Ostkustresa

WASHINGTON Just nu är vi vid ”N” på kartan! Hoppas sova i ”R” imorgon...
Hittills har vi sett bland annat Philadelphia, Wilmington, Harrisburg, Easton, Annapolis och Washington – en riktig virvelvindstur!

/Gunilla

Möten i Franklin Park och på en Baltimore-diner

NEW YORK Här kan ni ser mig (i den orangea klänningen) och statsministern (till höger) samt diverse journalistkolleger och säkerhetsvakter i Franklin Park. Den regnigaste pressträff jag varit på, tror jag! Min fingrar var stela av köld, och det gick knappt att läsa vad som stod i anteckningsblocket efteråt... Som tur är hade jag bandspelare med mig – två stycken!

Om ni vill se Aktuellt-inslaget finns det kvar på SVT Play till och med tisdag. Det börjar vid 2:24.

Ni kan också se fler foton på Facebook. De har tagits av Larilyn André från svenska ambassaden som kan ses smyga omkring med min kamera bakom Fredrik Reinfeldt, en bit in i TV-inslaget.

På tisdagskvällen hade jag en intervju på tu man hand med Carl Bildt, alltid lika trevligt, nervöst och läskigt. (Inte minst på grund av det tekniska strul, som alltid dyker upp när jag ska intervjua just honom. Som ett brev på posten. Denna gång var det bandspelarens filer som vägrade låta sig raderas från det fulla minneskortet i tid, så jag fick lita enbart till anteckningarna.)

Eftersom jag inte längre hade någonstans att bo i Washington och kreditkortsbalansen inte räckte så långt till något nytt hotell (hopplös högsäsong i huvudstaden) så drog sent omsider jag vidare till Baltimore, där det är något billigare att kampera. När intervjuerna ovan genomfördes var jag alltså inte bara väldigt frusen utan också utan tak över huvudet för kvällen. Men det löste sig, som tur är. Fast först vid 21-tiden.

Det var trevligt att lära känna Baltimore, som ser riktigt ruskigt ruckligt ut från tåget – har åkt förbi massor av gånger, med tåget mellan New York och Washington – men som jag nu fått en fördjupad bild av. Det påminner lite om Hamburg, med sin stora hamn!

Dagen efter mötena med Reinfeldt och Bildt träffade jag en amerikansk kvinna i ett av Baltimores många hamn- och industriområden, på en sluskig diner som hennes man driver.
Hon konstaterade att journalistyrket verkar väldigt omväxlande, och det var ju bara att hålla med.
Jag berättade för henne att jag kvällen innan träffat en svensk utrikesminister, som samma dag bland annat hade haft ett möte med sin amerikanska kollega – det vill säga att kvinnan själv var bara three degrees ifrån Hillary Clinton, och då blev hon mäkta imponerad.
Jag glömde säga att det isåfall förstås även var blott three degrees från Barack Obama... Det kom jag på först när jag såg handslagsfotot på Aktuellts studiovägg, ovan.

Se även en av Thomas Nilssons handskakningsbilder!

Den sympatiska Baltimorekvinnan är för övrigt Jehovas vittne, och hon ägnade en stor del av vårt möte till att läsa högt ur Nya världens bibelöversättning av Den heliga skrift. Hon hade funnit massor av passager där, som hon lyckades tolka till att handla om den nyligen klubbade sjukvårdsreformen! Mycket märkligt.

Som tur är försökte hon inte omvända eller frälsa mig, men hon förmedlade en fantastisk trygghet i sin religion som var rörande att se. Tyvärr lyckades jag inte riktigt se de glasklara kopplingarna till försäkringsreformer i skriften.

Men vem vet vem som haft sitt finger med i spelet bakom alla dessa märkliga möten.

/Gunilla

Livstecken

WASHINGTON Jag nomadiserar för närvarande, och har bott på tre olika ställen de fyra senaste nätterna, i Baltimore och Washington.

Nu åter i Washington, där det idag är tebjudning! Bilden ovan är tagen på Union Station.

/Gunilla

With the strokes of many a pen

NEW YORK Jag fick just ännu ett bevis för Internets förträfflighet.

Efter att ha kollat på hur Barack Obama skriver under "The Patient Protection and Affordable Care Act" – se föregående bloggpost, eller här på Vita husets hemsida, från 25:00 ungefär – förstod jag inte varför presidenten bytte penna så många gånger. Han gick igenom en hel ask med pennor!

Svaret gick att googla fram på max två sekunder. Förklaringen fanns bland annat hos Time Magazine: Ju fler pennor, desto fler historiska souvenirer att dela ut till de närvarande. Så bygger man en tätare Vita huset-mytisk väv.

Nog vore det roligt att se hur signaturen ser ut, efter alla dessa moment.

Notera i videon också hur entusiasmen från Barack Obamas valrörelse tycks ha återvänt till de församlade. Under den första minuten, fram tills att Joe Biden börjar tala, skanderar de: "Fired up! Ready to go!". Det var ett tag sedan de orden hördes.

/Gunilla

Vänstern i Vita huset

NEW YORK Veckans tredje Obama-video, som visar hur han som USA:s president skriver under sjukförsäkringsreformen (eller rättare sagt "The Patient Protection and Affordable Care Act"), tillägnar jag mina morföräldrar.

När jag var liten utlovade de en belöning om jag slutade använda min vänsterhand för att skriva och rita, och istället blev högerhänt. De trodde väl att jag var dömd till evigt utanförskap och stigmatisering som vänsterhänt.

Värt att notera var att mormor var född vänsterhänt, men tvingades ha på sig en röd vante på sin vänstra hand i skolan – i S:ta Anna skärgård på 1910- och 20- talet – för att hon skulle skriva med "rätt" hand.

Notera att "right" står för både "rätt" och "höger". Och vänster förknippas med en rad onda saker. Det är verkligen ett strukturellt förtryck mot vår kultur!
Jag är övertygad om att de amerikaner som ser Barack Obama som ett redskap för Hin håle själv drar in hans vänsterhänthet bland sina bevis.

Uppenbarligen hade mormor inte blivit mer traumatiserad av den där vanten än att hon tyckte det var rimligt att försöka tvinga in mig i majoritetskulturen också.
Jag minns inte hur stor den utfästa belöningen var, men gissar på ett belopp i storleksklassen 10:-, vilket hade varit en ansenlig summa pengar för mig.
Eftersom jag troligen är född som högerhänt, men var tvungen att fatta pennan med vänster hand när jag började skriva och rita (eftersom två av fingrarna på högerhanden var stadigt parkerade i min mun under de kritiska åren) hade det nog varit en smal sak att återprogrammera mig. Men trots pengarna ville jag inte, och idag är jag liksom president Obama tämligen dubbelhänt.

Mormor och morfar – ingen av dem lever längre – skulle bara veta att världens mäktigaste man idag är vänsterhänt. Fast det var han förmodligen även när deras mutförsök pågick som bäst, nämligen Gerald Ford.

Det finns som bekant en lång rad framgångsrika människor som är/varit vänsterhänta, däribland inte bara Obama och Ford utan även Bill Clinton och flera andra amerikanska presidenter (samt 2008 års kandidat John McCain). Och Leonardo da Vinci, Charlie Chaplin, Picasso och många andra kreativa typer...

Men det är inte så ofta man kan se vänsterhanden komma i bruk i realtid, som man kunde idag.

Här är en Washington Post-artikel som handlar om Barack Obama och hans vänsterhänthet (eller egentligen dubbelhänthet).

/Gunilla

Not Bound to Win: Bound to be True

NEW YORK OK, vi kör en Obama-video till. Det här talet kommer nämligen också att bli en Obama-klassiker.

Han höll det i lördags, inför de demokratiska ledamöterna i representanthuset – och avsikten var förstås att få dem med på tåget/in i röstboskapshjorden till söndagskvällens omröstning om sjukvårdsförsäkringspaketet.

Det är väl känt att Barack Obama är väldigt förtjust i att studera sina föregångare på presidentposten, i synnerhet är han inspirerad av Abraham Lincoln.

Här citerar han Lincolns ord, för att få representanterna att förstå vad de har i politiken att göra (enligt denna bloggpost finns citatet inte belagt):

"I am not bound to win, but I'm bound to be true. I'm not bound to succeed, but I'm bound to live up to what light I have."

Och så Obamas egna ord, för hur denna maxim bör tillämpas:

"Now, I still know this is a tough vote, though. I know this is a tough vote. I’ve talked to many of you individually. And I have to say that if you honestly believe in your heart of hearts, in your conscience, that this is not an improvement over the status quo; if despite all the information that’s out there that says that without serious reform efforts like this one people’s premiums are going to double over the next five or 10 years, that folks are going to keep on getting letters from their insurance companies saying that their premium just went up 40 or 50 percent; if you think that somehow it’s okay that we have millions of hardworking Americans who can’t get health care and that it’s all right, it’s acceptable, in the wealthiest nation on Earth that there are children with chronic illnesses that can’t get the care that they need -- if you think that the system is working for ordinary Americans rather than the insurance companies, then you should vote no on this bill. If you can honestly say that, then you shouldn’t support it. You’re here to represent your constituencies and if you think your constituencies honestly wouldn’t be helped, you shouldn’t vote for this.

But if you agree that the system is not working for ordinary families, if you’ve heard the same stories that I’ve heard everywhere, all across the country, then help us fix this system. Don't do it for me. Don’t do it for Nancy Pelosi or Harry Reid. Do it for all those people out there who are struggling."

Inte ett öga torrt!

Kolla på talet, eller läs det i skrift här. Dels är det god inspiration för politiker i alla tänkbara församlingar världen över, dels kan orden enkelt adapteras till andra områden än politik, dels förklarar detta tal från hjärtat kanske varför Obama till sist lyckades få en majoritet med sig igår.

Och nu handlar allt om makten över narrativen. Den president som det senaste året beskrivits som en svag ledare, inte bara av republikanerna utan inte minst av den egna vänsterfalangen, är nu The Comeback Kid. Ett vanligt tema i analyserna av sjukvårdsförsäkringsreformen är Barack Obamas förnyade ledarskap, som denna artikel i Boston Globe.

/Gunilla

P S Nu har ju förvisso Nancy Pelosi och Barack Obama gjort allt de kunnat för att få ihop sin majoritet, även om den "bara" blev nätt och jämnt vad som behövdes för att få igenom förslaget.
Men man kan ur ett svenskt perspektiv notera hur det blir och hur det låter när partipiskan inte viner på samma sätt som i de svenska riksdagsgrupperna – Obama tvingas ödmjukt konstatera att han vet hur tufft det kan vara att komma från somliga valdistrikt. Dick Erixon skriver om personval vs partiväsende: http://erixon.com/blogg/2010/03/partipiska-kontra-personval.

Obama som mediekritiker

NEW YORK Jag klistrar in Obamas George Mason-tal från häromdagen igen. Det finns ett parti som är roligt att kolla på från 18:45, och inte minst från 19:27 (till och med cirka 20:50, om ni inte vill se hela talet).
Där raljerar presidenten över det han vet att landets politiska kommentatorer kommer att ägna sig åt, när det står klart hur representanthuset röstat. Nämligen att tala om vad det betyder för Obama, för Demokraterna/Republikanerna, för opinionssiffrorna, för valen i höst och så vidare, snarare än om vad reformen betyder för de berörda amerikanerna (inte minst de 32 miljoner som nu väntas få tillgång till sjukförsäkring):

"So here’s the bottom line. That’s our proposal: toughest insurance reforms in history, one of the biggest deficit-reduction plans in history, and the opportunity to give millions of people – some of them in your own family, some of the people who are in this auditorium today – an opportunity for the first time in a very long time to get affordable health care. That’s it. That’s what we’re trying to do. That’s what the Congress of the United States is about to vote on this weekend.

Now, it would be nice if we were just kind of examining the substance, we were walking through the details of the plan, what it means for you. But that’s not what the cable stations like to talk about. What they like to talk about is the politics of the vote. What does this mean in November? What does it mean to the poll numbers? Is this more of an advantage for Democrats or Republicans? What’s it going to mean for Obama? Will his presidency be crippled, or will he be The Comeback Kid? That’s what they like to talk about. That’s what they like to talk about. I understand.

One of the things you realize is basically that a lot of reporting in Washington, it’s just like SportsCenter. It’s considered a sport, and who’s up and who’s down, and everybody’s keeping score. And you got the teams going at it. It’s Rock ‘Em Sock ‘Em Robots.

Look, let me say this, George Mason: I don’t know how this plays politically. Nobody really does. I mean, there’s been so much misinformation and so much confusion and the climate at times during the course of this year has been so toxic and people are so anxious because the economy has been going through such a tough time. I don’t know what’s going to happen with the politics on this thing. I don’t know whether my poll numbers go down, they go up. I don’t know what happens in terms of Democrats versus Republicans.

But here’s what I do know. I do know that this bill, this legislation, is going to be enormously important for America’s future."

Talet kan alltså läsas i sin helhet här. Den som vill veta mer om det politiska spelet i USA, och det fokus det ofta får i medierna på bekostnad av sakfrågorna, bör läsa Martin Gelins bok "Det amerikanska löftet".

Och den som vill läsa om de allra mest nördiga aspekterna av nattens omröstning – japp, med en hel del av det politiska spelet – kan ta del av Washington Posts blogg här eller förstås gå till gamla favvosajten 538.com.

/Gunilla

It's 2007 all over again

NEW YORK Som ni vet pågår slutdebatten om sjukvårdsförsäkringsreformen som bäst i Washington. Den senaste tiden har ju president Barack Obama rest runt för att plädera för sin linje – och han har verkligen låtit mer som en kampanjpolitiker än som den verkställande i Vita huset.

Denna video visar det färskaste framträdandet, från George Mason University i Virginia. Den påminner om hur det var när Obamas valrörelse var helt färsk, "då ingen kunde uttala mitt namn", som han säger i början av talet. Kolla på det! Som ni kommer att märka går studenterna igång med kampanjens slagord "Yes, We Can".

Talet finns transkriberat här. Utdrag:

"It’s a debate that’s not only about the cost of health care, not just about what we’re doing about folks who aren’t getting a fair shake from their insurance companies. It’s a debate about the character of our country about whether we can still meet the challenges of our time; whether we still have the guts and the courage to give every citizen, not just some, the chance to reach their dreams.

At the heart of this debate is the question of whether we’re going to accept a system that works better for the insurance companies than it does for the American people because if this vote fails, the insurance industry will continue to run amok. They will continue to deny people coverage. They will continue to deny people care. They will continue to jack up premiums 40 or 50 or 60 percent as they have in the last few weeks without any accountability whatsoever. They know this. And that’s why their lobbyists are stalking the halls of Congress as we speak, and pouring millions of dollars into negative ads. And that’s why they are doing everything they can to kill this bill."

/Gunilla

Osis! Bristande synkning mellan bild och text

Ajajaj, så här kan det gå om en nyhet utvecklas efter deadline ... och det inte finns nog med redaktionspersonal för att uppmärksamma detta, och fixa en uppdatering. I den röda rutan står bland annat:

"Paret lyckades i varje fall inte komma i närheten av presidenten. Någonstans på vägen till buffén har de blivit upptäckta."

Hela texten finns här. Som framgår av fotot var paret så nära Barack Obama man kan tänka sig att en middagsgäst kan komma, vilket blev känt först efter ett tag.

Incidenten i Vita huset i sig är givetvis bisarr, och det vore skönt om detta innebär att vi sett kulmen på vad folk kan tänka sig att göra för att bli kända. Men så är det nog tyvärr inte...
Läs om Salahis försök att sälja sig till TV-bolagen här. Många kommentatorer drar den givna parallellen till det än mer bisarra ballongdramat nyligen.

Uppdatering, om citatteknik
Expressens så kallade fördjupningsreportage eller "dokument" är och förblir en av mina favoritinslag i den tidningen. Nästan alltid har redaktionen valt vitt skilda ämnen mitt i nyhetsfloden, som ändå (ofta) överraskar. Som fördjupningen om Starbucks nyligen, eller om journalistmassakern i Filippinerna häromdagen.

Ändå är jag lite skeptisk mot hur intervjuerna presenteras. Det ser till formen och enligt gängse journalistiska konventioner ut som att det är reporterns egna intervjucitat. Men jag kan inte frigöra mig från misstanken att citaten är lånade från de källor som – förvisso utförligt – radas upp som en fotnot till texten. Isåfall är de rewritade och omstuvade en del – och den respektive, specifika källan borde naturligtvis anges alldeles vid citatet.

/Gunilla

Courage vid Vita huset

Så här såg det ut när president Obama benådade inte bara en utan två kalkoner från North Carolina tidigare idag:

Nå, man får bara se den ena kalkonen, Courage. Den andra kalkonen heter Carolina och får göra Courage sällskap till Disneyland i Florida där det tydligen finns en kalkonfarm som tagit sig an alla presidentbenådade kalkoner.

Det är ett ganska kul framträdande, kolla på klippet om ni har tid. Obama antyder att han gärna hade ätit upp Courage, och att denne har Sasha och Malia att tacka för sitt liv. Malia säger att han ser ut "som en stor kyckling".

Familjen Obama tillbringade sedan onsdagskvällen hos Martha's Table i Washington, med att dela ut donerade kalkonmåltider till behövande.
Presidentfamiljen har som ni kanske vet dykt upp i alla möjliga sociala sammanhang – skolor, inte minst – i Washingtons många fattiga områden under året. De har blivit en del av staden, medan president Bush inte rörde sig så värst mycket utanför Vita huset-området när han var där (och åkte hem till Texas på lediga dagar).

Själv ska jag tillbringa kvällen här.

/Gunilla

På pressträff med POTUS

Jag vet, jag ligger efter med både bloggande och just annat. Håll till godo med detta inlägg så länge, som jag skrivit för Korrespondenterna.

Återkommer med annat när jag hinner...!

/Gunilla

WASHINGTON/NEW YORK Häromveckan när jag besökte huvudstaden var jag med om något som inte händer varje dag – jag satt med på en pressträff i Vita husets västra flygel, där självaste POTUS (President of the United States) dök upp.

I pressrummet finns USA:s stora medier – TV-bolagen, radiokanalerna, nyhetsbyråerna och dagstidningarna – representerade med permanenta medarbetare, alla redo att rapportera om utspel och nyheter. Och eftersom det bara lligger en kort promenad från Ovala kontoret, president Barack Obamas basläger, skulle man kunna tro att han infinner sig så ofta han kan.

Men icke. Hittills har han bara varit med på två stycken pressträffar under sin tid som president. Detta var den andra, och han var bara med i drygt tre minuter – utan att ta några som helst frågor efter sitt anförande om det stöd han fått för sjukförsäkringsreformer:




(Klicka på pilen så dyker POTUS upp. Annars ser ni talesmannen Robert Gibbs. Undertecknad skymtar då och då på en stol i den bakre raden, exempelvis vid ≈3.25.)

Det är ändå dubbelt så många gånger som föregångaren. Under George W Bushs åtta år som president lär han bara ha kommit till en enda så kallad press briefing.
Däremot håller presidenterna ibland regelrätta presskonferenser, med utrymme för ett begränsat antal frågor – då i en särskild lokal i Östra flygeln av Vita huset, eller när de är på resa någonstans.

En kollega som är stationerad i Washington skrev:

"...men vad kul att du var där i torsdags! Jag såg pressbriefingen på C-span och man både HÖRDE och såg hur alla närvarande drog efter andan när Mr O själv klev upp på podiet. Vilken tur att du var där just den dagen!"

Ja, reportrarna och fotograferna var inte så luttrade som man skulle kunna tro, utan snarast häpna när presidenten uppenbarade sig – trots att de har ganska gott om möjligheter att se honom in action. För mig som annars mest följer amerikansk politik från New York – via min egen dator, eller genom att dyka upp på ett eller annat valrörelse- eller fund raising-möte – var det fascinerande att se insidan av Vita huset.

Dels förstås för att det är världsmaktens mytomspunna boningar, men också för att det var intressant att se hur mina kolleger jobbar.

För trots frågornas och ämnesområdens enorma vikt, trots mediernas makt, och trots den status det innebär att vara "Vita huset-korrespondent" sitter alla som har pressrummet i Västra flygeln som sin dagliga arbetsplas i små trånga bås. På samma yta som mitt eget kontorsrum hemma i New York trängdes kanske tio, tolv stycken politikreportrar! Ingen hade plats för så värst mycket mer än sin egen bärbara dator på skrivbordet. Och då har pressavdelningen ändå byggts om och moderniserats nyligen.

Det finns bara 50 fasta platser, och dem är det konkurrens om att få. Det är i regel bara reportrarna på de främre raderna – ofta från de stora TV-nätverken eller de tyngsta redaktionerna, som AP, Reuters och New York Times – som får chans att ställa frågor till talesmannen Robert Gibbs (eller vem som nu kan tänkas finnas på plats). Och det verkar dessvärre bli en ganska intern, grabbig jargong – med en hel del munhuggande, som framgår av inspelningen ovan.

Vita husets pressrum har dessvärre inte gått oberört från den enorma kris och strukturomvandling som de amerikanska medierna genomgår just nu. Flera reportrar som bevakat Vita huset i drygt 20 år har tvingats sluta, eller blivit omplacerade på sina redaktioner. Och de Texas-medier som fanns på plats särskilt under George Bushs tid har lämnat Washington och inte ersatts av nya Chicago-medier i motsvarande grad.

Kvar finns förstås Helen Thomas, pressrummets doyenne som har bevakat nio presidenter sedan 1961, från Kennedy och framåt. Hon är den enda journalist som har sitt eget namn, inte någon redaktions, på den lilla plaketten vid stolen. Hon fanns inte på plats under den pressbriefing som ni kan se ovan – hennes stol är den tomma mitt i, längst fram – men missa inte min kollega Pontus Hööks prisbelönta bildspel om denna legendariska dam.

Jag var på plats för att porträttera den enda svenska journalist som arbetar i Vita husets pressrum – mer om henne någon annan gång!

Gunilla Kinn

Utanför West Wing

Det återstår en hel del fotografier från Washington att visa er, de finns i kameran och väntar på att jag ska köpa ett nytt batteri. Men det var förstås många som tog bilder utanför Vita huset...

Här ser ni när några av oss fick instruktioner inför det förestående besöket i Ovala rummet från en av dem som jobbar med att koordinera utländska journalisters besök, utanför West Wing.



Från vänster: pressrådet Stig Berglind, en av Vita husets presskontakter [som jag ska kolla namnet på], Johan Anderberg (frilansmedarbetare i Sydsvenskan), jag, DN:s ledarredaktions Richard Westermark, TT:s Lars Larsson och SR:s Ginna Lindberg.

Foto: SvD:s Karin Henriksson

/Gunilla

Sega gubbar i senaten

Det här får ni inte heller missa: Martin Gelins pedagogiska och initierade artikel i Fokus om varför den amerikanska senaten är en sådan bromskloss i många politiska frågor.

/Gunilla

Exklusivt för Ekot

NEW YORK Jag ligger lite efter med bloggandet ... men medan jag klurar på vad jag ska skriva om härnäst kan ni läsa Ginna Lindbergs bloggberättelse från Ovala rummet (återigen med min bild!). Utdrag:

I sista sekunden lyckades jag få igenom pressträffens enda fråga till presidenten.

- Mr President, när kommer du till Sverige?

- Så snart som möjligt, log Obama vänligt.

Nej, det var ju inte direkt någon skjutjärnsfråga, men resulterade iallafall i ett minimalt, men dock eko-exklusivt uttalande från Obama (som i vanliga fall bara brukar flina "Nice try" när någon bryter pressreglerna i ovala rummet.)

/Gunilla

98 procent Obama i Ovala rummet...

...var det tydligen i Reuters bilder från i måndags, enligt en kollega som tipsade mig om vad som dykt upp på hans skärm. Ovan ser ni ett litet citat med resterande 2 procent..!

Klippet börjar med att president Barack Obama talar om att han sagt till sin kollega i Afghanistan, Hamid Karzai, att det nu är verkstad och inget snack som ska gälla där – och sedan betygar han det amerikanska folkets varma känslor för det svenska. Däremellan lyckas Fredrik Reinfeldt flika in en kommentar om sitt favoritämne: klimatförhandlingarna (som stod i centrum för diskussionerna mellan Sverige/USA och EU/USA).

Klicka på pilen så får ni se bilden som döljer hoppet mellan dessa teman.

I hopen: Sydsvenskans frilansmedarbetare Johan Anderberg, SR:s Ginna Lindberg, SVT:s Per Anders Engler och Aftonbladets Per Bjurman samt några som jag inte riktigt vet. Reportern som använder Ovala rummets soffa som skrivbord är DI:s Mikael Törnwall.

Tack till Birgitta Nilsson på TT:s videoredaktion som fixat klippet åt mig!

/Gunilla

P S Jag utgår från att det är OK att citera Reuters på detta vis?! Citaträtten för ljud och bilder är tydligen lite svävande, men enligt en-som-borde-veta på Sveriges Radio är det OK att ta uppemot 30 sekunder av annans ljud till ett radioinslag, med angivande av källa, så dessa ögonblick borde falla inom lagliga gränser med god marginal.

Ett år sedan valdagen - och valkvällen

WASHINGTON För exakt ett år sedan vinglade jag och Martin Gelin på varsin stege i Grant Park i Chicago och bevittnade det historiska ögonblick då det stod klart att USA skulle få sin förste svarte president. Tidigare på dagen hade vi besökt den vallokal där familjen Obama röstade och vankat område i det område de fortfarande bor i, förutom att de liksom bor i Vita huset nu.
Läs Martins summering här, med massor av bra länkar! Det ska jag göra ordentligt så snart jag hinner... Nu ska jag hoppa in i en taxi och åka från Georgetown och hit.

/Gunilla

Bildtexttävling II Bildt och Reinfeldt

WASHINGTON Jag har tyvärr inte hunnit kolla igenom svaren i gårdagens bildtexttävling ordentligt. Det har kommit flera kul svar, men ni får gärna lämna fler tillsvidare..!

Trots detta får det bli en tävling till, innan bilden förlorar sitt aktualitetsvärde.

Vad säger eller tänker Carl Bildt? Det är honom ni ser i bilden ovan, till vänster. Han talar i mobiltelefon, medan han ser ut över Potomac-floden.

Eller vad säger eller tänker Fredrik Reinfeldt? Han står omgiven av pressklungan till höger.

Platsen är alltså House of Sweden, den byggnad där bland annat den svenska ambassaden är inrymd. Arkitekten Gert Wingårdh, som jag intervjuade när alltsammans invigdes för tre år sedan, kom – berättade ambassadör Jonas Hafström för mig igår – på att nästan ingen av de andra monumentala byggnaderna i närheten hade tillgängliga tak eller takterrasser.

Så han valde att skapa en stor däckliknande träyta på taket, som skapar plats för evenemang med rätt många människor. Det har bland annat hållits jazzfestivaler här.

Men igår var det alltså pressträff på däcktaket. För att ni ska få inspiration till bildtextförfattandet får ni här (utom tävlan) en närbild på klungan kring Reinfeldt.

Carl Bildts blogg kan säkert också ge finfin inspiration!

Och här är jag:

Foto: Karin Henriksson
Denna bild är ännu mer utom tävlan, fast jag kan gissa att jag tänkte något om att jag kände mig som en fånig parodi på en journalist med inspelningsgrunka i fickan, en datorväska över ena axeln och en kameradito över den andra. Bara trenchcoaten som fattas.

I bakgrunden: Kennedy-centret.

Alltså: kom med kul bildtextförslag till bilden högst upp! Klicka på den, så syns den bättre.

/Gunilla

Reinfeldts present till Obama – så ser den ut

WASHINGTON Fredrik Reinfeldts pressekreterare Roberta Alenius visar en av de tröjor som idag skänktes till familjen Obama (fotot togs igår i foajén till House of Sweden).

Motivet: 08 Stockholm Human Rights, den basketförening som Reinfeldts Tensta Tigers uppgått i.

/Gunilla

SvD protesterar mot Vita huset-gästlista, del II

WASHINGTON Jag har ingen aning om hur många kolleger det var som önskat få tillträde till platserna vid dagens presskonferens vid Vita huset. Däremot insåg jag igår varför platserna måste begränsas...

Det är nämligen en väldig apparat med att få alla människor genom säkerhetskontrollerna och att slussas hit och dit mellan rummen. Jag har sett få presskonferenssalar som är så små och trånga som Vita husets pressrum!

Och i Ovala rummet där vi var igår finns förstås inte hur mycket plats som helst. På bilden ovan syns DN:s Lennart Pehrson och SvD:s Karin Henriksson till vänster (och Fredrik Reinfeldts pressekreterare Roberta Alenius, klädd i svart, till höger).

Dagens presskonferens – med Obama, Reinfeldt och Barroso – skulle gissningsvis väcka stort intresse bland internationella nyhetsmedier.

Därför fick svenska ambassadens pressråd i förmiddags den mindre angenäma arbetsuppgiften att meddela ett antal svenska journalister att de dessvärre inte skulle få komma på dagens presskonferens, trots att de så sent som igår hade grönt ljus. Kvoten hade i stort sett halverats.

Vilka fick komma? Valet föll på: Sveriges Televisions Washington-korrespondent Per-Anders Engler, TV4:s tillresta Rolf Porseryd, (samt en av dessas fotografer, vet tyvärr inte vem), DN:s New York-stringer Lennart Pehrson, Sveriges Radios Washington-korrespondent Ginna Lindberg, TT:s utsände Lars Larsson och Aftonbladets New York-korrespondent Per Bjurman.

Vilka ströks från listan? Jo, bland dem som så sent som idag blev portade lär bland andra ha funnits (gissar jag med utgångspunkt från vilka som var med igår): Svenska Dagbladets Washington-korrespondent Karin Henriksson, Dagens Industris New York-korrespondent Mikael Törnwall, Sydsvenskans New York-medarbetare Johan Anderberg och Expressens nye New York-korrespondent Peter Suneson. (DN:s Washingtonkorrespondent Michael Winiarski har ännu inte tillträtt sin tjänst.)

Enligt uppgift så prioterades högsta möjliga räckvidd; därför fick Aftonbladet och Dagens Nyheter företräde framför de andra tidningarna.

Det innebär att den svenska presskårens Washington-doyenne blev struken från listan. SvD:s Karin Henriksson – som bott här i 22 år och vars USA-erfarenhet är oöverträffad – blev tvungen att skriva om toppmötet utan att ha haft en vettig möjlighet att lyssna till vad som hade avhandlats, och med ledning endast av Reinfeldts egen efterföljande pressträff för svenska journalister. Dessutom med maximal stress, eftersom pressläggningen i Stockholm ägde rum ungefär samtidigt. Det blev en av Karins värsta arbetsdagar någonsin, sade hon efteråt.

Ingen urvalsprincip är väl helt rättvis. Men som Karin själv konstaterade: Det är väl rimligt att de medier som valt att ha en kontinuerlig bevakning med kontor i Washington (SvD, SVT och SR) hade fått företräde. Eller att hon som hade omedelbar deadline hade fått prioritetet före åtminstone någon av de tre TV-personerna (som kunde knåpa med sina inslag hela natten, till morgonsändningarna, och som rimligen hade tillgång till de internationella nätverkens bilder från presskonferensen).

Svenska Dagbladets redaktionsledning har i alla fall lämnat en formell protest om urvalet till UD.

/Gunilla Kinn

P S Se även: SvD protesterar mot Vita huset-gästlista, del I som mest handlar om mig själv.

SvD protesterar mot Vita huset-gästlista, del I

WASHINGTON Jag hade inte alls planerat att fara till Washington, i synnerhet inte som jag inte hade några direkta uppdrag här.

I god tid fick jag veta av svenska ambassadens två pressråd att det inte skulle gå att få med mig på någon av de platser som stod till förfogande för de svenska journalisterna, i samband med Vita husets pressarrangemang i anslutning till mötet mellan USA:s president (Obama) och EU (företrätt av Reinfeldt och Barroso).

Det är trångt om saligheten i Ovala rummet, och självklart kan inte alla få plats. Men i söndags kom beskedet om det extra bilaterala mötet mellan Obama och Reinfeldt, det som ägde rum igår!
Eftersom det internationella intresset kunde antas vara mindre för det än för dagens aktiviteter fanns en hel del svenska pressplatser att fördela. Så jag fick en av dem – vilket jag är väldigt glad för, eftersom det inte är ofta man får en sådan möjlighet (det gick till exempel inte att få vara med när George Bush träffade Göran Persson för några år sedan).

Det hittills enda, professionella resultatet av det hela kunde ni se ju här (undrar hur många gånger jag länkat till den bilden nu, haha?!).

Men det ger väldigt mycket för en frilansjournalist att vara med i sådana här sammanhang: inte minst är det bra för framtida nyhetsartiklar för TT och andra medier att ha hört såväl Obama som Reinfeldt tala om klimatfrågan, om Afghanistan och annat. Man träffar branschfolk, får tips, bakgrundsförklaringar och annt matnyttigt.
Igår, på presskonferensen på House of Swedens tak, fick jag såväl ett intressant resonemang om Obamahypen av Reinfeldt (hur jag nu ska använda det) som om lite allt möjligt av Bildt, och talade dessutom med ambassadör Jonas Hafström om ett och annat som också kan komma att bli stories.
Och i Vita husets pressrum träffade jag helt oplanerat på en person som jag genast insåg var ett klockrent porträtt för någon svensk tidning, vilket det också kommer att bli (mer om det någon annan gång)!
Inte nog med det, jag träffade en bekant SIPA-alumnus, vars flickvän jag en gång intervjuat, och som visade sig vara kompis med en av presskillarna på Vita huset, vars presskort jag fick. Man vet aldrig när det kan komma till användning... ;-) Sådant händer inte om man sitter hemma.

Journalism is the art of hanging around, som Gay Talese brukar säga.

Jag kommer att lägga upp lite fler av mina bilder kring alla arrangemang senare, så får ni se hur det såg ut i bland annat Ovala rummet.

Men idag var det alltså dags för de stora elefanterna att dansa – i Rosenträdgården utanför Vita huset, närmare bestämt.
Jag var så nöjd med gårdagens händelser att det inte gjorde mig det minsta att inte ha fått plats. Det fanns denna gång nämligen än färre pressplatser för svenska reportrar.

Och hur de kom att fördelas handlar nästa bloggpost om (se rubriken). Ska skriva mer sedan jag promenerat i ... höstsolen, tänkte jag skriva, men den har visst redan försvunnit...

/Gunilla