Diplomatiskt haveri

NEW YORK Jag har bara läst lite av nyhetsrapporteringen om hur den svenska kvinna som anmält en våldtäkt i Grekland själv blivit åtalad för förtal (av den förmodade våldtäktsmannen) och om det diplomatiska debacle som följt.

Fullt begripligt och relevant har medierna främst vinklat inslag och artiklar på kvinnosynen i den grekiske (före detta) Stockholms-diplomatens icke-särskilt-diplomatiska brev, där han ju skriver att han blivit varnad – av taxichaufförer! – för att fulla svenska kvinnor skulle kunna tänkas anmäla honom för våldtäkt, för att få försäkringspengar om han tar hem dem till sin våning.

Men det är inte mindre intressant hur han målar upp en riktig konspirationsteori i brevet, om hur svenska medier och resebranschen samarbetar för att få svenska turister att resa till Turkiet och andra låglöneländer, eftersom vinsterna för charterbolagen blir mycket större om folk åker dit – till ”segregerade turistläger” – istället för till Grekland.

Den eviga grekisk-turkiska konflikten, alltså...

Slutligen skriver han vresigt att den småländske man som skrivit till den grekiska ambassaden – ett sakligt brev om att mannen blivit upprörd över våldtäktsfallet och därför inte längre har lust att semestra i Grekland – borde uppföra sig bättre, eftersom svenskar enligt diplomaten enligt lag måste behandla honom och hans kolleger med respekt.

Maken till obalanserat, diplomatiskt brev har i alla fall jag inte sett. (Klicka på det, så blir det läsbart, eller se Aftonbladets översättning till svenska här.)

/Gunilla

Bildtexttävling II Bildt och Reinfeldt

WASHINGTON Jag har tyvärr inte hunnit kolla igenom svaren i gårdagens bildtexttävling ordentligt. Det har kommit flera kul svar, men ni får gärna lämna fler tillsvidare..!

Trots detta får det bli en tävling till, innan bilden förlorar sitt aktualitetsvärde.

Vad säger eller tänker Carl Bildt? Det är honom ni ser i bilden ovan, till vänster. Han talar i mobiltelefon, medan han ser ut över Potomac-floden.

Eller vad säger eller tänker Fredrik Reinfeldt? Han står omgiven av pressklungan till höger.

Platsen är alltså House of Sweden, den byggnad där bland annat den svenska ambassaden är inrymd. Arkitekten Gert Wingårdh, som jag intervjuade när alltsammans invigdes för tre år sedan, kom – berättade ambassadör Jonas Hafström för mig igår – på att nästan ingen av de andra monumentala byggnaderna i närheten hade tillgängliga tak eller takterrasser.

Så han valde att skapa en stor däckliknande träyta på taket, som skapar plats för evenemang med rätt många människor. Det har bland annat hållits jazzfestivaler här.

Men igår var det alltså pressträff på däcktaket. För att ni ska få inspiration till bildtextförfattandet får ni här (utom tävlan) en närbild på klungan kring Reinfeldt.

Carl Bildts blogg kan säkert också ge finfin inspiration!

Och här är jag:

Foto: Karin Henriksson
Denna bild är ännu mer utom tävlan, fast jag kan gissa att jag tänkte något om att jag kände mig som en fånig parodi på en journalist med inspelningsgrunka i fickan, en datorväska över ena axeln och en kameradito över den andra. Bara trenchcoaten som fattas.

I bakgrunden: Kennedy-centret.

Alltså: kom med kul bildtextförslag till bilden högst upp! Klicka på den, så syns den bättre.

/Gunilla

SvD protesterar mot Vita huset-gästlista, del II

WASHINGTON Jag har ingen aning om hur många kolleger det var som önskat få tillträde till platserna vid dagens presskonferens vid Vita huset. Däremot insåg jag igår varför platserna måste begränsas...

Det är nämligen en väldig apparat med att få alla människor genom säkerhetskontrollerna och att slussas hit och dit mellan rummen. Jag har sett få presskonferenssalar som är så små och trånga som Vita husets pressrum!

Och i Ovala rummet där vi var igår finns förstås inte hur mycket plats som helst. På bilden ovan syns DN:s Lennart Pehrson och SvD:s Karin Henriksson till vänster (och Fredrik Reinfeldts pressekreterare Roberta Alenius, klädd i svart, till höger).

Dagens presskonferens – med Obama, Reinfeldt och Barroso – skulle gissningsvis väcka stort intresse bland internationella nyhetsmedier.

Därför fick svenska ambassadens pressråd i förmiddags den mindre angenäma arbetsuppgiften att meddela ett antal svenska journalister att de dessvärre inte skulle få komma på dagens presskonferens, trots att de så sent som igår hade grönt ljus. Kvoten hade i stort sett halverats.

Vilka fick komma? Valet föll på: Sveriges Televisions Washington-korrespondent Per-Anders Engler, TV4:s tillresta Rolf Porseryd, (samt en av dessas fotografer, vet tyvärr inte vem), DN:s New York-stringer Lennart Pehrson, Sveriges Radios Washington-korrespondent Ginna Lindberg, TT:s utsände Lars Larsson och Aftonbladets New York-korrespondent Per Bjurman.

Vilka ströks från listan? Jo, bland dem som så sent som idag blev portade lär bland andra ha funnits (gissar jag med utgångspunkt från vilka som var med igår): Svenska Dagbladets Washington-korrespondent Karin Henriksson, Dagens Industris New York-korrespondent Mikael Törnwall, Sydsvenskans New York-medarbetare Johan Anderberg och Expressens nye New York-korrespondent Peter Suneson. (DN:s Washingtonkorrespondent Michael Winiarski har ännu inte tillträtt sin tjänst.)

Enligt uppgift så prioterades högsta möjliga räckvidd; därför fick Aftonbladet och Dagens Nyheter företräde framför de andra tidningarna.

Det innebär att den svenska presskårens Washington-doyenne blev struken från listan. SvD:s Karin Henriksson – som bott här i 22 år och vars USA-erfarenhet är oöverträffad – blev tvungen att skriva om toppmötet utan att ha haft en vettig möjlighet att lyssna till vad som hade avhandlats, och med ledning endast av Reinfeldts egen efterföljande pressträff för svenska journalister. Dessutom med maximal stress, eftersom pressläggningen i Stockholm ägde rum ungefär samtidigt. Det blev en av Karins värsta arbetsdagar någonsin, sade hon efteråt.

Ingen urvalsprincip är väl helt rättvis. Men som Karin själv konstaterade: Det är väl rimligt att de medier som valt att ha en kontinuerlig bevakning med kontor i Washington (SvD, SVT och SR) hade fått företräde. Eller att hon som hade omedelbar deadline hade fått prioritetet före åtminstone någon av de tre TV-personerna (som kunde knåpa med sina inslag hela natten, till morgonsändningarna, och som rimligen hade tillgång till de internationella nätverkens bilder från presskonferensen).

Svenska Dagbladets redaktionsledning har i alla fall lämnat en formell protest om urvalet till UD.

/Gunilla Kinn

P S Se även: SvD protesterar mot Vita huset-gästlista, del I som mest handlar om mig själv.

Konsulatsreportage i ST Press

NEW YORK Idag kan jag rekommendera läsning av ett reportage vi gjorde häromveckan, om stängningen av generalkonsulatet i New York för fackförbundstidningen ST Press.

Som ni ser har jag fått rejäl plats för att berätta om de konsekvenser stängningen får för de anställda, och för de arbetsuppgifter konsulatet utför. Denna gång handlar det mest om situationen för de lokalanställda (tidigare UD-texter har mycket handlat om de utsända diplomaterna).

Reportaget innebär också debut för ett nytt samarbete – mellan mig och fotografen Axel Öberg!

/Gunilla

Kapsejsade konsulat

Ur Ola Wongs krönika i Svenska Dagbladet:

"Slutligen lite idioti: Medan Sveriges ekonomi kapsejsar stänger Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt konsulaten i New York och Kanton. I Världens huvudstad och Världens verkstad. I den största respektive mest dynamiska ekonomin. Och ja, i Kina betyder den prestige ett generalkonsulat står för en hel del. Istället ska svenskt näringsliv stöttas med nya ambassader i SistaSovjetstaten-Minsk, Krig-och-kaos-Kabul, Folkmördar-Khartoum och Bomb-in-box-Bagdad. Kan ni höra jublet från Trollhättan och Södertälje? Från alla platserna där massarbetslöshet blivit viktigare än semester!"

/Gunilla

Eftersnack av Salo

DJUPVIK Åtminstone tills någon bevisar motsatsen lever jag i tron att det var på denna blogg som nyheten om Ola Salos misslyckade scensnack i Washington allra först uppmärksammades i oktober 2006, åtminstone bland svenska medier, om än väl insmuget.
Därför var det intressant att höra när Salo igår sommarpratade om hur han såg på händelsen och hur han tänkte kring det han sade. Jag minns hur jag fick ringa runt till konsertlokaler i New York och bandets manager för att höra varför konserterna efter Washington blev inställda. Problem med arbetsmarknadstillstånden, var det officiella skälet som uppgavs... Inte så konstigt, kanske, men då var det frustrerande! Stackars Ola Salo, det kan inte ha varit några lätta dagar i USA.

/Gunilla

Idag beslutar UD om konsulatsnedläggning

STOCKHOLM Äntligen någon som skriver initierat och uppdaterat om UD:s huvudlösa idé att lägga ned konsulaten i exempelvis New York – Andreas Henriksson, förstås, hos makthavare.se:

Nyhetstext: "Sparkrav splittrar UD och regeringen – fyra konsulat läggs ned"
Analys: "Eliasson och Bildt bovarna i dramat"

Kvällen när [Scott Greenstein, radiostationen Sirius FM] mottog Nordstjärneorden visar vilken unik marknadsföringskanal och nätverksmotor det svenska konsulatet med tillhörande residens är. Bland de inbjudna gästerna återfanns bland annat megastjärnan Martha Stewart, skateboardlegendaren Tony Hawk, hockeyspelaren Henrik Lundqvist, skådespelaren och musikern Steven Van Zandt sida vid sida med den svenska stjärnkrögaren i New York Marcus Samuelsson och de båda musikerna Per Gessle och Richie Sambora.
Värdet av den PR och det nätverksbyggande som uppstår vid sådana evenemang i världens viktigaste stad går inte att kvantifiera i pengar. Att tro att den verksamheten kan ersättas av ett kontor med två, tre exportdiplomater eller ekonomiska främjare visar vilken djup oförståelse för modern marknadsföring och upplevelseindustrins ekonomi som Carl Bildt och hans närmaste man, kabinettsekreterare Frank Belfrage, besitter.
Uppenbarligen har inte Maud Olofsson och Ewa Björling lyckats stå emot och förklara motsatsen för dem.
Att kräva att Carl Bildt - som under sin statsministertid i början på 1990-talet var den enda vuxna svensk som inte visste vem Bingolottos programledare Leif “loket” Olsson var - skulle känna till tv-stjärnan Martha Stewart eller Tony Hawk som namngett världens bäst säljande skatebordspel eller Springsteen-gitarristen Steven Van Zandt från Sopranos är att ställa alltför höga krav på utrikesministerns sociala och populärkulturella kompetens och referensram.

Ointresset för sådana här artiklar om varför konsulaten måste läggas ned var under våren tämligen monumentalt hos redaktionerna, enligt min och flera kollegers erfarenheter. Jag lyckades i alla fall sälja in två korta texter:
GP Kultur: "Konsulat läggs ned" (13 maj)
ST Press: "Sparplan räddar inte konsulat" (14 maj)
Det lär väl heller inte vara några folkmassor som står utanför Rosenbad och protesterar inför regeringssammanträdet idag, där "statsrådet Bildt" fattar beslut om att stänga konsulaten i New York, Los Angeles, Colombo, Kanton och Kaliningrad.

Man förstod att spiken i kistan var slagen för New York-konsulatets del vid midsommarfirandet i Battery Park. Då talade nämligen övergångskonsuln, i Henrikssons text kallad "nedläggaren", en så erbarmlig engelska att det stod klart att han inte var ditsänd som någon storsatsning.

Uppdatering
Se även Emily von Sydow i Sydsvenskan: "Bildt kör UD i botten"

/Gunilla

Web Grrls och böhmiskt Burmamingel

NEW YORK Den som letar noga kan hitta mig på två av mingelbilderna här.
Nu ska jag iväg till ett annat mingel här apropå detta!

/Gunilla

Geekifiering pågår

NEW YORK Det har blivit mycket lite bloggat de senaste dagarna, mest beroende på att jag prioriterat en längre text som varit "in the pipeline" sedan januari i fjol och som nu äntligen är klar.

Eller inte riktigt, en hel del småpet och bearbetning återstår. En kollega hittade tyvärr några anglicismer och konstiga prepositionsval, så jag ska gå igenom allt ordentligt. Men det ska bli sååå skönt att inom kort få skicka en faktura på det jobbet...

Det är ett porträtt av en superintressant och sympatisk person som jag intervjuade i Kalifornien, handlar om ett aktuellt tema på vilket jag jag ofta skriver texter, och publiceras i en mycket bra kontext.
Men av olika skäl gick det troll i alltsammans, bland annat för att det hela sköts upp från nummer till nummer – och det kändes helt överväldigande att försöka göra personen rättvisa. Tycker inte att jag lyckades fullt ut, fast texten blev ändå ganska OK. Hade gärna haft 5 000 tecken till till mitt förfogande.

Dessutom har jag mest suttit hemma, som vanligt denna panka vår – och har med andra ord inte så många spännande saker att berätta och blogga om. Inte som mina kolleger, som på sistone varit i bland annat Mississippi, Missouri och upstate New York.

Det enda jag gjort som varit en aning spännande på sistone var ett led i min geekifiering, nämligen att jag var på ett israeliskt vin-mingel med programmerare, webbformgivare och andra självutnämnda datorfreaks i ett visst nätverk, nämligen Webgrrls.
Det ledde till att jag eventuellt ska börja blogga där! Kan inte påstå att jag drömmer om fler obetalda skrivuppdrag här i världen, tvärtom, men det vore faktiskt kul att ha en engelskspråkig nätplattform och att få skriva om just fiffiga datorgrejer i någon slags kontext. ;-)

Jag är en aning fascinerad av att jag plötsligt definierar mig i de sammanhangen, för jag har ju varit totalt Internetberoende och suttit klistrad vid datorn i åratal. Men först häromveckan kom jag på att kanske borde ha valt att studera systemvetenskap eller nå't en gång i tiden..?! Jag har aldrig haft en tanke på detta, trots att jag provade på superenkel Basic-programmering i liten skala redan i början på 80-talet eller nå't så'nt.

Nej, jag tror att journalistyrket trots allt passar mig bättre än vad som helst som kallas system- eller dator-nå't. Men jag ska fortsätta bejaka datornörden i mig och se vad som händer. Det kommer garanterat att fortsatt handla om användning och inte programmering, men det räcker ju ganska långt.

En kollega mailade förresten nyligen detta personliga minne av mig, som faktiskt fick mig att gapskratta:

Du var uppe på [redaktionen där h*n jobbade och där vi sågs senast] för nog över 15 år sedan.
Så tog du fram din Mac och skulle göra ngt med den, kanske plocka fram ett dokument etc.
Mitt minne är, att dina fingrar liksom flög över tangenterna. Först flera år senare såg jag (---) en person som var proffs på Macen och till synes hanterade den som en racerbil.

Här kan ni se ett resultat av hur mina fingrar flög över Mac-tangenterna i veckan – en text om det kära UD-temat. För Jusektidningen: UD-personal kräver nytt avtal för utlandsstationerade.

/Gunilla

Efterlyses: Leffe

"Leffe", om du läser här – vänligen maila mig. Jag är mycket intresserad av att komma i kontakt med dig. Jag behöver kanske motbilder till UD:s. Inte akut just idag, men nå'n gång framöver.

/Gunilla

Total transparens – Ny bokidé: UD utifrån

NEW YORK Jag har faktiskt börjat fundera på om jag inte borde skriva en bok om UD (tipstack: A!). En journalistisk utifrånskildring av vad som händer där, en studie av byråkrati och människor. Och en granskning av ... nej, det skriver jag inte här, men ni som jobbar på UD kan nog gissa (jag syftar på någon helt annan än Carl Bildt, nämligen en person som jobbar någon annanstans inom regeringskansliet).

Det kunde väl vara nå't!? Åtminstone tusen tjänstemän i utrikesförvaltningen skulle sluka den, alltid något.

Helt enkelt ungefär som min NEO-text om UD som det möjligen sjunkande skeppet, i bokform. Det finns i alla fall många stories, bortom de vanliga klyschorna om kristallkronor och champagne och allt vad det är. De är dessutom ganska knepiga att skriva i kortfattat tidningsartikelformat (och svåra att få in, eftersom få eller inga redaktörer tycker synd om diplomater).

Och UD-tjänstemännen är desperata att få berätta dessa stories, annat än internt med varandra. Samtidigt som det är så lågt i tak på UD att få gör det. Om man inte frågar dem, och lovar att de får vara anonyma. Då väller det fram.
Så källor råder det ingen brist på, även om de förstås får kombineras med en hel del fotarbete kring Gustav Adolfs torg – och på ambassaderna runtom i världen!

När jag reser brukar jag sällan söka upp den svenska beskickningen på plats bara för sakens skull. Men av olika skäl har jag ändå genom åren hamnat på rätt många ambassader och konsulat. Dessutom har jag skrivit en b-uppsats om UD (i konstvetenskap...) samt har träffat åtminstone de fem senaste utrikesministrarna (Hjelm-Wallén, Lindh, Freivalds, Eliasson, Bildt) i olika sammanhang, plus ett stort antal diplomater på olika nivåer. Så en smula koll på vad UD gör har jag väl. Fast jag har ingen aning om vad de egentligen gör på jobbet...

Är det synd om diplomaterna? Nej, inte i någon allmän mening eller om man jämför med de miljarder människor som det isåfall är mer synd om.
Men här är ett utdrag ur en intern men offentlig handling som jag tagit del av. Den handlar om effekterna av att den svenska kronan fallit så kraftigt, i detta fall för dem som arbetar på ambassaden i Tokyo. Det jag vill visa är skillnaderna mellan de svenska diplomaterna och deras nordiska kolleger. En av de förstnämnda har skrivit till mig att h*n har en levnadsstandard som snarast är jämförbar med de utsända från Bulgarien.
(Jag har plockat bort alla källhänvisningar i skrivelsen. UVA = det avtal som omfattar UD:s utlandspersonal, gäller fullt ut från den 1 september. Fetstilsmarkeringarna är mina.)

Den senaste tidens kraftiga försvagning av kronan har fått dramatiska konsekvenser för många utsändas privatekonomi. Effekterna har av naturliga skäl varit allra mest kännbara i länder med en stark valuta. Sedan sommaren 2008 har den japanska yenen stärkts gentemot kronan med ungefär 70 procent, vilket förstås innebär att alla varor och tjänster som inhandlas här har blivit 70 procent dyrare räknat i svenska kronor. Denna exceptionella valutakursförändring kan närmast karaktäriseras som en privatekonomisk mardröm för oss som drabbats. Levnadsomkostnaderna i Tokyo, som redan tidigare var en högkostnadsstad, har nu blivit extremt höga.
(– – –)
I sammanhanget förtjänar det att lyftas fram att merkostnadstilläggen i UVA generellt är häpnadsväckande låga. En jämförelse med våra nordiska kollegor i Tokyo ger följande resultat:

Ensamstående ambassadsekreterare utan barn
Sverige 6.964 kr / månad
Danmark 35.000 kr / månad
Finland 28.750 kr / månad
Norge 30.850 kr / månad

Ambassadråd/minister med medföljande och två barn
Sverige 23.352 kr / månad
Danmark 70.000 kr / månad
Finland 54.000 kr / månad
Norge 64.000 kr / månad

Skillnaden är, milt uttryckt, markant och kan knappast enbart förklaras av att det råder diametralt skilda uppfattningar om kostnadsläget i Tokyo.
(– – –)
Med införandet av UVA har en smärtgräns redan passerats då många anställda, säkerligen inte enbart i Tokyo, på allvar börjat fundera på om ersättningsnivån i utlandsvillkoren är tillräcklig för att kompensera för de påfrestningar, ekonomiska såväl som personliga, som en karriär inom utrikesförvaltningen innebär för de utsända och deras familjer. Det är inte minst mot denna bakgrund som vårt missnöje med utfallet av de reviderade merkostnadstilläggen ska ses.

Nog finns det material till en bok här. Men frågan är vem som ska skriva den!? Hela UD är ju fullt av synnerligen skrivkunniga människor.
Jag tror att det är svårt att riktigt förstå UD, eller vilken byråkrati som helst, utan att åtminstone delvis ha varit en del av organisationen. Det hade underlättat om jag så bara hade praktiserat där ett halvår någon gång i mitt liv. Nu vet jag knappt hur det går till att bereda ärenden på regeringskansliet.
Å andra sidan, skulle man alltid ställa krav på insidererfarenhet skulle inte många organisationsskildringar bli skrivna, som till exempel de om olika företag. UD skulle behöva beskrivas av någon annan än pensionerade ambassadörer.

Ett annat problem är att det inte är så himla kul att bygga en hel bok på anonyma berättelser. Alla dramatiska personöden och erfarenheter, som det ju finns i överflöd av i diplomatkåren, försvinner. Min bok skulle bli antitesen till Fredrik Undeviks TV-serie Diplomaterna. Och det finns en anledning till hans personvinkling – det är lätt, roligt och intresseväckande att följa människor av kött och blod. Det är trist att ta del av anonyma röster.

Men det största problemet är att jag redan har en massa bokidéer i huvudet. Så vi får se hur det blir med denna. Som vanligt handlar det om att inte bara ha en idé utan att göra något av den.

/Gunilla


P S Valutaeffekterna är förstås något jag själv och alla andra utlandsboende som får inkomster från Sverige märker av.
I mitt fall är kostnadsökningarna förvisso "bara" 40–50 procent jämfört med i fjol – vilket blir en hel del pengar, på en dyr plats som Manhattan.
Men jag har förstås inte, som diplomaterna – som, förutom att de har tjänstebostäder, åtminstone fått 5–10 procent i kompensation på sina merkostnadstillägg (ej på lönen) – fått några påslag. Jag har ju varken lön eller merkostnadstillägg, utan marknadsmässiga frilansarvoden vilka som bekant i flera fall gått kräftgång de senaste tjugo åren eller så.
Jag har å andra sidan *valt det här livet själv* så det behöver ni inte påpeka (jag tycker ändå att det är ett fascinerande påpekande, när det kommer, för de flesta i Sverige har i såfall i någon mån valt sina liv själva). ;-)

"New York Swedes gloomy as a Bergman film"

NEW YORK Häromdagen uppmärksammade New York Post den svenska regeringens planer på att lägga ned generalkonsulaten i New York och Los Angeles. Idag är det New York Times tur att skriva – ur New York-perspektiv, och fullt av de vanliga referenserna (Stockholms-syndromet, Garbo, Bergman etc – dock inte Ikea-möbler, för det skrev The Post om).

It would no doubt be a gross exaggeration to describe New York’s Swedes these days as being as gloomy as a Bergman film, as tormented as a Strindberg character, as lonely as Garbo. Things aren’t that bad. Nonetheless, some of the estimated 30,000 Swedes who live in and around the city feel forlorn because their country’s consular office, in a building on Second Avenue near the United Nations, may soon close.

Och ni kan ju gissa vem mer som kommer att skriva något i ärendet framöver... Vi får se vad och var.

/Gunilla

"...a spectacularly good bilateral relationship..."

NEW YORK Jag tror inte att det förekommer i svenska sammanhang att "allting" transkriberas, utom i riksdagsprotokollen. Men i USA är det inte ovanligt att man som reporter kort efter en presskonferens – eller liknande tillställning – får tillgång till ett transkript av vad som sagts.

Nedan ser ni vad som sades av Carl Bildt och Hillary Clinton inför deras möte idag, alltså i samband med det så kallade "photo op" som i regel äger rum inför sådana (här är resultatet av en "photo op" med Bildt och Condi Rice för två år sedan).

Sedan kan man förstås diskutera hur meningsfullt det är. Det känns lite som ett konstprojekt med dessa artighetsbetygelser...

Efteråt hade den svenske utrikesministern audiens för svenska journalister, så håll utkik i SvD, DN, Ekot, Expressen och SVT. Eller läs hans blogg. ;-)

/Gunilla

SECRETARY CLINTON: Well, what a pleasure to welcome the foreign minister of Sweden, who has been at the forefront of politics, both in Sweden and globally, for so many years. It’s a delight to have him. We have a great relationship with Sweden. We have had so many important issues that we have tackled together. Sweden will assume the presidency of the European Union, which will give an even greater emphasis to the leadership that Sweden shows on so many global concerns. And I’m just delighted that the minister could be here.

FOREIGN MINISTER BILDT: And I’m delighted to be here. Glad to see you. We’ve seen each other a couple of times already.

SECRETARY CLINTON: We have. We have.

FOREIGN MINISTER BILDT: And we have a spectacularly good bilateral relationship. But we also have, I think, one of the, or probably the most fruitful! (inaudible) transatlantic relationship that I think we’ve had in living memory of an open and very constructive dialogue on what is, by all standards, an extremely challenging mutual agenda, where we need to move together on a lot of these issues. We’ve had x-numbers of meetings. There will be more. And as said, Sweden will be assuming the presidency of the European Union in the second half of this year, and the further strengthening of transatlantic cooperation, partnership, and dialogue on all sorts of issues will be very high up on our agenda.

SECRETARY CLINTON: Indeed.

FOREIGN MINISTER BILDT: So that will (inaudible) --

SECRETARY CLINTON: So welcome.

FOREIGN MINISTER BILDT: Thank you very much.

SECRETARY CLINTON: Thank you. Thank you all very much.

Bort från kvinnofängelset i Corona (uppdaterad)

NEW YORK Annika Östberg har släppts, avslöjar Expressen! Det var en riktigt bra, humanitär nyhet.
Mord och medhjälp till mord*), som hon suttit dömd för – efter att ha ingått så kallad plea bargain (uppgörelse; i det här fallet för att slippa yrkande om dödsstraff) – är grova brott. Men påföljden och attityderna till detta har varit rent medeltida.

Jag var på hennes fängelse, California Institution for Women, i Corona utanför Los Angeles 2005, fast jag har inte sett särskilt mycket mer än parkeringsplatsen, entréhallen till de offentliga utrymmena och en av fångarnas bollplaner (utifrån). Jag har alltså inte träffat vare sig henne eller några andra fångar, och jag tilläts inte närvara vid den prövning av en tidsbedömning av hennes straff som då ägde rum – utan satt mest och hängde i lobbyn, med några av de hundskötare som ser till att fångarna får kontakt med lekfulla labradorer tills mötet var över.
Och så försökte jag få en kommentar från brottsoffren, det vill säga döttrarna till den mördade polismannen. Det gick inte så bra. De har inget förtroende för svenska medier. Alls.

Det kaliforniska fängelset var, surprise, ingen rolig plats av vad man kunde notera utifrån. Utom möjligtvis för labradorerna. Särskilt inte för en människa att åldras på.

I Expressen har Annika Östberg tidigare berättat om sitt liv där, och för TT spekulerar Ann-Britt Grünewald om vad frisläppandet nu kan bero på (delstaten Kaliforniens vilja att bli av med frågan, attitydförändringar i hela samhällshierarkin sedan Barack Obama tillträdde, det överansträngda fängelsesystemets behov av att bli av med interner för att spara pengar).

Jag trodde först att hon enligt någon slags överenskommelse skulle få fortsätta sitta på svenskt fängelse. Men som Grünewald påpekar har ju straffet "25 år till livstid" faktiskt redan verkställts.
Detta var troligen en fjäder i hatten för UD, vilket de kan behöva. De närmaste dagarna lär vi får höra mer om alltsammans.

Uppdatering I: Läs Thomas Mattssons skarpa inlägg apropå Dawit Isaak-mötet med UD, vars presschef tydligen bestämt hade förnekat att något var på gång att hända med Annika Östberg – apropå tyst diplomati.

Uppdatering II: Annika Östberg är på Manhattan! Närmare bestämt i ett federalt (statligt) fängelse downtown. Jag ringde dit för att kolla läget, men det var fullkomlig omöjligt att få någon information förrän (möjligen) imorgon när presstjänsten där är på plats igen.

Uppdatering III: Läs vad Lena Katarina Swanberg skriver på Newsmill. Utdrag:

Som Annika har längtat. Som hon har försökt att ändå inte hoppas för mycket. Som hon legat i sin underslaf med en medfånge ovanför och en hund inunder och försökt föreställa sig hur det skulle kännas att stå med en mycket liten väska innanför de gnisslande, jämrande, tunga grindarna och vänta på vaktens rop uppifrån tornet. Så här låter det när en frigiven kvinna slussas ut i friheten:
– Open gate one! Close gate one! Open gate two! Close gate two!
Sedan det torra gruset utanför, stenplattorna fram till den enorma parkeringsplatsen, den enda del av världen utanför som Annika har sett sedan 1983.
(– – –)
Skälet till att advokaten rådde Annika Östberg att acceptera domen var, att tidigt åttiotal var kalifornisk praxis att även livstidsdömda fångar kunde släppas ut efter halva strafftiden. När de första tolv åren hade gått, hade praxis dock hårdnat och fortsatte sedan att hårdna tills ingen livstidsdömd över huvud taget släpptes ut. Det är inte förrän de allra senaste åren, under Arnold Schwarzeneggers tid som guvernör, som livstidsfångar åter har tillåtits lämna Kaliforniens alltmer överfulla och allt flera fängelser - och då fortfarande i mycket liten skala.

Uppdatering IV: Lyssna på Helena Grolls fina reportage om Annika Östberg, på Ekots hemsida.
Hennes språk blandas upp med många engelska ord och uttryck – men oj, vilken god svenska hon ändå talar, med tanke på att hon inte bott i Sverige sedan hon var barn, på 60-talet, och knappast umgåtts så mycket med svenskar de senaste decennierna.

/Gunilla

Pang i UD-bygget

NEW YORK Jag befinner mig på Apple Store, vilket alltid är lika underbart. Dagens kontor är, i alla fall just precis nu, Apple Store på Fifth Avenue. Proppfullt av folk, köer till kassan, inte ett spår av någon Kris.
Alla möjliga språk surrar i luften – portugisiska, danska, engelska har lösgjort sig ur den globala kakafonin hittills. Denna dygnet runt-öppna butik – vars ovan jord-del ser ut som Kaba, fast av glas, och med ungefär samma funktion – har verkligen blivit en av New Yorks viktigaste turistdestinationer.
Den neutrala och objektiva journalisten i mig är som ni säkert noterat bortblåst, när det gäller datorer. Jag skulle aldrig kunna skriva en text om datorer, ifall jag skulle behöva ödsla tecken på PC-apparater. Helt ointressant. ;-)

Förmiddagen har ägnats åt ett informativt pressmöte inför Sveriges EU-ordförandeskapsperiod i New York, och förutom om själva ordförandet om allehanda FN-relaterade frågor såsom USA:s FN-politik, Nordkorea, Sudan, Zimbabwe, Kosovo, Georgien, Iran, ickespridningsavtalet, finanskrisen och klimatkrisen. Bland annat.
Härligt med lite säkerhetspolitik och världsfrågor, som omväxling! Givetvis ägnade vi – jag och några av mina kolleger, men som vanligt givetvis mest jag som ju är en notorisk gnällspik – åt att efteråt oja oss åt hemmaredaktionernas bristande och tyvärr minskande intresse för desamma. Men, men. What else is new!?!, liksom.

Mötena sker alltid i FN-ambassadörens arbetsrum på 46:e våningen. I vanliga fall är det fri sikt över FN-skrapan, East River, halva Manhattan, halva Queens och halva Brooklyn, eller mer -- men idag var vi insvept i en tjock, ärtsoppeliknande dimma. Vackert som utsikt! Men att traska omkring i det ösregn som följde efteråt var mindre kul, så jag gömmer mig i Apple Stores underjord.

En av mina kolleger frågade diplomaterna vad de tyckte om Diplomaterna. TV-programmet, alltså.
En av dem svarade träffande – och jag vet inte om det var hans egen formulering eller om den snurrat runt på UD några varv redan – att det var som om Fawlty Towers användes för att skildra hur det fungerar på Sheraton Hotel.

/Gunilla

Frustrerad Bildt pekar ut stenålderns orsak: FA

NEW YORK En bloggande Mellanösterkorrespondent – Sveriges Radios Cecilia Uddén, på plats i Jeddah eller om det är Riyadh – anropar en bloggande utrikesminister – Carl Bildt, på plats i ehhhh...Stockholm, verkar det faktiskt som – och undrar när UD:s medarbetare ska få möjlighet att koppla upp sig på fältet.

... det visar sig att det är på UD stenåldern råder, inte i Saudiarabien. Diplomater och utsända UD-tjänstemän som reser kan av säkerhetsskäl inte komma in i UD:s e-postsystem från ett hotellrum eller ett internetcafé eller en mobiltelefon eller ens hemifrån. En källa berättar för mig att ibland måste vi skicka känsliga rapporter med Yahoo eftersom de ju måste fram.
Och jag som brukar gnälla över att Sveriges Radio ligger efter, tänker jag.
Diplomater är vana vid att lägga band på sin ilska och inte fula ord som OACCEPTABELT – men här kokar ilskan. Stenålder säger två av mina källor. Aj, en öm punkt, citera mig inte, säger en annan, men det är skandal säger en annan. Jag kan bara använda e-posten från min stationära dator på skrivbordet.
Och en diplomat som själv legat i framkant med mobila lösningar har erbjudits tröga eller oanvändbara redskap.
Förklaringarna heter säkerhet. Kanske tycker UD att det känns tryggt om diplomaterna sitter i sina IT-tvångströjor vid skrivbordet istället för att vara ute och skaffa sig kontakter i bevakningsområdet. Men det är inget som passar de energiska och nyfikna diplomater jag känner.

Jag har hört samma klagomål från "mina" diplomater. Det är verkligen märkligt. Men jag minns också när jag var uppe på en avdelning på UD så sent som omkring 1999/2000, och de hade blott en enda dator som alls hade Internetuppkoppling, så lite har i alla fall hänt...

Det roliga är att Carl Bildt svarar Cecilia Uddén – och det visar sig att det är den onda Förvaltningsavdelningen som spökar.

Den fick jag höra mycket om, må ni tro, när jag skrev om UD-diplomaternas arbetsvillkor i vintras. Kanske jag återkommer till den i något sammanhang. Låt mig tillsvidare citera Bildt:

Hennes betraktelse är välformulerad, roande och – måste det medges – lite träffande.
Och jag kan försäkra om att jag själv vid många tillfällen delat den frustration som hon refererar.
Men bakgrunden ligger i ett beslut som fattades av den tidigare regeringen och som inordnade utrikesförvaltningen i dess helhet i de administrativa och ekonomiska och andra system som beslutas och sköts centralt för regeringskansliet i dess helhet.
Så sedan dess ligger vi i frågor som dessa i händerna den s k förvaltningsavdelning som här i Stockholm har ungefär lika många anställda som UD har.

/Gunilla

När Thomas Mattsson bad alla gå till Kyssen

SOLNA Idag får man väl säga grattis till Thomas Mattsson på Expressen – en riktig kvällstidningskille, som värste konkurrenten Jan Helin glatt konstaterar.
Jag har inte precis haft med Mattsson att göra, men en gång reagerade jag genom ett mail på att nättidningen brukade publicera mina TT-reportage – utan att skriva om dem det minsta, men med egen byline ("expressen.se") istället för mitt namn. Och då fick jag omedelbart svar, med en någorlunda rimlig förklaring (att deras publiceringsverktyg automatiskt gör så, ifall de t ex petar i rubriken – även om texten i övrigt inte rörs).
Vad jag förstått har Thomas Mattsson namn om sig att svara på kritik snabbt och i alla sammanhang. Det är bra.
Hans manifest om att Expressen ska vara transparent och rannsakande ska jag återkomma till, genom att uttrycka ett önskemål – direkt till honom eller genom ett öppet brev här på bloggen. Vi får se. Men just nu skulle jag vilja visa en fin berättelse som Thomas Mattsson nyligen skrev på sin blogg:

När nyhetschefen Håkan Wikström hämtat Esyas Isak från Stockholms Central kom han på tisdagen till en Expressen-redaktion som slet frenetiskt med bevakningen av Daniel och Victoria. (– – –) Och där stod Esayas Isak. Jag hade kallat till "webbmöte" för alla journalister, men det fick vi skjuta lite på. Tanken slog mig en och två gånger att det här nog inte var den mest lämpade dagen att lämna nyhetsdeskarna för att sitta i ett mötesrum.
Men ändå: kanske är det just så vi och andra medier har resonerat hela tiden? Ofta har det funnits något viktigare än Dawit Isak, och därför har det blivit pliktrapportering och öppna brev till UD — snarare än en engagerad återkommande journalistik.
Plötsligt kändes det som rätt dag. Så mitt i stressen mellan konselj och presskonferens bad jag alla gå till "Kyssen". Jag berättade att också Expressens journalister ibland utsätts för allvarliga hot och att det finns kollegor på Expressen som har betalat det yttersta priset – de har dött i tjänsten. Plötsligt kändes Dawit Isaak mer närvarande, och Esayas Isaak berättade om sin bror.

/Gunilla

Väldigt tyst diplomati

SOLNA Kloka ord om UD:s prioriteringar från Lars Adaktusson i SvD. Citat:

I ljuset av Dawit Isaak-fallet borde det vara en självklarhet att det kommande svenska EU-ordförandeskapet används för att öka det politiska trycket på den eritreanska diktaturen – i själva verket blir det tvärtom.

Tjänstemän inom regeringskansliet berättar bekymrat att Sveriges viktigaste humanitära ärende i praktiken kommer att läggas på is under ordförandeskapshalvåret. Utrikesdepartementets ledning anser att det under den perioden icke är lämpligt att prioritera ett fall som rör Sveriges egna intressen.

När det som enligt allmänmänskliga och humanitära värderingar betraktas som sunt förnuft förvandlas till en fråga om diplomatisk kutym och etikett, undergrävs tilltron till utrikesförvaltningen – förtroendet för dess företrädare reduceras.

Det är allvarligare än en grovt missvisande tv-serie.

Läs mina texter om UD och Diplomaterna genom att välja kategorin "UD".

Uppdatering: Kabinettssekreterare Frank Beldrage dementerar Adaktussons uppgifter om nedprioritering, och berättar så mycket han kan/vill om den tysta diplomatin i Expressen.

/Gunilla

Carl Bildt kommenterar...

STOCKHOLM ... debatten kring Liza Marklunds bästsäljare "Gömda":

Håller man på i flera år är det inte så konstigt att man hittar ett och annat som kan ryckas ut för att ge den bild man bestämt sig för.

Men någon i genuin mening sann bild blir det ju sannerligen inte om man tillämpar en sådan metodik. Och att reaktionerna då blir starka är naturligt.

Eller oj, det var visst TV-serien Diplomaterna det handlade om i Carl Bildts blogg.

Här är ett riktigt bra inlägg som faktiskt handlar om Gömda-debatten, av signaturen Andreas. Bra sammanfattning för alla som inte fattat vad allt ståhej beror på!

/Gunilla

"Gestaltat gravöl"

SOLNA Björn af Kleen skriver en elegant text i Expressen om SVT:s Diplomaterna, UD:s och diplomatkårens problem.

/Gunilla