NEW YORK Igår läste jag Washington Posts reportage om Södertäljes problem med flyktinggmottagningen ett par gånger, bland annat för att flera amerikanska kompisar till mig blev intresserade av ämnet och ville veta mer.
Läs gärna texten här! På sajten finns även en video som reportern Mary Jordan spelat in (och
i DN kan ni se hur det såg ut när hon filmade på en förskola i Ronna).
Storyn, att "Mesopotälje" tagit emot något fler irakiska krigsflyktingar än USA+ Kanada, kan ni väl vid det här laget, så den ska jag inte dra här och nu.
Men jag fastnade för en liten, liten detalj i texten, som handlar om hur flyktingarna kämpar med att integreras i det svenska samhället:
With help from police fines, Iraqis have adopted the local custom of not honking in residential neighborhoods. But many said pickled herring for breakfast remains a hard sell. It is easy for adults to cling to the native language and traditions and live in a separate world; they can speak Arabic at stores that sell familiar food from home and at growing churches packed with Iraqis.
Stackars irakier – vem i all sin dar är det som tutar i dem att svenskar äter sill till frukost?! tänkte jag.
Jag funderade faktiskt en del över huruvida detta är något de drar på SFI-undervisningen eller om sill serveras på flyktingförläggningarna eller något annat... Hur kom det sig att reportern och intervjupersonerna alls kom att tala om sill? Sill finns väl blott på hotellens frukostbufféer, och kanske möjligen på en procent av det svenska folkets frukostbord, tänkte jag – och bestämde mig för att ägna dagens första blogginlägg åt detta absurda och lite tokroliga inslag i Södertälje-reportaget, typ "exotism som gärna smyger sig in i utrikesrapporteringen".
Men innan jag började blogga skulle jag fixa förmiddagens kaffe. Jag börjar varje dag med två rejäla glas muggar eller koppar caffèllatte, tillagad enligt konstens alla regler.
Och medan kaffet bryggdes och mjölken värmdes passade jag på att ta fram två stycken skivor av det rosmarinbröd jag har i frysen. Och medan de rostades började jag leta i kylskåpet efter lämpligt smörgåspålägg. Det gick
så där! Ingen
hummous hemma, ingen
ost som riktigt passade. Jag gillar att mosa
avocado på smörgåsar, men faktum är att det är så pass dyrt med avocado här i New York (jämfört med Stockholm) att jag tyvärr alltid drar mig för att köpa det (ren snålhet). Ibland köper jag en slags
turkisk tomat-, paprika- och aubergineröra som är god att använda som pålägg, men nu fanns det visst bara söta saker i kylskåpet.
Chokladjordnötssmör? nja....,
hallonsylt? nja... Jag hittade ingenting jag riktigt kände för. Men där! Jag fick syn på en sedan länge öppnad burk, vars innehåll jag faktiskt borde äta upp. Äntligen något som skulle funka till frukost, tyvärr fanns inga ägg hemma som jag skulle kunna koka till.
Ehum, givetvis var det en burk
vitlökssill som jag hade fastnat för... Som stod intill en ännu oöppnad burk
senapssill. Köpte båda
på Ikea i höstas.
Så innan jag hade hunnit börja blogga om hur tokigt det är att påstå att svenska frukostar innehåller sill hade jag börjat duka upp just en sådan!!! Jag som aldrig brukar äta sill till frukost. Och det knäppa var att jag faktiskt inte hade en tanke på Södertälje-sillen när jag letade i kylskåpet, blicken for efter vad som helst som var ätbart men som inte var sylt.
Nå, det är bra att få börja dagen med att skratta lite åt sig själv, det händer inte så ofta. (Och jag undrar fortfarande hur Mary Jordan och Mesopotälje-flyktingarna kom in på ämnet...)
/Gunilla
P S Bakgrunden till begreppet "Mesopotälje" som jag använt här kan ni läsa på
Nuri Kinos blogg – det kommer
från Merit Wager. Citat ur Nuris text:
Irriterande är dock att den kanadensiska tidningen begår samma misstag som många andra och missar själva grejen. Mesopotälje har blivit en fristad för kristna från Mellanöstern och inte bara från Irak, språket som de flesta talar är inte arabiska utan en dialekt av Jesu modersmål som antingen kallas assyriska eller syrianska.
.JPG)
