Nyhet: Usama Kassir överklagar New York-domen

NEW YORK I maj var jag med om något spännande och framför allt intressant, nämligen ren nyhetsbevakning från en rättssal, vilket jag faktiskt aldrig tidigare hade sysslat med (om man bortser från en absurd övningsuppgift på JMK, en nyhetstext som i mitt fall kom att handla om någon ungdomsbrottsling som dömdes till dagsböter av Södra Roslags tingsrätt).

Det handlade om terroraktiviteter planerade av svensklibanesen Usama Kassir. Jag bloggade om det här: My Day in Court, och här kan ni se en av texterna som blev resultatet. Läs även Daniel Allings rapport för Ekot.

Det spännande var förstås att vara med om en amerikansk domstolsprocess på riktigt – med juryförfarande, advokater som håller genomarbetade anföranden och ropar "Objection!" om vartannat, domare med långa kåpor, stjärnbanér och träpaneler. Visst, som på TV..!
Samtidigt som det handlade om allvarliga händelser och komplicerade juridiska frågor, där den amerikanska juryn fann skuld där den svenske åklagaren inte ens funnit grund för åtal. Läs Magnus Ranstorps kommentar här, där det också spekuleras i ett rejält långt straff, möjligen livstid.

I nästa vecka kommer nästa skede i denna process. Den 15 september ska domaren John Keenan offentliggöra vilken påföljd det blir. Så då blir det en ny intressant tripp downtown till domstolsbyggnaden.

Jag talade häromdagen med en av Kassirs två försvarsadvokater, Mark DeMarco, och kan redan nu avslöja att de kommer att överklaga det hela (vilket de kan göra inom tio dagar efter det att straffet förkunnats).
"Vi kommer att överklaga, så snart domen är klar. Vi har gett Usama Kassir rådet att överklaga, och det är också hans önskan," sade DeMarco till mig i tisdags. (I maj ville de inte säga hur de skulle göra, men nu berättade han att de redan då var säkra på att de skulle överklaga.)
Däremot ville DeMarco inte kommentera vilka utsikter han trodde att en överklagan har. Nå, fortsättning följer väl i nästa vecka – jag har tänkt läsa själva åtalet tills dess.

/Gunilla Kinn

Metaberättelsen om helgens Obama-gräsrotsmöten

NEW YORK Jag är alldeles matt, efter att ha ägnat nästan hela söndagen (en solig söndag, som antagligen egentligen borde ha ägnats åt promenader!) åt efterspelet till de politiska gräsrotsmöten som jag var på igår.

Som ni kan läsa i min text, som jag skrev för TT i arla morgonstund, så har tiotusentals Obama-anhängare under helgen träffats hemma hos varandra eller hos komplett okända människor i grannskapet, för att diskutera hur deras engagemang i valrörelsen skulle kunna kanaliseras i praktisk politik hädanefter.

Ett gigantiskt politiskt experiment, förstås, som ingen vet riktigt var det skulle kunna sluta. Antingen blir det årtusendets demokratiska nydaning, såtillvida att vardagsrumsmöten och Internet och åsiktsmobilisering samordnas i en härlig kollektiv gräsrotsaktivitet som tillgodoser att Vita huset regerar med ett gediget folkligt och fortlöpande mandat och för evigt skriver om den politiska historien både i USA och annorstädes.
Eller så sveps Barack Obama in i värsta Vita huset-bubblan och/eller blir fångad av realpolitikens begränsningar och alla miljoner amerikaner som donerat pengar och på andra sätt engagerat sig blir mäkta besvikna när deras förväntningar ingalunda uppfylls.
Eller någonstans däremellan.

I vilket fall som helst är det spännande! Särskilt för oss "statsvetare" och journalister. (Här syftar "statsvetare" på sådana som jag som läst en massa statsvetenskap. Vore jag på doktorandnivå eller högre skulle jag ha skippat citationstecknen.)

Jag var alltså med på inte mindre än två sådana gräsrotsmöten (med ett rejält svenskt Lucia-firande inklämt däremellan), båda på Upper West Side.

Kalla mig gärna selektiv som dyker upp just i värsta högborgen – geografiskt, socialt, ekonomiskt och kulturellt – för Obama-ultraliberalerna, eller kanske för schablonbilden av "bleeding heart-Democrats".
Men dels tycker jag att jag "får" hänga med New Yorks liberala elit på Upper West Side, nu när jag vistats ute på vischan bland gruvarbetare, Palinfantaster, risbönder och allt vad det är, dels tror jag inte att agendan hos Obama-aktivister är sååå annorlunda var man än dyker upp. I alla fall inte så länge man begränsar sig till att vara i New York City. Jag försökte hålla mig nära kyrkan med Lucia-tåget, vilket råkade vara på Upper West Side, och så ville jag hitta en grupp som främst skulle diskutera sjukvård, vilket också råkade bli där.

För att ni ska få en idé om hur det lät i de tusentals "Change is Coming – house meeting"-inbjudningar som fanns på Obamas hemsida kommer här två exempel på aktiviteter som ägde rum idag (de som skedde igår finns inte längre kvar, vad jag kan se):

Brunch for Obama (Change is Coming)

A lot of my friends from the campaign have been starting to talk about "what's next?" I am hosting this get together (more an afternoon snack than a brunch) so that we can take the energy from the campaign and talk about what we want to do moving forward. This is less about war stories from the campaign (although those are always welcome) and more about brain storming about "what's next." Everyone is welcome - you bring the ideas and I'll bring the food! (Even if you don't have any ideas - bring yourself.)

What do we do next? (Change is Coming)

Volunteers from the campaign (and others) gathering to discuss what our options for the future are.
–What unites us going forward?
–How do we work towards that?
–What groups are worth our associating with?

Please join us for this open forum and planning meeting.

Detta var två rätt allmänna exempel, sedan fanns det mängder av specialmöten – för kyrkoaktivister, mammor, utländska studenter, alla som är intresserade av sjukvårdsfrågor, senegaleser (japp, i Harlem, förstås) och så vidare och så vidare. Bara här i New York. Sedan har det ju varit tusentals evenemang i hela USA. Rätt många av dem idag arrangerade som brunchmöten.

Den främsta anledningen till att jag är matt är att jag fått ägna hela söndagen åt att organisera allt material kring detta...
Jag var ju där som reporter och inte precis någon aktivist, men det kändes ändå som att det minsta jag kunde göra som tack för att jag fick vara med hemma hos dessa frivilliga människor var att dela med mig av mina fotografier. Så jag lovade att på något sätt skicka bilderna, och som ett brev på posten kom förstås redan i förmiddags två mail med förfrågningar om var fotografierna var, från de båda arrangörerna. (Och som vanligt var en av dem besviken för att min text är på svenska och inte på engelska.)

Så nu har jag hållt på i flera timmar och mailat med arrangörerna och laddat upp bildfiler och grejat med bildtexter och annat...
Att jag skickat foton till en svensk bildbyrå (Scanpix) har inneburit ett visst urval (någorlunda skarpa bilder som passar min text), men de bilder jag skickar till aktivisterna är delvis ett annat urval (bilder som fångar stämningen och där ingen av dem som får dem ser ut som miffon). De bilder som blir roligast att visa här på bloggen är kanske inte heller samma. Och så var det två olika grupper, och eftersom jag även skickat dem till en bildbyrå har det blivit flera olika nummerserier. Dessutom vill alla ha bilderna i olika format (ett urval högupplösta bilder, eller att jag laddar upp dem på någon fotosajt, har varit de olika önskemålen).

I flera timmar har jag nu brottats med att döpa och ladda upp bildfiler, bland annat på Flickr vars funktioner jag nu försöker lära mig. Det tar aldrig slut! "Sociala medier" i all ära, men det är tidsödande ... och knappast särskilt lukrativt (men vad är lukrativt, nu för tiden?).

Tja, det är väl lika bra att jag laddar upp bilderna här på bloggen också. När jag ändå hå¬ler på. Kommer snart! Med lite bildtexter med mer information.

/Gunilla

Bildgåtan: Fru Jonsson Gerrard-Wrights ankelsmycke

NEW YORK I vintras hade jag ju en bildgåta, vars svar jag slarvat med att ge er. Era gissningar (i sammandrag, utom några jag inte lyckades sammanfatta så väl):

Hemliga morsan/TBFKEM: I din förra gissningstävling hade du flera alternativ; då var det mycket enklare. Nu är det ute i spenaten någonstans; tror att det är Drottningholm, där man har fångat Victoria och Daniel i en ormgrop.
Nej det tror jag inte; eftersom de är influgna, så måste det vara något som var känt på förhand. Jag tror att det är någon form av kärlek/föräldraskap över artgränserna.

Pumita: Carolina Klüfts fot.

Christel: Kan det vara när Britney Spears var i Sverige och det uppdagades att hon hade en affär med sin dansare? Och att alla fotograferna står på en höjd i en park och fotar henne nedanför...

Pontus: Bill Clintons hund.

Stefan (gissade här): någon av Svennis alla flammor.

Här kommer svaret på gåtan, av fotografen själv – Alfred Skogberg! Man kan väl lugnt säga att Stefan kom närmast (om än med en gissning några dagar för sent)! Pumita och Christel var inte så långt ifrån, tycker jag.

Och det rätta svaret är...

...Ulrika Jonsson när hon just gift sig med sin andre man. Svennis gamla älskarinna, ni vet...

Nu har de skilt sig och hon är gift för tredje gången.

Fotot togs på Fågelbro värdshus på Värmdö, dit paret kom efter bröllopsceremonin.

Näst efter Kungen och Silvia så var det här det mest bevakade bröllopet i Sveriges historia.

Fotot tog jag när Ulrika visar upp ett smycke på ankeln. Fotograferna blev som galna.

/Alfred Skogberg

BBC:s text om bröllopet, augusti 2003

Nya årets första inlägg

STOCKHOLM Hm, det verkar dessvärre inte bli någon reportageresa nu i januari – varken till Iran, Libyen, Georgien eller någon annanstans.

Jag är helt enkelt luspank, och då går det inte att göra någon vettig reportageresa. Sådana kostar en hel del pengar, minst femsiffriga belopp, och just nu räcker min kassa mest till promenader i grannskapet. (Dessutom kan jag just nu för mitt liv inte komma på några tidningar som skulle vilja ha några reportage från vare sig Libyen eller Georgien. Men det är nog bara brist på fantasi.)

Sådan tur då att grannskapet är Gamla stan! Här är så fint, när som helst på året. Kolla bara vid tillfälle in bilderna i den här fina boken, får ni se.

Idag vågade mig utanför murarna, och gick så långt som till Arvfurstens palats och en pressträff med utrikesminister Carl Bildt.
"Informell pressfika" kallades evenemanget lite vanvördigt i pressmeddelandet, och varför förstod jag inte riktigt. Jag har sedan barnsben en hang up på ordet "fika" som jag avskyr; i detta fallet betydde det servering av kaffe + mazarin. I jämförelse med de intima små pressträffarna vi brukar ha med de svenska ministrarna på besök i New York (exempel här) var det rätt så formellt. Inramningen i den så kallade gästmatsalen var pampig så det förslog, med kristallkronor och långbord och målade porträtt av män och kvinnor i staten, från Axel Oxenstierna et consortes till Laila Freivalds. Inte mig emot – men i fortsättningen kan de gott skriva bara "pressträff" i kallelserna, tack.

Jag var där för att hålla mig uppdaterad om det utrikespolitiska läget i landet i största allmänhet, och dessutom spana lite apropå en särskild artikel jag försöker sälja in. Som ni kan tänka kastade sig Carl Bildt ledigt från krishärd till krishärd – Kenya, Afghanistan, Kosovo och Georgien avhandlades i rask takt. Och så fick jag mig till livs en och annan bildtsk oneliner. Hur det såg ut kan ni skåda i Rapport (9.50–10.20 eller så; jag sitter alldeles till vänster om utrikesministern, iförd en röd bolero och med längre hår än någonsin). Det var jag som ställde frågan som ledde till svaret som omnämns i slutet av SvD:s ledarkrönika.

Annars har det mest varit elände och missmod och grubbel över Meningen med livet. Jag och en kollega noterade på självaste nyårsaftonen att botten verkligen gått ur frilansmarknaden på sistone, och hon konstaterade att arvodena på somliga tidningar är på 1991 års nivå. Men det kan vara allmän livsleda också som gör att det inte sprutat fram särskilt många idéer att kränga på sistone, vad vet jag. I alla fall har det inte blivit många knop, jag har mest tvingats ägna mig åt att försöka reda ut allehanda strul med räkningar och hyresgäster och diverse logistik. Men nu kan det nog bara bli bättre!

Jag har naturligtvis ägnat en hel del psykisk energi över att vara sur över att jag inte befinner mig i Iowa just nu, som de flesta av mina New York- och Washingtonkolleger. Eller över att jag knappast är på väg till New Hampshire framöver heller. But such is life (verkar det som).
Försökte alltså få Carl Bildt att spekulera om valutgången – men det ville han absolut inte göra, utan talade mest om hur svårbegripligt systemet är i Iowa.

Det har han förvisso rätt i. Må Iowawalen, eller snarare nomineringsmötena, inte bli alltför utslagsgivande för vem som ska bli Världens mäktigaste – med tanke på den smått bisarra utformningen med ett relativt litet antal, tämligen ålderstigna landortsbor som imorgon ger sig ut i snön för att samlas i bygdegårdar och skolsalar för att medelst grupptryck samla sig kring sina kandidater.
Nå, det vore såklart fantastiskt att få vara på plats och se denna demokratiska praxis i praktiken, så kallade politisk turism (som en familj från Kalifornien talade om i Studio Ett idag). Som tröst för att så inte är fallet fick jag idag i alla fall en riktigt rolig februaribeställning från en av "mina" redaktörer, med anknytning till amerikansk politik, som jag såklart genast tackade ja till.

Alla nyårsaftonsevenemangen jag beskrev i föregående inlägg var förresten helt OK. Kvällens huvudfest visade sig hysa massor av kompisar som jag inte visste skulle vara där, eller i vissa fall ens att de skulle vara bjudna (kopplerskan i mig noterade nöjt att det var jag som en gång hade sammanfört vissa av gästerna med värden). Praktiskt när många vänner infinner sig på samma plats samtidigt! Och en del nya.
Tydligen företogs mer djuplodande samtal på kalaset än vad jag förmådde föra. Jag fotograferade mest, nämligen en festdokumentation som blir en finfin present till födelsedagsbarnet! Bra grej att ge bort i gåva när man är pank. Se bildexempel nedan – en stilig man med glittriga ögonlock.

Inom kort kommer nya inlägg med information om sådant jag vet att ni undrar över:
– om mina f d vampyrinneboende (som har gjort en riktigt fräck sak helt nyligen! jag blir aldrig av med dem ordentligt)
– om min dator (kvar i New York, dessvärre)

/Gunilla

















P S Klicka på denna man, så får ni se hans glittriga ögonlock!

Svarta primärvalsväljare, inte republikanska frontrunners

NEW YORK Det är fascinerande att läsa alla arga läsarkommentarer på aftonbladet. se, till min artikel om kampen om "The Black Vote".
Jag tänkte faktiskt att jag skulle besvara dem en och en – tills jag insåg att de var (i skrivande stund) 195 stycken, och att jag har bättre saker för mig än obetalt arbete med att kommunicera med Aftonbladets läsare en solig lördag som denna.
Det blev inte mer än ett svar, till denna blogg vars huvudtes verkar vara att väljare är individer och inte grupper. Really? No kidding!

Men lite mer pladder om AB-kommentarerna här i stället:

Någon tycker att medierna borde skriva mer om de småpartier som finns förutom republikanerna och demokraterna (visst, visst – men what's the point, kan man kanske fråga sig...).
De flesta verkar dock i största allmänhet arga över att svenska medier inte skriver mer om de republikanska kandidaterna, vilket jag både håller med om och inte: stämmer att det skrivs mer om demokraterna; stämmer ju inte att det enbart skrivs om demokraterna.
Har hört från flera av mina kolleger – som har ett vidare bevakningsansvar än jag själv – att de har lättare att sälja in artiklar om Clinton och Obama än om republikanerna till sina redaktörer i Stockholm. Men nog har det rapporterats ett och annat antingen enbart om republikanerna eller ungefär lika mycket om båda sidorna (blott några, slumpmässigt utvalda, exempel: Aftonbladet idag, P1Morgon 29/11, Expressen 29/11, Sydsvenskan 26/8 och 18/11, SvD 11 juni).

Så här kan det låta i kommentarfältet:

Svenska media ----suck!
I Sverige rapporterar media enbart om demokraternas val och som om det stod mellan tanten Clinton och Obama. Varför? Jo- för att svenska murvlar är så totalt vänstervridna att de inte ens kan försöka vrida huvudet åt båda håll och med åsiktsfiltret ständigt inkopplat inte vill eller kan se och förmedla att det står ett val mellan REPUBLIKANER och DEMOKRATER!! Där är skillnaden mellan sidorna hårfin och personligen hoppas jag innerligt att epoken Clinton för alltid är borta. Giuliani har stor chans att ta hem det och det får vi verkligen hoppas! Om inte annat för att reta svenska vänstermurvlar! Ni borde skämmas! Rapportera SANT eller shut up!

Oj, vilken drapa. Jag är fascinerad över att Rudy Giuliani har så engagerade supportrar i Sverige. Giuliani är såklart en "bra story", och jag satt själv vid hans fötter – nåja, några meter ifrån – när han mötte pressen på Bellevuesjukhuset i New York den 12 september 2001. Klurar som bäst på en viss artikelidé om honom och de andra republikanska kandidaterna; som vanligt handlar det om att lyckas placera och plantera sina idéer. Konstigt, dock, att dessa hängivna supportrar tycks ha missat det som ändå skrivs om Giuliani.

Samma tongångar som kommentatorn redogör för hördes ju ofta i valrörelsen 2004, där svenska medier fick kritik för att rapportera ensidigt och för att ge bilden att John Kerry skulle sopa mattan med George Bush. Jag vet i och för sig inte hur många texter som åtminstone TT gav ut – jag skrev några av dem – som handlade om att opinionsläget var oerhört jämnt och att valet var snudd på omöjligt att tippa (opinionsinstituten ansågs senare ha missat viktiga strömningar till Bushs fördel i sina prognoser). I september publicerade t ex en av TT:s reportrar en artikel om att George Bush ledde tydligt – och en sådan artikel går ut till alla svenska nyhetsredaktioner.

Men OK, det är nog ingen som trovärdigt kan säga emot att den samlade svenska mediebilden ändå är pro-demokratisk (utom kanske Britt-Marie Mattsson, som i radioprogrammet Kvällspasset den 13 november sade "Jag är inte biased överhuvudtaget"). Jag håller med om en del av kritiken om att bilden är skev, dock ej kommentarer som den ovan. Mathias Sundin skriver klokt om detta. Provcitat:

[D]et är inte konstigt att det skrivs mycket om [Hillary Clinton i svensk press]. Det som är konstigt är att det skrivs 2-3 gånger så många artiklar om henne jämfört med Giuliani trots att det är (– – –) jämnt skägg mellan de två.

Men den aggressive AB-kommentatorn tycks inte ha fattat att min artikel handlade om vem som kan tänkas få de svarta väljarnas eventuella sympatier.
De ligger inte hos Rudy Giuliani, särskilt inte i New York där hans borgmästargärning är starkt förknippad med så kallad racial profiling, och knappast inte hos de andra republikanska kandidaterna heller. Det står tydligt på flera ställen i artikeln att Obama/Clinton-kampen som texten handlar om gäller de svartas röster i de demokratiska primärvalen. Nyhetsgrejen är att Obama nu börjat röra sig in på "svart" Clintonmark, som Harlem och South Carolina.

Fred Thompson och de andra gubbsen i all ära – de funkar inte i en bred afro-amerikansk kontext, och de vet om det så mycket att de inte ens velat debattera på den spelplanen. Nog önskar man som Harlembaserad reporter att Condoleezza Rice skulle kandidera, då skulle det finns "en bra story" även på den republikanska sidan. Hennes anhängares hopp tycks nu stå till att hon kan bli vice-presidentkandidat i en Giulianikampanj.

Här är en intressant artikel i TIME som handlar om Barack Obamas identitetssökande och hur den påverkar hans kampanj. Svarta i USA beskrivs som antingen bargainers (Obama och t ex Oprah Winfrey) som inte upplevs som "hotande" av vita, eller som challengers som gör det och som i grunden är misstänksamma mot det vita majoritetssamhället (till exempel kongressledamoten Charles Rangel).

Uppdatering: Komiskt nog är Expressens sajt-kommentatorer mycket mer pro-demokratiska än Aftonbladets.

/Gunilla

Kampen om The Black Vote hård i Harlem

NEW YORK Igår var jag på Barack Obamas allra första kampanjmöte i Harlem som presidentkandidat – på Apolloteatern, det vill säga nästgårds. Harlem är oerhört symbolisk valrörelsemark för vilken kandidat som helst, och kampen om "The Black Vote" blir nog på kniven mellan Obama och Hillary Clinton.

Bilder kommer kanske snart. Kolla tillsvidare in detta foto som jag tog när Howard Dean kampanjade i Harlem 2003. Här kan ni läsa den text som blev resultatet av gårdagens evenemang. Vore roligt att skriva något längre om detta i något sammanhang någon gång.

Intressant att notera:
– Barack Obamas stab av volontärer består delvis av tillresta europeiska politiker. Igår talade jag med en man från brittiska Labor. Han sade att de är många som jobbar för såväl Obama som Clinton och John Edwards (liksom de gjorde för demokraterna i förra valet)
– Barack Obama representerar en minoritet som även jag tillhör: de vänsterhänta.
– Barack Obamas mest entusiastiska fans är verkligen inte bara unga (vita) studenter, utan även medelålders (vita) damer. Men i publiken igår var de flesta ändå entusiastiska svarta i alla åldrar och av båda könen.

Uppdatering: I förmiddags hade Barack Obama ett möte med Michael Bloomberg här i New York, så nu bubblas det om att de skulle kunna kampanja tillsammans ifall Obama får demokraternas nominering (alltså med borgmästaren som vice president – och kampanjfinansiär).
Det har ju bubblats hur länge som helst om att Bloomberg skulle kunna ställa upp i presidentvalet, men denna VP-lösning tror jag att det börjat bubblas om först nu... Givetvis förnekas idén.

/Gunilla

Signaler till djungeln

NEW YORK Idag intervjuade jag utrikesminister Carl Bildt, enbart om hur han ser på situationen i Burma. (Visst, han hann före i sin blogg igår, som jag befarade här – men jag citerade inte den, utan fick en egen intervju.)

Intervjun skedde i FN:s stiliga personalmatsal med dess fantastiska utsikt mot East River, Queens och Brooklyn (som jag satt med ryggen mot) över en pappmugg espresso macchiato. Först ställde någon slags Financial Times-korrespondent diverse frågor om allt möjligt, sedan försvann han och så var det äntligen min tur att tala om Burma. An exclusive, som Sveriges FN-ambassadör konstaterade. (Jag hade tjatat om den där intervjun ett antal gånger igår, så alla de svenska diplomaterna och diplomaterna tyckte nog att det var skönt att den blev av!) Hurra, denna gång fungerade min bandspelare perfekt! (Det gör den inte alltid...)

Här är en rolig liten replik som inte riktigt lämpade sig – och framför allt inte fick plats – i den korta nyhetstexten:

Bildt: – ....sända signaler till regimen i... vad heter den nya huvudstaden..? [kollektivt fniss]
Medarbetare: Rangoon!
Bildt: – Ja, Rangoon, men de är inte i Rangoon, den heter något annat, mittute i djungeln... [förtjust fniss]
Jag: – Jag kollar det se'n...
Bildt: – Bra, du löser det! Till regimen i djungeln! [mer förtjust fniss] Till regimen i Burma! ...om att de ska se detta som en möjlighet...

Naypyidaw, heter den nya huvudstaden (se även DN:s text om "djungelfästet")... inte särskilt lätt att komma ihåg! Bildt uttryckte även förståelse för president Bushs behov av uttalshänvisningar.

Intervjun var 12,5 minuter lång, så det var mycket annat som inte fick plats, men sådan är som bekant journalistikens villkor.

/Gunilla