Den här artikeln hade jag väntat på

PORT-AU-PRINCE Bevakningen av gruvolyckan i Chile kommer säkert att generera mängder av B-uppsatser i mediedramaturgi och -retorik...

Nog är det märkligt att en arbetsplatsolycka i Sydamerika genererade så mycket uppmärksamhet världen över. Men när man läser denna text av Jens Liljestrand framstår allt som tämligen uppenbart:
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/bevakningen-av-gruvolyckan-i-chile-ar-ett-sanslost-mediejippo-1.1188803

Citat:

”Bara som en påminnelse: arbetsmiljöförhållandena i tredje världen är ofta dåliga och livsfarliga. Som exempel kan nämnas att det bara i Kinas gruvor dödas – enligt officiella uppgifter – omkring 3 000 arbetare i olyckor varje år. Detta skapar sällan rubriker, eftersom vi tyvärr har vant oss vid att världen är en plats av slakt, svält, misär och katastrofer och därför mest ägnar ett förstrött intresse åt dödsoffren i Darfur, massvåldtäkterna i Kongo, de vidriga förhållanden som ännu råder på Haiti.

Här finns den skruvade logiken bakom den orimliga uppmärksamheten kring gruvan i Chile. Uppgivenheten och skammen för alla de stackars satar som är bortom vår hjälp är så tung att vi, när det väl finns några som faktiskt går att rädda, överkompenserar totalt. Vår tids behov av katharsis, av sagor med lyckliga slut, är så omättligt att det saknar all rimlighet.”

Debattinlägget har genererat hundratals kommentarer, en del håller med Jens Liljestrand och andra sågar hans text!

Godmorgon, världen hade för övrigt ett inslag i söndagens sändning om dramaturgin i Chile-bevakningen. (Själv har jag faktiskt inte följt det hela alls, men det beror inte på något särskilt.)

/Gunilla

P S Jag har faktiskt ingen anledning att klaga på ”redaktörernas bristande ointresse för Haiti” eller något sådant. I år har det varit relativt lätt att sälja in material. Många har varit mycket intresserade, och jag har redan sålt in grejer till nästa resa. Men här råder absolut ”vidriga förhållanden”, så mycket är klart...

Dagens dos av MR-aktivism

NEW YORK Jag gjorde just en – för mig – lite ovanlig insats på Facebook:


Här är en länk till pressfrihetslistan Nicholas Kristof skriver om:
http://www.rsf.org/en-classement1003-2009.html

Många intressanta förändringar i placeringarna, som att Frankrike ligger lååångt efter Bosnien-Herzegovina. Inte bra. Så här skriver Reportrar utan gränser:

"Europe long set an example in press freedom but several European nations have fallen significantly in this year’s index. Even if the first 13 places are still held by European countries, others such as France (43rd), Slovakia (44th) and Italy (49th) continue their descent, falling eight, 37 and five places respectively. In so doing, they have given way to young democracies in Africa (Mali, South Africa and Ghana) and the western hemisphere (Uruguay and Trinidad and Tobago).

Journalists are still physically threatened in Italy and Spain (44th), but also in the Balkans, especially Croatia (78th), where the owner and marketing director of the weekly Nacional were killed by a bomb on 23 October 2008.

But the main threat, a more serious one in the long term, comes from new legislation. Many laws adopted since September 2008 have compromised the work of journalists. One adopted by Slovakia (44th) has introduced the dangerous concept of an automatic right of response and has given the culture minister considerable influence over publications."

Toppen och botten i RSF:s pressfrihetsindex:





Ska bli intressant att se ifall Nicholas Kristof är intresserad av att uppmärksamma Dawit Isaak.

Jag har för övrigt länge försökt sälja in en intervju med honom till flera svenska tidningar, men ännu inte fått något napp – han är ju okänd i Sverige, och då är det alltid svårt. Hoppas det går vägen, för han är spännande och har mycket att komma med även i en svensk mediekontext.

/Gunilla

Badwill har sitt pris

NEW YORK Nu har tydligen åtminstone Dole talat med en smartare PR-konsult; drar tillbaka stämningen mot WG Film och Fredrik Gertten och talar om att de vill diskutera yttrandefrihet och filminnehåll. Tänk om man finge veta vad som hänt bakom kulisserna på företaget..!

Vad Erik Olsson gör kan man dock undra – läsarkommentarna hos dn.se är idag betydligt mer uppretade än igår! Ingen tvekan om att mäklarstories engagerar nätläsarna (se tre-i-topp-illustration). Tänk om man finge veta vad som händer bakom kulisserna där..!




/Gunilla

"En utvecklad Erik Olsson-metod"

NEW YORK I förra veckan skrev jag om Doles PR-tänkande apropå filmen Bananas!*, som måste vara ett skolexempel på hur man inte ska göra. Troligen lär den insatsen stå sig som årets sämsta world-wide.

Men Erik Olsson Fastighetsförmedling ligger mycket väl till för att kamma hem förstapriset i den svenska klassen för undermåligt PR-arbete, om det funnes någon.

När jag läser det firman skriver på sin hemsida, som det gulmarkerade ovan – eller som detta, om "en utvecklad Erik Olsson-metod och fler och fler nöjda kunder" – och kontrasterar det mot hur såväl VD Erik Olsson som firmans juridiska ombud vägrar uttala sig med en enda kommentar i Dagens Nyheter om den synnerligen tveksamma affär de varit med om att (inte) genomföra är det lätt att hålla sig för skratt.

Varför skriver man att man vill "göra allt" för att kundens bostadsaffär ska bli "den bästa" när man uppenbarligen inte menar det?

Och "/e/n utvecklad Erik Olsson-metod"? Varför inte bara skriva "en utvecklad metod"? Eller "en metod". Nå, god stilistik har aldrig varit kännetecknande för mäklarbranschen.

Se även blogginläggen "Att bränna ett varumärke" och "Att förstöra sitt varumärke; Bye bye Erik".

I det aktuella fallet handlar det förvisso om en synnerligen bedräglig säljare (som på sistone även roat sig med att bedra inte mindre än fyra stackars bostadssökande som hoppades bli hennes andrahandshyresgäster och som givetvis betalade varsin förskottshyra till henne).

Men mäklaren har knappast bara ett marknadsmässigt intresse av eller ett moraliskt ansvar för att hjälpa köparna.
Jag kan inte begripa hur Erik Olsson Fastighetsförmedling kan undandra sig juridiskt ansvar för att t ex inte ha kollat upp pantförskrivningen på lägenheten korrekt. (I detta fall är den alltså belånad med mer pengar än den såldes för, det vill säga med massor av miljoner – ett lån som säljaren fått med hjälp av förfalskade papper, vilket banken stämt henne för.) Det trodde jag var grundkurs 1A för en mäklare, eller möjligen 1B – det är rimligen bara att ringa banken och kolla! Jag hoppas verkligen att Fastighetsmäklarnämnden prickar mäklaren för detta.

Fortsättningskurs 2A är kanske att inte ljuga om att säljaren är på utlandsresa vid kontraktsskrivningen, när vederbörande sitter finkad.

Men som Jenny och Christian Muda (full transparens återigen: de är mina släktingar – Christians farmor är min faster) skriver så tycks mäklaren nu ha slutat hos Erik Olsson och blivit kontorschef på en annan firma. Varning, alla säljare och köpare därute, hur ni nu ska upptäcka honom... Jag hoppas att DN gör en insats och rotar mer i detta, och ställer tuffa frågor.

Nu tror ni kanske att jag engagerar mig i detta av familjeskäl, och det stämmer förstås delvis. Men vem i Stockholm/New York är inte intresserad av skumma fastighetsaffärer? (Jag är för övrigt Homo Bostadsrätt och Homo Hyresrätt i en och samma person, fastän på två olika kontinenter.)

Jag har varit intresserad av mäklarbranschen i minst tjugo år, och minns min första kontakt med dess ibland tveksamma metoder mycket väl.
Det var i augusti 1991. Mäklaren använde en slags "utvecklad Erik Olsson-metod" innan den var det minsta utvecklad, men han kallade den förstås inte så. Carl Lagercrantz heter han, och har gissningsvis trappat ner nu – även om han tycks ha blivit intervjuad av DN om sin syn på prissättning på bostadsrätter så sent som i fjol.

Den lagercrantzska metoden var/är att sätta ett riktigt lågt utbudspris, för att locka så många som möjligt till visningen – och sedan få igång ett rejält budande.
Jag såg hans annons om en etta på 25 kvadratmeter vid Björns trädgård för 250 000:– eller något sådant, och for upp tidigare än planerat från Öland till Stockholm för att kunna gå på visningen. Det var helg, och omöjligt att ringa och kolla något – det här var ju så längese'n att folk knappt hade mobiltelefoner...
Att lägenheten skulle ha renoveringsbehov för det priset förstod jag. Men jag kände mig grundlurad när jag insåg att priset var satt medvetet lååångt under rimligt marknadspris (som då kanske var uppemot det dubbla för den lägenheten, mest för att den hade balkong).
Det är ju detta som numera blivit något av standard på Stockholmsvisningarna, och som ju satts i system inte minst av Erik Olsson, då som så kallade "acceptpriser".

"Stockholms-modellen" skulle det kunna kallas också, för huvudstaden skiljer sig vad jag förstått ut sig helt.

Men 1991 var Carl Lagercrantz tämligen ensam om att annonsera med riktigt toklåga priser. Han började med sitt "Swedish Auction"-system, som han säger sig ha lagt ned 10 000 timmar på att utveckla, 1982. Det sågs, när jag kom i kontakt med det, inte som kontroversiellt eller tveksamt, vad jag vet – utan mest excentriskt, tror jag.
I fjol utvecklade Lagercrantz sina argument för varför låga utgångspriser och "Swedish Auction" är att föredra i en debattartikel i Dagens Industri och ännu mer för ett antal år sedan i denna skrift. Han har även varit flitig i debatten om att svenska mäklare borde ha betydligt bättre utbildning än de haft tidigare, något jag verkligen håller med om.

Det finns förstås för- och nackdelar med alla prisbildningsmetoder, och det behöver inte nödvändigtvis vara fel med Carl Lagercrantz och Erik Olssons metoder, om alla vet vad som gäller. Men eftersom det varit en hel del debatt såväl i mäklarbranschen som i medierna kring detta de senaste åren, och eftersom jag funderat över metoden att sätta medvetet låga priser sedan 1991, har jag givetvis inte kunnat undgå att notera Erik Olssons framfart i branschen.
Till detta kommer de kaxigt stora annonserna (som vi i mediebranschen tackar för) och de förvisso snygga presentationerna av objekten på nätet. De långa söndagsvisningarna – fyra timmar! – har känts som en seriös grej.
På köpet med detta intresse har jag fått diverse stories om Erik Olssons metoder – i medierna inklusive arga läsarkommentarer, från enstaka missnöjda vänner och av sura konkurrentmäklare. Så jag har länge hyst både skepsis och nyfikenhet mot just denna stora firma.

Det ska också sägas att jag har åtminstone tre personer i bekantskapskretsen som köpt eller sålt lägenheter genom Erik Olsson på sistone och som blivit riktigt nöjda.

Familjen Mudas fall har de dock såvitt jag kan se inte skött väl alls. Och det förvånar mig, eftersom ett gott rykte och nöjda kunder måste vara A och O för alla som, liksom fastighetsmäklare, jobbar i förtroendebranschen.

Jenny och Christian har förresten försökt lösa detta i godo direkt med mäklarfirman och med säljaren i flera månader – så det satt långt inne för dem att vända sig till Dagens Nyheter eller börja lägga ut information på nätet.

Uppdatering: DN kör på med en ny artikel – bra! Och Erik Olsson vägrar forfarande kommentera fallet. Helt otroligt! Det kan bara slå tillbaka på dem själva.

/Gunilla Kinn

P S Jag har klistrat in en kopia av en bild från Erik Olssons hemsida, med åberopande av den amerikanska fair use-sedvänjan – som torde gälla i detta sammanhang såväl som andra, då såväl jag som bloggservern finns i USA.

Vad gäller Dole och mer schyssta bananer kan jag rekommendera denna initierade artikel hos Taffel, av en Lundahandlare som berättar hur knepigt det kan vara att försöka erbjuda sina kunder sådana – men att det trots allt går.

Blåsta på 515 000:-

(I föregående inlägg förklarar jag varför jag postat detta igen.)

NEW YORK Jag är partisk i detta ärende, bara så ni vet det. Det är mitt näst äldsta kusinbarn Christian och hans familj det handlar om.
Som ni kan läsa i Dagens Nyheter idag har de blivit blåsta på över en halv miljon kronor – av en fullkomligt oseriös lägenhetsförsäljare i jakt på kontanter, och indirekt av en snudd på lika oseriös fastighetsmäklarfirma som inte velat ta ansvar för någonting. Trots att den ansvarige mäklaren kände till en rad avgörande förhållanden om säljarens oseriositet, vilket han inte upplyste köparna om. (De fick till exempel veta att hon var "på utlandsresa", när hon i själva verket satt i fängelse.)

Jag hoppas att Christian lägger ut fler detaljer om allt som hänt. DN:s artikel är helt OK, men alla märkliga turer – som jag läst om i en text han skrivit, för alla som undrat vad som egentligen hänt – får förstås inte plats.

Att Erik Olsson och hans sakförare – en juridisk konsult som tydligen även knäcker extra som mäklare, väldigt seriöst... – inte vill kommentera det hela i DN ger inte något särskilt gediget intryck. Man undrar om de inte vill ha några kunder i framtiden.

Uppdatering: Christian och Jenny har en blogg där de berättar mer om vad som hänt. Där förklarar de också varför de inte har någon chans att få tillbaka handpenningen. Se även Jennys privata blogg där det finns flera inlägg om hur lägenhetsaffären påverkat deras liv de senaste månaderna (de lyckas vara tämligen stoiska, måste jag säga!). Det senaste inlägget har rubriken "Det tar aldrig slut".

Se även texten: "Vedervärdigt hanterande av Erik Olsson Fastighetsförmedling".

/Gunilla Kinn

Två skolexempel, på lyckad/misslyckad PR

NEW YORK Jag har börjat samla ihop material till en liten "Årets"-lista; det var några år sedan jag hade en, så det kan vara dags. Två kategorier tror jag dock blir svårhotade:

Årets mest lyckade PR-spinning (hittills): David Letterman – som hittills bara fått tycks ha fått skratt och sympatier för sin notoriska otrohet, trots att man kan gissa att han i åtminstone några av fallen utnyttjat sin position för att komma dit han ville (eller man kan givetvis bara spekulera, men s k hor på kontor brukar inte ses med blida ögon i USA).

Årets mest misslyckade PR-spinning (dito): Dole (Viggo jämför med Mc Donald's här och konstaterar att "vissa företag är smartare än andra")

/Gunilla

Veckans Eko om bananbataljen

Publicerad i nyhetsbrevet Veckans Eko/Ekolådan 41/2009 (smärre skillnader i redigeringen):

Hösten bjuder på premiär för två kontroversiella filmer om hur det kan gå till när livsmedel produceras.
Först ut är den svenskproducerade filmen om hur bananplockare i Nicaragua skadats av kemikalier och deras rättsliga kamp mot Dole – som nu stämmer filmmakarna.

– Jag vill att Bananas ska göra många olika saker, säger Fredrik Gertten på telefon från ett dokumentärfilmsseminarium i Reykjavik.
– Jag hoppas att den ska få tittarna att fundera över maktstrukturer. Jag hoppas också att folk ställer frågor, till exempel i den egna butiken. Hur har de som producerat varorna behandlats? Får de engagera sig fackligt? Har de fått vettiga löner? Sätter produktionen spår i naturen? Det här gäller inte bara bananer.
Filmen får premiär den 8 oktober i Malmö; dagen därpå i en rad andra städer.
Den skildrar hur en advokat i Los Angeles, Juan Dominguez, driver ett dussin nicaraguanska bananarbetares fall.
De är alla sterila, och hävdar att det beror på att de på 1970-talet utsattes för bekämpningsmedlet DBCP, som bananjätten Dole länge använde på sina plantager – trots att det var känt att det är skadligt. Tiotusentals bananplockare runt om i världen kan vara drabbade.
Hittills har sex av arbetarna tilldömts rejäla skadestånd från Dole, medan de andra inte kunnat visa att deras skador beror på just kemikalierna. Processen pågär ännu, eftersom utslaget överklagats.
Men Dole har valt att attackera Fredrik Gertten och WG Film. Bolaget hävdar att Bananas är ensidig och full av fel.
“Filmen undviker att berätta avgörande fakta som att advokaten i filmen numera är utsatt för en utredning om att ha förfalskat bevis och manipulerat vittnen,” sade Doles advokat Ted Boutrous till DN i somras.
– Dole tvistar till sanningen för att ingen ska fatta något, kommenterar Fredrik Gertten.
– De framställer sig själva som offer – trots att vi har med i filmen hur Doles VD själv erkänner hur bolaget godkänt DBCP.
Skadeståndsadvokaten Juan Dominguez har förvisso anklagats för att ha manipulerat vittnen. Men det gäller andra processer än den i Bananas, och Fredrik Gertten hävdar sin rätt att skildra en fråga även om den utvecklas sedan filmen är klar.
– Vi måste ha rätt att berätta om de människor som jobbar i skuggan av de här stora bolagen. Företagen måste förstå att de är en del av ett större sammanhang, säger han.
Det som handlade om arbetarnas rättigheter har för Fredrik Gertten även blivit en strid för yttrandefriheten. Han tvingas nu ägna sig åt ett juridiskt och medialt ställningskrig mot Dole.
– Det är viktigt att vi vinner, och att vi vinner tydligt.
En annan film som vållat kontroverser i USA är Food Inc, som också berör livsmedelsproduktionens baksidor och som fått goda recensioner – men hård kritik från industrijättar för att vara ensidig. Den kommer till Sverige i november.
Gunilla Kinn

http://www.bananasthemovie.com
http://www.foodincmovie.com