Prag och Berlin, sommaren 1961

Jag kom inte på något att skriva apropå Berlinmurens fall häromdagen, och det har ju inte direkt varit någon brist på texter om det.
Men jag har tänkt mycket på vår familjeresa genom Östtyskland sommaren 1987, en tågresa till Prag kring 1 maj 1989 (då alla kompisar i Sverige tyckte att det verkade rätt vrickat att resa till ... Prag?! av alla ställen) då även ett kort turistbesök innebar anmälningsplikt hos polisen – och hur mina vänner under gymnasiets sista höstlov for till Berlin "för att vara med och hacka i muren", i november för 20 år sedan.

Så kom jag på att jag kunde be mamma berätta hur det var i Berlin alldeles före murens tillkomst. Hon och pappa semestrade nämligen i dåvarande Tjeckoslovakien och Östtyskland 1961, två veckor innan muren smälldes upp natten mellan den 12 och 13 augusti ("man förstod inte att historiens vingslag började slå, kände bara de darrningar som fågeln gör innan den lyfter från marken").

Här nedan är mammas berättelse.

Gunilla

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Efter en lång förmiddag på tjeckiska ambassaden i Wien fick vi till slut genomresevisum för Tjeckoslovakien; för Östtyskland hade vi ordnat i Stockholm (och för Jugoslavien hade vi på motsvarande sätt suttit på ambassaden i Wien en vecka tidigare).
Vi skulle inte få uppehålla oss längre tid än 12 timmar i Tjeckoslovakien och hade väl minst 25–30 mil att åka med vår Volkswagen. Vi beslöt därför att åka till gränsen och övernatta i bilen, som vi ofta gjorde, så nära gränsen som möjligt. Efter en natt under några stora lövträd, som susade i vinden så vi knappt kunde sova, passerade vi exakt kl 8 som första bil tull och passkontroll på österrikisk och tjeckisk sida och satte full fart.

Vägen var efter gränsen dålig med stora hål i asfalten; vägskyltarna ofta hemmagjorda av trä och det stod givetvis på tjeckiska. Vi stannade i en större by, gick till en bok- och pappershandel och bad att få köpa en karta över Tjeckoslovakien. Nej, det fanns inga kartor, bara hur det var före kriget.
Vi fick fråga Praha?? till några personer längs vägen. Kom till Prag vid 11-12 tiden. Åt lunch på stor, gammaldags restaurang, där kyparna hade frackar som var fläckiga och slitna, väggarna rymde många flugor och matoset belägrade lokalen. Själva såg vi inte bättre ut. Vi hade T-shirts, vilket inte fanns i Prag alls då. Maten var kokt höns, kokt potatis och saltgurka, det minns jag än.
Vi tog en taxi utanför restaurangen och chauffören körde oss tveksam till en adress nedplitad av mig efter en artikel i en svensk veckotidning om tjeckiska kasperdockor, som numera höll på att försvinna som hantverk. Det fanns emellertid en äldre dam som fortfarande sydde sådana och om henne handlade artikeln. Hon blev omskriven därför att hon trots kommunismens hårda bandage vågade sig på att ha en liten privat rörelse och sälja sina dockor på egen hand. Det var en vänlig äldre dam som bodde i en källarlägenhet. Vi köpte en häst och en kossa av henne för våra nyss på banken inväxlade tjeckiska kronor, och så körde taxin oss tillbaka till vår Volkswagen på restaurangens gård och bilen stod kvar. Vi hade aldrig kunnat hitta adressen själva.

Promenad över Karlsbron som var nödtorftigt lappad i asfalten, uppför backen på andra sidan floden till den ståtliga borgen. Vi drack öl i en stor ölhall i borgens skugga. Alla såg nyfiket på oss, det fanns just inga turister i Prag på den tiden (nästa besök mer än 20 år senare var en knockout – så mycket folk överallt). En djärv man försökte sig djärvt på att tilltala oss, men det var inte många som vågade. Ingen kunde råda oss särskilt bra om utfartsvägen till Dresden och Östtyskland.

Vi räknade med två timmars bilfärd högst, men det var så mycket trafik på den smala vägen. Lastbilar fylld med hojtande soldater i långa kolonner, tanks som var omöjliga att åka om, bilar med kanoner på. Vi förstod att det skulle bli en stor militärövning någonstans. Hettan var svår och plötsligt kom ett åskväder.
Då stannade vi vid en servering i en by och satte oss på en veranda nere vid floden för att dricka något. Men serveringen var proppfull av öldrickande soldater. Det kändes obehagligt, eftersom ingen av dem hade några språkkunskaper (utom ryska) och vi startade bilen på nytt. Vi hade svårt att förstå vägskyltarna i mörkret. Jag fick gå ur och fråga vakten på en stor gallerförsedd tung industri med rykande skorstenar, och han pekade på kartan i skarpa strålkastares sken hur vi skulle åka.

Vi kom till gränskontrollen klockan 21, en timma för sent – men vad värre var, vi fick inte passera den gränskontrollen utan beordrades till en annan som låg 7 mil österut och vid småvägar. Gissa att vi fick leta och försöka fråga nya industriväktare.
Vi kom fram en bra bit efter midnatt och kom bara ut ur Tjeckoslovakien. Men de östtyska tjänstemännen hade stängt (det fanns ju ingen trafik mellan länderna på den här vägen). Vi fick lägga oss att sova i bilen utanför det stängda, tyska tullkontoret. Väcktes av ett gäng tyskar med tyrolerhattar och vandrarkäppar. De stod nyfiket och försökte titta i genom bilfönstren på den främmande utländska bilen.

Passaerade så småningom Dresden, ännu inte alls uppbyggt i centrum efter den förödande bombningen av engelsmännen i krigets slutskede. En snabb titt på Zwingermuseet i barockslottet och den berömda Madonnan med Jesusbarnet och änglar av Rafael; ännu snabbare följd av en sågspånskorv som vi köpt i en kiosk, men som vi snabbare än ljuset spottade ut i en rabatt.

Bättre väg till Berlin där vi hittade Schwedenhof – ett B&B-ställe som berömde sig av att vara svenska ungdomars favorit i broschyrer.
Berlin var en kaotisk stad. Flygfältet Tempelhof låg mitt i stadens västra del. Det bombade och i ruiner liggande riksdagshuset låg i öst liksom Hauptbahnhof, ruinerna av Friedrichskirche och blåshålet Alexanderplatz. Taggtrådsstaket fanns mellan öst och väst, som jag minns det redan då. Vi måste liksom tyskarna passera vissa kontrollställen. Det var långa köer, alla måste visa sina pass och tyskarna måste först ansöka om att få passersedel för att kunna gå över gränsen om de hade släktingar. Vakter med gevär vid sidan granskade en från sidan i tullhuset.

Skillnaden mellan överflöd i västtyska affärer och armodet i östtyska var stor. På östra sidan såg det ut som gamla tiders arbetarbodar, brunt och murrigt, med brädgolv och ointresserade expediter. Det som fanns var emellertid gott om grammofonskivor och en del goda böcker.
Vi hade växlat in östtysk valuta och gömde förskräckta lite dollar i underkläderna. Såg Pergamonaltaret och Ishtarporten på Altes Museum – det var jättefint. Köpte en bok om den japanske konstnären Hokusai för de sista östtyska pengarna, som inte kunde återväxlas i öst.

Vi återvände till västsidan efter några timmar, men promenerade längs avspärrningarna med galler och taggtråd för att se riksdagshuset och Brandenburger Tor på avstånd. Höll oss sedan till Västberlin där vi som turister blev anfallna av östtyskar som ville växla sin valuta till västvaluta, vilket var strängt förbjudet och som vi avstod ifrån. I väst fanns det gott om bilar, restauranger och hotell. I öst dominerade den ryska byggnadsstilen vad gällde hus från efterkrigstiden, med stereotypa gråa huskroppar i rad på 12–14 våningar vid Stalinallee – det var mycket dystert och fult.

Det var skönt att lämna Berlin. Alla de soldater vi sett i gränstrakterna var säkert hopdragna, då man befarade att västmakterna skulle reagera när ryssarna byggde muren mycket snabbt. Säkert behövdes soldaterna också som byggarbetare. Muren fanns färdig 14 dagar efter det att vi lämnat Berlin. Vi kunde inte ana att den skulle byggas. Jag återkom först många år senare och då var muren kvar.

Anne-Charlotte Kinn

Och muren revs...

/Gunilla

Att förvalta sitt publicistiska kapital

NEW YORK Jag har väntat på att något av (bransch)medierna skulle uppmärksamma att Svenska Dagbladet nyligen avpolletterade sin smått legendariske medarbetare sedan 37 år, Richard Swartz, men det har varit märkvärdigt tyst. Tills nu. Göran Rosenberg skriver i Journalisten om hur ett starkt varumärke tunnar ut sig själv:

"En av Europas bästa EU-journalister, Rolf Gustavsson, har således kallats hem från Bryssel där korrespondentkontoret läggs ner från årsskiftet, och en av Europas bästa östeuropakännare, Richard Swartz, nyligen prisbelönt i Tyskland för sin journalistik, har efter fyrtio år i Svenska Dagbladets tjänst erbjudits samma villkor som vilken frilansande radskrivare som helst.

(– – –) att en traditionstyngd tidning som Svenska Dagbladet brutalt detroniserar två av de skribenter som i mina ögon fortsatt utgör en betydande del av tidningens publicistiska kapital, säger allt om det snabbt sjunkande värdet på publicistiskt kapital och det snabbt stigande värdet på förpackningar med varmare ton."

/Gunilla

Abrahamsson gör en Marklund

STOCKHOLM Det är antagligen väldigt förutsägbart att jag skulle reagera på detta (om någon kvällstidning skulle intervjua mig skulle de med fördel kunna använda verbet "rasar"), men i alla fall...
Missa inte Mediernas granskning av P1-programmet På spaning efter Europa! Det visar sig att jag – som lyssnat på flera av programmen – blivit grundlurad när jag utgick från att Kjell-Albin Abrahamsson faktiskt var på plats på ett kafé i Sarajevo/Aten/San Sebastian när de gjordes. I själva verket är intervjuerna inspelade i Stockholm -- åtminstone till stor del (redaktionen/producenten vill inte avslöja hur många).
Efter att ha hört Abrahamsson ilskna till på reportern (Tonchi Percan) har jag helt tappat allt förtroende för honom som reporter/utrikeskorrespondent. Mer eller mindre obligatorisk lyssning: http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramId=2795
(Jag skriver nog en längre version av detta senare när jag har tid...)

De inblandade journalisterna – Kjell Albin Abrahamsson, Naila Saleem och Li Skarin – kanske skulle kunna söka jobb på Radioteatern eller på Piratförlaget.

Uppdatering 6 september: Jag skrev tyvärr aldrig någon längre version (hade tänkt skriva något för eventuell publicering i tryck). Denna debatt hamnade mitt i mina förberedelser inför avfärden från Stockholm, så jag hann helt enkelt inte. Dessutom blev det ju en hel del debatt ändå! Det Marielouise Samuelsson skrev i Dagens Nyheter tycker jag var bra, läs det:
"På låtsas. Trovärdigheten skadas när SR påstår sig vara utomlands." Citat:

"Visst, lyssnarna fattar leken med tågresorna, man begriper att programmets gäster inte samtidigt befinner sig på samma tåg. Däremot tror jag att många litar på att Kjell-Albin Abrahamson befinner sig i Sarajevo om han säger att det är där han är. Det finns ingen anledning, varken för Abrahamson eller för Sveriges Radio att riskera den trovärdig­heten. "

Tyvärr märkte jag när jag lyssnade på nämnde korrespondent i en sändning från Polen apropå krigsutbrottet 1939 häromveckan att jag i förstone, som en ryggmärgsreaktion, spontant tvivlade på att han faktiskt var där... Trots att de alla förstås var på plats i Gdansk, där Abrahamsson rentav är bosatt (alltså inte i Warszawa, som man kan tro av Sveriges Radios presentation, såvida han inte flyttat dit på sistone).

/Gunilla

Charlemagne på Drottningholms slott

STOCKHOLM The Economists EU-bloggare Charlemagne skriver självironiskt om hur det gick till när politiknördarna till Brysselkorrar försökte intervjua kung Carl Gustaf på Drottningholms slott, trots att han ju inte får diskutera politik. Skojig läsning åtminstone för andra politiknördar.

/Gunilla

Reinfeldt och Hökmark också sänken

NEW YORK Jag kunde förstås inte låta bli att göra en tabell för moderaterna också, som pendang till tabellen i föregående inlägg som visade att Mona Sahlin och Marita Ulvskogs hemkommuner fanns bland dem där deras parti minskade mest i Storstockholm.

För moderaternas del har jag också begränsat mig till Storstockholm. Nedgången i Fredrik Reinfeldts och Gunnar Hökmarks hemkommuner är nästan i Sahlin- och Ulvskog-klass!

Siffrorna är dock inte helt jämförbara. Det fanns ju en aning mer att ta av i Täby (för att inte tala om Danderyd och Lidingö) och Stockholm. Att moderaterna tappar 3,47 procentenheter i Reinfeldts Täby är således inte riktigt lika illavarslande – motsvarar drygt 8 procent av rösterna i 2004 års val – som att socialdemokraterna tappar 4,08 dito – motsvarar drygt 24 procent – i Sahlins Nacka, för respektive parti.
Och nu tror jag inte att sååå många väljare funderade så mycket över att Hökmark representerade Stockholm, tvärtom. Men i alla fall – tabellen visar att moderaterna har uppenbara problem att behålla väljarna i sina bästa kommuner.

Moderaternas resultatet i EU-valet den 7 juni 2009, kommunerna i Stockholms län


/Gunilla

Sahlin och Ulvskog sänken i sina kommuner

NEW YORK Lite mer valnörderi... I samband med valet skrev jag om hur socialdemokraterna blivit blott fjärde största parti i Stockholms stad.
Det dåliga resultat gäller förstås även många kranskommuner i Storstockholm, men jag har inte kollat så mycket på de siffrorna ännu. Nu hittade jag dock siffrorna i Nacka kommun, det vill säga Mona Sahlins hemkommen. Där är socialdemokraterna också blott fjärde parti, efter moderaterna, folkpartiet och miljöpartiet, alltså precis som i Stockholm.
Det verkar som om folkpartiet fått sina nya väljare av moderaterna, och miljöpartiet av socialdemokraterna. Socialdemokraterna är blott dubbelt så stort där som Piratpartiet! Fast det är förstås även Christian Engströms hemkommun (men Piratpartiet gjorde ett sämre resultatet i EU-valet i Nacka än i riket som helhet).

Enligt bloggen jag länkar till ovan – som drivs av folkpartiet i Nacka – har socialdemokraterna tappet hela 7,0 procent jämfört vad riksdagsvalet 2006 (efter vilket ju Mona Sahlin ju tillträdde).
Det gjorde mig nyfiken på ifall Nacka skilde ut sig i minus-statistiken för EU-valet. Mycket riktigt, det gjorde det – även om skillnaderna inte är abnorma så är de intressanta (åtminstone för valnördar). Nacka finns med bland de fem kommuner i Stockholm läns tjugosex, där nedgången för socialdemokraterna är som störst. Det gör även Solna, Marita Ulvskogs hemkommun. Se tabellen nedan som jag gjort, med hjälp av data från Valmyndigheten.

Detta har säkert en massa s-analytiker och s-bloggar, för att inte tala om m-dito, säkert redan kommit på. Fast isåfall har jag missat det, så jag kunde inte låta bli att nörda loss lite.

Hm, om andan faller på kanske jag även totar ihop en tabell för moderaterna... Och kanske borde jag omskola mig till valforskare, hehe. Den som vill läsa fler nördiga inlägg på detta tema kan med fördel kolla in Henrik Oscarssons blogg.

/Gunilla

P S "Sänke" är en statsvetenskaplig term, som syftar på ifall en viss politiker är till nytta för sitt parti som röstmagnet eller ej. Motsatsen kallas "flöte".


Socialdemokraternas resultatet i EU-valet den 7 juni 2009, kommunerna i Stockholms län

Bara en av 736, men sjukt många assistenter

NEW YORK Jag förstår om ni tycker att det verkar som om jag har snöat in fullständigt på Piratpartiet, fast som jag antydde tidigare så är det helt enkelt en bra story just nu.

Visst ska Piratpartiet granskas och inte hajpas, men det har också bemötts mycket kritiskt inte minst av de andra partierna (de mest kritiska rösterna som jag har hört tillhör faktiskt, och kanske en smula paradoxalt, Gudrun Schyman och Isabella Lövin). Och i pressen.

Men det är inte det jag ska skriva om nu, utan om det fantastiska demokratiexperiment som faktiskt kan vara i vardande. Läs bara det kommentatorn Gregor skrev häromveckan på Christian Engströms blogg (mina fetmarkeringar; lätt redigerat av mig)! Jag citerar in verbatim, känns som att det inte är lika viktigt att bara citera kort, när det gäller just pirater..

Nja, jag har inte kryssat för något namn, jag har bara röstat pirat. Jag har besökt under förra helgen Stockholm, varit på demonstrationen på Mynttorget, träffat dig, gjort en bild på dig tillsammans med min mamma, har fått piratmärke, jag har inte tyckt att du var en odåga.

På vägen tillbaka från Stockholm så tänkte jag att du kommer att finnas bland över 700 övriga parlamentariker. Det bli inte någon stor piratrepresentation i EU-parlamentet, inte ens en halv procent. Det blir omöjligt att lära känna de allihopa. Jag tänkte att du måste bekanta sig med många personer, du måste utnyttja sin tid mycket väl, din uppgift blir att springa AFK i maktens korridorer [roligt uttryck!/ GK] och knyta kontakter. Alla parlamentariker blir inte dugliga – det finns en mängd okunniga i engelska, det finns en mängd som finns i parlamentet bara för pengarnas skull, det finns de som har tveksam inställning till grundläggande mänskliga rättigheter (vilket är det som vi kämpar för), det finns sådana som tänker på hur många kvadratmeter en ko skall få skita på.

Det finns alltså många som man inte skall intressera sig för och slösa tid på dem, det är bättre att du går direkt till sådana som kan engelska, är kunniga, förståndiga, viktiga. Det är omöjligt just nu för dig att veta vilka dessa nyttiga personer är, men jag, som själv är från Polen och följer lite i polsk politik trots att jag har bott 32 år i Sverige, kan säga vilken person är duglig eller inte. Den informationen finns, den kan jag hitta, men den finns på polska. Det kommer att finnas 50 polska parlamentariker. Varför skall då du kontakta 50 personer när du istället kan kontakta 10 eller 15 personer så att du sparar på din dyrbara tid.

Vi kan gå vidare och undra varför stanna vid polska parlamentariker. Jag tror att bland 48 tusen piratmedlemmar finns det sådana som, liksom de kungliga barnen, har en utländsk förälder, som kan olika lokala språk som t.ex. finska, portugisiska, grekiska och som känner lokala förhållanden i dessa länder. Personer som kan hitta information om andra länders parlamentariker. Eller så kan vi försöka ta hjälp av piratpartier i andra länder. Ni måste minnas att trots att Christian är vald av EU-medborgare i Sverige så representerar han inte Sverige, hans jobb kommer att påverka alla i hela EU. Piratpartister i hela EU kan säga att han är deras representant.

Varför skall vi stanna där, vi kan gå vidare. Det kommer en kommission som skall godkännas av parlamentet, bland dem en telekomkommissionär. Dessa tilltänkta kommissionärer skall utfrågas, det blir bra att veta något om den personen. Tänk om den personen kommer från Estland, Ungern eller Spanien. Då blir det bra att kunna lokala förhållanden, att kunna estniska, ungerska eller spanska. Här i Sverige kommer vi inte långt men med hjälp av pirater i andra länder kan vi komma på några intressanta frågor.

Sen kan vi gå ännu längre. Vi kan ju hjälpa dig, Christian med att översätta dokument, läsa dokument, skriva, rätta och redigera dessa, komma med frågor, med förslag och liknande.

Det som jag föreslår det kan jag inte hänvisa till något liknande. Jag känner inte till ett ställe där väljare hjälper sin valda företrädare på det viset. Eller är det så att vi pirater är så unika och blir först i världen med den typen av samarbete? Det blir något för Brysselkorrespondenterna att skriva om.

"Pirater i alla länder, förenen eder?!" Gräsrotsaktivister har givetvis länge jobbat internationellt, tagit nytta av språkkunskaper och – på senare tid – utnyttat Internet. Men ändå. Dessa idéer och dess potential är faktiskt mindboggling.

Ska man kalla det mikrolobbying? Eller helt enkelt att Christian Engström kan räkna med massvis av virtuella assistenter?

Spännande tider blir det hursomhelst, de närmaste fem åren, för alla nätnördar, journalister och statsvetare...som undertecknad. ;-) Och det mesta kommer ju att gå att följa på nätet.

Ja, och för de inblandade aktivisterna själva, förstås.

Uppdatering: Som jag skriver i kommentarsrutan visse jag förstås att partiet tänkt jobba så här, och att massor av kontakter med systerpartierna i andra länder pågår. Det har Rick Falkvinge ju både sagt i intervjuer och skrivit i sin blogg. Jag ska försöka hitta nå'n bra länk.

Det gick ändå upp för mig på riktigt först när jag läste Gregors text – dels för att den var så rörande formulerad, dels för att jag dess paneutopeiska dimension var så uttalad.

/Gunilla
som funderar över vad Gregors mamma kan ha röstat på

Piratpartiet: "Roligast sedan zebran och giraffen"

NEW YORK Skojigt citat av Christian Engström:

Journalisterna i Bryssel ser oss som ungefär det roligaste som har hänt sedan Gud uppfann zebran och giraffen, eftersom vi är en rörelse som har lyckats med det som alla trodde var helt omöjligt: att få unga människor (i alla åldrar) att bli aktivt intresserade av EU-politik. Det är ett suveränt utgångsläge.

Jag skulle gissa att journalisterna även bryr sig om Piratpartiet för att
– nyhetsvärdet är extremt stort, oaktat det Engström talar om.
– de själva först nyligen fått igång sina tankeprocesser gällande fildelningsfrågor/upphovsrätt och så vidare, och helt enkelt är väldigt nyfikna; alternativt de var intresserade av dator- integritets- och upphovsrättsfrågor redan innan.
– det är mycket enklare att förhålla sig till ett s k missnöjesparti som har ny teknik, gemensam kultur, multikulturalism och öppenhet på dagordningen – än till många andra "nya" partier som dyker upp i Bryssel; jag tänker på främlingsfientliga sådana.

Dessa är i alla fall skälen till att jag själv bloggat mer om Piratpartiet än andra partier på sistone.

Dessutom passar valframgången givetvis perfekt in i en nyhetsdramaturgi som redan tidigare varit gynnsam för partiet – med ett lagom frampluppande av dramatiska nyheter sedan några år tillbaka. Nu är det ett bra tillfälle för journalisterna – eller för den delen bloggare, som i Magnus Kindbloms pirathistorik som jag länkade till igår – att syntetisera dessa.

Nog är det rörande att höra alla som klagar på att Piratpartiet har så många unga väljare, eller bortförklarar partiet med det (orkar inte leta fram några källor och har ingen särskild i åtanke; fick tusentals träffar när jag googlade på Piratpariet–lockade–bara–unga-män). I hur många år har man inte fått höra etablissemanget klaga på bristen på politiskt intresse och engagemang bland de unga? Många år är det.

Lite konstigt blir det också att höra allt snack om att Piratpartiet mest lockat yngre män för mig som förknippar det med exempelvis Hemliga morsan, Lisa Förare Winbladh, Isobel Hadley Kamptz, Johanne Hildebrandt (se kommentarfältet här; läs hennes krönika om Ikea och möbelhandlarna idag!), Unni Drougge, Gitto, Linda Skugge, Oscar Swartz och Lars Gustafsson. Ingen av dem någon ung man, direkt.
Ja, vi kan ju ta exemplet Staffan Heimerson också.
Visst handlar det för min del om selektiv varseblivning (jag följer fler medelålderstant-bloggar än ung man-dito) men i alla fall.

Som Henrik Oscarsson skriver i sin sköna valnördsblogg så hade Piratpartiet inte kommit någon vart, eller inte till Bryssel i alla fall, om inte äldre väljare strömmat till – hälften av väljarbasen var faktiskt över 30 år.

Och när man kollar på Piratpartiets könsfördelning enligt Valundersökningen på SVT:s sajt kan man förstås notera att den är näst mest skev efter Feministiskt Initiativ. Men man kan också räkna lite. Det håller jag på med nu.
– – –
OK, nu har jag kollat. Mina beräkningar, som alltså bygger på Vallokalsundersökningen och röstsammanställningen, visar att det var nästan lika många kvinnor som röstade på Piratpartiet som på Feministiskt Initiativ. Det skilde bara drygt 1 000 röster.



Märkligt nog fanns Sverigedemokraternas fördelning inte redovisat i SVT/Valus tabell (det gjorde FI, som fick färre röster).

Tabellen är gjord i iWorks Numbers en vacker dag ska jag lära mig göra tjusiga grafer med hjälp av det snajdiga programmet.

/Gunilla

Gudrun går också igenom rutan...eh, etern

NEW YORK Tio dagar sent, men i alla fall: ett skönt citat av Gudrun Schyman hos Thomas Nordegren i P1. Schyman kommenterar varför valsedlarna kan ha varit slut i lokalen när Nordegren röstade:

Jag tror att de haft en strykande åtgång där. Det är många kvinnor som har varit tysta alldeles för länge, och som bor på Östermalm!
Och nu har de ju möjlighet... Nu handlar det ju inte om att formera en regering i Sverige, utan nu handlar det ju om: Vilka 18 personer ska vi skicka ner till detta gigantiska parlament, som dessutom inte har beslutanderätt i så mycket frågor. Ska det vara någon som det är lite fart på, och som kan höja rösten för kvinnors rättigheter, eller ska man skicka nå'n mumlande moderat – och då tror jag att många väljer mig!

Detta var alltså detta inslag som fick Benny Andersson att skänka pengar till Feministiskt Initiativ.

/Gunilla

Nagelbitare: Ibrisagic vs Haby

NEW YORK Ojojojoj, det svenska EU-valet är visst lika spännande som ... senatsvalet i Minnesota eller nå't.
Som framgår av tabellen är det inte alls klart vem som tar moderaternas fjärde plats i Bryssel. Det skiljer bara några hundra kryss mellan Susanna Haby och Anna Ibrisagic.
Just nu leder Haby, men hon måste nå siffran 5 % (av moderaternas röstetal) för att slå ut Ibrisagic (som var nominerad högre, som tvåa på listan, av partiet). Klickar ni på bilden ser ni att hon inte har det, utan blott 4,65% (gäller tisdagseftermiddagen).
Och Habys trend är nedåtgående, eftersom rösterna från hennes hemmadistrikt i Göteborg redan är räknade.
Hm, synd på två stycken vad det verkar sympatiska kandidater ... eftersom en av dem slås ut av en personvalskampanj som tycks mig smått bisarr. Endast hälften av valdistrikten är räknade, så Christofer Fjellner kan inte heller känna sig säker på något!
Allt detta väldigt roligt för oss valnördar. It ain't over till it's over. Fortsättningen går att följa hos Valmyndigheten.

Uppdatering: Susanna Haby allt längre ifrån en plats (det vill säga, hon sjunker allt längre under 5 %-spärren):


Viss spänning hade det kunna vara även i folkpartiet och i socialdemokraterna där läget är jämnt i personkryssligan – men på grund av 5 %-spärren är det irrelevant.



Uppdatering: Valet färdigräknat. Men tänk att DN inte kan få till ens rätt enkla grejer rätt..!

Corazza Bildts krysskräll innebär att EU-parlamentarikern tillika Moderaternas fjärdenamn Susanna Haby får flytta hem till Sverige.

...skriver DN här och missar liksom att Susanna Haby inte bor i Bryssel, inte är EU-parlamentariker – utan kommunalråd i Göteborg. Det har blivit fel både i puff och i brödtext:


Märkligt också att DN tappat halva Corazza Bildts förnamn... Men det går ju snabbt ibland!

Till sist är det ganska konstigt att somliga tycks ha räknat kallt med att bli invalda i parlamentet – inte bara Marita Ulvskog utan även Ella Bohlin:



Jag förstår att det är bittert att ha kämpat så i valrörelsen och så snöpligt få förutsättningarna ändrade. Men det handlar liksom om ett förtroendeval. Det är väljarna som bestämmer! Man kan inte räkna med att få en plats i ett parlament. Kristdemokraterna hade 4,68 %, enligt slutresultatet. Det är ingen jättemarginal över spärren för att alls få ett mandat.

Slutresultatet, med alla förhandsröster räknade, visar också att Dick Erixon fick rätt: socialdemokraterna minskade jämfört med förra EU-parlamentsvalet, med 0.15%-enheter.
/Gunilla

Eftervalsanalyserande

NEW YORK Nu svarar jag på min egen fråga i förra inlägget:
Ja, det är verkligen sensationellt att socialdemokraterna blivit blott fjärde största parti i Stockholms kommun, efter moderaterna, folkpartiet och miljöpartiet. (Som ni märker är jag konservativ vad gäller anpassning till oskicket att skriva partinamn med versal.)

I förra valet var de näst störst, så både folkpartiet och miljöpartiet har gått om, med råge. Extra intressant att (s) inte alls lyckats få något av vänsterpartiets förlorade röster (eller av junilistans, även om de kanske främst lockade borgerliga EU-kritiker 2004).



Socialdemokraterna + vänsterpartiet 2004: 32 % av väljarna i Stockholm
Socialdemokraterna + vänsterpartiet 2009: 22 %

Stockholms stads siffror intresserar mig förstås för att det är där jag själv är skriven, men också för att det är valstrategiskt intressant – socialdemokraterna själva talar ju alltid om hur viktigt Stockholm är (exempel här). Sedan gör ju det låga valdeltagandet och mångas känsla av att Europaparlamentet inte är på riktigt att man inte ska övertolka siffrorna. Men i alla fall.

Det är förstås inte bara jag som noterat vänsterns platta fall i Stockholm, utan inte minst initierade socialdemokrater som gått i taket över Mona Sahlins "lättnad" över valresultatet. En som noterat att resultatet är katastrofalt för socialdemokratiska partiet är förstås insiktsfulla Jonas Morian (som i alla fall kan glädja sig åt att ha en populär svärmor att hälsa på i Bryssel). En annan är Andreas Henriksson, som på makthavare.se skriver:

Eller är väljarnas underkända betyg kanske i ännu högre grad riktat mot Mona Sahlin och den tidigare partisekreteraren och EU-motståndaren Marita Ulvskog som toppade socialdemokraternas valsedel? I så fall har (s) ett strukturellt politiskt problem som pekar på att de inte heller kommer göra ett bra riksdagsval i Stockholm nästa år, vilket är ett absolut måste om de ska inta taburetterna i Rosenbad hösten 2010. Betänk att Mona Sahlin inriktat hela sitt politiska förnyelsearbete av (s) på att göra det till ett attraktivt storstadsparti för inte bara dess traditionella kärnväljare utan också för medelklassens barnfamiljer som har svårt att få bitarna i livspusslet att falla på plats.

Analysen måste bli att det var huvudlöst av socialdemokraterna att sätta en EU-motståndare som Marita Ulvskog som förstanamn på listan – och att väljarna belönade miljöpartiet för dess modernisering i EU-frågan. Se även UNT.

Valnördar kan frossa i att analysera personkryssen hos Valmyndigheten.

/Gunilla

(S) blott fyra i Sthlm (+andra reflektioner)

NEW YORK Nog är det smått sensationellt att (s) blir blott fjärde största parti i Stockholms stad (rösterna ej färdigräknade), enligt SvD/Svenska Grafibyrån?

Det är alltså att miljöpartiet gått om socialdemokraterna som är det nya. Jag vet inte riktigt hur styrkeförhållanden mellan (s) och (fp) sett ut tidigare, i just Stockholm.

Andra reflektioner från Harlem (varifrån jag följer resultaten och spinningen via SVT – så gott det går, hemskt uselt valstreamande – Sveriges Radio, alla möjliga tidningars webbsidor och genom Twitter):

• Bästa sajten för oss valnördar: http://www.val.se/val/ep2009/valnatt/topplistan.html
Där kan man läsa intressanta saker som att valdeltagandet är högt i Stockholms- men också i Ölandskommunerna (who would have guessed? men det måste vara för att avstånden är relativt små på Öland, jämfört med i Norrlands inland...).
Uppdatering: Aha, förklaringen är att det samtidigt var folkomröstning om att slå samman Borgholm och Mörbylånga (vilket majoriteten sade nej till).

• Jättekonstigt att flera tidningar talar om Piratpartiets inträde som "skräll" och "sensation". (Att de själva – piraterna – gör det är mindre underligt; självklart har de inte vågat ta ut segern i förskott.)
En skräll vore det väl om opinionsmätningarna hade påstått att de skulle hamna under spärren, eller om de hade fått tre platser. Men valresultatet är ju rätt väntat, väl i linje med opinionsmätningarna.
• Eller för att säga samma sak på ett annat sätt: det är en betydigt större skräll eller överraskning, givet förhandssnacket och opinionsmätningarna (se t ex här), att folkpartiet fick en tredje parlamentsplats än att piratpartiet fick en.

• Piratpartiet är tydligen "Sveriges näst största arbetarparti" (efter socialdemokraterna).
• I en valkrets i Linköping (antar att det är den med LitTH:s studentbostäder) har piratpartiet tydligen fler sympatisörer än m + fp + c + kd + s + v tillsammans..!

/Gunilla

P S Det torde vara fullkomligt omöjligt att med ledning av det jag skrivit på bloggen gissa vad jag röstade på och vem jag kryssade, hoppas det i alla fall. Jag tänker inte avslöja mer än att det inte är Sverigedemokraterna.

På Newsmill endorsas det för fullt

NEW YORK Det är intressant att notera hur Newsmill används just nu: för endorsements inför EU-valet. Med just den vinjetten. Snart får vi komma på en svensk beteckning!
Och Andreas Ekström noterar det nya i att diverse journalister kommit ut med vad de röstar på (ett av många Twitterinlägg).

/Gunilla

Donationsekonomi

NEW YORK Det gladde mig förstås att även Benny Andersson reagerade över det här med valsedelsdistributionen. Det borde uppröra alla. Gudrun Schyman skriver om det hos Newsmill:

Valförrättarna har inget ansvar, enligt vallagen. Någon kan komma och sno hela bunten bara några minuter efter det att en svettig volontär lagt dit den. Igår bestämde sig författaren Mian Lodalen att helt sonika stå och vakta våra valsedlar på Stockholms Central där de kastats åtskilliga gånger senaste veckorna.

Stå och vakta valsedlarna! I Sverige! Det är ju helt sjukt.

Sedan var det förstås en präktig nyhet att just Benny Andersson var Feministiskt Initiativs hemlige donator. Igår i Aktuellt, när Gudryn Schyman fick avslöja detta på bästa sändningstid, hördes nästan hur programledaren kippade efter andan, och var tvungen att kolla om det verkligen var den Benny Andersson. Även om Schyman inte regissserat detta själv som en PR-kupp går det inte annat än att imponeras över PR-effekten och hur hon använder den.

Och ja, donatorn ska tydligen även rösta på Schyman. Fast det hade förstås varit en större sensation om han hade kommit ut som piratpartist.

Jag kan inte låta bli att hylla Benny Anderssons bidrag till demokrati-informationen (även om Valmyndigheten, som Schyman skriver, förstås borde informera partineutralt om valsedlarna) med en liten fildelning. Familjen Kinn i form av min syster har bidragit big time till Abbas intäkter, men om rättighetshavarna vill ha betalt för att jag återger låten ovan är det bara att höra av sig. Visst är det en snygg video?!

(För övrigt har jag en idé till en musikal som jag tänkt att Björn och Benny kan få vara med och komponera musiken till, om de vill. Men först måste jag skriva böckerna som musikalen, och givetvis den kommande Hollywoodfilmen, ska bygga på... Det, ni...! Jag återkommer om tio år eller så.)

/Gunilla

Spaning i vallokalen i New York, i tisdags

NEW YORK Som jag skrivit tidigare hade jag inte precis hunnit förbereda mig som jag skulle vilja inför Europaparlamentsvalet. Jag hade helt enkelt inte riktigt i tid fattat att vi som röstar utomlands – vilket jag aldrig tidigare gjort – förtidsröstar, och att sista valdagen var idag. Jag tänkte lite vagt att jag skulle ha bestämt mig till den 7 juni.

Eftersom jag ändå inte visste vad jag skulle rösta på, och eftersom jag minst sagt haft fullt upp med deadlines och en massa annat denna vecka, så låg det nära till hands att röstskolka. Jag anser inte heller att det är en demokratisk plikt att rösta och förstår dem som argumenterar mot sådana tankar. Men det hindrar inte att jag vill rösta, om jag bara vet på vad.

Jag surfade runt lite här och var och tog del av andras åsikter och av somliga kandidaters manifest. Inget gjorde mig klarare, så i ren desperation mailade jag i tisdags en kompis med koll och bad att få kloka råd – vilka kom med mail efter 23 minuter! Närmare bestämt kärnfulla resonemang och en snabbanalys gällande två enligt henne lämpliga kandidater. "Hmmmm..." tänkte jag och visste fortfarande inte riktigt vare sig ut eller in.

Och så skulle jag vara på medieseminarium hela dagen, och kunde inte uppbåda engagemang nog för att lämna detsamma och ta mig till svenska konsulatet på andra sidan Midtown för att rösta. Who cares, liksom, det är ju inte så att min lilla röst skulle göra så mycket till eller från.

Men så tänkte jag på alla haitier, östtimoreser och mongoler, som jag de senaste åren vid olika tillfällen sett stå och köa i timmar i stekande sol för att få rösta i olika val. I vissa fall har de fått vandra över bergen en halv dag för att komma till vallokalen. Så jag borde väl kunna masa mig iväg, jag med.

När jag insett detta var det bara att skolka från medieseminariet, hoppa in i en gultaxi och åka mot konsulatet...
Efter viss vånda lyckades jag rösta, men om det var en blankröst eller på något parti eller någon särskild kandidat eller något annat avslöjar jag givetvis inte. (Sorry, Grynna, här får du inte mycket till hjälp.)

Ovantående bild tog jag med min dator, därav oskärpan. Den skarpsynte kan dock notera att Piratpartiet inte hade några valsedlar i New York (det hade dock både Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ). Märkligt, jag trodde det skulle finnas en och annan pirataktivist här i sta'n – fast valsedlearna kanske bara hade tagit slut.

Bland de unga svenskar som rörde sig i lokalen syntes en känd moderat, och bland de valsedlar det viftades med märktes miljöpartiet (de som viftade verkade vara FN-praktikanter) och moderaterna (exilsvenskar och förmodade företagare).

/Gunilla

Ulvskog rakt på sak: "Hörru, jag är jätteviktig"

NEW YORK Note to self: Alltid ha med bandspelare när svenska politiker har pressmöten, alltid ha den på. Även i pauserna...

(Det sade säkert Herman Melzer, som gjort inslaget med/om Marita Ulvskog, när han undervisade mig och mina klasskamrater på JMK i intervju- och radioteknik. Då hade han massor av inspelningar av sina intervjuer med Carl Bildt som åskådliga exempel på hur knepigt det kan vara att fråga ut somliga politiker.)

Transkriptionen av vad Ulvskog säger är förstås väldigt belysande. I utfrågningen i PI Morgon igår svarade hon på den raka frågan om huruvida hon bett om en gräddfil eller ej (lyssna från 1.39) med emfas:

"Det har jag verkligen inte gjort!"

Note to Ulvskog: Ljug inte i radion.

Däremot har SvD:s Sanna Rayman rätt i att det väl hade varit tjänstefel av Ulvskog att inte försöka få maximalt inflytande.
Det är ändå en viktig journalistisk uppgift att visa på det stora spannet mellan offentlig och sluten retorik. Jämför "rakt på sak"-snacket ovan med hur ödmjuk "om jag blir vald"-kandidaten framställer sig inför väljarna i P1 Morgon.

/Gunilla

Valvåndor

Intressant diskussion för och emot att rösta på Piratpartiet hos Henrik Alexandersson (som inte heller glömt FRA-debatten).

Missa heller inte Mattias Svenssons text på Neos blogg, om "valrörelsens Obama):

Om Piratpartiet illustrerar någonting så är det att väljarna själva i än högre grad tagit makten över drömmen. Den här gången är det ingen ledare som vacker och vältalig ens ger intryck av att leda strömmen, det är en spontan rörelse som alla är fria att kapa för sina egna syften. Det är egentligen vackrare än en aldrig så fager nuna.

Och det sker inte med någon naiv förhoppning om total självbekräftelse. Även på borgerligt håll ser nog många helt enkelt hellre en Attac-sympatisör som driver integritetsfrågor än en moderat som vill dra åt nätet i namn av nolltolerans mot knarket. Så ser det nya politiska landskapet ut. Visst försöker Piratpartiet vara en "mädchen für alles" (precis som Obama), men det kontrasterar rätt bra mot de andra partiernas förbudsbenägna puritaner.

/Gunilla
som idag har röstskolkat för första gången i sitt liv! Det känns hemskt, jag är ju en sådan där statsvetarnörd som tycker att valdagar är som julafton. Men just därför – jag vill ju rösta på söndag, förstås....
Jag har dock inte kommit fram till vem/vad jag ska rösta på, och hade inte tid att åka downtown till konsulatet där vi kan rösta innan jag kommit på det.
Har en enda chans kvar, imorgon, men då krävs att jag smiter från den cirkusföreställning jag är på då...

Text i Jusektidningen

NEW YORK Här är min senaste text, om Sverige, UD, EU-ordförandeskapet och FN-arbetet här i New York.

/Gunilla

Internetionellt

NEW YORK Fler länkar om den Internetpolitiska debatten (uppdateras):

Christopher Kullenberg på Newsmill: "Telekompaketet – en medborgarrättslig katastrof" Citat:

Vi kan inte tänka nationellt om telekompaketet, vi kan inte ens tänka internationellt. Internet ser inte sådana begränsningar. Internet är internetionellt, och tillgången till detta nät måste alltid försvaras. Ju tydligare vi kan formulera detta försvar, så som Citizens' Rights Amendments gör, desto bättre för det demokratiska och offentliga samtalet.

[Fler länkar kommer eventuellt framöver...]

/Gunilla