På uppdrag i Haiti

Helsingborgs-polisen Fredrik Bjerkeborn, biträdande chef för Minustahs poliser på uppdrag i Haiti, här på Camp Delta utanför Port-au-Prince.

STOCKHOLM Det är alltid kul att få feedback från intervjupersoner, även om jag inte tycker det var så himla välförtjänt i just det här fallet (jag gillade mina fotografier mer än min text):

"Grattis till en bra intervju. Jag har fått en massa kommentarer från mina kollegor som var positiva och som du vet så är det inte lätt att tillfredsställa poliser i det här avseendet."

Haha, nej – det visste jag faktiskt inte! Såvida det inte handlar om förundersökningar och brottsutredningar och slikt, förstås – där finns givetvis en inbyggd, klassisk konflikt mellan polisers och mediers intressen.

Jag intervjuar sällan poliser, dessvärre. Fast en gång gjorde jag ett bildreportage för Svensk Polis från en bergsby i Makedonien – och nyligen porträtterade jag ju FN-polischefen Ann-Marie Orler i New York, för Jusektidningen. (Hon och hennes medarbetare var vänliga nog att låta mig vara med på ett internt möte, som tursamt nog handlade om Haiti.)

Det finns fler svenskar utsända på polisuppdrag för Minustah under året, förhoppningsvis kan någon av dem tänka sig att bli intervjuad när jag återvänder till Haiti i höst.

Texten om Fredrik Bjerkeborn och hans uppdrag kan ni läsa i Svensk Polis, under rubriken "Tungt uppdrag i ett sargat land".

/Gunilla

Landskrona är frihet

Jag har aldrig varit i Landskrona, vad jag kan minnas. Men rapporteringen därifrån känns ju inte alltför upplyftande, utan tvärtom tämligen deprimerande. Därför kändes Dan Hallemars text i Expressen idag befriande. Citat:

"Här finns små billiga hyreslägenheter. Landskrona som ett alternativ för studenter från Lund eller konstnärer från Malmö som inte har råd med de nya ateljépriserna i malmögentrifieringens spår."
(– – –)
"För ett halvår sedan flyttade konsthandlaren och caféägaren Conny Ahlgren in i ett nytt hus på Gamla Kyrkogatan. Huset, ritat av unga arkitektduon Elding & Oscarsson, är en ljus kub bland skeva grannar på en smal gata. När huset skulle få bygglov i byggnadsnämnden röstade alla partier utom Sverigedemokraterna för bygget. 2009 fick det stadens stadsbyggnadspris.
Conny Ahlgren är den perfekta representanten för ett nytt förväntansfullt Landskrona. Den kreativa klassen som söker sig till platser som håller på att förändras. Han säger att där Helsingborg är ängslig småstad, är Landskrona frihet. Kanske var det det som Henke Larsson också kände. Friheten från prestationer i den framgångsrika historiens spår."

Jag blev nyfiken på hur denna ljusa kub kunde tänkas se ut bland sina skeva grannar, och googlade snabbt fram dessa bilder. Oj! Inte underligt att Sverigedemokraterna protesterade. Det var modigt av de övriga politikerna att bejaka den vita kuben – men man förstår att de blir glada när någon driftig typ vill investera i Landskrona.

(Här finns kritik av Sverigedemokraternas arkitektursyn, en artikel som förvisso inte har något med just huset i Landskrona att göra. Mer än indirekt.)

Gunilla

Drevdrabbade skåningar

Stackars, stackars Vellingeborna. De är ju utsatta för ett så'nt där jobbigt dreeeeeeev.

/Gunilla

Journalistik i allmänhetens tjänst (Shell/Skåne)

NEW YORK I fjol försökte jag sälja in ett reportage till kulturredaktionen på en viss tidning om ett av USA:s alla nya mediefenomen: Pro Publica.

"Tack men nej tack"-svaret innehöll två förklaringar: brist på pengar/kärv ekonomi – vilket jag har full förståelse för – men också att det var "intressant, men känns möjligen mer som något för en branschtidning".
Något jag hade lite svårare att förstå – eftersom det som Pro Publica sysslar med sannerligen berör alla, och borde vara intressant åtminstone för en medie- och samhällsintresserad allmänhet (till exempel den tidningens läsare). Även i Sverige.

Nåväl, tiden och krismedvetandet hos de svenska medierna har förstås mognat, och häromveckan publicerade Svenska Dagbladet ett reportage från Pro Publicas redaktion i New York.

Med anledning av detta fick jag ta del av nedanstående mail, som Anita Ullmann Kradjian i Skåne skickat till ett 30-tal olika redaktioner (skånska och riksdito).
Jag vet inte i vilken utsträckning dessa svarat. Men eftersom det nog finns en hel del bloggläsare, som är intresserade av den här och annorstädes diskuterade problematiken med "vem som egentligen ska sköta det här med granskande journalistik" så har jag bett att få publicera hennes mail som ett gästblogginlägg (i blått nedan). Kommentera gärna.

Publiceringen ska inte alls tolkas som att jag tar ställning emot Shells planer – utan som ett exempel på hur medborgare anser att journalistiken hittills svikit dem.

Ett godtyckligt urval av tidigare blogginlägg om grävande:
"Att skriva en granskande bok"
"Grävare, gift er rikt"
"EU ett ymnighetshorn för grävjobb"
"Barfotajournalister blir vi allihopa" – om så kallad crowd sourcing
och
Clay Shirky: "Society doesn't need newspapers, it needs journalism"

Den som har lust att googla fram mer kanske kan testa med "citizen journalism".

Se även denna sammanfattning, med massor av länkar till vidare läsning – främst till de fem intervjuer som gjordes för två år sedan och som behandlar medborgarjournalistik (och texten är inte så cynisk som rubriken får det att låta):
Waldemar Ingdahl, Eudoxa – "Hypen över för medborgarjournalistiken"

Antar att jag får anledning att återkomma i ämnet... Och om någon hugad journalist vill ta itu med att granska naturgasutvinnings-planerna i Skåne så ... är det nog bara att sätta igång.

/Gunilla

P S Jag var tvungen att slå upp ordet recherch i Svenska Akademiens ordlista, och väntade mig att det – om det alls fanns med – skulle stå anmärkningar i stil med "ålderdomligt", "1800-tal" eller liknande. Nuförtiden använder man ju enbart den engelska varianten, research, i svenskan. Men den franskimporterade termen, som fanns med i SAOL utan några som helst reservationer, är underbar. Jag ska genast börja använda den och se vad som händer.

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Bästa svenska journalister!

SvD:s Karin Henriksson har skrivit en lovvärd artikel med rubriken "Journalistik letar nya vägar i USA".
Många tankar dyker upp, som får mig att undra om inte även den svenska journalistiken borde börja leta efter nya vägar. I Sverige finns visserligen Föreningen Grävande Journalister, men jag frågar mig om de även kan publicera vad de har grävt fram. Det kan ju knappast vara så att de inte vill publicera sina rechercher.

Karin Henriksson skildrar hur stiftelsen ProPublica jobbar i USA. Min första kontakt med dem var när jag började "gräva" efter information om utvinning av naturgas. Svenskspråkiga sidor på nätet fanns knappt att hitta, men rätt snabbt fann jag vad jag letade efter – avslöjandet av riskerna för grundvattnet vid djupborrning efter naturgas , vilka Karin Henriksson ger som exempel på ProPublicas arbete: "Buried Secrets: Is Natural Gas Drilling Endangering U.S. Water Supplies?"

Det är förstås inte utan anledning som jag intresserar mig för detta tema. Min motivation är att förstå och offentliggöra vad som kan hända med 1/4 miljon hektar av Skåne, om Shells planer att utvinna naturgas blir realitet. Nu är jag varken grävande eller vanlig journalist, jag är ingen politiker, ingen förening eller dylikt. Jag är en svensk medborgare som bor i utkanterna av Colonussänkan. Hittills har jag sagt: intill Linderödsåsen, Sveriges sydligaste vildmark.

Jag och andra likasinnade har kontaktat Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Ystads Allehanda, Helsingborgs Dagblad, Kristianstadsbladet, Sydnytt, Kalla Fakta, Uppdrag Granskning, TV4 nyheter, SVT Rapport, ETC och möjligtvis andra som jag inte kommer ihåg längre. Vi har lämnat synpunkter, delat med oss av våra rechercher samt nya dittills inte tillgängliga dokument, skrivit insändare och vidarebefordrat korrespondens med Shell. Vi har gett intervjuer, låtit oss fotograferas och filmas med tupp och hund och katt (vilket uppenbarligen är bilder som uppskattas av medierna).

Men var har svenska läsare och TV-tittare kunnat få information liknande ProPublicas? Ingenstans. Istället blir det artiklar som "Shell får skäll – och sedan?".

Kvalitetsjournalistik, journalistisk etik, fri press, undersökande/grävande journalistik, eller som ProPublicas motto lyder: "Journalistik i allmänhetens tjänst!"

Har vi detta i Sveriges medier?

Anita Ullmann Kradjian
Brägnahult

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Fler länkar för den som är intresserad av sakfrågan:
Aktivist-sajter:
http://www.himmelsk.se
http://www.roshome.se

Skånska Dagbladet: "Många frågor när Shell kom till byn"
Fler länkar till vad som rapporterats i medierna finns här

CorpWatch granskar Shells naturgasutvinning internationellt

Pingat på Intressant.

Varifrån kom all cancer?

NEW YORK Det känns som om massor av vänner och kolleger fått cancer nyligen. Fastän det inte alls är så många egentligen, räknat i antal, så berör det väldigt. Särskilt som de jag tänker mest på på olika vis är beroende av försäkringsbolagens godtycke.

Så är det att vara utlandssvensk – man klarar sig fint när man är frisk, men annars är det inte så enkelt. Om man inte har uppbackning någonstans ifrån. Vilket man inte alltid har om man är ... ja, ni kan säkert gissa fortsättningen på denna mening.

Min mormor dag i cancer, fast hon var ju så gammal... tyckte jag då. Nu förstår jag ju att hon inte alls var det, "bara" 71 (själv var jag då tio, elva).
Men de jag tänker på nu är blott lite äldre och, i ett fall, yngre än jag själv. Det känns helt galet! Som tur är ser prognoserna väldigt goda ut i dessa personers fall, och cancervården tycks ju ha gått framåt rejält. Vilket inte hindrar att man kan grubbla mycket över människors öden här i livet.

Och så läser jag förstås idag alla fina minnesord av människor som kände och blivit berörda av Lennart Persson, såsom Jan Gradvall som tydligen skickat denna text från New York.
Att det kan gå så snabbt! En månad från cancerbesked till död!

Jag har nog aldrig träffat Lennart Persson. Men när jag började hänga i Malmö i mitten av 90-talet förstod jag av dem som kände honom att han var en väldigt speciell person som betydde mycket för många, och att det var något särskilt att hans dotter då började gå i hans fotspår genom att skriva i Nöjesguiden (jag träffade henne på tidningens Malmö-redaktion). Tyvärr har jag inget minne av att jag någonsin fick för mig att besöka hans skivbutik.

Läs Lennart Perssons fina text om Mozart (via Björn Wiman), Viggo Cavlings minnesord här och Andreas Ekströms reportage från Konst&Musik här!
Jag gissar att låtlistan från begravningen, som Persson enligt Jan Gradvall satte samman på dödsbädden, snart kommer att vara allmänt spridd.

Och för att så gott det går gunillifiera detta inlägg, trots att jag inte har minsta eget Lennart Persson-minne att dela med mig av – men dock skriver detta sittandes blott ett och ett halvt stenkast från Apollo Theatre – så länkar jag till de inlägg han gjort som på något vis berör Harlem.

Läs till exempel, för att hedra Lennart Perssons minne, om B B Kings väg från Mississippi till Apollo (och världen), detta porträtt av Charlie Haden och lyssna på denna La Bamba-inspelning från Spanish Harlem (skrålla till den 29 mars). Det har jag gjort.


Uppdatering: Läs Fredrik Strages text i DN, citat:

Lennart Perssons texter var porten till en värld av bomullsfält, horhus, baptistkyrkor och diken i Mississippi där någon gudsförgäten sångare hade blåst huvudet av sig med hagelgevär. De miljöerna låg långt från hans vardag. Men genom att guida läsaren i det skugghöljda sydstatslandskapet nådde han rockens innersta väsen – en plats där dionysisk extas flätas samman med bitter sorg.

/Gunilla

Läs om Arash från Teheran och Malmö!

NEW YORK Här är ett fantastiskt reportage av Filter, hos SvD. Citat:

– Det var overkligt att gå från att vara musiklärarvikarie och beroende av en hundring, till att spela inför 30 000 personer i Tadzjikistan. Den mest bisarra spelningen jag gjort var i Saint-Tropez där jag hyrdes in för att spela på en privat fest för någon rik ryss. Det var bara 16 gamla gubbar och deras unga fruar där. Sådana där gubbar som tävlar med varandra. Jag och Gypsy Kings spelade. Nästa vecka hyrde ryssens kompis typ George Michael och Christina Aguilera för att bräcka honom. Samma vecka spelade jag i en stad precis på gränsen till Tjetjenien. Då såg man hur sjuk världen är. När jag klev av flygplanet stod folk med gevär. Jag frågade varför. »Det är för att du inte ska bli kidnappad«, sade de. Men det sjukaste var nog när jag var i Bangladesh för två månader sedan. Gud, vad fattigt det var. Det satt så många tiggare på gatorna, utan armar och så. Rebecca, som sjunger med mig, började gråta när vi körde genom staden.

Och när man ser den här videon kan man förså att mullorna i Iran helst ser att han inte uppträder i sitt ursprungshemland...

Uppdatering: Sydsvenskan hade ett liknande, om än kortare, reportage i fjol: Från Värnhem till världen.

/Gunilla

Sydsvenskan-jobbet i tryck

NEW YORK I webbversionen av Sydsvenskan-reportaget från Oxelösund saknas fotografierna. Kanske lägger jag upp dem här en vacker dag, måste kolla med de berörda om det är OK. Fast det tror jag, även om stackars Joline Larsén själv – som är med på nästan alla de tio bilderna – kämpar med faktiskt knepiga publicistiska dilemman.
Här ser ni i alla fall ungefär hur det såg ut i tidningen (men dessa sidor är inte de slutgiltiga, utan de jag fick läsa korr på). Som ni kan ana föreställer fotona olika platser i Oxelösund som vi spanade in, typ ICA och biblioteket. Jag försökte också ta mig in i "Mias" radhus för att spana på *skyddsrummet*, men som ni kan tänka er hade den familj som nu bodde där ingen lust att ha nyfikna journalister snokandes bland deras flyttlådor. Jag kan ändå ångra att jag inte stod på mig lite bättre på den punkten.

/Gunilla

Eaters in Disguise

STOCKHOLM Igår var jag som sagt på White Guide-galan i Grand Hotels vinterträdgård. En stor del av eftermiddagen hängde jag med en av mina väldigt många redaktörer, som under mycket stort hyssjande avslöjade att han är en av guidens många krogtestare (vilket jag möjligen borde ha anat). Man kan gissa att rätt många av dem fanns på plats igår.
Det är förstås viktigt att sådant där inte kommer ut, så långt det går att undvika. Seriös krogtestning och anonymitet hör liksom ihop. Därför är det svårt att begripa sådant här (ett resultat av ett pressmeddelande?). Fast det kan förstås vara ett låtsasfotografi som bara är tänkt att förvilla alla Malmökrögare.

/Gunilla

En massa reportage

STOCKHOLM Den här boken vill man ju läsa!

Uppdatering: Pinsamt nog glömde jag länka till de sajter som inspirerat mig till denna läslust: Alexander Armiento i ST Press och Andreas Ekström (som länkar till recensioner i Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad). Sorry, Alex!

/Gunilla

Bong – 600 recensioner!

STOCKHOLM En aikidoinstruktörs dubbelliv som krogrecensent i Skåne och Köpenhamn skildras i en lååååååång text på egen hemsida här. Det är Sydsvenskans numera outade Bong som berättar om sitt decennium som smygätare (se även denna text om att testa ställen anonymt eller icke).

För er som inte vet det är Bong krogrecensenternas motsvarighet till sportkrönikörernas Jan Majlard – båda häcklas av mat- och fotbollsfantaster som älskar att frossa i deras språkgrodor. Läs mer hos Taffel, med kommentatorer eller Lisas gamla blogg. (Lisa skriver i en kommentar: "Jag tror nog att alla med rudimentär känsla för det svenska språket läser Bong med skräckblandad förtjusning. Först trodde jag att det var en parodi på oss ibland gräsligt krystade Gourmet-skribenter.")

Tydligen fick Bong/Stefan Stenudd herostratisk ryktbarhet genom att såga Petri Pumpa i Lund i mitten av 90-talet (något han skriver om i sin långa text).
Ah, jag får nostalgiska vibbar till mitt livs enda besök på den restaurangen! Jag fick följa med Nöjesguidens dåvarande och absolut icke-anonyme (apropå det Stenudd hävdar om tidningen) redaktionschef på testätning av diverse mat- och vinmenyer. Jag fick stå för taxin Malmö–Lund ToR och så stod Nöjesguiden för vår gissningsvis rätt rejäla nota.
En bra deal, på det hela taget, eftersom jag slapp både skriva och recensera utan kunde koncentrera mig på att vara hungrig sällskapsdam!

/Gunilla

Radio 32 i Hässleholm (uppdaterad)

STOCKHOLM Om jag vore lite mer inspirerad idag skulle jag skriva något långt om hur bloggarnas sätt att förmedla rykten allt tydligare nästlar sig in i den förmodat seriösa utrikes-/nyhetsjournalistiken. Men det blir säkert fler tillfällen till det!

Så kort bara: Se hur Norra Skåne – som, i sin iver att förmedla ett Avslöjande, visserligen anger att ryktena om Fidel Castros död är obekräftade men ändå inte kan låta bli vinjetten Extra! Extra! Jag gissar att den där nättexten uppdaterades flera gånger under gårdagskvällen, så den versionen kanske innehåller aningen fler brasklappar än ursprunget. Eftersom det redan i början kommer en biografisk harang om Castro antar jag att vinkeln inte var ryktena, utan döden. Själva tilltaget renderade lokaltidningen riksmediernas uppmärksamhet.

Som en kommentator skrev här: Fidel brukar dö en gång per vecka. Miami Herald har en lång och intressant artikel om hur dessa rykten cirkulerar för tredje veckan i rad. Peter och vargen! Bara att fortsätta publicera rykten så får ryktesspridarna kanske till slut rätt... Ganska snart, kan man gissa, i detta fall.

Vore dock intressant att se ursprungsnättexten (hur hittar man den cachen?) och att veta vilka "trovärdiga källor" Norra Skåne hänvisar till. Hoppas att det inte är denna.

Uppdatering I: Jag hade tänkt skriva ett nytt inlägg, om att det är rätt taskigt att göra sig lustig på Norra Skånes bekostnad (som att kalla dem "rikskända ankfarmare"...).
Jag tycker nämligen att det är skoj att lokaltidningarna tycker det är viktigt med, och satsar på, utrikesjournalistik. Och det tyder onekligen på gott publicistiskt självförtroende hos nyhetscheferna, när de vågar publicera "världsnyheter". Dessutom var det knappast ett vågat antagande att dessa rykten stämmer, El Comandante har ju tillbringat en god tid rätt nära dödsbädden på sistone.

Men så hittade jag Expressens artikel om Norra Skånes nyhetsvärdering. Av den texten att döma (hmmm...Expressen kan ju faktiskt tala ur egen, dyrköpt erfarenhet vad gäller publicering av obekräftade uppgifter...) verkar mitt antagande om att Castro-artikeln blev alltmer källkritisk, och därmed ändrades, under gårdagen stämma.
Dessutom antyds faktiskt att Perez Hilton-bloggaren, Mario Armando Lavandeira J:r, är en av källorna..?! Och isåfall kan man gott driva lite med Norra Skåne. Nyhetschefens uttalande "Jag kan inte gå in närmre på varför vi anser uppgifterna trovärdiga utan att avslöja källan" (på University of Miami?) är lite skumt. Känns som om de gömmer sig bakom det heliga källskyddet.

Jag undrar förresten över en annan av källorna – National Post, som beskrivs som "en kanadensisk blogg" av Norra Skåne.
Finns en sådan blogg? Jag hittar bara en tidning med samma namn, där jag dock inte hittar några Castrorykten. Har en blogg antagit samma namn som en riksspridd tidning är den knappast seriös och värd att referera till.
Sensmoral: Var väldigt försiktig med att publicera rykten. Det är nog många journalister som är glada att de inte fört vidare alla uppgifter som cirkulerat om exempelvis Göran Persson och Carl XVI Gustaf genom åren.

Uppdatering II: Jodå, tidningen National Post har såklart en nyhetsblogg på sin sajt, kallad "posted"...där de lutar sig mot [den kubanske] Perez Hilton och även intervjuar honom om Castro-uppgifterna – inlägget känns sådär halvseriöst att ha som källa för en vanlig nyhetsartikel, om än på nätet.
I denna soppa finns onekligen gott om uppslag till oändliga artiklar, om bloggar vs old school-medier som nyhetsförmedlare – räkna med att det temat kommer att bubbla upp framöver både här och där! Se till exempel Huffington Post. Norra Skåne slänger verkligen ett köttben åt svenska bloggskeptiker.
Förresten, kolla igen hur kort ursprungspostningen hos Perez Hilton är. Och notera att det är Perez Hiltons postning som Norra Skåne citerar allt från, men anger National Post-bloggen som källa! How strange.

Men innan metabloggs-debatten hinner ta fart på allvar med just detta som fall (anar att en och annan bloggare kommer att påstå att allt är en MSM-konspiration för att misskreditera bloggmediet) är det fullt möjligt att Fidel Castro går bort.

/Gunilla

P S Rubriken anspelar på ett uttryck från Haiti – där den mesta nyhetsförmedlingen sker muntligen, som skvaller. Siffran trettiotvå syftar på antalet tänder i en frisk glappkäft.

Källarsval Fanta i arbetarnas pittoreska Malmö

NEW YORK Denna Kinky Afro-länk har jag skickat till några Malmökompisar, och de tycks ha skrattat lika gott som jag.
Det är en rese-/matreportage-parafras som är otroligt skojig även om man inte råkat läsa just den text i helgens DN LördagSöndag som den tydligen anspelar på – genren dyker ju upp lite här och var. (Via Isobel.)

Ja, hjälp, hoppas inte fler stygga bloggare får för sig att göra parafraser på alla ens hopplösa och exotiserande utrikesskildringar...

/Gunilla