Haitiskt snabbköp I

NEW YORK Det råder full kommers i tältlägren i Haiti. Denna bild är tagen på Pétionville Club, dit flyktingarna tagit sin business.
Hm, ja, inför nästa resa ska jag lägga några timmar på att lära mig min kameras inställningar bättre.

/Gunilla

Schyssta (mat)bananer

NEW YORK Stilig försäljningsteknik, eller hur?! Denna kvinna säljer plaintains, matbananer, genom att lägga upp dem synnerligen stiligt. (Jag har skurit ut dem, se nedan, så syns det bättre.)

Bilden är tagen på Pétionville Club, Haitis enda golfbana – som förvandlades till flyktingläger den 12 januari.

Detalj:


/Gunilla

Reportern som "mystery shopper"

NEW YORK Passion for Business tvistar till journalistrollen en smula (mina markeringar):

"Efter timmar av diskussioner kring säljmetodik fortsätter vi med storechecks. Det är som en rolig lek och jag får agera kund som ställer knepiga frågor till personalen (med dem ovetandes att jag kommer att rapportera till Gun).

Jag köper foundation, går igenom alla läpprodukter och frågar från A till Ö om hudvårdsserierna. Sedan går jag igenom mina intryck med Gun och Roz som nogsamt antecknar och kommenterar."

Vore det inte mer etiskt att vid tillfälle fråga personalen om arbetsförhållandena i butiken och i företaget, än att spionera på dem för intervjupersonens räkning?

Jag reagerade på detta reportage, för att jag känner en person som länge arbetade för Face Stockholm.
Vi talade mycket om mediebilden av företaget – och det stod henne upp i halsen med alla totalt okritiska hyllningsreportage om och porträtt av hennes chefer. D v s de två i och för sig beundransvärda entreprenörer, mor och dotter, som år ut och år in dyker upp i alla möjliga svenska magasin.
Personen ifråga gav en initierad och diametralt annorlunda bild (som jag inte kan gå in på här utan att kolla upp grejer, och som givetvis inte behöver vara den mest sanningsenliga). Inget som skulle gå att publicera som något scoop eller avslöjande eller så, bara mer nyanserat än alla dessa falska beundrarporträtt.

Det är ganska vanligt att allmänheten tänker att journalister alltid skriver negativa saker. I själva verket finns det nästan enbart positiva och okritiska artiklar i väldigt många medier, det vill säga rätt många tidskrifter och magasin som går ut på underhållning och inspiration med flärdfulla förtecken snarare än ... journalistik.

Jag har själv skrivit en notis om Face Stockholm, på beställning av ett annat svenskt magasin. Jag kände då till personalens kritik, och nämnde mina våndor att fortsätta bygga på denna mediemyt för redaktören – som dock viftade bort det hela. Det skulle ju bara bli en trevlig notis om ledarskap och ingenting annat. (Och jag skrev en text jag åtminstone kan stå för, givetvis i research- och kunskaparsyfte. Vilket i och för sig inte ledde någon vart.)

Att som utomstående hitta motbilder och nyanserad kritik är verkligen ingen lätt sak. Kanske är personalens insikter rätt ointressanta för läsarna i vilket fall som helst.

Men, att som reporter liksom wallraffa som "mystery shopper", och rapportera vad personalen gjort, till intervjupersonen – ja, det var en märklig metod! Även om man vill skriva ur entreprenörsperspektivet.

Synd. För jag tycker att Passion for Business, som jag köpt ett par gånger och läst med glädje, är en alldeles utmärkt och inspirerande tidning – som jag själv gärna skulle medverka i.

(Tipstack: K!)

/Gunilla

P S Vad blir "mystery shopper" på svenska? Jag har googlat men inte hittat något annat än "provköpare", "testköpare" eller "observatör". Finns det inget roligare ord?
Det handlar alltså om en person som mot betalning låtsas agera kund i en butik för att hitta problem med personalen, försäljningsmetoder, skyltning och annat.

Kivalån till Gloria i Peru

NEW YORK Idag har jag för första gången lånat ut pengar genom mikrokreditorganisationen Kiva i San Francisco, närmare bestämt 25 dollar till en 38-årig kvinna vid namn Gloria som bygger upp en liten affärsverksamhet i Urubamba i Perus inland (se kartan nedan).

Jag har känt till Kiva i flera år – sedan 2005, tror jag (innan det startades, för jag träffade en av de inblandade i New York) men först nu lyckats sälja in en text om det.
Och så tyckte jag att det var på tiden att jag själv testade hur det är att vara riskkapitalist i det lilla! Faktum är att jag mer eller mindre tömde mitt bankkonto för Glorias skull, och då är det häftigt att tänka på hur långt pengarna förhoppningsvis räcker för henne. 850 dollar har hon bett att få låna; i skrivande stund har 275 kommit in men det är 19 dagar kvar.

Jag har lagt upp en "Gunillas Kiva"-karta i Google Maps för att så småningom förhoppningsvis kunna lägga upp Kiva-entreprenörer jag lånar ut pengar till i fler länder.

Och en vacker dag tänker jag förstås göra som Nicholas Kristof och söka upp personerna på plats.

/Gunilla

Nominera till Emanuel Sideas stipendium!

NEW YORK Jag har tänkt att jag någon gång borde grunda en egen stipendiefond för bra journalistik och det kanske jag gör en vacker dag också. Veckans affärers Emanuel Sidea har redan gjort det – skapat en stipendiefond i eget namn, alltså, dock inte begränsad till journalistik, utan till allmänt kreativa insatser och oliktänkande personer.
Jag har klurat ut en viss person jag vill nominera, nämligen en kollega – men har ända till den 1 november på mig att tänka ut fler/andra. Läs mer på länken ovan!

/Gunilla

Rädda bashat Internet

NEW YORK Dagens läsning: Pontus Schultz, Veckans affärer: "Rädda Internet". Utdrag:

Det har varit ett dåligt år för internet. Det som förut var symbolen för allt som andades framtid är på väg att hamna i vanrykte. Inte helt välförtjänt om ni frågar mig. Hållet var och en för sig är det kanske inte underligt att rättegången mot Pirate Bay slutar i fällande dom och rekordhöga böter, att den exploderande bloggvärlden åker på en rejäl bashing av etablerade skribenter i medierna, att arbetsgivare börjar blockera sina anställda från att använda sociala nätverk på arbetstid och att en person som Niklas Zennström, trots att han är skapare av tre helt revolutionerande tekniker som lockats hundratals miljoner användare och dessutom sålt åtminstone en av dem för drygt tiotalet miljarder, har förtvivlat svårt att på hemmaplan få respekt som en av vår tids viktigaste svenska entreprenörer. Men sammanlagt visar alla de där händelserna på ett mönster.

Och när man läst klart den finns där massvis av artiklar om den digitala revolutionen. Dem har jag inte läst – än!

/Gunilla

P S Stämmer det verkligen att Niclas Zennström inte får någon respekt i Sverige? Otroligt! Ni som är bättre inkopplade på det svenska samhället än jag – beror det på Jantelagen, på hans Stenbeckkoncernförflutna, eller något annat?! Bristande koll kan det rimligen inte bero på.

Mitt pågående projektprojekt

NEW YORK När jag efterfrågade projektverktyg, eller ett slags "redaktionellt system" för ensamjobbande frilansjournalister såsom undertecknad, tipsade Michael om ProjectCompanion.

Här är Metro Teknik-artikeln om företaget som han hade sett. Det är intressant läsning – inte minst apropå deras uppenbarligen framgångsrika affärsmodell att ge bort grundversionen av programvaran gratis. Här är företagets blogg.
Jag gillar företag som har gedigen akademisk uppbackning i form av en doktorsavhandling. :-) Ekonomie doktor Martin Andersson:

– Projekttänkandet utvecklades i försvarsindustrin i USA på 50- och 60-talet. Då hade man kanske fem år på sig att utveckla något, som en missil, och en hög med dollar. Idag är allt annorlunda, det handlar om uppdrag som ska utföras, och de ändras ofta under tiden.

Tänk, vad mycket intressant som härrör från den amerikanska försvarsindustrin – det är onekligen fascinerande! (Fast Internet kommer till skillnad från mycket annat enbart från den amerikanska universitetsvärlden, eller hur?)

Jag kollar dock nu lite på Bento och ska gå på Apple Stores workshop om detta inom kort – "en databas som tar oss med storm", skrev MacWorld om programmet, och dess pris är synnerligen trevligt, cirka 375 kronor.
Det är förvisso inte gratis, men kanske lättare att ta till sig på egen hand än ProjectCompanion som verkar rätt avancerat (och inte särskilt mackigt...). Bara sloganen "So cool, so easy, so organized" är ju oemotståndlig... Haha.

Jag tror att en korsning av Bento och ProjectCompanion, om det funnes, vore perfekt för mig. Vad jag behöver är inget avancerat – utan bara något snäppet mer professionellt än att ha alla idéer snurrandes runt i huvudet och under några rubriker på min "att göra-lista". En utveckling av Bentos grundläggande mallar vore i alla fall bra...för jag har ännu inte sett något där som känns helt klockrent för ändamålet.

Och jag är helt öppen för möjligheten att jag egentligen inte alls behöver något IT-stöd/idea management-verktyg, utan bara surfar runt på nätet för att slippa ta itu med andra saker (såsom att skriva artiklar...). Så kan det vara!

För innan min kollega/kompis K bad mig om tips på bra programvara hade jag faktiskt inte haft minsta tanke på att jag skulle behöva något sådant!
Men när jag funderat över detta nu har jag dock kommit att tänka på det radioinslag som hon gjorde härifrån USA för Medierna för en tid sedan, och som jag skrev om här.
Där sades ju att journalister måste lära sig så kallad "community management", det vill säga att lära sig leda en massa barfotagrävares arbete via nätet. Så det vore nog bra att hitta programvara som kan tänjas åt det hållet också, vid behov.

I första hand kommer jag dock att pyssla med ensamgräv. Har precis satt igång med ett nytt, spännande projekt, en sak jag ska luska lite i och som förhoppningsvis resulterar i en resonerande, samtidshistorisk artikel någonstans frampå höstkanten (i bästa fall även ett och annat avslöjande!).

Och plötsligt...så dyker det upp inspirerande länkar på detta tema lite varstans.

Exempelvis fick jag just tips om en ny entreprenörsutbildning på Birmingham City University, som är tänkt att lära ut modeller för journalister att använda på nätet.

An MA in Freelancing and Journalism Enterprise will run from September (subject to validation) looking at how to engage the audience in a digital world; relevant traditional skills; and using new media projects to make money.
The course is aimed at recent journalism graduates, or working journalists, who are looking to build a freelance career or create their own journalistic enterprise, Sue Heseltine, programme director and BCU senior lecturer, told Journalism.co.uk.
"The course will provide them with skills in online journalism and social networking, and also help them to become more entrepreneurial in their approach and outlook, so that they are more able to sell themselves and their ideas," she said.

Jag har alltid varit lite skeptisk till kurser i just frilansjournalistik, men detta vore ....hmmm...åtminstone delvis en utbildning for mig.
Den kostar för mycket för att jag ska söka den, drygt 50 000 kronor, och är kanske mer till för journalister utan förkunskaper i frilansande eller sociala medier. Jag är heller inte ute efter ännu en Masters-utbildning. En veckolång variant av detta vore lagom för mig, och det finns säkert något skräddarsytt i den vägen. Men man kanske ta till sig en del av vad de pysslar med genom osmos!
Och för den som är intresserad av att gå en brittisk påbyggnadsutbildning i journalistik – Birmingham tycks ha ett rejält utbud av intressanta kurser.

Så dök länken till sajten/bloggen Podcast for Freelancers upp. Och här finns så mycket bra tips och länkar till just sådant jag funderat kring under våren att jag blev alldeles vimmelkantig... Jag återkommer säkert med tips därifrån!

/Gunilla

Mediabistro Circus i New York i juni

NEW YORK Detta tror jag är ett evenemang för mig, nu när jag ska geeka till mig och bygga ett eget digitalt medieeimperium, hehe.

/Gunilla

Ted Valentin som inspiratör och entreprenör

NEW YORK Härom månaden skrev jag om det märkliga i att medierna flera gånger uppmärksammat att det blivit vanligt att driva företag med olika kaféer som kontorslokal, fastän alla bara hittat en och samme person att intervjua – samtidigt som denne person förstås är det allra mest ultimata exemplet... Alltså Ted Valentin.

Men han förtjänar all uppmärksamhet han kan få, för han är inspirerande! Både som serientreprenör, företagare och som kafénomad. Inte minst för att han får allt att låta så enkelt, vilket det väl på sätt och vis också är.

Min självbild är att jag *egentligen* är en entreprenör/expansiv företagare i vardande (jag gick min första starta eget-kurs, i Sparbankens regi, när jag var tolv år – det, ni) som borde sätta igång med att bygga *riktiga företag* snarast möjligt. Så det hade varit roligt att vara med på den intensiva företagskuvös som Valentin med flera drev ett dygn i februari.

Tyvärr blev det inte av, jag trodde att jag skulle till New York då och att jag inte skulle ha tid att förbereda mig/vara med. Det hade jag nog kunnat, åtminstone rent tidsmässigt – så kanske nästa gång det händer.

Projektet 24h Business Camp fick en del medieuppmärksamhet – men om ni inte redan läst om det, så gör det genast.

Och tyvärr kom jag inte på en enda idé värd att posta här, annars hade man ju kunnat hoppas på en inbjudan till en champagnebrunch på Grands veranda... Läs det inlägget som ett bra exempel på digitalt brainstormande kring en potentiell affär.

Fler bra inlägg från Ted Valentins blogg:
"Underbara amatörer" (om det fina i att vara "amatör" och göra något man älskar)

"Ska man läsa systemvetenskap?" (om samspelet mellan lärande på utbildningar och lärande genom görande – se även kommentarsfältet)

"Skriv ner dina affärsidéer och låt dem mogna" (samt om varför det inte räcker med idéer – ut- och genomförandet är allt)

En extremt viktig lärdom är att idéer är inte värda så mycket i sig själva. Idéer är nästan gratis, det är genomförandet som kostar tid och pengar.

Det är intressant, inte minst eftersom en annan dynamisk entreprenörs budskap, nämligen Fredrik Häréns, är att idéerna är allt. Men det säger han för att kontrastera mot kunskap, som vem som helst genom Internet snart kan skaffa sig – och för att man kan ta patent på idéer. Valentins tes tycks snarare vara att idéer ska stötas och blötas så mycket som möjligt med andra – tja, det är väl egentligen ingen motsättning.

Här mailintervjuar Lennart Frantzell Ted Valentin.

Och så kan ni kolla på denna You Tube-intervju, av Christian Rudolf, där Ted Valentin förklarar varför han älskar Google och varför andra Internetentreprenörer också borde göra det. Han behöver egentligen inte förklara med ord, eftersom man ser det på hans ögon – han är uppenbarligen en aning manisk, som jag tror att alla företagare måste vara:

Ah, allt detta påminner mig om det glada 90-talet, då jag hängde med Internetentreprenörer i Stockholm och San Francisco, och gjorde ett reportage om Fast Companys redaktion i Boston (för SvD Näringsliv). Fast jag minns inte att jag själv blev inspirerad av att göra liknande saker. Jag förstod kanske inte riktigt vad de gjorde... ;-)

Nu ska jag åtminston genast skapa en ny mapp i bokmärkesfältet, som samlar ihop diverse entreprenörsinspirationssajter, -communities och -bloggar. Tipsa gärna om sådana! Och så ska jag genast följa rådet att skapa en fil för att lista affärsidéer i. Kanske att jag till och med följer uppmaningen här och bloggar om en kartidé en vacker dag.

Här gick Ted Valentin för övrigt från användarönskemål till utförande på sisådär 18 timmar... Otroligt!

/Gunilla