Länkar till Tom Alandhs Östberg-filmer

Missa inte Tom Alandhs filmer om Annika Östberg på SVT Play. De ligger ute till och med den 27 maj.

Annika – ett brott, ett straff, ett liv, del 1 (58 minuter)
Annika – ett brott, ett straff, ett liv, del 2 (53 minuter)

Nya filmen om Annika Östberg:
Att stå utanför och se in... (29 minuter)

Mina blogginlägg med etiketten "Annika Östberg Deasy".

En lång text från i fjol för den som vill ha en saklig kalifornisk redogörelse av fallet (skrivet av en lokalredaktör som jag har kontakt med):
http://lakeconews.com/content/view/11955/919

Gunilla

P S Detta håller egentligen inte för ett blogginlägg, utan är bara svar jag just skrev till Jonas F:s kommentarer i detta inlägg. Det är nedplitat i all hast fritt ur minnet, utan att jag detaljkollat saker i filmerna t ex, så ta det för vad det är.
Jag lägger upp texten här dels för att Blogger inte ville låta mig spara det som en kommentar, dels eftersom inlägget var gammalt.

Jonas: "Är hon så oskyldig som hon hävdar lyckönskar jag henne verkligen till en ny chans i livet, med familj i närhet omkring sig."

På vilket sätt hävdar hon att hon är oskyldig, menar du?

Hon säger att hon var oskyldig till att skjuta personerna i fråga (restaurangägaren Torre och polisen Helbush) i bemärkelsen att hon inte höll i pistolerna och inte hade för avsikt att de skulle dö. Men hon har ju definitivt medgett skuld till medhjälp och till att hon och Bob Cox överhuvudtaget hamnade i situationerna som ledde till morden -- alltså inte bara någon hon erkänt i den rättsliga processen, för att undgå dödsstraff, utan även en moralisk skuld.
Både i Tom Alandhs filmer och i andra intervjuer har hon talat mycket om den djupa skuld som hon hela tiden känt och vet att hon får leva med till döden.

Jonas: "Men vi har bara hennes version av vad som egentligen hände. Jag vill påminna om att det finns en serie besvärande vittnesmål kring henne och hennes trovärdighet. Och kring tidigare dråp m.m."
Det är lite försåtligt, tycker jag, att skriva "kring tidigare dråp m m" – det låter som att det handlar om flera, men gäller ju ett (1) fall (San Francisco 1974).
Det är riktigt att Annika Deasy hade en villkorlig dom för dråp (manslaughter) hängande över sig, vilket givetvis låg henne i fatet efter de två morden.
Och naturligtvis var hennes trovärdighet låg hela tiden fram till 1981 -- hon var narkoman och hade begått en lång rad brott som hängde ihop med hennes narkomanliv (langning, inbrott, bedrägerier som falska checkar etc; kanske det du menar med "m m"?). Säkert även senare. Men jag uppfattar hennes trovärdighet i dag som hög och vet inte riktigt vart du vill komma med att ifrågasätta den låga trovärdigheten tidigare. Isåfall får du gå in mer konkret på punkter där hon idag står fast vid tidigare versioner som kanske inte stämmer.

Det stämmer ju inte heller att endast hennes versioner finns. Se till exempel Tom Alandhs första film, som bygger på intervjuer med flera advokater och polisutredare.
En av dem diskuterar exempelvis den kriminaltekniska bevisningen kring dråpet/mordet 1974, och förstår inte att domstolen den gången, med den bevisningen, kunde köpa att hon tog på sig skulden. Det stärker alltså isåfall hennes senare berättelse, återgiven i Lena Katarina Swanbergs bok -- att hon tog på sig brottet för att skydda en tungt kriminellt belastad pojkvän vid namn Chris.

Under debatten om Annika Östberg har det ofta hävdats att man inte vill kännas vid att unga/blonda/svenska kvinnor kan begå tunga brott. Det kan vissa av dem (oss) naturligtvis, men i fallen 1981 (liksom troligen även 1974) fanns det ju en synnerligen tungt kriminellt belastad desperado som gjorde jobbet... Ockhams rakkniv funkar ganska bra i det här fallet.

Nu är det i och för sig mycket möjligt att domstolen skulle ha dömt både Annika Östberg Deasy och Bob Cox till hårdast tänkbara straff (dödsstraff var ju möjligt, enligt en av försvarsadvokaterna). Men det är heller inte otroligt att till och med den domstolen, trots den allvarliga synen på brotten -- som också framgår väl i Alandhs film -- i Lakeport, hade relativiserat straffen. Eftersom Bob Cox tog livet av sig fick Annika implicit överta även hans skuld (min slutsats, inte Alandhs).

Sedan kan jag hålla med om att den allmänna mediebilden av Annika Östberg Deasys fall – nyhetsartiklar med mera – varit missvisande. Något vi aldrig får veta, men som hade varit intressant, är hur den skulle ha sett ut ifall svenska myndigheter och medier hade fått kännedom om hennes fall redan 1981.

Jonas: "Hur påverkar hennes frigivande så snart efter återkomsten till Sverige andra (och kanske än mer oskyldiga) dömdas chanser till överflyttning i framtiden? Det kan finnas stater med mindre ansträngd kriminalvårdsbudget än den kaliforniska som använder detta fall emot oss."
Mnja, det vore intressant att följa upp om så sker, men de flesta delstater/stater har heller inte riktigt den kaliforniska synen på straff (skulle vara Texas). Det är inte sååå många ens i Lakeport som följt detta på sistone.
Jag har för övrigt direktkontakt med en lokalredaktör där, och brukar tipsa henne om när det finns saker att skriva -- till exempel apropå Tom Alandhs intervju på Basta.

Jonas, se gärna Alandhs filmer! I ett avsnitt av den nya filmen (som är mer som ett långt nyhetsreportage, inte lika gestaltade som de tidigare filmerna) kommenterar hon personer som i den svenska debatten spekulerat kring hennes brott och tycker att hon gott kunde ha fått sitta längre i Kalifornien.

Annika Östberg på SVT igen

NEW YORK Jag blev alldeles skärrad över att bli uthängd på Twitter som kass drevjournalist och en del av ett skamlöst medieslödder som producerar skit idag. (Kan bara konstatera att twittraren i fråga läst min text som Fan läser Bibeln, och att en "finmediekollega" tyckte att artikeln var "seriös och skriven med glimten i ögat". Att flera medier sent på måndagen följde upp med slutsatser som var felaktiga/föråldrade redan i lördags kväll är deras problem!)

Dick Erixons mediekritik i ämnet är isåfall mer nyanserad och intressant.

Funderade över om jag någonsin känt mig skärrad på samma sätt av kritik mot något jag skrivit någonstans, och kom bara på ett tillfälle: när jag skrev om Annika Östberg Deasy i fjol.
Då var folk också upprörda över en text, den gången i Svenska Dagbladet – särskilt personer som verkade anse att hon borde ha suttit inspärrad i Kalifornien resten av sitt liv.
Några av inläggen (det finns många fler):
http://gunillasdagbok.blogspot.com/2009/04/nagra-tror-sig-veta-och-hatar.html
http://gunillasdagbok.blogspot.com/2009/04/mer-om-mediebilden-av-ostberg-deasys.html

Tur att de flesta saker jag skriver är så mesiga och präktiga så att de inte retar upp någon. Jag skulle inte ha tid och energi att vara skärrad ofta.

Annika Östberg Deasy dök upp inte bara i mitt minne idag, utan även på SVT Play. Tom Alandhs intervju med henne sänds ju i SVT imorgon. Jag upptäckte att inte bara den nya filmen utan även den gamla, i två delar, finns där. Toppen, för mig som hann inte hann se Del 2 i fjol innan den plockades ner från nätet.

/Gunilla

Konsekvensneutralitet och ensidighet

NEW YORK P1:s Medierna är verkligen för det allra mesta obligatorisk lyssning för alla med minsta intresse för mediefrågor.

Programmet som sänds imorgon, lördag (och som finns på nätet i åtminstone 30 dagar), utlovar ett avslöjande om att uppgifterna om att Annika Östberg Deasys skulle överföras till svenskt fängelse i förra veckan var spridda på flera redaktioner.
Uppenbarligen var det bara Expressen som gick igång på dem; andra som visste hade följt UD:s uppmaningar/vädjanden om tystnad. Så Mediernas inslag ska handla om mediernas beredvillighet att tiga och inställning till så kallad konsekvensneutralitet.

Intressant, för det har ju verkligen implikationer för andra händelser!
Jag har funderat en del över hur det där gick till (och på vad som skulle ha hänt om exempelvis Expressen hade skrivit tidigare, som före flytten från Kalifornien till det statliga fängelset i New York).
Det har ju sagts att endast en mycket liten klick personer i kretsen kring Carl Bildt kände till alltsammans, men sedan förstod jag att så pass många på UD och Justititedepartementet var införstådda med planerna åtminstone veckan innan, så att det utan vidare kan tänkas ha uppstått läckor.

Jag var på pressträff på svenska FN-delegationen i New York samma dag som uppgifterna kom ut i Expressen (måndagen före påsk); några timmar innan. Där sades inte ett ljud.
Men en kontakt jag hade senare med en källa på UD visade att folk på Sveriges Radio hade vetat (anat?) att något var på gång. Det ska bli intressant att höra vad Medierna fått fram.

[[[Uppdatering (efter Mediernas sändning): Det var Sveriges Radio, och bara de, som visste i förväg – deras västkuststringer Helena Groll hade snubblat över uppgifterna. Ekot beslutade att hålla på dem tills mer substans fanns.]]]

Det skrivs fortfarande inlägg om mediebilden av Annika Östberg Deasy, och nu verkar alltsammans nyanseras lite – varken den tidigare skönmålningen eller den plötsliga svartmålningen är ideal, anser de senaste tyckarna. Jag orkar inte länka – bland annat för att jag även i annars välskrivna texter hittar en del sakfel som jag tyvärr inte orkar kommentera – så ni får leta själva.

Själv har jag idag fått ta emot en recension av min SvD-text, av den initierade men ack, så anonyme person som granskat Östbergfallet här och här (och som jag källhänvisade till i SvD). Tyvärr har jag ännu inte vågat läsa hans (?) granskning av min text, men jag väntar mig en kombination av sååågning och faktafelslistning. Jag får kanske återkomma med ett självrannsakande mea culpa-inlägg här. Det gör jag förstås så gärna. ;-)

Visst kan man ifrågasätta såväl retoriken och sakligheten som omfattningen i det som rapporterats om Annika Östberg Deasy genom åren (eller regeringens hantering av det hela – justitiedepartementen och UD har garanterat haft alla fakta tillgängliga).
Personligen tror jag att mediebilden sattes av hennes mor, vars engagemang givetvis drevs av en blandning av moderskärlek och svåra samvetskval över åratal av bristande föräldraansvar.

Och som jag skrivit tidigare så dök hon upp i TV-sofforna först när dottern redan suttit elva år i fängelse (och konventionen som fångtransferering hade gällt i sju år). (Så glöm det där med "från dag 1" som Johan Croneman skriver om; det var "från år 11".) Det var alltså möjligt att vinkla rapporteringen på att straffet blivit orimligt långt och att jänkarna vägrade överföring, snarare än på ett brottsligt förflutet och de dödade anhörigas lidande.

Jag tänker dock inte be om ursäkt för att jag skriver mycket om detta här på bloggen, precis som jag får stå för att jag skrivit sjukt många inlägg om Gömdadebatten. Det finns så oerhört många – för mig och bloggen – relevanta och intressanta aspekter på detta, och i en blogg får man ju vara ensidig. ;-) Som Croneman skriver, apropå Historien om Annika:

Men den är ju allt annat än enkel. Den kan göras hur komplex och intressant som helst! Det finns massor av aspekter att diskutera som gäller brott och straff, olika kultursyner, sätt att se på en brottsling, ett offer – och konsekvenserna av sitt handlande.

Jag lär återkomma ännu mer i ämnet...

Förresten, rubriken till denna bloggpost måste vara den sämsta och tråkigaste någonsin. Konsekvensneutralitet och ensidighet, oh my God. Sorry. Vad bra om ni ändå läste ända hit!

Uppdatering I: Attans, Expressen har varit på brottsplatsen i Lakeport County. Det var ju min story, ju... ;-)

Uppdatering II: Thomas Mattsson skriver om publiceringsvåndor, apropå Mediernas program, och skiljer mellan att publicera när Annika Östberg Deasy var kvar i Kalifornien och när hon inte var det – vilket obegripligt nog inte gjordes i programmet.

/Gunilla

Jag har ingenting med MyLife att göra (jo, lite)!

NEW YORK Idag fick jag ett mail från ingen mindre än Magdalena Ribbing, som artigt (OK, det var överflödigt att nämna) undanbad sig att bli delaktig i ovanstående sociala nätverk – MyLife. Oh, så pinsamt att ha begått ett sådant etikettsbrott! Oh, så irriterande! Jag ville förstås sjunka genom den digitala jorden.

Särskilt som jag givetvis inte försökt lägga till henne på MyLife. Jag är själv absolut inte medlem, och kan inte påminna mig att jag någonsin hört talas om det? Men jag får massvis med inbjudningar till rätt obskyra, sociala nätverk, varav de flesta hamnar i papperskorgen såsom spam.
Kanske har MyLife beslutat sig för att hämnas på mig för att ha blivit klassat som skräp, eller så är det någon spindel som besinningslöst och urskiljningslöst vittjar servrar på mailadresser, eller så är det något annat?

Om det är någon mer än Magdalena Ribbing som fått ett MyLife-mail från mig så beklagar jag! Det kommer inte från mig....



Uppdatering: Jag blev mer och mer irriterad över att minst en MyLife-inbjudning gått ut i mitt namn. Började kolla i mina Internetsökningar, och insåg snabbt att boven i dramat inte var någon anonym MyLife-inbjudan som jag fått mailad till mig, som jag trodde.

Nej, jag blev indragen i MyLifes klister för några dagar sedan, och det var möjligen på eget bevåg. Jag får nog erkänna att jag, trots det ovan sagda, är någon slags medlem.

Så här var det: I fredags försökte jag desperat på tag på telefonnumren till några av de anhöriga till den 1981 i Kalifornien mördade polismannen, till min artikel för Svenska Dagbladet. Jag hade namnen, och sökte febrilt efter ett sätt att få tag på personerna.
Det var inte helt enkelt, och jag lyckades bara hitta numret till en av dem jag sökte. I övriga fall var det oklart om det var rätt personer, och jag hade inte tid att ringa runt och fråga. USA är så stort att även ovanliga namn ger många träffar.

Jag sökte på amerikanska sajten White Pages, som gav alla möjliga träffar; oftast utan telefonnummer. Men ju mer jag klickade mig fram där, desto mer indragen blev jag i diverse tjänster som försökte sälja registerutdrag, brottsregister, adresshistorik och annat. Samt förstås telefonnummer.
Jag klickade runt allt mer desperat i jakt på gratis telefonnummer, och måste ha registrerat mig hos MyLife för att de utlovade kontakt med 700 miljoner människor, möjligen inklusive polisdöttrarna (som jag dock till sist nöjde mig med att citera genom ett protokollutdrag).

Men jag registrerade bara min egen mailadress, verkligen inte någon annans. Och det gav som sagt ingenting. Nedan ser ni tjänsten jag testade för att hitta mina intervjupersoner.

Sedan tänkte jag inte mer på det. Nu känner jag mig lika dum som den där Johan i Marbella Stoner måste ha gjort när han missförstod det där med fildelning och blev lurade av en skum sajt. Kanske inte riktigt lika dum, men i alla fall. Det värsta är att man säkert omöjligen kan ta sig ur det där MyLife.

Kanske någon i den snälla läsekretsen kan förklara hur sådant här uppkommer, och om man kan göra något åt det?
Kanske redaktör Ribbing kan skriva om det, ur ett etikettsperspektiv... Jag har gjort sökningar i min dator, och kan inte finna att hennes adress funnits där tidigare (men jag har möjligen mailat henne någon gång i något ärende, för länge sedan?).

/Gunilla

Projiceringar

NEW YORK Thomas Mattsson förklarar att Expressen visst varit tydligt med att skriva om Annika Östberg Deasys grova kriminalitet, ändå sedan 1992 då tidningen började skriva om hennes fall.
Allt det där blir en intressant mediestudie inom kort – hur skapades egentligen Annika Östberg Deasy-bilden? bla bla bla. Frågan är vad som mer finns att säga, men lita på att medieforskare kommer att sätta tänderna i detta, eller åtminstone låta sina studenter göra det.

Se även Anna Ekelunds krönika i Aftonbladet, om hur folk projicerar sina fördomar på Annika Östberg Deasy:

Hur kommer det sig att vi blir så engagerade i en person som vi egentligen inte vet något om? Annika Östbergs öde är intressant ur många aspekter och skulle kunna ge upphov till konstruktiva diskussioner om skuld, fri vilja, ansvar, straff, diplomati och politik. Men att med sådan emfas hävda att hon är si eller sådan, som många debattörer har gjort den senaste veckan, har blivit ett fenomen i sig.

Ingen känner Annika Östberg, ingen var på plats när brotten som hon sitter inne för begicks. Ändå hyser många inte ens det minsta lilla tvivel om hennes skuld. Eller hennes oskuld, för den delen. Annika Östberg har blivit till en tom målarduk som vi projicerar våra fördomar, farhågor och förhoppningar på. Skönmålningen av henne har varit minst lika osmaklig som svartmålningen.

/Gunilla

Ännu mer om brott och straff

NEW YORK Här är två intressanta bloggposter om mediebevakningen av Annika Östberg Deasy och synen på kvinnliga brottslingar, apropå TV4 Kvällsöppets diskussion igår:

Vit medelålders man – Jämställdhetstankar om Annikafallet – med intressant historik om brittiska bödlar:

Dom som deltog i utbildningen i teamet som genomförde själva hängningarna blev närmast chockade av tanken att dom även kanske skulle måsta hänga kvinnor i sitt yrke.
När kvinnor dömdes till döden så sa domaren ofta att det var med sorg i hjärtat som han var tvungen att göra det och bödlarna utförde med darriga händer sitt jobb och med ett stort beklagande sin plikt. Dom ville inte, men dom måste. När det gällde män... då gjorde alla bara sitt jobb.
Intressant är också att dom kvinnor som inte var så kvinnliga, typ öppet lesbiska eller äldre eller "fula", ja, när dom dömdes till döden och hängdes så skrev inte tidningarna så mycket om dom. Men var dom unga och snygga så blev media som flugor kring rättegången och så småningom hängningen.

Johan Ingerö: "Grünewald: Östberg är fantastisk":

Vanligt folk lever med rädslan för att de, deras vänner, barn eller andra närstående ska drabbas av grova brott. Samtidigt har även fängelsecheferna mage att skuldbelägga dem, anklaga dem för att hysa barbarisk hämndlystnad och för att inte se brottslingarnas behov.

Missa dock inte den alltid kloke kommentatorn Leffe i det inlägget. Ett utdrag:

Brottsofferperspektivet är viktigt, men det måste också användas med moderation och förnuft. Och det är inte det enda relevanta perspektivet.
Tvärtom är det ju så att det som skiljer civiliserade rättssamhällen från andra är att man inte ger brottsoffer (och deras känslomässiga engagemang) ett avgörande inflytande över rättsskipningen, utan istället försöker lägga lagar och rationell analys till grund för de beslut som fattas.

/Gunilla

Polisporträtt

300 uniformerade poliser närvarade vid begravningen av Richard Helbush 1981. (I Tom Alandhs film från 1999 fanns bilder från ceremonin.)

/Gunilla

Kontraproduktiv Östberg-aktivism?

NEW YORK Jag har uttryckt min allmänna skepsis mot olika former av namninsamlingar. och här förklarar jag varför jag själv undviker att skriva på sådana.

Därmed inte sagt att det inte kan vara ett utmärkt verktyg för att engagera, dokumentera och uttrycka opinioner. Det är givetvis för det mesta väldigt svårt att veta i vilka fall makthavare tar intryck av namnlistor och i vilka fall de inte spelar någon som helst roll.

Därför är det intressant att ta del av hur den kaliforniska nämnd som beslutar om tidsbegränsning av straff, Board of Parole, resonerat.
För där står det svart på vitt – ledamöterna var inte imponerade av de namnlistor och protestbrev som dök upp från både Sverige och USA, (under)skrivna av människor som uppenbarligen inte träffat Östberg Deasy, kanske inspirerade av denna sajt. Möjligen var det även kontraproduktivt. Nämnden tar i alla fall som ni kan se nedan upp det som ett klart problem.

Här är transkripten. Jag har gjort en översättning till svenska nedan (om ni klickar på filerna får ni upp dem i läsbart skick).

/Gunilla





Archie “Joe” Biggers, som är ordförade i nämnden (“Presiding Commissioner”) talar alltså om Annika Östberg Deasys “parole plans”, de planer som hade lagts fram för vad som skulle kunna hända efter en eventuell frigivning – och går sedan in på de brev folk skickat från USA och Sverige som stöd för att en tidsbestämning/frigivning:

“Dina frigivningsplaner var utmärkta – och jag tänker säga öppet att även om det fanns massor av brev från Internet, en massa brev från [folk som? ord fattas /GK] stöder dig, så känner vi att det som lades fram av din advokat idag var att du har utmärkta frigivningsplaner när du kommer till Sverige. Men, jag nämnde att du inte borde få brev från Kalifornien [[[eftersom det inte är relevant med intygsgivare som vill erbjuda Annika anställning där – hon ska ju utvisas, eftersom hon är svensk medborgare/GK]]].
Nu vill jag vara väldigt tydlig på den här punkten också. Jag nämnde kvalitet och kvantitet tidigare. När jag frågade dig – och jag blev glad när du var tydlig med att du inte känner någon av dessa 300 personer. När du försätter dig i en situation där du lägger upp grejer på Internet – och du kanske inte har någon kontroll över det, men någon du känner har kanske det därborta, och du måste låta dem veta att det är fint att de skickar hit brev, men vi kommer att lista ut ifall det är människor du känner och om de stödjer eller inte stödjer dig. Det fanns brev där som – tja, jag vill inte ens tala om det. Det finns massor av brev där som folk laddat ner från Internet.
Det som är störande, och jag vet att det är – – – jag kanske går över gränsen här, men jag måste faktiskt göra det, när offren [[[de anhöriga till den mördade polismannen /GK]]] får se vissa saker på Internet som beskrivningar saker som händer, av skottlossningar, om grejer som du varit inblandad i, som är olämpliga, och om du har kontroll över något eller någon som lägger ut sådant, så måste det upphöra – punkt. Och jag tänker inte gå in mer än så på det. Jag har redan talat med advokaterna om det.
Jag säger inte att du är ansvarig, men om du är det eller om du känner någon som håller på med sådant där, du måste få det att upphöra. Det är din berättelse de använder, och jag skulle vilja uppmana dig att inte göra det, men det är en del av Internet, och kanske har du ingenting med det att göra, men om du känner någon – och gör du inte det, så är det OK – men om du gör det, snälla. Om du kan göra något åt det, se till att det upphör."

Mer om mediebilden av Östberg Deasys fall

NEW YORK Ni får ursäkta viss monomani vad gäller Annika Östberg Deasy just nu. Jag har faktiskt många bloggposter kvar att skriva om henne, och om gamla och nya mediers bevakning av alltsammans. Vad gäller mediebilden kommer nog åtskilliga medie- och journalistiklärare att sätta detta i händerna på sina elever och studenter. Det är förstås väldigt tacksamt som uppsatsämne.

Jag är mycket förbryllad över att jag, som 2005 rentav reste hela vägen till hennes fängelse i södra Kalifornien, inte blev särskilt fångad av storyn då.
Tror inte att jag någonsin, förrän häromveckan, tänkt tanken att jag skulle vilja läsa hennes berättelse i bokform. Jag kan inte minnas att jag vare sig lockades att åka tillbaka för att skriva personporträtt, kolla upp hennes bakgrund, göra cellreportage eller berätta om det tragiska ödet på andra sätt – eller att jag funderade på att kolla upp den amerikanska utredningen och domarna. (Jag försökte ju tala med döttrarna – men dels gick det ju inte så bra, dels handlade det bara om att få en snabb kommentar.)
Kanske för att jag på den tiden hade "en egen" svensk kvinna i ett Kalifornien-fängelse som jag skrev om, och att jag tyckte att Annika Östberg-storyn berättades av så många journalister ändå – och så kom jag väl inte på någon särskild tidning att kontakta om något sådant. Har heller inte varit tillbaka i Los Angeles sedan 2005. Men hade jag vid den tiden kollat i Flashback hade jag ju fått en hel del uppslag. ;-)

Jag hade faktiskt ingen aning om att det i så många år funnits så många nätkommentatorer som önskat henne allt från indragen mat till elektriska stolen, för att inte tala om vilket språkbruk som förekommer. Hoppas det tar ett tag innan hon lär sig använda Internet och att hon inte kollar upp sig själv på Flashback.

Måste också säga att jag är smått chockad över den kaliforniska synen på straff och rehabilitering hos många svenskar. Som hos den socialliberale Sundbybergspolitiker som menar att 40–50 års fängelse hade varit ett lämpligt straff för Annika Östberg Deasy, som han anser sig veta är trippelmörderska. Intressant diskussion på hans blogg (transparens: efter att ha satt mig in i alltsammans efter bästa förmåga har jag själv landat i ungefär samma syn som de som kommentatorerna Jonatan och Karin redovisar).

Vad jag nu är väldigt nyfiken på, och som jag undrar ifall någon har någon förklaring till, är varför alla dessa kritiska röster inte bubblat upp till mainstream-ytan tidigare?

OK, Expressen har öppet och sedan 1992 bedrivit en klassisk kvällstidningskampanj för att väcka opinion kring Annika Östbergs fall. Hennes historia har passat för personvinklade berättelser i många andra medier. Och jag håller inte med om att all journalistik tidigare saknat inslag om vilka brott hon begått eller att hon inte fått frågor om offrens familjer och så vidare; ej heller har hon framstått som oskyldig.
Men visst har rapporteringen har i många avseenden tagit ställning för Annikas bild av det hela. Att t ex påstå hon är dömd för "medhjälp till mord" håller förstås inte, när hon är dömd för och har erkänt sig skyldig till mord, first degree murder (däremot måste det få problematiseras hur det gick till!).
Jag ser förresten smärre faktafel i rapporteringen på alla håll och kanter. (De flesta gäller dråpet i början av 70-talet som många felaktigt påstår att hon satt i fängelse för.)

Det är väldigt intressant att fundera över vad som hade hänt ifall de svenska medierna hade upptäckt händelsen redan 1981, när paret satt i isoleringsceller i Lakeport och utreddes, än 1993 när storyn var att hon då redan hade suttit länge i kaliforniskt fängelse och ville bli flyttad till Sverige.
Eller åtminstone 1984, då Hans Holmér och Annbritt Grünewald besökte Annika Östberg Deasy i fängelset, dock utan att informera alla de svenska journalister som då fanns i Los Angeles. Rimligen hade vi fått fler berättelser från brottsplatserna då, exempelvis Lakeport (och kanske hade det rentav fått konsekvensen att sonen Sven – som, tills han dog i en bilolycka 1985, flyttades mellan olika fosterhem i norra Kalifornien – räddats till ordnade förhållanden).

Det jag nu undrar är alltså vad som i alla år hindrat Leif G W Persson, Oisín Cantwell och många andra med grundmurade massmediala plattformar att skriva sina synpunkter? Eller har de gjort det, utan att det fått genomslag?

På Kriminalkanalen kan ni ladda ner alla möjliga dokument kring det hela, och även se några av de inslag som sändes i TV4 1992 och 1993 – förnämlig service, måste jag säga – för att bilda er egen uppfattning om alltsammans.

Men jag råder er att inte bara köpa den officiella, amerikanska bilden av alltsammans – utan att problematisera den, genom att även kolla in Tom Alandhs film och/eller läsa Annika Östberg Deasys egen bild i Sorgfågel.

Några juridiska resonemang kring det hela här, där en kommentar bland annat jämför med Stureplansmassakern, och här konstateras att Östberg Deasys roll kanske mest av allt är att likna vid Marita Routalammis vid Åmselemorden.

Senare idag ska jag sätta tänderna i brottsutredningen.

I nästa bloggpost kommer ett utdrag ur Board of Parole-förhöret, som visar att det var kontraproduktivt med namninsamlingar och listor för Östberg Deasys sak.

Pastor Faliasin på Board of Parole-möte

NEW YORK Häromdagen skrev jag om hur tokroligt det blev i protokollet när somliga journalisters namn stavades fel, trots bokstavering. Här är ett exempel till, från samma protokoll.
Lee Faliasin = Leif Eliasson, den präst från Svenska kyrkan i Los Angeles som fick Annika Östberg Deasy att tio år efter morden återfå sin tro på framtiden (och svenska språket). Intervju med honom i Dagen.


Till protokollförarens försvar kan sägas att hon var tveksam till stavningen, därav markeringen (sp = spelling?).

(Texten är ur försvarsadvokaternas framställning inför Board of Parole i höstas, då Annika Östberg Deasy hade ansökt om en tidsbestämning av sitt straff. Som ni ser försöker de lägga fram saker som talar för att hon ångrat sig, kommit till insikt etc. Nämnden köpte dock inte detta, utan avslog en tidsbestämning av straffet.)

/Gunilla

Kommentar till Dick Erixon, om min text i SvD

NEW YORK Jag ångrar inte att jag bidrog ekonomiskt till Dick Erixons blogg häromåret. Däremot borde jag kanske ha förenat min donation med ett krav på att han borde ha ett kommentarfält. Eftersom han inte har det, så kommenterar jag ett av hans inlägg här istället. Han brukar i och för sig inte bry sig om vad jag skriver – vare sig kritik eller cred, han har fått en hel del av både/och av mig – men för er andra.

Dick Erixon skriver idag, i ett inlägg om skärpta straff för återfallsförbrytare (vilket jag, för övrigt, tycker låter som en vettig idé; jag förutsätter att den svenska lagstiftningen och tillämpningen hamnar långt ifrån Three Strikes and You're Out-lagen som den fungerar i Kalifornien...):

"För övrigt fortsätter medierna i påskhelgen att utmåla morddömde Annika Östberg som en hjälte. Svenska Dagbladet beskriver på ett dubbelt uppslag, fyra hela sidor, hennes agerande: “Det är faktiskt ett hjältedåd” att hon kan sköta sig i fängelset. Denna dyrkan av mördare är fortfarande grotesk (se här och här)."

Eftersom det är jag som skrivit texten som är huvudinslaget i SvD:s två uppslag om Annika Östberg Deasy vill jag gärna bemöta detta.

Erixon framställer det som att allt handlar om att återigen hjälteförklara henne. I själva verket är huvuddelen av den tämligen långa texten en skildring av företeelser som inte precis framställer henne som en hjältinna.

Läsaren får bland annat veta hur hon länge levde i San Franciscos undre värld, att hon arrangerade mötet med den sedermera rånmördade Joe Torre i Stockton och att hon hjälpte sin pojkvän Bob Cox att ladda om ett vapen.
Dessutom får döttrarna till polismannen Richard Helbush komma till tals, liksom en av de poliser som var med om att gripa Östberg Deasy och Cox och som ännu ser henne som en "polismördare" (ett ordval jag kommenterar här).

Allt detta – som knappast är tecken på "dyrkan" – förtiger Dick Erixon, och lyfter enbart fram ett enda citat i slutet av texten.
Jag ville visa att det inte bara är svenskar (journalister, politiker, poliser, präster med flera samt diverse privatpersoner) som engagerat sig för Annika Östberg Deasy och menar att hon bestraffats oproportionerligt, utan även amerikaner med rättspatos.
Jag fick kontakt med en sådan 2005, nämligen Lewis Dolinsky, och han ville då inte uttala sig. Nu, när hon till sist kommit till Sverige, kunde han tänka sig att göra det – och jag hoppas att han gör som han velat i många år, nämligen skriver en bok om det hela för en amerikansk publik.

Jag hade ett långt samtal med Dolinsky, som i 26 år var redaktör och kolumnist på San Francisco Chronicle, bland annat på utrikesredaktionen, om Annika Östberg Deasys fall och hur det uppfattats i en kalifornisk kontext. Det mesta av samtalet var "off the record", men vi gick noga igenom vad som var "on the record" och en del av det kan ni se nedan.

Debatten om den svenska mediebevakningen av Annika Östberg brakade under de dagar vi hade kontakt plötsligt loss, och kritik fördes fram i alla möjliga medier – från bloggar och debattinlägg till nyhetstexter och TV- och radiosändningar (det här inslaget sändes i Ekot massvis av gånger).

Kritiken hade en hel del poänger, anser jag, för visst är det så att rapporteringen bortsett från exempelvis brottsoffren. Givetvis kan omfånget och intensiteten i mediebevakningen ifrågasättas. Men kritiken innehöll också på många håll en märklig brist på empati, nyansering och faktakoll, samt en helt osund identifikation med det kaliforniska rättsväsendet.
Decennier efter att Annika Östberg Deasy dömts av två stycken amerikanska domstolar (ett för vardera mordet) ställs hon inför en svensk blogg- och kommentatorsdomstol, som vill hamra in för evigt att hon är polismördare (uttrycket "bloggdomstol" har jag lånat av en kommentator här).

Jag refererade detta för Mr Dolinsky, och berättade alltså för honom att många kritiker anser att svenska journalister glorifierat henne och utmålat henne som en hjältinna. Han svarade senare i ett mail att han anser att det sätt på vilket hon rehabiliterat sig själv i fängelset ÄR heroiskt ("the way she rehabilitated herself in prison IS heroic") och efter ett samtal med honom skrev jag följande citat:

-- Jag förringar verkligen inte hennes kriminella förflutna. Men under sin långa tid i fängelset har hon förändrats otroligt mycket. Det är faktiskt ett hjältedåd att ha klarat det.
– Som människor förväntas vi tro på att det är möjligt att sona och gottgöra sina synder. Annika har blivit en ansvarsfull människa, som numera är värd all beundran.

Som ni förhoppningsvis ser rycker Dick Erixon inte bara ut en mening för att misskreditera fyra sidor i tidningen, han rycker till och med ut den ur sitt korta sammanhang. Lewis Dolinsky var mycket, mycket, mycket noga med att han inte vill förringa hennes brottsliga bakgrund. Men han har, som så många andra blivit djupt berörd över hur hon rannsakat sig själv och förändrats.

Här är fler saker han sade (jag återger bara sådant som han skrivit i sitt mail och redan godkänt som citerbart, för att slippa kolla alla de citat som finns i mina intervjuanteckningar):

...while acknowledging the seriousness of the crimes, I still think she should have been freed, or at least transferred to Sweden, a good while ago. She didn't fire the gun, she has shown remorse, she has rehabilitated herself, she has done good works in prison, and she is no threat to society. In fact, she can be an asset to society.
(– – –)
–She has become a responsible and valuable human being, who is now worthy of admiration.
She ain’t perfect, but I have never heard anyone who has met her in the past 20 years say anything negative about her. One prison guard told me that she could live next door to him any time.

Det är givetvis upp till Dick Erixon att välja att bortse från en människas personliga utveckling under 27 år, och något han får leva med. Men att det finns andra som tar hänsyn till den har givetvis sin plats med några meningar i ett reportage.

Det kan tilläggas att Lewis Dolinsky – som fick höra talas om Annika Östbergs fall av en ren slump, via den dåvarande slovenske (!) konsuln i San Francisco – har följt alltsammans i cirka tio år. Han har läst utredningarna, besökt Annika i fängelset, och även rest till Lakeport och talat med berörda människor där. Han har dock hittills aldrig skrivit något om det hela, utan engagerat sig av ren medmänsklighet. Jag hade gärna citerat honom mycket mer än vad jag fick plats med i Svenska Dagbladet.

Gunilla Kinn

Några tror sig veta och hatar

NEW YORK En liten hälsning till Leif G W Persson och alla andra som den senaste tiden frossat i morddomarna mot Annika Östberg Deasy.

"Det jag däremot förstod var att jag aldrig skulle slippa ifrån stämpeln cop killer. Så länge jag lever kommer den beteckningen finnas med mig. I papperen är och förblir jag en mördare. Hur långt jag än utvecklas från den nedknarkade, självmordsbenägna, djupt deprimerade och förvirrade unga kvinna som var med om två mord under loppet av ett vansinnesdygn, kommer jag inte att kunna göra mig kvitt stämpeln. Någon kommer alltid tro sig veta att jag är polismördare och hata mig."

Annika Östberg Deasy berättar i boken Sorgfågel om hur det var att ta emot subtila hot från tillfälliga vakter som fått veta vad hon dömts för, i samband med några veckors sjukhusvistelse 1996.

I boken beskrivs också vilka uttryck hatet tog sig från väktare och poliser i Lakeport, där hon i flera månader satt häktad i isoleringscell från 1981.

Jag är förvånad över den tillit många svenska kommentatorer visar till det kaliforniska rättssystemet när de nu skriver "men hon är ju dömd för mord" etc. Jo, visst, det är ju just blan annat detta som kritiseras.
Jag hade velat citera ur Tom Alandhs film från 1999, där utredare, poliser och advokater som var med i Lakeport 1981–1983 uttalar sig, i flera fall kritiskt och självrannsakande, om hur utredningen gick till. Tyvärr hann jag inte se den igen innan den plockades ned från nätet igår.

Läs istället Lennart Frantzells text om Annika Östberg, USA och den svenska mediebilden.

/Gunilla

Mened, inte dråp (tror jag)

NEW YORK Leif G W Persson skriver i sin Expressen-krönika om om Annika Östberg:

Arton år gammal hugger hon ihjäl sin langare.

Det låter ju verkligen hemskt. Gjorde hon det? Persson har ju läst utredningen och borde veta.

Jag har inte läst utredningen, däremot Annikas egen berättelse i Sorgfågel och hur det talas om denna händelse hos Board of Prison. Nog låter det – när man tar hänsyn till alla omständigheter – rimligt att det var hennes dåvarande pojkvän Chris, en tungt kriminellt belastad San Quentinkund som utförde dådet. Och det var snarast Chris, inte den ihjälhuggne Donald, som var hennes langare (även om han säkert också försett henne med droger).

Enligt Annikas egen framställning, som vi alla förstår är en partsinlaga but anyway, var det i alla fall så här:
Annika hade grälat med sin gamla hippie-väninna Susan, som flyttat in hos Annika med sin pojkvän Donald. Donald hade då sagt något taskigt till Annika, som senare upprört berättade det för sin pojkvän Chris.
Chris blev fly förbannad, körde dit och visade Donald vad som händer med den som muckar med hans flickvän: en massa knivstick genom kroppen.
Att hugga ihjäl folk med kniv verkar enligt berättelsen vara vardagsmat för en kåkfarare som Chris, men fullständigt främmande för en icke-våldsfilosofihippe som Annika.
Men som den lojala flickvän – med osund stark dragning till really bad boys – hon var, så teg hon i polisförhören om vem som var hennes pojkvän. Han plockades senare ändå in till polisen, men frikändes i rättsprocessen – eftersom Annika vittnade falskt om att det var Donald som gått till anfall mot Chris. Inte tvärtom, som sanningen var.

Här begick hon alltså mened. Men ett par år senare dök Chris' advokat upp och ville återigen utnyttja Annikas lojalitet med och latenta förälskelse i Chris, även om hon då var gift hemmafru i Stockton. För att Chris lättare skulle kunna komma ut ur San Quentin-fängelset krävde de – han och advokaten – att Annika i efterhand skulle ta på sig brottet. Och det gjorde hon. Hon gick till polisen, förklarade att hon plågats av dåligt samvete och fick så småningom en villkorlig, femårig dom för dråp.

Denna dom blev givetvis ett trumfkort för åklagaren när han 1981 skulle visa att Annika Deasy inte bara var inblandad i dubbelmorden tillsammans med Bob Cox, utan även återfallsbrottsling med flera liv på sitt samvete.

Det är givetvis möjligt att Lena Katarina Swanberg och bokens läsare – alltså jag – är offer för en lögn här, och att Annika mycket riktigt stack ihjäl Donald på egen hand. Som Leif G W Persson påstår sig veta. Jag ska kolla lite i mina dokument, och se vad Annikas egna advokater sagt om det hela.
Men som jag minns det kunde de – återigen enligt Sorgfågel – inte begripa hur den rätt som 1974 fällde den villkorliga domen överhuvudtaget kunde köpa Annikas erkännande, när det inte stämde med vare sig teknisk bevisning, motiv eller något annat. De borde rimligen också vara på sin vakt när unga tjejer kommer för att ta på sig dåd som snygga killar i fängelse belastas för.

Men, jag måste kolla upp mer kring detta. Det är svårt att påstå att Leif G W Persson inte skulle kunna genomskåda en märklig polisutredning. Jag hinner bara inte just nu, för snart blir det påskdagsbrunch i Alphabet City. Jag vill bara skriva detta som hastigast, och inte låta Perssons krönika stå helt oemotsagd, för er som är intresserade av diskussionen om hur Annika Östberg Deasys brott presenteras i medierna.
Hoppas att Tom Alandh, som rimligen också läst alla utredningar, snart skriver något i ärendet. Tillsvidare säger jag bara att det inte verkar rimligt att helt sonika och utan problematisering påstå att Annika "högg ihjäl sin langare", när en alternativ historieskrivning förefaller trolig.

En allmänt intressant fråga till Leif G W Persson vore: Varför tror han att kommissarie Hans Holmér arrangerade sig så i ärendet, och tog ställning för Annika?

/Gunilla

Så nära Lakeport var jag i november!

NEW YORK Nu läser jag igenom mitt manuskript till Svenska Dagbladet och hittar irriterande nog massvis av partier i texten där jag med enkla medel borde ha fått sammanhanget att bli mycket mer begripligt, mer intressant eller helt enkelt bättre. Detta parti:

I augusti 1983 kom hon till California Institution for Women, ett kvinnofängelse i ökenlandskapet öster om Los Angeles.
Hur kommer det sig att Annika Östberg hamnade i Stockton? Vägen dit gick via några lyckliga och en lång rad olyckliga omständigheter.

hade exempelvis blivit mycket bättre om det stått:

I augusti 1983 kom hon till California Institution for Women, ett kvinnofängelse i ökenlandskapet öster om Los Angeles. Hennes långa vistelse där och hennes kamp för att få flyttas till en svensk anstalt har skildrats ingående av ett stort antal svenska medier. Men hur kommer det sig att Annika Östberg hamnade i Stockton? Det berättas mer sällan. Vägen dit gick via några lyckliga och en lång rad olyckliga omständigheter.

Det hade blivit ett perfekt sätt att på en och samma gång kunna antyda att "jag går inte in på hur livet är på ett kaliforniskt fängelse här, för just det har ju berättats ett antal gånger apropå Annika Östberg" och "det här med de svenska mediernas Annikabild kanske jag borde skriva om, men det får inte plats här och nu".

Nå. Det är alltid lätt att vara efterklok. Repo (Uppdatering: Nu ligger texten med några småändringar i mitt textarkiv. Och så har jag rättat en felaktighet, nämligen att sonen Sven var 10 och inte 11 när allt hände 1981. Det var ett par månader kvar till födelsedagen. Här är länken till SvD:s hemsida!)

Något annat jag tänkt på de senaste dagarna:

Jag skriver ofta här om det problematiska med journalistiska skrivbordsprodukter, och att det är fältarbete som gäller för god journalistik.
När jag fick i uppdrag att skriva något om Annika Östberg (japp, det var faktiskt en beställning!) så tänkte jag förstås att jag såklart kan göra det.
Men jag betonade också för redaktören att jag ju aldrig träffat henne. Det känns förstås lite konstigt att skriva ett stort featurejobb härhemma vid datorn, byggt på andrahandskällor och enstaka telefonintervjuer.

Fast ju mer jag jobbade med den här texten – och det gjorde jag i sisådär tre långa dagar – så kände jag att jag faktiskt inte behöver be om ursäkt för skrivbordandet. Kolla bara denna långa lista med erfarenheter som kommit till pass:

– Jag har åtminstone hängt några timmar i entrén på California Institution of Women, alltid något, och skrivit några artiklar om Annika Östbergs kamp för att få sitt straff tidsbestämt

– Jag har skrivit artiklar om andra ämnen/fångar, som tvingat mig att gå i närkamp med kaliforniska domstolar och polismyndigheter, och även försökt ta mig in på Twin Towers-fängelset i Los Angeles (hm, fel besöksdag)

– Jag har flera gånger besökt hippieområdet Haight Ashbury och andra stadsdelar i San Francisco, där Annika Östberg bodde.

– Jag har nyligen besökt Stockton, där hon dito.

– Jag blev i november haffad av California Highway Patrol, misstänkt för marijuanamissbruk (och kan därmed möjligen identifiera mig med hur skärrad man blir av att stå med en polis vid vägkanten, inga jämförelser i övrigt).

– Jag har i två års tid bott ihop med en svenskättad amerikanska liksom Annika född i början av 50-talet, som matat mig med stories om hur drogkulturerna var på 60-och 70-talet och hur de urartade. (Bibbe levde dock inte hippieliv utan var mer inne i bohemiska konstnärskretsar. Hon kom efter en sväng på ungdomsvårdsskola som 13-åring till Andy Warhols Factory i New York, istället för som Annika till Haight Ashbury i San Francisco. När hon bodde här gick hon flera gånger på begravningar för vänner som dött på grund av hepatit B.)

– Bibbes man Sean – som är uppvuxen i East LA – har ofta berättat om hur rättssystemet i Kalifornien kan ta sig uttryck, såsom systemet med plea bargains.
Igår dök han upp här hemma, för första gången på 1,5 år och alldeles lagom till min deadline, och serverade några kloka perspektiv på Annika-fallet (som han givetvis inte känner till egentligen – men han fattade snabbt, och konstaterade dels vad det innebär för en fånges status på ett fängelse och för chansen att bli frisläppt att vara just polismördare; dels hur annorlunda domslutet kunde ha sett ut om hennes pojkvän inte tagit livet av sig – knappast att Annika fått 25 years to life). Han berättade även om hur hans brorson, som är polis i Los Angeles, nyligen tvingades in i en situation där han sköt ihjäl en kriminell i en skottlossning.

– Jag har nyligen kört omkring i mörket på de smala slingriga bergsvägarna norr om San Francisco där Annika Östberg och hennes pojkvän begick sina illdåd. Jag kan se motellen, polisbilarna, trailerparkerna och skogarna framför mig...

Tja, ingen av dessa erfarenheter märks tydligt i texten. Men dels känner man sig på betydligt säkrare mark när man skriver om platser man faktiskt varit på eller om företeelser man känner till, dels får man otroligt mycket bättre cred hos sina telefonintervjupersoner när de fattar att man delvis har deras referensramar.
Annikas advokat och jag diskuterade exempelvis inledningsvis i vårt samtal intressanta, nyöppnade restauranger i San Francisco, och den Lake County News-redaktör jag tog hjälp av för att kolla vissa grejer tyckte förstås att det var kul att höra att jag kört omkring i området nyligen.

Kolla på kartan ovan se ser ni hur oerhört nära Lakeport jag befann mig i november! Men jag hade då inte minsta aning om att den platsen är förknippad med Annika Östberg Deasy.

Hon och Bob Cox körde på Highway 29, den väg som går söder mot sjön, och hamnade sedan i häktet i det lilla samhälle som ligger vid sjöns västra strand. Jag körde alltså den blå sträcken, från Chico i norra San Joaquin-dalen till Fort Bragg vid kusten.

Min poäng är möjligen att fältarbete och skrivbordsarbete kompletterar varandra, och att erfarenheter av olika slag ofta kommer till användning när man minst anar det.

Tror förresten inte att jag länkat till Ulf Bjerelds backlashkritiska inlägg om Annika Östberg Deasy, skrivet i kristen påskanda. Se även Prometheus och Lennart Frantzell (som jag redan länkat till). Och Blogge Bloggelito har skrivit ett riktigt bra inlägg, upptäcker jag först nu.

Det var det, nu ska jag se klart filmen och läsa klart boken... Tror ni inte att det finns någon redaktion som vill ha ett Lakeport-reportage framöver?! Kanske!

/Gunilla

Meet my colleagues: Mimbwall, Asbre, Bring

NEW YORK I Svenska Dagbladets interntidning Tidspressen publicerades åtminstone förr i världen skojiga faksimil av kuvert med tokigt felstavade adresser som nått medarbetarna. Jag skulle nog kunna fylla en tidning med felstavningar av mina namn.

Det är ju inte alltid det blir rätt ens om man bokstaverar ordentligt! Här är några exempel, från protokollet som kriminalvårdsnämnen (Board of Parole) upprättat under två förhör på California Institution of Women.
Att svenska reportrar fanns närvarande berodde naturligtvis på att Annika Östberg Deasys ärende, en tidbestämning av hennes straff, skulle behandlas.


2005
Joham Mimbwall från Express = Johan Lindwall från Expressen
Stephen Asbre = Stefan Åsberg från SVT



2008
Soer Bring = Gunnar Sörbring från Dagens Nyheter

Hur det gick för mig när jag försökte få komma in på mötet 2005 kunde ni läsa om här. Lika lång väg tillbaka, kan man väl säga.

Det känns faktiskt lite orättvist att få läsa om och om igen att svenska medier rapporterat ensidigt om skuldfrågan i Annika Östberg Deasys fall. Inte fick jag vara med på det där mötet – som till stor handlade om skuldfrågan och amerikanska myndigheters syn på densamma – och inte fick jag tala med brottsoffren (den mördade polisens döttrar)...
Oh, well, jag ska erkänna att jag tidigare inte haft en tanke på att läsa in mig på någon framställning av händelserna 1981 (vilket jag har gjort nu, dock ej polisutredningen). De får nog jobba lite med sin PR, de som ivrar för att svenska medier ska ge en schysstare bild av det kaliforniska rättsväsendet.
Men visst stämmer det i grunden att de flesta svenska nyhetskonsumenter (och en hel del journalister) nog haft en missvisande bild av vad som egentligen låg bakom den hårda domen. Det hade givetvis varit klockrent att skriva reportage från Lakeport och reaktionerna mot polismordet där 1981, eller senare.

Även om jag tycker att de senaste dagarnas massiva kritik om att medierna gett en alltför okritik och oskyldig bild av Annika Östberg Deasy har vissa poänger, så måste även den verkligen nyanseras. Det återkommer jag kanske till; jag är ännu inte klar med de verk från 1999 som är mest initierade och som knappast väjer för vad som hände 1981: Tom Alandhs film och Lena Katarina Swanbergs bok. Alandh har till exempel låtit massor av människor i Lakeport komma till tals.

Tillsvidare kan jag konstatera att Soer Brings/Gunnar Sörbrings DN-artikel från nämndmötet i höstas handlar betydligt mer om nämndens syn på fångens skuld än om något annat. Däremot fanns säkert en förförståelse hos många läsare om att nämnden per definition är orättvis.

Efter att nu ha satt mig in någorlunda i det hela kan jag säga att Annika Östberg Deasy förvisso hade en tyngre kriminell bakgrund än vad jag själv kände till innan. Jag hade, får jag erkänna, ingen koll på hennes villkorliga domar. Ändå tycker jag att det är riktigt om svenska medier, med vissa nyanseringar, fortsätter att skriva som Stocktontidningen The Record anger:

The Swedish media largely depicts her as a repentant person unfairly ensnared in California's harsh criminal justice system for crimes committed as an irresponsible young adulthood addicted to drugs.

Det känns helt absurt att den kaliforniska kriminalvårdsnämnen så sent som i höstas pressade och korsförhörde Annika Östberg Deasy på hur det egentligen var med den där langningen (tydligen hade en minderårig tjej, som kommit hem till Annika för att hon inte trivdes hemma, eventuellt blivit bjuden på alkohol). Den skedde isåfall i början på 70-talet!

Mitt reportage i SvD imorgon gör ett försök att vara lagom nyanserad och inte hamna för långt åt sidorna i den där offer/förövare-balansen. Det är viktigt att komma ihåg att Annika Östberg Deasy själv aldrig frånsvurit sig sin skuld för inblandning.

/Gunilla

Publiceringar på gång – mina nyhetsreportage!

NEW YORK Den här helgen har jag av en slump två stycken publiceringar i min favoritgenre nästan samtidigt: dagstidnings-nyhetsfeature i 10 000-teckenklassen (fast inte ens så många tecken räcker riktigt till, egentligen, för att få med allt man vill säga och alla nyanser).

De är båda exempel på det jag här i bloggen kallat multisourced reporting, och att träffa nyheterna. Tidsödande men kul jobb!

Reportage från Oxelösund i Sydsvenskan, min personliga lilla uppföljning av Gömda-debatten (och min debut i den tidningen, med undantag för att jag haft massvis av TT-texter inne i den!). Ni får kolla pappersblaskan för att se bilderna.
"En utmärkt artikel. Lätt och ledig, men tar ändå upp allt väsentligt i historien" skriver signaturen BaalZeBub (tack!).

Och imorgon, på självaste påskdagen, kommer ett reportage jag skrivit för Svenska Dagbladet. Det handlar om Annika Östberg Deasy, och är ett försök att balansera bilden av henne som antingen offer eller förövare; oskyldigt lamm eller förtappad brottsling.

Jag återkommer i flera bloggposter här med överskottsinformation från min research till denna text. För det finns mycket att diskutera.

Som jag skrev igår är jag förundrad över den massiva ström av stenbumlingar som en rad journalister och debattörer plötsligt valde att slunga mot henne, och mest mot mediernas skildringar. Dessa kan förvisso diskuteras, men att det blev en sådan massiv backlash kändes jobbigt.

Och det känns jobbigt att min text inte kunde vara ännu mer nyanserad. Jag hade till exempel inte alls plats att diskutera situationen på kaliforniska fängelser, och varför det var Annika Östbergs smala lycka att hon är svensk medborgare. Annars skulle hon få sitta på det där fängelset till döddagar. Nu tog det bara 27 år att komma ut...

Och om inte annat ska jag i kommande inlägg roa er med att citera lite ur ett förhörsprotokoll från "Board of Parole Hearings"på Annika Östbergs Deasys fängelse i höstas.

/Gunilla

Från oskyldigt offerlamm till korsfäst påskhäxa

NEW YORK Fortfarande inga chokladägg inom sikte, ej heller andra former av påskägg – men jag har ett tomt pappägg i ett skafferi, så om inte annat får jag fixa mitt eget påskaftonsgodis imorgon. Det borde rimligtvis bli dubbel ranson då, eftersom det är lördag också. Idag blir det bara arbete – läsande, skrivande, telefonsamtal och så mer skrivande!

När jag kommer upp till ytan får jag se om jag totar ihop ett blogginlägg på temat "hur det oskyldiga blonda offerlammet blev en lömsk påskhäxa över en natt".
Eller så kanske någon snäll redaktör vill betala pengar för en sådan text. Fast det finns säkert någon annan som redan skriver något på samma tema för publicering i lämplig papperstidning.

För det blev en våldsam backlash mot mediebilden av Annika Östberg – som i sin tur kommer att väcka en liten backlash, tror jag. Plötsligt började alla skriva "men hallå, hon är ju dömd för dubbelmord" och jag tänker förstås "men hallå, har ni inte hört talas om hur plea bargains kan gå till, eller om hur brutalt det kaliforniska rättssystemet kan vara?".

Fast det där borde man egentligen vara skolad i komparativ rättsvetenskap eller åtminstone jurist för att skriva något vettigt om.

Till Lina och andra som måhända undrar vad jag menar – läs likartade synpunkter här och här.

Alla bloggläsare önskas för övrigt en riktigt skön påsk, innan jag återvänder till saltgruvan!

/Gunilla

Jag läser Sorgfågel

NEW YORK Kvällens arbetsplats är: min soffa. Jag har ännu inte kommit så långt i Lena Katarina Swanbergs Sorgfågel, men det lilla jag läst hittills är mycket bra.

Anledningen till att jag läser boken – tack, A, som lånat ut den åt mig! – är en kommande text.
Till redaktören som beställt den skrev jag idag:

"Det knepigaste tycker jag blir att hitta balansen mellan att utmåla Annika som offer och förövare. Det har ju varit en ganska rejäl backlash på sistone, med kommentarer från Leif G W P och alla möjliga på nätet som säger sig ha läst domarna och tycker att hon utmålas som ett helgon i medierna."

Lena Katarina Swanberg beskriver inte ett helgon, tvärtom. Men en människa.

För övrigt har jag idag varit på Fika och Molyvos samt blivit inbjuden till en vigselceremoni i New York (nästa vecka) där jag blir a potential one-woman Swedish posse.
Faktum är att jag aldrig varit på bröllop i USA tidigare, så det ska bli jättekul (inte bara därför, förstås). Dessutom: det är den hittills enda nyheten som jag hittat på Twitter.

/Gunilla

Tidsresan över Atlanten

NEW YORK Läs Lena Katarina Svanbergs text i Expressen om Annika Östbergs tidsresa! Citat:

Det jag vill att ni just nu ska förstå är att Annika Östberg har inte rört vid pengar sedan 1981, när morden begicks.
Hon har inte varit inne i en affär heller, inte suttit på ett kafé, inte duschat utan att först stå i kö, inte sovit i ett rum där dörren är olåst, inte köpt några egna kläder, inte valt sin tvål. Inte sett en häst, inte suttit i en modern bil, aldrig sett en mobiltelefon...jag kan fortsätta hur länge som helst.
(– – –)
Omställningen är ofattbar. Den Annika Östberg som jag har lärt känna är en klok och stabil människa, men resan som hon har gjort över Atlanten i natt är inte bara en efterlängtad överföring till svenskt territorium, den är även en tidsresa. Om man är elva år när man lämnar Sverige, tretton när man rymmer hemifrån, femton när man blir heroinist och sexton när man föder en son och är del av flower power-rörelsen ... hur är det då att vara en bit över femtio och komma till ett Sverige som man alltid fortsatt att se som Hemma med stort H?

/Gunilla

Annika Östberg "in transit"

NEW YORK Så här ser det ut i häktets register just nu:



Lite senare (15.10): Nu ringde jag och presstalesmannen säger att hon är "in transit"! Annika Östberg släpptes från Metropolitan Correctional Center i New York i eftermiddags (eller någon gång "after noon"). Mer än så ville han inte säga, men hon är förmodligen på väg till flygplatsen.

/Gunilla