.JPG)
/Gunilla
Showing posts with label Resevykort. Show all posts
Showing posts with label Resevykort. Show all posts
18 October 2010
02 August 2010
Borg Mesch, 24 juni 1920 i Abisko
STOCKHOLM Detta stiliga foto togs av den legendariske Kiruna-fotografen Borg Mesch midsommaren 1920, på midnattssolsverandan på Abisko turiststation. I bakgrunden tornar fjället Nuolja, som det numera går linbana på, upp sig.
Jag fick fotografera bilden från två håll för att undvika reflexer från glaset, det gick som ni ser sådär.
Tavlan hänger i en korridor på turiststationen, som ligger där solverandan en gång låg (i en träbyggnad som brann och därför byggdes upp i brandsäkert men ocharmigt tegel). Fotografiet har donerats av Kiruna kommun, som har en enorm samling Borg Mesch-foton. Jag föreslog personalen i STF-boden på stället att de ska låta trycka upp vykort med dessa stiliga turistpionjärer (nåja, de verkliga pionjärerna höll till i området i slutet på 1800-talet).
Jag gissar att kvinnorna i långa klänningar och stiliga hattar reste till Lappland mer för midnattssolens, den friska luftens och umgängets skull, och inte för att de skulle vandra särskilt mycket i fjällen – men de är onekligen väldigt stiliga i sina dräkter. På mina små enkla dagsturer vandrade jag i lång klänning eller kjol och en enkel linneanorak som en liten hommage till deras turiststil; en rejäl vandringskäpp hade inte heller varit fel.
/Gunilla
23 July 2010
Gårdagens kontor: Nuolja
BJÖRKLIDEN Här vandrade jag igår, från Abiskos linbana över fjället Nuolja ”hem” till Björkliden. Fantastiskt!
Dimman och regnet gjorde turen trolsk, men hade tydligen skrämt bort alla andra – en renhjord och en liten förskrämd lämmel var de enda däggdjur jag stötte på.
/Gunilla
02 June 2010
30 May 2010
"Harlem Gospel Brunch" i Midtown
NEW YORK Detta foto tog jag från flygbussen när den for genom området kring Times Square i fredags, närmare bestämt från 42:a gatan. Nog är det lite bondfångeri när man försöker locka turisterna med Harlemgospelbrunch när det inte är i Harlem..?! Fast det kan ju vara en Harlemkör som gästar Midtown, förstås. Annars är det ett solklart fall av renommésnyltning!
Uppdatering: OK, här är dealen: http://www.bbkingblues.com/brunch/index.shtml
Det är säkert genuint (åtminstone för att vara en turistfälla)!
/Gunilla
29 May 2010
Vykort från Port-au-Prince
Hjärtliga hälsningar från Carrefour Feuille, fem minuter med bil från mitt hotell! Det är ett av de områden som drabbats värst av jordbävningen i januari. Samtidigt såg det rätt illa ut även tidigare...
Detta är en av de sista bilder jag tog i Port-au-Prince, innan jag for hem till New York. Om det inte framgår så regnade det.
Försök tänka er in i vad som händer när det regnar: jord och sopor sköljs nerför slänterna; tält och skjul fylls av vatten, allt blir vått, de små varulager människor skrapat ihop för att ha något att sälja måste skyddas från förstörelse... Och dessa tropiska regn, som åtminstone är varma, kommer att hålla på länge.
Jag har alltså överlevt trafiken, eventuella nya naturkatastrofer, att klättra omkring i raserade hus, att glida omkring bland berusade ynglingar kvällstid i ett av tältlägren och att flyga hem över Atlanten. Undrar vad min mamma oroade sig mest över med resan? Troligen allt detta och många andra saker.
Om några månader lär jag vara tillbaka i Haiti igen. Fler foton från resan lär dyka upp här på bloggen framöver, kanske också ett bildspel!
Vi tar en bild till:
Jag måste medge att jag strax innan jag tog dessa fotografier, på väg hem från ett lyckat sopsorteringsprojekt (!) i Carrefour Feuille, sade till mitt resesällskap något i stil med: "Wow, this is great! Please stop here!".
Detta i ren förtjusning över att jag upptäckte en plats där det var extra bra att parkera bilen vi färdades i (en FN-jeep) och extra bra att stå för att få en panoramisk överblick av förödelsen i dalgången. Ett fint så kallat fototillfälle, med andra ord.
Och en stund kände mig som en riktig "disaster tourist" som frossar i elände.
Tills jag kom på att jag faktiskt for till Haiti för att dokumentera hur det ser ut där fyra månader efter katastrofen. Jag befann mig just precis där jag skulle.
/Gunilla
12 November 2009
Prag och Berlin, sommaren 1961
Jag kom inte på något att skriva apropå Berlinmurens fall häromdagen, och det har ju inte direkt varit någon brist på texter om det.
Men jag har tänkt mycket på vår familjeresa genom Östtyskland sommaren 1987, en tågresa till Prag kring 1 maj 1989 (då alla kompisar i Sverige tyckte att det verkade rätt vrickat att resa till ... Prag?! av alla ställen) då även ett kort turistbesök innebar anmälningsplikt hos polisen – och hur mina vänner under gymnasiets sista höstlov for till Berlin "för att vara med och hacka i muren", i november för 20 år sedan.
Så kom jag på att jag kunde be mamma berätta hur det var i Berlin alldeles före murens tillkomst. Hon och pappa semestrade nämligen i dåvarande Tjeckoslovakien och Östtyskland 1961, två veckor innan muren smälldes upp natten mellan den 12 och 13 augusti ("man förstod inte att historiens vingslag började slå, kände bara de darrningar som fågeln gör innan den lyfter från marken").
Här nedan är mammas berättelse.
Gunilla
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Efter en lång förmiddag på tjeckiska ambassaden i Wien fick vi till slut genomresevisum för Tjeckoslovakien; för Östtyskland hade vi ordnat i Stockholm (och för Jugoslavien hade vi på motsvarande sätt suttit på ambassaden i Wien en vecka tidigare).
Vi skulle inte få uppehålla oss längre tid än 12 timmar i Tjeckoslovakien och hade väl minst 25–30 mil att åka med vår Volkswagen. Vi beslöt därför att åka till gränsen och övernatta i bilen, som vi ofta gjorde, så nära gränsen som möjligt. Efter en natt under några stora lövträd, som susade i vinden så vi knappt kunde sova, passerade vi exakt kl 8 som första bil tull och passkontroll på österrikisk och tjeckisk sida och satte full fart.
Vägen var efter gränsen dålig med stora hål i asfalten; vägskyltarna ofta hemmagjorda av trä och det stod givetvis på tjeckiska. Vi stannade i en större by, gick till en bok- och pappershandel och bad att få köpa en karta över Tjeckoslovakien. Nej, det fanns inga kartor, bara hur det var före kriget.
Vi fick fråga Praha?? till några personer längs vägen. Kom till Prag vid 11-12 tiden. Åt lunch på stor, gammaldags restaurang, där kyparna hade frackar som var fläckiga och slitna, väggarna rymde många flugor och matoset belägrade lokalen. Själva såg vi inte bättre ut. Vi hade T-shirts, vilket inte fanns i Prag alls då. Maten var kokt höns, kokt potatis och saltgurka, det minns jag än.
Vi tog en taxi utanför restaurangen och chauffören körde oss tveksam till en adress nedplitad av mig efter en artikel i en svensk veckotidning om tjeckiska kasperdockor, som numera höll på att försvinna som hantverk. Det fanns emellertid en äldre dam som fortfarande sydde sådana och om henne handlade artikeln. Hon blev omskriven därför att hon trots kommunismens hårda bandage vågade sig på att ha en liten privat rörelse och sälja sina dockor på egen hand. Det var en vänlig äldre dam som bodde i en källarlägenhet. Vi köpte en häst och en kossa av henne för våra nyss på banken inväxlade tjeckiska kronor, och så körde taxin oss tillbaka till vår Volkswagen på restaurangens gård och bilen stod kvar. Vi hade aldrig kunnat hitta adressen själva.
Promenad över Karlsbron som var nödtorftigt lappad i asfalten, uppför backen på andra sidan floden till den ståtliga borgen. Vi drack öl i en stor ölhall i borgens skugga. Alla såg nyfiket på oss, det fanns just inga turister i Prag på den tiden (nästa besök mer än 20 år senare var en knockout – så mycket folk överallt). En djärv man försökte sig djärvt på att tilltala oss, men det var inte många som vågade. Ingen kunde råda oss särskilt bra om utfartsvägen till Dresden och Östtyskland.
Vi räknade med två timmars bilfärd högst, men det var så mycket trafik på den smala vägen. Lastbilar fylld med hojtande soldater i långa kolonner, tanks som var omöjliga att åka om, bilar med kanoner på. Vi förstod att det skulle bli en stor militärövning någonstans. Hettan var svår och plötsligt kom ett åskväder.
Då stannade vi vid en servering i en by och satte oss på en veranda nere vid floden för att dricka något. Men serveringen var proppfull av öldrickande soldater. Det kändes obehagligt, eftersom ingen av dem hade några språkkunskaper (utom ryska) och vi startade bilen på nytt. Vi hade svårt att förstå vägskyltarna i mörkret. Jag fick gå ur och fråga vakten på en stor gallerförsedd tung industri med rykande skorstenar, och han pekade på kartan i skarpa strålkastares sken hur vi skulle åka.
Vi kom till gränskontrollen klockan 21, en timma för sent – men vad värre var, vi fick inte passera den gränskontrollen utan beordrades till en annan som låg 7 mil österut och vid småvägar. Gissa att vi fick leta och försöka fråga nya industriväktare.
Vi kom fram en bra bit efter midnatt och kom bara ut ur Tjeckoslovakien. Men de östtyska tjänstemännen hade stängt (det fanns ju ingen trafik mellan länderna på den här vägen). Vi fick lägga oss att sova i bilen utanför det stängda, tyska tullkontoret. Väcktes av ett gäng tyskar med tyrolerhattar och vandrarkäppar. De stod nyfiket och försökte titta i genom bilfönstren på den främmande utländska bilen.
Passaerade så småningom Dresden, ännu inte alls uppbyggt i centrum efter den förödande bombningen av engelsmännen i krigets slutskede. En snabb titt på Zwingermuseet i barockslottet och den berömda Madonnan med Jesusbarnet och änglar av Rafael; ännu snabbare följd av en sågspånskorv som vi köpt i en kiosk, men som vi snabbare än ljuset spottade ut i en rabatt.
Bättre väg till Berlin där vi hittade Schwedenhof – ett B&B-ställe som berömde sig av att vara svenska ungdomars favorit i broschyrer.
Berlin var en kaotisk stad. Flygfältet Tempelhof låg mitt i stadens västra del. Det bombade och i ruiner liggande riksdagshuset låg i öst liksom Hauptbahnhof, ruinerna av Friedrichskirche och blåshålet Alexanderplatz. Taggtrådsstaket fanns mellan öst och väst, som jag minns det redan då. Vi måste liksom tyskarna passera vissa kontrollställen. Det var långa köer, alla måste visa sina pass och tyskarna måste först ansöka om att få passersedel för att kunna gå över gränsen om de hade släktingar. Vakter med gevär vid sidan granskade en från sidan i tullhuset.
Skillnaden mellan överflöd i västtyska affärer och armodet i östtyska var stor. På östra sidan såg det ut som gamla tiders arbetarbodar, brunt och murrigt, med brädgolv och ointresserade expediter. Det som fanns var emellertid gott om grammofonskivor och en del goda böcker.
Vi hade växlat in östtysk valuta och gömde förskräckta lite dollar i underkläderna. Såg Pergamonaltaret och Ishtarporten på Altes Museum – det var jättefint. Köpte en bok om den japanske konstnären Hokusai för de sista östtyska pengarna, som inte kunde återväxlas i öst.
Vi återvände till västsidan efter några timmar, men promenerade längs avspärrningarna med galler och taggtråd för att se riksdagshuset och Brandenburger Tor på avstånd. Höll oss sedan till Västberlin där vi som turister blev anfallna av östtyskar som ville växla sin valuta till västvaluta, vilket var strängt förbjudet och som vi avstod ifrån. I väst fanns det gott om bilar, restauranger och hotell. I öst dominerade den ryska byggnadsstilen vad gällde hus från efterkrigstiden, med stereotypa gråa huskroppar i rad på 12–14 våningar vid Stalinallee – det var mycket dystert och fult.
Det var skönt att lämna Berlin. Alla de soldater vi sett i gränstrakterna var säkert hopdragna, då man befarade att västmakterna skulle reagera när ryssarna byggde muren mycket snabbt. Säkert behövdes soldaterna också som byggarbetare. Muren fanns färdig 14 dagar efter det att vi lämnat Berlin. Vi kunde inte ana att den skulle byggas. Jag återkom först många år senare och då var muren kvar.
Anne-Charlotte Kinn
Men jag har tänkt mycket på vår familjeresa genom Östtyskland sommaren 1987, en tågresa till Prag kring 1 maj 1989 (då alla kompisar i Sverige tyckte att det verkade rätt vrickat att resa till ... Prag?! av alla ställen) då även ett kort turistbesök innebar anmälningsplikt hos polisen – och hur mina vänner under gymnasiets sista höstlov for till Berlin "för att vara med och hacka i muren", i november för 20 år sedan.
Så kom jag på att jag kunde be mamma berätta hur det var i Berlin alldeles före murens tillkomst. Hon och pappa semestrade nämligen i dåvarande Tjeckoslovakien och Östtyskland 1961, två veckor innan muren smälldes upp natten mellan den 12 och 13 augusti ("man förstod inte att historiens vingslag började slå, kände bara de darrningar som fågeln gör innan den lyfter från marken").
Här nedan är mammas berättelse.
Gunilla
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Efter en lång förmiddag på tjeckiska ambassaden i Wien fick vi till slut genomresevisum för Tjeckoslovakien; för Östtyskland hade vi ordnat i Stockholm (och för Jugoslavien hade vi på motsvarande sätt suttit på ambassaden i Wien en vecka tidigare).
Vi skulle inte få uppehålla oss längre tid än 12 timmar i Tjeckoslovakien och hade väl minst 25–30 mil att åka med vår Volkswagen. Vi beslöt därför att åka till gränsen och övernatta i bilen, som vi ofta gjorde, så nära gränsen som möjligt. Efter en natt under några stora lövträd, som susade i vinden så vi knappt kunde sova, passerade vi exakt kl 8 som första bil tull och passkontroll på österrikisk och tjeckisk sida och satte full fart.
Vägen var efter gränsen dålig med stora hål i asfalten; vägskyltarna ofta hemmagjorda av trä och det stod givetvis på tjeckiska. Vi stannade i en större by, gick till en bok- och pappershandel och bad att få köpa en karta över Tjeckoslovakien. Nej, det fanns inga kartor, bara hur det var före kriget.
Vi fick fråga Praha?? till några personer längs vägen. Kom till Prag vid 11-12 tiden. Åt lunch på stor, gammaldags restaurang, där kyparna hade frackar som var fläckiga och slitna, väggarna rymde många flugor och matoset belägrade lokalen. Själva såg vi inte bättre ut. Vi hade T-shirts, vilket inte fanns i Prag alls då. Maten var kokt höns, kokt potatis och saltgurka, det minns jag än.
Vi tog en taxi utanför restaurangen och chauffören körde oss tveksam till en adress nedplitad av mig efter en artikel i en svensk veckotidning om tjeckiska kasperdockor, som numera höll på att försvinna som hantverk. Det fanns emellertid en äldre dam som fortfarande sydde sådana och om henne handlade artikeln. Hon blev omskriven därför att hon trots kommunismens hårda bandage vågade sig på att ha en liten privat rörelse och sälja sina dockor på egen hand. Det var en vänlig äldre dam som bodde i en källarlägenhet. Vi köpte en häst och en kossa av henne för våra nyss på banken inväxlade tjeckiska kronor, och så körde taxin oss tillbaka till vår Volkswagen på restaurangens gård och bilen stod kvar. Vi hade aldrig kunnat hitta adressen själva.
Promenad över Karlsbron som var nödtorftigt lappad i asfalten, uppför backen på andra sidan floden till den ståtliga borgen. Vi drack öl i en stor ölhall i borgens skugga. Alla såg nyfiket på oss, det fanns just inga turister i Prag på den tiden (nästa besök mer än 20 år senare var en knockout – så mycket folk överallt). En djärv man försökte sig djärvt på att tilltala oss, men det var inte många som vågade. Ingen kunde råda oss särskilt bra om utfartsvägen till Dresden och Östtyskland.
Vi räknade med två timmars bilfärd högst, men det var så mycket trafik på den smala vägen. Lastbilar fylld med hojtande soldater i långa kolonner, tanks som var omöjliga att åka om, bilar med kanoner på. Vi förstod att det skulle bli en stor militärövning någonstans. Hettan var svår och plötsligt kom ett åskväder.
Då stannade vi vid en servering i en by och satte oss på en veranda nere vid floden för att dricka något. Men serveringen var proppfull av öldrickande soldater. Det kändes obehagligt, eftersom ingen av dem hade några språkkunskaper (utom ryska) och vi startade bilen på nytt. Vi hade svårt att förstå vägskyltarna i mörkret. Jag fick gå ur och fråga vakten på en stor gallerförsedd tung industri med rykande skorstenar, och han pekade på kartan i skarpa strålkastares sken hur vi skulle åka.
Vi kom till gränskontrollen klockan 21, en timma för sent – men vad värre var, vi fick inte passera den gränskontrollen utan beordrades till en annan som låg 7 mil österut och vid småvägar. Gissa att vi fick leta och försöka fråga nya industriväktare.
Vi kom fram en bra bit efter midnatt och kom bara ut ur Tjeckoslovakien. Men de östtyska tjänstemännen hade stängt (det fanns ju ingen trafik mellan länderna på den här vägen). Vi fick lägga oss att sova i bilen utanför det stängda, tyska tullkontoret. Väcktes av ett gäng tyskar med tyrolerhattar och vandrarkäppar. De stod nyfiket och försökte titta i genom bilfönstren på den främmande utländska bilen.
Passaerade så småningom Dresden, ännu inte alls uppbyggt i centrum efter den förödande bombningen av engelsmännen i krigets slutskede. En snabb titt på Zwingermuseet i barockslottet och den berömda Madonnan med Jesusbarnet och änglar av Rafael; ännu snabbare följd av en sågspånskorv som vi köpt i en kiosk, men som vi snabbare än ljuset spottade ut i en rabatt.
Bättre väg till Berlin där vi hittade Schwedenhof – ett B&B-ställe som berömde sig av att vara svenska ungdomars favorit i broschyrer.
Berlin var en kaotisk stad. Flygfältet Tempelhof låg mitt i stadens västra del. Det bombade och i ruiner liggande riksdagshuset låg i öst liksom Hauptbahnhof, ruinerna av Friedrichskirche och blåshålet Alexanderplatz. Taggtrådsstaket fanns mellan öst och väst, som jag minns det redan då. Vi måste liksom tyskarna passera vissa kontrollställen. Det var långa köer, alla måste visa sina pass och tyskarna måste först ansöka om att få passersedel för att kunna gå över gränsen om de hade släktingar. Vakter med gevär vid sidan granskade en från sidan i tullhuset.
Skillnaden mellan överflöd i västtyska affärer och armodet i östtyska var stor. På östra sidan såg det ut som gamla tiders arbetarbodar, brunt och murrigt, med brädgolv och ointresserade expediter. Det som fanns var emellertid gott om grammofonskivor och en del goda böcker.
Vi hade växlat in östtysk valuta och gömde förskräckta lite dollar i underkläderna. Såg Pergamonaltaret och Ishtarporten på Altes Museum – det var jättefint. Köpte en bok om den japanske konstnären Hokusai för de sista östtyska pengarna, som inte kunde återväxlas i öst.
Vi återvände till västsidan efter några timmar, men promenerade längs avspärrningarna med galler och taggtråd för att se riksdagshuset och Brandenburger Tor på avstånd. Höll oss sedan till Västberlin där vi som turister blev anfallna av östtyskar som ville växla sin valuta till västvaluta, vilket var strängt förbjudet och som vi avstod ifrån. I väst fanns det gott om bilar, restauranger och hotell. I öst dominerade den ryska byggnadsstilen vad gällde hus från efterkrigstiden, med stereotypa gråa huskroppar i rad på 12–14 våningar vid Stalinallee – det var mycket dystert och fult.
Det var skönt att lämna Berlin. Alla de soldater vi sett i gränstrakterna var säkert hopdragna, då man befarade att västmakterna skulle reagera när ryssarna byggde muren mycket snabbt. Säkert behövdes soldaterna också som byggarbetare. Muren fanns färdig 14 dagar efter det att vi lämnat Berlin. Vi kunde inte ana att den skulle byggas. Jag återkom först många år senare och då var muren kvar.
Anne-Charlotte Kinn
18 October 2009
Även du kan bli en svensk Hollywood-fru
NEW YORK Häromveckan twittrades en efterlysning om bra Los Angeles-hotell, och jag svarade med tips på ett enkelt, billigt och prydligt motell med superbra läge, som jag själv bott på minst två gånger när jag varit i Den stora staden på Västkusten.
Kom nu på att jag skulle kunna tipsa er bloggläsare om samma ställe: Hollywood Downtowner Inn.
Ofta är det snajdiga och rätt dyra hotell man får tips om i resetidningar, fastän det är just sådana här som man söker när man betalar ur egen ficka.
Och som ni ser nedan ligger hotellet/motellet i Hollywood. Om ni bor där hamnar ni bra mycket närmare smeten än de så kallade "Hollywoodfruarna", av vilka blott Agnes Nicole kommer i närheten av nämnda område – se kartan nedan. (Klicka på den så går det lättare att läsa. Eller kolla på Google-kartan.)
/Gunilla
29 April 2009
Hotellromantik I
NEW YORK Lite bättre bild än den jag hade häromdagen, då med mina egenhändigt inköpta klistermärken. Den här bilden kommer direkt från sajten som säljer etiketterna: Laughing Elephant. Nästa inlägg visar afrikanska hotell från kolonialtiden.
Hotel Crillon i Lima! Det vore något, det. Eller Hotel Crillon i Santiago de Chile (det blågula vapnet). Eller Sucre Palace Hotel i La Paz.
Jag är lite inne på att sätta fast några av klistermärkena på min dator (eftersom jag inte har någon koffert). Kruxet är att jag inte bott på något av dessa hotell, vad jag kan minnas. Kompromissen blir troligen – eftersom de troligen inte ens existerar längre – att jag åtminstone får sätta upp de klistermärken som representerar städer jag varit i. Men det blir inte heller så många...
/Gunilla
18 April 2009
En Sohoklyscha
NEW YORK Detta måste vara en av de mer fotograferade gatukorsningarna på Manhattan... Krockarna mellan den gamla tjälskadade (?) kullerstenen och den ilagda asfalten här och i andra New Yorkstadsdelar (t ex Dumbo i Brooklyn) är nästan som turistattraktioner. Annars skulle de väl ha fixats för länge se'n....eller kanske inte. Det är antagligen att sådana här fickor av Old New York fortfarande får finnas som gör att vi är så många som älskar den här staden. Men det är verkligen konstigt att inte fler vrickar fötterna. Detta är förresten korsningen av Greene och Prince, mitt i Soho-smeten, där hur många människor som helst promenerar omkring.
Det finns en hel blogg dedikerade till den här typen av gatumiljöer, men tyvärr har jag ingen aning om adressen.
/Gunilla
01 April 2009
Munk och Richvale-riskakor till frukost
NEW YORK Igår när jag vankade omkring i mina hemmakvarter i Harlem gick jag för första gången in i en hälsokostbutik som legat på 118:e gatan (eller vilken det nu var) i fyra år.
Ägaren kanske hamnar i nå'n story eller nå'n bok eller så nå'n gång – efter 20 år lämnade han en karriär på Bank of America för att bli sin egen i hälsokostbranschen. Nyttig mat och naturmedel har inte en jättestor marknad i Harlem, å andra sidan är inte konkurrensen mördande heller. Jag fick hursomhelst en trevlig pratstund späckad med spekulationer om fastighetspriser och hyror i Harlem. Alltid intressant.
Jag var på jakt efter något kex-artat, och hittade till min stora glädje riskakor från den fabrik som jag besökte i norra Kalifornien i november, från familjen Lundberg! Nedan gömmer de sig under täcken av mosad avocado med koriander, rödlök och citron. Väldigt gott!
Det som ligger i en servett till vänster är en lite läbbig munk/flottyrring, som jag hittade i frysen. Ursprungligen kommer den från ett dygnetrunt-öppet bageri vars illegala arbetskraft jag gjorde reportage om häromåret – se gärna min text om slumpstyrd journalistik i East Harlem.
Mer substantiellt bloggande om annat än min frukost senare (fast som vanligt ligger jag efter med allt, så vi får hoppas jag tar itu med annat idag).
/Gunilla
Ägaren kanske hamnar i nå'n story eller nå'n bok eller så nå'n gång – efter 20 år lämnade han en karriär på Bank of America för att bli sin egen i hälsokostbranschen. Nyttig mat och naturmedel har inte en jättestor marknad i Harlem, å andra sidan är inte konkurrensen mördande heller. Jag fick hursomhelst en trevlig pratstund späckad med spekulationer om fastighetspriser och hyror i Harlem. Alltid intressant.
Jag var på jakt efter något kex-artat, och hittade till min stora glädje riskakor från den fabrik som jag besökte i norra Kalifornien i november, från familjen Lundberg! Nedan gömmer de sig under täcken av mosad avocado med koriander, rödlök och citron. Väldigt gott!
Det som ligger i en servett till vänster är en lite läbbig munk/flottyrring, som jag hittade i frysen. Ursprungligen kommer den från ett dygnetrunt-öppet bageri vars illegala arbetskraft jag gjorde reportage om häromåret – se gärna min text om slumpstyrd journalistik i East Harlem.
Mer substantiellt bloggande om annat än min frukost senare (fast som vanligt ligger jag efter med allt, så vi får hoppas jag tar itu med annat idag).
/Gunilla
22 March 2009
Fyraårsdag på G
NEW YORK Snart dags för fyraårsjubileum för bloggen... Jag har redan skrivit ett inlägg, som dyker upp automatiskt här på själva *födelsedagen* (även om det exakta datumet är lite oklart).
Bloggens första levnadsvecka – under annan adress, se nedan – befann jag mig på resa i New Mexico i sydvästra USA, och kajkade runt med bil i bergen, bland indianbyar och i öknen. Och så besökte jag White Sands!
Det var en fantastisk resa, som inkluderade allt från en påskmässa i Santa Fes katedral till närvaro vid en fruktbarhetsrit i ett indianreservat och hemmahos en indianfamilj (jag har lovat att inte berätta så värst mycket mer än så om detta, utan att bara "bevara det i mitt hjärta") och möten med människorättsaktivister i mexikanska Ciudad Juárez.
Och förstås väldigt mycket annat. Det blir liksom aldrig tråkigt eller fritt från intryck, när man reser runt i USA (eller någon annanstans i världen).
Idag har jag haft en Facebook-konversation med en kompis/kollega som från Arizona skrev: "tog Route 66 och hamnade på ett sunkigt indiskt motell" och "siktar på Joshua Tree i dag" och en massa annat – så ni förstår att jag blev avundsjuk.
Här är den första månadens blogginlägg (mars 2005): http://gunillakinn.blogsome.com/2005/03.
/Gunilla
Bloggens första levnadsvecka – under annan adress, se nedan – befann jag mig på resa i New Mexico i sydvästra USA, och kajkade runt med bil i bergen, bland indianbyar och i öknen. Och så besökte jag White Sands!
Det var en fantastisk resa, som inkluderade allt från en påskmässa i Santa Fes katedral till närvaro vid en fruktbarhetsrit i ett indianreservat och hemmahos en indianfamilj (jag har lovat att inte berätta så värst mycket mer än så om detta, utan att bara "bevara det i mitt hjärta") och möten med människorättsaktivister i mexikanska Ciudad Juárez.
Och förstås väldigt mycket annat. Det blir liksom aldrig tråkigt eller fritt från intryck, när man reser runt i USA (eller någon annanstans i världen).
Idag har jag haft en Facebook-konversation med en kompis/kollega som från Arizona skrev: "tog Route 66 och hamnade på ett sunkigt indiskt motell" och "siktar på Joshua Tree i dag" och en massa annat – så ni förstår att jag blev avundsjuk.
Här är den första månadens blogginlägg (mars 2005): http://gunillakinn.blogsome.com/2005/03.
/Gunilla
21 March 2009
Läs Thomas Nilssons New York-blogg!
NEW YORK Det har ju inte blivit många New York-inlägg här de senaste månaderna, och än färre reseberättelser – eftersom jag inte varit i New York, och inte rest alls (utom till Uppsala, Enköping och Oxelösund). Hoppas det blir lite bättre åtminstone på New York-fronten framöver. Några resor att tala om tror jag tyvärr inte det blir under våren.
Men min ständiga rekommendation för alla som vill ha mer sådant är fotografen Thomas Nilssons blogg – se exempelvis hans bloggreportage från Guantánamo Bay, hans äventyr i La Paz och på den bolivianska vischan och hans berättelse om när han och Aftonbladets Per Bjurman blev jagade ut ur Britney Spears deprimerande hemort Kentwood i Louisiana – samt en hel del New York- och 80-talsromantik.
Få fotobloggar är så välskrivna, få journalistbloggar är så personliga, och få journalistliv innehåller – numera – så kul och så frekvent fältarbete som Thomas Nilssons. (Ja, jag är avundsjuk på reportageresorna. Jag har tidigare skrivit om demonteringen av den typen av journalistik i svensk press, vilken nog i och för sig skedde före min tid, och som främst drabbat de anställda korrarna – och vilken blir extra tydlig när man jämför med vad Thomas och hans kolleger får göra för Verdens Gang.)
Via samma blogg (kolla molnbilden!) hittade jag också detta reportage från Seattle, om den amerikanska papperstidningsdöden.
/Gunilla
Men min ständiga rekommendation för alla som vill ha mer sådant är fotografen Thomas Nilssons blogg – se exempelvis hans bloggreportage från Guantánamo Bay, hans äventyr i La Paz och på den bolivianska vischan och hans berättelse om när han och Aftonbladets Per Bjurman blev jagade ut ur Britney Spears deprimerande hemort Kentwood i Louisiana – samt en hel del New York- och 80-talsromantik.
Få fotobloggar är så välskrivna, få journalistbloggar är så personliga, och få journalistliv innehåller – numera – så kul och så frekvent fältarbete som Thomas Nilssons. (Ja, jag är avundsjuk på reportageresorna. Jag har tidigare skrivit om demonteringen av den typen av journalistik i svensk press, vilken nog i och för sig skedde före min tid, och som främst drabbat de anställda korrarna – och vilken blir extra tydlig när man jämför med vad Thomas och hans kolleger får göra för Verdens Gang.)
Via samma blogg (kolla molnbilden!) hittade jag också detta reportage från Seattle, om den amerikanska papperstidningsdöden.
/Gunilla
01 March 2009
Tretton timmars söndagsutflykt
SOLNA Hej allesammans,
Jag har inte tillfört särskilt mycket i kommentarfälten på sistone, men ni verkar klara er bra på egen hand. Har ärligt talat inte lusläst ordväxlingarna, bara kollat så att där inte förekommer totala galenskaper.
Däremot har jag idag varit i det mytiska Oxelösund! Och i Nyköping. Äntligen, kan man väl säga. Skulle verkligen behöva en dag till för ett återbesök i båda städerna, men det blev bättre än inget. Vi får se vad jag kan göra av det, om något. En vacker dag lär det i alla fall dyka upp bilder här på bloggen.
/Gunilla
Jag har inte tillfört särskilt mycket i kommentarfälten på sistone, men ni verkar klara er bra på egen hand. Har ärligt talat inte lusläst ordväxlingarna, bara kollat så att där inte förekommer totala galenskaper.
Däremot har jag idag varit i det mytiska Oxelösund! Och i Nyköping. Äntligen, kan man väl säga. Skulle verkligen behöva en dag till för ett återbesök i båda städerna, men det blev bättre än inget. Vi får se vad jag kan göra av det, om något. En vacker dag lär det i alla fall dyka upp bilder här på bloggen.
/Gunilla
18 December 2008
Dagens utsikt
ZÜRICH Jag tänkte visa er de snötäckta granarna långt i fjärran, men jag lyckades inte fotografera dem med datorn. Så ni får se flygplatsen istället...och mig!
/Gunilla
08 December 2008
Inte så djupt i arkivet: en Kalifornien-bild
NEW YORK Säga vad man vill om mitt så kallade jobb, det är åtminstone hyfsat omväxlande. Ibland glider man omkring i en fiskebåt på Indiska oceanen, ibland står man invid en lerig åker i Kalifornien.
Den här bilden har jag tagit. Skjortan köpte jag i en mexikansk butik i East L A för några år sedan. (På denna resa hade jag för övrigt uppföljaren till den bok som avbildades i föregående inlägg i bagaget.)
/Gunilla
Ur fotoarkivet: båttur i Goa, Indien, januari 2006
NEW YORK Jag minns inte vem som är fotograf till denna bild, men det är antingen Ola Wong eller Jackson Lowen. Jag gissar på Jackson (sedermera min Chhattisgarh-kompanjon), Ola var nog alltför upptagen med att spana efter fiskarna i havet.
I vilket fall som helst är detta den 6 januari 2007, på fisketur utanför kusten vid Panjim i Goa. Jag fiskade inte, jag jobbade (och smugglade en ananastårta med trettio små ljus från båten till stranden = födelsedagspresent till en av medpassagerarna).
Boken = förberedelse för intervju = jobb.
Jag kom att tänka på Indien nu mest för att Hemliga morsan ska resa dit.
Här ser ni lite mer av båten och fiskeattiraljerna, och troligen fotografens fot:
/Gunilla
02 December 2008
25 November 2008
Welcome to Stockton!
STOCKTON (Jag har skrivit "Stockton" massvis av gånger i mail de senaste veckorna, och varje gång händer samma sak: det börjar med att fingrarna – som ibland går på autopilot – skriver "Stockho...".)
Nu vet jag var jag ska sova i natt! På La Quinta i Stockton, ett motell som jag lyckades få ett hyfsat bra pris på genom Hotwire. Jag befinner mig redan i sängen...
Någon gång måste jag nog skriva en bok om alla fantastiska snälla människor som tar hand om mig under mina resor.
Ett kapitel kan då handla om Dave och Sandy Harmon, som jag tillbringat eftermiddagen och kvällen med i Stockton. Vad det närmare handlade om får jag återkomma till (när en viss text publicerats). Men jag är alldeles rörd över hur de två glatt tog sig an mig – en totalt främmande frilansjournalist, som ringde från New York för bara några dagar sedan för att fråga om deras verksamhet. Trots att de rimligen inte kan ha något att vinna på att figurera i svenska tidningar har de kört och visat mig runt i sin hemstad, och delat med sig av sitt kunnande – i flera timmar! Och nu på kvällen tog de mig med till sin favoritrestaurang, Macaroni Grill (fast jag lyckades som tur är till sist, efter en liten dragkamp, norpa åt mig notan).
Och vad hände på restaurangen? Jo, sedan vi ätit upp våra – riktigt goda – varmrätter kom servitrisen in med en icke beställd efterrätt: en slags chokladtårtbit, med kolasås och hackade jordnötter som vi fick dela på.
"This is a Welcome to Stockton-cake!", sade hon glatt till mig, och så klämde hon i med "Tanti auguri /a te/", det vill säga den italienska sång gästerna på Macaroni Grill brukar föräras på sina födelsedagar.
/Gunilla
Nu vet jag var jag ska sova i natt! På La Quinta i Stockton, ett motell som jag lyckades få ett hyfsat bra pris på genom Hotwire. Jag befinner mig redan i sängen...
Någon gång måste jag nog skriva en bok om alla fantastiska snälla människor som tar hand om mig under mina resor.
Ett kapitel kan då handla om Dave och Sandy Harmon, som jag tillbringat eftermiddagen och kvällen med i Stockton. Vad det närmare handlade om får jag återkomma till (när en viss text publicerats). Men jag är alldeles rörd över hur de två glatt tog sig an mig – en totalt främmande frilansjournalist, som ringde från New York för bara några dagar sedan för att fråga om deras verksamhet. Trots att de rimligen inte kan ha något att vinna på att figurera i svenska tidningar har de kört och visat mig runt i sin hemstad, och delat med sig av sitt kunnande – i flera timmar! Och nu på kvällen tog de mig med till sin favoritrestaurang, Macaroni Grill (fast jag lyckades som tur är till sist, efter en liten dragkamp, norpa åt mig notan).
Och vad hände på restaurangen? Jo, sedan vi ätit upp våra – riktigt goda – varmrätter kom servitrisen in med en icke beställd efterrätt: en slags chokladtårtbit, med kolasås och hackade jordnötter som vi fick dela på.
"This is a Welcome to Stockton-cake!", sade hon glatt till mig, och så klämde hon i med "Tanti auguri /a te/", det vill säga den italienska sång gästerna på Macaroni Grill brukar föräras på sina födelsedagar.
/Gunilla
Subscribe to:
Posts (Atom)