.JPG)
PORT-AU-PRINCE I samband med FN:s klimatkonferens i Köpenhamn i fjol skapades flera konstutställningar och installationer på klimattemat. Nedanstående pressmeddelande handlar om en av dem.
Det berör de teman jag gjorde reportage om 2005 och 2006, för MiljöAktuellt, Fokus, Amnesty Press och Rädda barnens tidning BARN – om hur klimatförändringar ändrar människors livsbetingelser i det arktiska klimatet.
Nog för att det förefaller lockande att fördjupa sig i en isbergsstory – men just nu hinner knappt ens läsa igenom texten. Har fullt upp med att inte få värmeslag... Men det är en potentiellt fascinerande eller möjligen knäpp grej, som någon annan kanske är intresserad av.
De får gärna skicka isberget hit till Haiti på något vis...
/Gunilla
The start of an uncertain journey
Iceberg with artworks breaks loose
The Hague, 18 May 2010 – The big moment for the sculptures of Dutch artist Ap Verheggen has come. The iceberg in Greenland on which he placed his artwork “Dog Sled Riders” back in March has broken loose. The uncertain journey can be followed on the website www.coolemotion.org, via GPS, photos, and video.
Satellite images show that the iceberg on which Verheggen placed his sculptures in March have started to move. It drifts away from the island of Uummannaq with an unknown destination. In the end, the iceberg melts and the sculptures will go down. When this will happen, no one knows.
The sculptures are a symbol for the forced changes in culture of the Inuit as a result of extreme climate change. The inhabitants are looking for a new way of living to maintain their ‘own’ identity. Verheggen wants to draw attention to the cultural consequences of the fast changing climate in the Arctic. “Climate change=Culture change” is his motto.
The melting of the ice threatens the ancient culture of the Inuit. The inhabitants of Uummannaq, a tiny island in the Northwest of Greenland, are still dependant on hunting with dog sleds for their food provision. Last winter, for the first time, hunting was not possible which is directly threatening their existence.
During hunting the dog sled rider determines when the journey starts, where it heads and when it’s over. Verheggen plays with this idea as he puts two abstract sculptures, representing dog sled riders, on an iceberg and lets nature decide how the journey will proceed. The goal of the artist is to show that we should stop ‘blaming, naming and shaming’. Verheggen: “We have to put our energy in solutions. Climate change cannot be stopped. The climate always changes and will keep on changing, these are dynamic processes. Our culture always adapted to these changes, but now we are discussing the causes without looking at the future.”
With this art project Verheggen tries to make people look at the concept of climate change in another way: “The people of Uummannaq are now forced to change their culture due to the changing climate. One day it will be our turn. Will we manage?”
Have a look at: www.coolemotion.org
Showing posts with label Klimat. Show all posts
Showing posts with label Klimat. Show all posts
18 May 2010
12 April 2010
Spökplumpen rapporterar
WASHINGTON Nej, det här är inte en terrorist som lyckats smyga sig in på kärnvapenmötet – det vore nog omöjligt – utan en radioreporter från CBS, som i december rapporterade från klimatmötet i Köpenhamn.
Jag som gjort en hel del radioinslag (även om det var ett tag sedan) vet hur svårt det kan vara med ljudförhållanden på fältet. Många kolleger som jobbar med radio har fantastiska stories om hur de kryper in bakom filtar och in i garderober hemma för att läsa in sina texter – men hur gör man när man måste rapportera omedelbart, omgiven av massvis av kolleger i ett rum med usel akustik? Tja, som CBS-reportern ovan.
Jag hittade videon i New York Times' miljöreporter Andrew Revkins blogginlägg idag.
/Gunilla
23 March 2010
Debatt om "IPCC-bashing" i Stockholm
NEW YORK För några veckor sedan skrev jag om "IPCC-bashing", apropå en text jag skrev för Ekolådans nyhetsbrev Veckans Eko 10/2010. Nästa vecka ordnar Fores ett seminarium på samma tema, för er som är i Stockholm. Se nedan!
/Gunilla
Climategate, IPCC-bashingen och medias roll
Välkommen till FORES måndag den 29 mars 17.00 för ett seminarium om den senaste vågen av kritik mot FN:s klimatpanel IPCC och hur detta påverkar klimatdebatten.
Tillsammans med den kalla vintern har den senaste tidens ”skandaler” kring IPCC och dess ordförande resulterat i att många blivit mer tveksamma till panelen och klimatvetenskapen i stort. Många uppfattar det också som att centrala delar i IPCC:s arbete fallit ihop likt ett korthus. Men är verkligen felen som uppmärksammats tillräckliga för att berättiga kritiken?
Hur har journalisterna hanterat situationen? Låter medierna sig manipuleras av fossillobbyn eller har man tvärtom tidigare varit för okritiska mot IPCC? Sker tillräcklig granskning varifrån de kritiska uppgifterna kommer och varför de läggs fram? Har klimatpanelens anseende skadats så pass mycket att deras kommande rapporter får sämre genomslag?
Två svenska forskare som arbetat för IPCC, Markku Rummukainen från SMHI och Henning Rodhe från Stockholms universitet, finns på plats för att ge sina synpunkter på händelserna.
Övriga medverkande: Susanna Baltscheffsky, miljöreporter på Svenska Dagbladet; Johan Bergendorff, redaktionschef för Sveriges Radio P1:s miljömagasin Klotet; samt Jessica Cederberg Wodmar, klimatkommunikatör på Westander Publicitet & Påverkan. Seminariet inleds med en kort presentation av Jakob Rutqvist, ansvarig för FORES miljöprogram.
Moderator: Martin Ådahl, VD FORES
Tid: 17.00-18.30, med efterföljande mingel.
Plats: FORES lokaler, Bellmansgatan 10 (T-bana Slussen/Mariatorget)
Anmälan sker på http://bit.ly/bEaa75 eller till Daniel Engström på FORES, e-mail:daniel.engstrom@fores.se, tel. 08-452 26 63.
/Gunilla
Climategate, IPCC-bashingen och medias roll
Välkommen till FORES måndag den 29 mars 17.00 för ett seminarium om den senaste vågen av kritik mot FN:s klimatpanel IPCC och hur detta påverkar klimatdebatten.
Tillsammans med den kalla vintern har den senaste tidens ”skandaler” kring IPCC och dess ordförande resulterat i att många blivit mer tveksamma till panelen och klimatvetenskapen i stort. Många uppfattar det också som att centrala delar i IPCC:s arbete fallit ihop likt ett korthus. Men är verkligen felen som uppmärksammats tillräckliga för att berättiga kritiken?
Hur har journalisterna hanterat situationen? Låter medierna sig manipuleras av fossillobbyn eller har man tvärtom tidigare varit för okritiska mot IPCC? Sker tillräcklig granskning varifrån de kritiska uppgifterna kommer och varför de läggs fram? Har klimatpanelens anseende skadats så pass mycket att deras kommande rapporter får sämre genomslag?
Två svenska forskare som arbetat för IPCC, Markku Rummukainen från SMHI och Henning Rodhe från Stockholms universitet, finns på plats för att ge sina synpunkter på händelserna.
Övriga medverkande: Susanna Baltscheffsky, miljöreporter på Svenska Dagbladet; Johan Bergendorff, redaktionschef för Sveriges Radio P1:s miljömagasin Klotet; samt Jessica Cederberg Wodmar, klimatkommunikatör på Westander Publicitet & Påverkan. Seminariet inleds med en kort presentation av Jakob Rutqvist, ansvarig för FORES miljöprogram.
Moderator: Martin Ådahl, VD FORES
Tid: 17.00-18.30, med efterföljande mingel.
Plats: FORES lokaler, Bellmansgatan 10 (T-bana Slussen/Mariatorget)
Anmälan sker på http://bit.ly/bEaa75 eller till Daniel Engström på FORES, e-mail:daniel.engstrom@fores.se, tel. 08-452 26 63.
01 March 2010
"IPCC-bashing"?
NEW YORK Det har som bekant varit en rejäl backlash mot allt vad "klimathot" heter på sistone. "Climategate" samt IPCC:s ledarskapsproblem och trovärdighetskris har lett till en rad nyhetsartiklar och inslag. Se t ex denna matiga sajt:
SR P1, Vetenskapsredaktionen: Granskning av IPCC
Det har varit intressant att följa klimatfrågornas uppgång och fall i medierna. Det var ju bara några år sedan som de enbart följdes marginellt, av miljö- och vetenskapsreportrar – och så exploderade debatten, blev mainstream och hamnade i snart sagt alla tänkbara mediala avdelningar.
Detta skedde 2006, och först då lyckades jag exempelvis sälja in allmänna reportage från den Grönlands-expedition jag varit med på ett år tidigare (bland annat till nyhetsmagasinet Fokus; facktidningen Miljöaktuellt publicerade dock ett rejält reportage med både text och bilder av mig redan 2005).
Jag talade häromdagen – apropå en kort nyhetstext för Ekolådan om 2010 års klimatförhandlingar – med Fores miljöprogramsansvarige Jakob Rutqvist, som menade att medierna nu verkar tävla i klimatpanels-"bashing" och att det blivit medialt hippt att vara klimatskeptisk. Kanske är det en naturlig, mediedramaturgisk följd av den massiva klimatrapporteringen – what comes up must come down, liksom. Och visst har det funnit inslag av domedagsscenarier som upphovsskribenterna kanske ångrar.
Men få bevakningsområden är så omgärdade av spinning (snurrmästeri) som detta. Jakob Rutqvist tipsade om denna länk:
http://www.realclimate.org/index.php/archives/2010/02/ipcc-errors-facts-and-spin
Själv hinner jag just nu inte läsa hela den texten och har bara skummat här och där – men den är intressant för alla som är intresserade av antingen klimatfrågor eller mediedramaturgi. Eller både/och. Citat:
/Gunilla Kinn
SR P1, Vetenskapsredaktionen: Granskning av IPCC
Det har varit intressant att följa klimatfrågornas uppgång och fall i medierna. Det var ju bara några år sedan som de enbart följdes marginellt, av miljö- och vetenskapsreportrar – och så exploderade debatten, blev mainstream och hamnade i snart sagt alla tänkbara mediala avdelningar.
Detta skedde 2006, och först då lyckades jag exempelvis sälja in allmänna reportage från den Grönlands-expedition jag varit med på ett år tidigare (bland annat till nyhetsmagasinet Fokus; facktidningen Miljöaktuellt publicerade dock ett rejält reportage med både text och bilder av mig redan 2005).
Jag talade häromdagen – apropå en kort nyhetstext för Ekolådan om 2010 års klimatförhandlingar – med Fores miljöprogramsansvarige Jakob Rutqvist, som menade att medierna nu verkar tävla i klimatpanels-"bashing" och att det blivit medialt hippt att vara klimatskeptisk. Kanske är det en naturlig, mediedramaturgisk följd av den massiva klimatrapporteringen – what comes up must come down, liksom. Och visst har det funnit inslag av domedagsscenarier som upphovsskribenterna kanske ångrar.
Men få bevakningsområden är så omgärdade av spinning (snurrmästeri) som detta. Jakob Rutqvist tipsade om denna länk:
http://www.realclimate.org/index.php/archives/2010/02/ipcc-errors-facts-and-spin
Själv hinner jag just nu inte läsa hela den texten och har bara skummat här och där – men den är intressant för alla som är intresserade av antingen klimatfrågor eller mediedramaturgi. Eller både/och. Citat:
"To those familiar with the science and the IPCC’s work, the current media discussion is in large part simply absurd and surreal. Journalists who have never even peeked into the IPCC report are now outraged that one wrong number appears on page 493 of Volume 2. We’ve met TV teams coming to film a report on the IPCC reports’ errors, who were astonished when they held one of the heavy volumes in hand, having never even seen it. They told us frankly that they had no way to make their own judgment; they could only report what they were being told about it. And there are well-organized lobby forces with proper PR skills that make sure these journalists are being told the “right” story. That explains why some media stories about what is supposedly said in the IPCC reports can easily be falsified simply by opening the report and reading. Unfortunately, as a broad-based volunteer effort with only minimal organizational structure the IPCC is not in a good position to rapidly counter misinformation."(– – –)
"As lucidly analysed by Tim Holmes, there appear to be a few active leaders of this misinformation parade in the media. Jonathan Leake is carrying the ball on this, but his stories contain multiple errors, misrepresentations and misquotes. There also is a sizeable contingent of me-too journalism that is simply repeating the stories but not taking the time to form a well-founded view on the topics. Typically they report on various “allegations”, such as these against the IPCC, similar to reporting that the CRU email hack lead to “allegations of data manipulation”. Technically it isn’t even wrong that there were such allegations. But isn’t it the responsibility of the media to actually investigate whether allegations have any merit before they decide to repeat them?"
Inlägget har just nu mer än 560 kommentarer! Klimatdebatten är politisk dynamit.
Och läs gärna de många kommentarerna hos Vetenskapsredaktionen, många av dem med rätt uppskruvat tonläge. Signaturen Ann L-H skriver t ex:
"En hårresande kommentar - ni "teapartygranskar" ClimateGate och berättar för svenska folket att misstag gjorts i de rapporter som inte är så vetenskapliga men att den vetenskapliga grunden är fast dvs "science is settled".Ni som kan frågan: anser ni att svenska medier passar in i det mönster som beskrivs hos Real Climate? Går journalisterna klimatskeptikernas och lobbyisternas ärenden? Eller är de fortsatt megafoner åt miljöaktivister? Eller handlar det om att journalisterna äntligen börjar agera lagom kritiskt? Diskutera gärna i kommentarfältet.
Och nu är uppdraget tydligen slutfört trots att processen nyss har börjat!
Har ni inte fattat ett dugg eller vill ni medvetet missleda svenska folket i denna så oerhört viktiga politiska fråga?
Er skyldighet mot svenska folket är att förklara hur vetenskap fungerar, dvs
att det är en självklarhet att man redovisar bakgrundsdata och arbetsmetoder,
att man inte manipulerar med data för att nå ett önskat resulat
att man inte gör påtryckningar på utgivare av vetenskapliga journaler för att se till attt rapporter som går emot konsensus (dvs politiskt önskade resultat) inte publiceras.
och sedan jämföra med vad CRU-mailen avslöjat om hur forskarna på East Anglia arbetat.
Om detta må ni berätta!
Återigen ni arbetar på SR´s uppdrag att allsidigt och objektivt sprida information om aktuell vetenskap, ert uppdrag är inte att vara megafoner åt miljöaktivister."
/Gunilla Kinn
18 December 2009
Klimatmötet blev som avslagen julmust
NEW YORK Hm, bidde det ens en tumme? Ska kolla på nätet, har inte hunnit läsa ikapp de senaste timmarna. (Fast annars har jag följt både Detroit och Köpenhamn i realtid på sistone; och Orlando, förstås.)
Texten nedan skrev jag i söndags, för Veckans Eko/Ekolådan. Det är alltid lite vanskligt att skriva om nyhetsföreteelser i medier som inte är minut- eller åtminstone dags-nyhetiga, men jag tycker att den höll ganska bra veckan igenom (fast jag stack väl inte ut hakan direkt).
Det var tyvärr den enda texten inför klimatmötet jag lyckades få i uppdrag att skriva, annars finns det ju en hel del amerikanska vinklar på detsamma.
/Gunilla
(som kommer att mellanlanda en timme på Kastrup imorgon)
Till Ekolådan, skriven den 13 december
Denna vecka anländer miljöministrar och statsöverhuvuden till Köpenhamn för att avsluta FN:s 15:e klimatkonferens. Frågan är om avtalet blir något att hänga i granen, eller om det blir som avslagen julmust.
Tanken var att årets klimatmöte skulle ge en ambitiös uppdatering av Kyoto-protokollet från 1997, och att fler länder skulle förbinda sig till mer. Men under hösten blev det uppenbart att COP15, som konferensen kallas internt, kanske inte skulle bli någon stor framgång för internationellt miljösamarbete.
Dilemmat blommade ut vid FN:s toppmöte i New York i september. Både USA:s president Barack Obama och hans kinesiske kollega Hu Jintao talade då vackert om vikten av att tänka på framtida generationer genom att begränsa koldioxidutsläppen. Men ingen av dem kom med konkreta löften. Det blev uppenbart att USA och Kina – som lurpassar på varandra vad gäller klimatförhandlingar – fortsatt skulle bli svåra att få med. Samtidigt är de de viktigaste, eftersom de står för 40 procent (omkring 20 procent vardera) av världens utsläpp.
Hösten fortsatte med motigheter för de tjänstemän som förhandlat inför Köpenhamnskonferensen. Målet, om någon missat det, är att komma överens om hur mycket koldioxidutsläppen ska begränsas – och vad de olika länderna ska ta ansvar för.
EU-länderna har förbundit sig att minska sina utsläpp med 20 procent till 2020 (jämfört med 1990) medan USA – som ej signerat Kyoto-protokollet – ligger på 3–4 %. FN:s klimatforskarpanel IPCC gissar att utfallet totalt sett nu blir 8–12 %, men att det skulle behövas en minskning med 25–40 % för att ge resultat.
COP15 är fullt av aktivister, lobbyister, forskare och andra som vill påverka – som företrädare för ursprungsbefolkningar, redan direkt drabbade av temperaturväxlingar.
Utvecklingsländernas representanter vädjar om att de rikare måste ta hänsyn till deras behov – men här finns skilda intressen mellan halvindustrialiserade Kina, Indien och Brasilien, och fattiga (afrikanska) stater. Troligen kommer avtalet att innehålla satsningar på klimatbistånd.
Med 192 stater som förhandlar är något annat än en urvattnad kompromiss knappast möjlig. Den djupa lågkonjunktur som världen befinner sig i har bidragit till att klimatfrågorna fått minskad prioritet, och det breda, folkliga tryck som Fredrik Reinfeldt säger sig känna stöd av märker få andra statsöverhuvuden.
USA:s kongress har prioriterat sjukförsäkringsreformer framför klimatfrågor. Barack Obama må ha en helt annan medvetenhet om de senare än sin företrädare – men är bakbunden av senaten, där en majoritet inte vill se några avtal som begränsar amerikansk industri.
Trots allt tar de flesta i Köpenhamn det som ett gott tecken att Obama dyker upp på fredag. Hans närvaro skapar ett extra tryck på alla förhandlare att komma överens om något som åtminstone kan kallas en framgång. Sedan börjar arbetet med nästa miljömöte.
Gunilla Kinn
Konferensens egen hemsida: http://en.cop15.dk
Texten nedan skrev jag i söndags, för Veckans Eko/Ekolådan. Det är alltid lite vanskligt att skriva om nyhetsföreteelser i medier som inte är minut- eller åtminstone dags-nyhetiga, men jag tycker att den höll ganska bra veckan igenom (fast jag stack väl inte ut hakan direkt).
Det var tyvärr den enda texten inför klimatmötet jag lyckades få i uppdrag att skriva, annars finns det ju en hel del amerikanska vinklar på detsamma.
/Gunilla
(som kommer att mellanlanda en timme på Kastrup imorgon)
Till Ekolådan, skriven den 13 december
Denna vecka anländer miljöministrar och statsöverhuvuden till Köpenhamn för att avsluta FN:s 15:e klimatkonferens. Frågan är om avtalet blir något att hänga i granen, eller om det blir som avslagen julmust.
Tanken var att årets klimatmöte skulle ge en ambitiös uppdatering av Kyoto-protokollet från 1997, och att fler länder skulle förbinda sig till mer. Men under hösten blev det uppenbart att COP15, som konferensen kallas internt, kanske inte skulle bli någon stor framgång för internationellt miljösamarbete.
Dilemmat blommade ut vid FN:s toppmöte i New York i september. Både USA:s president Barack Obama och hans kinesiske kollega Hu Jintao talade då vackert om vikten av att tänka på framtida generationer genom att begränsa koldioxidutsläppen. Men ingen av dem kom med konkreta löften. Det blev uppenbart att USA och Kina – som lurpassar på varandra vad gäller klimatförhandlingar – fortsatt skulle bli svåra att få med. Samtidigt är de de viktigaste, eftersom de står för 40 procent (omkring 20 procent vardera) av världens utsläpp.
Hösten fortsatte med motigheter för de tjänstemän som förhandlat inför Köpenhamnskonferensen. Målet, om någon missat det, är att komma överens om hur mycket koldioxidutsläppen ska begränsas – och vad de olika länderna ska ta ansvar för.
EU-länderna har förbundit sig att minska sina utsläpp med 20 procent till 2020 (jämfört med 1990) medan USA – som ej signerat Kyoto-protokollet – ligger på 3–4 %. FN:s klimatforskarpanel IPCC gissar att utfallet totalt sett nu blir 8–12 %, men att det skulle behövas en minskning med 25–40 % för att ge resultat.
COP15 är fullt av aktivister, lobbyister, forskare och andra som vill påverka – som företrädare för ursprungsbefolkningar, redan direkt drabbade av temperaturväxlingar.
Utvecklingsländernas representanter vädjar om att de rikare måste ta hänsyn till deras behov – men här finns skilda intressen mellan halvindustrialiserade Kina, Indien och Brasilien, och fattiga (afrikanska) stater. Troligen kommer avtalet att innehålla satsningar på klimatbistånd.
Med 192 stater som förhandlar är något annat än en urvattnad kompromiss knappast möjlig. Den djupa lågkonjunktur som världen befinner sig i har bidragit till att klimatfrågorna fått minskad prioritet, och det breda, folkliga tryck som Fredrik Reinfeldt säger sig känna stöd av märker få andra statsöverhuvuden.
USA:s kongress har prioriterat sjukförsäkringsreformer framför klimatfrågor. Barack Obama må ha en helt annan medvetenhet om de senare än sin företrädare – men är bakbunden av senaten, där en majoritet inte vill se några avtal som begränsar amerikansk industri.
Trots allt tar de flesta i Köpenhamn det som ett gott tecken att Obama dyker upp på fredag. Hans närvaro skapar ett extra tryck på alla förhandlare att komma överens om något som åtminstone kan kallas en framgång. Sedan börjar arbetet med nästa miljömöte.
Gunilla Kinn
Konferensens egen hemsida: http://en.cop15.dk
Liten hälsning till förhandlarna i Köpenhamn
NEW YORK Det här fotot tog jag utanför Ilulissat sommaren 2005. Det har varit publicerat i Fokus, Miljöaktuellt och Amnesty Press. Sedan jag var där har det lilla samhället invaderats av politiker och andra som varit där på klimatdomesdagsstudiebesök (de flesta har förstås flugit till Grönland, så även jag).
Med hopp om att några glada nyheter snabbt kommer från Köpenhamn... Från Detroit lät det ju inte så glatt idag.
/Gunilla
27 May 2009
Victoria i Kangerlussuaq
NEW YORK Åh, vad roligt – precis den här resan gjorde jag för några år sedan, med gulliga barn i fina dräkter och klimatexperter och Diskobukt och allt (dock utan stiliga prinsar i släptåg).
/Gunilla
/Gunilla
28 December 2007
Midvinternattens köld inte så hård
STOCKHOLM Café Albert, Birger Jarlsgatan, lördagsnatten den 30 december, cirka klockan 00.45 – sex, sju personer satt på ställets uteservering!
/Gunilla
/Gunilla
24 September 2007
I väntan på Ban Ki-moon
NEW YORK Ah, äntligen i generalförsamlingen! Det här rummet är sååå speciellt. Annars har det mest av allt varit en dag av frustration, eftersom det har varit så många avspärrningar och grejer i FN:s högkvarter. Tidigare på dagen var det inte att tänka på att sitta på pressläktaren i generalförsamlingen, det var helt enkelt fullt (och därför slut på passerkort). Jag har tillbringat större delen av dagen på ganska provisoriska "kontor", sittandes på golvet och i olika konferenslokaler samt ståendes utanför säkerhetsrådet. Debatten i de olika panelerna har jag knappt följt (fast jag var mig veterligen den ende svenska reporter som var närvarande när Fredrik Reinfeldt höll sitt lilla tal i konferenssal 4, om vad Sverige gjort för att minska utsläppen). "Alla" är annars här och skyndar förbi i korridorerna på väg till eller från olika bilaterala möten: där en Angela Merkel, där en president Lula, där en potentat från något västafrikanskt land.
Det ryktas om att George Bush dyker upp till kvällens middag, det vill säga efter klimatmötet. Det är väl lite konstigt, att bara komma till middagen?! Fast USA kunde ju å andra sidan bränna på med Arnold Schwarzenegger!
Nu väntar vi alla på att Ban Ki-moon ska äntra podiet i generalförsamlingen och avsluta alltsammans! Och sedan blir det ännu en presskonferens med Fredrik Reinfeldt. Jag hoppas att han inte luras lika mycket idag som igår (mer om detta senare, om jag orkar skriva något om det). Och sedan... ska jag sno ihop ännu en klimattext och så väl den där texten om muffins (som egentligen handlar om amerikansk skolmat).
/Gunilla
P S Inga spår av min dator, däremot fick jag ett hett tips om hur jag ska kunna spåra eller i alla fall identifiera tjuven. Är fullkomligt nojig för att jag ska förlägga lånedatorn, men hittills är den i behåll!
Det ryktas om att George Bush dyker upp till kvällens middag, det vill säga efter klimatmötet. Det är väl lite konstigt, att bara komma till middagen?! Fast USA kunde ju å andra sidan bränna på med Arnold Schwarzenegger!
Nu väntar vi alla på att Ban Ki-moon ska äntra podiet i generalförsamlingen och avsluta alltsammans! Och sedan blir det ännu en presskonferens med Fredrik Reinfeldt. Jag hoppas att han inte luras lika mycket idag som igår (mer om detta senare, om jag orkar skriva något om det). Och sedan... ska jag sno ihop ännu en klimattext och så väl den där texten om muffins (som egentligen handlar om amerikansk skolmat).
/Gunilla
P S Inga spår av min dator, däremot fick jag ett hett tips om hur jag ska kunna spåra eller i alla fall identifiera tjuven. Är fullkomligt nojig för att jag ska förlägga lånedatorn, men hittills är den i behåll!
Klimat och Burma i FN-skrapan
NEW YORK Busy, busy, busy – jag är i FN-skrapan hela dagen. Hittills har jag mest vimsat runt i huset för att förstå mig på de ovanligt strikta säkerhetsavspärrningarna. Har även intervjuat en burmesisk munk, en svensk biståndsveteran samt statsministern. Söker utrikesministern för en kommentar – vi får se om jag får tag på honom här i huset, vore en skam att blott kunna citera honom från hans blogg... Har varken sett till Al Gore eller Arnold Schwarzenegger eller liknande kändisar, däremot den alltid lika stilige Hamid Kharzai från Afghanistan (eh, jag får kolla stavningen senare).
Mer än så här blir nog inte bloggat på ett tag, återkommer!
/Gunilla
Mer än så här blir nog inte bloggat på ett tag, återkommer!
/Gunilla
23 September 2007
03 July 2007
Taxichaufförer gills inte som lokalbefolkning
NEW YORK Det finns ett klassiskt misstag inom utrikesjournalistiken: att använda taxichaufförer som källa.
Taxichaufförer är ofta inskränkta, konservativa, rasistiska, fördomsfulla, misantropiska – något i den stilen påstod faktiskt åtminstone min lärare i utrikesjournalistik på JMK.
Så kan man givetvis inte avfärda en yrkeskår med miljoner människor! Men man kanske inte ska använda dem som de enda representanterna för en lokalbefolkning heller.
Självklart är taxichaufförer bra om man vill stämma av läget på vilken plats i världen som helst (utom i New York, här har de aldrig någon som helst koll på något). Men för god journalistik gäller att man ska ha så många källor som möjligt. Att intervjua taxichaufförer bör på sin höjd vara ett komplement till flera andra intervjuer.
I vilket fall som helst: Inget signalerar journalistisk slapphet och/eller extrem tidsbrist så mycket som att ha med en taxichaffis' citat explicit i reportaget (om han/hon inte säger något extremt kärnfullt, eller om texten handlar om exempelvis trafikmiljö eller småföretagande).
Veckans affärer har skickat en reporter till Ilulissat, staden på västra Grönland där jag var för två år sedan (man kan också läsa det jag bloggade då). Han upptäcker att hans taxiförare till skillnad från de utländska klimatforskare han talar med hoppas på oljefyndigheter, mindre is och mer värme. VA-reportaget är välskrivet och intressant – men några andra grönlänningar än taxichauffören syns inte till (i alla fall inte i just denna text, kanske kommer det fler?).
Jämför med Washington Post, vars reporter i sitt Ilulissat- och Qaqortoq-reportage intervjuar fårfarmare, fiskare, en minister och alla möjliga andra i lokalbefolkningen. Det blir faktiskt bättre! (Tipstack: Gunnar.)
Jag erkänner dock gärna att jag hade det knepigt med mina samtal med folk i Ilulissat och Nuuk, utom när det råkade finnas någon i närheten som kunde tolka. Annars försökte jag tala riktigt långsam och "danifierad" svenska, och hoppades få svar på danska. Men det var ... svårt! Liksom VA:s reporter hade jag med flera klimatforskare i mina texter, fantastiska Bob Corell bland annat, samt talade liksom WP med den italienske turistentreprenören i Ilulissat. Så kan det gå.
Och jag ska villigt erkänna att jag också borde ha talat med den där taxichauffören, eller med en och annan fårfarmare som tydligen hoppas på högre temperaturer – den vinkeln missade jag faktiskt. Mina fiskare och säljägare med mera var helt klart lite mer skeptiskt inställda till det varmare klimatet. Ett av mina reportage finns här, för tidningen Miljöaktuellt (se omslagsbild, av mig, nedan).
Ah, det vore roligt att åka tillbaka till Grönland och göra fler reportage. För två år sedan var det så svårsålt; nu är det kanske annorlunda..!?
/Gunilla
Taxichaufförer är ofta inskränkta, konservativa, rasistiska, fördomsfulla, misantropiska – något i den stilen påstod faktiskt åtminstone min lärare i utrikesjournalistik på JMK.
Så kan man givetvis inte avfärda en yrkeskår med miljoner människor! Men man kanske inte ska använda dem som de enda representanterna för en lokalbefolkning heller.
Självklart är taxichaufförer bra om man vill stämma av läget på vilken plats i världen som helst (utom i New York, här har de aldrig någon som helst koll på något). Men för god journalistik gäller att man ska ha så många källor som möjligt. Att intervjua taxichaufförer bör på sin höjd vara ett komplement till flera andra intervjuer.
I vilket fall som helst: Inget signalerar journalistisk slapphet och/eller extrem tidsbrist så mycket som att ha med en taxichaffis' citat explicit i reportaget (om han/hon inte säger något extremt kärnfullt, eller om texten handlar om exempelvis trafikmiljö eller småföretagande).
Veckans affärer har skickat en reporter till Ilulissat, staden på västra Grönland där jag var för två år sedan (man kan också läsa det jag bloggade då). Han upptäcker att hans taxiförare till skillnad från de utländska klimatforskare han talar med hoppas på oljefyndigheter, mindre is och mer värme. VA-reportaget är välskrivet och intressant – men några andra grönlänningar än taxichauffören syns inte till (i alla fall inte i just denna text, kanske kommer det fler?).
Jämför med Washington Post, vars reporter i sitt Ilulissat- och Qaqortoq-reportage intervjuar fårfarmare, fiskare, en minister och alla möjliga andra i lokalbefolkningen. Det blir faktiskt bättre! (Tipstack: Gunnar.)
Jag erkänner dock gärna att jag hade det knepigt med mina samtal med folk i Ilulissat och Nuuk, utom när det råkade finnas någon i närheten som kunde tolka. Annars försökte jag tala riktigt långsam och "danifierad" svenska, och hoppades få svar på danska. Men det var ... svårt! Liksom VA:s reporter hade jag med flera klimatforskare i mina texter, fantastiska Bob Corell bland annat, samt talade liksom WP med den italienske turistentreprenören i Ilulissat. Så kan det gå.
Och jag ska villigt erkänna att jag också borde ha talat med den där taxichauffören, eller med en och annan fårfarmare som tydligen hoppas på högre temperaturer – den vinkeln missade jag faktiskt. Mina fiskare och säljägare med mera var helt klart lite mer skeptiskt inställda till det varmare klimatet. Ett av mina reportage finns här, för tidningen Miljöaktuellt (se omslagsbild, av mig, nedan).
Ah, det vore roligt att åka tillbaka till Grönland och göra fler reportage. För två år sedan var det så svårsålt; nu är det kanske annorlunda..!?
/Gunilla
21 June 2007
Coverstory om Borlänge – New York – världen
NEW YORK Idag kan ni kolla in Svenska Dagbladets kulturdel. Jag skriver om amerikanska World Monuments Fund, och om kulturminnesvård runtom i världen. Sid 1+ 6 + 7.
Uppdatering: Nu finns artiklarna även på nätet, liksom massor av bilder! Här kan ni läsa om byggnadsminnen runtom i världen och World Monuments Watch-listan, och här finns den svenska vinkeln.
/Gunilla
Uppdatering: Nu finns artiklarna även på nätet, liksom massor av bilder! Här kan ni läsa om byggnadsminnen runtom i världen och World Monuments Watch-listan, och här finns den svenska vinkeln.
/Gunilla
06 February 2007
Rotsaker
STOCKHOLM En välskriven artikel om mat och politik i Arbetaren. (Jag har ännu bara skummat.)
/Gunilla
/Gunilla
05 February 2007
Jag vill inte bli en fiskpinne
STOCKHOLM Av en mängd anledningar har jag ännu inte kommit iväg till Amerikat, bland annat för att jag har sjukt många grejer att fixa och människor att träffa här i sta'n.
Men det finns fler relevanta skäl att inte vara i New York just nu. Idag kom detta mail från en kompis därstädes:
/Gunilla
Men det finns fler relevanta skäl att inte vara i New York just nu. Idag kom detta mail från en kompis därstädes:
Hello,Ja, ni fattar själva vilken slutsats man kan dra av detta.
Det ar MÖRDARkallt här!! Kom inte hit!! Det blåser från vänster till höger och man börjar nästan gråta när man är ute. I morse hade min hyresvärd stängt av värmen, jag var en iskall fiskpinne och kunde inte gå upp ur sängen!
/Gunilla
02 February 2007
Smida medan järnet är varmt/kallt
STOCKHOLM Idag kom jag på att jag borde skicka några av mina isbergsfoton från Grönland till [bildbyrån] Scanpix. Nu när medieintresset är på topp för slikt. Fast det borde jag ju ha kommit på för ganska många månader sedan... Smart.Visst finns många fotografier allaredan hos byråerna, av proffsfotografer därtill, men det behövs kanske några fler.
/Gunilla
P S Denna bild, från Ilullissat-fjorden, har varit publicerad i Fokus, Miljöaktuellt och Amnesty Press.
Ni får gissa själva vilka medier som tackade nej till Grönlandsreportage-förslag på den tiden det begav sig.
Vad jag verkligen borde ha sålt in var klimatförändrings-reportage med fältmaterial från Grönland PLUS Texas, eftersom jag var på båda platserna inom en månad, men ... så blev det inte.
14 December 2006
Ekolochic-trenden får intressant kritik
NEW YORK Missa inte de intressanta diskussionerna om närodlade och möjligen ekologiska livsmedel som just nu pågår, hos Vinlusen, Lisa Förare Winbladh och Henrik Alexandersson (inklusive kommentarer).
Jag ska strax kasta mig över min The Economist, om jag kan hitta den i röran, och läsa dess artikel om detta. Ämnet är högintressant för mig, eftersom jag egentligen hade tänkt göra allsköns reportage på just detta tema i New England just idag (och imorgon).
Har jag berättat att jag börjat skriva för Ekolådans nyhetsbrev (se nummer 50/2006)? Det innebär att jag fått ett välkommet forum för ett helt nytt bevakningsområde, i skärningspunkten av mat och politik, och det har gett upphov till en mängd idéer och uppslag som jag hoppas kunna sprida ut över allehanda tidningar och radioprogram.
Men eftersom jag är handlingsförlamad och tom i bollen och helt slut och arbetsskygg på grund av rubbade sömnvanor och lite annat (och fortfarande mest pysslar med att peta i mitt kommunpolitikreportage om Sundbyberg) och därför inte orkat kontakta tio redaktörer, köpa kamera och hyra bil – och eftersom jag ikväll är upptagen med ännu ett så kallat seminarium om spansk gastronomi! – så får New England-resan bli i januari istället.
Hoppas det är lika vackert väder då som idag... Idag är det så milt vackert ljus att det hade varit en barnlek att lyckas med fotografering. Och så hoppas jag att den plötsliga högkonjunkturen för ekomatsidéer ("ekolochic" syftar på ett välskrivet och trendkänsligt reportage av Ann-Helen Meyer von Bremen i Gourmet tidigare i år) inte snart är över, nu när den just har börjat.
/Gunilla
Jag ska strax kasta mig över min The Economist, om jag kan hitta den i röran, och läsa dess artikel om detta. Ämnet är högintressant för mig, eftersom jag egentligen hade tänkt göra allsköns reportage på just detta tema i New England just idag (och imorgon).
Har jag berättat att jag börjat skriva för Ekolådans nyhetsbrev (se nummer 50/2006)? Det innebär att jag fått ett välkommet forum för ett helt nytt bevakningsområde, i skärningspunkten av mat och politik, och det har gett upphov till en mängd idéer och uppslag som jag hoppas kunna sprida ut över allehanda tidningar och radioprogram.
Men eftersom jag är handlingsförlamad och tom i bollen och helt slut och arbetsskygg på grund av rubbade sömnvanor och lite annat (och fortfarande mest pysslar med att peta i mitt kommunpolitikreportage om Sundbyberg) och därför inte orkat kontakta tio redaktörer, köpa kamera och hyra bil – och eftersom jag ikväll är upptagen med ännu ett så kallat seminarium om spansk gastronomi! – så får New England-resan bli i januari istället.
Hoppas det är lika vackert väder då som idag... Idag är det så milt vackert ljus att det hade varit en barnlek att lyckas med fotografering. Och så hoppas jag att den plötsliga högkonjunkturen för ekomatsidéer ("ekolochic" syftar på ett välskrivet och trendkänsligt reportage av Ann-Helen Meyer von Bremen i Gourmet tidigare i år) inte snart är över, nu när den just har börjat.
/Gunilla
01 December 2006
Miljö + global politik + gestaltning = god journalistik
NEW YORK Idag och framöver bör journalister som jag låta sig inspireras av detta upprop på DN:s debattsida till en "fördjupande, förnyande och gärna förargande miljöjournalistik".
Artikelförfattarnas fem policyrekommendationer är utmärkta. Jag gillar särskilt:
Men den resan visade också att det går att skriva om miljöfrågor även som allmänreporter (och jag skulle nog nästan våga skriva mer även i en så pass specialiserad tidning som Naturvårdsverkets Miljöaktuellt; nya reportageidéer under utformning!).
En som visat detta ännu bättre är [min kompis] Ola Wong, som 2004 utsågs till Årets miljöjournalist första gången priset delades ut, genom ett reportage om miljödumpning i Kina.
Mer om miljöjournalistik i bl a en aktuell artikel i Journalisten – se länkar från Miljöjournalisternas förenings hemsida.
För övrigt vore det fint om medierna även vore intresserade av mänskliga rättigheter "överallt i medierapporteringen". Allt som står i den där debattartikeln kan appliceras på MR-området. Själv har jag lyckats koppla ihop MR och klimatfrågor i en liten artikel i Amnesty Press nya nummer, kommer nog snart på nätet.
/Gunilla
P S Men lite synd är det väl ändå om de som ändå hade nominerats till årets pris, och som nu gick bet... Vilken antiklimax?!
Artikelförfattarnas fem policyrekommendationer är utmärkta. Jag gillar särskilt:
I det långa loppet är miljöfrågorna oundvikligen förknippade med makt, ekonomi och säkerhet. En växande världsbefolkning på väg mot växande välstånd – en i grunden bra utveckling – kommer att råka in i djupnande konflikter och kriser som alla har med miljö och naturresurser att göra. Miljöfrågorna är integrerade i alla andra politiska frågor. Det är ett tecken på deras mognad och på att de är viktiga. Därför behöver de också komma in överallt i medierapporteringen. De ska in på alla redaktioner från ledare, debatter, krönikor, politik, utrikespolitik, näringsliv och kultur till sport, resor, bilar och bostad.Jag kan nästan ingenting om miljöfrågor i dess naturvetenskapliga bemärkelse – och trots att jag glatt brukar kasta mig in i vilket ämnesområde och sammanhang som helst hade jag nog lite för stor respekt för området, när jag i fjol åkte till Grönland för att skriva om klimatfrågor. Mina reportage om hur grönlänningar drabbas av smältande isar (för Rädda Barnens tidning Barn, Miljöaktuellt, Fokus och Amnesty Press) sålde jag in först efteråt, istället för i förväg som man alltid bör göra.
Men den resan visade också att det går att skriva om miljöfrågor även som allmänreporter (och jag skulle nog nästan våga skriva mer även i en så pass specialiserad tidning som Naturvårdsverkets Miljöaktuellt; nya reportageidéer under utformning!).
En som visat detta ännu bättre är [min kompis] Ola Wong, som 2004 utsågs till Årets miljöjournalist första gången priset delades ut, genom ett reportage om miljödumpning i Kina.
Mer om miljöjournalistik i bl a en aktuell artikel i Journalisten – se länkar från Miljöjournalisternas förenings hemsida.
För övrigt vore det fint om medierna även vore intresserade av mänskliga rättigheter "överallt i medierapporteringen". Allt som står i den där debattartikeln kan appliceras på MR-området. Själv har jag lyckats koppla ihop MR och klimatfrågor i en liten artikel i Amnesty Press nya nummer, kommer nog snart på nätet.
/Gunilla
P S Men lite synd är det väl ändå om de som ändå hade nominerats till årets pris, och som nu gick bet... Vilken antiklimax?!
19 November 2006
Materiell späkning vs modern teknik
NEW YORK SvD har publicerat en och annan underlig text om klimatdebatten det senaste året, men P J Anders Linders artikel idag är lysande.
Uppdatering (21 nov): läs även Pontus Forsströms krönika om samma sak (så länge som det handlar om klimatförstöring). Han har hajat!
"Självklart ska man kritiskt granska forskning och det faktum att hela opinionen löper i ett enda spår.
Men är det verkligen det det handlar om här? [Frågan] har gått från att vara en höger/vänster-fråga till att vara en folkrörelse. men framför allt har den gått från att vara ett bråk om huruvida klimatförändringarna finns till att diskutera lösningar.
Och det intressanta är att man diskuterar lösningar på Timbro-liberalernas absoluta favoritspråk, marknadens."
Se även det jag skrev här.
/Gunilla
Uppdatering (21 nov): läs även Pontus Forsströms krönika om samma sak (så länge som det handlar om klimatförstöring). Han har hajat!
"Självklart ska man kritiskt granska forskning och det faktum att hela opinionen löper i ett enda spår.
Men är det verkligen det det handlar om här? [Frågan] har gått från att vara en höger/vänster-fråga till att vara en folkrörelse. men framför allt har den gått från att vara ett bråk om huruvida klimatförändringarna finns till att diskutera lösningar.
Och det intressanta är att man diskuterar lösningar på Timbro-liberalernas absoluta favoritspråk, marknadens."
Se även det jag skrev här.
/Gunilla
Subscribe to:
Posts (Atom)