Maslow à la 2010: katter, skvaller, sex, Internet

STOCKHOLM Tack vare en kommentar av Lisa Förare Winbladh apropå de söta katterna här hittade jag denna ack, så sanna version av Maslows behovshierarki: http://pleatedjeans.files.wordpress.com/2010/07/maslows-hierarchy-of-internet-needs.jpg

Befinner mig stenhårt och kroniskt parkerad på näst högsta trappsteget: ”knowledge search – the need to feel smart by researching useless facts and reading celeb gossip...”. Say no more. Det antyder ju i alla fall att jag inte är ensam med mitt hopplösa beteende.

(Går)dagens dos av ”celeb gossip” blev senaste nytt om familjen Palin: Hur Bristol Palin nu gjort slut med Levi Johnson igen, där uppe i Alaska – möjligen enligt felaktiga rykten om Levis ex-flickvän – efter att nyligen lite oväntat ha annonserat sina giftermålsplaner i US Weekly:

Ack, stackars tonåringar (nåja, Levi har nu fyllt 20) som lever i offentlighetens ljus med sina struliga relationer... Överhuvudtaget förstår jag inte riktigt hur folk kan vilja go public med sina privatliv.

Det ger i alla fall ett osökt tillfälle att skriva om ett av mina favoritämnen: amerikansk politik (som länge varit sorgligt försummat på bloggen). I en byråtext igår stod:

”Sarah Palins tonårsdotters oplanerade graviditet blev ett hett samtalsämne under presidentkampanjen 2008. Det upprörde den kristna högern, som den moralkonservativa Palin tänkt locka till sig, att hennes 17-åriga ogifta dotter var med barn.”

Mnja, jag är inte alls så säker på att de flesta i den kristna högern blev särskilt upprörda, eller i alla fall inte särskilt avskräckta, av Bristols graviditet.

Kanske är jag ett offer för lyckad republikansk spinning, men jag tror att det snarare handlade om demokraternas/vänsterns/oppositionens skadeglädje över hycklande moralkonservativa – och att de förstnämnda grupperna förväntade sig och hoppades att de sistnämnda skulle bli upprörda.

Den kristna högerns anhängare verkade dock i alla fall hösten 2008 inte alls särskilt upprörd utan enbart begeistrad över familjen Palin, inklusive Bristol.
Oplanerade tonårsgraviditeter är inte ovanliga i deras familjer, inte minst på grund av bristande kunskaper om/användande av preventivmedel. Bristols graviditet gjorde bara familjen Palin mänsklig och lättare att identifiera sig med, plus att det gav ett tillfälle att genom icke-handling visa upp sitt abortmotstånd.

Jag ska inte påstå att jag har särskilt bra koll på evangelikala väljare, men jag gissar att de skulle säga att de blott är alltför väl medvetna om att Gud utsätter de sina för prövningar – och det skulle nog till betydligt mer än ett Gudasänt barn-utom-äktenskapet för att deras beundran för Sarah Palin skulle rubbas. Plus att det ju länge sades att Bristol och Levi skulle gifta sig omedelbart efter valet.

En reaktion av många, från en högerkristen blogg, lät så här (min markering):

"Being a Christian does not mean you're perfect. Nor does it mean your children are perfect. But it does mean there is forgiveness and restoration when we confess our imperfections to the Lord. I've been the beneficiary of that forgiveness and restoration in my own life countless times, as I'm sure the Palins have.

"The media are already trying to spin this as evidence Gov. Palin is a 'hypocrite,' but all it really means is that she and her family are human. They are in my prayers and those of millions of Americans."

Hade Sarah Palin däremot rått Bristol att göra abort hade det däremot förstås inte gått hem.

Och många vänsterbloggare pekade med rätta ut att reaktionerna från det moralkonservativa USA var diametralt annorlunda i samband med Monica Lewinsky-rörelsen – för att inte tala om hur de skulle kunna tänkas ha låtit ifall det var Sasha eller Malia Obama som skulle ha varit gravid...

Här kan ni läsa ett New York-reportage om den amerikanska sexualpolitiska debatten och om kyskhetsrörelsen, som jag skrev för SvD Idag för sex år sedan. Där utvecklar jag också resonemanget om preventivmedel och tonårsgraviditeter i USA.

Det vore förstås intressant att uppdatera det ämnet i något sammanhang. Vi var många som skrev om kyskhetsrörelsen för några år sedan, men jag har inte sett till några uppföljningar.
Bristol Palin har varit aktiv i densamma, bland annat genom att delta i ett TV-program om att bli förälder vid unga år. Hon har i det sammanhanget sagt att ”avhållsamhet är orealistiskt” (vilket även är budskapet från bland annat Planned Parenthood, USA:s svar på RFSU – se mitt reportage). Det är kontroversiellt i den amerikanska kristna högern!

Nå, jag får säkert anledning att återkomma till familjen Palin – och nog är det lite komiskt att det nu är familjen Clinton som är det mest lysande, offentliga exemplet på en lyckad amerikansk kärnfamilj...

/Gunilla

Om svensk pappaledighet i New York Times

NEW YORK Fint exempel på så kallad multi-sourced journalism, och dessutom intressant att läsa om det exotiska Sverige:
New York Times: In Sweden, Men Can Have It All
Enligt EU-ministerns (Birgitta Ohlsson, som ligger bakom rubrikens ord) pressekreterare Jenny Sonesson var New York Times-reportern kanske inte helt oväntat "helt förundrad" över de svenska förhållandena.
Artikeln blev en av de "mest lästa" och "mest e-postade" på New York Times' hemsida den dagen.

/Gunilla

Länkar till styckmordsrättegångens efterspel

http://inteutanminasoner.wordpress.com/2009/12/14/kvinnan-som-startade-incestpaniken

Da Costa-fallet är förstås en vettigare beskrivning av det hela, se Anders Carlgrens blogg om detta och mycket annat. Carlgren följer hela den pågående rättegången.

/Gunilla

Astrid Lindgrens vård sköttes av invandrare

TV4:s Anders Pihlblad förra helgen, apropå Sverigedemokraternas kidnappning av Astrid Lindgren och hennes Sverigeidyller:

"Jag minns ett av de sista reportagen om Astrid Lindgren. Ett tv-team hälsade på hemma hos henne. Vid hennes sida satt den närmaste familjen och de personer från hemtjänsten som gav henne vård. När det gäller personalen från hemtjänsten så var i stort sett alla födda i andra länder än Sverige. De personer som gav allas vår Astrid Lindgren fin omvårdnad i livets slutskede var alltså invandrare. Fast det kände kanske inte Sverigedemokraterna till."

Det Sverigedemokraterna har synpunkter på är antagligen ifall vårdarna var muslimer eller ej... Se även: Astrids Sverigeidyller skapades av invandrare (apropå Ilon Wikland och George Riedel).

/Gunilla

"Vicky" och David har skoj på jobbet

NEW YORK Häromveckan skrev jag att David Letterman dittills lyckats oerhört bra med sin PR/damage control, men det kommer alltid en backlash. Skadar hans affärer någon (utom hans fru)? Ja, svarar med emfas Randy Cohen, en av hans före detta manusförfattare – nämligen de andra på arbetplatsen.
Det finns anledningar till att relationer mellan anställda är bannlysta på en hel del arbetsplatser. Sedan är det förstås så att väldigt många av alla relationer uppstår just på sådana.
Cohen är bland annat New York Times etik-kolumnist. Som ni ser i kommentarfältet är läsarnas åsikter i frågan kluvna.

/Gunilla

Gömda-soppan allt soppigare

NEW YORK En liten bakgrund för er som inte minns riktigt vad Gömda-debatten bland mycket annat handlade om, från Monica Antonssons blogg:

"Enligt Mia själv har [Oxelösunds kommun] genom alltför nitiska tjänstemän betalat ut flera miljoner skattekronor för att finansiera familjens "flykt", uppehålle, resor och nöjen – pengar som hon, enligt egen utsago, inte ville ha. Det var, fortfarande enligt Mia, inte hon utan tjänstemännen som ville att hon och familjen skulle fly.
Tjänstemännen såg också till att hon och även maken Luis fick en sjukpension som bara den utgör minst ett par miljoner skattekronor – och såvitt känt är månatligen betalas ut till föräldrarnas adress med c:a 100 000 kronor per år än i dag."

Kommunens förfarande har nu granskats av externa revisorer från välrenommerade Öhrlings PriceWaterHouse Coopers, del av ett av världens största revisionsbolagsnätverk och enligt sig själva nummer 1 i Sverige bland revisionsbyråer.
Jag har inte tid att läsa deras korta rapport – fyra sidor som Monica Antonsson scannat in – ordentligt nu, men klart är att de har kritik mot den usla internkontrollen i kommunen.

Inte kan det vara lätt att granska något som hände för bortåt 20 år sedan heller, i synnerhet inte sådant som skedde bakom ryggar och utan papper. Allt är givetvis preskriberat, och Oxelösunds skattebetalare lär ändå aldrig få se röken av de där pengarna igen.

Men nu valde man alltså att göra en utredning – och så upptäcker Monica Antonsson idag att revisorerna bara kollat utbildningsnämnden! Trots att det naturligtvis var socialnämnden som i första hand handlade ärendet, och där de största tveksamheterna tycks ha begåtts.

Enligt henne har före detta kommunalrådet Göte Eriksson – som sagt i Monicas bandade intervjuer (citerade i hennes bok) att han på egen hand, med hjälp av socialnämndstjänstemän – såg till att Mia och hennes familj fick sina pengar, efteråt felaktigt spunnit det hela i Södermanlands Nyheter till att handla om utbildningsnämnden. Såväl lokalreportrar som revisorer tycks ha köpt det! Hur är det möjligt?

För en utomstående låter allt hemskt amatörmässigt skött, särskilt som uppgifterna om socialnämnden stått att finna i såväl Antonssons bok som hennes blogg. Men om någon av de inblandade läser detta och vill ge en motbild till Monica Antonssons är ni hemskt välkomna.

Läs Monicas inlägg: Mygel i Oxelösund; Granska socialnämnden och fundera över hur allt kunnat bli så'n här pannkaka, av en viktig granskning kring en av årets mest uppmärksammade avslöjanden. Som en kommentar till det som hände när "Mia" en gång flydde fältet i Oxelösund skriver hon:

"Makt korruperar. Eller vad säger man. Hade [Göte Eriksson (s)] inte varit partikompis med Mias pappa så hade Gömdasoppan antagligen aldrig hänt."

/Gunilla

En riktig hemmafru

NEW YORK Denna blogg har varit något av Anna Anka-fri zon, trots att det funnits mycket att tycka och skriva på sistone. Men jag låter Malinka kommentera den så kallade hemmafru-debatten:

"Min mormor var hemmafru på riktigt. Det var på 1940-talet ett sätt att klara sig: morfars inkomster inte tillräckligt stora för att försörja familjen obehindrat, och de inkomster mormor kunde komma upp i som okvalificerad arbetskraft var mycket små. Hon lagade maten från grunden – och då handlar det inte om att göra potatismos på potatis i stället för på pulver, utan om såna matvaror som de flesta idag sällan tänker på som halvfabrikat. Hon syltade och saftade, bakade bröd förstås, gjorde korv och inläggningar.

Och så skötte hon familjens kläder. Sy dem kunde hon inte, men hon lagade och lappade, gned och tvättade, grät när sonen kom hem med hål på knäna för andra gången samma vecka, sydde in och om, lade ner och upp, gömde fransiga fållar. Inte för att göda någon romantisk föreställning om det manuella arbetet, utan för att familjen skulle klara sig. Morfar hade det tunga ansvaret att dra in pengarna, mormor hade det lika tunga att se till att de räckte."

Off topic: Malinkas farfarsfar var bror till min farmor. Jag hittade en aning oväntat hennes cyberspace-persona här och här häromveckan.

Ja, mycket kan man säga om Anna Anka – men någon typisk hemmafru är hon knappast. Och i den här takten behöver ju ingen oroa sig över att hon måste bli försörjd av sin man, tvärtom lär hon klara ekonomin utmärkt på egen hand!

/Gunilla


P S Namnet snarare från Armenien än Libanon
En kommentar till: Anna Anka förklarar sitt efternamns ursprung för Harry Amster, men någon av dem verkar ha missförstått var det kommer från.
Det stämmer att hennes mans familj kom till Kanada från Libanon – men namnet är, vilket inte nämns här, ursprungligen Ankanian.
Det visar att svärföräldrarna med 99 % sannolikhet tillhörde den armeniska minoritet som finns och funnits i Beirut (och varav de flesta givetvis kom dit efter Turkiets folkmord i Armenien 1915).
De många armeniska namn som slutar med -ian är patronymikon, liksom -son i svenskan. Det torde alltså betyda ≈ Ankansson. Någon som är mer hemma på armeniska än jag får gärna utveckla eller korrigera!

Kafka i Göteborg

NEW YORK Detta låter verkligen helt galet – tre månaders Kafka-utredning! Läs!
Crime News – Pappa misstänkt för misshandel när sonen led av benskörhet
Som framgår av artikeln ska familjen som drabbats stämma Göteborgs kommun – men detta borde prövas av justititeombudsmannen också.

/Gunilla

"Mamma gömde vodkan i jordgubbslandet"

NEW YORK Therese Christiansson är i mitt tycke en av Expressens bästa reportrar (numera löst knuten dit som frilans, eller hur?). Kriminalreporter är hon, närmare bestämt. Idag har hon skrivit om Pavel, som var livegen tiggare åt en ukrainsk liga. I Stockholm:

Kanske har några gett honom en slant. Trott sig ha gjort dagens goda gärning och hjälpt en invalidiserad man att få mat för dagen. Inte kunnat föreställa sig att pengarna gick rakt i fickan på en kriminell organisation som under två års tid tvingat ner Pavel i tunnelbanorna utan hans proteser. Att han varje dag, minst 10 timmar om dagen, har tvingats att tigga i tunnelbanornas mörker medan en ung kvinna höll hans proteser som gisslan i en plastpåse. Några gånger per dag tog kvinnan pengarna han tiggt samman. Om det var en bra dag fick han en smörgås och vatten till lunch. Pengarna såg han aldrig till. På vägen tillbaka till lägenheten som de delade med resten av ligan fick han tillbaka de hemmagjorde proteserna. Då kunde han åtminstone gå på toaletten.
(– – –)
Hur kunde denne leende, uppfinningsrike och självständige Pavel hamna i en av Sveriges mest cyniska människohandelshärvor?
Svaret visar sig vara ett sammelsurium av fattig uppväxt, ständiga besvikelser, alkoholberoende, längtan efter den stora kärleken och falska löften om drömmar.

Läs hela reportaget om Pavel! Inklusive om hans tragiska liv på den ukrainska vischan, varifrån inspirationen till rubriken är hämtad. (Med bilder av Robban Andersson.) Här skriver Therese Christiansson om hur han riskerar utvisning, trots att han hjälpt det svenska rättsväsendet att klara upp en omfattande människohandelshärva.

/Gunilla

Donationsekonomi

NEW YORK Det gladde mig förstås att även Benny Andersson reagerade över det här med valsedelsdistributionen. Det borde uppröra alla. Gudrun Schyman skriver om det hos Newsmill:

Valförrättarna har inget ansvar, enligt vallagen. Någon kan komma och sno hela bunten bara några minuter efter det att en svettig volontär lagt dit den. Igår bestämde sig författaren Mian Lodalen att helt sonika stå och vakta våra valsedlar på Stockholms Central där de kastats åtskilliga gånger senaste veckorna.

Stå och vakta valsedlarna! I Sverige! Det är ju helt sjukt.

Sedan var det förstås en präktig nyhet att just Benny Andersson var Feministiskt Initiativs hemlige donator. Igår i Aktuellt, när Gudryn Schyman fick avslöja detta på bästa sändningstid, hördes nästan hur programledaren kippade efter andan, och var tvungen att kolla om det verkligen var den Benny Andersson. Även om Schyman inte regissserat detta själv som en PR-kupp går det inte annat än att imponeras över PR-effekten och hur hon använder den.

Och ja, donatorn ska tydligen även rösta på Schyman. Fast det hade förstås varit en större sensation om han hade kommit ut som piratpartist.

Jag kan inte låta bli att hylla Benny Anderssons bidrag till demokrati-informationen (även om Valmyndigheten, som Schyman skriver, förstås borde informera partineutralt om valsedlarna) med en liten fildelning. Familjen Kinn i form av min syster har bidragit big time till Abbas intäkter, men om rättighetshavarna vill ha betalt för att jag återger låten ovan är det bara att höra av sig. Visst är det en snygg video?!

(För övrigt har jag en idé till en musikal som jag tänkt att Björn och Benny kan få vara med och komponera musiken till, om de vill. Men först måste jag skriva böckerna som musikalen, och givetvis den kommande Hollywoodfilmen, ska bygga på... Det, ni...! Jag återkommer om tio år eller så.)

/Gunilla

Två texter om Odells videoprojekt

NEW YORK Jag följer förstås Anna Odell-debatten, fastän jag inte skrivit om den. Här är två texter, båda intressanta och läsvärda!

Ingrid Elam skriver om att hon blivit djupt berörd av det konstnärliga i Odells installation.

PiaMe skriver om att projektet enbart skulle vara möjligt i en (svensk) välfärdsstats-kontext, och länkar till nyhetstexter om en självmordskandidat på en bro i Kanton – som knappast fick samma hjälp av förbipasserande som Anna Odell fick på Liljeholmsbron – och om hur äldre, hemlösa, dementa patienter i Los Angeles av stadens sjukhus åtminstone för två sedan dumpades på Skid Row (ett område där människor bor i ... kartonger på trottoaren, faktiskt, jag har själv sett det, om än enbart från ett bilfönster).
Sätter alltsammans i perspektiv, kan man lugnt påstå...även om jag förstår Elams syn också.

/Gunilla

Expressen och sanning v s lögn

NEW YORK En trogen läsare av denna blogg frågade mig i torsdags ifall jag inte tyckt att alla skriverier om Liza Marklund här och annorstädes blivit en kampanj.

Tja, hmmm... Jag förstår att frågan kommer, men som ni vet hoppas jag att Gömda-debatten både fortsätter och intensifieras.

För Liza Marklund har haft och har mycket makt, inte minst inom medier och politik, och det är som bekant viktigt att granska makthavare. Särskilt när missförhållandena består och makthavarna fortsätter agera på ett sätt som skadar enskilda människor. But don't take my word for it, låt mig reprisera ett favoritcitat från Gömda-debatten:

Vi journalister ska inte komma undan med vad som helst.
Begår vi brott så ska vi ställas inför rätta och straffas.
När vi hänger ut enskilda människor så borde vi ta mycket större ansvar.
Ändamålet helgar inte alltid medlen.

(Liza Marklund i Expressen, 15 april 2007)

Vad gäller kampanjjournalistisk så bör alla som är intresserade av pressetiska frågor titta närmare på diskussionen om de många texter som Liza Marklund det senaste året skrivit om en man som hovrätten friat från pedofili, men som fortsätter "dömas" på bästa krönikeplats i Expressen.

Läs förslagsvis dessa inlägg:
Ingrid Carlqvist
"C – ännu ett offer för Liza Marklund"

Monica Antonsson
"Hur kan du, Liza?"
"Och här får ni möta pappan"
"Maja Lundgren: Lizas hetskampanjer en katastrof för demokratin"

Den frikände mannen C själv – som hävdar att det är hans sons mor som falskeligen anklagar honom för att ha våldfört sig på deras son – har efter hovrättens frikännande försökt få upprättelse i Expressen. Man kan väl säga att det gått ... så där. Så här skrev han idag i en kommentar på Monica Antonssons blogg (fetstilningarna är mina):

"Ang Lizas inlägg om "mig" så har jag varit i kontakt med ansvarig utgivare. Tror hans namn var Broberg. Han visade ett mycket arrogant och svalt intresse för att ta bort krönikorna som är lögn. Det jag fick till svar att dom inte lägger sig i om det är lögn eller sant, och att allt man läser i deras tidning kanske inte alltid är sant. Fast det struntar dom i. Sen var den diskussionen klar från hans del och jag fick luren pålagd i örat."

Vårdnadstvister är ingen lätt sak att hantera, vilket är anledningen till att medierna undviker att skriva om dem. Läs ovannämnda länkar för att göra er en egen bedömning av C:s fall. Men nog är det anmärkningsvärt att en ansvarig tidningsman på ett av Sveriges största medieföretag – förutsatt att Per-Anders Broberg inte är totalt felciterad – uttrycker en sådan sanningsrelativism, inför fakta och påståenden i den egna tidningen!

Inte underligt att journalistiken är i kris.

Och C bör givetvis göra en anmälan till pressombudsmannen.

/Gunilla

Fotnot: Per-Anders Broberg är ställföreträdande ansvarig utgivare. Ansvarig utgivare för Expressen är chefredaktör Thomas Mattsson.

Grundkurs i fattigdomskunskap

NEW YORK Washington Post har ett reportage om hur dyrt det är att vara fattig i USA. Inledningen:

You have to be rich to be poor.

That's what some people who have never lived below the poverty line don't understand.

Put it another way: The poorer you are, the more things cost. More in money, time, hassle, exhaustion, menace. This is a fact of life that reality television and magazines don't often explain.

So we'll explain it here. Consider this a primer on the economics of poverty.

(– – –)

"When you are poor, you substitute time for money," says Randy Albelda, an economics professor at the University of Massachusetts at Boston. "You have to work a lot of hours and still not make a lot of money. You get squeezed, and your money is squeezed."

The poor pay more in hassle: the calls from the bill collectors, the landlord, the utility company. So they spend money to avoid the hassle. The poor pay for caller identification because it gives them peace of mind to weed out calls from bill collectors.

(– – –)

The poor pay in other ways, ways you might never imagine. Jeanette Reed, who is retired and lives on a fixed income, sold her blood when she needed money. "I had no other source to get money," she says. "I went to the blood bank. And they gave me $30.

"I needed the money. I didn't have the money and no source of getting money. No gas. No food. I have to go to a center that gives out boxes of food once a month. They give you cereal or vouchers for $10. They give you canned tuna and macaroni and cheese. Crackers and soup. They give you commodities like day-old bread."

/Gunilla

Gay rights just common sense

NEW YORK Malena says, eller rättare sagt twittrar, från Moskva:

"Someone said no politics at esc. I agree! Where I come from there is nothing political about gay rights!! Its common sense. Nuff said"

Ett aningen längre budskap i bloggen:

"Today I am gay!
Regarding the planned gay parade here in Moscow today I think it’s very sad that they won’t allow a tribute to love. I’m not homosexual but today I am happy and proud to call myself gay – to support my friends and fans."

/Gunilla

Sarah Palin twittrar!

NEW YORK Mitt twittrande är inte så intensivt, men det existerar i alla fall. Jag borde skära ner på min sociala mediekonsumtion, inte öka den (har jag tänkt).
Men mitt intresse för Twitter dubblerades just, hehe. Sarah Palin twittrar nämligen sedan två dagar! Klicka på den fantastiska bilden, så får ni se alla nyhetsorganisationer som följer hennes flöde... Nu även jag – jag kan väl räknas som en nyhetsorganisation?

Uppdatering: Jag har svårt att bedöma själva nyhetsvärdet i detta, alltså hur pass unikt det är att ge födslocertifikat till barn som inte överlever förlossningen – men jag skickade genast länken till Marcus Birro, som säkert är intresserad och som dessutom kan använda temat på ett eller annat sätt. Vad gör man inte (som tack för Svarta vykort, som jag läste i vintras, eller nå't)! (Jo, jag läser böcker ibland.)

/Gunilla

Renässans för brasiliansk samhällsfilm

NEW YORK Ikväll är jag bjuden på minglet för en brasiliansk film, som visas i dokumentärfilmssektionen av nu pågående Tribeca Film Festival. "Only when I dance" är titeln på engelska, och den tycks handla om två svarta barn uppvuxna i en Rio-favela, som vill dansa balett. Får se om jag lyckas se filmen.
Den som bjudit in mig är Felipe Lacerda, som jag intervjuade när jag för flera år sedan var i Rio de Janeiro och skrev om Bus 174 och två andra brasilianska samhällsfilmer. Jag har läst om texten, som jag hittade i datorn och lagt in i arkivet.
Den håller nog än, tror jag utan att ha kollat den aktuella empirin, och klistrar i den även här!

/Gunilla


Publicerades i Arbetaren 2003.

Gunilla Kinn presenterar tre nya brasilianska filmer, som alla ger bilder av livet i de fattigas kåkstäder och antyder ett förnyat intresse för film om samhällsfxrågor.

”På samma sätt som ”9/11” blivit ett symboliskt nummer i världspolitiken har ”174” blivit en viktig symbol i vår samhällsdebatt och medvetande. Det finns ett ”före” och ett ”efter” Ônibus 174.”
Så sade en deltagare i en diskussion om film och politik på kulturcentrat Espaço Capacete i Rio de Janeiro nyligen.
Även om det nog är att överdriva dess betydelse stämmer det att ônibus 174 fått ett genomslag som få dokumentärfilmer. Den har fått flera utmärkelser på inhemska och internationella festivaler, och i Brasilien har hundratusentals människor sett den.
Framgångarna beror förstås på att filmen är välgjord – men den har också lyckats både spegla och skapa ett förnyat samhällsintresse hos sin publik. Detta har den gemensamt med två spelfilmer som blivit verkliga kassasuccéer – förra årets Cidade de Deus (”Guds stad”) och årets Carandiru som båda dragit mångmiljonpublik.
– Brasiliansk film har upplevt en pånyttfödelse sedan mitten av 1990-talet, då man införde skattelättnader för filmproduktion. Det har lett till att massor av filmer i alla möjliga genrer har producerats, berättar Karyn Riegel, curator på Cinema Tropical som arbetar i Rio de Janeiro med filmutbyte mellan USA och Brasilien.
– Samtidigt har medelklassen blivit mer intresserad av landets sociala problematik. Många lockas av att upptäcka ”den andra sidan” av Brasiliens identitet – underklassens miljöer som är fyllda av våld, droger och fattigdom. Även om det bara är på vita duken.
Det senaste året har motsättningarna mellan den undre världen och myndigheterna skärpts i de brasilianska storstäderna. Det talas rentav om ett pågående inbördeskrig, som bland annat lett till att Rio de Janeiro fått stängas av när knarkkungar och gangsterledare genom sprängladdningar på centrala punkter i staden velat demonstrera sin makt.
I vissa av Rios favelor, kåkstäder, är barnens sannolika livslängd jämförbar med den för barn som lever i krigszoner. Favelorna är knytpunkter för drog- och vapenhandel, och kontrolleras av ligor som polisen inte rår på. Samtidigt är merparten av favelornas invånare vanliga människor som kämpar för att få ihop sina liv trots arbetslöshet, fattigdom, rasism och brist på god sjukvård och utbildning.
Medel- och överklassens brasilianare föredrar ofta att vara lyckligt ovetande om livet i favelorna. Men Ônibus 174 blev en ögonöppnare för många.
Filmen berättar historien om 21-årige Sandro do Nascimento – en före detta gatupojke som den 12 juni 2000 höll hela Brasilien på helspänn, sedan han kapat en lokalbuss mitt i Rio de Janeiro och hotade döda passagerarna han höll i gisslan.
Nyhetskonsumenterna kunde följa det flera timmar långa spelet mellan busskaparen och poliserna i direktsändning. Trots att Sandro do Nascimento till sist gav sig slutade dramat tragiskt. En polis vådasköt en ung kvinna bland passagerarna – och Sandro dog av kvävning i polisarresten samma dag.
En livlig och kritisk mediedebatt om polisens inkompetens, bristande psykologi och övervåld följde, och ledde till att flera polischefer fick avgå från sina poster.
Men med Ônibus 174 har regissören Jose Padilha och hans team lyckats gå flera steg längre. De varvar nyhetsbilderna från kapardramat med tillbakablickar och intervjuer som förklarar hur Sandro de Nascimentos liv blev som det blev.
I nyhetsinslagen framstod han enbart som en kokainpåverkad galning. Den fördjupade bilden visar hur Sandro traumatiserades som pojke, när han blev vittne till hur mamman knivhöggs till döds av rånare.
Snart blev Sandro ett av Rios hundratals gatubarn, för vilka kriminalitet är det enda sättet att överleva. Filmen visar hur han under sin tonårstid åkte in och ut på fruktansvärda ungdomsvårdsskolor, och hur det brasilianska samhället inte ger människor som Sandro någon chans att få ordning på sina liv. Till sist framstår en busskapning som enda sättet att få respons.
Få gatubarn överlever det hårda livet på gatan till vuxen ålder – men några av dem är med och berättar i Ônibus 174, liksom socialarbetaren Yvonne Bezerra de Mello som i över 20 års tid arbetat med hundratals gatubarn, inklusive Sandro.
– Hade polisen tillkallat Yvonne hade hon säkert kunnat tala med honom så att det hade blivit en odramatisk utgång, menar Felipe Lacerda, filmens andreregissör. Men ingen i polisstyrkan på plats verkade tänka på sådant som medling och samtal.
– Vi spårade även upp Sandros moster. Det visade sig att hon hade försökt få vårdnaden om honom, men bara fått sporadisk kontakt genom anstalterna.
Sammantaget lyckas filmen genom ett effektivt bild- och berättarspråk ge förståelse för hur en till synes oförklarlig dramatisk TV-händelse var ett symptom på mycket djupgående problem i det brasilianska samhället.
Filmen Carandiru, som var årets brasilianska bidrag på filmfestivalen i Cannes, ger en färgstark skildring av livet på Detençao Carandiru. Det var ett överbelastat fängelse för tusentals interner i Sao Paolo som sprängdes i luften i fjol, sedan de humanitära missförhållandena blivit alltför uppenbara. 1992 gjorde fångarna uppror mot ledningen, vilket ledde till en brutal militärpolismassaker med 111 dödade.
Några av fängelsets personligheter och deras bakgrund i kåkstäder och tung kriminalitet skildrades i en bok av dess aidsläkare, Drauzio Varella. Boken blev en bästsäljare 1999 – och när filmen som bygger på den hade premiär i april fick den omedelbart flera miljoner brasilianare till biosalongerna.
Carandiru (som presenteras utförligt av Bobo Karlsson i QX, 5 juni 2003) är regisserad av Hector Babenco, i Sverige kanske mest känd för Spindelkvinnans kyss. I Brasilien förknippas han även med filmerna Pixote och Lúcio Flávio som också handlar om människor på samhällets baksida. Han valde att spela in den nya filmen på plats i fängelset innan det sprängdes, med tusentals Carandirufångar som aktörer och statister. Resultatet är en dramatisk och gripande film som är svår att värja sig mot.
Även skådespelarna i Cidade de Deus, Guds stad, är hämtade ur den miljö filmen handlar om, det hårda livet i Rios favelor. Regissörerna Fernando Meirelles och Katja Lund jobbade med 110 ungdomar i en teaterworkshop under ett halvår innan de började filma.
”Guds stad” är namnet på en kåkstad i norra Rio de Janeiro, långt ifrån tjusiga Copacabana och Ipanema. Men ”Favelan som Gud glömde” vore ett riktigare namn. Från att ha varit en myndighetsanlagd förstad för migranter blir området under 70-talet då filmen utspelar sig en av Rios värsta favelor. Även om själva området är filmens verkliga ”huvudperson” får vi följa två pojkar under deras uppväxt – den ene till gangsterledare och kokainlangare, den andre till pressfotograf.
Fernando Meirelles har sagt att han med filmen velat vända sig till en medelklasspublik för att visa dem att Brasilien riskerar att bli som Colombia, om favelans tonåringar inte får alternativ till kokain- och vapenhandel. Hans berättarteknik – där allt går i ett rasande tempo, och där skottlossningarna, avrättningarna och droguppgörelserna avlöser varandra till ackompanjemang av smittande samba – är hämtad från hans bakgrund som reklamfilmsregissör, och har fått kritik för att den snarast glamoriserar favelalivet.
Men Cidade de Deus, som tävlade om årets Oscar för bästa utländska film, har också kritiserats i Riomedierna för att visa en en-dimensionell bild av favelan. Även om den bygger på verkliga händelser (och en bok av författaren Paulo Lins) menar många som jobbar med sociala projekt i kåkstäderna att den inte är bra för favelainvånarnas självuppfattning. För oss andra är ”Guds stad” i alla fall både en visuell explosion och ett knytnävsslag i magen.
– Trots att dessa tre filmer alla handlar om urkänsliga teman blev de populära för att regissörerna lyckats använda en kreativ stil som är mycket brasiliansk, säger den svensk-brasilianska konstnären Isabel Löfgren.
– Kanske kan filmerna få människor att reagera och göra något för att överbrygga klyftorna i samhället. Det tar säkert en eller två generationer innan detta ”något” tar kollektiv form, men debatten har i alla fall börjat.
Samtliga filmer har spritts till biografer världen över. Man kan bara hoppas att de får svensk distribution, dyker upp på Stockholms Filmfestival eller på annat sätt når en svensk publik.
GUNILLA KINN

Bättre sent än aldrig

NEW YORK Senaste nytt i det komplicerade – och om blott ett par månader preskriberade – styckmordsfallet: efter knappt 25 år kan det bli dags att äntligen DNA-testa en möjlig gärningsman...

Riksåklagaren har beslutat att gå till domstol för att få ut vävnadsprover från Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge från en avliden person som figurerat i utredningen av det uppmärksammade styckmordet på Catrine da Costa.
Proverna som RÅ vill få ut kommer från en man som kallades slaktaren och som var dömd för styckmord. Polisen fick tidigt tips om mannen, men den dåvarande förundersökningsledaren har uppgett att han aldrig fick ta del av informationen.

Hela Patrik Nybergs text finns här. Missa inte att kolla in Per Lindebergs sajt om styckmordsfallet och/eller hans bok Döden är en man.

/Gunilla

Joline sjunger ut

NEW YORK Till er som läste mitt reportage från Oxelösund i Sydsvenskan – här har ni ett exempel på rätt långtgående transparens... Det är inte särskilt lätt att skriva om interna familjeförhållanden, men framför allt är det nog inte lätt att ha desamma heller, alla gånger.

/Gunilla

Blekt

NEW YORK Läs Andreas Ekströms texter om journalistpraktikanten på Sydöstran och vad som hände när hon blev hotad av en strippklubbsägare när hon var ute på jobb. Citat:

Mycket vältaligt berättar han om hur han överväger att våldta och mörda henne. Hon har allt på band. Men hennes chef, Sydöstrans utgivare Anders Hall, vill inte polisanmäla.
”Medierna” i P1 avslöjade nyligen detta fullständigt häpnadsväckande fall av ryggradslöshet hos en svensk publicist. Enligt rapporteringen i ”Medierna” menar Anders Hall att man får räkna med sådant om man ger sig in på den typen av ställe. Tidningen har inte skrivit om hur den egna praktikanten hotades. Inte gjort någon uppföljning.
Så kan inte reportern bara polisanmäla själv? Fallet är ju solklart. Nej, konstaterar hon själv, med en kompass som imponerar hos en ännu inte färdig reporter: Det är tidningens sak. Jag var inte där som privatperson.

Storyn börjar alltså, ur ett mediekritiskt och publicistiskt perspektiv, i Medierna den 4 april och får enligt Andreas Ekström sin fortsättning i Medievärlden.

Uppdatering: nu har jag lyssnat lite mer noggrant på radioprogrammet (hörde häromveckan, med ett halvt öra). Det är verkligen vidriga hot som uttalas, även om de är rätt svåra att höra (inspelningen gjord av en dold bandspelare).

Lyssna även på intervjun med praktikanten hos P4 Blekinge. Programledaren har talat med chefredaktören Anders Hall som sagt något i stil med att "det finns omständigheter som han tyvärr inte kan gå in på" som skulle omöjliggöra en polisanmälan. Praktikantreportern kommenterar fullkomligt självklart att hon undrar vad det kan vara som väger tyngre för tidningen än ett mordhot mot en medarbetare.

Sydöstran skrev om samma strippklubb för två år sedan. Det är en ganska komisk text, som visar att ägaren haft svårt med juridiken och journalistiken tidigare. Här skriver BLT om aktionen i mars.

Jag vill inte moralisera över strippklubbar (åtminstone inte här och nu), vare sig dess personal eller besökare – men om ägaren har det där språkbruket mot en journalist undrar man onekligen hur han kommunicerar med sina anställda.

SR Blekinge har gjort massvis med intressanta inslag om strippklubben. Bilder och länkar till intervjuer och inslag. Notera den sista intervjun, där ägaren betonar att han – inte apropå hot mot reportrar utan mot så kallade runkbås – absolut inte vill göra något olagligt.

/Gunilla

Kolla på favelaintro i TV4!

NEW YORK Vid några tillfällen har jag besökt olika favelor i Rio de Janeiro, och gjort reportage för TT och Göteborgsposten (och möjligen något annat medium, just nu minns jag inte riktigt?). Jag tyckte att jag hade rätt bra koll. Men jag lärde mig ändå massor av min kollega Henrik Jönsson, som blir intervjuad i detta TV4-inslag.

/Gunilla