppas också kunna skaffa mig lite allmän koll på åtminstone downtown Toronto. Pluppen D längst till vänster är mitt tilltänkta B&B, ifall de har rum.

Tipsa gärna om saker man inte får missa ens på ett ultrakort Toronto-besök, till exempel om bra restauranger!
Här finns annars tips i överflöd: http://www.torontolife.com

/Gunilla

25 May 2010

En dag på jobbet



PORT-AU-PRINCE Här är ett av sta'ns många jordbävningsdrabbade hus. Det var förstås oemotståndligt att göra ett litet hembesök. (Ja, jag vet att jag ser ut som en vandrande reporterklyscha, med min khakifärgade skjorta.)

Mannen som ledsagade mig – och drog mig uppför högarna av cement och stenar – heter Beland Inocent, och har själv byggt huset. Nu bor han och hans familj i ett tält i närheten.



Här är passagen vi klättrade genom (jämför bilden högst upp, där samma passage ses från andra hållet).


Vi var alltså inte inne i själva huset, utan betraktade det från sidan. Men två personer var upptagna med, eller kontrakterade av Beland för, att hitta grejer att ta tillvara, till exempel armeringsjärn, därinne.




Detta är två av grannkåkarna. Rummet till vänster fungerade som kapell, fram till den 12 januari.

Och här är resterna av något man ser överallt i Port-au-Prince: en lotteributik, för alla som drömmer om storvinsten. Av någon aning heter lotterierna i regel "New York".


Gårdagen innefattade en hel del andra besök, bland annat i tältlägret på Pétionville Club (en golfbana) och på ett byggvaruhus där de har fullt upp just nu. Och så fotograferade jag hur många jordbävningsförstörda fastigheter och föremål som helst.

Vad hade ni för er på jobbet igår? :-)

/Gunilla