Ur arkivet

Här är en text jag skrev till tidningen Civilekonomen i vintras.

/Gunilla


Man skulle nog ha vistats på Manhattan i slutet av 70-talet. Så tänkte jag när jag såg “NY77 – the Coolest Year in Hell” i fjol (trailer här). Det är en underbar dokumentärfilm – full av New York-romantik – som med 30 års perspektiv skildrar hur discovågen, punkkulturen och hip hop-scenen exploderade samtidigt, i ett politiskt spänt klimat i en kaotisk metropol på randen till bankrutt.
Förvisso fungerade varken sophämtning eller skolsystem, och droger och kriminalitet lamslog delar av staden – men kultur- och nattliv har nog aldrig varit så kreativt och utlevande någonstans som i New York 1977.
Jag inser att jag knappast skulle ha varit en av dem som faktiskt hängde med Africa Bambaataa i södra Bronx eller deltog i dekadenta drog- och sexorgier på nattklubbarna – eller ens ha försökt komma in på mytomspunna Studio 54. Men åtminstone så här i efterhand framstår epoken som så kul, galen och spännande att jag bara kan beklaga att jag liksom missade den.
Sedan dess har New York genomgått många faser. Hiv och aids satte ju i mitten av 80-talet stopp för det allra mest utsvävande nattlivet; men staden fick åtminstone under samma tid bättre ordning på budgetar och brottslighet. Manhattan har blivit mindre bohemiskt och mer tråkigt sedan det var “helvetets coolaste”, men också tryggare och förvisso tillräckligt spännande för de flesta av oss.
Kanske är det dags för en ny, kreativ period nu, mitt inne i ännu en djup lågkonjunktur. Den Wall Street-kultur som rått det senaste decenniet har släppt sitt grepp. Folket från finans- och fastighetsbranschen, som, i kraft av sina höga löner och bonusar, tog över det nattliga leverne som en gång dominerades av New Yorks bohemer och exhibitionister finns kvar – men de sätter inte längre agendan. De ohemula priser som VIP-klubbarna tagit för “bottle service” – exklusiv servering till kändissvansen – är ur tiden. De senaste 18 månaderna har barer och restauranger erbjudit inte bara gamla vanliga “happy hours” – utan även “stimulanspaket” och “recessionspriser”, för att få folk att gå ut.
Och sedan Lehman Brothers fall utlöste ett finansiellt moras har det faktiskt varit relativt fullt på sta’ns krogar. Det ligger helt enkelt inte i New York-bornas natur att sitta hemma och sörja de dåliga tiderna. Men det kändes som “kejsarens nya kläder à la 2005”, när jag nyligen råkade hamna vid ett drinkbord på Hudson Terrace i Hell’s Kitchen – en klubb som tar uppåt 1 000 dollar för att duka upp en vodkaflaska med några sorters juice.
Så helt borta är inte excesserna. Men precis som på spritförbudets 1920-tal har det nyligen dykt upp några “speak-easies”, det vill säga barer som låtsas vara gamla lönnkrogar, på sta’n – exempelvis “67 Orange Street” på min gata hemma i Harlem (8:e avenyn).
Och jag funderar på att väcka liv i en annan gammal Harlemtradition från depressionens 30-tal, nämligen “rent parties”, hemma hos mig. Sådana hyreskalas går ut på att man bjuder in musiker som spelar hemma i ens lägenhet, samt en massa kompisar och andra gäster som skramlar till både musikarvode och värdinnans hyra som tack för dansunderhållningen.
Det finns en fantastisk filmsnutt som visar hur det kunde gå till, där pianisten Fats Waller sjunger:

They have a new expression along old Harlem Way,
Tells you where the party is ten times more than gay.
(– – –)
Check your weapon at the door, be sure to pay your quarter.
Burn your leather on the floor, grab anybody's daughter.
This roof is rocking, the neighbors are knocking,

Det kunde väl vara något att återuppliva, som alternativ till att träffas på krogen? Åtminstone ser Harlem-partajen under mellankrigstiden väldigt roliga ut på film.


Gunilla Kinn

Uppdaterad Harlem-karta

NEW YORK Jag har uppdaterat min karta i Google Maps, som är gjord med tanke på personer som bor hos mig för att de ska hitta till restauranger, snabbköp, kemtvätt och annat – men den kanske vara till nytta även för andra.

Kartan hittar ni här.

Jag hyr förresten ut min lägenhet i sommar – från den 11 juni och 2–2,5 månader framåt. Den som tar hela, eller större delen av, perioden betalar $2 000/månad. Snabba bud, för jag åker alltså snart (och det är många som anmält intresse för korta delar av sommaren)!
Lämpar sig för 1–2 skötsamma personer som vill bo mitt i Harlem för en kort tid. Nära tunnelbana ABCD som tar en midtown/downtown snabbt och smidigt.


/Gunilla

En bild från mitt arbetsrum

NEW YORK Som en liten omväxling till Haiti-inläggen får ni här en bild av de nyligen omorganiserade bokhyllorna i mitt arbetsrum (jag har en tidskriftshylla också...). Det är detta jag ser ner jag sitter och skriver. Ännu inte helt i perfekt ordning eftersom jag tryckt in en massa prylar och papper som jag inte vet vad jag ska göra av, men dock.

Som synes har jag hakat på trenden med färgsortering, som jag gillar skarpt.

Två hyllplan avviker dock från mönstret. Det är dem jag markerat nedan. De innehåller min Harlem-litteratur, och den ville jag ha samlad (satte först gröna prickar på varje rygg, men var rädd att det inte skulle hjälpa). Så de två planen fick en egen, separat färgsortering.

I nästa inlägg blir det mer Haiti igen... Kanske ska jag berätta mer om livet i Haitis tält. Där pysslar man inte med att sortera böcker efter färg – utan mer med att hålla regnvattnet borta och att försöka sova lite, trots hungern, oron, värmen, fukten, oljuden och trängseln.

/Gunilla