Kejsaren är flådd?

STOCKHOLM Andreas Ekström har ofta en oslagbar formuleringsförmåga. Senaste exemplet:
”...där någonstans blir kejsaren inte naken, utan flådd”.
Detta apropå Ajour, som jag själv inte har hunnit läsa ett smack av ännu, och inte ens hade sett minsta förhandshypegrej om. (Jag är för närvarande helt uppslukad av att flytta, från tre ställen på två kontinenter på samma gång, så det är inte mycket annat än att slita i flyttkartonger som hinns med just nu!).
Hela texten finns i Sydsvenskan.

/Gunilla

Journalistik med och utan handklovar

Foto: Åsa Linderborg/Aftonbladet Kultur

STOCKHOLM Jag är ingen aktivisttyp och deltar av princip sällan eller aldrig i politiska och aktivistiska aktioner – men undantaget är när det handlar om journalistik och därtill relaterade frågor, såsom yttrandefrihet och pressfrihet.
Idag på förmiddagen deltog jag i aktionen Journalisternas solidariska fängelseaktion genom att ”kedja fast” mig utanför Kronobergshäktet i Stockholm. Jag kunde när som helst ta loss kedjorna själv och vandra bort om jag hade velat, men det var faktiskt ändå ganska obehagligt att sitta med trånga handklovar om handlederna.

Jag valde att tillbringa aktionstiden med att försöka skriva så gott det gick, trots kedjor och handklovar. Dels för att det kändes symboliskt i allmänhet, dels för att det kändes bra att skriva just den texten (som handlar om hur unga armeniska kvinnor och flickor tillfångatogs och rövades bort som tjänstehjon och sexslavar efter folkmordet i Armenien 1915, mer om det senare) just så.

Mer än så här hinner jag just nu inte skriva om aktionen, eftersom jag är på väg till Varberg (av alla ställen). Men jag rekommenderar er som läsning denna bloggtext av frilansjournalisten Fredrik Quistbergh om aktionen som stöd för (frilans)journalistik på fältet. Citat:

”...trots att de frilansjournalister som försöker göra journalistik fyller en viktig funktion är arbetsvillkoren usla.

De flesta frilansjournalister har mycket sämre skydd ute på fältet än sina fast anställda kollegor. Svenska TV-bolag anlitar exempelvis privata företag för att ta hand om säkerhetsfrågan för sina anställda. Nyhetsteamen kan ha välutbildade livvakter under dygnets alla timmar när de är ute på uppdrag. Men när samma bolag anlitar frilansare är de inte lika nogräknade med säkerhetsfrågan. Det är något frilansjournalisten får fixa på egen hand.

Frilansjournalisternas får, i princip utan undantag, aldrig betalt för det jobb de lägger ner. Det finns minimirekommendationer som chefer, redaktörer eller andra beställare skulle kunna följa. Men för ett journalistiskt jobb som tar mer än ett par dagar att göra finns det ingen som kommer i närheten av att betala enligt rekommendationerna.

Frilansjournalister får också förbereda sig på idéstöld, skambud eller erbjudande om att jobba på spekulation.”

(– – –) [Läs gärna det långa exempel jag klippt bort här, om frilansjournalister v s golvläggare. /GK]

”Men om nu frilansjournalisterna har så usla villkor och blir så illa behandlade, varför fortsätta? Varför inte söka en trygg anställning eller byta yrke? Jag kan bara svara för mig själv. Och jag tycker det är viktigt med journalistik. Möta människor, rikta ficklampan mot världens ljusskygga platser och andra skumma företeelser. Det är ingenting som jag har råd att göra hela tiden. Men någon eller några gånger per arbetsår försöker jag skapa utrymme för egna journalistiska projekt. Men då förutsättningarna hela tiden försämras vet jag inte hur det blir i framtiden.

En sak är jag dock säker på. Världen behöver fler journalister som Martin Schibbye, Johan Persson och Dawit Isaak. Journalister som trots usla arbetsvillkor tycker det är så viktigt med journalistik att de är villiga att sätta sin egen säkerhet på spel. Men ska de verkligen behöva riskera livet eller flera år i fängelse? Ministrar, chefer, redaktörer och andra med makt och inflytande borde förbättra situationen och möjligheterna att bedriva journalistik. Om det inte sker någon positiv utveckling finns lär vi se ännu mindre journalistik i framtiden.”

Gunilla

Avslagen champagne med bitter bismak

STOCKHOLM Ser man på, Expressen svalde betet från Filip och Fredriks Breaking the News. Min man (ja, jag vet att jag inte bloggat om bröllopet...) skriver kloka ord om varför det är fel att ställa till med ett sådant TV-jippo som att korka upp oädelt bubbel – utan bubblor – från Hitlers bunker: http://www.edwardblom.se/2011/08/25/champagne-med-otrevlig-bismak

Vi var inte så glada när vi igår kväll, med bara några timmar kvar till direktsändningen, insåg att redaktionen *glömt bort* att berätta för Edward att det var just den gamla champagnen han skulle få prova. Rättare sagt, de hade *inte hunnit*. Vi upptäckte det själva av en slump, på Kanal 5:s hemsida.

Synd för Expressens förstasides-makare att det visst inte hade hänt något annat viktigt i världen än detta igår eller i natt.

Uppdatering: Här kan ni läsa mer om det jag ovan kallat ”betet”, och här ”rasar” Edward.

(Aftonbladet har tyvärr dålig koll på tempusformer. Rubriken borde inte ha varit ”...fick inte veta att han drack Hitlers champagne”, som om vetskapen kom i efterhand – utan såklart ”...att han skulle dricka Hitlers champagne”. Dels drack han ju ingenting, dels fick han ju veta i förväg vad det handlade om – om än med väldigt kort varsel.)

/Gunilla

Korrespondentträff på Södran

STOCKHOLM Om jag hinner idag ska jag på Sveriges Radios traditionella korredag på Södra Teatern – det brukar vara väldigt trevligt. Inte minst att träffa kollegerna – de från radion och andra in- och utrikesplacerade som brukar hitta dit.
Programmet för eftermiddagen hittar ni om ni följer länken ovan.
Ni som inte kan komma till Södran kan åtminstone höra en del av seminarierna direkt i P1 från kl 15, och gissningsvis senare som poddsändningar på sr.se.

Uppdatering: jag hann inte! Otroligt tråkigt. Detta var en av de få saker jag verkligen hade bestämt att jag skulle göra denna sommar.

/Gunilla

Mecenatstafett

STOCKHOLM Just nu måste jag prioritera annat skrivande än bloggandet, för att inte tala om allt annat som händer just nu. Men jag vill gärna tipsa om Andreas Ekströms arbetsstipendium till Leif Alsheimers minne, tänkt för reportageboksskribenter med förlagskontrakt. Utmärkt! Se även Isobels text om Mecenater i tiden.

/Gunilla

Kungabildskontext

Så här såg det ut när M/Y Ancylus styrde upp längs med briggen Tre kronor af Stockholm i juli.

Vare sig Expressen eller Svensk Damtidning som publicerat bilderna valde någon av dem jag skickat där man kunde se detaljer av briggen, för att förstå vad kungafamiljen tittade på – som denna:


Men, men – man kanske kan förstå att de föredrog denna:


Här kan ni se hur jag (med Astrid, fem år) såg ut strax innan foto-tillfället helt oväntat dök upp. Kameran i högsta hugg, givetvis – och det var ju bra det, som det visade sig.


/Gunilla

SR P1 Kulturnytt om Seierstad-domen

STOCKHOLM (Något omskriven och uppdaterad med länkar) Häromveckan hade vi en diskussion inte minst i kommentarfältet om Oslo-domen mot Åsne Seierstad och hennes norska förlag, för att hennes bok Bokhandlaren i Kabul kränkt ”privatlivets helgd” för bokhandlarfamiljen.
Helt osökt lyckades vi – som vanligt, höll jag på att skriva – även komma in på Jan Guillous Ondskan och inte minst Liza Marklund&Mia Erikssons Gömda ... men i de fallen handlar ju debatten inte så mycket om privatliv som om ”sant och falskt i förment icke-fiktiva böcker”.

Det har inte skrivits särskilt mycket alls om domen mot Åsne Seierstad i svenska medier, vilket måste bero på att det var för varmt och för många kulturskribenter på semester när den kom.
Det är märkligt, för domen är ganska häpnadsväckande – och de flesta svenskar som följt det hela avfärdade nog de afghanska personernas rättsliga anspråk för flera år sedan. Jag hade åtminstone inte en tanke på att det hela skulle bubbla på i en norsk rättsprocess.

Men idag sändes äntligen ett inslag i P1:s Kulturnytt med en sådan jämförelse till svensk lagstiftning som jag efterlyst, samt referenser till artiklar i The Guardian och Süddeutsche Zeitung. Ska bli mycket intressant att läsa dem när jag har tid.

Som jag skrivit tidigare har jag dessvärre inte läst Bokhandlaren i Kabul, men jag har ju läst massor om den – både recensioner, allmänna artiklar och intervjuer med Seierstad.
Jag minns att New York Review of Books (tror jag det var) hade en mycket skarp sågning när boken kom ut i USA, en recension som anklagade boken från ett postkolonial-teoretiskt perspektiv – alltså tog upp temat ”västerländsk kvinna lämnar ut familj i fattigt land”.

Sådana recensioner har förekommit i Sverige också, men jag tror inte de har fått särskilt stort genomslag. Jo förresten, Moa Matthis skrev en sådan poko-text som fick viss uppmärksamhet (hittar den inte på nätet).
Men på det stora hela måste Sverige vara ett av de länder där Seierstad överlag fått bäst mottagande (jag tror i alla fall att hon bemötts med betydligt mer avundsjuka och missunnsamhet i norska medier).

I en intervju i tidningen VI resonerade Nina Solomin (som ju själv jobbat med deltagande observationer som metod till sina böcker OK, Amen och Gränsen – och grubblat mycket över det) med Åsne Seierstad om det problematiska och manipulativa i att lämna ut en familj man bor hos.
Jag tycker nog att Seierstad försvarar sig ganska bra, med att hon inte var där som en vanlig gäst utan som journalist. Det är intressant att läsa hennes beskrivningar i VI och annorstädes om hur bokhandlaren själv tagit vara på situationen och klivit ut i rampljuset så ofta han kunnat.
Men Seierstad verkar trött på frågan – och är inte lika genomreflekterad som jag vet att Solomin skulle ha varit, om det varit hon själv som fått frågan. (Transparens: jag känner Nina, och tog omslagsfotot till OK, Amen.)

Jag hejar ändå på Åsne Seierstad i den debatten, om ni vill veta, även om jag som de flesta utrikesjournalister lider av Seierstad-komplex. Hon måste ha rätt att ge sin bild av Afghanistan-familjen, har jag tänkt, och det skulle vara helt omöjligt att inhämta godkännande från alla personer någonstans man skriver om.

Men hon medger själv att hon tydligen gått för långt ibland, exempelvis med badhusscenen /se kritik av hennes utlämnande beskrivningar av de nakna kvinnokropparna här/ som redigerats bort i senare upplagor. Detta i en intervju med Guardian, som intervjuade Åsne Seierstad häromveckan.

Fast hon säger också (min markering):

"If I write a book in future, I may decide to take the precaution of going back to every person I interview, reading their quotes back to them and asking them to sign a letter, saying it is accurate," she says. "Journalism is moving into a different world where we are held to almost impossible standards. In everything I write, ever again, I need to make sure I am 100% accurate. A journalist can get away with this sort of controversy once, but I can't survive it again."

Och det är märkligt att svenska kulturredaktioner inte tagit upp detta i högre utsträckning. Såvitt jag vet.

@@@@@@@@@@@@@@

Nu har jag skummat Conor Foleys text i Guardian. Den åtföljs av många intressanta kommentarer, varav en del stödjer Åsne Seierstad och andra inte. Nedan några exempel ur högen.

”Seierstad's book appealed to the Muslim-haters of Europe and the US with the blinkered, ethnocentric, and typically parochial Norwegian smugness with which it painted the Kabul bookseller as a bastard who oppressed and exploited women while himself being oppressed by the fundamentalists who were taking over the country. Conclusion: Muslims are a total loss.”
(VoNguyenGiap)

”I think Ms Seierstad deserves more credit than she is given in this piece. Having lived with a family in Kabul with the idea of writing a book, with their permission, she could have come back and written a journalistic account. She could have used real names throughout, described real locations, and retold real events. That is what journalists do.

(– – –)

This case is a dangerous precedent, and I hope it is overturned on appeal. It would stop journalists telling the truth if that truth offended some other culture's ideas of propriety, and deter authors from creating compelling stories based on real events and characters. We'd be worse off as readers either way."

(Peter Jackson)

Tyvärr lyckas jag inte alls hitta texten i Süddeutsche Zeitung! Den finns kanske helt enkelt inte på nätet, men enligt detta referat i Der Spiegel håller kulturchefen Thomas Steinfeld med Conor Foley om att Seierstad borde ha förstått att hennes text kränkte de afghanska kvinnorna.

Nå, allt detta kanske vi får anledning att återkomma till. Domen i Oslo har ju överklagats – och Seierstad har förklarat sig beredd att gå ända till Europadomstolen.

/Gunilla

P S Har ni inte redan gjort det kan ni gott läsa Monica Antonssons Newsmill-text om varför de som hängdes ut i Gömda och Asyl har betydligt större anledning att få skadestånd än Bokhandlaren i Kabul.
Som jag skrivit tidigare har de böckerna även sålts i Norge, vilket torde ge det norska rättssystemets jurisdiktion. Jag vet dock ej om det gäller även den ökända Bonnier Alba-versionen, där de värsta textpartierna fanns med.
Det vore kul om Per Svensson ville skriva fler texter om problematiska genrer i Sydsvenskan, apropå Seierstad och kanske återigen apropå Marklund.

Foto: anonym Tahiti-fotograf för Expressen

STOCKHOLM Jag hade helt fel när jag spekulerade om att det var en Säpovakt som tog Tahiti-bilderna på kronprinsess-parets smekmånad åt Expressen.
Det var helt enkelt en lokal fotograf, och anledningen till att vederbörandes namn inte publicerades med byline var för att man inte ville ge Aftonbladet några ledtrådar. Jag kom inte ens på den möjligheten ... och tar därför på mig en rejäl dumstrut.
Dagens Media skriver om detta, men också att Aftonbladet trots allt drog det längsta strået (ekonomiskt) eftersom de sålt foton för en miljon kronor. Oj!

/Gunilla

Gå en kurs, lär mise en place

STOCKHOLM För några år sedan blev jag helt besatt av att gå matlagningskurser, detta sedan jag fick förmånen att delta i ett fem dagar långt så kallat boot camp på The Culinary Institute of America i Hyde Park i New York (vilket jag skrev ett rejält reportage om för Gourmet).

Jag gick sedan några endagskurser på CIA – med inriktning på moderna desserter och gourmetmatlagning – och även en fantastisk kurs på Restaurangakademien i Stockholm: Teknik för hemmakocken.
Den leddes av Andreas Hedlund, som är fantastiskt duktig inte bara som kock/restaurangchef utan även som pedagog och lagledare. Till den grad att jag senare intervjuade honom för tidningen Chef.

Nu sitter jag och kollar igenom höstens kursutbud på skolorna både i Stockholm och New York, och noterar att det finns hur många spännande kurser som helst. Vore jag bara här skulle jag välja Restaurangakademiens Fina fiskar och skaldjur, Bli din egen Årets kock, Skördefest, Fransk matlagning – eller helt enkelt gå om Teknik för hemmakocken...
En vacker dag kanske jag rentav lyckas vara hemma när Lisa Förare Winbladh har någon av sina kurser också.
Som tur är finns det gott om lockande varianter även i Hyde Park, exempelvis Artisan Breads at Home och Under the Sea.

Min erfarenhet är att man hinner lära sig förvånansvärt mycket även på en endagarskurs, och rent makalöst mycket på fem dagar. (Boot camp-kurserna på CIA har även mer avancerade deltagare som ofta redan jobbar i branschen på ett eller annat sätt, medan endags-varianterna mer befolkas av glada och i och för sig duktiga amatörer.)

Jag har ett särskilt gott öga till vissa rätter som jag fått lära mig laga från grunden av mina lärare: som risotto och crème caramel.
Men det bästa med att gå en matlagningskurs är faktiskt inte allt gott man får laga och äta, eller de tillagnings- och uppläggningstekniker man får lära sig. Nej, det bästa är att man får lära sig värdet av att göra en schysst mise en place, det vill säga en metodik för att förbereda råvarorna och tillagningen utan att det blir kaos i köket. Som alla matlagningsproffs vet är det en bra mise en place som skiljer proffsen från amatörerna i köket. Otroligt bra – jag har betydligt bättre ordning när jag lagar mat numera, tack vare kurserna, även om det är långt kvar till perfektion. Inte nog med det, mise en place-metodiken är utmärkt att använda även i administrativa arbetsuppgifter och exempelvis journalistik (detta får jag kanske utveckla någon gång).

Ni som har möjlighet borde verkligen prova på Restaurangakademiens kurser! Finns det någon som gått någon riktigt bra matlagningkurs, i Sverige eller någon annanstans, som ni kan rekommendera?

/Gunilla

Apropå så‘na där gratisbloggare

STOCKHOLM Ingen ny insikt, men den förtjänar nog att hamras in igen:

”Om vi journalister ska överleva i vårt yrke måste vi lära oss att tänka på läsarna i första hand, inte oss själva. Att det i dag finns bloggare som kan ämnen bättre än professionella journalister – och bevakar dem snabbare – är enbart ett problem för just journalister, inte för läsarna.”

Jan Gradvall (tillägg till en krönika som annars handlar om new journalism)

/Gunilla

Satir över Haiti-rapporteringen

STOCKHOLM En text med några grundläggande råd om hur vi västerländska reportrar (inte) bör skriva om Haiti...ur Huffington Post och denna blogg, av den amerikanska frilansjournalisten Anzel Herz. Ett långt citat ur inledningen:

”For starters, always use the phrase 'the poorest country in the Western hemisphere.' Your audience must be reminded again of Haiti's exceptional poverty. It's doubtful that other articles have mentioned this fact.

You are struck by the 'resilience' of the Haitian people. They will survive no matter how poor they are. They are stoic, they rarely complain, and so they are admirable. The best poor person is one who suffers quietly. A two-sentence quote about their misery fitting neatly into your story is all that's needed.

On your last visit you became enchanted with Haiti. You are in love with its colorful culture and feel compelled to return. You care so much about these hard-working people. You are here to help them. You are their voice. They cannot speak for themselves.

Don't listen if the Haitians speak loudly or become unruly. You might be in danger, get out of there. Protests are not to be taken seriously. The participants were probably all paid to be there. All Haitian politicians are corrupt or incompetent. Find a foreign authority on Haiti to talk in stern terms about how they must shape up or cede power to incorruptible outsiders.

The US Embassy and United Nations always issue warnings that demonstrations are security threats. It is all social unrest. If protesters are beaten, gassed, or shot at by UN peacekeepers, they probably deserved it for getting out of control. Do not investigate their constant claims of being abused.

It was so violent right after the January 2010 earthquake. 'Looters' fought over goods 'stolen' from collapsed stores. Escaped prisoners were causing mayhem. It wasn't necessary to be clear about how many people were actually hurt or died in fighting. The point is that it was scary.”

Det stämmer verkligen att journalister har svårt att låta bli att alltid noga nämna att landet är västra halvklotets fattigaste, för att bara ta upp inledningsexemplet. I mina artiklar och reportage har jag förmodligen gjort mig skyldig till de flesta av klyschorna, dock inte alla (hoppas jag). Texten är för övrigt uttalat inspirerad av denna Granta-klassiker om gängse Afrika-rapportering.

/Gunilla

Ris och ros till SvD; ros till AB:s romreportage

BORGHOLM ”Hur gör man en tidning?” frågade femåriga Astrid mig allvarligt och apropå ingenting särskilt vid frukostbordet idag.

Så jag försökte efter bästa förstånd förklara att det är massor av olika personer som bland annat planerar, skriver i, fotograferar bilder till, hittar på rubriker, trycker och delar ut tidningen, och att den kommer nästan varje dag.
Jag är inte helt säker på att hon och storasyster Clara riktigt begrep, men de fick några ledtrådar inför framtida tidningsspaningar i alla fall.

Och PK-faster, det vill säga jag, fick en bra anledning att visa tidningen som låg framför oss – dagens Svenska Dagbladet – och berätta om barn i världen som tvingas arbeta, men att utvecklingen ändå kan gå åt rätt håll. Detta apropå Mangha Rams berättelse för Agneta Lagercrantz på Idagsidan om hur han gick från skuldslaveri till läkarstudier. Det var en nyhet som funkade att göra om till en stor och viktig berättelse för småtjejerna (som konstaterade att de inte skulle vilja bo i Pakistan). Sedan åkte de iväg och badade på Böda Sand, men jag kan tänka mig att vi återkommer till det där med barnarbetare som inte får gå i skolan någon annan gång. Eller till hur man gör tidningar.

För övrigt vill jag rekommendera dagens understreckare i Svenska Dagbladet, om de fotografier som tyska soldater tog under andra världskriget. Otroligt intressant läsning!
Här är ett trivialt men ändå belysande exempel på poängen med nätet: ett enda foto rymdes, i liten skala, i papperstidningen, men 14 på nätet.



Måste också kommentera att det var väldigt konstigt med SvD:s nyhetsjobb om vårdplatser, där det i ingressen påstods att Sverige har den lägsta andelen vårdplatser i världen. De andra länderna vars vårdplatsantal redovisades låg alla i Europa, utom ett: USA. Konstig definition på ”världen”, får man nog säga... Världen ≠ västvärlden.
Möjligen hade ingresstexten kunnat handla om att Sverige har världens mest effektiviserade vård. Inte samma sak.

Med tanke på allt hat som spys över Aftonbladet just nu, inte minst i läsarkommentarerna till allehanda blogginlägg om Littoringate II (och det är en väldigt intressant debatt om pressetik, politik och journalistik, om man rensar bort de värsta tokstollarna och konspirationsteoretikerna):

Det är synd att så få uppmärksammar den satsning Aftonbladet nu gör på att uppmärksamma zigenarnas/romernas situation i Europa, genom ett stort antal reportage ur människorättsperspektiv signerade stjärnreportern Peter Kadhammar.
Jag har hittills bara läst första dagens texter, om hur utbildningsväsendet och samhället misslyckats med att integrera romer, men de var förstås mycket intressanta.
Jag gick själv i en skola med många romska barn, och är uppvuxen med böckerna om Katitzi – så jag slukar sådana här reportage. Gör det, ni också!

/Gunilla

Intervjuteknik i Kabul

STOCKHOLM Missa inte Jenny Nordbergs krönika i SvD, om svårigheterna att överhuvudtaget förstå något om afghaner (och andra personer som journalister och andra kan få för sig att vilja intervjua, eller försöka begripa sig på)!

/Gunilla

Robotintervjuer eller samtal

STOCKHOLM Marie Demker, professor i statsvetenskap, skriver om hur det är att bli intervjuad av mer eller mindre initierade och intresserade journalister:

"...allt för ofta får jag samtal där jag mitt i resonemanget avbryts av ett ”inte så fort” eller en fråga om den exakta ordalydelsen i den mening som jag inledde samtalet med… Det är då uppenbart att den journalist som ringt upp mig inte är intresserad av det ämne hon/han skall skriva om och inte heller intresserad av att förstå vad jag säger. Istället är det behovet av att få ett pratminus – vilket som helst? – som hon/han kan lägga in i texten. Det är oftast de journalisterna som inte vet varför de ringt mig. Att de inte vet varför det blev just jag visar sig när de först efter intervjun frågar huruvida jag är ”statsvetare” och om jag forskat om ”det här” (vad det nu är för ämne).
Jag skulle helst vilja lägga på luren när de här samtalen dyker upp, men snäll och vänlig som jag är försöker jag göra det bästa av situationen."

Många nyhetsreportrar kan nog känna igen sig i båda sorterna Demker delar upp oss i: de som samtalar och vill förstå, och de som mest är ute efter ett snabbt citat (och behandlar henne som en robot).

/Gunilla

Brooklyn, absolut!

NEW YORK/STOCKHOLM Min sista kväll i New York tillbringade jag i Crown Heights/Clinton Heights, med att hänga på Rush Gallery, på Norah Jones-konserten på Celebrate Brooklyn-galan i Prospect Park och på Cubana Café.
Allt givetvis *jobb* (en intervju/ett porträtt)! Kommer i ett svenskt magasin en vacker dag. My kind of work. Trots att det tyvärr hällregnade, ihållande, och vi var utomhus en hel del av tiden.
Affischen ovan fotograferade jag på tunnelbanestationen Clinton-Washington.

/Gunilla

Besök i byn Santo 5

NEW YORK Jag har en hel del så kallade genre-bilder från Port-au-Prince, det vill säga fotografier med allmänna motiv som inte hör ihop med något specifikt, insålt reportage – och då har jag en tendens att slarva med att skriva ner namn på precis alla människor jag fotograferar.

Det är en kardinaldygd att alltid ta namn på alla avporträtterade – men dessvärre blir det inte alltid av. Tar man fram en kamera i ett land som Haiti är man genast omgiven av massvis av busiga och nyfikna barn, och man har fullt sjå att skoja med dem, fotografera dem, visa dem kamerans skärm, låta dem låna kameran etc.
Att dessutom leta upp föräldrar och någon som kan tolka/skriva för att få med alla namn, när chansen att bilderna alls kommer att publiceras ändå är minimal – nja... Det blir inte av.
Fast mitt största problem är inte att ta namn, utan att sedan hålla reda på var jag skrivit ner dem, eller var på bandspelaren namnen lästs in... Och vad gäller just detta bybesök handlade det mest om tidsbrist – jag visste att en person väntade på att ta mig tillbaka till sta'n innan det blev mörkt.

Barnen på bilden bor i alla fall i byn Santo 5, en bit utanför Port-au-Prince. Jag har vissa planer på att flytta in i ett visst hus där en kort tid, eftersom jag känner just dessa ungars grannar... Så det vore lätt att ta reda på vad de heter!

I samband med jordbävningen i januari ville donatorerna i vissa amerikanska församlingar ge pengar till husbyggen i detta område – som inte är ett av de mest drabbade områdena, men som ni kan ana är fattigt. Rejäla hus är det absolut bästa man kan bekosta i Haiti just nu. Både regn- och orkansäsongen har börjat, och de närmaste månaderna kommer det inte att bli roligt att bo i de haitiska flyktinglägren... Särskilt inte för dem som ännu inte ens har ordentliga tält, utan bor under uppspända skynken och presenningar.

Kruxet, förutom allmän tröghet i att komma igång med den långsiktiga återuppbyggnaden och oklar ansvarsfördelning mellan den haitiska regeringen och FN samt andra internationella aktörer, är: tomter och markrätter. Det får jag återkomma till någon annan gång.

Men 6 000 dollar från amerikanska givare räckte till det prima huset nedan, som på några veckor byggdes upp på en tomt i Santo 5 som hade en klar ägare.
Framför huset ser ni de unga murarna, som lärt sig massor av att bygga detta hus och gärna vill mura fler. De som ska bo i huset får själva fixa fasadputs och målarfärg. Jämför denna kåk med skjulen på bilden ovan (de ligger alldeles intill varandra).

Kanske återkommer jag med namnen på de stolta murarna!

/Gunilla

Vykort från Port-au-Prince

Hjärtliga hälsningar från Carrefour Feuille, fem minuter med bil från mitt hotell! Det är ett av de områden som drabbats värst av jordbävningen i januari. Samtidigt såg det rätt illa ut även tidigare...

Detta är en av de sista bilder jag tog i Port-au-Prince, innan jag for hem till New York. Om det inte framgår så regnade det.

Försök tänka er in i vad som händer när det regnar: jord och sopor sköljs nerför slänterna; tält och skjul fylls av vatten, allt blir vått, de små varulager människor skrapat ihop för att ha något att sälja måste skyddas från förstörelse... Och dessa tropiska regn, som åtminstone är varma, kommer att hålla på länge.

Jag har alltså överlevt trafiken, eventuella nya naturkatastrofer, att klättra omkring i raserade hus, att glida omkring bland berusade ynglingar kvällstid i ett av tältlägren och att flyga hem över Atlanten. Undrar vad min mamma oroade sig mest över med resan? Troligen allt detta och många andra saker.

Om några månader lär jag vara tillbaka i Haiti igen. Fler foton från resan lär dyka upp här på bloggen framöver, kanske också ett bildspel!

Vi tar en bild till:

Jag måste medge att jag strax innan jag tog dessa fotografier, på väg hem från ett lyckat sopsorteringsprojekt (!) i Carrefour Feuille, sade till mitt resesällskap något i stil med: "Wow, this is great! Please stop here!".
Detta i ren förtjusning över att jag upptäckte en plats där det var extra bra att parkera bilen vi färdades i (en FN-jeep) och extra bra att stå för att få en panoramisk överblick av förödelsen i dalgången. Ett fint så kallat fototillfälle, med andra ord.
Och en stund kände mig som en riktig "disaster tourist" som frossar i elände.
Tills jag kom på att jag faktiskt for till Haiti för att dokumentera hur det ser ut där fyra månader efter katastrofen. Jag befann mig just precis där jag skulle.

/Gunilla

Prinsesspaparazzo de luxe

NEW YORK Sist i min långa bloggpost om prinsessbevakningen på Newark förra helgen och i denna kortare text skrev jag att jag tyckte det är komiskt att det var just Verdens Gangs USA-korrespondent som tog det enda fotografiet av prinsessan Madeleine – reportern/skribenten Anders Giæver. Trots hård konkurrens från flera av Sveriges allra skickligaste pressfotografer.

Nu har jag upptäckt att lite surfande via Wikipedia gjorde allt än mer komiskt!

Anders Giæver är nämligen inte bara korrespondent, författare, före detta kulturredaktör och före detta ledarredaktionschef – utan även vän med det norska kronprinsessparet, enligt ... VG, som problematiserar vänskapsförhållandet i denna artikel.

Ännu intressantare är denna VG-artikel, där man bland annat kan läsa om det så kallade Washington-seminariet och mer information om hur vänskapsbanden knutits i Oslo.

Nog är det väldigt ironiskt att just han i lördags plötsligt råkade bli prinsesspaparazzo. Från kungafamiljsvän och elitjournalist ur det norska kulturetablissemanget till del av ett "paparazzipack" och "medieslödder" – med flera invektiv – på en tusendels sekund.

Nå, denna lördag kommer han att få syssla med lite tyngre grejer, nämligen att rapportera från New Orleans. Jag har några svenska kolleger som också blivit utsända dit idag, och jag är förstås lika avundsjuk på det som på alla deras resor till Haiti, Island och så vidare...

Men, vad är väl en bal på slottet (=metafor för att hänga vid Louisianas kust och intervjua katastrofdrabbade, vietnamesiska räkfiskare, vilket jag gjorde 2005, även om jag inte skrev om dem då)?!
Det ser ut att bli en underbart skön helg här i New York, så kanske är det de resande journalisterna som är mest avundsjuka på oss som får stanna här hemma i lugn och ro.

Uppdatering: som Malin påpekar i kommentarfältet så är Fredrik Skavlan centralpunkten i det norska kultur- och medieetablissemanget. Fast det är förstås troligare att han kommer att få intervjua prinsessan Madeleine än smygfotografera henne.

/Gunilla

Två journalistik-länkar

NEW YORK Min idol Nicholas Kristof twittertipsar om två artiklar om journalistik som alla medieintresserade gott kan ta ta del av:

Washington Post – The dangers of embedded journalism, in war and politics

"I fear that embedded media are becoming the norm, and not just when it comes to war. The chroniclers of political and cultural debates increasingly move in a caravan with one side or another, as well. This nonmilitary embedding may have a different rationale, but there's a similar effect that comes with traveling under the canopy of a particular candidate, party or community. Journalists gain access to information and talkative sources, but also the distortions and biases that come with being "on the bus" or "on the plane.""

Slate – Why Not Pay Sources?

"Who benefits when sources aren't paid? If a whistle-blower gives me a hot scoop for free, I might get a raise or even a book contract out of it. My publisher may sell more ads. Everybody up and down the chain will profit except the source. Is that right? Is that ethical? If the source were really smart, he'd take his whiz-bang material to a book publisher himself. There, selling your story isn't unethical. It's business as usual!"

/Gunilla

Kvällsmedierna har inte frossat (såsom påstås)

NEW YORK Kan bara hålla med Jan Helin här: http://blogg.aftonbladet.se/janhelin/2010/04/etik-och-smak-ar-inte-samma-sak

"Slentrianmässigt sägs från vissa debattörers håll att vi frossat i detaljer i den påstådda otrohetsaffären. Jag håller inte med om det. Vi har varit mycket restriktiva med detaljer kring vad som egentligen skedde mellan den norska kvinnan och Jonas Bergström. Det som tagit plats i tidningen och på sajten är beskrivningar av hur hovet reagerat och hanterat situationen och vem den norska kvinnan är."

Det stämmer verkligen! Både för Aftonbladet och Expressen! (Vad jag vet, men jag har nog läst allt de skrivit på nätet.)

Både Helin och Thomas Mattsson brukar ofta avfärda kritik mot kvällstidningarna för att den är slentrianmässig och okunnig, och enligt min ringa mening stämmer det också, här i alla fall.

Synd att han inte skriver något om hur det kommer sig att de tu avbröt den planerade bevakningen i lördags kväll... Men det har ni ju å andra sidan kunnat läsa om här (se rubriken).

Jag har funderat på om min rapportering i lördags – utförlig redovisad i texten vid länken ovan, med bevekelsegrunder och allt – var "att göra en BBC" eller ej?
Jag skrev ju förvisso om kvällsmediernas rapportering. Men jag har kommit fram till att det snarare var "att göra en Gunilla" eller "journalism Gunilla style". Jag åkte dit för att kolla läget, och det som var den mest intressanta nyhetsstoryn just på lördagseftermiddagen var det jag skrev – fastän det var Plan B eller C.
För även jag skulle förstås ha vinklat på prinsessan Madeleine herself om så varit möjligt, här handlade det ju heller inte längre om *skvaller*. Men jag åkte ju till flygplatsen förutsättningslöst, i vetskap om att jag med 99 % sannolikhet inte skulle se skymten av henne.
Och fastän min text var något föråldrad bara några timmar efter att den gavs ut.

För "att göra en BBC" sker väl i soffor och på redaktioner, det vill säga då ingår väl inte eget fältarbete? Jan Helin utvecklar:

"I kulturartiklar, soffprogram och debattprogram diskuterar man vad kvällspressen publicerat. Inte sällan med faksimiler så tydliga att man ser bilder och kan läsa uppgifter ur Aftonbladets och Expressens rapportering. Jag kan inte frigöra mig från misstanken att det handlar om vad vi i branschen kallar för att göra en BBC. Det vill säga man berättar vad andra medier berättar för att kunna berätta historien och visa bilder på norska Tora för sina läsare, tittare, lyssnare, samtidigt som man distanserar det egna varumärket från ”skvallret”. Sådana bedömningar är snarare varumärkesstrategi än publicistiska beslut grundade i etiska övervägningar."

Det senare sysslade jag med, tycker jag nog – vilket kanske i sig även är en varumärkesstrategi, hehe – och definitivt på fältet. (Det var verkligen inte en helt okomplicerad historia att skriva, i exempelvis källhänseende.)

Som jag skrivit tidigare hade jag hade en fantastiskt intressant och spännande lördagseftermiddag, som jag alltså inte skäms det minsta för. Man kan rentav säga att det hela var ett exempel på slumpstyrd journalistik – min favoritgenre!

För övrigt har det dykt upp två riktigt skojiga efterhands-stories om prinsess-bevakningen. Minst en av dem ska jag berätta om här framöver.
Uppdatering: http://gunillasdagbok.blogspot.com/2010/04/prinsesspaparazzo-de-luxe.html

/Gunilla