.JPG)
Showing posts with label Brasilien. Show all posts
Showing posts with label Brasilien. Show all posts
09 April 2010
25 March 2010
Expressens Drama Queen
NEW YORK Igår tänkte jag skriva ett kritiskt inlägg om kvällstidningarnas rapportering från Brasilia – men på grund av tidsbrist, förkylning och allmän seghet blev det bara lite uppvärmnings-twittrande istället.
Idag har Bo Holmström intervjuats om den konstgjort dramatiska rapporteringen i Resumé, så jag har nog inte så mycket att tillägga.
Eller så tillägger jag något senare. Hittills har jag i alla fall inte hittat något som tyder på att Expressens rubrik om att "här flyr kungaparet" stämmer. "Kungaparets program påverkades inte på något sätt av demonstrationen i dammen", skrev TT:s utsände, även om bilkortegen tydligen plockade upp kungen och drottningen från en annan utgång än planerat. Allt beror förstås på hur man definierar "flyr".
Men jag tror nog att reportern faktiskt tyckte att det var precis så dramatiskt som han antyder. Man får vara glad för att Expressen inte skickade honom till Haiti. Rivieran är kanske ett bättre resmål nästa gång.
Här är länken till mitt gamla inlägg om att det verkar vara mycket större chans att man får åka på reportageresa utomlands, om man är hovreporter än om man är utrikesreporter.
/Gunilla
Idag har Bo Holmström intervjuats om den konstgjort dramatiska rapporteringen i Resumé, så jag har nog inte så mycket att tillägga.
Eller så tillägger jag något senare. Hittills har jag i alla fall inte hittat något som tyder på att Expressens rubrik om att "här flyr kungaparet" stämmer. "Kungaparets program påverkades inte på något sätt av demonstrationen i dammen", skrev TT:s utsände, även om bilkortegen tydligen plockade upp kungen och drottningen från en annan utgång än planerat. Allt beror förstås på hur man definierar "flyr".
Men jag tror nog att reportern faktiskt tyckte att det var precis så dramatiskt som han antyder. Man får vara glad för att Expressen inte skickade honom till Haiti. Rivieran är kanske ett bättre resmål nästa gång.
Här är länken till mitt gamla inlägg om att det verkar vara mycket större chans att man får åka på reportageresa utomlands, om man är hovreporter än om man är utrikesreporter.
/Gunilla
03 February 2010
Mer till alla brassofiler: Fantasiön!
STOCKHOLM Det har som bekant kommit en veritabel flod av välskrivna, initierade reportageböcker de senaste åren, skrivna av kultur- och samhällsjournalister.
Nina Solomins "OK, Amen" och "Gränsen", Ola Wongs böcker från Kina och Rumänien, Martin Gelins "Det amerikanska löftet", Björn af Kleens "Jorden de ärvde", Åsne Seierstads verk från Afghanistan och flera andra länder är bara några exempel (nämnda med en viss bias för författare jag träffat/känner/böcker vars tillkomst jag fått följa, men här finns många fler).
Dessutom har det skrivits en hel del tidningsartiklar och blogginlägg som diskuterar genren och tipsar om titlar (till exempel Vassa eggen).
Därför betyder det en hel del när Sydsvenskans gästrecensent (?) Ola Klippvik idag skriver att "Fantasiön", den bok som Henrik Brandão Jönsson har skrivit om Brasilia, är "det bästa /han/ läst i svenska reportageväg" på sistone:
"I motsats till Brasília och Vällingby är detta ingen skrivbordsprodukt. Författaren öppnar läsarens ögon genom att vara på plats: uppmärksam, påläst, intresserad. Likt en Kapuściński beger sig Henrik Brandão Jönsson ut i satellitstäderna där våldet och misären sprider sig som ringar på vattnet. Konstgjorda sjön Paraboá kantas av exklusiva villor som Brasílias miljardärer mutat sig till, det röda dammet yr och i horisonten tonar kongressbyggnadens glasfasader bort."Jag har inte läst Fantasiön och har aldrig träffat Henrik (men vi ingår ju båda i nätverket Korrespondenterna).
Fast jag har ju varit i Brasilia, så denna bok hamnar förstås omedelbart på önskelistan! Bilden ovan föreställer presidentpalatset och togs 2004.
/Gunilla
01 February 2010
04 October 2009
16 May 2009
Margareta Winberg-intervjuer
NEW YORK Hittade två gamla intervjuer– en för Alllers, en för TT – med Margareta Winberg i datorn, som jag gjorde för några år sedan i ambassadörsresidenset i Brasilia (delvis med viss fortsättning i Manuas i Amazonas). Läs dem här.
/Gunilla– enz
/Gunilla– enz
03 May 2009
Ditten och datten om legal och annan fildelning
NEW YORK Jag skriver ju ytterst lite om fildelning och upphovsrättsfrågor här, trots att jag länge varit väldigt intresserad av detta.
Främst egentligen, får jag erkänna, vad gäller intrång i min egen upphovsrätt. Sådan förekommer då och då, och om det tycker jag inte!
Det är verkligen inte kul när bilder och texter dyker upp i sammanhang man inte tänkt sig eller önskat, när man inte blivit tillfrågad. Och det är tyvärr sällan det går att göra något åt, ofta på grund av i respektive sammanhang usel bargaining power.
Anledningarna till den blygsamma grafomanin på just denna punkt är flera. Men den främsta är förstås att det ju skrivs så oerhört mycket ändå, av tusentals initierade skribenter – inte minst apropå illegal fildelning och The Pirate Bay. Jag har inte alls mäktat med att sätta mig in i den omfattande nätdebatten.
De senaste veckornas grejande med nya datorprogram, städning av det jag har i datorn, embryona till bildspelsmakande och allmänt klurande har dock gjort att jag funderat en hel del på de motsättningar som föreligger, det vill säga mellan upphovsrättsintrång/användande av konstnärliga alster för privat bruk/övervakning och beivring, om Internet som allmän eller kommersiell plats och så vidare. Himla intressanta frågeställningar – juridiskt, samhälleligt, politiskt, historiskt och kulturellt – är det onekligen, och spännande att försöka följa det i just detta skede.
Här är några läsvärda texter från de senaste veckorna (ja, det är förstås gammal skåpmat för er som följer detta aktivt) along those lines, som jag inte tror att jag länkat till tidigare:
Martin Ådahl i Fokus: "Det är vi som är förövarna" i Fokus
Anders Mildner: "En kultur utan objekt" i Sydsvenskan
Andreas Ekström: "Illegal fildelning slår hårt mot småbolag" i Sydsvenskan (plus alla möjliga nyanserande texter på bloggen)
Mikael Zakrisson: "Det börjar lukta illa om piratsoppan" i Veckans affärer
Isobel Hadley Kamptz: "Älskade Internet" i Expressen och "Om att dämpa sin inre Carola och för all del sin inre IRA-soldat"
Elina Jonsson: "Föredrar morötter" (en jurist och DJ som undrar exakt hur mycket arbete man ska behöva lägga ned för att köpa musikfiler legalt)
Användbart: "Branschen som lyckades undvika piratkopiering – stackarna" (tipstack: Stefan)
Här skulle jag förstås också kunna ta upp Peter Wolodarskis krönika om DN/googlande/snyltande – men det tänker jag nog göra i ett helt annat sammanhang inom kort!
Som jag skrivit tidigare testade jag att ladda ner en skiva illegalt (av en artist som är död men där upphovsrätten kvarstår ett antal år till – jag har dock köpt massor av skivor av just denna artist genom åren, och har säkert även detta album hemma i Stockholm, så dödsboet/rättighetsinnehavaren behöver inte bli så arg).
Så nu har jag för första gången varit inne på The Pirate Bays sajt och testat fildelningsverktyget Vuze.
Och det var mycket intressant att plötsligt fatta hur det som är på så mångas läppar fungerade. Eller inte fungerade. Jag är förvånad över att så många tycks syssla med illegal fildelning, med tanke på hur oerhört långsamt och meckigt det var!
Det hade jag ingen aning om – trodde det skulle gå i ett huj, men så var det ju inte alls. Och då har jag ju ändå mer tid än de flesta, jag som sitter vid datorn dagarna i ända och förfogar fritt över min tillvaro. Det framstår faktiskt inte alls särskilt lockande för mig att fortsätta på denna illegala väg. ;-)
Därför förstod jag också plötsligt bättre alla de som pläderar för bättre och smartare legala tjänster. Jag har köpt en del skivor, datorprogram och rentav typsnitt på sistone och betalar gärna ett rimligt pris för musik och så vidare, om så bara för att slippa ödsla tid med konstiga torrents.
Så av bara farten har jag denna helg köpt några saker via iTunes; insåg dock att det är lätt att drabbas av kostsamt habegär – särskilt när jag där hittade gamla skivor som jag köpt i fysisk form nå'n gång men slarvat bort.
Till exempel fantastiska A vida me fez assim med Teresa Cristina e Grupo Semante, som jag köpte av bandmedlemmarna själva efter en konsert en het kväll i Rio de Janeiro för flera år sedan – men som jag lyckades slarva bort vid Brasilienresa nummer två. (Det var när jag och embaixadora Margareta Winberg bodde på en resort i Manaus-trakten i Amazonas djungler kort tid därefter. Jag gjorde reportage om henne för Allers!)
Fast det var ju det där med att jag vill ha MP3-filer ... för att kunna göra bildspel (även om jag inser att jag får problem om jag lägger upp dem på Internet). Inte MP4/m4a, som Apple Store/iTunes kör med.
Jag skrev ju i slutet av detta inlägg att Apple kodat sina filer, så att man inte ska kunna göra om dem till MP3. Men – jag hade fel! Eller rättare sagt, min källa (manualen till bildspelsprogrammet) var inte uppdaterad när den påstod att det inte gick (och jag testade inte ens!).
För i januari släppte Apple på detta. Min illegala MP3-filsjakt apropå en viss låt var helt i onödan. Och nu tar det bara ett par sekunder att konvertera filerna som jag behöver dem. Jag köpte genast några skivor till av bara farten.
Fast helt okomplicerat har det förstås inte varit. Övergav idag Apple Store ett tag, för att handla från Amazon – när jag upptäckte att de sedan 2007 säljer iTunes-anpassade MP3-filer, som dessutom är billigare än Apple Store. Men det visade sig bli riktigt krångligt, eftersom följande besked dök upp:
Uppenbarligen hade systemet upptäckt att det kort jag vill använda var internationellt och inte amerikanskt, trots att jag har en amerikansk faktureringsadress.
Plötsligt blev det riktigt absurt, för jag ringde till Amazons MP3-kundtjänst för att se om detta gick att lösa – och hamnade hos en kvinna i Indien på en riktigt usel linje. Vi satt och skrek åt varandra på vår vardera brutna engelska innan vi var tvungna att ge upp...
Nå, det var roligt att återknyta bekantskapen med Teresa Cristina, även om det är ungefär det enda av värde som jag återkommit idag. Jag måste klura ut vad scenen i Rio där de uppträder heter, för det var ett fantastiskt ställe som jag måste rekommendera er alla.
/Gunilla
P S Jag har tidigare skrivit att jag skulle till Washington – men den trippen blev dessvärre inställd, som det verkar.
Främst egentligen, får jag erkänna, vad gäller intrång i min egen upphovsrätt. Sådan förekommer då och då, och om det tycker jag inte!
Det är verkligen inte kul när bilder och texter dyker upp i sammanhang man inte tänkt sig eller önskat, när man inte blivit tillfrågad. Och det är tyvärr sällan det går att göra något åt, ofta på grund av i respektive sammanhang usel bargaining power.
Anledningarna till den blygsamma grafomanin på just denna punkt är flera. Men den främsta är förstås att det ju skrivs så oerhört mycket ändå, av tusentals initierade skribenter – inte minst apropå illegal fildelning och The Pirate Bay. Jag har inte alls mäktat med att sätta mig in i den omfattande nätdebatten.
De senaste veckornas grejande med nya datorprogram, städning av det jag har i datorn, embryona till bildspelsmakande och allmänt klurande har dock gjort att jag funderat en hel del på de motsättningar som föreligger, det vill säga mellan upphovsrättsintrång/användande av konstnärliga alster för privat bruk/övervakning och beivring, om Internet som allmän eller kommersiell plats och så vidare. Himla intressanta frågeställningar – juridiskt, samhälleligt, politiskt, historiskt och kulturellt – är det onekligen, och spännande att försöka följa det i just detta skede.
Här är några läsvärda texter från de senaste veckorna (ja, det är förstås gammal skåpmat för er som följer detta aktivt) along those lines, som jag inte tror att jag länkat till tidigare:
Martin Ådahl i Fokus: "Det är vi som är förövarna" i Fokus
Anders Mildner: "En kultur utan objekt" i Sydsvenskan
Andreas Ekström: "Illegal fildelning slår hårt mot småbolag" i Sydsvenskan (plus alla möjliga nyanserande texter på bloggen)
Mikael Zakrisson: "Det börjar lukta illa om piratsoppan" i Veckans affärer
Isobel Hadley Kamptz: "Älskade Internet" i Expressen och "Om att dämpa sin inre Carola och för all del sin inre IRA-soldat"
Elina Jonsson: "Föredrar morötter" (en jurist och DJ som undrar exakt hur mycket arbete man ska behöva lägga ned för att köpa musikfiler legalt)
Användbart: "Branschen som lyckades undvika piratkopiering – stackarna" (tipstack: Stefan)
Här skulle jag förstås också kunna ta upp Peter Wolodarskis krönika om DN/googlande/snyltande – men det tänker jag nog göra i ett helt annat sammanhang inom kort!
Som jag skrivit tidigare testade jag att ladda ner en skiva illegalt (av en artist som är död men där upphovsrätten kvarstår ett antal år till – jag har dock köpt massor av skivor av just denna artist genom åren, och har säkert även detta album hemma i Stockholm, så dödsboet/rättighetsinnehavaren behöver inte bli så arg).
Så nu har jag för första gången varit inne på The Pirate Bays sajt och testat fildelningsverktyget Vuze.
Och det var mycket intressant att plötsligt fatta hur det som är på så mångas läppar fungerade. Eller inte fungerade. Jag är förvånad över att så många tycks syssla med illegal fildelning, med tanke på hur oerhört långsamt och meckigt det var!
Det hade jag ingen aning om – trodde det skulle gå i ett huj, men så var det ju inte alls. Och då har jag ju ändå mer tid än de flesta, jag som sitter vid datorn dagarna i ända och förfogar fritt över min tillvaro. Det framstår faktiskt inte alls särskilt lockande för mig att fortsätta på denna illegala väg. ;-)
Därför förstod jag också plötsligt bättre alla de som pläderar för bättre och smartare legala tjänster. Jag har köpt en del skivor, datorprogram och rentav typsnitt på sistone och betalar gärna ett rimligt pris för musik och så vidare, om så bara för att slippa ödsla tid med konstiga torrents.
Så av bara farten har jag denna helg köpt några saker via iTunes; insåg dock att det är lätt att drabbas av kostsamt habegär – särskilt när jag där hittade gamla skivor som jag köpt i fysisk form nå'n gång men slarvat bort.
Till exempel fantastiska A vida me fez assim med Teresa Cristina e Grupo Semante, som jag köpte av bandmedlemmarna själva efter en konsert en het kväll i Rio de Janeiro för flera år sedan – men som jag lyckades slarva bort vid Brasilienresa nummer två. (Det var när jag och embaixadora Margareta Winberg bodde på en resort i Manaus-trakten i Amazonas djungler kort tid därefter. Jag gjorde reportage om henne för Allers!)
Fast det var ju det där med att jag vill ha MP3-filer ... för att kunna göra bildspel (även om jag inser att jag får problem om jag lägger upp dem på Internet). Inte MP4/m4a, som Apple Store/iTunes kör med.
Jag skrev ju i slutet av detta inlägg att Apple kodat sina filer, så att man inte ska kunna göra om dem till MP3. Men – jag hade fel! Eller rättare sagt, min källa (manualen till bildspelsprogrammet) var inte uppdaterad när den påstod att det inte gick (och jag testade inte ens!).
För i januari släppte Apple på detta. Min illegala MP3-filsjakt apropå en viss låt var helt i onödan. Och nu tar det bara ett par sekunder att konvertera filerna som jag behöver dem. Jag köpte genast några skivor till av bara farten.
Fast helt okomplicerat har det förstås inte varit. Övergav idag Apple Store ett tag, för att handla från Amazon – när jag upptäckte att de sedan 2007 säljer iTunes-anpassade MP3-filer, som dessutom är billigare än Apple Store. Men det visade sig bli riktigt krångligt, eftersom följande besked dök upp:
Uppenbarligen hade systemet upptäckt att det kort jag vill använda var internationellt och inte amerikanskt, trots att jag har en amerikansk faktureringsadress.
Plötsligt blev det riktigt absurt, för jag ringde till Amazons MP3-kundtjänst för att se om detta gick att lösa – och hamnade hos en kvinna i Indien på en riktigt usel linje. Vi satt och skrek åt varandra på vår vardera brutna engelska innan vi var tvungna att ge upp...
Nå, det var roligt att återknyta bekantskapen med Teresa Cristina, även om det är ungefär det enda av värde som jag återkommit idag. Jag måste klura ut vad scenen i Rio där de uppträder heter, för det var ett fantastiskt ställe som jag måste rekommendera er alla.
/Gunilla
P S Jag har tidigare skrivit att jag skulle till Washington – men den trippen blev dessvärre inställd, som det verkar.
26 April 2009
Renässans för brasiliansk samhällsfilm
NEW YORK Ikväll är jag bjuden på minglet för en brasiliansk film, som visas i dokumentärfilmssektionen av nu pågående Tribeca Film Festival. "Only when I dance" är titeln på engelska, och den tycks handla om två svarta barn uppvuxna i en Rio-favela, som vill dansa balett. Får se om jag lyckas se filmen.
Den som bjudit in mig är Felipe Lacerda, som jag intervjuade när jag för flera år sedan var i Rio de Janeiro och skrev om Bus 174 och två andra brasilianska samhällsfilmer. Jag har läst om texten, som jag hittade i datorn och lagt in i arkivet.
Den håller nog än, tror jag utan att ha kollat den aktuella empirin, och klistrar i den även här!
/Gunilla
Publicerades i Arbetaren 2003.
Gunilla Kinn presenterar tre nya brasilianska filmer, som alla ger bilder av livet i de fattigas kåkstäder och antyder ett förnyat intresse för film om samhällsfxrågor.
”På samma sätt som ”9/11” blivit ett symboliskt nummer i världspolitiken har ”174” blivit en viktig symbol i vår samhällsdebatt och medvetande. Det finns ett ”före” och ett ”efter” Ônibus 174.”
Så sade en deltagare i en diskussion om film och politik på kulturcentrat Espaço Capacete i Rio de Janeiro nyligen.
Även om det nog är att överdriva dess betydelse stämmer det att ônibus 174 fått ett genomslag som få dokumentärfilmer. Den har fått flera utmärkelser på inhemska och internationella festivaler, och i Brasilien har hundratusentals människor sett den.
Framgångarna beror förstås på att filmen är välgjord – men den har också lyckats både spegla och skapa ett förnyat samhällsintresse hos sin publik. Detta har den gemensamt med två spelfilmer som blivit verkliga kassasuccéer – förra årets Cidade de Deus (”Guds stad”) och årets Carandiru som båda dragit mångmiljonpublik.
– Brasiliansk film har upplevt en pånyttfödelse sedan mitten av 1990-talet, då man införde skattelättnader för filmproduktion. Det har lett till att massor av filmer i alla möjliga genrer har producerats, berättar Karyn Riegel, curator på Cinema Tropical som arbetar i Rio de Janeiro med filmutbyte mellan USA och Brasilien.
– Samtidigt har medelklassen blivit mer intresserad av landets sociala problematik. Många lockas av att upptäcka ”den andra sidan” av Brasiliens identitet – underklassens miljöer som är fyllda av våld, droger och fattigdom. Även om det bara är på vita duken.
Det senaste året har motsättningarna mellan den undre världen och myndigheterna skärpts i de brasilianska storstäderna. Det talas rentav om ett pågående inbördeskrig, som bland annat lett till att Rio de Janeiro fått stängas av när knarkkungar och gangsterledare genom sprängladdningar på centrala punkter i staden velat demonstrera sin makt.
I vissa av Rios favelor, kåkstäder, är barnens sannolika livslängd jämförbar med den för barn som lever i krigszoner. Favelorna är knytpunkter för drog- och vapenhandel, och kontrolleras av ligor som polisen inte rår på. Samtidigt är merparten av favelornas invånare vanliga människor som kämpar för att få ihop sina liv trots arbetslöshet, fattigdom, rasism och brist på god sjukvård och utbildning.
Medel- och överklassens brasilianare föredrar ofta att vara lyckligt ovetande om livet i favelorna. Men Ônibus 174 blev en ögonöppnare för många.
Filmen berättar historien om 21-årige Sandro do Nascimento – en före detta gatupojke som den 12 juni 2000 höll hela Brasilien på helspänn, sedan han kapat en lokalbuss mitt i Rio de Janeiro och hotade döda passagerarna han höll i gisslan.
Nyhetskonsumenterna kunde följa det flera timmar långa spelet mellan busskaparen och poliserna i direktsändning. Trots att Sandro do Nascimento till sist gav sig slutade dramat tragiskt. En polis vådasköt en ung kvinna bland passagerarna – och Sandro dog av kvävning i polisarresten samma dag.
En livlig och kritisk mediedebatt om polisens inkompetens, bristande psykologi och övervåld följde, och ledde till att flera polischefer fick avgå från sina poster.
Men med Ônibus 174 har regissören Jose Padilha och hans team lyckats gå flera steg längre. De varvar nyhetsbilderna från kapardramat med tillbakablickar och intervjuer som förklarar hur Sandro de Nascimentos liv blev som det blev.
I nyhetsinslagen framstod han enbart som en kokainpåverkad galning. Den fördjupade bilden visar hur Sandro traumatiserades som pojke, när han blev vittne till hur mamman knivhöggs till döds av rånare.
Snart blev Sandro ett av Rios hundratals gatubarn, för vilka kriminalitet är det enda sättet att överleva. Filmen visar hur han under sin tonårstid åkte in och ut på fruktansvärda ungdomsvårdsskolor, och hur det brasilianska samhället inte ger människor som Sandro någon chans att få ordning på sina liv. Till sist framstår en busskapning som enda sättet att få respons.
Få gatubarn överlever det hårda livet på gatan till vuxen ålder – men några av dem är med och berättar i Ônibus 174, liksom socialarbetaren Yvonne Bezerra de Mello som i över 20 års tid arbetat med hundratals gatubarn, inklusive Sandro.
– Hade polisen tillkallat Yvonne hade hon säkert kunnat tala med honom så att det hade blivit en odramatisk utgång, menar Felipe Lacerda, filmens andreregissör. Men ingen i polisstyrkan på plats verkade tänka på sådant som medling och samtal.
– Vi spårade även upp Sandros moster. Det visade sig att hon hade försökt få vårdnaden om honom, men bara fått sporadisk kontakt genom anstalterna.
Sammantaget lyckas filmen genom ett effektivt bild- och berättarspråk ge förståelse för hur en till synes oförklarlig dramatisk TV-händelse var ett symptom på mycket djupgående problem i det brasilianska samhället.
Filmen Carandiru, som var årets brasilianska bidrag på filmfestivalen i Cannes, ger en färgstark skildring av livet på Detençao Carandiru. Det var ett överbelastat fängelse för tusentals interner i Sao Paolo som sprängdes i luften i fjol, sedan de humanitära missförhållandena blivit alltför uppenbara. 1992 gjorde fångarna uppror mot ledningen, vilket ledde till en brutal militärpolismassaker med 111 dödade.
Några av fängelsets personligheter och deras bakgrund i kåkstäder och tung kriminalitet skildrades i en bok av dess aidsläkare, Drauzio Varella. Boken blev en bästsäljare 1999 – och när filmen som bygger på den hade premiär i april fick den omedelbart flera miljoner brasilianare till biosalongerna.
Carandiru (som presenteras utförligt av Bobo Karlsson i QX, 5 juni 2003) är regisserad av Hector Babenco, i Sverige kanske mest känd för Spindelkvinnans kyss. I Brasilien förknippas han även med filmerna Pixote och Lúcio Flávio som också handlar om människor på samhällets baksida. Han valde att spela in den nya filmen på plats i fängelset innan det sprängdes, med tusentals Carandirufångar som aktörer och statister. Resultatet är en dramatisk och gripande film som är svår att värja sig mot.
Även skådespelarna i Cidade de Deus, Guds stad, är hämtade ur den miljö filmen handlar om, det hårda livet i Rios favelor. Regissörerna Fernando Meirelles och Katja Lund jobbade med 110 ungdomar i en teaterworkshop under ett halvår innan de började filma.
”Guds stad” är namnet på en kåkstad i norra Rio de Janeiro, långt ifrån tjusiga Copacabana och Ipanema. Men ”Favelan som Gud glömde” vore ett riktigare namn. Från att ha varit en myndighetsanlagd förstad för migranter blir området under 70-talet då filmen utspelar sig en av Rios värsta favelor. Även om själva området är filmens verkliga ”huvudperson” får vi följa två pojkar under deras uppväxt – den ene till gangsterledare och kokainlangare, den andre till pressfotograf.
Fernando Meirelles har sagt att han med filmen velat vända sig till en medelklasspublik för att visa dem att Brasilien riskerar att bli som Colombia, om favelans tonåringar inte får alternativ till kokain- och vapenhandel. Hans berättarteknik – där allt går i ett rasande tempo, och där skottlossningarna, avrättningarna och droguppgörelserna avlöser varandra till ackompanjemang av smittande samba – är hämtad från hans bakgrund som reklamfilmsregissör, och har fått kritik för att den snarast glamoriserar favelalivet.
Men Cidade de Deus, som tävlade om årets Oscar för bästa utländska film, har också kritiserats i Riomedierna för att visa en en-dimensionell bild av favelan. Även om den bygger på verkliga händelser (och en bok av författaren Paulo Lins) menar många som jobbar med sociala projekt i kåkstäderna att den inte är bra för favelainvånarnas självuppfattning. För oss andra är ”Guds stad” i alla fall både en visuell explosion och ett knytnävsslag i magen.
– Trots att dessa tre filmer alla handlar om urkänsliga teman blev de populära för att regissörerna lyckats använda en kreativ stil som är mycket brasiliansk, säger den svensk-brasilianska konstnären Isabel Löfgren.
– Kanske kan filmerna få människor att reagera och göra något för att överbrygga klyftorna i samhället. Det tar säkert en eller två generationer innan detta ”något” tar kollektiv form, men debatten har i alla fall börjat.
Samtliga filmer har spritts till biografer världen över. Man kan bara hoppas att de får svensk distribution, dyker upp på Stockholms Filmfestival eller på annat sätt når en svensk publik.
GUNILLA KINN
Den som bjudit in mig är Felipe Lacerda, som jag intervjuade när jag för flera år sedan var i Rio de Janeiro och skrev om Bus 174 och två andra brasilianska samhällsfilmer. Jag har läst om texten, som jag hittade i datorn och lagt in i arkivet.
Den håller nog än, tror jag utan att ha kollat den aktuella empirin, och klistrar i den även här!
/Gunilla
Publicerades i Arbetaren 2003.
Gunilla Kinn presenterar tre nya brasilianska filmer, som alla ger bilder av livet i de fattigas kåkstäder och antyder ett förnyat intresse för film om samhällsfxrågor.
”På samma sätt som ”9/11” blivit ett symboliskt nummer i världspolitiken har ”174” blivit en viktig symbol i vår samhällsdebatt och medvetande. Det finns ett ”före” och ett ”efter” Ônibus 174.”
Så sade en deltagare i en diskussion om film och politik på kulturcentrat Espaço Capacete i Rio de Janeiro nyligen.
Även om det nog är att överdriva dess betydelse stämmer det att ônibus 174 fått ett genomslag som få dokumentärfilmer. Den har fått flera utmärkelser på inhemska och internationella festivaler, och i Brasilien har hundratusentals människor sett den.
Framgångarna beror förstås på att filmen är välgjord – men den har också lyckats både spegla och skapa ett förnyat samhällsintresse hos sin publik. Detta har den gemensamt med två spelfilmer som blivit verkliga kassasuccéer – förra årets Cidade de Deus (”Guds stad”) och årets Carandiru som båda dragit mångmiljonpublik.
– Brasiliansk film har upplevt en pånyttfödelse sedan mitten av 1990-talet, då man införde skattelättnader för filmproduktion. Det har lett till att massor av filmer i alla möjliga genrer har producerats, berättar Karyn Riegel, curator på Cinema Tropical som arbetar i Rio de Janeiro med filmutbyte mellan USA och Brasilien.
– Samtidigt har medelklassen blivit mer intresserad av landets sociala problematik. Många lockas av att upptäcka ”den andra sidan” av Brasiliens identitet – underklassens miljöer som är fyllda av våld, droger och fattigdom. Även om det bara är på vita duken.
Det senaste året har motsättningarna mellan den undre världen och myndigheterna skärpts i de brasilianska storstäderna. Det talas rentav om ett pågående inbördeskrig, som bland annat lett till att Rio de Janeiro fått stängas av när knarkkungar och gangsterledare genom sprängladdningar på centrala punkter i staden velat demonstrera sin makt.
I vissa av Rios favelor, kåkstäder, är barnens sannolika livslängd jämförbar med den för barn som lever i krigszoner. Favelorna är knytpunkter för drog- och vapenhandel, och kontrolleras av ligor som polisen inte rår på. Samtidigt är merparten av favelornas invånare vanliga människor som kämpar för att få ihop sina liv trots arbetslöshet, fattigdom, rasism och brist på god sjukvård och utbildning.
Medel- och överklassens brasilianare föredrar ofta att vara lyckligt ovetande om livet i favelorna. Men Ônibus 174 blev en ögonöppnare för många.
Filmen berättar historien om 21-årige Sandro do Nascimento – en före detta gatupojke som den 12 juni 2000 höll hela Brasilien på helspänn, sedan han kapat en lokalbuss mitt i Rio de Janeiro och hotade döda passagerarna han höll i gisslan.
Nyhetskonsumenterna kunde följa det flera timmar långa spelet mellan busskaparen och poliserna i direktsändning. Trots att Sandro do Nascimento till sist gav sig slutade dramat tragiskt. En polis vådasköt en ung kvinna bland passagerarna – och Sandro dog av kvävning i polisarresten samma dag.
En livlig och kritisk mediedebatt om polisens inkompetens, bristande psykologi och övervåld följde, och ledde till att flera polischefer fick avgå från sina poster.
Men med Ônibus 174 har regissören Jose Padilha och hans team lyckats gå flera steg längre. De varvar nyhetsbilderna från kapardramat med tillbakablickar och intervjuer som förklarar hur Sandro de Nascimentos liv blev som det blev.
I nyhetsinslagen framstod han enbart som en kokainpåverkad galning. Den fördjupade bilden visar hur Sandro traumatiserades som pojke, när han blev vittne till hur mamman knivhöggs till döds av rånare.
Snart blev Sandro ett av Rios hundratals gatubarn, för vilka kriminalitet är det enda sättet att överleva. Filmen visar hur han under sin tonårstid åkte in och ut på fruktansvärda ungdomsvårdsskolor, och hur det brasilianska samhället inte ger människor som Sandro någon chans att få ordning på sina liv. Till sist framstår en busskapning som enda sättet att få respons.
Få gatubarn överlever det hårda livet på gatan till vuxen ålder – men några av dem är med och berättar i Ônibus 174, liksom socialarbetaren Yvonne Bezerra de Mello som i över 20 års tid arbetat med hundratals gatubarn, inklusive Sandro.
– Hade polisen tillkallat Yvonne hade hon säkert kunnat tala med honom så att det hade blivit en odramatisk utgång, menar Felipe Lacerda, filmens andreregissör. Men ingen i polisstyrkan på plats verkade tänka på sådant som medling och samtal.
– Vi spårade även upp Sandros moster. Det visade sig att hon hade försökt få vårdnaden om honom, men bara fått sporadisk kontakt genom anstalterna.
Sammantaget lyckas filmen genom ett effektivt bild- och berättarspråk ge förståelse för hur en till synes oförklarlig dramatisk TV-händelse var ett symptom på mycket djupgående problem i det brasilianska samhället.
Filmen Carandiru, som var årets brasilianska bidrag på filmfestivalen i Cannes, ger en färgstark skildring av livet på Detençao Carandiru. Det var ett överbelastat fängelse för tusentals interner i Sao Paolo som sprängdes i luften i fjol, sedan de humanitära missförhållandena blivit alltför uppenbara. 1992 gjorde fångarna uppror mot ledningen, vilket ledde till en brutal militärpolismassaker med 111 dödade.
Några av fängelsets personligheter och deras bakgrund i kåkstäder och tung kriminalitet skildrades i en bok av dess aidsläkare, Drauzio Varella. Boken blev en bästsäljare 1999 – och när filmen som bygger på den hade premiär i april fick den omedelbart flera miljoner brasilianare till biosalongerna.
Carandiru (som presenteras utförligt av Bobo Karlsson i QX, 5 juni 2003) är regisserad av Hector Babenco, i Sverige kanske mest känd för Spindelkvinnans kyss. I Brasilien förknippas han även med filmerna Pixote och Lúcio Flávio som också handlar om människor på samhällets baksida. Han valde att spela in den nya filmen på plats i fängelset innan det sprängdes, med tusentals Carandirufångar som aktörer och statister. Resultatet är en dramatisk och gripande film som är svår att värja sig mot.
Även skådespelarna i Cidade de Deus, Guds stad, är hämtade ur den miljö filmen handlar om, det hårda livet i Rios favelor. Regissörerna Fernando Meirelles och Katja Lund jobbade med 110 ungdomar i en teaterworkshop under ett halvår innan de började filma.
”Guds stad” är namnet på en kåkstad i norra Rio de Janeiro, långt ifrån tjusiga Copacabana och Ipanema. Men ”Favelan som Gud glömde” vore ett riktigare namn. Från att ha varit en myndighetsanlagd förstad för migranter blir området under 70-talet då filmen utspelar sig en av Rios värsta favelor. Även om själva området är filmens verkliga ”huvudperson” får vi följa två pojkar under deras uppväxt – den ene till gangsterledare och kokainlangare, den andre till pressfotograf.
Fernando Meirelles har sagt att han med filmen velat vända sig till en medelklasspublik för att visa dem att Brasilien riskerar att bli som Colombia, om favelans tonåringar inte får alternativ till kokain- och vapenhandel. Hans berättarteknik – där allt går i ett rasande tempo, och där skottlossningarna, avrättningarna och droguppgörelserna avlöser varandra till ackompanjemang av smittande samba – är hämtad från hans bakgrund som reklamfilmsregissör, och har fått kritik för att den snarast glamoriserar favelalivet.
Men Cidade de Deus, som tävlade om årets Oscar för bästa utländska film, har också kritiserats i Riomedierna för att visa en en-dimensionell bild av favelan. Även om den bygger på verkliga händelser (och en bok av författaren Paulo Lins) menar många som jobbar med sociala projekt i kåkstäderna att den inte är bra för favelainvånarnas självuppfattning. För oss andra är ”Guds stad” i alla fall både en visuell explosion och ett knytnävsslag i magen.
– Trots att dessa tre filmer alla handlar om urkänsliga teman blev de populära för att regissörerna lyckats använda en kreativ stil som är mycket brasiliansk, säger den svensk-brasilianska konstnären Isabel Löfgren.
– Kanske kan filmerna få människor att reagera och göra något för att överbrygga klyftorna i samhället. Det tar säkert en eller två generationer innan detta ”något” tar kollektiv form, men debatten har i alla fall börjat.
Samtliga filmer har spritts till biografer världen över. Man kan bara hoppas att de får svensk distribution, dyker upp på Stockholms Filmfestival eller på annat sätt når en svensk publik.
GUNILLA KINN
13 April 2009
Kolla på favelaintro i TV4!
NEW YORK Vid några tillfällen har jag besökt olika favelor i Rio de Janeiro, och gjort reportage för TT och Göteborgsposten (och möjligen något annat medium, just nu minns jag inte riktigt?). Jag tyckte att jag hade rätt bra koll. Men jag lärde mig ändå massor av min kollega Henrik Jönsson, som blir intervjuad i detta TV4-inslag.
/Gunilla
/Gunilla
11 April 2009
Brassefilm hela söndagen (Stockholm)
NEW YORK Här kommer några tips från ett nyhetsbrev jag får, "Brasil–Suecia" av Lennart Kjörling – till alla andra brassofiler därute! Framför allt till er i Stockholm.
/Gunilla
Rio, f d Kvartersbigrafen vid Bergsunds strand
Söndag 12 april 10:00 - 14:00
150 kr för film och frukost
Filmprogram den 12 april
Njut av din lediga söndag på Rio tillsammans med BrasilCine och en god frukost från Café Copacabana. BrasilCine visar kvalitetsfilm på temat Brasilien.
Rap med kjol (Rap de Saia) – Janaína “Refem” – dokumentär - 2006 – 18 min
Rapparen Janaína, mera känd som Refém, ger sin bild av villkoren att vara kvinna och rappare i Baixada Fluminense, en av de fattigaste delarna av Rio de Janeiro.
Min tid är nu (Meu tempo é hoje) - Izabel Jaguaribe- dokumentär – 2003- 83 min
Denna underbara musikdokumentär är en skildring av sångaren, musikern och kompositören Paulinho da Viola och hans musikaliska möten med Marina Lima, Elton Medeiros, Zeca Pagodinho, Marisa Monte och Velha Guarda da Portela.
En sällsynt fiskerska vid kusten i Ceará (Uma pescadora Rara no Litoral do Ceará) – Sidnéia Luzia da Silva – dokumentär – 2004 - 15 min
Regissören Sidnéia porträtterar sin egen vardag som fiskerska i den lilla byn Praia Redonda. Trots alla fördomsfulla åsikter att havet inte är en plats för en kvinna, har hon sedan 10 års ålder följt med sin pappa ut på hans fiskebåt.
För en bättre dag (Pro Dia Nascer Feliz) – João Jardim – dokumentär - 2006 - 88 min
Regissören definierar sin film som ”en observationsdagbok över tonåringars liv i sex brasilianska skolor”. Filmen fångar elevers och lärares vardag i en av Brasiliens fattigaste stad, rikaste stadsdel, våldsammaste område.
------------------------------------------------------
Har just sett filmen Birdwatchers på Victoria - har du sett den? En spelfilm som försöker väcka oss kring frågor om indianer i Amazonas och storgodsen – vet inte vad du tycker om filmen men jag blev riktigt tagen! Vi var 8 personer i salongen...vi tänkte att alla krafter som vill uppmärksamma frågorna behövs – kanske även en spelfilm....
/ Carina Gunnars
/Gunilla
Rio, f d Kvartersbigrafen vid Bergsunds strand
Söndag 12 april 10:00 - 14:00
150 kr för film och frukost
Filmprogram den 12 april
Njut av din lediga söndag på Rio tillsammans med BrasilCine och en god frukost från Café Copacabana. BrasilCine visar kvalitetsfilm på temat Brasilien.
Rap med kjol (Rap de Saia) – Janaína “Refem” – dokumentär - 2006 – 18 min
Rapparen Janaína, mera känd som Refém, ger sin bild av villkoren att vara kvinna och rappare i Baixada Fluminense, en av de fattigaste delarna av Rio de Janeiro.
Min tid är nu (Meu tempo é hoje) - Izabel Jaguaribe- dokumentär – 2003- 83 min
Denna underbara musikdokumentär är en skildring av sångaren, musikern och kompositören Paulinho da Viola och hans musikaliska möten med Marina Lima, Elton Medeiros, Zeca Pagodinho, Marisa Monte och Velha Guarda da Portela.
En sällsynt fiskerska vid kusten i Ceará (Uma pescadora Rara no Litoral do Ceará) – Sidnéia Luzia da Silva – dokumentär – 2004 - 15 min
Regissören Sidnéia porträtterar sin egen vardag som fiskerska i den lilla byn Praia Redonda. Trots alla fördomsfulla åsikter att havet inte är en plats för en kvinna, har hon sedan 10 års ålder följt med sin pappa ut på hans fiskebåt.
För en bättre dag (Pro Dia Nascer Feliz) – João Jardim – dokumentär - 2006 - 88 min
Regissören definierar sin film som ”en observationsdagbok över tonåringars liv i sex brasilianska skolor”. Filmen fångar elevers och lärares vardag i en av Brasiliens fattigaste stad, rikaste stadsdel, våldsammaste område.
------------------------------------------------------
Har just sett filmen Birdwatchers på Victoria - har du sett den? En spelfilm som försöker väcka oss kring frågor om indianer i Amazonas och storgodsen – vet inte vad du tycker om filmen men jag blev riktigt tagen! Vi var 8 personer i salongen...vi tänkte att alla krafter som vill uppmärksamma frågorna behövs – kanske även en spelfilm....
/ Carina Gunnars
14 October 2008
En ny partner från Paraguay/Benin
PHILADELPHIA Jag har slutat samla på "Nigeria-brev", men de droppar förstås fortfarande in. De brukar dock vara på engelska. Nedanstående kommer från Benin (via Brasilien), och är på svenska. Vådan av Google-översättningar... Jag funderar på att rekommendera snubben att investera i en professionell översättare eller språkkonsult.
/Gunilla
Käre vän,
Jag skulle ha skrivit till er tidigare men jag could'nt eftersom jag felplacerad din e-postadress, det var min sekreterare som hittat it.How är din, nu att jag har kvar en del pengar för dig, du skulle kunna leva bekväm nu.
Jag har nöjet att informera er om min framgång med att få dessa medel överföras under ett samarbete med en ny partner från Paraguay.
För närvarande har jag? M i Paraguay för investeringsprojekt med min egen andel av den totala summan. Under tiden har jag inte glömma dig? Är tidigare ansträngningar och försök att hjälpa mig att överföra dessa medel trots att den inte oss vissa hur.
Nu kontakta min sekreterare i Benin republiken hans namn är Mr Aaron Othuke på: aaron_othuke@myway.com be honom att skicka dig totalt $850,000.00 (åtta hundra och femtio tusen USDOLLARS) som jag hållit för din ersättning för alla tidigare insatser och försök att hjälpa mig i denna fråga. Jag uppskattar era ansträngningar på den tiden så mycket. Så gärna och komma i beröring med min sekreterare Aaron och instruera honom om att skicka det belopp som you.Do varje sak han säger till dig att göra så att du kan få din compasation pengar utan några misstag.
Gör mig omedelbart du får det så att vi kan dela glädjen efter alla sufferness vid den tidpunkten. I det ögonblick jag? M mycket upptaget här på grund av de investeringsprojekt som mig och den nya partnern har på hand, till sist, kom ihåg att jag hade översänt instruktion till min sekreterare för din räkning ta emot de pengarna, så gärna komma i kontakt med Mr Aaron Othuke, han kommer att skicka det belopp som du utan dröjsmål.
Men, med enkel e-posta den till din hemadress,
Kontakta herr Aaron Othuke genom hans e-postadress eller telefonnummer
nedan:
e-post lägga till: aaron_othuke@myway.com
Telefon: +234-1-4390-540
Var snäll och skriv honom i engelska om du förstår engelska.
Se till att du skickar:
Ditt fullständiga namn:
telefonen & faxnumret:
hemadress:
Ålder:
Kön:
Yrke:
Mina hälsningar.
Ersättning för dina tidigare insatser.
/Gunilla
Käre vän,
Jag skulle ha skrivit till er tidigare men jag could'nt eftersom jag felplacerad din e-postadress, det var min sekreterare som hittat it.How är din, nu att jag har kvar en del pengar för dig, du skulle kunna leva bekväm nu.
Jag har nöjet att informera er om min framgång med att få dessa medel överföras under ett samarbete med en ny partner från Paraguay.
För närvarande har jag? M i Paraguay för investeringsprojekt med min egen andel av den totala summan. Under tiden har jag inte glömma dig? Är tidigare ansträngningar och försök att hjälpa mig att överföra dessa medel trots att den inte oss vissa hur.
Nu kontakta min sekreterare i Benin republiken hans namn är Mr Aaron Othuke på: aaron_othuke@myway.com be honom att skicka dig totalt $850,000.00 (åtta hundra och femtio tusen USDOLLARS) som jag hållit för din ersättning för alla tidigare insatser och försök att hjälpa mig i denna fråga. Jag uppskattar era ansträngningar på den tiden så mycket. Så gärna och komma i beröring med min sekreterare Aaron och instruera honom om att skicka det belopp som you.Do varje sak han säger till dig att göra så att du kan få din compasation pengar utan några misstag.
Gör mig omedelbart du får det så att vi kan dela glädjen efter alla sufferness vid den tidpunkten. I det ögonblick jag? M mycket upptaget här på grund av de investeringsprojekt som mig och den nya partnern har på hand, till sist, kom ihåg att jag hade översänt instruktion till min sekreterare för din räkning ta emot de pengarna, så gärna komma i kontakt med Mr Aaron Othuke, han kommer att skicka det belopp som du utan dröjsmål.
Men, med enkel e-posta den till din hemadress,
Kontakta herr Aaron Othuke genom hans e-postadress eller telefonnummer
nedan:
e-post lägga till: aaron_othuke@myway.com
Telefon: +234-1-4390-540
Var snäll och skriv honom i engelska om du förstår engelska.
Se till att du skickar:
Ditt fullständiga namn:
telefonen & faxnumret:
hemadress:
Ålder:
Kön:
Yrke:
Mina hälsningar.
Ersättning för dina tidigare insatser.
13 May 2008
Kalle Melander förklarar (än en gång)
NEW YORK Läs en av "mina" fotografers försvarstal efter den malström av missförstånd och illvilliga missuppfattningar han hamnade i, efter att ha fått pris för Årets bild!
Det är ett intressant exempel på hur lätt formuleringar i ett pressmeddelande från en lobbyorganisation får fotfäste, och hur enkelt folk som inte jobbar med bilder "vet" att Photoshop är ett verktyg för att manipulera. Grundantagandet är ju att "miljöaktivister är goda och Photoshoppande tävlingsdeltagare onda". Och när en enkel formulering som "bilden är manipulerad" väl satt sig är den svår att vända, särskilt med ett nyanserat resonemang.
Ur Kalles text:
/Gunilla
Det är ett intressant exempel på hur lätt formuleringar i ett pressmeddelande från en lobbyorganisation får fotfäste, och hur enkelt folk som inte jobbar med bilder "vet" att Photoshop är ett verktyg för att manipulera. Grundantagandet är ju att "miljöaktivister är goda och Photoshoppande tävlingsdeltagare onda". Och när en enkel formulering som "bilden är manipulerad" väl satt sig är den svår att vända, särskilt med ett nyanserat resonemang.
Ur Kalles text:
Det finns några osannolikt bra bilder som blivit utnämnda till Årets bild genom åren. Det är fantastiska ögonblicksbilder, ögonblick som aldrig går att återskapa. Min Årets bild är ingen ögonblicksbild. Den går att ta om precis när som helst. Det är bara att åka till Brasilien, hyra en bil i São Paulo, köra tio mil nordväst på motorvägen, svänga av mot Charqueada och ta bilden.Läs resten: Alla bilder är subjektiva!
I oktober 2007 reste jag på eget initiativ och egen bekostnad till Brasilien för att göra reportage, ett av dem handlade om etanolproduktion. Min journalistiska ambition är att vara kunskapsbärare.
(– – –)
Till Årets Bild kopierades bilderna om, mera detaljrikt för att se snygga ut på skärm, eftersom det var så juryn skulle se dem. Jag är frilans och mina bilder publiceras i vitt skilda sammanhang. Jag måste anpassa bilderna till det tryck jag jobbar för. Dagspresstryck kräver hårdare och kontrastrikare kopior medan fina magasin kräver mjukare kopior. Att ha ett antal olika versioner av samma bild beroende på var den ska användas är en del av mitt yrkeskunnande.
/Gunilla
13 April 2008
Reseskribenten från helvetet?
WANTED: Travel Writer for BrazilIbland får jag frågan från vänner och bekanta om jag inte skulle vilja skriva resehandböcker – och brukar svara att nej, tack aldrig. Jag blir matt bara vid tanken på all research och alla faktakollar som skulle krävas (och som ändå skulle vara inaktuella efter ett halvår). Det är lätt att inse att reseskribentens liv är hårt, och jag har aldrig riktigt förstått hur Lonely Planet och de andra förlagen får ekonomi i projekten annat än genom att låta sina resenärer stå för rätt mycket av researchkostnaderna.
QUALIFICATIONS REQUIRED
Decisiveness: the ability to desert your entire previous life–including well-salaried office job, attractive girlfriend, and basic sanity for less than minimum wage
Attention to detail: the skill to research northeastern Brazil, including transportation, restaurants, hotels, culture, customs, and language, while juggling sleep deprivation, nonstop nightlife, and excessive alcohol consumption
Creativity: the imagination to write about places you never actually visit
Resourcefulness: utilizing persuasion, seduction, and threats, when necessary, to secure a place to stay for the evening once your pitiable advance has been (mis)spent
Resilience: determination to overcome setbacks such as bankruptcy, disillusionment, and an ill-fated one-night stand with an Austrian flight attendant
Men nu har guideboksbranschen fått sin skandalskildring, av en skribent vid namn Thomas Kohnstamm som avslöjar "the life behind the scenes" (och tydligen skildrar sig själv som en riktig casanova och äventyrare i samma veva). Tydligen har han finansierat reseboksskrivandet genom att sälja droger.
Om den fiktiva platsannonsen ovan är med i boken eller ej vet jag inte, men den finns med i Amazons presentation av boken, som heter "Do Travel Writers Go to Hell?: A Swashbuckling Tale of High Adventures, Questionable Ethics, and Professional Hedonism".
Jag har inte läst boken, men den lockar trots att huvudpersonen förefaller tämligen odräglig och som om han snarast kommer från helvetet än fruktar för att hamna där. Jag gissar att en och annan recensent kommer att skriva in honom i en tradition av grabbiga, alkoholromantiserande, självförhärligande skildringar. Men undertonen, om vad guideböckerna gör med platserna de skriver om, är superintressant. Här är ett utdrag ur boken, på författarens egen hemsida.
Uppdatering (19 april): Det har blivit hur mycket debatt som helst om denna bok i resebloggsvärlden. Thomas Kohnstamm förklarar sin bok på ett mer nyanserat sätt här; se även den skiftande debatten i kommentarfältet här.
/Gunilla
P S För två år sedan skrev New York Times om det tuffa livet för reseboksförfattarna. Sååå synd om dem är det ju inte om Lonely Planet håller dem med datorer! ;-) Men det är ännu ett exempel på ett jobb som låter så skojigt och glammigt att man inte "får" tala om dess vedermödor.
Jag minns att jag läste den artikeln när den kom och tänkte på det jag skrev i inledningen här, att jag inte är så lockad av att bli reseskildringsförfattare – i alla fall inte på det där totalviset, att sno runt som en råtta för att få med så många hotell och barer som möjligt. Jag har gjort det för enstaka artiklar...och det är ett rätt jobbigt sätt att resa. Men komiskt nog figurerade Thomas Kohnstamm i New York Times-artikeln och han förklarar det så här:Asked to describe the overall experience of traveling in Romania and Moldova during winter, Mr. Pettersen thought for a moment, searching, it seemed, for the precise word.
"Terrible," he said. "There's been a lot quiet weeping into my keyboard."
"I didn't make a lot of money last year, but I got my advanced diving certification. I took a course in paragliding. I went out partying in Bogotá and met a lot of cool people. It can be kind of addictive."
06 March 2008
Mitt och allas favvoland
NEW YORK Oj, denna informativa researtikel om hotell i Santa Teresa och Ipanema påminner mig om att det var flera år sedan jag senast var i Brasilien. Det är synd.
/Gunilla
/Gunilla
16 June 2007
Skuldslavar i Bladet
NEW YORK Det här är kvällstidningsjournalistik när det är som bäst: Aftonbladets reportage från sockerfälten i Brasilien (se även uppföljningen, om etanoltillverkning i Sverige m m).
Komplex frågeställning som benhårt problematiserar konsekvenserna av västvärldens miljöåtgärder till arbetsvillkoren i fattiga länder; koppling till läsarens egen verklighet; personvinkling – och, inte minst, fantastiska fotografier av Jerker Ivarsson. Mycket bra att Aftonbladet satsar på sådana här jobb! Plantage-arbetaren Erivas blick dröjer sig kvar.
/Gunilla
P S En sak kan dock ifrågasättas – när Aftonbladet, med Utrikespolitiska institutet som källa, skriver att Brasilien är "ett av världens fattigaste länder".
Visst är Brasilien fattigt – miljoner människor kan inte äta sig mätta, landet hyser fortfarande slavar, och väldigt många får bara gå några år i skolan. Dessutom är inkomstskillnaderna, alltså gapet mellan fattiga och rika, extremt stora och troligen bland de största i världen (ska leta upp koefficienttabellen vid tillfälle...).
Men det går inte att säga att landet som helhet är "ett av världens fattigaste" utan att förklara hur man menar. Det finns helt enkelt för många andra fattiga länder i världen som slår Brasilien på den punkten.
Enligt UNDP's Human Development Index – som förvisso inte bara mäter ekonomiskt välstånd, utan även till exempel utbildning och sociala faktorer, ligger Brasilien på 69:e plats (Norge är 1:a; Sverige är 5:a). Det vill säga, det finns mer än 100 länder som per capita är fattigare än Brasilien.
Komplex frågeställning som benhårt problematiserar konsekvenserna av västvärldens miljöåtgärder till arbetsvillkoren i fattiga länder; koppling till läsarens egen verklighet; personvinkling – och, inte minst, fantastiska fotografier av Jerker Ivarsson. Mycket bra att Aftonbladet satsar på sådana här jobb! Plantage-arbetaren Erivas blick dröjer sig kvar.
/Gunilla
P S En sak kan dock ifrågasättas – när Aftonbladet, med Utrikespolitiska institutet som källa, skriver att Brasilien är "ett av världens fattigaste länder".
Visst är Brasilien fattigt – miljoner människor kan inte äta sig mätta, landet hyser fortfarande slavar, och väldigt många får bara gå några år i skolan. Dessutom är inkomstskillnaderna, alltså gapet mellan fattiga och rika, extremt stora och troligen bland de största i världen (ska leta upp koefficienttabellen vid tillfälle...).
Men det går inte att säga att landet som helhet är "ett av världens fattigaste" utan att förklara hur man menar. Det finns helt enkelt för många andra fattiga länder i världen som slår Brasilien på den punkten.
Enligt UNDP's Human Development Index – som förvisso inte bara mäter ekonomiskt välstånd, utan även till exempel utbildning och sociala faktorer, ligger Brasilien på 69:e plats (Norge är 1:a; Sverige är 5:a). Det vill säga, det finns mer än 100 länder som per capita är fattigare än Brasilien.
17 May 2007
Soundtrack: CéU
NEW YORK Ni som besökt Starbucks vet att det vid sidan av att sälja kaffe blivit en allt viktigare marknadsplats för böcker och skivor. De har ett litet utbud med antagligen väldigt säkra kort – men det är ofta väldigt bra musik ... eller helt enkelt just sådan musik som jag gillar.
Igår fick Starbucks mig att olyssnat köpa CéU med följande formulering på omslaget:
/Gunilla
Igår fick Starbucks mig att olyssnat köpa CéU med följande formulering på omslaget:
Just when you think that Brazil must surely have exhausted its supply of jazzy, funky, sexy, soulful electro-pop singer-songwriters, someone like CéU comes along and irresistibly mixes samba, reggae, dub, electronica and soul music and makes you think that maybe that particular well is bottomless after all....men den visade sig vara ännu bättre än så! Mycket bra musik att jobba till. Kan varmt rekommenderas för alla brassofiler därute.
/Gunilla
Subscribe to:
Posts (Atom)