En riktig hemmafru

NEW YORK Denna blogg har varit något av Anna Anka-fri zon, trots att det funnits mycket att tycka och skriva på sistone. Men jag låter Malinka kommentera den så kallade hemmafru-debatten:

"Min mormor var hemmafru på riktigt. Det var på 1940-talet ett sätt att klara sig: morfars inkomster inte tillräckligt stora för att försörja familjen obehindrat, och de inkomster mormor kunde komma upp i som okvalificerad arbetskraft var mycket små. Hon lagade maten från grunden – och då handlar det inte om att göra potatismos på potatis i stället för på pulver, utan om såna matvaror som de flesta idag sällan tänker på som halvfabrikat. Hon syltade och saftade, bakade bröd förstås, gjorde korv och inläggningar.

Och så skötte hon familjens kläder. Sy dem kunde hon inte, men hon lagade och lappade, gned och tvättade, grät när sonen kom hem med hål på knäna för andra gången samma vecka, sydde in och om, lade ner och upp, gömde fransiga fållar. Inte för att göda någon romantisk föreställning om det manuella arbetet, utan för att familjen skulle klara sig. Morfar hade det tunga ansvaret att dra in pengarna, mormor hade det lika tunga att se till att de räckte."

Off topic: Malinkas farfarsfar var bror till min farmor. Jag hittade en aning oväntat hennes cyberspace-persona här och här häromveckan.

Ja, mycket kan man säga om Anna Anka – men någon typisk hemmafru är hon knappast. Och i den här takten behöver ju ingen oroa sig över att hon måste bli försörjd av sin man, tvärtom lär hon klara ekonomin utmärkt på egen hand!

/Gunilla


P S Namnet snarare från Armenien än Libanon
En kommentar till: Anna Anka förklarar sitt efternamns ursprung för Harry Amster, men någon av dem verkar ha missförstått var det kommer från.
Det stämmer att hennes mans familj kom till Kanada från Libanon – men namnet är, vilket inte nämns här, ursprungligen Ankanian.
Det visar att svärföräldrarna med 99 % sannolikhet tillhörde den armeniska minoritet som finns och funnits i Beirut (och varav de flesta givetvis kom dit efter Turkiets folkmord i Armenien 1915).
De många armeniska namn som slutar med -ian är patronymikon, liksom -son i svenskan. Det torde alltså betyda ≈ Ankansson. Någon som är mer hemma på armeniska än jag får gärna utveckla eller korrigera!

Från Kinnekulle till Nebraska

NEW YORK En läsarfråga, från detta inlägg:

Gunilla!

Jo, de flesta läsarna av din blogg har nog förstått vad du heter. Men däremot kanske det finns fler än jag som ännu inte blivit riktigt klok på hur efternamnet ska uttalas... :-)

Medborgare X

Jo, det är absolut fler än du som inte blivit kloka på det – massvis av såväl svenskar som amerikaner och människor av andra nationaliteter är totalförvirrade, och det blir fel ofta.

Tyskar är förlåtna om de säger "Kinn" (=haka) med hårt uttal. Amerikanarna är förlåtna, för de har verkligen fullt sjå med underliga efternamn från hela världen att hålla reda på här. Och italienarna är förlåtna, de med – för det ser konstigt ut med ett ord som alls börjar på k- i italienskan, och de har inte samma uttal utan där skulle "Cin" få ett t-förslag.

Men vad gäller svenskarna kan jag inte begripa det. (Möjligen blir folk förvirrade över att vissa som heter till exempel Kristina kallar sig "Kinna" med hårt uttal?)

Namnet följer nämligen vanliga, svenska uttalsregler. K framför i, e, y, ä, ö, ni vet... Mjuka vokaler!

Uttalas alltså som början på Kinnekulle, [orten] Kinna, Kinnevik, kines, kista... Fortsätt med kedja, kyrka, kättare och körsbär så hajar ni.

När jag var sju år hade jag problem med tje- och sje-ljuden och fick gå till talpedagogen i min skola. Då kunde vi alltid ha mitt namn som exempel, så blev det rätt till sist! (Ni anar inte vilka ramsor jag fick traggla – definitivt "Sju sjösjuka sjömän på skeppet Shanghai", och jag fick lägga ändlösa memoryspel med bilder föreställandes såväl sjuksköterskor som kineser.)

Här i USA har jag för övrigt ett helt annat problem med mitt namn. Att namnet börjar med K- och inte med Sh-, som många tror när de ska skriva ner det, är jag van att förklara – och ibland får vi ta uttalet flera gånger, om de är måna om att få till det rätt.

Men jag har upptäckt att många sedan skriver Kimm. Och ibland blir det även Gumilla. Möjligen har jag ett talfel vad gäller m och n, eller så är telefonlinjerna dåliga. Eller så tänker de på det spanska efternamnet Gumilla. Kimm verkar det också finnas många av. Och stavningen måste bli korrekt, exempelvis om de ska skicka mig något elektroniskt.

Så nu försöker jag att alltid bokstavera på ett av mig hemmagjort bokstaveringssystem: Georgia – Utah – Nebraska – Iowa – Louisiana – Louisiana – Alabama; Kansas – Iowa – Nebraska – Nebraska, med extra betoning på alla Nebraska. (Har tyvärr bara varit i två av dessa delstater, gissa vilka.)

Skönt att mitt namn är rätt kort. På svenska brukar det räcka med att jag säger "Kinn som i Kinnevik".

/Gunilla

Humor/historiens ironi: Van Palin

STOCKHOLM Häromveckan stod i tidningarna att Van Halen *rasade* mot att John McCains kampanj använt en av deras låtar, Right Now, olovandes. Undrar vad de ska säga om att Sarah Palin döpt sin yngste son efter gruppen. Han heter Trig Paxson Van Palin. Även om de inte gillar McCains upphovsrättsintrång måste de ju bara uppskatta Palins hommage.

/Gunilla