Befria Roxana Saberi!

NEW YORK En hemsida: Free Roxana. Citat:

By all accounts of people who know her and who have worked with her — Roxana is a journalist, not a spy. An American of Iranian and Japanese descent, she crossed borders to report stories that shined a light into distant corners of the world. Her work was carried by NPR, the BBC and ABC News, organizations committed to fair, accurate and independent journalism.

The stories Roxana reported from abroad are crucial to understanding U.S. foreign policy and what it means to be a citizen of the world. With many newsrooms cutting their foreign coverage, the public is more reliant than ever on the work of freelance journalists willing to risk their personal safety so we may know more. Roxana went abroad because of her commitment to tell stories that would otherwise go untold.

/Gunilla

Fyraårsdag på G

NEW YORK Snart dags för fyraårsjubileum för bloggen... Jag har redan skrivit ett inlägg, som dyker upp automatiskt här på själva *födelsedagen* (även om det exakta datumet är lite oklart).

Bloggens första levnadsvecka – under annan adress, se nedan – befann jag mig på resa i New Mexico i sydvästra USA, och kajkade runt med bil i bergen, bland indianbyar och i öknen. Och så besökte jag White Sands!

Det var en fantastisk resa, som inkluderade allt från en påskmässa i Santa Fes katedral till närvaro vid en fruktbarhetsrit i ett indianreservat och hemmahos en indianfamilj (jag har lovat att inte berätta så värst mycket mer än så om detta, utan att bara "bevara det i mitt hjärta") och möten med människorättsaktivister i mexikanska Ciudad Juárez.

Och förstås väldigt mycket annat. Det blir liksom aldrig tråkigt eller fritt från intryck, när man reser runt i USA (eller någon annanstans i världen).

Idag har jag haft en Facebook-konversation med en kompis/kollega som från Arizona skrev: "tog Route 66 och hamnade på ett sunkigt indiskt motell" och "siktar på Joshua Tree i dag" och en massa annat – så ni förstår att jag blev avundsjuk.

Här är den första månadens blogginlägg (mars 2005): http://gunillakinn.blogsome.com/2005/03.

/Gunilla

Kvällens kontor: Jovino – Union Street

SAN FRANCISCO På Jovino: tacos med grillad fisk, mangosalsa och avocado samt brunt ris; osttallrik och ett glas rieslingvin (kanske två). Nice!
Trådlös uppkoppling på vinbarer är man inte bortskämd med (kanske lika bra det).

/Gunilla

On the Road i Pennsylvania häromsöndagen

NEW YORK Nu har jag äntligen laddat ner mina fotografier, ut ur kameran och in i datorn.

Men oj, det var så många och det är så tidskrävande att organisera fotofiler att jag inte riktigt vet om jag ids lägga upp några "bildreportage" från West Virginia, Pennsylvania, Ohio och Chicago (valnatten) här. De flesta fotografierna känns dessutom rätt så daterade vid det här laget, och det har inte precis varit någon brist på andra bilder från Sarah Palin-möten och Obama-volontärkontor i medierna på sistone. Tja, vi får se – kanske dyker de upp här trots allt.

Här är i alla fall ett fotografi på mig i min hyrbil, taget av mig själv just innan jag lämnar Fallingwater och drar iväg mot Pittsburghs flygplats! Det var en solig söndag (den 26 oktober) och jag bara kunde inte låta bli att cabba ner, knyta en sjalett om håret och dra iväg på småvägarna, med Antony and the Johnsons på högsta volym...



/Gunilla

P S Jag har laddat upp en del bilder i Facebook, för dem som kan se dem där.

Tidens tecken

NEW YORK Pappa Silvester är före detta chokladfabriksarbetare i ett brukssamhälle: Naugatuck dit jag kom i fredags. Nu har han fått sparken från fabriken, men jobbar på kontrakt med att vakta de tömda lokalerna.
Sonen Shane är fastighetsmäklare och säljer villor till medelklassen som inte har råd med huspriserna i sydvästra Connecticut. Tack vare inflyttningen och pendlingen sjunker inte Naugatucks invånarantal.
Vill du köpa en kåk i Naugatuck, klicka på Shane Kropos hemsida.

/Gunilla

Smygtitt på Chris' Naugatucks-bilder

NEW YORK Om ni klickar här kan ni få smygkika på ett urval av Chris Maluszynskis superfina fotografier från vår resa i västra Connecticut föra veckan! Jag tycker egentligen att tidningen vi gör detta för skulle kunna ha enbart bilder och bildtexter, ingen lång trist text... ;-)

/Gunilla

P S Om någon skomakarkunnig person kan fackuttrycket för de trämodeller som syns på den andra bilden – på svenska och/eller engelska – vore vi tacksamma för att få veta vad de ska heta. De har använts i produktionen av gummistövlar, och förvaras nu i källaren på Naugatuck Historic Society.
De är för övrigt till salu, och säljs till vem som än vill ha dem – som dekoration eller dörrstopp, kanske. Något för Erik Penser?

Uppdatering: läster, var såklart ordet jag sökte (shoe forms, på engelska)! Stövelläster, i det här fallet.

Vart bör jag resa i januari?! (Om jag ska...)

NEW YORK Förra året var jag i Indien på reportageresa i december/januari. Det kostade tiotusentals kronor, blod, svett, tårar och tid – men var en av mina journalistiskt mest intressanta resor (hmmmm....tillsammans med många andra jag gjort, i och för sig). Att huvudreportagen var synnerligen svårsålda är trist. Men jag är ju van vid att de bästa jobben förblir opublicerade och blir bara mer och luttrad. Man måste ändå göra lite sådana där äventyrliga grejer ibland, rakt ut i det okända, liksom – annars förtvinar man som reporter. Old school fältarbete och journalistromantik. Eller "people, color, and action", som Staffan Heimerson säger.

Det kan ju hända att det dyker upp någon uppdragsgivare som vill skicka mig för att bevaka primärvalen i Iowa och New Hampshire i januari. Men jag tvivlar. Så nu har jag börjat klura på vart jag ska ta vägen istället då!

De länder som står i den lilla enkäten högst upp i vänsterspalten november ut var de jag spontant kom att tänka på vore intressanta att fara till.
Jag har några vaga idéer till reportage i några av dem, som jag dock inte tänker avslöja här; i andra fall handlar det mer om allmän nyfikenhet. Har ännu inte varit i något av dessa länder (jo, i Italien, såklart, men inte på Sardinien).

Vart tycker ni att jag bör resa? Kommentera gärna nedan. Det går också bra att föreslå helt andra länder än dem jag klurat ut. Det kan mycket väl hända att det inte blir någon resa alls, men det känns som om det är lite för deprimerande att ha med det som alternativ – tänk om alla skulle rösta för det!

Kom också gärna med aktuella och genomförbara reportageuppslag, som det finns skuggan av en chans att sälja in, kanske om nyhetsmässiga fenomen och företeelser i tiden som med fördel låter sig studeras på plats någonstans. Eller intressanta personer att intervjua. Eller skeenden att gestalta på plats som äger rum någonstans.
Det kan handla om allmänna samhällsföreteelser och utvecklingsfrågor, mänskliga rättigheter, humanitära tillstånd, miljöfrågor eller kultur/livsstil/mat/whatever. Gärna länder som är underbevakade i svenska medier. (Fast det underlättar ju om det också finns redaktörer som anser att så är fallet, och som är beredda att anslå budgetmedel för att ändra på detta. Det är här konsten ligger... Jag vet bara Ulf B Andersson på Amnesty Press som är riktigt pålitlig i detta avseeende!)

Specifika idéer som inte lämpar sig för allmän beskådan kan ni skicka direkt till mig per mail (gak62@columbia.edu). Samma adress använder alla ni redaktörer därute som vill beställa artiklar och reportage! ;-)

Nästa resa kommer för övrigt att äga rum snart: till Miami.

/Gunilla

P S Det finns några dark horses också... Afghanistan, Burma, Jordanien, Kuba*), Mali*), Marocko*) och Rumänien – ja, hjälp, det tar aldrig slut.

*) Har varit här tidigare, men det är OK med återbesök!

Gästblogg: Bisarrt Amerikansk-svenskt Mingel del II

NEW YORK Efter Bergman-föreställningen på BAM (läs om den i SvD här) slog alltså Mingeldämonen till med full kraft! Här är U:s fortsättning på föregående inlägg.

/Gunilla


@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Efter en liten vinkning från Gunilla följer jag efter föreställningen med henne ned till en mottagning med samkväm, vin och champinjoner med dip som dukats fram endast för speciellt inbjudna gäster (läs: svenskar).
"Harkel, hmmm... Gunilla, jag kan lika väl åka hem, inte behöver du dra med mig", säger jag tveksamt. "Nej då – följ med, du!" svarar hon självsäkert och svassar in i vimlet av skådespelare, journalister, svenska diplomater, ambassadfolk, FN-svenskar, mer svenskar, svenskar och svenskar...

Hur kan jag ha missat detta? Jag har bott i New York i snart ett år och den enda svensk jag umgås med är Gunilla. Varifrån kommer hela denna ofantliga svenskkoloni i New York (dum fråga, Sverige såklart)? Vad gör de här? Varför bor de här så länge? Känner alla varandra? Varför är inte jag med i detta samfund?
Medan jag funderar över dessa frågor hinner Gunilla snabbt presentera mig för än den ena, än den andra – pressråd, före detta generalkonsul, journalister, konstnären – alla virrar de förbi kors och tvärs genom lokalen.
Vart är alla på väg? Varför stirrar de så nervöst över axeln på den person de samtalar med? Varför varar inte ett samtal i mer än ett par minuter? Är detta någon slags speed-mingel à la Amerika?

In kommer Dramatenskådespelarna och den amerikanske skådespelaren, en stund efter allla andra. De ser alla lika fina och ståtliga ut som på film och scen. Men jag förvånas igen av att den vackra kvinnan från Varuhuset som jag normalt tycker är jobbig och spattig på filmduken framstår mycket lugnare och mer angenäm i verkligheten. Jag fascineras av och beundrar på avstånd den vackra 72-åriga skådespelerskan som jag tycker påminner mycket om min egen mamma så som jag sett henne sedan hon var ung. Hon ser snäll ut. Hoppas att hon inte märker att jag smygtittar på henne. Hon verkar så svensk och stockholmig... trots att hon bor i Frankrike (det hade nog min mamma gjort också om hon vore skådespelerska). Fru August är lika stilig och lika 'vanlig' som på film. Men är hon inte litet ledsen, eller ser hon alltid så allvarsam ut? Och där, vid baren, är den store svenske manlige skådespelaren med den mörka rösten, upptagen i intervju och samtal – bland annat med den svenska blonda söta jazzmusiker och skådespelerskan som uppträdde i Svenska Kyrkan på 48th Street i helgen. Mest osynlig och kortvarig på mottagningen är den svenska vackra blyga skådesplerskan från Bedford. Jag hinner bara notera att hon är där och sedan är hon borta.
Det är inte bara jag som kändisgluttar... Förutom att titta på skådespelarna betraktar jag även de dramaturgiskt mindre kända personerna i rummet och ser att de också står och sneglar på skådespelarna, en del dristar sig tom fram för att be om ett fotografi – digitalkameran, vår tids autografpenna?

Inser snart att det grovt sett finns tre grupper i lokalen:

1. Skådespelarna + de svenska respektive amerikanska kulturmagnaterna, som lugnt står där de är och låter dem som vill närma sig för ett samtal eller en bild. Här pratar vi om professionella kändisminglare. De har varit med förr och vet hur man ska föra sig, det syns.

2. New York-svenskarna, som består av ambassadfolk, konstnärer, kulturprofiler och andra hang arounds. De rör sig världsvant mellan grupper av bekanta och obekanta. Hälsar artigt på varandra, låter sig introduceras, tar i hand, kanske en kindpuss. Gunilla presenterar mig för några av dem, men ingen verkar intresserad av att veta vem jag är eller av att föra ett samtal. De flesta verkar mycket glada över att vara här.

3. Journalisterna, reportrarna och fotograferna. Det är de som står för rusningstrafiken i rummet. De far som illrar fram och tillbaks mellan grupperingarna av gäster. Spanar. Spejar. Verkar lite nervösa. Vem är det? Befinner jag mig på rätt plats? Har jag fått rätt kommentarer och bilder av alla? Haffar en morotsstång med dip, tuggar hastigt. Något stressat i blicken. Går raskt vidare. Säger hej till Gunilla men har ej ro att prata (ingen noterar över huvud taget mig vid sidan av henne). Oj, måste vidare. Varför intervjuar han henne? Fortfarande? Phuuu... nu får det räcka, nu har vi jobbat klart och ska bara prata med varandra.

Nej, flera av dem hade inte alls jobbat klart, de hade en omedelbar deadline... /Gunilla

Såklart är denna beskrivning något överdriven – för att belysa kontrasterna mot den vardag som jag är van vid, där representation och jobbmingel går till på ungefär samma sätt som på en privat fest (version lugnare) eller mottagning. Man pratar med dem man känner och tycker om, men försöker också passa på att skapa nya kontakter och bekantskaper samtidigt som man försöker hjälpa andra att nätverka och umgås på ett sätt som ska vara behagligt och respektfullt för alla.
Visst är det djungelns lag som gäller i mitt yrkesliv liksom på många andra arbetsplatser men när det kommer till social kompetens och kollegialitet (finns det ett sådant ord? det jag menar är kamratskap på arbetsplatsen) så ingår det implicit i den professionalism som var och en i företaget förväntas besitta och utveckla. Naturligtvis hämmas jag ibland i sociala jobbsammanhang av andra faktorer såsom gubbvälden, grabbighet, teknokrati och språkliga barriärer. Förmodligen har varje branch och skrå sina egna regler, kodspråk och vanor. Idag var det förutom BAM och Ingmar Bergman intressant att få en inblick i den här kolonins seder och bruk... i New York... i Brooklyn... bland en grupp svenskar... som lika väl skulle kunna vara på Stureplan, eller på Dramaten eller i Båstad.

Nej, nu är jag mätt och nöjd, har fått nog av mingel-dämonen. Sätter på mig jackan, tar avsked av Gunilla och beger mig ut på Brooklyns gator igen. Tillbaks mot Manhattan, storstadsmyllret och mångfalden. Den där lyckliga New York-känslan som jag, och många svenskar med mig, älskar infinner sig snart.

// Alias 'U'

Gästblogg: Bisarrt Amerikansk-svenskt Mingel del I

NEW YORK Igår skrev jag ett referat av Bergmanhyllningen på BAM. Men fisken är ju inte så bra på att se det vatten den simmar i. Min medföljande väninna var alldeles tagen av det sociala skådespel som vidtog efter föreställningen. I vanliga fall jobbar hon i teknikens värld, som ingenjör/projektledare på ett multinationellt bolag, och detta med minglande kultur- och mediesvenskar som vimsar omkring och försöker positionera sig var ett nytt fenomen för henne.

Jag bad henne skriva ner sina intryck av kvällen, med ett utifrån-perspektiv på det lilla community jag antar att jag är en del av – och här är den första delen av resultatet. U drabbades uppenbarligen av Mingeldämonen, vilket kommer att framgå tydligare i del II!

/Gunilla


@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Igår var jag också på den fina tillställningen på BAM. Instämmer med Gunilla att det var ett fint och stämningsfullt arrangemang. Kanske var det lite pretentiöst (med svensk minister som å konungens, kungarikets och Ingmar Bergmans vägnar framförde tacksägelser till de flesta med anknytning till akademin), men för mig som för första gången var i dessa anrika och kulturmättade lokaler som Brooklyn Academy of Music representerar – för New York och för världen (fick jag lära mig igår) – var detta en mycket speciell och intressant upplevelse.

Det blev lite bråttom när jag skulle iväg, så jag fick slänga ned min tegelsten till Lonely Planet-bok för New York (som har en karta över Brooklyn) i handväskan för att ha en chans att hitta fram. Med hjälp av den lyckades jag också byta tunnelbana tre gånger på vägen, eftersom jag trodde att det skulle gå fortare om jag höll mig till expresstågen. Så funkar det inte, för även dessa snabbtåg måste över eller under East River på vägen mellan Manhattan och Brooklyn och då gäller samma stoppsignaler och kösystem som för vilket lokaltåg som helst. Kortfattat kan man dock säga att de flesta tunnelbanor i New York leder till Brooklyn, så det är lätt att ta sig dit – men det krävs mycket erfarenhet för att avgöra vilken linje som är snabbast.

Efter att ha irrat runt ett bra tag på Brooklyns gator fann jag 15 minuter efter utsatt tid Harvey Theater som ligger en bra bit ifrån den adress som uppges för BAM i annonsen för evenemanget. I foajén möttes jag av BAM's motsvarighet till Stureplans Fadde: "Hur var namnet? Ingen biljett undanlagd? Ojdå... hmm, här får du väl en av alla som är över då." (Detta trots att de annonserat fritt inträde och teatern har hela 800 platser).
Som lutheransk och punktlig svensk försökte jag, skamsen över att vara sen, smyga in till min anvisade plats i salongen. Man vill ju visa respekt för den framlidne och världsberömde regissören och tänk om skådespelarna tar illa upp att jag kommer så sent när de har rest hela vägen från Sverige för att uppträda (en av dem har visserligen bara rest från Bedford, som jag passerar på vägen till jobbet varje dag). Ingen fara, inser jag snart. Jag är inte den sista personen in. Det finns tydligen flera än jag som missbedömt avståndet till Brooklyn. Skönt, men väldigt störande. Så aktiva och högljudda skulle vi väl aldrig vara i salongen om Ingmar Bergman hyllades i Sverige? Folk förflyttade sig ut och in från sina platser under hela föreställningen, som i en sydländsk katolsk kyrka, liksom (jfr Luther igen...). Och gissa vem den första jag ser på raden framför mig är? Gunilla, såklart! Vad är sannolikheten att bland knappt tusentalet platser hamna bakom henne tänker jag först, men inser efter ett tag att de placerar alla med sen ankomst i denna del av salongen. Surprise! Kan hon också ha kommit för sent må'ntro?! ;-)

Japp! Men minst tio minuter före U, det vill säga inte så farligt sent. Jag blev lite sinkad av att en kompis som är i sta'n för att vara svensk lattemamma ett litet tag hamnade i en lååång toalettkö på Starbucks i Soho för att byta blöjor på sin rare bebis, medan jag passade barnvagnen. Och så höll de på att bygga om stationen vid Atlantic Avenue, ett jätteprojekt eftersom tågen ut på Long Island går därifrån, så det var ju knepigt bara att hitta rätt upp från tunnelbanan och ut på vägen.../ Gunilla

Föreställningen har Gunilla redan skrivit om, men jag vill säga att jag tyckte det var jätteroligt och upplevelserikt att få vara med om en sådan unik händelse. Så långt, så gott. Jag känner mig svensk och tillhörig, och även om jag bara har sett några Bergmanfilmer och (förmodligen utan att reflektera över det) några Dramatenföreställningar regisserade av Bergman får jag här – mitt i New York – tillsammans med de svenska skådespelarna vara del av denna kollektiva svenskhet, samhörighet, stolthet och hyllning till den fantastiskt begåvade och världsberömde regissören Ingemar Bergman. Det är något för lilla mig, från landet, att spara i minnesboken! Men efter lugnet kommer...

... minglet!

/U

[fortsättning i kommande inlägg!]

Café con leche vid Mesa Emilia Bertole

BUENOS AIRES "Dagens kontor" är fantastiskt! Jag sitter och skriver detta samtidigt som jag äter frukost på Gran Café Tortoni – ett enormt och riktigt klassiskt kafé från 1858 i Buenos Aires' traditionella centrum: träpaneler, stuckaturer, långa rader med porträtt av Luigi Pirandello, Lorca, Jorge Luis Borges och diverse andra författare som hängt här genom tiderna, blyinfattade glastak och Tiffanylampor.
Det är ett sådant där "europeiskt" kafé som knappt finns kvar i Europa längre – jo, det är klart att det gör, i Wien, Budapest och Madrid, kanske, möjligen Paris. Men det enda liknande ställe jag på rak arm kan komma på som jag besökt ligger i Rio de Janeiro (och nu kommer jag inte på vad det heter, men slå upp närmaste turisthandbok för Rio så hittar ni det). Skulle detta vara Stockholm skulle Café Tortoni ligga vid Gustaf Adolfs torg, om ni förstår.

Här finns gott om fotograferande turister, för det är den sortens ställe, men också argentinska ladies who lunch (nåja – äter mezzalunas, gör de, alltså gifflar), gubbar som spelar tärning och unga lejon som har businessmöten med sina laptops i högsta hugg.
Själv ska jag skriva på två texter: en om amerikanska hönsägare och en om mina gamla gerillasoldater från den centralindiska djungeln – innan jag vimsar vidare till en lägenhetsvisning i trend-stadsdelen Palermo. Ganska bisarr blandning, ja!

Men mycket bloggat har det ju inte blivit på sistone, vilket jag härmed får beklaga. Jag vet inte om det är ett sundhetstecken eller ej. Men det beror inte riktigt på att jag blivit uppslukad av nöjesvirvlarna i Buenos Aires eller så, för jag har mestadels varit upptagen av att skriva ut gamla grejer som samlats på hög och av att ta hand om strul som ackumulerats under mina sex veckor utan egen dator. Nu börjar jag utveckla helt nya rutiner, bland annat tack vare nya program – har till exempel övergett min trotjänare, mailprogrammet Eudora, efter minst ett dussin år envist kamperande ihop. Det är nog förresten jag som varit Eudoras trotjänare och inte tvärtom. Först nu har jag – tack vare den person som ursprungligen tipsade mig om Eudora – insett att Mac Mail har nästan alla dess fördelar, men inte dess nackdelar. Så snart kommer jag att börja svara på alla obesvarade brev...

Jag tror att en och annan undrar varför jag plötsligt dykt upp i Buenos Aires, men mitt enkla svar kan nog bara bli: Varför inte?!

Det var i själva verket mycket som talade för att åka just hit, just nu: en strålande kombination av att en kompis från Stockholm/New York var på plats, att jag fick tag på en billig biljett, att min kompis fixade en riktigt billig lägenhet, att jag behöver öva spanska (fast det har jag knappt gjort), att det var presidentval i söndags (=lilla julafton för en statsvetare som jag) och att jag behövde komma bort från Harlem just denna vecka eftersom jag misstänker att mina inneboende håller på och flyttpackar (men jag har ingen aning för de kommunicerar inte längre med mig!).
Någon tango har det inte blivit, om ni nu trodde det, utom att jag tittat på när mina svensk-norska kompisar här tagit sig en svängom på vardagsrumsgolvet, och att det inte är helt ovanligt att taxichaufförerna kör tango i bilradion. Jag har inte ens varit i den pittoreska/ännu fallfärdiga turist- och tango-stadsdelen San Telmo. Däremot har det blivit ett och annat restaurangbesök – och en privat vinprovning! Oj, vad det är billigt att äta här (för oss utlänningar, alltså)!

Presidentvalet i söndags följde jag inte så himla nära, men jag lyckades krascha en vallokal och slogs av att männen röstade för sig och kvinnorna för sig – det var två olika utrymmen, två köer och två uppsättningar valförrättare. Och en lite högtidlig stämning, som det ska vara vid val. Sent på kvällen såg jag Cristina de Fernandez Kirchner hålla sitt segrartal, på TV alltså. Ett historiskt ögonblick, även om de intellektuella Buenos Airesborna bara skakar på huvudet över hennes populistiska stil och undrar hur hon tänkt sig få bukt med ekonomin, inflationen och energikrisen.
Detta fick jag utrett för mig av en av mina kolleger – TT:s Claes Aronsson, som är en av få svenska journalister som kontinuerligt bevakar Latinamerika på plats. Kul att träffa dem som jobbar på ungefär samma sätt som en själv! Vi har bara mailat varandra lite tidigare, aldrig setts.

Mest av allt är jag dock här i vissa businessärenden, hehe, och jag hoppas komma tillbaka i vår under mer reportagereseliknande former. Visst hade jag kunnat försöka sälja in ett eller annat jobb nu, men det kändes inte helt seriöst när jag bara är här en kort sväng och dessutom i Argentina för allra första gången.
Men alltså inte sista! Jag förstår faktiskt inte varför jag inte haft Buenos Aires tydligare på radarskärmen tidigare, för det är en riktigt gunillig stad på många sätt. Bara en sådan sak som att spanskan här är mycket lik italienska. Jag blir lite förvirrad. Fast det känns hemma.

/Gunilla

P S Nu undrar ni om de verkligen har wifi på ett sådant anrikt kafé som detta. Och jadå, det har de. Men den äldre herre som var "min" servitör lyckades aldrig komma med koden till nätverket, så även om jag skriver detta i realtid så lägger jag in det på bloggen i efterhand.

¡Hola Buenos Aires!

BUENOS AIRES Till sist, ett dygn försenad, kom jag hit – lite zonkad, men snart redo att upptäcka ... Sydamerikas Paris, eller vad det kallas.

Just nu återupplivar jag en liten bit av resterna av sommarens spanska genom att läsa textningen från engelska och thai i Anna och Kungen på TV. Hurra för textning istället för dubbning!

/Gunilla

Landsskapsstudie

HERNDON Utsikt från mitt hotellrumsfönster!

/Gunilla

Hotellimbo

HERNDON Tja, en annan fördel med den här stereotypa hotellsviten är såklart att här inte finns några sura (pressade, besvikna, knäckta, låga whatever they are) flat mates.

Anledningen till att jag blev så pass relativt entusiastisk när jag kom hit igår (eller i morse, vid midnatt) är nog att jag hade väntat mig det värsta – fick flashbacks till när jag tvingades bo en natt på ett sunkigt men relativt dyrt hotell i närheten av Newarks flygplats häromåret. Kunde inte flyga hem till Stockholm den kvällen, och jag kunde inte heller åka hem till Harlem eftersom jag hade hyrt ut lägenheten till två studenter (som senare tog in fyra av sina kompisar också, men det visste jag ju inte då). Så jag fick bo på ett ... ganska vidrigt ställe, åtminstone i relation till vad det kostade. Bara en natt – sedan flyttade jag hem hos en kompis och hängde i Williamsburg i några dagar, tills det uppenbarade sig en plats på ett flygplan till Stockholm.

Ställen där jag av väderbetingade eller andra skäl befunnit mig i flygplatshotell-limbo under resa, (dem jag på rak arm kommer ihåg):

• Puerto Rico, januari 2004 – på väg från Port-au-Prince, Haiti till St Croix.
• Newark, juli 2005 – se ovan.
• Miami, när det nu var – på väg från Port-au-Prince, Haiti till New York.
• Paris, januari 2006 – på väg från Italien till New York (världens längsta resa, började tidigt på nyårsdagens morgon med ett litet skruttigt lokaltåg från Vietri sul Mare där jag fick böter på 4 euro för att jag inte hade någon biljett – var jag nu skulle ha köpt den, allt var väldigt stängt – fortsatte via lokala transporter i Neapel med tåg till Rom och Florens; på grund av dåligt väder i Florens fick vi åka buss till Pisa; därefter flyg till Paris och så dagen efter till New York)

/Gunilla

Williamsburgsfix

NEW YORK
[Inlägg på gång...]

/Gunilla

Hundra mil senare

NEW YORK Tillbaka hemma helskinnade! Att bila på den amerikanska landsbygden är livet på en pinne. Här kan ni se vår faktiska resrutt (ungefär som tänkt, fast utan indianer och utan Stone Barns). Den nedre sträckan från New York och västerut åkte vi på fredagen, den övre genom Catskills på söndagen, och öglan är den utflykt vi gjorde från Corning på lördagen.

/Gunilla

NY, NJ, PA, NY

Här kommer jag att vistas de närmaste dagarna: on the road!

Länken ovan går till en karta, här kan ni även se en satellitbild över den tänkta resrutten.

Planerade destinationer är: Delaware Water Gap – Corning och Finger Lake-regionen (här, här och här) – Gowanda – Corning – Catskills – Culinary Institute of America – DIA Beacon – Stone Barns/Blue Hill. Men jag gissar att allt kommer att ändras en hel del vartefter.

/Gunilla

Stockholm – Capital of Scandinavia

NEW YORK Stefan skriver i en kommentar till detta inlägg att det finns en viss logik i att amerikaner kallar Norden för "Scandinavia", eftersom de skandiska bergen rent geografiskt ligger även i nordvästra Finland (däremot inte i Danmark, där finns ju inga berg alls). Hmmm... Jag tycker i alla fall att det låter konstigt, men jag ska tänka på det nästa gång någon här i Staterna säger Scandinavia och menar Norden! Tack, Stefan.

I vilket fall som helst, Stockholms stads ambition att sno åt sig epitetet Capital of Scandinavia från Köpenhamn verkar ha lyckats – så tillvida att det var rubriken för en helsida i New York Times' resebilaga i lördags. Läs här, så får ni veta hur ni kan tillbringa 36 timmar i Stockholm! (Rubriken var dock mer påtaglig i papperstidningen, som puff på resebilagans första sida om jag inte minns fel.)

Några skojiga godbitar ur texten:

The Swedish version of a good time is all about high glamour, haute cuisine, more high glamour and having fun.
– – –
Riche (– – –) has two distinct lounges that divide along the age barrier — fresh meat and the leftovers — according to die-hard regulars.
– – –
Even before the Bjorn Borg lovefest that was this year's Wimbledon, the Swedish tennis star's lithe late-70s look of tennis short shorts and trim polos was going fast at the many vintage clothing shops in Sodermalm.

För övrigt skulle det väl kännas tomt utan dessa eviga små stavfel i texter om Sverige, som Gotsgatan (Götgatan) och Matsbaren (d v s Matbaren, på Grand Hotel)!
Synd ändå att de inte kan lära sig att peta in prickar och ringar på bokstäverna (skribenten försökte säkert). Det blir lite konstigt när det står "Asogatan"... Men de klarar sig säkert, de glamourösa besökarna som nu lär flockas därhemma (till exempel i "the city's picturesque historic heart" of Gamla stan).

36-timmarsprogrammet låter annars trevligt och inspirerande. Jag borde själv ha följt något liknande i augusti. Tänk att jag ännu en gång missade att gå till Cadierbaren!

/Gunilla

P S Ni som läser New York Times-texten, tro inte på det som står i faktarutan – att det finns "many major carriers" som flyger från J F Kennedy-flygplatsen till Stockholm.
Låter ju som att det är direktflyg som avses, men alla direktlinjer (SAS, Continental och Malaysian Airlines) flyger mellan Arlanda och Newark. JFK innebär alltid ett byte.

Starbucksintervjun

NEW YORK Jag glömde berätta om avslutningen på Washington-resan. Det senaste jag skrev i förrgår var ju att jag skulle intervjua en person på ett Starbuckskafé i Georgetown. Det gjorde jag: Han heter Dan Pink och har en blogg där ni får läsa om honom. Och så kan ni läsa min text i framtiden när den gått i tryck (en vacker dag).

Intervjun – som är ett beställningsjobb – hade varit på gång i flera månader, och dessvärre omgärdad av allehanda strul. Mest för att Mr Pink var i Japan en längre tid i våras. Faktum är att detta var tredje försöket gillt; vid det förra Washingtonbesöket då jag trodde han skulle vara på plats sprack det tilltänkta mötet.

Av hans relativt korthuggna mailsvar att döma trodde jag också att han inte såg fram så där jättemycket mot att ta tid från sin upptagna tillvaro till att låta sig intervjuas av en svensk journalist...
Min plan att följa honom under en dag då han är ute på något företag eller i en skola och pratar – alltid bra att vara med där det händer, för att få en intressant och storymässig inramning, till skillnad från att bara hänga på ett kafé som inte är intervjupersonens naturliga miljö – sprack också. Etersom jobbet blivit uppskjutet så länge så var det bara att genast tacka ja till det han föreslog, nämligen ett möte på Starbucks ungefär den enda dag han var hemma i Washington mellan två stycken London-resor.

Men alla farhågor kom på skam! Mötet blev mycket trevligt, och samtalet intressant. Jag lät mig glatt bjudas på en peach melba-yoghurtparfait på Starbucks, mest för att jag hade så många väskor i händerna när vi skulle betala, att jag ändå inte hade lyckats få fram någon plånbok i rimlig tid (och för att det är trevligt att låta sig bjudas ibland).

Och med tanke på vad vi talade om – mervärden och skapade/nya behov i ett samhälle där människans grundläggande behov redan är uppfyllda – var Starbucks en mycket passande miljö. Dan Pink har också själv gjort ett antal intervjuer på Starbucks och andra kaféer.

Efter intervjun fick jag följa med hem till familjen Pinks hus i ett övermedelklassigt område i Washington, American University Park. Och där slog vi oss ner i varsin gungstol på verandan, i väntan på att en mystisk fotograf skulle dyka upp från New York (och innan jag skulle bege mig mot tåget tillbaka hem till samma stad). Hur det gick får dock bli ett eget inlägg imorgon (men jag kan avslöja att det kom inte mindre än två mystiska fotografer)!

/Gunilla

Skönt att andra springer så att jag slipper

WASHINGTON Cirka tre månader sent upptäcker jag SvD Näringslivs Björn Sunessons sympatiska löparblogg. Han springer en dryg maraton om dagen, och tar sig på så vis från Oregon till Virginia, det vill säga från kust till kust, på 100 dagar. Tala om "aktiv semester"!

Och tala om interaktion med läsarna – Björn svarar på alla frågor, och ibland dyker läsarna upp på plats och springer med honom eller bjuder hem honom på middag.

Nu har jag i rask takt skummat alla inlägg, och det är mycket läsvärt. En hel del handlar naturligen om löpning, men även om sunkiga motell, amerikanska vardagsänglar, naturupplevelser och diverse bisarra fenomen längs med vägen. Skojigt att Björn beskriver sig som en modern luffare.

Hur entusiastiskt och trevligt det dock är skrivet – och det är intressant att läsa även om själva löpningen, till exempel kost, strategi och redskap; har nu lär mig ordet "löparvagn" – hör jag dessvärre inte till dem av läsarna som blivit inspirerad till att själv börja springa. Dock såklart till att resa runt på den amerikanska vischan!

Smakprov ur Björns Keep on Running-blogg, ur Ett besök på Nancys salong:

I ett vitmålat hus i skuggan av några stora träd på Main Street i det lilla samhället New Market (456 invånare) i Iowa ligger Nancy New Image Salon. På dörren hängde skylten "Open" och jag fick ett infall och klev in. Här inne rådde full aktivitet, torkhuvarna surrade hemtrevligt, telefonen ringde i ett och två äldre damer gjordes torsdagsfina. Att det här var ortens "sambandscentral" förstod jag rätt snart, hit kom man kanske inte bara för klippning utan också för den sociala samvaron och för att få höra senaste nytt. En nästan flintskallig herre med några strån i nacken berättade för Nancy att han skulle flytta från 1st Street till Main Street, kanske som att flytta från Årsta i Stockholm till Birkastan. Nancy lyckades hitta en lucka i det pressade schemat och klippte svettig svensk för bara 9 dollar.

Innan hade jag slängt käft inne på ortens gasstation med några pensionerade farmare. 60 dagar i USA har gjort att jag blivit säkrare i språket och kan skoja med folk. Det här äventyret handlar långtifrån bara om löpning, människorna och vad jag ser vid sidan av vägen har blivit allt viktigare.

/Gunilla

P S "Gasstation", det blir allt en postning på min blogg om svengelska, som jag ska försöka väcka lite liv i.

Dagens kontor: Azi's Café, Shaw

WASHINGTON Den glamourösa expat-tillvaron livet har begåvat mig med förde mig igår till trevlig grillspettsmiddag i svenska ambassadörsresidenset, nye svenske USA-ambassadörens första representationsuppdrag i Washington.

Har till allehanda publikationer försökt sälja in en intervju med Jonas Hafström, som alltså är helt nytillträdd på den kanske viktigaste svenska ambassadörsposten – det finns mycket att fråga om "den transatlantiska länken" och annat. Det vore väl både newsworthy och allmänt intressant? Har dessvärre misslyckats, än så länge.

Men jag är egentligen här för att göra en helt annan intervju med en helt annan person, så det var väl inte meningen. Varje Washingtonresa inleds med ambitionen att göra 5–10 jobb, men det det brukar bli 1–2.

Idag sitter jag på mitt office away from home office, Azi's Café i Shaw, och förbereder morgondagens möte, omgiven av etiopier, hipsters och andra från grannskapet och med Cesaria Evora i högtalarna!

/Gunilla