"Inte en föreläsning utan en porrfilmsvisning"

Andres Serrano: "Piss Christ" 1987

NEW YORK Nu blir det *lite naket* här på bloggen.

Jag tycker att det blivit på tok för få officiella reaktioner på det som hände under Lars Vilks föreläsning på Uppsala universitet häromdagen. Det skriver jag, trots att händelsen fått relativt stort massmedialt genomslag med kommentarer av såväl kulturchefer (Expressen, DN, UNT) som statsministern och många andra.

Jag blev väldigt illa berörd och beklämd av att se hur det gick till när föreläsningen avbröts, och av det mobb- och pöbelbeteende som utbröt. Inte minst efteråt.
Det gör mig ont att detta kunde ske i ett akademiskt sammanhang, där det fria samtalet är själva livsluften – och det gör mig ont att pöbelfasonerna i förlängningen drabbar majoriteten svenska muslimer och, förstås, icke-religiösa med motsvarande kulturell bakgrund som ofta flytt just sådana fanatiska beteenden i sina hemländer.
Det gör mig också ont att ett inskränkt och främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna får så mycket vatten på sin skeva kvarn.
Jag blir inte upprörd bara å Lars Vilks vägnar utan även eftersom en hel del studenter och andra Uppsala-akademiker gick miste om en säkerligen intressant föreläsning och diskussion.

Några av de bilder som Vilks uppenbarligen hade tänkt tala om – eller om liknande bilder av samma konstnärer – har jag lagt in i detta inlägg (publicerade med hänvisning till fair use) så att ni kan se exempel på fotografier som vållat kontroverser och diskussioner kring yttrandefrihetens gränser.

Observera att det nästan alltid är fotografier som är kontroversiella. Måleri tycks klara sig bättre, även om det givetvis finns många historiska exempel på kontroversiella konstverk som inte varit foton.

Snart antar jag att medierna vaknar till liv och börjar intervjua Sooreh Hera – den iranskfödda konstnärinna som gjort den video som Vilks visade i Uppsala – om hur hon ser på yttrandefrihetens begränsningar. Jag tyckte det var en så självklar uppföljning, men hon nämns knappt i rapporteringen (med enstaka undantag). Detta lär dock ändras.

Det glädjer mig dock alltid att läsa Lars Vilks' blogg, vilket jag gjort av och till och sedan jag började bevaka rättsprocessen kring planerna på att döda honom, i Philadelphia. Hans blogg finns ju, sedan den vanliga hackats, här, och idag skriver han om vad hans föreläsning skulle ha handlat om.

Jag tillåter mig att citera lite längre än vad citaträtten tillåter, har svårt att skära bort något och tror ej att Lars Vilks misstycker.
Markeringarna nedan är mina, för att visa vad jag tycker är intressantast – och OBS! det är också jag som lagt till länkarna.

Sally Mann: "Three Graces" från serien "Immediate Family" 1994

"Inledningsvis presenterade jag ett antal konstprojekt som har haft uppenbar friktion mot yttrandefriheten. Andres Serrano ”Piss Christ”, Robert Mapplethorpes bilder av svarta homosexuella – båda har prövats i domstol och frifunnits. Sally Manns bild av sig själv tillsammans med sina döttrar där de alla slår en stråle. I många länder kan den inte visas eftersom den där klassas som pedofili. Jag tog också upp den polska konstnären Dorota Nieznalskas snopp i ett kors som först gett henne en fällande dom. Hon blev frikänd 2009. Jag förde också fram Soorah Heera, iransk konstnärinna som utbildats i Amsterdam. Hennes projekt om islam, religion och profeter i samband med homosexualitet skulle ha visats i Haag men togs bort av säkerhetsskäl. Den video hon gjorde ”Take me to a gay bar” lades ut på YouTube men censurerades där.

Dessa, och ytterligare några, var exempel på några yttrandefrihetsproblem i konsten. Ytterligare en sak som jag ville understryka är att det inte bara är fråga om vad som får yttras utan också vad som är lämpligt att yttra. Det här berör frågan om kvalitet i yttrandefriheten. I min föreläsning hade jag en video där jag har samlat ett antal debattörer som talar om yttrandefrihet. Bland andra framträder Jan Guillou som menar att de gånger vi står upp för yttrandefriheten handlar det enbart om ”dåliga yttranden”. Han menar alltså att vi med en suck måste acceptera eländiga åsikter och konstverk men att kvaliteten inte behöver en sådan support, ”inte da Vinci”. Mina exempel visar att han har fel. Mann, Serrano, Mapplethorpe är tvärtom exempel på konst som har mycket högt anseende i konstvärlden. När det gäller Soorah Heera är hennes video knappast något mästerverk men den hade mottagits med entusiasm av curatorn på Geemtmuseum [sic/GK] och får anses äga en rimligt bekräftad kvalitet. Men det var också intressant att den var gjord av en ”autentisk” röst från en invandrarminoritet och att den berörde de homosexuella – ytterligare en utsatt grupp som får stöd från konstvärlden.

Robert Mapplethorpe: "Bob Love", 1979

Jag tänkte att alla dessa exempel kunde ge en överblick av problemen kring yttrandefriheten. Heeras film visade dessutom problematiken då intressesfärerna kolliderar. Skall man i första hand ta hänsyn till de homosexuellas intressen eller de muslimska? Skall förhållandet att Heera är en ”autentisk” röst ge henne en starkare rätt att uttrycka en kontroversiell åsikt? Alltså inte bara en fråga om vad som för sägas utan också om vad som är berättigat.

Att detta skulle var något särskilt märkvärdigt i en akademisk föreläsning om yttrandefriheten i konsten framstår för mig som synnerligen gåtfullt.

Nu var det så att det fanns en obildad mobb i salen som inte hade en susning om vare sig konst eller principiella debatter men det vore också egendomligt om jag skulle uppfatta och ta hänsyn till detta. Om det skulle vara så att denna grupp skulle bestämma agendan för hur akademiska föreläsningar skall försiggå blir saken än mera förvirrad..."

Ur Sooreh Heras video, där en av många bilder föreställer två homosexuella iranier. De bär – för att inte bli igenkända – masker som ska föreställa Muhammed och hans svärson Ali. Se fler skärmdumpar ur hennes verk här.

Jämför detta med intervjun i Studio Ett i onsdags (12 maj) med en yngling som satt i publiken i Ihresalen på universitetet, 19-årige Hossam Al Amary.

Här är en transkription av det han säger (återigen med mina markeringar), från 11.28 i inslaget med Camilla Kvartoft och Jörgen Huitfeldt som intervjuare:

Varför gick du dit igår?
– Ja, jag gick dit för att lyssna på vad Lars Vilks har att berätta i sin föreläsning – och att man fick nå'n möjlighet att ställa frågor och debattera.

Hade du bestämt dig innan för att demonstrera mot honom?
– Nänänä, absolut inte det.

Vad var det då som gjorde dig och många andra upprörda?
– Jag kan i och för sig börja med att berätta att det som han hållde, det var ingen föreläsning – utan det var mer en porrfilmsvisning, kan man säga. Så att... tanken var att det skulle vara en föreläsning, Men det blev ingen föreläsning till slut – utan han började visa bilder, förnedrande bilder och porrfilm, där det finns minderåriga – ehhh, och ... bara det är i och för sig ett brott.

Du menar minderåriga i publiken, inte på bilderna?
– Jajamensan, i publiken.

Men han visade bilder som var gjorda av en konstnär?
– Ja, OK. Men näääjaa..? Han visade i och för sig en film. Spelar ingen roll om det är en bild eller en film. Jag vet att visar man porr för minderåriga – eller att minderåriga tittar på så'nt – det är i och för sig ett brott.

Ville du stoppa föreläsningen?
– Klart man... Det här är nå'nting som alla blev upprörda över. När han gör så mot en profet, och som alla älskar och tycker om, speciellt de flesta muslimer, och... Att han gör nå'nting så'nt, klart man ska ... att man inte är med på det.

Men du ville stoppa honom, alltså?
– Eh ... Grejen är att ... Såklart att vi inte ville att han skulle fortsätta. Men det var inte så att vi använde våld, direkt.

Du vill inte stoppa honom med våld?
– Nej. Inte med våld.

Hur ville du stoppa honom då?
– Jaaa, grejen är... Det är så här att... Jag kan säga så här: Jag hörde polisen som berättade här i ett inslag att de var beredda på att folk skulle bli upprörda, och att det skulle bli kaos. Så frågan är: Varför gör inte polisen något åt det – från början? Varför försöker de inte..? Varför säger de inte till han? Varför stoppade polisen inte filmen, när de vet att folk ska bli upprörda?

Du hade velat att polisen skulle ingripa på förhand?
– Självklart!

...och stoppa hela föreläsningen?
– ...inte hela föreläsningen....

... men just den här visningen? Jag måste fråga: När du pratar om porr, är det de här bilderna som vi talat om, med Muhammedmaskerna och homosexuella...
– Jajamensan, det var även en film också, inte bara bilder.

Om nu inte polisen gjorde det, utan du kände att du måste stoppa det för att du ville det. Vilka metoder tycker du hade varit OK att använda för att stoppa föreläsningen..?
– Ja, det är en väldigt svår fråga, för det finns ju inte... Jag vet inte... men.. det finns inget sätt förutom att stoppa det på det sättet som det gick till på...

Du menar, att faktiskt fysiskt attackera honom?
– Ja, inte fysiskt attackera honom, men att man... det fanns ju inget annat sätt... Om inte polisen stoppar honom... Hur ska..? Jag vet inte... Men... Ja, det gick som det gick i alla fall...
– Men en fråga här som jag tänkte ställa till dem som lyssnar på mig. Yttrandefrihet – är det att man provocerar, kränker och förnedrar en människa? Och: Hur skulle det se ut om varje person använder yttrandefriheten på ett sätt där man kränker en människa längre [på] samhället.

[fortsättningen av samtalet är Karin Olssons resonemang om yttrandefrihet]

Hmm, det hade kanske varit en poäng ifall Lars Vilks hade börjat med att förklara att hans föreläsning inte var lämplig för barn, så att närvarande föräldrar hade kunnat gå därifrån med sina telningar. Annars hoppas jag att de blåmarkerade citaten ovan talar för sig själva utan extra kommentarer.

Som jag förklarat flera gånger på bloggen skriver jag av princip nästan aldrig på några petitioner eller namninsamlingar. Men idag gjorde jag ett undantag:
http://www.ipetitions.com/petition/larsvilksuppsalauniversitet

Uppdatering
Här är enstaka länkar till några gamla och nya texter om det hela:

Johan Ingerö 13 maj: "Censur och skräck i Vilksattackerns spår"

Thomas Mattsson/Expressen 12 maj: "Lars Vilks rätt att kränka är okränkbar"

Per Gudmundson på svd.se 12 maj: "Attacken mot Vilks är inget enskilt fenomen"
Citat:

"Men hot behöver inte vara direkta eller realistiska eller fysiska för att få effekt. Det räcker med att opinionsbildare upplever att det vore obehagligt att tala fritt, uppträda eller skriva granskande artiklar, och därmed kanske låter bli. Jag känner det i magen just nu.
Därför är det märkligt att uppslutningen kring Lars Vilks varit så dålig bland svenska publicister. Till och med Publicistklubbens självaste ordförande har uttryckt sig raljerande om hotbilden, och försökt förminska tidigare attentatsplaner mot Vilks. ”Det planerade dådet är alltså en isolerad idé av marginaliserade fatalister”, skrev PK-ordföranden, trots vetskapen att Vilks hotats flera gånger dessförinnan.
Filmerna från Uppsala ger bilden av ett femtiotal personer i olika åldrar och kön som jublar över hur våldsverkare lyckas stoppa ett akademiskt föredrag. Det är ingen ”isolerad idé” i min ögon. Det är en idé som tycks dyka upp i städer över hela Europa med skrämmande regelbundenhet och precision."

Sebastian Johans, UNT 11 maj: "Vilks talar om Vilks"

Rikard Ekholm, Uppsala universitet 10 maj: "Därför bjuder jag in Lars Vilks" (länkar till fler artiklar)

Thomas Andersberg, DN 24 mars: "Lars Vilks i Andy Warhols fotspår"



I februarinumret av Paletten kan ni förresten läsa en lång text om New Yorkkonstnärinnan Madeleine Hatz, av konstskribenten Sophie Allgårdh.
Jag skrev en text för TT (publicerad av bl a SvD) om när Hatz – vars konstnärsskap jag följt sedan jag började hänga i New York 1998 – censurerades, i samband med en utställning i Denver 2004, "The Luggage Project". Se hennes verk ovan. Hennes fall drevs då av amerikanska National Coalition Against Censorship.

Vet inte om den organisationen kan göra så mycket, men den borde titta även på Lars Vilks fall. Det är mycket allvarligt när föreläsningar stoppas av våldsamma mobbar! Helt klart har NCAC tidigare agerat i USA för att försvara verk av bland andra Andres Serrano, Robert Mapplethorpe och Sally Mann mot censur.

/Gunilla Kinn

Bodström missar att Guillou inte är journalist

NEW YORK Som Expressen uppmärksammar så har deckarförfattaren, riksdagsledamoten, advokaten och förutvarande justitieministern Thomas Bodström skrivit ett inlägg på sin blogg Bodströmsamhället om Jan Guillou. Citat:

"Jag har haft några debatter med Guillou. Han är påtagligt bättre på att skriva artiklar i lugn och ro än att vara rapp i en debatt. I stället för snabba argument blir det mest olika stön över allt och alla. Men det som slagit mig mest är att han hittar på så mycket. Faktum är att jag aldrig mött någon motdebattör, inklusive alla mina poltiska motståndare, som ljuger när det passar på det sättet. Guillou har flera gånger hänvisat till lagar som inte finns. Dessutom ändrar han sig helt efter vad som passar för dagen."

Misstaget Bodström gör är enkelt och synnerligen vanligt. Han betraktar Jan Guillou som journalist. Då blir man förstås förvånad när man upptäcker en massa – som Bodström uppfattar det – lögner.

Om man, som jag gör sedan jag började följa debatten och mytbildningen om Guillou – samt det han själv säger – lite närmare i samband med Gömda-skandalen i fjol, inte betraktar honom som journalist blir det hela mycket enklare.

Om man tänker på Jan Guillou som debattör, författare, förlagsägare, åsiktsmaskin och kolumnist – och möjligen före detta journalist – blir allting han säger mycket mer begripligt och rimligt.

Vilket inte innebär att det är fritt fram att ljuga. Så Bodströms Guillou-granskning är förstås välkommen. Den lär också i förlängningen leda till att vi får mer välkommen Bodström-granskning.

/Gunilla

Årets största mediehändelse

På Journalistens hemsida kan ni rösta om vad som är Årets mediehändelse 2009! I skrivande stund har bara 12 personer röstat. Alternativen är:

Marklund vs Antonsson
The Pirate Bay-rättegången
Boströmartikeln
Aftonbladets SD-publicering
Expressens Guillouavslöjande
Något annat

Jag röstar på ett av de fem första alternativen, men egentligen borde jag ha valt "något annat". Jag tycker att den stora strukturomvandlingen och lågkonjunkturen inom mediebranschen är årets största mediehändelse – fast det är ju varken avgränsat eller särskilt kul att ha med i en omröstning, förstås.
Jag har däremot skrivit en krönika om detta, från amerikansk horisont, i senaste numret av Journalisten – så leta upp det, om ni kan!

/Gunilla

Mer Guillou i Agenda

I kvällens Agenda debatterar Jan Guillou mot/med Per Gudmundson. Den senare skrev häromdagen (mina markeringar):

"Guillou är en rutinerad debattör med stor erfarenhet av att hantera mediestormar. Han vet som alla andra medietränade att mycket kan vinnas om man kan förflytta fokus på debatten, eller om ens motståndare kan utmålas som ohederliga. Här lyckas Guillou ganska bra.

I kraft av sitt kändisskap, och av att alla texter som Guillou skriver i dagarna har ett enormt – ekonomiskt och publicistiskt – värde, har Guillou en utmärkt möjlighet att slå tillbaka. Den chansen tror jag inte han tänker försitta i detta trängda läge. Och därför, tror jag, kan man alltså se honom nedlåta sig till att skriva repliker på ledarsidor, vilket inte hör till vanligheterna.

I och med att Expressen på ett tidigt stadium felaktigt antydde att Guillou inte med en rad i sina memoarer berörde journalistiska avslöjanden om KGB, kan Guillou nu triumfatorisk påpeka att det gjorde han visst. Att jag i min artikel inte gjorde Expressens misstag är ovidkommande – Guillou kan sin mediehantering efter åratal av brottningsmatcher med vad han brukar kalla "dementimaskinen"."

Ingen enkel debatt, när det handlar om något som den ene kontrahenten var med om medan den andre knappt fanns (Gudmundson är född 1969)! Guillou kan inte inte bara sin mediehantering, utan också sin debatteknik. Men säkert intressant.

Günter Wallraff och Carl Bildt är också med i programmet!

/Gunilla

KGB-kickar

Peter Wolodarski i dagens DN-ledare:

"Huruvida Jan Guillou var ideologiskt övertygad eller ej spelar mindre roll i sammanhanget. Det fanns mängder av människor som samarbetade med totalitära stater utan att drivas av politiska motiv. Sannolikt stimulerades Guillous självhävdelse av den frekventa förbindelsen med KGB. Hans ego fick en kick varje gång någon systemrepresentant kittlade honom med intimitet, pengar eller alkohol.

För bedömningen av detta spionbrott spelar Guillous allmänna politiska omdömeslöshet marginell betydelse. Det avgörande i affären är hans omoraliska handlande, som av allt att döma var kriminellt och finns dokumenterat i KGB:s arkiv.

Nästa steg i denna smutsiga affär är därför inte att Guillou själv skriver om KGB-tiden i pocketutgåvan av sin självbiografi – vilket han nu tvingas till – utan att vi får del av de rapporter som han lämnade till ryssarna. Dessa dokument är autentiska och rymmer den trovärdighet som Guillou saknar när han i dag uttalar sig.

(– – –)

Det säger något om Sverige och vår dubiösa roll under det kalla kriget att åtskilliga tar så lätt på Expressens uppgifter. I de flesta demokratier skulle ingen känd person, i synnerhet inte en uppburen journalist som i åratal gjort anspråk på moral och hederlighet, komma undan med de generande bortförklaringar som Jan Guillou serverat under veckan."

/Gunilla

Expressen hade skrivit "en spännande spionhistoria"

Om någon undrar så var This is it!-filmen fantastisk, och plågsam att se. Jag gillade den nästan lika mycket som Elizabeth Taylor...haha. Jag kanske skriver mer om den se'n, om jag hinner – annars kan ni hitta en del recensioner i New York Magazine (vars rubrik jag snott Taylor-liknelsen från).

Så jag kör ett Guillou-citat istället, ur Resumé:

– Publiceringen hade sett helt annorlunda ut om jag börjat skriva för Expressen. Då hade de vinklat om historien så att det blev en spännande spionhistoria och jag hade fått erbjudandet om att träda fram i stället, och de hade mobiliserat folk som inte skulle attackera mig utan försvara mig.

Guillou spekulerar ju bara, men det är väl ganska uppenbart att han har alldeles rätt: givetvis hade hela storyn vinklats annorlunda om den gällde tidningens egen, nyvärvade prestigekrönikör. Sedan kan Thomas Mattsson säga vad han vill om att det inte hade varit någon skillnad, också det i Resumé.

För övrigt undrar jag var alla debattörer är som brukar dyka upp och säga att "drev bara drabbar framgångsrika kvinnor". Säga vad man vill om att mot betalning ha KGB-kontakter i fem år, men det är ju uppenbart att Jan Guillou är skärrad och "drabbad" av bevakningen. Det vore klädsamt om de många som dyker upp som gummor och gubbar ur lådan och klagar på drev mot kvinnor kunde notera att även män kan drabbas (och det var förstås Guillou inte precis första beviset på).

Uppdatering: Thomas Mattsson kommenterar "drev"; svaret på frågan ifall alla drevdrabbade ska få komma till tals likt Guillou är "nej".
Mattsson påpekar att de sällan vill komma till tals när de erbjuds – men nu har Jan Guillou faktiskt gett alla framtida potentiellt "avslöjade" en praktfull lektion i krishantering, så vem vet...
Själv skrev jag lite om drev här, apropå Anders Pihlblads intervju med Liza Marklund i TV4.

/Gunilla

Dags för 90 minuter med Michael Jackson

Från en besatthet till en annan – nu ska jag ta paus från herr Guillou och kolla in matinéföreställningen av This is it!

/Gunilla

Oneliners

"Sakens enorma proportioner har två förklaringar. Den ena handlar om min ställning i journalisthistorien, den andra handlar om journalisternas skadeglädje.
(– – –)
Avundsjukan inom journalistkåren är starkare än sexualdriften."

Jan Guillou svarar bra för sig – även på andra sätt, tycker jag, med både självkritik och kritik mot drevet – i chatten med Expressens läsare, och det tycker även Thomas Mattsson. Oj, tusen frågor på två timmar!

("Hur vet han det där med sexualdriften?" kan jag inte låta bli att undra, men det hör kanske inte hit...)

Se'n ska det bli intressant att se om även andra som utsätts för så kallade drev på grund av något avslöjande i Expressen kommer att "ges chansen att fortlöpande kommentera /Expressens/ publiceringar" och då – om de då önskar, får "recensera Expressen och andra medier".

/Gunilla

Monica Antonsson intervjuade Svein Tryti först

Eftersom IB-affären varit på tapeten under hösten – alltsedan Jan Guillous memoarbok "Ordens makt och vanmakt" kom ut och överlag fick tämligen okritiska recensioner – har jag på sistone tipsat såväl Studio Ett-redaktionen på Sveriges Radio (9 september) som Godmorgon världen (24 september) och Expressen (i lördags) om att de borde intervjua norrmannen Svein Tryti i Vallentuna. Samt lagt ut tipset till alla på Twitter.

Så vitt jag vet har ingen nappat på mina tips. Men nu har han åtmistone dykt upp i Svenska Dagbladet, apropå vem som var den ursprungliga källan till uppslaget. Inte Bengt Erlandsson, som Jan Guillou tydligen själv skriver i sina memoarer (och som jag mest kände till som Läsarnas ombudsman i tidningen en gång)!

Tänk att man kan ha så olika minnesbilder. Detta är mycket intressant för alla som är det minsta intresserade av psykologi och/eller journalistikhistoria.

Den som intervjuade Svein Tryti om hur han tipsade FiB/Kulturfront om IB-affären så att jag fick kännedom om hans namn var dock Monica Antonsson.

Ända sedan jag läste hennes text från 1998/2005 har det förvånat mig att ingen plockat upp den. Jag har inte fått någon som helst respons på mina små tips (som jag skickat till redaktionerna med Monicas goda minne), vilket verkligen förvånar mig. Monica har själv tipsat Expressen. Men nu kanske någon gör en ny intervju med Tryti (jag antar att han figurerat tidigare i medierna; IB-affären har ju utretts framlänges och baklänges).

Det vore på tiden, för IB-affärens tillkomst och omständigheter är uppenbarligen fortfarande mycket kontroversiell och omstridd. Som ni kan läsa i SvD-texten anser Svein Tryti att IB-avslöjandet mest var Peter Bratts förtjänst. Så här skrev Monica Antonsson:

Svein tog kontakt med tidningen Folket i Bild/Kulturfront (FiB).

– Jag gick upp på redaktionen och berättade min historia för Jan Guillou. Han trodde mig inte. Han sa åt mig att gå hem och läsa Kriminaljournalen.

En annan medarbetare på FiB ville veta mer så Svein skaffade fram namn och adresser till ansvariga för registreringen av så kallade vänsterelement.

– Jag fick löfte om att källan skulle hållas hemlig men Jan Guillou skrev att källan var en nära släkting till en av IB:s chefer. Det resulterade i att min väninna utsattes för långa, pressande förhör och blev psykiskt knäckt.

På Newsmill har de börjat vinjettera artiklarna med "Gåtan Guillou", vilket det verkligen är – och så kallar de det förstås för "Guillou-gate". IB-medarbetaren Svante Winquist skriver där om att tolkningsmonopolet kring IB-affären nu brutits:

"IB-affären är Sveriges i särklass segaste skandal som återkommer i media med ungefär med samma frekvens som influensaepidemier. Agendan har inte sällan satts av journalister som haft ideologisk och bekantskapsmässig anknytning till Jan Guillou.
– – –
Hur har Jan Guillou kunnat med att ta åt sig äran för IB-affären i media på det sätt som skett under 36 år, utan kritiskt granskning från sina kollegors sida? Hur kan han kasta ur sig homofoba öknamn till en journalistkollega utan att bli "stenad" av kåren i övrigt? Han borde åtminstone ha blivit utesluten ur Journalistförbundet! Var den tidigare ordföranden i Publicistklubben en makthavare med särskilda privilegier innan Expressen gjorde sin journalistiska plikt?"

Visst är det så att Guillou varit "untouchable". Det märktes inte minst på Publicistklubbens Gömda-debatt i januari. Nästan ingen – utom Monica Antonsson förstås, och en närvarande icke-journalist vid namn Karin – polemiserade mot hans besynnerliga monolog om varför han inte läst Gömda, och varför "sanning" är ett problematiskt begrepp.

Klart att "sanning" är det, om man är mytoman.

Läs gärna det blogginlägg jag skrev i början av september, apropå hur recensenterna av Jan Guillous yrkesmemoarer missade att diskutera hans förhållande till minne, sanningsenlighet och källor.

Uppdatering: Nu har svd.se lagt upp den Brännpunkts-artikel som nyhetsartikeln jag länkar till ovan hämtat informationen om Svein Tryti från: "Norsk student var den verkliga IB-källan" av Lars-Olof Lampers, sekreterare i Säkerhetstjänstkommissionen.

Ett förtydligande: Trytis tips var alltså en (1) ingång, som parades med annan information från Bratts "deep throat"-källa Håkan Isacson (som han träffade på Prinsen).

En rättelse: Jag skrev igår att Guillou nog inte var frilansjournalist när KBG-kontakterna inleddes, utan jobbade på FiB Aktuellts redaktion. Men enligt en av intervjuerna han gett hade han precis fått sparken därifrån, så då var han väl frilansjournalist. Kronologin är inte helt klar.

Monica Antonsson skriver idag om Jan Guillou och Svein Tryti [länken här var tidigare fel, nu korrigerad]

/Gunilla Kinn

"Gruppsex i Bollmora" och andra Lemberg-stories

Expressen har lagt ut Arne Lembergs redogörelse på webben: fyra maskinskrivna sidor. Otrolig läsning, mest av allt för tidsandans skull – och det finns en del uppgifter där som åtminstone jag inte sett komma fram i någon av alla KGB-relaterade artiklar tidigare (och de har ju blivit rätt många).

Exempelvis att Guillou gav sina sovjetiska kontakter ett reportage om CIA-samarbetande studenter i Stockholm. Det var visserligen redan skrivet och publicerat/offentligt material, i Fibban, men i alla fall. Det är inte samma sak ämnesmässigt som den text om Nordiska rådet respektive om centerungdomarna/Vietnamn, som Guillou talat om (och som ju också skulle bygga på offentligt material). Visar ju vilken typ av politik de lär ha diskuterat på sina ölmöten, han och "ryssen", som Lemberg skriver om.

Det står också om ett avancerat upplägg för att stjäla en telefonbok på amerikanska ambassaden (vilket nog nämnts i förbifarten i helgen). Tydligen ett beställningsjobb – och något den anti-amerikanske Guillou alltså ansåg låg inom gränsen för vad som var OK att göra, trots att han inte skulle begå några brott! Det är anmärkningsvärt.

Vidare framgår att det skett två (2) betalningar, 800:– + 600:–.

Dessutom var Guillous syfte enligt Lemberg inte primärt att bli invigd i KGB:s verksamhet i Sverige, så att han skulle få träffa "de riktiga" svenska KGB-agenterna och avslöja dem, som han själv sagt – utan att göra en reportageresa i Ryssland (av någon anledning talas i brevet inte om "Sovjetunionen"). Det är heller inte vad som kommit fram hittills; Expressen har väl vinklat storyn på andra grejer.

I grunden ruckas dock inte bilden av "den äventyrslystne och scoopsugne Jan Guillou med dåligt omdöme" av Lembergs promemoria.

Jo, att Guillou var frilansjournalist vid den här tiden – som han sagt och som jag därför trott – verkar inte stämma. Han var verkligen en del av FiB/Aktuellts redaktion.
Därför faller det som jag skrev här och här, att man inte kan säga att han "borde" ha underrättat sin chef – jag trodde att han inte hade någon!

Uppdatering: Resumé gör ett miniscoop av rang när tidningen avslöjar att Expressen försökte värva Jan Guillou som medarbetare helt nyligen. Man kan bara spekulera i hur det hänger samman med publiceringen av KGB-nyheten, och nog låter det otroligt att det skulle ha blivit samma stora pådrag – "ingen skillnad", säger Thomas Mattsson – om Guillou tackat ja.

Men i vilket fall som helst: det är intressant att Mattsson trodde att han skulle lyckas. Det är ju en gammal branschsanning, vad jag förstår, att Guillou har en gammal princip om att aldrig någonsin skriva i Expressen.
Jag vet inte om det beror på att tidningen ägs av Bonniers; har dock för mig att det beror på att han en gång i tiden nekades publicering eller medarbetarskap i tidningen.
Ni som läst "Ordens makt och vanmakt" vet kanske mer?

/Gunilla

Knepigt med tempus

Jag hade lovat mig själv att inte skriva mer om Jan Guillou – inte idag, åtminstone. Men för fullständighetens skull bör jag nog nämna att KGB-uppslaget tydligen visst nämns i Ordens makt och vanmakt. På sidan 306 återges i alla fall följande konversation mellan Jan Guillou och SvD-reportern Omar Magnergård, enligt kommentarer i detta blogginlägg (min fetstilning):

”– Ni på FiB har redan gjort århundradets avslöjande om IB. Och nu klappar ni till CIA. Det är visserligen bara att gratulera. Men. Har det inte fallit er in att det finns en ännu större spionorganisation i Sverige? När tänker ni ge er på den?
Han [Magnergård /GK] syftade alltså på KGB. Och han hade alldeles rätt, det hade varit större men också svårare. Och i det läget var jag någon sekund från att säga för mycket. Jag arbetade nämligen sedan mycket länge med ett sådant uppslag, jag var rätt optimistisk om möjligheterna.
Men liksom tillfälligheterna gick vår väg när det gällde CIA ... gick tillfälligheterna helt fel när det gällde KGB. En man blev sjuk, en annan bytte tillfälligt jobb och en KGB-officer blev hemkallad och inget mer finns att säga."

Så Guillou har, i motsats till vad som framförts i helgens debatter, visst berört detta med KGB i sina memoarer – även om synnerligen knapphändigt, och även om han inte direkt skrivit ut att han spelade under täcket med dem och tog emot betalning för detta.

Däremot blir det förstås lite konstig tempusanvändning, med tanke på att detta replikskifte torde ha utväxlats 1975 eller så (som kommentatorn Kerstin påpekar, se länken ovan). Det låter ju som om han ännu då såväl arbetade med uppslaget som var optimistisk om detsamma. Som han beskrivit det hela i helgen gav han ju upp optimismen många år tidigare.

Antingen finns en hund begraven här, eller så – troligare – handlar det om dåligt tempusbruk.

/Gunilla

Uppdatering (29/10): Jag har ju inte tillgång till boken, utan citerade ovanstående från nätet. Det parti som är markerat med ... ovan finns med här, i Guillous egen text:

"Men liksom tillfälligheterna gick vår väg när det gällde CIA, ett jättescoop utan någon särskild ansträngning från min sida, gick tillfälligheterna helt fel när det gällde KGB. En man blev sjuk, en annan bytte oväntat jobb och en KGB-officer blev hemkallad och inget mer finns att säga.”

Svårt att begripa varför det hade strukits, det är ju en kul formulering som jag gärna vill ha med här.
(Tyvärr stavar Guillou (?) genomgående fel. SvD-reportern som var med på 1970-talets presskonferens heter Omar Magnergård, inte Magnegård.)

KGB-pengarna motsvarar ≈6 500:–

Dagens sanning från Malte Persson:

"Alla frilansjournalister skulle behöva en utländsk underrättelsetjänst som betalade deras krognotor."

Så sant som det är twittrat!

Det är lite oklart hur mycket pengar KGB egentligen betalade Jan Guillou, men själv har han uppgett att det var 800:– vid två tillfällen, och att han delade dem med sin bästis Arne Lemberg (sannolikt på krogen?!).

Nu har jag kollat upp hur mycket pengar det egentligen var, och några jättesummor är det inte frågan om. Om vi säger att pengarna utbetalades 1967 så motsvarar det, i dagens penningvärde, "bara" 6 500:– (vilket faktiskt råkar stämma ganska bra med vad en dags rekommenderat frilansarvode är). Hela uträkningen nedan.

Det har sagts i debatten att andra, mindre kända, journalister förmodligen också stod på KGB:s arvodeslista. Vore kul att veta vilka.... I KGB:s arkiv finns förmodligen ett kuvert med texten "Sjvedskie zjurnalisty" på. Vi får se vem som hittar det först!

/Gunilla

Kamrat Guillou III

SvD i augusti, intervju med Jan Guillou om varför han skrev Ordens makt och vanmakt:

"Men också för att jag vill ge en annan bild av de där åren än mina jämnåriga som omvänt sig och nu berättar hur fåniga alla jävlar, inklusive de själva, en gång var men att de nu, tack och lov, blivit så kloka. Vi var inte fåniga! Vi var seriösa och hade utomordentligt rätt!"

På slutet av 60-talet var Guillou alltså inte bara ung och naiv, utan även seriös och inte fånig.

(Men som jag skrivit tycker jag att hans förklaringar om att han med sina KGB-kontakter var ute efter spänning och scoop är helt trovärdiga.)

Jan Helin kommenterar här, citat:

"Journalisthistorien är full av äregiriga 22-åringar som gjort tveksamma grejer för att få scoop. Då och då driver denna äregirighet till stordåd, som senare skulle bli fallet med Guillou. Mina skäl till denna uppfattning är två:

1. Expressens avslöjande är spännande på så sätt att Guillou bekräftar kontakt med KGB, men det är i övrigt så tunt i sakinnehållet att det knappast kan handla om vad som kan kallas en spion. Förklaringen om att detta snarare handlar om en ung reporter med glimrande ögon som får en inblick i det kalla krigets hetaste del är, mot bakgrund av vad som hittills är känt, faktiskt mer sannolikt. Naivt? Aningslöst? Utan tvekan. En iskall spion? Knappast."

Ulf Bjereld kommenterar också här, med intressant källkritik av Gunnar Ekberg.

/Gunilla

Expressens grävgrupp avundsjuka? Skulle inte tro det

Twittrade ovanstående i natt; här kommer bloggvarianten.

När Monica Antonsson i fjol avslöjade Gömda/Mia var det rätt många som påstod eller insinuerade att hon drevs av avundsjuka mot Liza Marklund. Givetvis var Marklund själv en av dessa.

En variant var att Antonsson mest var ute efter att tjäna pengar på Marklund.

Även om det diskuterats flitigt hur "stort" Expressens avslöjande egentligen är idag, och vad Guillous KGB-kontakter egentligen innebar, har jag ännu inte sett någon som påstått att Christian Holmén, Micke Ölander och de andra i Expressens grävgrupp måste ha drivits av avundsjuka och girighet.

Inte ens Guillou själv.

Olika falla ödets lotter.

/Gunilla Kinn

Kamrat Guillou II

Några frågor från Jonas (F?), plockade från kommentarfältet till föregående inlägg!

Gunilla

"Tjekan och dess efterföljare KGB lät systematiskt mörda, kremera eller bara massbegrava åtminstone hundratusentals, troligare miljontals oskyldiga ryssar, efter påbjudna kvoter, våldsamma fylleorgier och nackskott.

Hur många besökare på bloggen tror att Jan Guillou skulle kunna:
1) bevara någon som helst trovärdighet i sin övriga journalistiska gärning.
2) få sina mer opolitiska skönlitterära alster sålda i boklådor/klubbar/nätbokhandlar över hela landet.
3) hyra stor och central plats för det av honom delägda förlaget på landets största bokmässa.

... om det visat sig att han under fem år träffat och tagit emot kontant ersättning av Gestapo?

Någon?

Kamrat Guillou

Har jag läst Expressen-artiklarna om Jan Guillou som KGB-agent? You bet!

Eller rättare sagt, än så länge har jag bara läst några stycken. Men det verkar vara ett klockrent scoop, stiligt av Christian Holmén, Micke Ölander, Tommy Schönstedt & Co i Expressens grävgrupp! Svårt att tro att Aftonbladet hade kunnat avslöja detta...

Läs Thomas Mattssons intressanta presentation av jobbet och dess historiska kontext på hans blogg. Citat (med min markering):

Guillou var i bästa fall en ambitiös skribent som ville göra scoop av en KGB-infiltration, i sämsta fall var han något värre – men i så fall heller inte ensam. Inte minst bland journalister och författare finns det många exempel på framstående namn som i sin ungdom samarbetat med organisationer och regimer som vi idag fördömer.
Hur det förhåller sig med Guillou vet bara han själv, men att han nyligen publicerat sina memoarer utan att nämna KGB-samarbetet är förstås en försvårande omständighet i ögonen hos de kritiker som nu kommer att se honom som lögnare eller till och med landsförrädare.
(– – –)
Guillou är inte dömd för spioneri för KGB-samarbetet, men han är dömd sina IB-avslöjanden där han röjde svenska militära hemliga verksamheter. Dessa avslöjanden har han i decennier, med rätta, hyllats för.
Men det avslöjande som Micke Ölander och Mikael Hylin gör i Expressen i dag gör att Guillous motiv till IB-skandalen kommer att ifrågasättas.
Det förändrar därmed historieskrivningen inte bara om IB utan också om den moderna svenska journalistiken, om de undersökande reportagen som blottlade åsiktsregistrering av tusentals svenska medborgare.

Det känns skönt att ha förlorat tron på Jan Guillou-myten redan i vintras. Som ni vet har jag bloggat mycket om detta, senast här. Nu blir fallet inte så stort.

Uppdatering: Vad jag menar med ovanstående är förstås att för mig föll Jan Guillou – tyvärr – med sin monolog under Publicistklubbens diskussion om Gömda-skandalen.

För SvD kommenterar han sitt samröre med KGB:

– Jag är mycket klokare vid 65 års ålder än 22. I dag skulle jag inte leka med elden på samma lättvindiga sätt. En IB-affär och tio spionromaner senare vet jag betydligt mer om den här verksamheten än jag gjorde då.

Varför nämner du ingenting av detta i dina nyligen utkomna memoarer?

– Jag tycker att det är en sidohstoria som inte ledde till någonting. Den största svårigheten var att inte skriva en bok på 1 000 sidor. Det här var en återvändsgränd. Och jag tänkte att det skulle leda till tio sidor i Expressen där de kallar mig KGB-agent.

SvD:s säkerhetspolitiske reporter Michael Holmström kommenterar.

Ulf Bjerelds kommentar, att Guillou är trovärdig när han säger att han var ute efter både kickar och journalistisk/politisk information, låter rimlig.

/Gunilla

Fyra minuter rekommenderad lyssning

NEW YORK En riktig radioklassiker från 1997 hittar ni här!

Jag hittade den via Hako Otako/Flashback. Obetalbara uttalanden i en synnerligen infekterad diskussion om "mediemissbrukare", och huruvida det är snaskig boklansering eller ett politiskt ställningstagande att träda fram i medierna som homosexuell. Allt mellan Mats Gellerfelt, Jan Guillou och Louise Boije af Gennäs, apropå den sistnämndas bok "Stjärnor utan svindel". Fullt av härskartekniska grepp från gissavilka. Några citat:

"Du har övergått från att suga till att slicka, vad fan är det för nånting?"
(Gellerfelt till Boije af Gennäs)

"Arbetarkvinnor i Bandhagen är fan inte lesbiska, alltså. Och är de det meddelar de inte Aftonbladet och Expressen."
(dito)

" ...sade lilla Louise Boije af Gennäs, som gör kändisporträtt i sina böcker för att få mer publicitet. Sexistiska, manshatiska parodier, för att skapa ännu mer publicitet."
(Guillou till Boije af Gennäs)

"Jan, du är en underbar karaktär, du inbjuder till att man vill lägga in dig i en roman, för du är ett så'nt fenomen."
(Boije af Gennäs till Guillou)

Rekommenderas varmt!

/Gunilla

Det sjunkande medieskeppet – nu som revy

NEW YORK "Körledare" (redaktör), "professionell korist" (avlönad reporter eller annan slags journalist), "amatörsångare" (bloggare) eller PR-konsult (PR-konsult) – det är frågan vad man ska bli när man blir stor.
Olle Lidbom skriver på Newsmill om hur journalisterna riskerar att hamna på samma yrkeskyrkogård som repslagarna och luntmakarna (med Gömda/Liza Marklund som exempel på maktmissbruk och varför medieföraktet ökat).

"Läsarna tycks inte längre vara i stort behov av dyrbar, professionell journalistik. Åtminsone inte i de mängder som tidigare. Istället blir det en allt mindre skara finsmakare som konsumerar sig åt den klassiska, goda journalistiken. De har stora krav, petiga behov och stor betalvilja – men de är för få och därmed i förlängningen en orsak till att Guardian säger upp sina 250 journalister."

Apropå journalister som abdikerat från sin yrkesroll – vilket läsare av denna blogg vet att jag menar att Liza Marklund och Jan Guillou gjorde för flera år sedan; obegripligt att de har mage att fortfarande stoltsera med termen – så...

... trodde jag att det var ett försenat aprilskämt när jag läste Jane Magnussons recension i DN av "Nyhetsankorna".

"De sjunger, kryper omkring och gör sketcher i ungefär två timmar med paus. (– – –)Hur TV 4:s profiler tror att de kan ha någon som helst trovärdighet efter denna katastrofshow är för mig obegripligt."

Vad sjutton håller TV4-folket på med? Säg att denna brunchshow inte existerar, utan att det bara är Magnusson som vill se om jag skulle gå på skämtet!

Men ack, nej, det hela presenteras så här på Berns hemsida:

"Sveriges mest kända TV-journalister roar publiken på Berns salonger i höst. Till detta nöje serveras även Berns lyxiga asiatiska brunch följt av den berömda efterrättsbuffén.
Showen är en uppsluppen revy där de i vanliga fall så allvarliga och seriösa journalisterna visar helt oanade sidor. De kastar sig respektlöst över det aktuella nyhetsläget och samhällsdebatten. Dessutom driver de hejdlöst med sig själva, sina kolleger och konkurrenter i TV-branschen."

På bilden ovan ser ni i alla fall fem som tydligen redan valt att istället för journalister vara uppsluppna, respektlösa och hejdlösa revyartister. OK, Lena Smedsaas är förlåten vad som låter som rena pinsamheterna, hon har ju redan lämnat den sjunkande skutan.

Ska bli intressant att se om det alls finns någon journalistkår kvar nästa gång jag är hemma i Stockholm (om två månader).

Förresten, jag medger att jag gärna skulle vilja se "Nyhetsankorna", inte bara för den lyxiga asiatiska brunchens och den berömda efterrättsbufféns skull. Att döma av Jane Magnussons recension verkar det ju inte vara någon anka alls, denna gång – utan en riktig kalkonklassiker.

/Gunilla

"...på så vis kan medierna motivera sin makt..."

NEW YORK Hur var det nu Jan Guillou skrev i Aftonbladet i vintras, om att kontrollera fakta i *riktiga medier*? Jo så här skrev han:

Det finns ett enkelt skäl till att ni inte kan läsa sådan skit i Aftonbladet som dominerar nätvärlden. I en tidning håller man sig med vissa gammalmodiga principer, som att kontrollera fakta och hålla inne med förtal.

Bara på så vis kan medierna motivera sin makt och sitt ­ansvar för att vara den fjärde statsmakt som ständigt ska kontrollera de andra statsmakterna, den lagstiftande, den verkställande och den dömande.

(– – –)

Babbla på bäst ni vill där ute. I Aftonbladet och andra riktiga medier lyfter vi ändå bara in sådant som håller inför våra normala rutiner. Tro inget annat. Men tipsa oss gärna.

Den kolumnen måtte vara en kvarnsten om halsen för tidningens alla medarbetare, för att kontrollera fakta hinns förstås inte alltid riktigt med.

Jag ska passa på att *tipsa* Jan Guillou&Co om en artikel där rutinerna brustit. I denna text uppstod en rad smärre faktafel på tämligen begränsad yta:



• Ove Bring är professor i folkrätt, inte straffrätt. (Det är för övrigt väldigt konstigt att han idag figurerat i olika medier och talat om guvernörer! Guvernörer har ingenting med Oussama Kassir attt göra. Vad tänkte du på, professor Bring?)

• Hon heter Annika Östberg eller snarare Annika Deasy (jag brukar skriva Annika Östberg Deasy), inte Annika Östlund.

• Annika Östberg Deasy var inte "livstidsfånge". Hennes dom var "25 years to life", det vill säga minimum 25 år.
Det är riktigt att hon hade kunnat få sitta på livstid. Men det är olyckligt att kalla henne livstidsfånge i detta sammanhang, det vill säga i en artikel om Oussama Kassir som verkligen har fått en livstidsdom ("life with no parole").

• Meningen "hon dömdes inte till att själv ha hållit pistolen vid mordet" är väldigt konstigt formulerad språkligt. Fakta är att Annika Östberg Deady dömdes för mord av första graden; rättare sagt så ingick hon en så kallad plea bargain om detta.

• "Sverige", det vill säga den svenska regeringen, åberopade förvisso humanitära skäl, men med hänvisning till andra saker än att hon "inte skulle ha dömts till att själv ha hållit i pistolen". Det är möjligt att det var skuldfrågan som engagerade människor och på så vis påverkade opinionen som fick flera regeringar att agera, men regeringens argument var att det finns en internationell överenskommelse om överförande som borde kunna följas, att strafftiden varit så lång redan, samt att en återanpassning till samhället skulle underlättas i Sverige där Annikas mor finns. Regeringen var knappast inne och petade i vem som hade hållit i pistolen.

• Det näst sista stycket ("Skulle det komma till en diskussion...") är språkligt så illa skrivet att jag inte ens ids kommentera det. Det ser mer ut som intervjuanteckningar.

/Gunilla Kinn

Bloggen: nu med efternamn överallt

NEW YORK Den här bloggens syfte har hela tiden varit främst att kommunicera med vänner och bekanta. Eller var åtminstone det från början, för fyra och ett halvt år och tusentals inlägg sedan.
Tanken var att kanske ha en parallell blogg med en mer offentlig persona – men det är inte så lätt att hålla liv i dubbelbloggande (och kanske borde det isåfall ske på engelska respektive svenska). Jag står förstås för det jag skriver, men jag ville helt enkelt ha möjligheten att i all enkelhet kommentera på andra bloggar som "Gunilla" (tidigare "Gunilla K"), utan att nödvändigt gödsla med min byline precis överallt.

Jag har naivt tänkt att den som för något särskilt sammanhang utanför bloggvärlden behöver ta reda på mitt efternamn mycket enkelt kan göra det på massor av olika vis, och det finns knappast en enda regelbunden läsare av denna blogg som inte begripit vad jag heter.

Men eftersom det i mitt tycke ser helt oseriöst ut när somliga *riktiga medier* och *riktiga journalister*, som Jan Guillou skulle uttrycka det, bara citerar mig som "Gunilla", i en debatt-kontext – där läsarna förstås inte har en aning om vem jag är, och tydligen även i tryck i papperstidningen! – så har jag nu lagt till även mitt stiliga efternamn på flera ställen i bloggen.

Förhoppningsvis bidrar det till en mindre slapp, mindre intimiserande och mer tydlig citatteknik i boulevardpressen... ;-)

Vore jag digital debattredaktör på Sveriges största dagstidning skulle jag förstås definitivt figurera med både för- och efternamn i alla offentliga sammanhang..! Men "Anna" vill väl bli kompis med läsarna.

Kanske förverkligar jag en vacker dag den ursprungliga ambitionen – att ha en "offentlig blogg", med debattinlägg och tyckanden, och en mer privat.
Det är sannerligen inte alltid så kul att lösryckta idéer jag slängt ur mig här i all hast plockas upp på andra ställen, där jag kanske hellre hade velat bidra med någon mer genomtänkt och genomarbetad formulering – men jag inser att det är något man får leva med.

Då också med mitt efternamn, numera, vilket möjligen kan bidra till att jag kläcker ur mig färre förhastade tankar, vilket nog bara är bra.

Uppdatering (med anledning av Leroys fråga i kommentarfältet): Jag har ännu inte hittat det färska exemplet på hur jag blev citerad med enbart "Gunilla", men det handlade om Namibia och kanske letar jag fram det – såg det på Aftonbladets hemsida häromdagen.

Fast det finns ett annat och kanske bättre exempel från i vintras. Här kan ni läsa hur jag dels blev refererad som blott "Gunilla", dels blev helt felaktigt refererad av "dem i media", d v s av Aftonbladets googlare/knuffare: http://gunillasdagbok.blogspot.com/2009/02/jag-ar-felrefererad-i-aftonbladet.html

/Gunilla Kinn

P S (lite senare) Leroy, jag hittar ingen länk. Tror inte det ligger kvar på nätet. Men det jag syftar på var att jag nämndes med enbart förnamn, ej bloggnamn, i den lilla ruta på sajten som idag ser ut så här:

Och i debattredaktörens blogg skriver hon ju att det de citerar hamnat i papperstidningen också. De brukar väl aldrig citera folk med enbart förnamn där – annat än barn, möjligen. Fast kanske stod bloggens namn där... Det kan jag ju inte säga något om.

Det är förstås inte så konstigt att bloggens titel används, när någon länkat hit, även om jag själv tänkt på det mer som en förklaring av vad jag bloggar om/hur/genren, än liksom ett namn på/varumärke för hela klabbet. Varumärket är ju jag...

Så i förebyggande syfte och för att vara tydlig anger jag alltså mitt efternamn oftare i fortsättningen.