Den här rubriken var helt fel inte bara på måndagen när den publicerades utan redan på lördagskvällen. Den borde ha varit "Madeleine jagas inte längre av av pressen i USA" eller "Pressen ställde in sin Madeleine-jakt i förtid". Läs mer längre ned i inlägget.
Dessvärre rewritade flera branschmedier denna Metro-text under måndagen, utan att kolla uppgifterna förrän i uppdaterade versioner!
Notera även att nedryckarens ord "mediespektakel" saknar belägg.
NEW YORK I lördags var det soligt och vackert i New York, en riktigt skön försommardag. Min plan var att skriva klart lejonparten av ett stort och välbetalt jobb jag haft på gång – och att sedan bege mig ut på
torghandeln på Union Square på eftermiddagen. Lite ledighet som belöning efter en massa arbete i veckan.
Men planer är ju till för att ruckas på.
När jag satte mig vid datorn noterade jag att den gångna veckans mediestorm kring kungahuset övergått i en ny och mindre spekulativ fas: med en nyhet –
utsänd av hovet– om att yngsta prinsessans förlovning brutits och att hon var på väg till New York.
Jag läste en hel del av allt som skrivits, och lyssnade – som alltid på lördagsförmiddagar – på P1:s Medierna. Programmet inleddes med en kritisk genomgång av integritetskränkningarna i den dittillsvarande mediebevakningen (fram tills nyheten om den brutna förlovningen, som av naturliga skäl inte fanns med).
Då ringde telefonen. Det var hovets informationschef Nina Eldh, som läst den här bloggen och annat jag skrivit, och som nu undrade ifall jag skulle vilja ha en exklusiv intervju med prinsessan på ett kafé i Greenwich Village.
Nej, det var det förstås inte. Det gick ni knappast på.
Jag har aldrig haft kontakt med hovets informationsavdelning – utom indirekt i vintras, när jag var hemma i Stockholm. Då bad jag om att få skildra det dagliga arbetet på Slottet med att planera kronprinsessbröllopet, för en viss fackförbundstidning. (En person i planeringsstaben är med i det aktuella fackförbundet, så det hade varit intressant att rakt upp och ner beskriva hans sysslor. Kontakten gick via honom.)
Det fick jag tyvärr inte. Det får man förstå, de kan knappast ta emot alla som vill komma dit och
skriva reportage om vad hovet egentligen gör.
Den som ringde var en redaktör på TT som berättade att de nu för första gången skrivit något alls om det hela, apropå hovets pressmeddelande. Nu undrade de om jag hade möjlighet att fara till Newarks flygplats för att kolla läget.
Är det rimlig nyhetsvärdering att finnas på plats när en medlem i familjen Bernadotte – bärare av den svenska monarkin – just satt stopp för ett väntat kungligt bröllop, när hon några timmar efter tillkännagivandet visar sig offentligt? Även om det handlar om en blyg prinsessa med hjärtesorg?
Det är historiskt att statschefens dotter och Sveriges tronföljare n:o tre bryter sin förlovning – och absolut relevant att närvara vid en potentiell möjlighet att få hennes syn på detta. Jag tackade ja, även om jag skruvade ner förväntningarna på vad det skulle ge.
Att hovet i ett pressmeddelande sagt att inga kommentarer skulle ges kan inte vara ett hinder i sig. "Inga kommentarer" är väl den vanligaste meningen journalister får höra...
Det var nästan som att de bad om närvaro på Newark – varför skickade de annars ut kommunikén i god tid före landning, istället för först långt efter prinsessans ankomst? Jag noterade också roat att hovet toppade sin sajt med
en helt annan nyhet i lördags.
Jag trodde ärligt talat inte att det skulle ge så mycket att fara till flygplatsen, och jag hade ju andra planer – men det fanns inte heller någon anledning att vägra att utföra uppdraget. Jag insåg att det skulle finnas andra kolleger på plats, men tänkte aldrig: "jag måste dit, för alla andra är ju där". Sådant är dumt att skylla på eller motivera sin närvaro med.
Däremot fick jag höra att två fotografkolleger av olika skäl hade tackat nej, varav en för att h*n inte trodde att det skulle ge något. Men det är inte konstigt att man bevakar grejer som det kanske inte blir något av. På en nyhetsbyrå sker det nog dagligen.
Jag insåg tidigt att jag, om inte annat, skulle kunna skriva något som inte ingick i beställningen, men som jag själv tyckte var en intressant grej – nämligen diskrepansen mellan bevakningen på plats och mediechefernas utsagor om densamma.
Innan jag for hemifrån lyssnade jag återigen på
Medierna, där jag kunde höra Aftonbladets chefredaktör Jan Helin tala om hur han känt “olust” och “motvilja” mot den egna bevakningen.
Därför noterade jag med viss förvåning att tidningen skickat en reporter och en fotograf ända från Stockholm, utöver de medarbetare som redan fanns på plats i New York.
Sammalunda med Expressen. De första jag sprang på på Newarks flygplats var inga mindre än radarparet Johan T Lindwall och Suvad Mrkonjic, som hade kommit dagen innan för att inte missa prinsessans New York-ankomst.
Här fanns det utrymme för en saklig bevakning, tyckte jag, även om kvällstidningskollegerna nog inte tyckte att det var särskilt kul att jag var så nyfiken på deras metoder.
Totalt var vi, om jag räknat rätt, 18 journalister på plats: 10 fotografer och 8 reportrar (möjligen ska siffrorna vara 17/9/8) varav de flesta var knutna till antingen Aftonbladet och Verdens Gang eller Expressen och norska Dagbladet.
Två svensk-norska samarbetslag hade uppstått, med de konkurrerande kvällstidningarna i sitt esse. I kraft av sin numerär kunde de sprida ut sig rätt väl i terminalen – och, senare, på olika väl valda platser på Manhattan.
Jag blev väl inte direkt
imponerad av detta, som
antytts, däremot ganska förundrad och fascinerad – och jag fick en
crash course i hur kvällstidningar jobbar, vilket alltid är bra att känna till (särskilt om man har en stundtals mediekritisk blogg, hehe).
Jag blev exempelvis varse trixet att köpa den billigaste, avbokningsbara flygbiljetten för att komma in i avgångshallens terminaler (kräver bara att man kan låna ut $1 600 en stund).
Stockholms-bildbyrån Scanpix hade dessutom sett till att en fotograf från AP fanns på Newark. (Fast det låter förstås tyngre när
Expressens Thomas Mattsson skriver att "världens största nyhetsbyrå Associated Press" var på plats. Då tror man ju att de hade skickat en av sina politiska analytiker allraminst.)
Kändisbyrån Splash samt fotoagenturen Sipa hade också sänt två respektive en medarbetare, som knappt verkade veta vem det var de skulle spana efter. Ärligt talat tyckte jag lite synd om dem. Fotograferna från Sipa + AP verkade rätt tafatta, och Splash-duon stod inte alls för varifrån de kom utan ville knappt nämna det. Inte en chans att de på egen hand hade känt igen prinsessan Madeleine, om hon så dykt upp framför ögonen på dem.
Hade prinsessan valt att kommentera sitt nya liv och berätta vad hon tänkt göra i New York hade det varit den givna vinkeln. I brist på detta – jag såg inte skymten av henne – verkade det rimligt att beskriva den tämligen massiva medienärvaron. Nåja, 17, 18 journalister är inte sååå många, trots allt – och vi var aldrig mer än en handfull på samma ställe.
I den text jag skrev, och som sändes ut av TT på lördagskvällen svensk tid, stod att ingen journalist hade lyckats få vare sig kommentar eller foto. Men på söndagsmorgonen visade det sig att jag hade blivit utsatt för viss desinformation.
Aftonbladet och Verdens Gang hade nämligen en bild, som drogs upp till ett uppslag – men det hade deras medarbetare förstås inte velat eller kunnat berätta, innan Expressen gått i tryck. Jag hade blivit bortfintad – men fick samtidigt en intressant inblick i det ständigt pågående rävspelet mellan konkurrenttidningarna.
Ironiskt nog var det ingen av fotograferna som kammat hem det hela – utan en norsk före detta ledarskribent, kulturredaktör och mediekommentator, som råkade stå på rätt plats vid rätt tidpunkt för att ta ett suddigt foto på prinsessan:
Verdens Gangs USA-korrespondent Anders Giæver. Och hur det såg ut i publicerad form har jag ju redan visat:
http://gunillasdagbok.blogspot.com/2010/04/forsta-sessbilden-i-new-york-togs-av.html.
När min bevakning var över för dagen fortsatte kvällstidningskollegerna arbetet på Manhattan ett tag, under stort hemlighetsmakeri. Kungafamiljen har ju ett långt
track record i New York, med vissa givna platser att spana på. Uppenbarligen räknade vissa med att även få dyka upp vid
Childhood Foundation-kontoret på måndagen.
Men redan på lördagskvällen avblåstes punktmarkeringen. Det hade nämligen dykt upp direktiv från Stockholm – från både Aftonbladets och Expressens chefredaktörer.
Flera av medarbetarna drog nog en lättnadens suck. Så kul tycker faktiskt ingen att det är att hänga i gatuhörn och spana efter skygga prinsessor – särskilt inte när det regnar, som det gjorde både på söndagen och måndagen.
Samtidigt har jag svårt att frigöra mig från misstanken att
hovet måste ha tagit kontakt med Marieberg och Globen på lördagskvällen, och bett dem upphöra med bevakningen omedelbart.
Det skedde för samtidigt och för snabbt – de specialutsända från Stockholm återvände omgående – för att inte vara initierat från hovet.
Är det någon som tror att Expressen skickade Johan T Lindwall till New York över helgen, enbart för att han skulle hänga på flygplatsen? Det tror inte jag, och det tror inte heller de småfåglar som kvittrar här på Manhattan.
Kom ihåg att kvällstidningarna och kungahuset fortsatt lever i symbios, och att det ligger ett kronprinsessbröllop inom kort i vågskålen. Självklart vill chefredaktörerna hålla sig väl med hovets informationsavdelning tills dess; lika självklart kommer alla inblandade – om någon skulle fråga – att dementera att det alls finns någon överenskommelse i sammanhanget.
Samtidigt är jag övertygad om att Jan Helins och Thomas Mattssons publiceringsvåndor, som
båda bloggat och blivit
intervjuade om i helgen, är genuina. De kände säkert själva att den pågående och planerade bevakningen på Manhattan balanserade på fel sida av gränsen, och att det fanns risk för en
backlash på olika fronter. Så hovet behövde nog inte ta i så mycket i lördagskväll!
Metro, och sedan
Resumé och
Journalisten, publicerade under måndagen artiklar med uppgifter från den text om medieuppbådet, som jag hade skrivit under lördagen, med tillägg av uttalanden av en viss
Poppe Linge (sic!). Men nättidningarna tvingades uppdatera med nya versioner sent på måndagseftermiddagen, eftersom den vinkeln blivit inaktuell redan två dygn tidigare.
Läxan för dessa medier bör bli att de måste lära sig uppdateringskolla en gammal byråtext bättre – före den egna publiceringen. Nyheten var ju inte alls längre att “bevakningen fortsatte” eller att "pressen jagar Madeleine", utan att bevakningen hade stoppats.
Trots uppdateringarna i brödtexten fortsatte dock rubrikerna vara felaktiga! Varför ändras inte rubrikerna/vinklingarna, när uppdateringen visar att de inte håller?!?
Det kan man fråga sig, men framför allt: på vems önskemål avblåstes kvällstidningarnas planerade bevakning i förtid?
Whatever. Jag har ändå svårt att se att det utglesade uppbådet på flygplatsen i sig var särskilt problematiskt ur pressetisk synpunkt.
Jag kände mig i alla fall inte som någon
hyena, ej heller som något
bottenskrap utan yrkesstolthet – och jag kan personligen utan att
skämmas stå för varenda bokstav jag skrev, även om jag på sätt och vis
gjorde en BBC.
Men jag tyckte inte heller att någon av mina kolleger, vad jag kunde se, begick något övertramp så länge de höll sig på flygplatsen – och noterar att
andra i branschen tycker
bevakningen var given.
Genom att jag var på plats på flygplatsen fanns det åtminstone en journalist från ett *finmedium* som inte "lämnade walkover åt kvällspressen", för att låna
Staffan Doppings resonemang, hehe.
En amerikansk journalistveteran på seriös arbetsplats, med god koll på Sveriges statsskick och kungafamiljen – vi möttes en gång på House of Sweden-invigningen – förstod för övrigt inte alls vad som skulle vara problematiskt, när en svensk journalist frågade honom.
Och det finns rentav en medieforskare, Britt Börjesson, som – till min förvåning, med tanke på vad medieforskare brukar säga om "flyttade gränser" etc – anser att bevakningen av Jonas & Madeleines spruckna förhållande inte varit så värst mycket mer närgången än vad den var mot kungen och hans flickvänner.
Till Sydsvenskan säger hon:
– Det skulle vara intressant att göra en systematisk studie, men min hypotes är att det inte skiljer så mycket. Som kronprins hade ju nuvarande kungen en hel del kvinnliga bekantskaper. Om jag inte minns fel så berättade även de sina historier.
Den skada som tre unga människor lidit på grund av förra veckans publiceringar i svenska och norska medier är dock givetvis pressetiskt djupt problematisk och tragisk för alla inblandade – även om det är svårt att bena ut orsakssambanden.
Men de publiceringarna har varken jag eller TT deltagit i.
Jag noterar ändå att inget medium, tvärtemot vad som påståtts, frossat särskilt mycket just i vad som skulle ha hänt på det där hotellrummet i Åre. Kvällstidningarna har förvisso haft massvis av artiklar, sida upp sida ner – men det mesta har trots allt varit mer eller mindre trovärdiga och motstridiga kring- och metaberättelser. om en rasande kung och liknande. (Jämför med Tiger Woods-historierna, där vi fick veta en hel del ingående detaljer, utöver att de inblandade varit "intima".) "Intim" är ett rätt diskret ord, faktiskt, om än med otroligt jobbiga implikationer i det här fallet.
Att prinsessan Madeleine förtjänar lite lugn och ro här i New York tror jag alla tycker och har förståelse för. Men hon är en vuxen och medietränad, offentlig person. Så räkna med att kvällstidningarna dyker upp på
Svensk-amerikanska handelskammarens evenemang i Seattle...
Och som alltid är det viktigt och relevant att diskutera proportioner och prioriteringar i nyhetsarbetet. (Själv hoppas jag till exempel att mina uppdragsgivare/kunder även vill ha bevakning av det förestående kärnvapenmötet på FN framöver! Eller kanske något om den amerikanska immigrationsdebatten.)
Min text återgavs på många håll, till exempel i en första version
på SVT:s sajt, vilket jag tolkar som att jag kunde tillföra perspektiv i bevakningen som annars hade saknats. Den sista versionen av min text – som Paul Ronge anser är
"skit" som jag bör skämmas för – kan ni läsa på bland annat
DN:s sajt.
Texten tycks för övrigt vara en projektionsyta som kan tolkas på olika vis.
En "finmediekollega" – som själv inte skulle ha farit till flygplatsen utan vidare – tyckte att den var efter omständigheterna "seriös och skriven med glimten i ögat", medan jag har hört ryktas om att folk på nå'n redaktion i Stockholm (?) tyckte den skriven som om jag ansåg mig, och TT, förmer än kvällstidningarna. Medan Ronge alltså istället läser in att jag varit impad av dem, och delaktig i samma
medieslödder. Inte konstigt om man blir aningen personlighetskluven...
I mitt lördagsmanus hade jag för övrigt med några Medierna-citat av Jan Helin som jag tyckte var belysande. Med de ströks, eftersom nattchefen gjorde den korrekta bedömningen att mediekritiska resonemang får föras i andra sammanhang. Av er i kommentarfältet, kanske?!
Nu har jag skrivit på tok för långt och pladdrigt, och ändå är detta inte ens "the full story" (den får ni nog aldrig). Som en kollega sade häromdagen: tänk att vår korta visit på flygplatsen skulle generera så mycket uppståndelse!
Uppdatering! En redaktör i Stockholm skriver:
"Du verkar ha rätt om kvällstidningarna och hovet. Inte en rad."
Told you so.
/Gunilla Kinn
P S
Jo, en sak till. Kan inte låta bli att tycka att det är lite roligt att
Paul Ronge, i slutet av sin bloggpost, pekar ut Fredrik Skavlan som en av de tre begåvade, empatiska och icke-värdelösa journalister, som "med finess" skulle kunna intervjua prinsessan Madeleine en vacker dag.
Det skulle säkert bli jättebra! Som så många andra är jag en stor beundrarinna av Fredrik Skavlan som intervjuare och TV-man.
Men det som faktiskt är komiskt är att
Skavlan är kompis med kulturredaktör och korrespondent Anders Giæver, han som tog det enda fotografiet på prinsessan på Newark.
De tu har gett ut en bok om skvaller, av alla ämnen, tillsammans: "Sladder".
.JPG)
