Okunskap eller mediehyckleri

Visst mått av mediehyckleri (eller kanske okunskap):

Februari 2012 Expressen hypar AirBnB och noterar glatt att tjänsten ”även ökar i Sverige”:
http://www.expressen.se/res/hyr-in-dig-hemma-hos-en-riktig-new-york-bo

Januari 2014 Expressen dissar AirBnB, när någon i Sverige använder den:
http://www.expressen.se/nyheter/per-nilsson-tanker-betala-omgaende

AirBnB har förekommit i massor av artiklar i svenska tidningar, men jag har inte sett någon som på minsta vis problematiserar det faktum att man faktiskt inte får hyra eller låna ut sin lägenhet i andra hand utan vidare, utan tillstånd av hyresvärden eller av bostadsrättsföreningens styrelse.

Vad Expressen skulle kunna skriva är att lagverket på området vad gäller bostadsrätter är på väg att ändras, så att det räcker med ”skäl”. Då blir det betydligt svårare för bostadsrättsföreningar att neka sina medlemmar att hyra ut sina lägenheter, exempelvis genom AirBnB, på det vis som beskrivs i artikeln om Per Nilsson och som Expressen slagit upp så stort (rentav gjort löpsedel av). 

/Gunilla Kinn

Journalistik med och utan handklovar

Foto: Åsa Linderborg/Aftonbladet Kultur

STOCKHOLM Jag är ingen aktivisttyp och deltar av princip sällan eller aldrig i politiska och aktivistiska aktioner – men undantaget är när det handlar om journalistik och därtill relaterade frågor, såsom yttrandefrihet och pressfrihet.
Idag på förmiddagen deltog jag i aktionen Journalisternas solidariska fängelseaktion genom att ”kedja fast” mig utanför Kronobergshäktet i Stockholm. Jag kunde när som helst ta loss kedjorna själv och vandra bort om jag hade velat, men det var faktiskt ändå ganska obehagligt att sitta med trånga handklovar om handlederna.

Jag valde att tillbringa aktionstiden med att försöka skriva så gott det gick, trots kedjor och handklovar. Dels för att det kändes symboliskt i allmänhet, dels för att det kändes bra att skriva just den texten (som handlar om hur unga armeniska kvinnor och flickor tillfångatogs och rövades bort som tjänstehjon och sexslavar efter folkmordet i Armenien 1915, mer om det senare) just så.

Mer än så här hinner jag just nu inte skriva om aktionen, eftersom jag är på väg till Varberg (av alla ställen). Men jag rekommenderar er som läsning denna bloggtext av frilansjournalisten Fredrik Quistbergh om aktionen som stöd för (frilans)journalistik på fältet. Citat:

”...trots att de frilansjournalister som försöker göra journalistik fyller en viktig funktion är arbetsvillkoren usla.

De flesta frilansjournalister har mycket sämre skydd ute på fältet än sina fast anställda kollegor. Svenska TV-bolag anlitar exempelvis privata företag för att ta hand om säkerhetsfrågan för sina anställda. Nyhetsteamen kan ha välutbildade livvakter under dygnets alla timmar när de är ute på uppdrag. Men när samma bolag anlitar frilansare är de inte lika nogräknade med säkerhetsfrågan. Det är något frilansjournalisten får fixa på egen hand.

Frilansjournalisternas får, i princip utan undantag, aldrig betalt för det jobb de lägger ner. Det finns minimirekommendationer som chefer, redaktörer eller andra beställare skulle kunna följa. Men för ett journalistiskt jobb som tar mer än ett par dagar att göra finns det ingen som kommer i närheten av att betala enligt rekommendationerna.

Frilansjournalister får också förbereda sig på idéstöld, skambud eller erbjudande om att jobba på spekulation.”

(– – –) [Läs gärna det långa exempel jag klippt bort här, om frilansjournalister v s golvläggare. /GK]

”Men om nu frilansjournalisterna har så usla villkor och blir så illa behandlade, varför fortsätta? Varför inte söka en trygg anställning eller byta yrke? Jag kan bara svara för mig själv. Och jag tycker det är viktigt med journalistik. Möta människor, rikta ficklampan mot världens ljusskygga platser och andra skumma företeelser. Det är ingenting som jag har råd att göra hela tiden. Men någon eller några gånger per arbetsår försöker jag skapa utrymme för egna journalistiska projekt. Men då förutsättningarna hela tiden försämras vet jag inte hur det blir i framtiden.

En sak är jag dock säker på. Världen behöver fler journalister som Martin Schibbye, Johan Persson och Dawit Isaak. Journalister som trots usla arbetsvillkor tycker det är så viktigt med journalistik att de är villiga att sätta sin egen säkerhet på spel. Men ska de verkligen behöva riskera livet eller flera år i fängelse? Ministrar, chefer, redaktörer och andra med makt och inflytande borde förbättra situationen och möjligheterna att bedriva journalistik. Om det inte sker någon positiv utveckling finns lär vi se ännu mindre journalistik i framtiden.”

Gunilla

Avslagen champagne med bitter bismak

STOCKHOLM Ser man på, Expressen svalde betet från Filip och Fredriks Breaking the News. Min man (ja, jag vet att jag inte bloggat om bröllopet...) skriver kloka ord om varför det är fel att ställa till med ett sådant TV-jippo som att korka upp oädelt bubbel – utan bubblor – från Hitlers bunker: http://www.edwardblom.se/2011/08/25/champagne-med-otrevlig-bismak

Vi var inte så glada när vi igår kväll, med bara några timmar kvar till direktsändningen, insåg att redaktionen *glömt bort* att berätta för Edward att det var just den gamla champagnen han skulle få prova. Rättare sagt, de hade *inte hunnit*. Vi upptäckte det själva av en slump, på Kanal 5:s hemsida.

Synd för Expressens förstasides-makare att det visst inte hade hänt något annat viktigt i världen än detta igår eller i natt.

Uppdatering: Här kan ni läsa mer om det jag ovan kallat ”betet”, och här ”rasar” Edward.

(Aftonbladet har tyvärr dålig koll på tempusformer. Rubriken borde inte ha varit ”...fick inte veta att han drack Hitlers champagne”, som om vetskapen kom i efterhand – utan såklart ”...att han skulle dricka Hitlers champagne”. Dels drack han ju ingenting, dels fick han ju veta i förväg vad det handlade om – om än med väldigt kort varsel.)

/Gunilla

Levande bläckfisk, levande radio, usel inramning

NEW YORK Ibland undrar man ifall producenter, redaktörer och programledare alls lyssnar på de inslag de sänder i förväg...

Idag sände P4 Extra Söndag ett program där min fiancé Edward Blom medverkar som mathistoriker och mattestare – på plats på en koreansk restaurang så långt ut i Queens att tunnelbanan inte går dit. Reportern har skickligt byggt upp inslaget helt och hållet kring hans kunnande och hans livfulla berättande. (Lyssna så får ni höra vad som händer i Edwards mun när han provsmakar bläckfisken! Det börjar vid 43.01 i programmets första timme, klicka här så hittar ni det.)

Men ... trots att redaktionen haft möjlighet att lyssna till inslaget i tio (10) dagar tycks de inte ha gjort det. Som framgår av bildtexten ovan tycks de ha trott att det var reportern som skulle testa bläckfisken (fastän det inte var hennes intention och heller inte skedde i inslaget, vilket de ju hade hört ifall de hade lyssnat).
Och Edwards namn nämndes märkligt nog varken i på- eller avannonseringen i programmet eller på sajten – och av de fotografier vi var snälla att sända till webbredaktören (gratis) har de valt ett där han skyms av servitrisen!

Lite konstigt, Edward är ju en radiopersonlighet som medverkat i massor av P1-, P3- och P4-program och är välkänd för rätt många lyssnare – så lite koll tycker man att de borde ha i Göteborg ... och lyft fram honom lite mer, både i påan och på sajten.

Oh, well – vi hade en trevlig, solig annorlunda dag i Queens, allesammans! Och jag får väl vara glad för att de tog med min fotobyline i alla fall (bilderna tagna endast med en lånad mobilkamera som jag inte begrep mig på alls). Fast jag gillar skaldjursgryte-fotografiet på Edwards blogg (som SR-folket också fick) mycket bättre, även om han ser helt galen ut där...

På onsdag kväll den 27 april kan ni se mer av Edward – i Klockan åtta hos stjärnorna! Tv4, klockan 20.00.

/Gunilla

”Skojiga” nyheter inte alltid skrivna i sten

NEW YORK Alla mediekritiskt sinnade personer bör verkligen, om ni inte redan gjort det, lyssna på förra veckans inslag i P1:s Medierna om den för flera redaktioner, inte minst en av dem jag själv jobbar för (TT) samt bland andra Värmlands Folkblad, otroligt pinsamma historien om runstenen som inte var någon runsten. Framför allt borde rätt många journalister lyssna och ta till sig budskapet: Always check even a good story.
http://sverigesradio.se/sida/laddaner.aspx?programid=2795

Värmlands folkblad konstaterar att tidningen egentligen inte skrev annat än att någon lagt ut en annons om en runsten på Blocket, vilket ju förvisso var sant, och beskriver här hur runstensmakarna stövlade upp på redaktionen den 1 april:
http://www.vf.se/nyheter/filipstad/falsk-runsten-ett-tvattakta-skamt

/Gunilla

Våra barn och andras ungar

Mars 2008:



Februari 2009:



April 2011:


NEW YORK Fotografen (och vännen) Lina Haskel tipsade om ovanstående diskrepans – tack, Lina! Jag hade det på känn, men hade inte haft tid att leta fram några belägg.
På lördag pratar jag om Aftonbladet/Pontus Höök/kungahuset i P1 Medierna.

/Gunilla

Peace and love på Manhattan

NEW YORK Här är det tyvärr sämre bloggat än vanligt, men jag hoppas kunna lägga upp lite bilder från våra senaste resor om inte annat – från Deep South och den amerikanska ostkusten. Från vardera resan gjorde jag ett reportage för TT, ett om konsekvenserna av Deepwater Horizon-olyckan i Mexikanska gulfen i fjol som ni kan läsa exempelvis här (samt i Sydsvenskan igår, enligt rykten från en kollega) och ett om kärnkraften i USA från ett Harrisburgs-perspektiv.

Annars håller jag mestadels på med bröllopsplanering (!) och inte så mycket med bloggande, som ni märker. Fast jag kan inte låta bli att kommentera debaclet mellan hovet och Aftonbladet...lite grann, i alla fall.

Det är naturligtvis beklagligt att drottning Silvia hamnat bland New Yorks otäcka soppåsar och inte minst att hon stukat foten så rejält. Många läsare fick säkert vissa Lady Diana-vibbar när de läste om detta.

Men vad som egentligen hände på Madison Avenue har vi ännu inte fått veta, mer än hovets version. Det är mycket möjligt att fotografen i fråga ”was carried away”, det blir man lätt när man jagar bilder (eller pratminus) till sin redaktion.
Vad jag reagerar på hur han plötsligt beskrivs i Aftonbladet som ”en inhyrd frilansfotograf”. Pontus Höök har varit en till tidningen – med rätta – högt uppskattad och tätt knuten medarbetare i minst tio år.

När frilansfotografer vinner priser (det är det ju i hög utsträckning frilansar som gör, eftersom de kan ta/tar sig tid för god fotojournalistik) brukar tidningarna, inte minst Aftonbladet, minsann vara synnerligen snabba med att påstå att det är ”deras” fotograf som fått priset, om de så bara fått vikariera på respektive redaktion en kort tid häromsommaren.

Och det är ju inte som att det inte funnits någon efterfrågan från just Aftonbladet på bra bilder på drottning Silvia i halvprivata situationer (kanske med avskurna öron?). Inte sjutton stod Pontus och spanade på den shoppande drottningen bara för skojs skull, utan för att han var utsänd på uppdrag av tidningen.

Bättre uppbackning från redaktionen än så här vore önskvärt. Fast Jan Helin utreder tydligen vad som egentligen hänt ”i detalj”, det verkar klokt.

Pontus visar i alla fall lite chutzpah med rubriken på dagens blogginlägg...

Den som är intresserad av kvällstidningarnas komplexa förhållande till kungahuset – och vice versa – kan med fördel läsa mitt lååånga inlägg om detta från i fjol.

/Gunilla

(Inlägg under uppläggning)

http://www.bbc.co.uk/news/world-us-canada-12510289

Tipstack: Jon!


http://www.dailymail.co.uk/news/article-1358944/Lara-Logan-attack-Stripped-punched-whipped-flag-poles.html?ito=feeds-newsxml

Tipstack: K!

/Gunilla

Vådan av Twitter

NEW YORK Den fruktansvärda historien om de sexuella övergreppen gentemot den amerikanska journalisten Lara Logan i Kairo har fått ett litet efterspel i och med att hennes/vår kollega Nir Rosen förklarar vad han menade med det han twittrade häromdagen (och som fått massvis av kritik, samt lett till att han förlorade sitt jobb och utsattes för ett litet drev). Historien visar ju, i hans fall, om inte annat på det vådliga med Twitter. Citat:

”So why all the focus on Logan? The U.S. media did not care when Egyptian journalists (or any other Egyptian) were being jailed. Only when pretty white people showed up did Egypt really start to matter, and then, they were preoccupied with the scary Muslim Brotherhood possibly taking over, or what would happen to poor Israel now that there was a "threat" of democracy in Egypt.

This is why I wrote in a Twitter that I was already rolling my eyes. Even before we knew what happened to her, I knew how to anticipate the media response in the United States. So Logan and Anderson Cooper have become the story, instead of the thousands of Egyptians who have far more compelling stories.

Meanwhile, I have not seen any condemnation of the pure hatred, racism and vitriol that I've seen spewed all over the Internet in response to the Logan story. I've seen Arabs, Muslims and Egyptians called animals and pigs in tens of websites and, right under the Logan stories, read vile rhetoric about them that would never be acceptable if used against any other group.”

(Tipstack: K och Paul G)

Det som har hänt Lara Logan är förstås fruktansvärt. Man undrar hur många liknande saker som inträffat, men som vi inte fått höra talas om.

Uppdatering: Johanne Hildebrandt skriver kloka ord i Aftonbladet, citat:

”I USA ifrågasatte Bill O’Reilly om kvinnliga reportrar över huvud taget skulle skickas till Mellanöstern. Dumt med tanke på hur många lysande kvinnliga ­korrespondenter som i åratal har arbetat i området. Dessutom är det lättare för kvinnliga journalister att rapportera från krig, folk är mer hjälpsamma och man kan prata med andra kvinnor vilket män inte kan.”

/Gunilla

Gamla nyheter om utrikesnyheter

NEW YORK Hm, känns det inte som att den här studien kunde ha gjorts/den här artikeln skrivits/de här slutsatserna dragits för minst fem år sedan?!

”Redaktionerna har begränsad budget, kalla kriget är över, digitala nyhetskanaler får allt större betydelse, globaliseringen innebär att inrikesnyheter flyter samman med utrikesnyheter – näringslivsjournalistik är det tydligaste exemplet.
Men framför allt har läsarna förändrats. De kan mer, har rest mer och kommer ofta från andra länder. Det har sällan nytta av rapporter från en vit medelålders mans rapporter om märkliga händelser från andra sidan jordklotet.”

”Kalla kriget är över” – no kidding! Nä, detta var i mina ögon old news. De flesta nyhetsredaktioner arbetar sedan länge enligt Oxford-forskarens recept. Fast jag håller förstås med om det som Göteborgs-journalisten Lasse Edfast skriver här.

/Gunilla

Om konst och politik

NEW YORK Bra och tänkvärd artikel av Andreas Ekström:
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1314520/Snobbar-som-nobbar-Konst-och-politik-hor-%C2%ADfaktiskt-inte-alltid-ihop.html
Jag har såklart följt hela debatten om Thomas Sjöbergs & Co bok – och är förvånad över att de nya avslöjandena om nazisympater på drottning Sibyllas sida fått så lite uppmärksamhet, särskilt i relation till de andra avslöjandena.
Jag taggar med ”Gömda”-soppan, eftersom även boken Sanningen om Gömda på sina håll fick mer skäll för sin form och sin avsändare än den fick beröm för sina avslöjanden.

/Gunilla

Nyhetsflodhästen

NEW YORK Det verkar inte råda någon svårare nyhetstorka just nu (Wikileaks-avslöjandena, socialdemokratins kris, allehanda konflikter världen över etc). Men man kan undra när man ser att denna lilla flodhästnotis, publicerad som byråtelegram i SvD, kommer från en BBC-nyhet från januari. Så vitt jag kan se finns det ingen innehållmässig skillnad mellan texterna! Kanske något gammalt telegram skrivits ut, blivit liggande i någon brevkorg och först nu dykt upp framför någon redaktörs näsa...

/Gunilla

Utvecklingsfrågor i dagspressen

NEW YORK Jag har inte sett DN:s nya, månatliga utrikesmagasin, har ni? Jag undrar hur det ska kunna räknas hem, givet vilket lågt intresse annonsörer brukar ha för den typen av satsningar – men jag hoppas givetvis att det ska lyckas. Jag noterar också att de lyfter fram ett smalt ämne som Västsahara med massor av artiklar, se ovan, med en för mig tidigare okänd vinjett: Utrikeslyktan. Bravo! Jag har förstått att även Svenska Dagbladet satsar en hel del på journalistik om utvecklingsfrågor och u-länder. Bravi, båda tidningarna!

/Gunilla

Den här artikeln hade jag väntat på

PORT-AU-PRINCE Bevakningen av gruvolyckan i Chile kommer säkert att generera mängder av B-uppsatser i mediedramaturgi och -retorik...

Nog är det märkligt att en arbetsplatsolycka i Sydamerika genererade så mycket uppmärksamhet världen över. Men när man läser denna text av Jens Liljestrand framstår allt som tämligen uppenbart:
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/bevakningen-av-gruvolyckan-i-chile-ar-ett-sanslost-mediejippo-1.1188803

Citat:

”Bara som en påminnelse: arbetsmiljöförhållandena i tredje världen är ofta dåliga och livsfarliga. Som exempel kan nämnas att det bara i Kinas gruvor dödas – enligt officiella uppgifter – omkring 3 000 arbetare i olyckor varje år. Detta skapar sällan rubriker, eftersom vi tyvärr har vant oss vid att världen är en plats av slakt, svält, misär och katastrofer och därför mest ägnar ett förstrött intresse åt dödsoffren i Darfur, massvåldtäkterna i Kongo, de vidriga förhållanden som ännu råder på Haiti.

Här finns den skruvade logiken bakom den orimliga uppmärksamheten kring gruvan i Chile. Uppgivenheten och skammen för alla de stackars satar som är bortom vår hjälp är så tung att vi, när det väl finns några som faktiskt går att rädda, överkompenserar totalt. Vår tids behov av katharsis, av sagor med lyckliga slut, är så omättligt att det saknar all rimlighet.”

Debattinlägget har genererat hundratals kommentarer, en del håller med Jens Liljestrand och andra sågar hans text!

Godmorgon, världen hade för övrigt ett inslag i söndagens sändning om dramaturgin i Chile-bevakningen. (Själv har jag faktiskt inte följt det hela alls, men det beror inte på något särskilt.)

/Gunilla

P S Jag har faktiskt ingen anledning att klaga på ”redaktörernas bristande ointresse för Haiti” eller något sådant. I år har det varit relativt lätt att sälja in material. Många har varit mycket intresserade, och jag har redan sålt in grejer till nästa resa. Men här råder absolut ”vidriga förhållanden”, så mycket är klart...

Journalistvikarier och frilansar knaprar tabletter

PORT-AU-PRINCE Alla ni journalistvikarier, frilansjournalister, tillsvidareanställda, projektanställda, (personal)chefer och andra i mediebranschen som hänger här är möjligen intresserade av denna artikel om era finska kolleger dåliga psykosociala hälsa, skriven av min kollega Sören Viktorsson och publicerad i Medievärlden.

/Gunilla

Valrörelsehelg

NEW YORK Ber än en gång om ursäkt för det klena bloggandet, såväl under mina tre månader i Stockholm som på sistone.

Nu har i alla fall de senaste veckornas inloggningsstrul lösts – och jag har fått fantastisk hjälp att lösa det faktum att jag inte kunnat kolla ljud- och bildklipp på datorn på några veckor.
Detta givetvis på Apple Stores fantastiska Genius Bar, som alla ni som har minsta problem med en Mac-dator kan konsultera gratis när ni har vägarna förbi en butik. Här på Manhattan finns numera fyra stycken! För första gången besökte jag den som öppnade för ett knappt år sedan på Broadway.
Lösningen denna gång blev att helt av-installera Firefox och åter-installera programvaran, av någon anledning störde det Flash och alla möjliga andra ljud- och bildinsticksfiler. (Apple-geniet gjorde massor med trixiga saker på vägen som jag aldrig hade kunnat klura ut.)

Så nu kan jag följa den svenska valrörelsen åtminstone den sista dagen! Det är så tråkigt att inte kunna vara i Stockholm imorgon, det är ju julafton för politiknördar som jag.

Dock har vi inte mindre än två stycken svenska valvakor här i New York. Har inte riktigt bestämt mig för vilken jag ska gå på, men någon blir det.

Den medialt intresserade kan med fördel läsa Peter Kadhammars betraktelse i Aftonbladet över hur socialdemokraterna hanterar fallet med den människorovsmisstänkte Stockholms-politikern Abdo Goriya.

”Deras /Mats Hulths och Teres Lindbergs/ stöd kan väl delvis förklaras i vanlig lojalitet och vänskap. De tillhör samma parti och har kämpat ihop i många år.

Än viktigare tror jag är att vissa frågor helt enkelt försvinner. De är inte på modet. De är för krångliga eller oklara. Tidningarna orkar inte riktigt bry sig.”

/Gunilla

Apropå så‘na där gratisbloggare

STOCKHOLM Ingen ny insikt, men den förtjänar nog att hamras in igen:

”Om vi journalister ska överleva i vårt yrke måste vi lära oss att tänka på läsarna i första hand, inte oss själva. Att det i dag finns bloggare som kan ämnen bättre än professionella journalister – och bevakar dem snabbare – är enbart ett problem för just journalister, inte för läsarna.”

Jan Gradvall (tillägg till en krönika som annars handlar om new journalism)

/Gunilla

Satir över Haiti-rapporteringen

STOCKHOLM En text med några grundläggande råd om hur vi västerländska reportrar (inte) bör skriva om Haiti...ur Huffington Post och denna blogg, av den amerikanska frilansjournalisten Anzel Herz. Ett långt citat ur inledningen:

”For starters, always use the phrase 'the poorest country in the Western hemisphere.' Your audience must be reminded again of Haiti's exceptional poverty. It's doubtful that other articles have mentioned this fact.

You are struck by the 'resilience' of the Haitian people. They will survive no matter how poor they are. They are stoic, they rarely complain, and so they are admirable. The best poor person is one who suffers quietly. A two-sentence quote about their misery fitting neatly into your story is all that's needed.

On your last visit you became enchanted with Haiti. You are in love with its colorful culture and feel compelled to return. You care so much about these hard-working people. You are here to help them. You are their voice. They cannot speak for themselves.

Don't listen if the Haitians speak loudly or become unruly. You might be in danger, get out of there. Protests are not to be taken seriously. The participants were probably all paid to be there. All Haitian politicians are corrupt or incompetent. Find a foreign authority on Haiti to talk in stern terms about how they must shape up or cede power to incorruptible outsiders.

The US Embassy and United Nations always issue warnings that demonstrations are security threats. It is all social unrest. If protesters are beaten, gassed, or shot at by UN peacekeepers, they probably deserved it for getting out of control. Do not investigate their constant claims of being abused.

It was so violent right after the January 2010 earthquake. 'Looters' fought over goods 'stolen' from collapsed stores. Escaped prisoners were causing mayhem. It wasn't necessary to be clear about how many people were actually hurt or died in fighting. The point is that it was scary.”

Det stämmer verkligen att journalister har svårt att låta bli att alltid noga nämna att landet är västra halvklotets fattigaste, för att bara ta upp inledningsexemplet. I mina artiklar och reportage har jag förmodligen gjort mig skyldig till de flesta av klyschorna, dock inte alla (hoppas jag). Texten är för övrigt uttalat inspirerad av denna Granta-klassiker om gängse Afrika-rapportering.

/Gunilla

Ris och ros till SvD; ros till AB:s romreportage

BORGHOLM ”Hur gör man en tidning?” frågade femåriga Astrid mig allvarligt och apropå ingenting särskilt vid frukostbordet idag.

Så jag försökte efter bästa förstånd förklara att det är massor av olika personer som bland annat planerar, skriver i, fotograferar bilder till, hittar på rubriker, trycker och delar ut tidningen, och att den kommer nästan varje dag.
Jag är inte helt säker på att hon och storasyster Clara riktigt begrep, men de fick några ledtrådar inför framtida tidningsspaningar i alla fall.

Och PK-faster, det vill säga jag, fick en bra anledning att visa tidningen som låg framför oss – dagens Svenska Dagbladet – och berätta om barn i världen som tvingas arbeta, men att utvecklingen ändå kan gå åt rätt håll. Detta apropå Mangha Rams berättelse för Agneta Lagercrantz på Idagsidan om hur han gick från skuldslaveri till läkarstudier. Det var en nyhet som funkade att göra om till en stor och viktig berättelse för småtjejerna (som konstaterade att de inte skulle vilja bo i Pakistan). Sedan åkte de iväg och badade på Böda Sand, men jag kan tänka mig att vi återkommer till det där med barnarbetare som inte får gå i skolan någon annan gång. Eller till hur man gör tidningar.

För övrigt vill jag rekommendera dagens understreckare i Svenska Dagbladet, om de fotografier som tyska soldater tog under andra världskriget. Otroligt intressant läsning!
Här är ett trivialt men ändå belysande exempel på poängen med nätet: ett enda foto rymdes, i liten skala, i papperstidningen, men 14 på nätet.



Måste också kommentera att det var väldigt konstigt med SvD:s nyhetsjobb om vårdplatser, där det i ingressen påstods att Sverige har den lägsta andelen vårdplatser i världen. De andra länderna vars vårdplatsantal redovisades låg alla i Europa, utom ett: USA. Konstig definition på ”världen”, får man nog säga... Världen ≠ västvärlden.
Möjligen hade ingresstexten kunnat handla om att Sverige har världens mest effektiviserade vård. Inte samma sak.

Med tanke på allt hat som spys över Aftonbladet just nu, inte minst i läsarkommentarerna till allehanda blogginlägg om Littoringate II (och det är en väldigt intressant debatt om pressetik, politik och journalistik, om man rensar bort de värsta tokstollarna och konspirationsteoretikerna):

Det är synd att så få uppmärksammar den satsning Aftonbladet nu gör på att uppmärksamma zigenarnas/romernas situation i Europa, genom ett stort antal reportage ur människorättsperspektiv signerade stjärnreportern Peter Kadhammar.
Jag har hittills bara läst första dagens texter, om hur utbildningsväsendet och samhället misslyckats med att integrera romer, men de var förstås mycket intressanta.
Jag gick själv i en skola med många romska barn, och är uppvuxen med böckerna om Katitzi – så jag slukar sådana här reportage. Gör det, ni också!

/Gunilla

Utan vatten och nät försmäktar vi på denna ö

BORGHOLM Jag beklagar sommarstiltjen på bloggen, men i livet är det full fart – med Almedalskollot, hängande i trädgården med vänner och bekanta, och diverse deadlines (just nu om bland annat Arizona-lagstiftningen om illegal immigration och landsbygdsutvecklingen i Haiti!).

Det känns alltmer daterat och ointressant för andra att berätta om mina två dygn i Visby i förra veckan. Men kanhända återkommer jag med ett litet inlägg om vad jag gjorde där – om inte annat så för att jag själv kan behöva dokumentera det.

Jag skulle förstås också gärna ha bloggat en hel del om Littoringate II (Littoringate I skrev jag om här, här, här, här, här, här, här, här, här och här). Men jag har ägnat så vansinnigt mycket tid åt att läsa texter och lyssna på radioinslag om hela soppan att det inte blivit någon tid över till att skriva om det också. Och det har ju inte direkt rått någon brist på kommentarer...
Mymlans länksamling, som bland annat bemöter alla som tror att det inte handlar om medial politikergranskning utan en politisk konspiration, rekommenderas, liksom Jan Helins text om de knepiga utgivarbeslut som han och Lena Mellin haft att fatta.
Nu senast har jag förstås läst Sven-Otto Littorins väl förberedda försvarsskrift till DN, som är stiligt formulerad även om den innehållsmässigt låter som en efterhandskonstruktion – liksom allehanda kommentarer och åsiktsartiklar här och var (orkar inte länka på något genomtänkt vis, detta var bara några av dem vars flikar råkade vara öppna i fönstret).
Det känns i alla fall bra att Littorin fortfarande är vid liv, ett tag kändes som att han skulle kunna drivas till självmord av alltsammans.
Jag ser fram emot att följa de fortsatta turerna i detta – vad som än händer framöver kommer historien garanterat att hamna i kurslitteraturen i statsvetenskap, i fallsamlingarna för utbildningar i PR/krishantering och journalistik, och i historieböckerna vad gäller svenska regeringar och ministeravgångar.
Extra intressant för oss medie- och politiknördar givetvis om det blir någon form av rättslig eller pressetisk prövning. Jag är ganska övertygad om att Aftonbladets publiceringar håller i alla instanser, men jag kan förstås ha fel – lika fel som när jag trodde att arbetsmarknadsministern skulle få avgå på grund av sin Lurifax University-examen (det var innan jag tog reda på hur accepterade sådana blivit i USA). Som Staffan Dopping konstaterar i en av sina många intressanta Twitterkommentarer så verkar Aftonbladet till att börja med ha missförstått Littorins flygplatsdementi...och redaktörerna våndas säkert en hel del i dessa dagar, även de. Se även Doppings blogginlägg ”Så borde Littorins avgång ha kommunicerats”.

För närvarande är jag på Öland och pysslar med stärkande havsbad och åt att leka med min charmerande brorsdöttrar, samt åt ovannämnda deadlines och lite Kirunaplanering.
Dessvärre har hela norra Ölands kommunikation satts ur spel på grund av en pajad telemast, så för närvarande sitter jag på biblioteket i Borgholm. Är man Internetberoende (och måste researcha läget i Haiti respektive Phoenix för omgående bild- och artikelleveranser) så är man!

Telemasten pajade för övrigt redan den 5 juni, så folk är rejält förbannade vid det här laget, när det är likadant sedan en tid igen ... och till och med jag har för ovanlighetens skull skrivit på en protestlista. Vi på norra Öland har alltså både förgiftat vatten och icke fungerande telekommunikationer! Men vi är glada ändå (för det mesta).

/Gunilla