La Frontera i VI

STOCKHOLM I det senaste numret av tidningen VI har jag en text om immigrationsdebatten i Arizona och USA. Den ackompanjerar ett bildreportage av den amerikanska fotografen Jared Moossy.

/Gunilla

Lite valrörelsenostalgi

Kampanjvideo inför demokraternas primärval i Texas, den 4 mars 2008.
Tipstack: T!

/Gunilla

Mexikansk taqueria i Stockholms City!

NEW YORK Apropå den diskussion om texmexjox och bristen på bra mexikanska restauranger i Stockholm vi hade häromåret så gläder det mig att det tydligen öppnat ett utmärkt matställe mitt i City – La Neta. Ett gott omdöme från FastFoodLovers är i sammanhanget en bra indikation, utdrag:

Menyn är enkel – tacos eller quesadillas. Inga "nachotallrikar" med dassiga chips och smält ost på här inte!
Du kan välja mellan: 5 tacos 70 pix eller 3 quesadillas 80 pix. Man kan köpa allt löst också samt det finns några specialtacos utöver de "vanliga".
(– – –)
Man toppar själv med de såser som står framme:
- en rinnig guacamole (ska vara så), Mjuk med syra i.
- en chipotle-sås med öl i - rökighet från chipotlen, läskande fräschör från ölen. Mycket god!
- en Habanero XXX. XXX = det är starkt. Folk gråter när de äter den berättar en av ägarna. Habanero, lök, salt och limejuice. Det är allt. Jag doppade gaffelspetsarna i vätskan och smakade. Min mun exploderade. Wow!
Och sen finns det mer lök och koriander om man vill ha det.

De quesadillas som vi prövade var den med chorizo och den med ost. Båda var goda men med ett extra jätteplus för den hemlagade chorizon - dvs inte korvbitar utan innamätet. En fräsch köttmix med egen kryddblandning som var en himmelsk fröjd att få smaka.

En fin-mexikan får dock gärna också öppna! Själv tänker jag så snart som möjligt ta mig till nå'n av Manhattans alla Chipotle Grill.

/Gunilla

Ur arkivet: What’s Cooking? – Oaxaca

Publicerades i Gourmet hösten 2007

“Mexikansk mat” som koncept i all ära, men kokkonsten i Oaxaca i södra Mexiko är ett begrepp för sig. Det isolerade läget med berg och dalar, klimatet och den kulturella mångfalden med ett dussintal ursprungsfolk har skapat en rad särpräglade kulinariska traditioner, med såväl indianska som spansk-mexikanska rötter, som Oaxacaborna stolt förvaltar. Resultatet är slow food i dess bästa bemärkelse.
Det färgstarka och på ytan idylliska Oaxaca är på många sätt en drömdestination för kulturhistoriskt roade resenärer. Men det är inget oproblematiskt resmål. Här pågår nämligen en komplicerad politisk konflikt, som splittrat befolkningen och lett till en tidvis våldsam kamp mellan delstatsregering och demonstranter. I fjol slocknade därför all turism, som är vad los oaxaqueños lever av – och många krögare tvingades genomgå ett ekonomiskt stålbad.
De flesta restauranger tycks ha överlevt den värsta krisen. Ett undantag är El Naranjo, vars ägarinna till sist sålde och drog till Santa Fe i USA. Lite cyniskt kan man som gäst konstatera att man just nu slipper trängas kring matborden. Men varje peso som spenderas på boende och mat är viktig för Oaxaca – och man känner sig otroligt välkommen överallt.
Politiska kriser känns långt borta när man slår sig ner i de trendiga miljöerna på Casa Oaxacas, La Biznagas och Los Danzantes innergårdar, mitt i stadens historiska hjärta. På dessa restauranger kombineras traditionella råvaror på nya vis, och serveras i eleganta kompositioner. Här lagas också egna varianter av moles, de komplexa såserna med en mängd sorters chile, kryddor, choklad och frön bland ingredienserna, Oaxacas kanske främsta gåva till världen.
Los Danzantes (Calle M Alcalá No 403, tel + 55 5650 6054/5658 6451; www.losdanzantes.com.mx – en avknoppning av krogen med samma namn i Coyoacán i Mexico City) serverar till exempel chilifrukter med färserad anka och sås på tamarind och mezcal, grillad hierba santa med getost och gröna tomater, ravioles de huitlacoche – majsravioli med pumpablommor och rostad poblano-chili, samt mangomousse med – återigen – mezcal (Oaxacas svar på tequila). Vid mitt besök fanns även en specialmeny med rätter från grannstaten Vera Cruz.
På boutiquehotellet Casa Oaxaca (Calle García Vigil 407, tel + 52 951 514 4173; www.casaoaxaca.com.mx) lagas kvällstid en exklusiv meny till små sällskap, som måste förbeställas minst en dag i förväg. Kökschefen Alejandro Ruiz Olmedo driver ännu en restaurang – enklare att slinka in på, billigare, lika sofistikerad, och mer experimentell. På Casa Oaxaca El Restaurante (Calle Constitución 104-A, +52 951 516 8889) serveras såväl enstaka rätter, även till lunch, som avsmakningsmenyer med olika sorters mole: mole verde, mole amarillo, mole coloradito och mole negro, eller med fisk och skaldjur. 365 resp 375 pesos (cirka 200 kronor) för sex rätter samt kaffe.
La Biznaga (Calle García Vigil 512, tel +52 951 516-1800; www.labiznaga.org) är en avslappnad restaurang mitt i smeten, öppen hela dagen, vars patio genast blev mitt “home away from home”. Här serveras förutom en smått beroendeframkallande jordgubbs-margarita en lång rad smårätter, sallader, kött, fisk och skaldjur (flygs in från kusten) med inspiration från mixtec-köket.
Sofistikerat och ny-mexikanskt i all ära – men i Oaxaca finns husmanskosten lätt tillgänglig för besökare. Mycket populär är La Olla (Calle Reforma No. 402-1, +52 951 516 6668/514 9359; www.mexonline.com/laolla.htm), en ljus, trivsam restaurang i medelprisklass med mole negro som specialitet. Såväl La Ollas Pilar Cabrera som kokboksförfattaren Susanna Trilling erbjuder turister kurser i regionens kokkonst (googla på Casa de los Sabores respektive Seasons of My Heart).
Ett annat populärt ställe för rejäl, oaxacansk mat är lilla Maria Bonita (Calle M Alcalá 706-B, +52 951 516 7233), som använder recept som funnits i familjen i sex generationer. Beställ med fördel entomatadas, chiles rellenos, sopa azteca (soppa med majschips, avocado och ost), grillad kaktus eller mole negro. Provtallriken “Botana Maria Bonita” för 80 pesos är dock tyvärr rätt trist.
Ett av de stora nöjena i Mexiko är att gå loss på gatukockornas mat i folkvimlet. I Oaxaca serveras exempelvis empanadas, tostadas, memelas och tlayudas. Gatumat är naturligtvis det snabbaste och billigaste sättet att bli mätt – och så går pengarna rakt ner i fickorna på dem som ofta behöver dem bäst. Tlayudas är en slags stora tortillas, en friterad majsmjölskaka med pålägg som kött, ost, guacamole och salsa, som med fördel ätes som nattamat.
Vegetariska tlayudas och mycket annat hittar man på El Pochote – en liten marknad för ekologiska produkter som startades för att marknadsföra inhemsk matkultur, som en konstruktiv protest när McDonald’s ville öppna restaurang mitt i Oaxaca. El Pochote är öppet fredagar och lördagar, hittas bakom akvedukt-muren vid Calle García Vigil 817.
Den största marknaden heter Mercado de Abastos, och är naturligtvis ett eldorado för den som vill botanisera i regionens alla råvaror, liksom saluhallarna strax söder om El Zócalo: Benito Juárez och 20 de Noviembre. Lämpliga souvenirer kan vara blockchoklad – kanske från MayorDomo, smaksatt med kanel – och chilifrukter till hemmalagad mole negro. Själv kom jag hem från Oaxaca med en jättepåse blandad chili, för cirka 35 kronor).
Enligt en lokal legend får den som äter chapulines, rostade gräshoppor, återvända till Oaxaca. Hmmm... Jag hade nog föredragit att bara kasta en slant i nå’n fontän. Men rätta stället att köpa chapulines är i lösvikt från stånden utanför saluhallarnas ingångar. Där står försäljare med rödbruna gräshoppor i stora drivor (och andra slags insekter, för den som vill ha variation i kosten). Standardvarianten är att knapra i sig dem med lite pressad lime, eller i en taco.
Feg som jag är kunde jag inte förmå mig att köpa några krasande chapulines i en påse – men som tur är finns många sätt att försäkra sig om en återkomst till Oaxaca. Los Danzantes serverar ibland gräshoppssoppa, och Maria Bonita chiles rellenos con chapulines. Själv blev jag av med min gräshoppsoskuld genom att äta taquitos de jicama rellena de chapulines på Casa Oaxaca El Restaurante – och hoppas att det innebär att jag snart får komma tillbaka just dit.
Gunilla Kinn

P S Som bonus kommer här ett verkligt insider-tips, om en restaurang som det kräver planering att besöka: Alegría de Angelis. Det är väl värt mödan!
Koreanska Gya Shin och italienske Sandro de Angelis (som träffades i Indien och har bott i Mexiko i blott ett år) tar emot matgäster på sin lilla gård Casa del Lago – vackert belägen i byn San Augustin, 45 minuter med taxi utanför staden Oaxaca – där de bedriver ekologisk grönsaksodling. Tillsammans trollar de ihop fantastiska rätter, som påminner om Arcimboldo-målningar. Man sitter under tak i deras parkliknande trädgård, med utsikt över ett kuperat landskap – detta är mer som att vara privat gäst hemma hos en familj, än ett vanligt krogbesök.
Måste bokas minst 48 timmar i förväg. För information om den koreansk-italienska menyn, skriv (engelska går bra) till: alegriadeangelis@yahoo.com.mx, eller ring : +52 951 521 32 22. Sandro de Angelis gästkockar ibland på Los Danzantes, och Gya Shin har ett stånd på El Pochote.

Bildspel, världens bästa genre

NEW YORK Två fina bildspel:
Magnus Wennman i Aftonbladet, från Glendora i Mississippi
Åsa Sjöström i Sydsvenskan, från amerikansk-mexikanska gränsen i Arizona (musik av Lila Downs från Oaxaca!)

/Gunilla

Två bra saker en natt mellan lördag och söndag

NEW YORK 1. Rose Bar på Grand Street, mellan Havemayer och Marcey i Williamsburg
2. Lila Downs (återupptäckt idag; första upptäckten i Oaxaca i fjol)

/Gunilla

Brendas berättelse på Harlembageriets kontor

America och Brenda

NEW YORK Igår när jag besökte bageriet i Spanish Harlem lärde jag mig något som jag egentligen visste men som man kanske inte tänker på:

Resekostnad från New York till Mexico City: cirka 300 dollar.
Resekostnad från Mexico City till New York: cirka 3 000 dollar.

Skillnad: den förstnämnda resan sker med flyg, den andra med en coyote (flyktingsmugglare).
Brenda som berättade detta för mig är 31 år och har gjort resan över gränsen genom öknen norrut tre gånger.
3 000 dollar låter ganska billigt, jag har hört betydligt större summor tidigare. Men vissa betalar för strapatsen med sitt liv. Och även om det går bra tar det kanske två månaders hårt arbete i New York för att skramla ihop till pengarna där lönen är kanske 8 dollar i timmen.
Annars vill/vågar de flesta illegala immigranter jag träffat i USA inte åka hem igen, för när de väl en gång lyckats ta sig in vill de inte chansa på att kanske inte lyckas igen. För mexikanarna är det på sätt och vis ändå enkelt, för USA gör ingenting mer än att skicka dem tillbaka om de blir påkomna. Det är värre för centralamerikanerna från El Salvador, Guatemala och Honduras. De har fler gränser att passera, och de hamnar i fängelse ifall de blir upptäckta.
50–100 dollar skickar Brenda, som jobbar på bageriets kontor, till sina föräldrar i Mexico City varje vecka.
Jag ska försöka hänga lite mer i bageriet. Alltid lär man sig något.

/Gunilla

Från rost till plåtar

NEW YORK Marc Femenia är en 36-årig doktor vid KTH som omskolat sig till pressfotograf. Coolt! Läs om honom hos Fotojournalistik och se hans hemsida med massor av fina bilder här.

/Gunilla

P S "Rost" i rubriken syftar på att doktorsgraden uppnåtts i korrosionslära, av alla ämnen, och "plåtar" ska väl egentligen vara "pixlar"...

Oaxaca på omslaget!

NEW YORK För andra gången har ett av mina fotografier fått äran att hamna på Amnesty Press' omslag! Förra gången var det människor i Östtimors huvudstad Dili som var avbildade (hösten 2001), nu är det människor i mexikanska Oaxaca.

Sedan jag började skriva om mänskliga rättigher – symptomatiskt nog 2001 – har jag också haft flera bildreportage inne i tidningen, från Västpapua, Jemen, Haiti, upstate New York och Grönland. Hehe, så blir det när man har världen som arbetsfält... ;-)

Som jag skrev här, när jag var i Mexiko i juli och oväntat hamnade mitt i ett mycket turbulent, politiskt läge, var jag orolig för att dessa bilder inte alls skulle komma att publiceras någonstans – och nu har en av dem dessutom ansetts platsa på omslaget. Jättekul!

Det är extra roligt att just detta tekniskt ganska undermåliga foto blev en omslagsbild, eftersom den togs under rätt eländiga omständigheter...
Förutom att jag ett par timmar tidigare hade varit med om ett antal tårgasattacker och hamnat mitt bland stenkastande poliser (!) och demonstranter och därefter tagit mig genom en turbulent stad med massor av oroliga folkmassor, och därmed var ganska omtumlad, så ösregnade det.
Mina händer var alldeles skrynkliga, jag var genomvåt och uselt klädd för regnväder, och jag har ingen aning om hur man bäst tar bilder i regn. (Skickade efter denna dag ett mail till en av de "proffsfotografer" jag jobbar med och fick goda råd, som dessvärre försvann med min dator innan jag hade internaliserat dem.)
Fotona togs på en slags folkfest, så det var extremt trångt, svårt att ta sig fram och svårt att hitta bra vinklar – eftersom man alltsomoftast fick en massa ryggar alldeles framför linsen. Dessutom hade ungefär alla på sig trista regnkåpor, över sina fina, brokiga festkläder. Ett tag satt jag och hukade på marken intill scengolvet, där jag i och för sig hade fri sikt men där folk dansade och slog i klackarna i att regnvattnet skvätte mot mig hela tiden... Eländes elände. (Det var så eländigt att det faktiskt bara gick att skratta åt alltsammans.)

Fler regnfoton – från ett annat evenemang en annan dag – kan ni se om ni scrollar ner här.

När jag tog bilden ovan tänkte jag i och för sig faktiskt att den skulle kunna bli en bra omslagsbild. För sådana kräver dels människoansikten, dels att det finns lagom stora ytor att lägga tidningshuvud och pufftexter på. Och det kändes att den sammanfattade stämningen i Oaxaca ganska bra – exotisk utan att vara exotiserande (eller nå't så'nt...).
Fast när jag senare såg regndroppen som hamnat på linsen (intill snubbens svarta hatt) tänkte jag att det nog ändå inte skulle funka. Plus att jag då inte hade någon avnämare till alltsammans.

Men sedan fick jag det! Behöver jag säga att Amnesty Press är en av mina favorittidningar att jobba för..?! Hela reportaget finns här.

/Gunilla

Sidplaner stuvas om

NEW YORK Jag gillar när redaktörer är flexibla och fattar när de får ett finfint reportageerbjudande!
Nyligen skrev jag till en viss redaktör och föreslog material på ett visst tema som är aktuellt och verkligt klockrent i just hans tidning.
Men det finns aldrig några garantier för napp när man kontaktar redaktionerna. Tidningarna kan vara fulla sedan länge, idén kanske inte passar in i något tema, idén kan vara så bra att de redan köpt in material om just detta, det kan vara slut på slantar i frilansbudgeten, redaktören svarar något i stil med han/hon "inte tände" på idén etc etc (det senaste svaret är absolut det värsta; de andra får man helt enkelt ha förståelse för).
Denna gång var tidningen visst full, men jag fick svaret: "OK, jag stuvar om sidplanen. Du får ett uppslag."
Perfekt!

/Gunilla

Guelaguetza popular

Oaxaca den 16 juli 2007:



/Gunilla

Mexikansk husmanskonst: kaktus

Nopales!

(Ja, den här bilden borde vridas 90 grader till höger. Men ni får vrida era huvuden 90 grader till vänster istället!)

/Gunilla

Guelaguetza – högkonjunktur för regnskyddsförsäljare

/Gunilla

I väntan på Guelaguetza

/Gunilla

Guelaguetza i regn

/Gunilla

Guelaguetza – folkdans i regn

/Gunilla

Guelaguetza backstage – love is in the air

/Gunilla

Guelaguetza: regntunga skyar

/Gunilla

Guelaguetza backstage: mezcal på dunk

/Gunilla

Guelaguetza backstage

/Gunilla