Iranrapporter från en Teheranjournalist i Beirut

NEW YORK I min klass på SIPA gick Nahid Sihamdoust, en persisk tjej uppvuxen i Hamburg (och även hennes syster). Jag kände inte henne så väl, men hennes dåvarande pojkvän är fortfarande en av mina bästa SIPA-vänner, så jag håller lite koll på henne.
Sedan vi tagit examen för sju år sedan (oj!) for Nahid till Teheran och började snart jobba för Time (och han bor i Makedonien).
Idag har Nahid skrivit om sitt hemland Iran, från Beirut dit hon dragit tillfälligt: Forbidden Iran: How to Report When You're Banned

After the leader's speech, in which he blamed the unrest on foreign countries as well as "enemies in various media, which mostly belong to the malicious and evil Zionists," I decided it was time to leave. Reporting Iran over the past week has been a dangerous enterprise for everyone, but I knew that as a dual-national on freelance assignment for TIME, I was a particularly soft target. Soon after, other journalists were expelled or detained, including a reporter for Newsweek.

/Gunilla

Ny Twitterkonto-bild...

NEW YORK ...som funkar på twitter.com men inte i Tweetie, i vilket format (jpg, png, gif) jag än sparar den.... Skumt!
Nå, de symboliserar i alla fall Iran respektive Burma.

/Gunilla

"...den vackraste syn jag har sett i hela mitt liv..."

NEW YORK SvD:s Bitte Hammargren bloggar om Iran -- trots att hon egentligen har semester -- och publicerar ett brev från en iransk källa. H*n har vädjat om att berättelsen ska spridas. Allt nedan har jag därför klippt in från Bittes blogg, minus AP-bilderna.

/Gunilla

”Jag lämnade mitt hem i Tajrish (norr om Teheran) på måndagseftermiddagen klockan 3 tillsammans med min familj. Vi åkte längs Valiasr-avenyn som är den största gatan från norr till söder i Teheran och fortsatte på Evin-motorvägen som leder mot Revolutionstorget. Vi visste att folk skulle samlas där kl fyra och gå mot Frihetsplatsen. /.../ Från Gishaviadukten såg vi folk strömma till.

Bilar tutade och folk gjorde segertecknet. Vi gick till Navvabgatan och parkerde vår bil. Sedan tog vi en taxi till Revolutionsgatan. På vägen dit, nära Republikplatsen såg jag en grupp på omkring 20 milismän med långa skägg och batonger komma körande på mc. Jag häll min hand utanför taxifönstret och runt ett finger hade jag knutit ett litet grönt band (i reformisternas färg).

Plötsligt började omkring femton personer angripa mig. De slog mig med sina batonger och ville släpa ut mig ur bilen. Min fru och min dotter som satt i baksätet grät och höll fast mig. Jag klamrade mig fast vid sätet.

De andra ville slå sönder bilrutorna. Men då klev föraren ut och förklarade att han körde taxi och att vi andra var hans passagerare och att det inte var hans fel. Efter cirka fem minuter försvann de. Jag hade en intensiv smärta i armbågen. Då bröt sig en ung man ut ur gruppen, kom fram och kysste min armbåge.

Jag sade till honom;
- Du ska veta att jag inte hatar dig. Jag är som du fast med den enda skillnaden att jag vet lite mer än du.

Han bad om ursäkt och försvann. Vi anslöt oss därefter till folkmassan på Revolutionsgatan.

Märk väl: Det jag såg i dag (på måndagen) var den vackraste syn jag har sett i hela mitt liv. Den enorma folkmassan gick hand i hand helt fredligt. Under tystnad. Tystnaden fanns överallt. Det ropades inga slagord. Det var inget våld. Händer hölls upp med segertecken och gröna band. Människor bad på plakat där det stod: Tystnad.

Unga och gamla, män och kvinnor från alla samhällsklasser marscherade glatt tillsammans. Det var en underbar uppvisning av solidaritet.

Revolutionstorget som är det största i Teheran var överfullt med människor. /.../ Uppskattningen är att två miljoner människor befann sig där. Under marschen passerade vi en polisstation och en lokal för basiji-milisen. På båda dessa platser var dörrarna stängda och vi såg kravallpolis i full mundering och milismän som betraktade folkmassan bakom sina galler.

Nära Sharifs tekniska universitet, där studenterna hade jagat bort Ahmadinejad några dagar tidigare, talade Mir Hossein Mousavi (den reformistiske nyvalde presidenten) och Karroubi (den andre reformistkandidaten) till folkmassan under några minuter. Deras tal mottogs av hyllningsrop och applåder.

Jag var så stolt över att befinna mig bland denna enorma och engagerade människomassa som visade det mest förnuftiga sättet att protestera på. Uppriktigt sagt hade jag inte väntat mig en sådan politisk mognad från de känslomässiga iranierna som så lätt hetsar upp sig.

Min familj och jag hade bundit tyg över munnen för att visa på förtrycket. Plakat som människor bar på hade olika budskap: från dikter av vår store nationalpoet Ahmad Shamlou till mer lättviktiga slagord mot Ahmadinejad.

Några exempel: ”När ni nu skulle slakta oss, varför bjöd ni först in oss till en sådan tjusig fest?” (en dikt av Shamlou).

”Våra röster är stulna” eller ”De 21:a århundradets mirakel: 2 x 2 = 24 miljoner” (vilket anspelade på regeringens påstående att Ahmadinejad skulle ha fått 24 miljoner röster).

”Var är min röst?”, ”Ge tillbaka mig röst” och många andra paroller.

Det sägs att omkring 500 000 personer ryms på denna plats och den var smockfull. Plötsligt kom det rök från Jenah-motorvägen och vi hörde skottlosning. Folk var först rädda, men gick sedan närmare.

Jag hörde bara skottlossningen men min syster som hade varit på platsen sade senare att hon sett fyra milismän komma ut från ett hus där en flicka skjutits. Sedan sköt den en ung pojke i ögat. Kulan kom ut genom hans öra. De sade att minst fyra personer träffades. Åtminstone ett dödsfall har bekräftats (från den indicenten).

Folk tog fast en basiji, men de fyra andra stack när deras ammunition var slut. Vid åttatiden vände vi hemåt igen. På hemvägen var det fullt med människor på gatorna som ropade Gud är stor (Allahu akbar). Jag kom hem först klockan två efter midnatt. På en parkeringsplats såg jag åtminstone tio bussar med kravallpoliser. Och jag såg spridda civilklädda milismän med käppar i händerna som patrullerade på tomma gator.

På Tajrishgatan såg jag en mycket ung pojke, omkring 16, som hade en käpp i handen och som letade efter bilar som han kunde ge sig på. Jag förstår inte vad det är som kan göra unga grabbar till milismän.

/.../

Dagen innan detta hände hade Ahmadinejad hållit sitt segertal. Statliga bussar hade transporterat hans supportrar från närliggande städer. På hans ceremoni fanns juice och kakor. Det var max 100 000 människor där. Bland dem fanns både milismän och soldater och alla supportrar som gått att uppbringa genom gratis tv-reklam.

Men på måndagen kom det två miljoner människor som alla hade fått veta via hörsägen vad som skulle äga rum, eftersom reformisterna varken har tidningar, radio eller TV. Alla internetsajter är filtrerade liksom sociala sajter som Facebook. Sms-trafk och mobiltelefoner var också avstängda under demonstrationen.

Iransk tv meddelar att ingen har tillstånd att samlas och demonstranter kommer att bestraffas hårt av kravallpolisen. Ahmadinejad har kallat oppositionen en bunt obetydlig smuts som försöker göra nationens segersmak bitter. Han har också kallat ledare i väst för ”smutsiga homosexuella”. Alla dessa avskyvärda uttalanden blev i dag besvarade genom den största demonstration som har hållits (i Teheran).

Äldre människor jämförde måndagens demonstration med Ashura-demonstrationen 1979 vilken markerade shahregimens fall och de säger att måndagens manifestation var ännu större.

Milismän tände själva eld på en byggnad för att kunna komma med en ursäkt för våldet. Människor neutraliserade till stor denna taktik genom sin solidaritet, sitt kloka sätt och sin vägran att bli indragna i våldsaktioner.

Jag är bedrövad av de unga människor som har mist sina liv. Det är hemskt att tre studenter dödades vid attacken mot studentbostäder på Teherans universitet.

Jag hörde att en rad universitetsprofessorer på Sharif-universitetet och AmirKabir-universietet har avgått i protest.

Vi har en lång väg att gå innan vi kan få demokrati. Jag kanske inte lever den dag det inträffar.

Med ögonen fulla av tårar tidigt i gryningen tisdagen den 16 juni 2009 hyllar jag modet hos de unga martyrerna och jag hoppas att deras blod kommer att göra var och en av oss mer fokuserad på frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Leve friheten, leve demokratin, leve Iran.

PS. Om ni tycker att den här berättelsen har något värde, sprid den gärna till så många ni kan. Facebook är filtrerat och internet är väldigt långsamt i Iran. Men snälla, lägg ut detta på Facebook.”

Så avslutas berättelsen från en av de många på protestmarschen den 15 juni.

Digitalt om Iran och annat medierelaterat

NEW YORK Några länkar till olika färska artiklar som kan vara av intresse – först lite Iran, sedan lite allmänt...! Fler länkar kan tillkomma vartefter.

Global Post har förstås en – anonym – medarbetare på plats i Teheran.

Huffington Post har en liveblogg som sägs vara mycket bra på att täcka vad som händer i Iran (jag har ännu inte läst den ordentligt).

Kevin Drum i Mother Jones, The Twitter Revolution (om att medier med redaktioner i Teheran, som New York Times och BBC, stått för bäst rapportering från Teheran -- livlig diskussion bland kommentarerna!)

Twitter has been a great tool for the Iranian protesters — and for us. Marc Ambinder rounds up the evidence here. But protests have happened before without either Twitter or the internet. And if we westerners had to rely on only a single news source to tell us what what going on, I'd still choose the dwindling band of serious outlets that provide real reporting from dangerous (and expensive) places. Cable news may not have covered itself with glory this weekend, but there are still a few precincts of the MSM that did.

Lawen Mohtadi i GP: Redaktörer på efterkälken

De största protesterna sedan 1979 pågår i Iran. Demonstrationen i Teheran i måndags samlade en miljon människor. Folk sitter fastklistrade vid datorn. Det som pågår just nu är inte bara en världshändelse, det är en inrikesnyhet, här hos oss. Hundratusentals svenskar känner sig djupt berörda av revolten mot prästerskapet. Många har själva flytt dem hals över huvud. Men var finns dessa människor i den svenska bevakningen?
(– – –)
Att Bo Inge Andersson i dagens medielandskap inte längre kan betraktas som expert visste vi. Det som förvånar är hur efter den yngre generationen utrikesredaktörer är. Varför har ingen kontaktat Sveriges just nu mest kunniga journalist på utvecklingen i Iran, Negar Josephi? Det hon gör på sin Facebooksida under en dag lyckas de stora drakarna inte skrapa ihop på en vecka.

Christopher Kullenberg på Newsmill, Så hjälper The Pirate Bay motståndsrörelsen i Iran (om hur motståndsrörelsen i Iran får hjälp av nätet och nätaktivister)

Anders Mildner, Kingabra journalistik (om vad twittrande gör med läsarens relation till journalisten)

Kjell Häglund i Axess, Klasskamp i mediernas värld (om hur gamla kvällstidningsstjärnor kastar sten i glashus; alltså samma text som jag länkade till igår)

En ärrad utrikeswebbreporter på DN inser att nätet har sina poänger (jag har skrivit en kommentar som går ut på att man som läsare ändå gillar när reportern i fråga någon gång satt sin fot någon annanstans än i Stockholm).

Michael Hirschorn förklarar i The Atlantic varför The Economist klarar sig så bra i det nya medielandskapet (till skillnad från, exempelvis, Newsweek och Time).

...och så till sist det senaste tillskottet i duellen mellan Pontus Schultz och Gunnar Lindstedt, denna gången av Lindstedt hos Aftonbladet Kultur: Veckans köpta artiklar

/Gunilla

Teherantwittrande

NEW YORK Jag har inte så mycket att skriva om allt vad som händer i Iran, annat än att:
• Jag följer det (men inte så noga som jag skulle önska).
• Jag häromåret tänkte att Teheran vore en perfekt plats att flytta till för en hugad frilansjournalist som söker ett bevakningsområde (och som är beredd att lära sig persiska, eller redan kan det) eller för exempelvis mig.
• Det är väldigt intressant med Twitters och bloggars betydelse för demokratiaktivisterna. (Se exempelvis här, återkommer eventuellt med fler länkar.)

/Gunilla

I am a little crazy

/Gunilla

Läs om Arash från Teheran och Malmö!

NEW YORK Här är ett fantastiskt reportage av Filter, hos SvD. Citat:

– Det var overkligt att gå från att vara musiklärarvikarie och beroende av en hundring, till att spela inför 30 000 personer i Tadzjikistan. Den mest bisarra spelningen jag gjort var i Saint-Tropez där jag hyrdes in för att spela på en privat fest för någon rik ryss. Det var bara 16 gamla gubbar och deras unga fruar där. Sådana där gubbar som tävlar med varandra. Jag och Gypsy Kings spelade. Nästa vecka hyrde ryssens kompis typ George Michael och Christina Aguilera för att bräcka honom. Samma vecka spelade jag i en stad precis på gränsen till Tjetjenien. Då såg man hur sjuk världen är. När jag klev av flygplanet stod folk med gevär. Jag frågade varför. »Det är för att du inte ska bli kidnappad«, sade de. Men det sjukaste var nog när jag var i Bangladesh för två månader sedan. Gud, vad fattigt det var. Det satt så många tiggare på gatorna, utan armar och så. Rebecca, som sjunger med mig, började gråta när vi körde genom staden.

Och när man ser den här videon kan man förså att mullorna i Iran helst ser att han inte uppträder i sitt ursprungshemland...

Uppdatering: Sydsvenskan hade ett liknande, om än kortare, reportage i fjol: Från Värnhem till världen.

/Gunilla

Befria Roxana Saberi!

NEW YORK En hemsida: Free Roxana. Citat:

By all accounts of people who know her and who have worked with her — Roxana is a journalist, not a spy. An American of Iranian and Japanese descent, she crossed borders to report stories that shined a light into distant corners of the world. Her work was carried by NPR, the BBC and ABC News, organizations committed to fair, accurate and independent journalism.

The stories Roxana reported from abroad are crucial to understanding U.S. foreign policy and what it means to be a citizen of the world. With many newsrooms cutting their foreign coverage, the public is more reliant than ever on the work of freelance journalists willing to risk their personal safety so we may know more. Roxana went abroad because of her commitment to tell stories that would otherwise go untold.

/Gunilla

Ett musklick bort

NEW YORK Liksom Andreas Ekström är jag förvånad över att den här texten inte fått större genomslag!

/Gunilla

Stina Dabrowski intervjuar Betty Mahmoody

NEW YORK Denna intervju, med Betty Mahmoody och hennes dotter Mahtob om hur de flydde från Iran, sändes i två delar i Dabrowski den 15 december 1990:


Från SVT:s Öppna arkiv.

Jag håller med Ebbe Carlsson om att Betty Mahmoody måste ha rätt att berätta om sina erfarenheter, även om de möjligen blivit väl dramatiserade. Men jag blir minst sagt betänksam när hon i andra intervjusnittet ovan säger att hon ville förneka sin före detta make rätten att försvara sig själv i en domstol.

Nog måste detta ha varit god inspiration för Liza Marklund. Som Ebbe Carlsson sade sålde Inte utan min dotter "all time high" på Bonniers i slutet på 80-talet. Man kan verkligen undra varför Gömda inte sålde lika bra där 1995?


Men när boken fem år senare gavs ut på Piratförlaget slog den ju faktiskt Inte utan min dotters försäljningssiffror med råge.

Ett dokumentärfilmsteam från Finland sökte senare upp D:r Mahmoody och gjorde en film som finns på YouTube. Här är första delen (av sex):

/Gunilla