Spam från helvetet

NEW YORK Alla spam-mail är väl från helvetet? Men det är irriterande att dessa, som synes komma från riktiga personer med vanliga namn, inte ens hamnar i spam-filtret.

/Gunilla

World Food Programme i Haiti

Apropå OmVärldens text som fått en hel del välförtjänt genomslag idag (i Aftonbladet och som första inslag i kvällens Aktuellt), om hur barn flögs från Ghana till Rom för ett PR-jippo.

Här kan ni ser det ser ut i den verkliga verkligheten, när skolbarn får World Food Programmes sojabönsgröt:

Då inte av några presidentfruar, utan av personalen på skolan. Jag tog den här bilden när jag och fotografen Kalle Melander reste i Haiti häromåret, delvis för att kolla in vad World Food Programme gör där.

Ledsen att bilden är tagen med sådant fågelperspektiv, men jag var inte där som fotograf utan reporter och tog bara ett snap shot...

Ett av Kalles foton från samma skolsal (som ligger i Cap Haïtien, staden på Haitis norra kust) var helt fantastiskt och cirka en miljon gånger bättre än mina. På det ber barnen bordsbön, och är som i trans. En väldigt stark bild. Ska se om jag kan hitta den på hans sajt, isåfall länkar jag. (Uppdatering: se nedan.)

Fotot föreställer ett av WFP:s reguljära skolmatsprogram, vars syfte är att barn a) alls ska komma till skolan, det vill säga att föräldrarna ska vilja skicka dit dem och b) bli så mätta att de orkar med dagen.

Detta är vad WFP gör dag ut och dag in runtom i hela världen, vilket de fullkomligt snurrat till genom att plötsligt göra reklam genom ett dyrt jippo med ministerfruar.

Fotona nedan kommer från den konvoj, som Kalle och jag fick följa med i. Det var en av de mest spännande och intressanta resor jag någonsin gjort!

WFP transporterade ris, kex, olja med mera 16 mil från huvudstaden Port-au-Prince till det översvämningsdrabbade Gonaïves, där människor då saknade allt. Sträckan låter inte lång, men tog en hel dag att färdas – på grund av usla vägar, som vållade flera punkteringar på de enorma fordonen och som delvis var översvämmade.

Vi drabbades inte av några överfall, men det är inte ovanligt att dessa konvojer rånas av machete-försedda ligor som kapar riset och säljer det på svarta marknaden. Därför skyddades konvojen av massor av brasilianska FN-soldater från Minustah. Den logistik som krävs för att se till att allt detta funkar är enorm.

Här är en ovanligt bra sträcka av vägen mellan Port au Prince och Gonaïves:

Vi kom fram och var alltså med om Haiti-delen av hela distributionskedjan – alltså först konvojen, sedan när förnödenheterna lastades om från lastbilarna till lagret, sedan när de kördes ut från lagret till ett av alla utlämningsställen i Gonaïves:

Människor köade i timmar för att få sin ranson av ris och olja. Tanken var att skildra rubbet, ända tills maten landade i grytor och på tallrikar – så vi hittade en familj som vi valde att följa till deras hem i slumkvarteren i Gonaïves, och som vi sedan återvänt till en gång. Marie-Jeanne och hennes barn!

Jag blev helt fascinerad av World Food Programmes verksamheter, både katastrofbiståndet till de översvämningsdrabbade och den reguljära skolmatsbespisningen, och ville förstås skriva reportage om detta. Och Kalle Melanders fotografier var verkligen riktigt bra, det hade kunnat bli ett finfint "så funkar det"-bildreportage.

Det var dock tyvärr helt omöjligt att sälja. Vi försökte med flera svenska magasin och dagstidningar, som jag trodde kunde vara intresserade – men ingen ville ha någon dokumentation om hur matdistribution kan fungera i fattiga länder.

Ingen var det minsta intresserad, det vill säga det var inte så att vi (ens) fick skambud som vi tackade nej till. Reportage från Haiti har generellt varit väldigt svåra att sälja, även om vi fått in en del material i bland annat Amnesty Press (om olika val).

Det var lika omöjligt att sälja reportage om vad som hände i sjukhustälten som Läkare utan Gränser satt upp utanför Gonaïves, eller flyktinglägret för hemlösa som Lions satt upp, eller det barnhem som en äldre fransyska drivit där i decennier. Våra reportage var förstås tänkta att handla mer om de människor vi mötte än om de västerländska organisationer som fanns på plats.

Vi fick så småningom in ett par tusenlappar på att sälja ett reportage till Latinamerika-bulletinen om "att leva på marginalen", som handlade om familjen i Gonaïves. Det tänkte åtminstone kostnaden för bilhyra och tolk – men det handlar alltså inte om mat eller World Food Programme, och det gjordes på en senare resa.

World Food Programme har allmänt ett tämligen gott rykte, till skillnad från många andra FN-organ. Det anses vara oförstört av korruption, ha ett gott ledarskap, och jobba effektivt i det tysta.

När jag nu läser att WFP ställt till med ett fånigt och väldigt kostsamt jippo i samband med G20-mötet i Rom inser jag att somliga personer där måste ha oerhört dåligt omdöme.

Men jag tänker också att de måste vara tämligen desperata, för att det är svårt eller omöjligt att få ut information om vad de faktiskt gör på fältet. Desperation föder tydligen dåliga och dyra idéer.

"Fruktansvärt, absurt och vansinnigt", säger till exempel Sidas chef för humanitär verksamhet i Aftonbladet idag.

Redaktionella reportage är så svåra att få ut att många biståndsorganisationer och FN-organ i regel litar till egna filmare och journalister för dokumentation (däremot inte, antar jag, kritik om det finns skäl för sådan, eller information som kan vara politiskt känslig).

Kanske kunde World Food Programme ha använt en promille av de 3,2 miljonerna till att låta en duktig dokumentärfilmare följa med på fältet, istället för det idiotiska evenemanget som nu ger dem rejält dålig badwill. Fast det har de säkert redan gjort flera gånger.

Själv har jag knappt rest i Stora Världen alls på ett par år, i synnerhet inte i utvecklingsländer. Det är för frustrerande att ha aktuellt och spännande stoff till massor av intressanta reportage, och inte få ut några – och för kostsamt att göra den ena reportageresan efter den andra, vars enda resultat blir att jag personligen får intressanta upplevelser och kan skriva ett och annat blogginlägg. Synd, tycker jag, men så ser den krassa verkligheten ut!

Ändå kan jag inte låta bli att klura på att jag gärna skulle vilja resa tillbaka till Gonaïves – för att se hur det gått för Marie-Jeanne och hennes barn, och till skolan i Cap Haïtien...

Uppdatering: Kalles fantastiska foton på barnen som ber bordsbön när de fått sin gröt finns på hans hemsida, i svartvitt! Gå till: http://www.karlmelander.com. Klicka på "Stories". Klicka på "Haiti 2004–2006". Gå till den sjunde bilden genom att klicka på pilen i högerkant. Nu!

/Gunilla

"Marknadens mest innovativa och framgångsrika"

NEW YORK Med tanke på DN:s artikel där Erik Olsson inte ens kan klämma ur sig en vettig kommentar och det jag skrev i föregående inlägg känns bilden ovan och framför allt den självgoda texten som ren parodi. Utom att det inte är det.

/Gunilla Kinn

Blåsta på en halv miljon

Uppdatering: DN tycks ha plockat bort Twingly-länken för detta inlägg manuellt, undrar varför... ;-) Varumärkesvård, antar jag.
Jag kopierar all information om lägenhetsärendet och skriver in det igen i ett nytt inlägg. Som det ser ut nu har DN-texten hundratals kommentarer men bara fyra stycken blogglänkar, och så kan vi ju inte ha det!

/Gunilla


NEW YORK Jag är partisk i detta ärende, bara så ni vet det. Det är mitt näst äldsta kusinbarn Christian och hans familj det handlar om.
Som ni kan läsa i Dagens Nyheter idag har de blivit blåsta på över en halv miljon kronor – av en fullkomligt oseriös lägenhetsförsäljare i jakt på kontanter, och indirekt av en snudd på lika oseriös fastighetsmäklarfirma som inte velat ta ansvar för någonting. Trots att den ansvarige mäklaren kände till en rad avgörande förhållanden om säljarens oseriositet, vilket han inte upplyste köparna om. (De fick till exempel veta att hon var "på utlandsresa", när hon i själva verket satt i fängelse.)

Jag hoppas att Christian lägger ut fler detaljer om allt som hänt. DN:s artikel är helt OK, men alla märkliga turer – som jag läst om i en text han skrivit för alla som undrat vad som egentligen hänt – får förstås inte plats.

Att Erik Olsson och hans sakförare – en juridisk konsult som tydligen även knäcker extra som mäklare, väldigt seriöst... – inte vill kommentera det hela i DN ger inte något särskilt gediget intryck. Man undrar om de inte vill ha några kunder i framtiden.

Uppdatering: Christian och Jenny har en blogg där de berättar mer om vad som hänt. Där förklarar de också varför de inte har någon chans att få tillbaka handpenningen. Se även Jennys privata blogg där det finns flera inlägg om hur lägenhetsaffären påverkat deras liv de senaste månaderna (de lyckas vara tämligen stoiska, måste jag säga!). Det senaste inlägget har rubriken "Det tar aldrig slut".

/Gunilla Kinn

P S Otroligt att DN gör sådana här stort uppslagna jobb som s k telefonare, d v s utan att reportern ens får tid att träffa dem det handlar om.
Men jag borde väl inte vara förvånad... När jag gick på JMK i mitten av 90-talet fick vi ofta höra om hur låsta till redaktionen i Marieberg DN:s reportrar var redan då, och hur mycket av journalistiken som gjordes medelst telefon. (En stor del av journalistutbildningen kretsade för övrigt kring hur det gick till på just DN.)
Här har jag skrivit en del om vikten av att "träffa sina nyheter", ett uttryck jag lärt mig av Nuri Kino.

Lika lön för lika arbete?

NEW YORK Det låter inte riktigt klokt att inte ens vår förment småföretagarvänliga regering inte har ett vettigt system för att ersätta småföretagare för förlorad arbetsinkomst. Jo, jag vet att de förväntar sig att särskilt kvinnliga näringsidkare tar gratisuppdrag som regeringens ambassadörer, så det kanske ligger i linje med det. Isobel Hadley-Kamptz berättar om det pris hon får betala – svett och tårar – för att jobba med informationspolitik i olika sammanhang:

"...sedan blir jag inbjuden till regeringskonferenser där våra frågor ska behandlas och då plötsligt förväntas jag inte bara lägga två-tre dagar plus inläsning utan måste också betala resor och uppehälle själv. Följaktligen av helt privata pengar. Jag vet att vi kämpar mot mångmiljonlobbyister, men måste det bli exakt så uppenbart att politiken bestäms av den som har råd? Det påminner om den regeringsdelegation jag sitter i där systemet med ersättning för förlorad arbetsinkomst inte kan hantera egna företagare och där jag alltså förväntas arbeta i stort sett gratis medan de övriga delegaterna får ersättning för de höga löner de annars skulle ha kvitterat ut på sina vanliga jobb."

Läs hela inlägget: En liten serie om finansiell desperation, del XVV

Ett tips i all välmening till alla regeringsdelegationer, seminariearrangörer, tidningsredaktioner och universitet: anlitar ni frilansar för att hålla föredrag, bidra med expertis, skriva utredningar eller liknande bör ni helt enkelt betala dem gängse arvoden.

Vad frilansskribenter som Isobel bör ha som minimum-arvode, för att det ska motsvara en heltidslön på motsvarande anställning, kan ni läsa på Svenska Journalistförbundets hemsida.

/Gunilla

ComHem-certifikatstrul – supportware efterlyses!

NEW YORK Nu är jag på krigsstigen mot ComHem. Som vanligt, höll jag på att skriva. (Antingen är det ComHem eller Telia som krånglar. Båda lika frustrerande.)

Det är min mammas mailserver som ger ovanstående felmeddelande. Hon ringde igår och var alldeles förtvivlad för att hon inte kunde skicka iväg sina mail. Innan hon hade vågat ringa mig i detta ärende (vi utgår alltid båda från att det är hon som gör fel) hade hon ringt och talat med ComHems kundtjänst, med sedvanlig lång kötid etc där – men personalen hade upplyst henne om att det minsann inte var deras fel.

Igår kunde jag inte lösa mysteriet, eftersom mamma var alldeles för utmattad efter en timmes supportsamtal om hur hon alls skulle koppla upp sig, så att hon bara inte orkade lyssna på hur hon skulle göra en skärmdump av felmeddelandet.

Men idag har min bror skickat ovanstående till mig, och jag inser att det är ett delikat problem som jag själv inte ställts för tidigare. Jag begrep inte hur felet skulle åtgärdas, fick genast dåligt samvete för att jag blivit så otålig över stackars mammas teknikfrustration, och googlade som en galning.

Och vad hittar jag då? Jo, enligt denna färska tråd på Mac World forum så är det ... tadaaaa....ComHem som har bytt ut sina certifikat, givetvis utan att meddela kunderna om vad det innebär. Tydligen inte heller kundtjänstpersonalen!

Åtminstone skriver en användare, som märkligt nog lyckas komma fram på telefon efter blott tre minuter (men det finns andra på forat som vägrar att alls ringa ComHem, efter ackumulerad frustration med företagets kundtjänst):

[ComHem] meddelade mig att nytt certificat är inlagt automatiskt, men man måste radera kontot och återinstallera.
Comhem borde meddela detta, vem kan gissa sig till detta.

Inte helt lätt för en 71-årig lätt teknikstressad dam att lösa, måste jag säga, när inte ens diverse datornördar på sådana fora inte begriper vad det rör sig om. Eller jag, för den delen.

Nå, jag och min bror försökte följa råden som gavs i forumet, nämligen att avinstallera kontot och återinstallera det. Det tar sin tid att göra sådant här på distans, och min bror är inte van vid Mac-kommandon. Mitt tangentbord är amerikanskt och mammas svenskt, så bara att ge råd om vilka tangenter som ska brukas är knepigt.
Men till sist lyckades vi lösa allt! Trodde jag. Men tyvärr blev det samma felmeddelanden som tidigare. Himla irriterande, för det kändes verkligen som att vi gjorde helt rätt.

Jag får ringa och bråka med ComHem imorgon, deras kundtjänst hade precis stängt för dagen när vi drog igång med detta. Jättekul ... NOT.
Särskilt som jag inte vet hur jag ska orka göra om samma distansprogrammering som vi testade idag med mamma senare. Jag har god lust att fakturera ComHem ett saftigt konsultarvode, för alla gånger jag fått hjälpa mamma med installeringar som deras kundtjänst påstår sig inte ha något ansvar för. (Det värsta var nog när det visade sig att flera månaders uppkopplingstrassel för henne berodde på att ComHems kabels kopparpigg dels var sned, dels hängde i uttaget som en lös tand, utan någon bra skruv som fäste den. Som tur är skickade de genast nya grejer när jag ringde och berättade detta – och då kom utrustningen med en rejäl skruv... Tjejen i kundtjänsten antydde att de hade haft "vissa problem" med just det modemet mamma hade, och återigen fick jag dåligt samvete för alla gånger jag gett mamma skulden för att inte kunna koppla upp sig ordentligt).

Nå, över till min fråga till er: Vet någon vad det finns för programvara som gör att jag kan greja med mammas dator på distans?
Sådan används ju av supporttekniker, och häromåret fick jag höra på Apple Store att det var på gång att komma ett sådant på marknaden/för konsumentbruk eller vad det var. Om det existerar vore jag evigt tacksam för hjälp...så att jag kan pyssla med mammas dator direkt med en gång, istället för när jag kommer dit om en månad.
Hennes uppkoppling funkar ju, så jag borde kunna operera mig in i hennes hårddisk och serverkonton härifrån. Jag litar verkligen inte på att kunna få några vettiga råd från ComHem vare sig per mail eller på annat sätt, och räknar med att behöva testa en hel del. Det gör jag hellre själv än att utsätta mamma för att vara mina förlängda armar vid datorn.

Allt det här strulet gör nog dessvärre att jag missar dagens fotbollsturnering. Om jag inte åker till Queens NU, men då hinner jag å andra sidan inte göra en viktig intervju om tortyr.... Stories of my life.

Uppdatering: Jag fick hjälp på fem minuter per mail, av datorveteranen Elina! Chicken of the VNC var programmet jag fick höra om i fjol och efterlyste, och fjärrstyrning kallas funktionen (jag googlade på massor av andra versioner.

Om det kan hjälpa oss denna gång är en annan sak – men garanterat något att installera på mammas dator i sommar så att jag kan hjälpa henne i framtiden, tvärs över Atlanten. Nu fick jag något nytt och riktigt nördigt att leka med, vid sidan av alla andra program jag utforskar för närvarande...!

Uppdatering: MacWorld skrev om fjärrstyrning för några år sedan. Jag ska se om jag hittar något Leopard-anpassat... Allt måste vara idiotsäkert, så att jag kan vara säker på att det funkar om jag ber mamma sitta och ändra på inställningarna för "fjärrinloggning" och "fjärrhantering" i Systeminställningar... Synd att jag inte kom på detta för flera år sedan!

Uppdatering II: Eller om det möjligen är skärmdelning jag ska få till. Vi får se hur det går.

/Gunilla

P S Jag skriver ganska utförligt när jag beskriver mitt teknikstrul. Det är inte så läsarvänligt, kanske, men jag behöver dokumentera för mig själv så att jag kan gå tillbaka och kolla i efterhand!

Jag, enligt Knuff

NEW YORK Inspirerad av Sofia Mirjamsdotter kollade jag in nyckelord på Knuff.se:



Kriminell verksamhet och frustration – hahahaha, det var ju talande för att beskriva moi.

"Frustration" stämmer absolut.
Ett exempel: fyra inkommande fakturor skulle vara betalade den 28 april eller den 5 maj. Eftersom de är på jämnstora belopp hade vilken som helst av dem, en enda, kunnat betala diverse nödvändiga räkningar/hyror/amorteringar med mera som dras med autogiro kring månadsskiftet (resten av pengarna kommer att gå direkt till fogden ;-)). Men nejdå, ingen av de fyra har ännu betalats, trots att jag redan den 28 april tog kontakt med Den stora tidningens ekonomiavdelning för att kolla läget.
Hoppas de skärper till sig och har betalat i morgon. Det tar en hel del tid att gå in och kolla på nätbanken flera gånger om dagen...och att sitta i telefonkö med Sverige och förklara att pengarna nog kommer snart.

Och ingen av dessa fakturor löser problemet med Manhattanhyran. Men det är en annan historia!

Återstår att se hur vi kan använda "kriminell verksamhet" i sammanhanget för att råda bot på sakernas tillstånd... Närå, jag bara skojar. Allt löser sig nog!

/Gunilla

Jag har ingenting med MyLife att göra (jo, lite)!

NEW YORK Idag fick jag ett mail från ingen mindre än Magdalena Ribbing, som artigt (OK, det var överflödigt att nämna) undanbad sig att bli delaktig i ovanstående sociala nätverk – MyLife. Oh, så pinsamt att ha begått ett sådant etikettsbrott! Oh, så irriterande! Jag ville förstås sjunka genom den digitala jorden.

Särskilt som jag givetvis inte försökt lägga till henne på MyLife. Jag är själv absolut inte medlem, och kan inte påminna mig att jag någonsin hört talas om det? Men jag får massvis med inbjudningar till rätt obskyra, sociala nätverk, varav de flesta hamnar i papperskorgen såsom spam.
Kanske har MyLife beslutat sig för att hämnas på mig för att ha blivit klassat som skräp, eller så är det någon spindel som besinningslöst och urskiljningslöst vittjar servrar på mailadresser, eller så är det något annat?

Om det är någon mer än Magdalena Ribbing som fått ett MyLife-mail från mig så beklagar jag! Det kommer inte från mig....



Uppdatering: Jag blev mer och mer irriterad över att minst en MyLife-inbjudning gått ut i mitt namn. Började kolla i mina Internetsökningar, och insåg snabbt att boven i dramat inte var någon anonym MyLife-inbjudan som jag fått mailad till mig, som jag trodde.

Nej, jag blev indragen i MyLifes klister för några dagar sedan, och det var möjligen på eget bevåg. Jag får nog erkänna att jag, trots det ovan sagda, är någon slags medlem.

Så här var det: I fredags försökte jag desperat på tag på telefonnumren till några av de anhöriga till den 1981 i Kalifornien mördade polismannen, till min artikel för Svenska Dagbladet. Jag hade namnen, och sökte febrilt efter ett sätt att få tag på personerna.
Det var inte helt enkelt, och jag lyckades bara hitta numret till en av dem jag sökte. I övriga fall var det oklart om det var rätt personer, och jag hade inte tid att ringa runt och fråga. USA är så stort att även ovanliga namn ger många träffar.

Jag sökte på amerikanska sajten White Pages, som gav alla möjliga träffar; oftast utan telefonnummer. Men ju mer jag klickade mig fram där, desto mer indragen blev jag i diverse tjänster som försökte sälja registerutdrag, brottsregister, adresshistorik och annat. Samt förstås telefonnummer.
Jag klickade runt allt mer desperat i jakt på gratis telefonnummer, och måste ha registrerat mig hos MyLife för att de utlovade kontakt med 700 miljoner människor, möjligen inklusive polisdöttrarna (som jag dock till sist nöjde mig med att citera genom ett protokollutdrag).

Men jag registrerade bara min egen mailadress, verkligen inte någon annans. Och det gav som sagt ingenting. Nedan ser ni tjänsten jag testade för att hitta mina intervjupersoner.

Sedan tänkte jag inte mer på det. Nu känner jag mig lika dum som den där Johan i Marbella Stoner måste ha gjort när han missförstod det där med fildelning och blev lurade av en skum sajt. Kanske inte riktigt lika dum, men i alla fall. Det värsta är att man säkert omöjligen kan ta sig ur det där MyLife.

Kanske någon i den snälla läsekretsen kan förklara hur sådant här uppkommer, och om man kan göra något åt det?
Kanske redaktör Ribbing kan skriva om det, ur ett etikettsperspektiv... Jag har gjort sökningar i min dator, och kan inte finna att hennes adress funnits där tidigare (men jag har möjligen mailat henne någon gång i något ärende, för länge sedan?).

/Gunilla

Mer mailstrul, men snart ska det fungera igen

NEW YORK Trist, men jag måste skriva ännu ett mail om min krånglande e-post och hur dagarna rinner iväg på diverse meningslöst strul med svenska institutioner – i det här fallet ett klantigt Telia.

Ni får tillsvidare använda gunilla.kinn@tt.se, skicka ett Facebookmeddelande eller ringa på mitt 212-nummer om ni vill ha ta på mig den närmaste tiden.

Maillådan till gunilla@kinn.se har nu vittjats av en dam på Telia och har återigen plats – men jag har inte tillgång till mitt lösenord till den förrän tidigast imorgon, onsdag. Jag kan alltså inte kolla dessa mail nu, men de hamnar i alla fall i lådan så adressen kan användas.

Mail som skickats till den vanliga adressen under helgen har nog tyvärr studsat – så vänligen skicka om dem, till någon av adresserna!

Överkurs (inget intressant annat än för mig som behöver skriva av mig/dokumentera för framtida bruk):
Det tog mer än en och en halv timme att försöka reda ut allt strul med Telia. Jag fick sammanlagt sitta i telefonkö drygt en timme, och så kopplades jag om och bort mellan olika personer, så jag fick dra mitt ärende tre gånger.

Jag blev alltmer frustrerad, och det berodde ju inte minst på att jag inte kunnat jobba normalt under två dygn. En väldigt stor del av mitt jobb är ju att ta emot och skicka e-post. Alla telefonköer ackumulerade förstås frustrationen.

Kruxet var tydligen något Teliastrul, som gjorde att jag inte fick något nytt lösenord fastän mitt gamla nollställts när gick in på Mina sidor i fredags kväll. "Vi är medvetna om problemet, det kan uppstå ibland", sade den första av de tre handläggarna.
Den andra handläggaren – nu hade jag av oklar anledning kopplats vidare till Telia Företag, trots att jag är registrerad som privatkund – lovade att försöka fixa lösenorden till mig via fax eller på annat vis. Men den tredje handläggaren, som jag av ännu mer oklar handledning råkade bli omkopplad till sade att hon bara kan skicka de nya lösenorden till Stockholm.

Så nu får jag vänta tills någon kollat posten där.

En av de saker som irriterade mig mest med Telia var att den tredje handläggaren hade en otroligt moraliseranade ton, när hon såg hur många mail som låg på min server.
"Men det ligger mail från i mars här!" sade hon upprört (som om det vore mars 1983 som avsågs).
"Eh, ja, de får ju ligga kvar på servern i 30 dagar?" sade jag – och fick så en mästrande lektion om vikten av att tömma sin maillåda ordentligt. (Det var ju det jag försökte göra, och då började allt strul på Telias sajt.)
Jag betalar för den något dyrade advanced-tjänsten för att mailen ska rymmas, men det räcker tydligen inte. Ändå hade jag enligt henne inte fått några stora bildfiler eller liknande. Det brukar ju annars vara när folk spontant skickar enorma filer och utrymmeskrävande bilagor som de stora problemen börjar.

Tja, long story – detta var tyvärr bara en del av allt Teliastrul. En annan grej är att det bara blir en blank sida när jag försöker logga in på Mina sidor. Men det trodde den tredje handläggaren inte på, för hon kunde komma in med mina lösenord – så jag fick inte ens felanmäla det. Alla ni som förut kommenterat om att jag borde sluta ha Telia och ComHem behöver inte skriva det igen....om ni inte har några nya argument. Som tidigare meddelats ska jag försöka se över hela ISP-paketet med hemsidor och så vidare. När det nu blir av.

/Gunilla

Just nu kan jag inte kolla mina mail

Det där med godzilla@kinn.se funkar tyvärr inte så bra heller just nu. Telia godtar inte något av mina e-postkontons lösenord, och när jag ska skaffa nya hamnar jag bara i en återvändsgränd på Mina sidor.
Så ni får ringa mig om det är nå't, eller skriva här i kommentarfältet, eller maila gunilla.kinn@tt.se tillfälligtvis. Jag ska ringa till Telias kundtjänst om de har öppet under söndagen och be att de skärper sig.

Uppdatering 12 april: Jaha, det var ju kul. Nu har jag ägnat 20 minuter åt att gå vilse i labyrinterna i Telias röststyrda, automatiska kundtjänst. Det verkar dessvärre som att jag inte kan få någon hjälp förrän nästa kontorstid. På tisdag alltså.
Vi får se hur många mail jag förlorar till dess eller hur många mail jag bara inte kommer åt, för att lösenorden inte fungerar. Jag har alltså inte en chans att tömma maillådan där det tycks ligga några alltför stora filer.
Idag går det förresten inte alls att logga in på Mina sidor. Jag får nu bara upp en helt tom sida. Igår var det inga som helst problem att komma åt allt: mailkonton, fakturor, rubbet.

Uppdatering igen: försökte ju i december lösa detta medelst vidarebefordran till mitt gmail-konto, men det borde jag tydligen ha underhållit bättre. Där fanns inga mail alls sedan dess (se bilden).

/Gunilla

Skicka mail till godzilla@kinn.se (gäller just nu)

NEW YORK Isch, mitt Telia-konto krånglar på ett sätt som jag faktiskt inte riktigt begriper, upptäckte jag nyss. Undrade just varför det inte kom några roliga mail...
Tydligen är min låda full, och det brukar jag åtgärda genom att snabbt gå in i Telias webbmail och slänga ut några stora bildfiler som blockerar. Men nu kommer jag inte in där, eftersom sajten påstår att jag har fel lösenord (vilket jag inte håller med om, men det är svårt att mucka om det). Och i mitt vanliga mailprogram kan jag inte sortera mail efter filstorlek, hittar tyvärr inga enorma filer.
När jag försöker beställa ett nytt lösenord på Mina sidor hamnar jag bara i en meningslös återvändsgränd. Grejade med detta i minst en timme, i både Firefox och Safari, och var sedan så utmattad att jag inte orkade ringa och kolla om Telias kundtjänst håller öppet på påskaftonskvällen...
Sorry, just nu fungerar det nog inte. Men godzilla@kinn.se (egentligen den adress jag använder för listor och massutskick) fungerar, så använd gärna den!

Här kommer dagens i-landsproblem nummer 2. Men det är inte bara dagens, utan något som plågat mig en längre tid – så det vore fint om det en gång för alla kunde lösas.
Jag undrar hur man ska radera sina Facebook-meddelanden? Jag får mail varje gång jag fått något slags brev på Facebook. Dessa mail hamnar i en särskild mapp, och titt som tätt flyttar jag dem till papperskorgen. Och så försöker jag radera dem, och de försvinner.
Men genast kommer de tillbaka igen. Som en envis förkylning. Men mer irriterande och långvarig. Kan någon förklara, är det så att meddelandena liksom finns kvar hos Facebook en tid och inte går att radera? Jag har letat runt bland "inställningar" på min Facebooksida en tid och hittar dessvärre inget sätt lösa eländet. Just nu är det 1 033 mail som jag gärna skulle förinta. Tacksam för hjälp från någon som förstår vad jag menar och som har koll på Facebooks subtiliteter.

/Gunilla

Frimärksautomaten som slösade tid

NEW YORK Shoppingbestyren fortsatte i Harlem, närmare bestämt i en av områdets många one dollar-stores.
Jag trodde i min enfald att allt som inte var prismärkt med något annat kostar en dollar, men så var det förstås inte. Prisglidning finns även i one dollar-stores, insåg jag; de prylar jag köpte kostade $1.49 och $1.99 eller vad det nu var. Go figure!

Maskeringstejp, 50 vita kuvert, svart och brunt skoputs i resestorlek och en stilig stjärnbanérssnurra, blev det.
Rätt många av de varor som finns i de här butikerna är verkligen absurda. Det var flera saker jag ville köpa bara för att fotografera och visa er, typ karamellfärgade popcorn och marshmallow peeps/sugar cookies som såg ut som en slags bleka pepparskaksgubbar. För att inte tala om alla märkliga verktyg, hushållsredskap, prydnadsföremål och leksaker. Men någon måtta får det vara på fotograferandet idag! Fast snurran får ni se i ett kommande inlägg.

Sedan gick jag till postkontoret på 125:e gatan för att köpa frimärken till fyra alldeles vanliga brev till Sverige och ett vykort till Italien.

Det var utan tvekan det mest komplicerade frimärkesköp jag någonsin genomfört, närmare bestämd i den kombinerade våg (till vänster) och frimärksautomat ni ser ovan! Och då är kandidaterna i den tävlingen många, typ frimärksköp på postkontor i Goa och Tokyo och så'nt.
Varje brev skulle vägas och varje frimärke köpas för sig – och eftersom varje köp krävde att jag svarade på åtta–tio (!) rätt komplicerade frågor om just det brevets beskaffenhet och vad jag ville göra med det på "det automatiska postkontorets" skärm blev det snabbt smått absurt. Det började lite oskyldigt med Vill du "sända ett brev eller paket" eller "köpa frimärken" eller "söka information"? som på bilden ovan, men sedan blev det bara värre och värre.

Det räckte förstås inte med det femtiotal knapptryckningar som borde ha blivit resultatet, för givetvis blev det fel någon gång så att jag fick börja om – och vid ett tillfälle blev jag så stressad av att det tog så lång tid för just mig att jag lät kunden bakom mig i kön uträtta sitt ärende.
Men det tog förstås lika lång tid för henne, och när jag hade väntat på henne i tio minuter (hon hade kanske två kuvert!) fick jag själv börja från början igen.

"Automated Postal Centers save time" är tydligen mottot för de här automaterna. Tja, inte åt kunderna i alla fall. Amerikanska röstningsmaskiner är antagligen ett under av användarvänlighet i jämförelse.

/Gunilla

Vajsing

NEW YORK Eftersom jag har tillfälligt inköpsstopp just nu hade jag inte tänkt köpa något på Apple Store. Annars finns det som ni kan gissa – och för att fortsätta på textreklamspåret – många fina och rätt så nödvändiga saker där: snygga datorfodral, högtalare, scannrar, videokameror och såklart iPhones.

Jag skulle mest akut behöva en scanner, bland annat för att föra in arbetsprover och så'nt till min hemsida, och noterade att det rentav finns skrivare med scannerfunktion som är gratis eller väldigt billiga, om man samtidigt köper en dator.
Nå, det behöver ju inte jag, i alla fall inte just nu – men om det är någon som är på väg hit för att göra det kan ni ju höra av er. ;-) Jag har "corporate and government"-rabatt på Apple Store, vilket gör att prylarna i praktiken blir skattefria. Du får rabatten, jag får scannern. Hehe. Men det är nog mer komplicerat än det låter, med kuponger som ska skickas in hit och dit.

Ännu mer akut visade sig min sladd behöva bytas ut. Den har varit i dåligt skick en tid, men det har ändå funkat att ladda datorn. Idag har läget kraftigt försämrats, som möjligen framgår av den suddiga bilden, så det fick bli en ny.
Som vanligt måste man byta ut hela prylen, inklusive transformatorn. Nåja, jag skrotar inte den gamla, utan hoppas att det inte börjar brinna om jag har den som reservsladd hemma. Lite isoleringstejp bara, så slipper man i alla fall se eländet.

Och lite oförutsedd shopping var ju om inte annat ett bra sätt att fira min senaste betalningsanmärkning.
Japp, det kom en ny sådan idag; marginalerna var inte på min sida i förra veckan – som till stor del gick åt till wheelande och dealande med olika slags transaktioner hit och dit. Lite synd, eftersom tiden hade varit bättre använd på sådant man möjligen kan fakturera för.

En (1) enda dag för sent kom min betalning – på ett någorlunda ansenligt antal tusenlappar varav en hyfsat stor del kom från det stiliga stipendiet – in till Skatteverket. Vilket innebär att jag nu får leva med denna betalningsanmärkning till och med december 2012.
Inte en krona i kredit någonstans lär jag få till dess, inte hos någon seriös bank i alla fall. Och det finns inte enda sätt i hela världen att rensa registrena på den betalningsanmärkningen, så vitt jag förstår.

Kanske jag kan vända alltsammans till något positivt?! Typ sälja in nå'n krönika till Kronofogdens informationsskrifter, där jag använder mig själv som avskräckande exempel.

/Gunilla

Frustrerad Bildt pekar ut stenålderns orsak: FA

NEW YORK En bloggande Mellanösterkorrespondent – Sveriges Radios Cecilia Uddén, på plats i Jeddah eller om det är Riyadh – anropar en bloggande utrikesminister – Carl Bildt, på plats i ehhhh...Stockholm, verkar det faktiskt som – och undrar när UD:s medarbetare ska få möjlighet att koppla upp sig på fältet.

... det visar sig att det är på UD stenåldern råder, inte i Saudiarabien. Diplomater och utsända UD-tjänstemän som reser kan av säkerhetsskäl inte komma in i UD:s e-postsystem från ett hotellrum eller ett internetcafé eller en mobiltelefon eller ens hemifrån. En källa berättar för mig att ibland måste vi skicka känsliga rapporter med Yahoo eftersom de ju måste fram.
Och jag som brukar gnälla över att Sveriges Radio ligger efter, tänker jag.
Diplomater är vana vid att lägga band på sin ilska och inte fula ord som OACCEPTABELT – men här kokar ilskan. Stenålder säger två av mina källor. Aj, en öm punkt, citera mig inte, säger en annan, men det är skandal säger en annan. Jag kan bara använda e-posten från min stationära dator på skrivbordet.
Och en diplomat som själv legat i framkant med mobila lösningar har erbjudits tröga eller oanvändbara redskap.
Förklaringarna heter säkerhet. Kanske tycker UD att det känns tryggt om diplomaterna sitter i sina IT-tvångströjor vid skrivbordet istället för att vara ute och skaffa sig kontakter i bevakningsområdet. Men det är inget som passar de energiska och nyfikna diplomater jag känner.

Jag har hört samma klagomål från "mina" diplomater. Det är verkligen märkligt. Men jag minns också när jag var uppe på en avdelning på UD så sent som omkring 1999/2000, och de hade blott en enda dator som alls hade Internetuppkoppling, så lite har i alla fall hänt...

Det roliga är att Carl Bildt svarar Cecilia Uddén – och det visar sig att det är den onda Förvaltningsavdelningen som spökar.

Den fick jag höra mycket om, må ni tro, när jag skrev om UD-diplomaternas arbetsvillkor i vintras. Kanske jag återkommer till den i något sammanhang. Låt mig tillsvidare citera Bildt:

Hennes betraktelse är välformulerad, roande och – måste det medges – lite träffande.
Och jag kan försäkra om att jag själv vid många tillfällen delat den frustration som hon refererar.
Men bakgrunden ligger i ett beslut som fattades av den tidigare regeringen och som inordnade utrikesförvaltningen i dess helhet i de administrativa och ekonomiska och andra system som beslutas och sköts centralt för regeringskansliet i dess helhet.
Så sedan dess ligger vi i frågor som dessa i händerna den s k förvaltningsavdelning som här i Stockholm har ungefär lika många anställda som UD har.

/Gunilla

Barfotajournalister blir vi allihopa

NEW YORK Ulrika Knutson på Gräv '09:

– Vi får hoppas på draghjälp från bloggosfären vi skapar en levande redaktionell kultur, och där journalister inte ses som grindvakter som vaktar dinosaurier, utan där vi gemensamt för fram viktiga värden. För i slutändan kanske vi blir barfotajournalister allihopa.

Missa inte min kompis'/kollegas Katarina Anderssons reportage i P1:s Medierna! Det handlar om så kallad crowd sourcing, alltså hur massvis av ideellt arbetande människor tillsammans gräver fram fakta, kollar källor och bollar idéer.
Det som nu sker på Flashback och Asylgate med Gömdasoppan är väl ett utmärkt exempel (åtminstone om det slutar med något intressant litet scoop, hehe). Ett ännu bättre är förstås det som Katarina använder: OfftheBus, i vilket tusentals frivilliga samarbetade för att bevaka den amerikanska valkampanjen 2007–08. Amanda Michel, som ledde OfftheBus, intervjuas, liksom Wired-journalisten Jeffrey Howe, som skrivit om fenomenet crowd sourcing.
"Community management is the hot ticket for the next decade", säger han i reportaget. Alltså att journalister i framtiden gör klokt i att satsa inte så mycket på att vara grävande reportrar själva, utan att leda andra som gräver.

/Gunilla

Brev till Jan Guillou, från Monica Antonsson

STOCKHOLM Läs Monica Antonssons öppna svar till Jan Guillou. Citat:

Som någon sa: De stora drakarna (Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter) har tillsammans med TV4 och Piratförlaget lyckats med konststycket att slå ner farmor från förorten.

Känns det bra, Jan Guillou?

Jag tycker det skrivs mediehistoria inför öppen ridå just nu. Det är bland annat därför jag har så svårt att komma iväg till New York.

Ett citat även ur Ingrid Carlqvists Guillou-inlägg, som jag länkat till tidigare:

Alla vet att det är du och Liza Marklund som äger Piratförlaget tillsammans. Om det varit någon annan än hon som skrivit de rasistiska Gömda och Asyl, avslöjats som en kallhamrad lögnerska och betett sig så fruktansvärt arrogant mot alla sina läsare, är jag övertygad om att du hade tagit heder och ära av henne för länge sedan. Redan när du stod på PK-debatten i Stockholm och sa att anledningen till att du inte kunde kommentera de rasistiska inslagen i böckerna var att DU INTE HADE LÄST DEM, förstod jag att allt hopp var ute. Numera är det uppenbarligen bara dollar som gäller för er pirater.

/Gunilla

Wifi-trassel

STOCKHOLM Ni som följt denna blogg har också fått er till livs en hel del av mitt datortrassel. Stackars er! Men stackars mig mest, som får dras med det live och dessutom försöker klara av min mors datortrassel – inte det lättaste, särskilt som det ofta sker på distans.

Vet inte hur många gånger jag haft anledning att ringa ComHem, Verizon och allt vad de heter. Som alla vet är det vanligaste rådet att man ska stänga av modemet/dra ut sladdarna ett tag och sedan starta om.
OK, det löser problemen ibland. Men de senaste dagarna har min förbindelse med ComHem krånglat rätt ofta – och stackars mamma skriver: "datorn går bara om jag stänger av allt tio minuter vid varje ny start".

Reboot vid varje ny start. Jag förklarade lite lamt att det är en ny teknik med barnsjukdomar, men så ska det ju inte vara! Hon är färdig att slänga datorn och modemgrunkorna i väggen flera gånger om dagen. Och inte tror jag att det hjälper att ringa ComHem heller. Någon som känner igen sig? Någon som har några råd?

/Gunilla

Dumsnålheten bedrar visheten

ZÜRICH Jag sitter på Zürichs flygplats, och kan ännu en gång konstatera att snålheten bedrar visheten.
När jag letar flygbiljett mellan Stockholm och New York faller jag ofta för frestelsen att ta kanske inte den allra billigaste biljetten, men den som förefaller prisvärd givet avgångstid, byten, flygbolag etc. Fast det är förstås alltid smartare att flyga direkt, inte minst eftersom man då får flyga med mitt favoritflygbolag: SAS! Åtminstone om det "bara" är någon tusenlapp dyrare.
Inte nog med att byten gör att resan tar längre tid, man blir också betydligt mer sårbar för förseningar, förlorat bagage etc.

Jag skulle ha flugit från New York via Genève, men blev ombokad via Zürich. Tyvärr fanns det ingen smart och snabb förbindelse vidare, så jag får sitta här i ... sex och en halv timmar innan det är dags för ett Stockholmsflyg.
Det vill säga, jag landar på Arlanda 19.00. Hade jag flugit med SAS hade jag istället landat vid 7-tiden i morse... (Hade dock fått några timmar färre i New York igår.)

Det går inte precis någon nöd på mig, för jag gillar ju att vistas på flygplatser – och Zürichs flygplats är en av de trevligaste (det tycker inte bara jag, utan även Liza Marklund). Jag har varit här många gånger! ;-) En gång hyrde jag faktiskt ett dagrum med brits och dusch och sov flera timmar, på väg till Makedonien. Men – jag kommer att dyka upp flera timmar försent till årets enda (?) julfest i Stockholm.

Och nu ser jag ett SAS-plan redo för avgång här i snöyran utanför fönstret... Men idag flyger jag med Swiss.

/Gunilla

Bra för(s)lag om kassaflöden och krediter

NEW YORK Det här är ett mycket bra, socialdemokratiskt förslag: att lagvägen kapa statens kredittid för att underlätta för oss småföretagare. Ur pressmeddelandet:

– Det är oacceptabelt att statliga myndigheter och stora företag väntar så länge som 60, 90 eller till och med upp till 120 dagar innan man betalar mindre och mer sårbara underleverantörer. Sveriges småföretag ska inte behöva agera bank åt staten eller storföretag, säger socialdemokraternas näringspolitiske talesman Tomas Eneroth.
– Vi vill att staten ska korta betalningstiden från 30 till 10 dagar, och ser nu över möjligheterna till detta. På så vis vill vi att staten ska föregå med gott exempel, och göra många småföretags pengabrist mindre akut.

Det får följdeffekter med sena betalningar. Får jag pengar flera månader för sent minskar dessvärre min möjlighet att betala mina egna räkningar i tid.
Statliga myndigheter får tydligen inte ens betala tidigare än 30 dagar, enligt vad jag fått höra när jag skickat fakturor med min kredittid (14 dagar) eller föreslagit en statlig uppdragsgivare att de kanske kan snabba på lite med betalningen, i de fall där det redan dragit ut på tiden att få besked om exakt vad jag kan fakturera. Antagligen någon regel som infördes i något smart budgetpaket någon gång för att spara pengar åt staten, antagligen på initiativ av några tjänstemän på finansdepartementet som själva aldrig varit med om någon annan tillvaro än den med automatiska löneavier den 25:e.

Jag kan inte komma på något riktigt bra, principiellt grundat försvar för att staten (eller för den delen andra uppdragsgivare) ska ha så lång tid på sig som 30 dagar för att betala för en redan levererad tjänst. Än tristare förstås när de slarvar och väntar ännu längre, vilket hänt allt oftare de senaste åren.

Tydligen kallas oskicket att förhala betalningar till småföretagare för "maktrabatten", i alla fall av Företagarna. Det vore katastrof om utvecklingen går mot 60 eller 90 dagars betalningstid som i delar av Europa. Snabba kassaflöden är modernt!

/Gunilla

Äntligen!

NEW YORK Kolla vad som pågår just nu! Jag köpte nyligen en extern hårddisk, och nu äntligen kör jag en rejäl backup/säkerhetskopiering.

/Gunilla