Journalistik med och utan handklovar

Foto: Åsa Linderborg/Aftonbladet Kultur

STOCKHOLM Jag är ingen aktivisttyp och deltar av princip sällan eller aldrig i politiska och aktivistiska aktioner – men undantaget är när det handlar om journalistik och därtill relaterade frågor, såsom yttrandefrihet och pressfrihet.
Idag på förmiddagen deltog jag i aktionen Journalisternas solidariska fängelseaktion genom att ”kedja fast” mig utanför Kronobergshäktet i Stockholm. Jag kunde när som helst ta loss kedjorna själv och vandra bort om jag hade velat, men det var faktiskt ändå ganska obehagligt att sitta med trånga handklovar om handlederna.

Jag valde att tillbringa aktionstiden med att försöka skriva så gott det gick, trots kedjor och handklovar. Dels för att det kändes symboliskt i allmänhet, dels för att det kändes bra att skriva just den texten (som handlar om hur unga armeniska kvinnor och flickor tillfångatogs och rövades bort som tjänstehjon och sexslavar efter folkmordet i Armenien 1915, mer om det senare) just så.

Mer än så här hinner jag just nu inte skriva om aktionen, eftersom jag är på väg till Varberg (av alla ställen). Men jag rekommenderar er som läsning denna bloggtext av frilansjournalisten Fredrik Quistbergh om aktionen som stöd för (frilans)journalistik på fältet. Citat:

”...trots att de frilansjournalister som försöker göra journalistik fyller en viktig funktion är arbetsvillkoren usla.

De flesta frilansjournalister har mycket sämre skydd ute på fältet än sina fast anställda kollegor. Svenska TV-bolag anlitar exempelvis privata företag för att ta hand om säkerhetsfrågan för sina anställda. Nyhetsteamen kan ha välutbildade livvakter under dygnets alla timmar när de är ute på uppdrag. Men när samma bolag anlitar frilansare är de inte lika nogräknade med säkerhetsfrågan. Det är något frilansjournalisten får fixa på egen hand.

Frilansjournalisternas får, i princip utan undantag, aldrig betalt för det jobb de lägger ner. Det finns minimirekommendationer som chefer, redaktörer eller andra beställare skulle kunna följa. Men för ett journalistiskt jobb som tar mer än ett par dagar att göra finns det ingen som kommer i närheten av att betala enligt rekommendationerna.

Frilansjournalister får också förbereda sig på idéstöld, skambud eller erbjudande om att jobba på spekulation.”

(– – –) [Läs gärna det långa exempel jag klippt bort här, om frilansjournalister v s golvläggare. /GK]

”Men om nu frilansjournalisterna har så usla villkor och blir så illa behandlade, varför fortsätta? Varför inte söka en trygg anställning eller byta yrke? Jag kan bara svara för mig själv. Och jag tycker det är viktigt med journalistik. Möta människor, rikta ficklampan mot världens ljusskygga platser och andra skumma företeelser. Det är ingenting som jag har råd att göra hela tiden. Men någon eller några gånger per arbetsår försöker jag skapa utrymme för egna journalistiska projekt. Men då förutsättningarna hela tiden försämras vet jag inte hur det blir i framtiden.

En sak är jag dock säker på. Världen behöver fler journalister som Martin Schibbye, Johan Persson och Dawit Isaak. Journalister som trots usla arbetsvillkor tycker det är så viktigt med journalistik att de är villiga att sätta sin egen säkerhet på spel. Men ska de verkligen behöva riskera livet eller flera år i fängelse? Ministrar, chefer, redaktörer och andra med makt och inflytande borde förbättra situationen och möjligheterna att bedriva journalistik. Om det inte sker någon positiv utveckling finns lär vi se ännu mindre journalistik i framtiden.”

Gunilla

Korrespondentträff på Södran

STOCKHOLM Om jag hinner idag ska jag på Sveriges Radios traditionella korredag på Södra Teatern – det brukar vara väldigt trevligt. Inte minst att träffa kollegerna – de från radion och andra in- och utrikesplacerade som brukar hitta dit.
Programmet för eftermiddagen hittar ni om ni följer länken ovan.
Ni som inte kan komma till Södran kan åtminstone höra en del av seminarierna direkt i P1 från kl 15, och gissningsvis senare som poddsändningar på sr.se.

Uppdatering: jag hann inte! Otroligt tråkigt. Detta var en av de få saker jag verkligen hade bestämt att jag skulle göra denna sommar.

/Gunilla

NCAC: "Vi är väldigt imponerade ... av Lars Vilks"

NEW YORK I slutet av detta inlägg nämnde jag den amerikanska organisationen National Coalition Against Censorship.

Jag skrev till dem idag, för att säkerställa mig om att deras handläggare följer fallet med Lars Vilks. Det gör de. (Det finns dock ingenting alls om honom på deras hemsida.) I det mail jag fick till svar står bland annat:

"We are very impressed by the fact that Lars Vilks appears undaunted by the attacks and has not resorted to self-censorship."

De ber mig också tala om ifall det är något de kan göra för att hjälpa till. Har ingen aning om vad det skulle kunna vara, när inte ens 20 poliser och säkerhetsvakter lyckades stoppa tumultet i Uppsala häromdagen.

Uppdatering – flera intressanta artiklar i UNT idag (14 maj). Jag håller inte med om allt, men det är alltid bra med motbilder (till det jag och andra skrivit):

"Varför vill han förnedra oss?" (intervju med två muslimer och en religionsforskare)

– Det är beklämmande att Uppsala universitet, som ska vara en plats för kritisk tänkande och skarpa hjärnor, ger Vilks en plattform. Men så gav också Uppsala antisemiter utrymme på 1930-talet, säger [religionsforskaren] Mattias Gardell som anser att handgemänget endast gynnade Lars Vilks och tycker att det var synd att ungdomarna "gick i fällan".
Att ilskan rann över går dock att förstå. Den som växer upp i en värld där det dagligen pratas skit om dig, din familj, din kultur, din religion, skulle känna likadant och till slut blir man förbannad, menar han. Vi mäter muslimer med andra måttstockar, vad man kan säga om muslimer skulle vi aldrig säga om judar eller svarta.
– Hur skulle vi i dag se på Lars Vilks om han varit konstnär i USA på 40- eller 50-talet och skändat svarta symboler på samma sätt?

Fotnot: I artikeln berättas också att Gardell håller på med en bok om islamofobi.

Magnus Ringgren: "Doften av konst är borta"

"Yttrandefrihetens försvarare äntrar sina talarstolar. Vad man också borde tala om är huruvida detta projekt är god konst. Jag har mycket starka tvivel på den punkten. God konst måste inte alls ha med skönhet att göra, men den måste ovillkorligen ha mångtydighet, tolkningsutrymme, gåtor. Så var det med Nimis. Men nu?
När den vaga doften av konst försvunnit från dessa provokationer återstår bara försöket att kränka islam eller muslimer. Lars Vilks spelar en ny roll. Han är politisk kampanjledare i fas med de främlingsfientliga stämningarna i Europa. När konsten är borta bör vi, från yttrandefrihetens talarstolar, inte bara orda om allas rätt att provocera alla. Vi bör också sätta in kränkningarna i deras moraliska och politiska sammanhang."

Som Anna Brodow skriver tillmäter Magnus Ringgren här Vilks åsikter som han ofta sagt att han inte har.

Sebastian Johans: "Provokationens problem"

"...om inte också de mindre välfungerande provokationerna kan uttryckas i en demokrati, kan man konstatera att demokratin är hotad. Förutom att manifestera sin faktiska rätt att vräka ur sig nästan vad som helst vill Vilks projekt, och den avbrutna föreläsningen i Uppsala, också diskutera de gränser som finns i en konstvärld som ofta på ett väldigt schablonartat sätt beskrivs som "gränslös och fri", men som i själva verket inte alldeles sällan präglas av aktiv censur och ännu oftare av självcensur. I sin föreläsning ville han placera sitt eget omdebatterade verk i en kontext tillsammans med andra verk som har väckt debatt och befunnits nära och till och med på "fel" sidor av diverse gränser. Det är, oberoende av hur man uppfattar Vilks konst, en viktig diskussion som måste kunna föras."

"Vilks tillbakavisar kritik" (nyhetsartikel som bemöter Mattias Gardell; även kommentarer från Uppsala universitet och från polisen)

Konstnären säger att han inte står för islamofobi, utan enbart för en kritik av vissa som han kallar "avarter" inom religionen islam.
- Jag är inte ute för att säga dumheter, eller befängda saker, utan av att föra fram berättigad kritik av problem.

"Inslag i UNT-TV blev världsnyhet"

/Gunilla

Statsbesök à la Kennedy 1962

Nominerade klara till Röda korsets journalistpris

Ur Röda Korsets pressmeddelande. Detta pris har på kort tid etablerat sig som ett av de viktigaste för att uppmuntra angelägen journalistik, som också ofta är kostsam att producera – och tung och påfrestande rent mänskligt att samla material till.
Grattis till alla nominerade (varav jag känner åtminstone tre)!

/Gunilla


Nominerade till Röda Korsets journalistpris 2010
2010-04-27 07:00

Av de 42 reportage som har skickats in till Röda Korset har elva bidrag valts ut till juryn som ska utse vinnaren av Röda Korsets journalistpris 2010. Alla bidrag förmedlar och belyser, var och en på sitt sätt, någon konflikt kring människor i utsatta situationer som hamnat utanför den breda nyhetsrapporteringen under 2009.

Årets nominerade bidrag till Röda Korsets journalistpris är:

Vi behöver sjukhus – inte fler soldater, reportage från Afghanistan
Tidningen Vi av Jesper Huor*) och fotograf Linus Meyer*)

De andra – reportageserie EU:s migrationspolitik genom Ukraina
Kyrkans tidning av David Qviström

Krig under ytan, reportage från Abchazien, SR Ekot av Jesper Lindau

Utanförskap, reportage
LO-tidningen av Charlotta Kåks Röshammar

Papperslösa – en osynlig grupp mitt ibland oss, reportageserie
Östgöta Correspondenten av Sofie Lycksell

Migration i Europa, reportageserie om EU:s migrationspolitik
Svenska Dagbladet av Felipe Morales*) och Jon Pelling*)

Barn i isoleringscell, reportage om ungdomsvård i Sverige
P1 Generation Z och SR Ekot av Daniel Velasco och Bo-Göran Bodin

Kartellen, reportage om gangsterrappgruppen i Bagarmossen
P1 Studio Ett och SR Dokumentär av Katarina Gunnarsson

Om HIV bland unga, reportage och nyhetsinslag
P1 Generation Z och SR Ekot av Ylva Bogegård, Daniel Velasco och Bo-Göran Bodin

Tortyr - programserie i fyra avsnitt
för SVT, UR av Lollo Jarnebrink och Lisbet Schulz Contreras

Asylpolitik i baklås, reportage om EU:s migrationspolitik genom afghaner i Paris
Dagens Nyheter av Ann Persson och Anders Hansson

Juryn tar nu del av de nominerade bidragen och utser tillsammans en pristagare. Röda Korsets journalistpris är ett resestipendium på 25 000 kronor som delas ut i Stockholm den 27 maj. Vinnaren kungörs i samband med prisutdelningen.

Juryn består av: Bengt Westerberg, ordförande Röda Korset, Paul Hansen, Dagens Nyheter, Görrel Espelund, Textverk, Olof Brundin, Schibsted och Agneta Ramberg, Sveriges Radio.


*) Frilansjournalister – kunde gott vara en högre andel. /GK

Möten i Franklin Park och på en Baltimore-diner

NEW YORK Här kan ni ser mig (i den orangea klänningen) och statsministern (till höger) samt diverse journalistkolleger och säkerhetsvakter i Franklin Park. Den regnigaste pressträff jag varit på, tror jag! Min fingrar var stela av köld, och det gick knappt att läsa vad som stod i anteckningsblocket efteråt... Som tur är hade jag bandspelare med mig – två stycken!

Om ni vill se Aktuellt-inslaget finns det kvar på SVT Play till och med tisdag. Det börjar vid 2:24.

Ni kan också se fler foton på Facebook. De har tagits av Larilyn André från svenska ambassaden som kan ses smyga omkring med min kamera bakom Fredrik Reinfeldt, en bit in i TV-inslaget.

På tisdagskvällen hade jag en intervju på tu man hand med Carl Bildt, alltid lika trevligt, nervöst och läskigt. (Inte minst på grund av det tekniska strul, som alltid dyker upp när jag ska intervjua just honom. Som ett brev på posten. Denna gång var det bandspelarens filer som vägrade låta sig raderas från det fulla minneskortet i tid, så jag fick lita enbart till anteckningarna.)

Eftersom jag inte längre hade någonstans att bo i Washington och kreditkortsbalansen inte räckte så långt till något nytt hotell (hopplös högsäsong i huvudstaden) så drog sent omsider jag vidare till Baltimore, där det är något billigare att kampera. När intervjuerna ovan genomfördes var jag alltså inte bara väldigt frusen utan också utan tak över huvudet för kvällen. Men det löste sig, som tur är. Fast först vid 21-tiden.

Det var trevligt att lära känna Baltimore, som ser riktigt ruskigt ruckligt ut från tåget – har åkt förbi massor av gånger, med tåget mellan New York och Washington – men som jag nu fått en fördjupad bild av. Det påminner lite om Hamburg, med sin stora hamn!

Dagen efter mötena med Reinfeldt och Bildt träffade jag en amerikansk kvinna i ett av Baltimores många hamn- och industriområden, på en sluskig diner som hennes man driver.
Hon konstaterade att journalistyrket verkar väldigt omväxlande, och det var ju bara att hålla med.
Jag berättade för henne att jag kvällen innan träffat en svensk utrikesminister, som samma dag bland annat hade haft ett möte med sin amerikanska kollega – det vill säga att kvinnan själv var bara three degrees ifrån Hillary Clinton, och då blev hon mäkta imponerad.
Jag glömde säga att det isåfall förstås även var blott three degrees från Barack Obama... Det kom jag på först när jag såg handslagsfotot på Aktuellts studiovägg, ovan.

Se även en av Thomas Nilssons handskakningsbilder!

Den sympatiska Baltimorekvinnan är för övrigt Jehovas vittne, och hon ägnade en stor del av vårt möte till att läsa högt ur Nya världens bibelöversättning av Den heliga skrift. Hon hade funnit massor av passager där, som hon lyckades tolka till att handla om den nyligen klubbade sjukvårdsreformen! Mycket märkligt.

Som tur är försökte hon inte omvända eller frälsa mig, men hon förmedlade en fantastisk trygghet i sin religion som var rörande att se. Tyvärr lyckades jag inte riktigt se de glasklara kopplingarna till försäkringsreformer i skriften.

Men vem vet vem som haft sitt finger med i spelet bakom alla dessa märkliga möten.

/Gunilla

Barack Obama "almost Kissingerian"

BALTIMORE Intressant analys i New York Times om hur Barack Obama formar sin utrikespolitik och vad han fokuserar på. Citat:

"If there is an Obama doctrine emerging, it is one much more realpolitik than his predecessor’s, focused on relations with traditional great powers and relegating issues like human rights and democracy to second-tier concerns. He has generated much more good will around the world after years of tension with Mr. Bush, and yet he does not seem to have strong personal friendships with many world leaders.

(– – –)

Stephen G. Rademaker, a former official in the George W. Bush administration , said: “For a president coming out of the liberal wing of the Democratic Party, it’s remarkable how much he has pursued a great power strategy. It’s almost Kissingerian. It’s not very sentimental. Issues of human rights do not loom large in his foreign policy, and issues of democracy promotion, he’s been almost dismissive of.”

/Gunilla

Carl Bildt och friheten på Internet

WASHINGTON Vad tycker ni att jag ska fråga Carl Bildt om imorgon? Kom med förslag!

Men läs först:
http://carlbildt.wordpress.com/2010/04/12/ocksa-friheten-pa-natet
http://www.regeringen.se/sb/d/2665/a/139396

och denna debattartikel av Bildt, publicerad i Washington Post i januari:
http://www.regeringen.se/sb/d/12531/a/138417

/Gunilla Kinn

Seriösa och oseriösa insamlingar

STOCKHOLM Läs Lisa Förare Winbladhs text om oseriösa insamlingar, som nu dyker upp i kölvattnet av Haitikatastrofen.
Jag håller med Martin Gelin om att aktivism eller slacktivism i form av inlägg på Facebook/Twitter/bloggar etc är utmärkt – och inte ska förväxlas med simpla kedjebrev – även om den inte kräver så stor insats. Men jag hoppas att Lisas inlägg kan få fler att tänka efter lite och vara en aning källkritiska, innan de klickar och skickar vidare grejer.

Jag har dock personligen inte skänkt några pengar till någon av alla seriösa Haitiinsamlingar som pågår nu. Det beror på att jag har ovanligt ont om pengar, och måste lägga alla resurser på att först ta mig tillbaka till New York, betala februarihyran där (isch, det var illa nog med januarihyran) och sedan försöka ta mig till Haiti.
Vilket förstås blir enormt dyrt – det kostar alltid stora summor att jobba i katastrofzoner, på grund av höga priser på allt: transporter, tolkar, boende, mat (om det finns någon)... Och det är inte något man utan vidare lyckas få ut från sina beställare, i form av höjda arvoden för det man säljer, dessvärre. (Eller, vad vet jag, det kanske skulle gå just nu -- men jag har aldrig lyckats med det tidigare från Haiti eller andra komplicerade länder.)
Så mitt bidrag till Haiti får bli att jag försöker resa dit själv senare.

Men jag skänker sedan många år 150 kronor per månad till Läkare utan gränser och 100 dito till Rädda barnen, via autogiro. Inte särskilt mycket, kanske, men alltid något. Det känns bra att ge något kontinuerligt, istället för enbart när något blossar upp på agendan (fast jag har för mig att jag skickade iväg några tusenlappar i samband med flodvågskatastrofen...).

Och egentligen gillar jag bäst att göra något som de flesta svenskar knappast får möjlighet till, men som jag har förmånen att göra i och med mina resor:
Att ge pengar eller gåvor direkt på plats till verksamheter jag själv upptäckt och följt, eller att köpa tjänster och varor direkt från småproducenter. Inget av detta är ju precis katastrofbistånd, men i alla fall.
I Haiti har jag till exempel tidigare tagit med så mycket papper och kritor jag kunnat till en kille i 20-årsåldern, som på egen hand ordnade eftermiddagsaktiviteter för barn i slumområdet Bel Air för att hålla dem från gängen – och de voodooflaggor jag köpt från Myrlande Constant (se min krönika i Sydsvenskan) för en hel del dollar har nog bidragit till att flera kvinnor haft lite lättare att skicka sina barn till skolan.

Häromåret bad jag också Trafiksäkerhetsverket skicka mig en låda reflexer, som jag skulle vilja ta med till Haiti för att se om det går att få barn att bära dem i mörkret. Trafikolyckor är ju något av det mest dödliga i de flesta utvecklingsländer -- och i Haiti är det oftast totalt mörkt på kvällarna, på grund av bristande belysning. Det hindrar förstås inte bilarna från att köra omkring, så alla skulle behöva reflexer...har jag tänkt. (Men tänk vad arga alla människor skulle bli om jag började dela ut det i första hand just NU – när de inte ens har vatten. Förr eller senare ska dock 200 haitiska barn få svenska snöstjärnereflexer har jag tänkt, troligen i samarbete med en viss skola.)

Jag har länge lekt med tanken på att försöka ordna något insamlingsevenemang för just Haiti i Stockholm – till exempel en privat fest med försäljning av vin för höga marginaler – men inte riktigt trott mig om att kunna ro runt det med gott resultat (och så är jag van vid att folk knappt vetat var Haiti ligger). Med redovisning av vart pengarna går på bloggen och allt. Hm, kanske vore det dags nu, när landet ifråga finns i folks medvetanden och jag finns i Stockholm.

Man kan gissa att det kommer att bli mycket debatt om donationer och privata biståndsorganisationer framöver, med anledning av åtalet mot Röda korsets Johan af Donner. Läs vad Paul Ronge skriver om det här!
Jag håller med honom om att välgörenhetsorganisationer kommer att behöva tänka mycket mer på hur de uppfattas av allmänheten framöver. (såväl givare som frivilliga har anledning att vara otroligt besvikna på Röda korset). Jag hade ingen aning om att generalsekreteraren Christer Zettergren och af Donner var polare – se Ronges inlägg.

Här är förresten en text jag skrev om valet i Haiti för knappt fyra år sedan, i Amnesty Press, när det stod klart att René Preval skulle leda landet. Den känns otroligt daterad och överspelad nu, men läs den om ni vill se ett exempel på reportage jag skrivit där.

/Gunilla

Donation till Reportrar utan gränser

STOCKHOLM Nu har jag skickat iväg en donation à 335:- till Reportrar utan gränser, det vill säga vinstsumman i tävlingen Årets notis som ju vanns av Åsa Forsberg på Norrtelje tidning.

Reportrar utan gränser är en organisation som jag är medlem i sedan flera år. Den stödjer journalister (reportrar, fotografer, bloggare/medborgarjournalister etc) som verkar i länder där press-/yttrande- och tryckfrihet inte existerar, eller är inskränkt på olika vis.

Svenska Reportrar utan gränser är en del av ett internationellt nätverk, Reporters Sans Frontières (RSF). Förebilden är givetvis Läkare utan gränser/Médecins Sans Frontières (MSF).

RSF jobbar med/i många länder, men just nu kommer en prioriterad sak att vara ett mediecentrum för haitiska journalister, i samarbete med främst kanadensiska donatorer. Läs mer om det här!
Situationen för haitiska medier har aldrig varit enkel, nu är den hopplösare än någonsin – men det är förstås mycket viktigt att framför allt radiostationer som Radio Kiskeya (som jag besökte i Port-au-Prince för några år sedan) kan börja fungera effektivt. I Haiti gäller annars tyvärr "Radio 22" (d v s ryktesspridning med hjälp av glappande käftar).

335:- – var de nu hamnar, det är upp till Reportrar utan gränser – är inte precis någon stor summa pengar. Den som vill bidra med mer till organisationen kan läsa här.

/Gunilla Kinn

Haiti ur medieskuggan

STOCKHOLM Jag måste erkänna att jag är avundsjuk på alla kolleger som är i Port-au-Prince, även om jag inte riktigt förstår hur de lyckades ta sig dit.
Hoppas få åka tillbaka till Haiti snart. (Min ursprungsplan var att ta mig dit i samband med valet, som skulle ha ägt rum i vår – men en lågoddsare är att det ställs in... En annan reportageidé jag hade i höstas var att försöka få resa med Bill Clinton under en av hans resor till Haiti – min tanke var att hans stab skulle vara så glad för att någon journalist intresserade sig för det landet, att det skulle vara lättare att få igenom en sådan idé än t ex en intervju med Clinton i New York...)
Axel Öberg, som sänts av Expressen till Haiti och som ni på bilden ovan, är en av "mina" New York-fotografer. Andra bekanta kolleger som är där inkluderar Karin Henriksson, som kom dit för Svenska Dagbladets räkning igår. Det är en bragd att de får hem material! Det är inte bara att köra in en sladd i väggen...

Uppdatering: Jag måste säga att det känns mycket märkligt med all aktuell rapportering från Haiti och Jemen. Som jag klagat i flera år på att de länderna legat i medieskugga! Synd att det ska krävas en jordbävning av apokalyptisk modell respektive ett terrordådsförsök.
Precis lagom till en av mina reportageresor till Haiti brakade Muhammedtecknings-konflikten loss. Då insåg jag och fotografen Kalle Melander som jag var där med att vi inte hade stora chanser att få in några Haiti-reportage någonstans...och mycket riktigt, det var ännu knepigare än vanligt.
Nu hörde jag precis SR:s Bengt Therner påannonsera veckans reportage i Radiokorrespondenterna med ord om att det är viktigt att uppmärksamma också andra katastrofer än den akuta i Haiti – och så är det förstås..!

Jag har bara skrivit en text om Haiti hittills. Den kanske är lite magstark, på så vis att den handlar om karneval och annan haitisk kultur i ett skede då vatten och sjukvård är det enda som betyder något. Döm själva: Sydsvenskan Kultur.

Dessutom har jag en text ute denna helg om Barack Obamas första år som president, finns exempelvis på DN:s och Helsingborgs Dagblads sajter.

/Gunilla

Klimatmötet blev som avslagen julmust

NEW YORK Hm, bidde det ens en tumme? Ska kolla på nätet, har inte hunnit läsa ikapp de senaste timmarna. (Fast annars har jag följt både Detroit och Köpenhamn i realtid på sistone; och Orlando, förstås.)

Texten nedan skrev jag i söndags, för Veckans Eko/Ekolådan. Det är alltid lite vanskligt att skriva om nyhetsföreteelser i medier som inte är minut- eller åtminstone dags-nyhetiga, men jag tycker att den höll ganska bra veckan igenom (fast jag stack väl inte ut hakan direkt).

Det var tyvärr den enda texten inför klimatmötet jag lyckades få i uppdrag att skriva, annars finns det ju en hel del amerikanska vinklar på detsamma.

/Gunilla
(som kommer att mellanlanda en timme på Kastrup imorgon)



Till Ekolådan, skriven den 13 december

Denna vecka anländer miljöministrar och statsöverhuvuden till Köpenhamn för att avsluta FN:s 15:e klimatkonferens. Frågan är om avtalet blir något att hänga i granen, eller om det blir som avslagen julmust.

Tanken var att årets klimatmöte skulle ge en ambitiös uppdatering av Kyoto-protokollet från 1997, och att fler länder skulle förbinda sig till mer. Men under hösten blev det uppenbart att COP15, som konferensen kallas internt, kanske inte skulle bli någon stor framgång för internationellt miljösamarbete.
Dilemmat blommade ut vid FN:s toppmöte i New York i september. Både USA:s president Barack Obama och hans kinesiske kollega Hu Jintao talade då vackert om vikten av att tänka på framtida generationer genom att begränsa koldioxidutsläppen. Men ingen av dem kom med konkreta löften. Det blev uppenbart att USA och Kina – som lurpassar på varandra vad gäller klimatförhandlingar – fortsatt skulle bli svåra att få med. Samtidigt är de de viktigaste, eftersom de står för 40 procent (omkring 20 procent vardera) av världens utsläpp.
Hösten fortsatte med motigheter för de tjänstemän som förhandlat inför Köpenhamnskonferensen. Målet, om någon missat det, är att komma överens om hur mycket koldioxidutsläppen ska begränsas – och vad de olika länderna ska ta ansvar för.
EU-länderna har förbundit sig att minska sina utsläpp med 20 procent till 2020 (jämfört med 1990) medan USA – som ej signerat Kyoto-protokollet – ligger på 3–4 %. FN:s klimatforskarpanel IPCC gissar att utfallet totalt sett nu blir 8–12 %, men att det skulle behövas en minskning med 25–40 % för att ge resultat.
COP15 är fullt av aktivister, lobbyister, forskare och andra som vill påverka – som företrädare för ursprungsbefolkningar, redan direkt drabbade av temperaturväxlingar.
Utvecklingsländernas representanter vädjar om att de rikare måste ta hänsyn till deras behov – men här finns skilda intressen mellan halvindustrialiserade Kina, Indien och Brasilien, och fattiga (afrikanska) stater. Troligen kommer avtalet att innehålla satsningar på klimatbistånd.
Med 192 stater som förhandlar är något annat än en urvattnad kompromiss knappast möjlig. Den djupa lågkonjunktur som världen befinner sig i har bidragit till att klimatfrågorna fått minskad prioritet, och det breda, folkliga tryck som Fredrik Reinfeldt säger sig känna stöd av märker få andra statsöverhuvuden.
USA:s kongress har prioriterat sjukförsäkringsreformer framför klimatfrågor. Barack Obama må ha en helt annan medvetenhet om de senare än sin företrädare – men är bakbunden av senaten, där en majoritet inte vill se några avtal som begränsar amerikansk industri.
Trots allt tar de flesta i Köpenhamn det som ett gott tecken att Obama dyker upp på fredag. Hans närvaro skapar ett extra tryck på alla förhandlare att komma överens om något som åtminstone kan kallas en framgång. Sedan börjar arbetet med nästa miljömöte.
Gunilla Kinn

Konferensens egen hemsida: http://en.cop15.dk

Erixon gillar något Obama säger!

Det här är breaking news! Dick Erixon skriver:

Jag är förvånad. Överraskad. Men kanske är det så att vi här ser tecken på att Barack Obama till slut verkar växa in i rollen som Amerikas president.

Det här är det första talet jag gillar av Obama, sedan jag hörde honom på demokraternas konvent sommaren 2004. Det här var första gången han inte höll en repris av det talet.

Fortsätter Obama i den här tonen, då får jag kanske ompröva min mycket kritiska hållning….

Det är en rejäl omsvängning. Erixon har knappast någonsin erkänt att Barack Obama gjort eller sagt något bra. (Jag har ännu inte hört fredspristagarens tal och har inga synpunkter på det.)

Uppdatering: Det verkar verkligen ha varit ett bra tal, av referaten att döma – som detta av Mats Larsson i Expressen.

/Gunilla

Irshad Manji!

Kolla på:

http://svtplay.se/t/103486/existens

Paulina Neuding på Neos blogg:

"Irshad Manji är lesbisk, feminist och djupt troende muslim, och en stark kritiker av de strömningar inom islam som finner stöd för våld och heligt krig i de religiösa källorna. På grund av sitt arbete lever hon – inte helt oväntat – under ständigt dödshot.

Men när SVT:s Existensredaktion letade efter framträdande svenska muslimer som hade något gott att säga om Irshad Manji hittade de inte en enda. (– – –) Därför föll det på Neos grundare och förra chefredaktör Sofia Nerbrand att berätta varför hon stöder Manjis kamp."

Neo publicerade en text av Irshad Manji – Att tro kräver självständigt tänkande – i Neo nr 4/2007, se länken ovan.

/Gunilla

98 procent Obama i Ovala rummet...

...var det tydligen i Reuters bilder från i måndags, enligt en kollega som tipsade mig om vad som dykt upp på hans skärm. Ovan ser ni ett litet citat med resterande 2 procent..!

Klippet börjar med att president Barack Obama talar om att han sagt till sin kollega i Afghanistan, Hamid Karzai, att det nu är verkstad och inget snack som ska gälla där – och sedan betygar han det amerikanska folkets varma känslor för det svenska. Däremellan lyckas Fredrik Reinfeldt flika in en kommentar om sitt favoritämne: klimatförhandlingarna (som stod i centrum för diskussionerna mellan Sverige/USA och EU/USA).

Klicka på pilen så får ni se bilden som döljer hoppet mellan dessa teman.

I hopen: Sydsvenskans frilansmedarbetare Johan Anderberg, SR:s Ginna Lindberg, SVT:s Per Anders Engler och Aftonbladets Per Bjurman samt några som jag inte riktigt vet. Reportern som använder Ovala rummets soffa som skrivbord är DI:s Mikael Törnwall.

Tack till Birgitta Nilsson på TT:s videoredaktion som fixat klippet åt mig!

/Gunilla

P S Jag utgår från att det är OK att citera Reuters på detta vis?! Citaträtten för ljud och bilder är tydligen lite svävande, men enligt en-som-borde-veta på Sveriges Radio är det OK att ta uppemot 30 sekunder av annans ljud till ett radioinslag, med angivande av källa, så dessa ögonblick borde falla inom lagliga gränser med god marginal.

"...chefredaktörer utan journalistisk kompetens"

"Vad säger det om mediebranschen när unga män med stora och dyra klockor sitter i positioner som kräver långt mer kunnande, bildning och mod än de hunnit införskaffa mellan minglandet och DJ-andet med vännerna på Stureplan? Att publicistiskt kunnande blir sekundärt i en värld där allt fler chefredaktörer utan journalistisk kompetens får befälet över allt fler publikationer.
Det är nästan en bedrift att ha missat folkmordet på kristna i Turkiet, eftersom det är en fråga som berör det turkiska medlemskapet i EU, och dessutom är extra aktuell denna höst när Sverige är ordförandeland."

Dilsa Demirbag-Sten i gårdagens Expressen:
http://www.expressen.se/kultur/1.1751949/med-metro-mot-folkmordet

Dagens dos av MR-aktivism

NEW YORK Jag gjorde just en – för mig – lite ovanlig insats på Facebook:


Här är en länk till pressfrihetslistan Nicholas Kristof skriver om:
http://www.rsf.org/en-classement1003-2009.html

Många intressanta förändringar i placeringarna, som att Frankrike ligger lååångt efter Bosnien-Herzegovina. Inte bra. Så här skriver Reportrar utan gränser:

"Europe long set an example in press freedom but several European nations have fallen significantly in this year’s index. Even if the first 13 places are still held by European countries, others such as France (43rd), Slovakia (44th) and Italy (49th) continue their descent, falling eight, 37 and five places respectively. In so doing, they have given way to young democracies in Africa (Mali, South Africa and Ghana) and the western hemisphere (Uruguay and Trinidad and Tobago).

Journalists are still physically threatened in Italy and Spain (44th), but also in the Balkans, especially Croatia (78th), where the owner and marketing director of the weekly Nacional were killed by a bomb on 23 October 2008.

But the main threat, a more serious one in the long term, comes from new legislation. Many laws adopted since September 2008 have compromised the work of journalists. One adopted by Slovakia (44th) has introduced the dangerous concept of an automatic right of response and has given the culture minister considerable influence over publications."

Toppen och botten i RSF:s pressfrihetsindex:





Ska bli intressant att se ifall Nicholas Kristof är intresserad av att uppmärksamma Dawit Isaak.

Jag har för övrigt länge försökt sälja in en intervju med honom till flera svenska tidningar, men ännu inte fått något napp – han är ju okänd i Sverige, och då är det alltid svårt. Hoppas det går vägen, för han är spännande och har mycket att komma med även i en svensk mediekontext.

/Gunilla

Newsmill: Jon Karlungs sommartext

Galenskap och samtidshistorik:
http://newsmill.se/artikel/2009/07/27/jon-karlungs-sommarskriv

Utdrag:

"En lösning som växte fram var att vi (vår webbyrå) skulle bistå med en teknikplattform för att skapa ett slags eget Internet skräddarsytt just för Nordkorea.
Befolkningen skulle helt enkelt förledas att tro att man befann sig på Internet. I själva verket skulle man hela tiden befinna sig på ett jättelikt intranet - designat och helt under statlig nordkoreansk kontroll. Tänk er ett slags "Truman Show" – men i internetversion där befolkningen låstes in i en falsk och alltid avlyssnad bild av omvärlden.
Jag vet förstås inte om de där idéerna någonsin ventilerades i Pyongyang. Man kan dock i efterhand konstatera att den högt ärade ledarens äldste son Kim Jong-Nam – som nu pekas ut som en tänkbar arvtagare - har ett brinnande dataintresse och nyligen utsetts till chef för ett datacenter.
Så här i efterhand, och med en stunds eftertanke kring vilken sorts utveckling jag egentligen vill kunna bidra till var det nog lika bra att det aldrig gick igenom."

/Gunilla

Testar Twittertipsande till Times

NEW YORK Häromdagen skrev jag en lång hyllning till min favoritjournalist Nicholas Kristof. Givetvis är jag en av hans "följare" på Twitter.

Idag skrev han där, se ovan, om två journalister som suttit fängslade i Somalia i nio månader (länken går till Committee to Protect Journalists).

"Ha, nio månader – det var väl inget", tänkte jag cyniskt, och kom på att jag kunde dra ett litet strå till stacken för att få Dawit Isaak ur häktet.

Så jag skickade ovanstående Twitter-meddelande till Kristof. Han får säkert tusentals "retweets" om dagen. Men om han hittar mitt i mängden kunde han gott uppmärksamma Dawit Isaak i New York Times (där han har så många kanaler: papperstidning, blogg, Facebook, Twitter m m).

Och det vore faktiskt en story helt i Kristofs anda. Som varken han eller någon annan på The Times uppmärksammat, såvitt jag kunnat se.

/Gunilla

Total transparens – Ny bokidé: UD utifrån

NEW YORK Jag har faktiskt börjat fundera på om jag inte borde skriva en bok om UD (tipstack: A!). En journalistisk utifrånskildring av vad som händer där, en studie av byråkrati och människor. Och en granskning av ... nej, det skriver jag inte här, men ni som jobbar på UD kan nog gissa (jag syftar på någon helt annan än Carl Bildt, nämligen en person som jobbar någon annanstans inom regeringskansliet).

Det kunde väl vara nå't!? Åtminstone tusen tjänstemän i utrikesförvaltningen skulle sluka den, alltid något.

Helt enkelt ungefär som min NEO-text om UD som det möjligen sjunkande skeppet, i bokform. Det finns i alla fall många stories, bortom de vanliga klyschorna om kristallkronor och champagne och allt vad det är. De är dessutom ganska knepiga att skriva i kortfattat tidningsartikelformat (och svåra att få in, eftersom få eller inga redaktörer tycker synd om diplomater).

Och UD-tjänstemännen är desperata att få berätta dessa stories, annat än internt med varandra. Samtidigt som det är så lågt i tak på UD att få gör det. Om man inte frågar dem, och lovar att de får vara anonyma. Då väller det fram.
Så källor råder det ingen brist på, även om de förstås får kombineras med en hel del fotarbete kring Gustav Adolfs torg – och på ambassaderna runtom i världen!

När jag reser brukar jag sällan söka upp den svenska beskickningen på plats bara för sakens skull. Men av olika skäl har jag ändå genom åren hamnat på rätt många ambassader och konsulat. Dessutom har jag skrivit en b-uppsats om UD (i konstvetenskap...) samt har träffat åtminstone de fem senaste utrikesministrarna (Hjelm-Wallén, Lindh, Freivalds, Eliasson, Bildt) i olika sammanhang, plus ett stort antal diplomater på olika nivåer. Så en smula koll på vad UD gör har jag väl. Fast jag har ingen aning om vad de egentligen gör på jobbet...

Är det synd om diplomaterna? Nej, inte i någon allmän mening eller om man jämför med de miljarder människor som det isåfall är mer synd om.
Men här är ett utdrag ur en intern men offentlig handling som jag tagit del av. Den handlar om effekterna av att den svenska kronan fallit så kraftigt, i detta fall för dem som arbetar på ambassaden i Tokyo. Det jag vill visa är skillnaderna mellan de svenska diplomaterna och deras nordiska kolleger. En av de förstnämnda har skrivit till mig att h*n har en levnadsstandard som snarast är jämförbar med de utsända från Bulgarien.
(Jag har plockat bort alla källhänvisningar i skrivelsen. UVA = det avtal som omfattar UD:s utlandspersonal, gäller fullt ut från den 1 september. Fetstilsmarkeringarna är mina.)

Den senaste tidens kraftiga försvagning av kronan har fått dramatiska konsekvenser för många utsändas privatekonomi. Effekterna har av naturliga skäl varit allra mest kännbara i länder med en stark valuta. Sedan sommaren 2008 har den japanska yenen stärkts gentemot kronan med ungefär 70 procent, vilket förstås innebär att alla varor och tjänster som inhandlas här har blivit 70 procent dyrare räknat i svenska kronor. Denna exceptionella valutakursförändring kan närmast karaktäriseras som en privatekonomisk mardröm för oss som drabbats. Levnadsomkostnaderna i Tokyo, som redan tidigare var en högkostnadsstad, har nu blivit extremt höga.
(– – –)
I sammanhanget förtjänar det att lyftas fram att merkostnadstilläggen i UVA generellt är häpnadsväckande låga. En jämförelse med våra nordiska kollegor i Tokyo ger följande resultat:

Ensamstående ambassadsekreterare utan barn
Sverige 6.964 kr / månad
Danmark 35.000 kr / månad
Finland 28.750 kr / månad
Norge 30.850 kr / månad

Ambassadråd/minister med medföljande och två barn
Sverige 23.352 kr / månad
Danmark 70.000 kr / månad
Finland 54.000 kr / månad
Norge 64.000 kr / månad

Skillnaden är, milt uttryckt, markant och kan knappast enbart förklaras av att det råder diametralt skilda uppfattningar om kostnadsläget i Tokyo.
(– – –)
Med införandet av UVA har en smärtgräns redan passerats då många anställda, säkerligen inte enbart i Tokyo, på allvar börjat fundera på om ersättningsnivån i utlandsvillkoren är tillräcklig för att kompensera för de påfrestningar, ekonomiska såväl som personliga, som en karriär inom utrikesförvaltningen innebär för de utsända och deras familjer. Det är inte minst mot denna bakgrund som vårt missnöje med utfallet av de reviderade merkostnadstilläggen ska ses.

Nog finns det material till en bok här. Men frågan är vem som ska skriva den!? Hela UD är ju fullt av synnerligen skrivkunniga människor.
Jag tror att det är svårt att riktigt förstå UD, eller vilken byråkrati som helst, utan att åtminstone delvis ha varit en del av organisationen. Det hade underlättat om jag så bara hade praktiserat där ett halvår någon gång i mitt liv. Nu vet jag knappt hur det går till att bereda ärenden på regeringskansliet.
Å andra sidan, skulle man alltid ställa krav på insidererfarenhet skulle inte många organisationsskildringar bli skrivna, som till exempel de om olika företag. UD skulle behöva beskrivas av någon annan än pensionerade ambassadörer.

Ett annat problem är att det inte är så himla kul att bygga en hel bok på anonyma berättelser. Alla dramatiska personöden och erfarenheter, som det ju finns i överflöd av i diplomatkåren, försvinner. Min bok skulle bli antitesen till Fredrik Undeviks TV-serie Diplomaterna. Och det finns en anledning till hans personvinkling – det är lätt, roligt och intresseväckande att följa människor av kött och blod. Det är trist att ta del av anonyma röster.

Men det största problemet är att jag redan har en massa bokidéer i huvudet. Så vi får se hur det blir med denna. Som vanligt handlar det om att inte bara ha en idé utan att göra något av den.

/Gunilla


P S Valutaeffekterna är förstås något jag själv och alla andra utlandsboende som får inkomster från Sverige märker av.
I mitt fall är kostnadsökningarna förvisso "bara" 40–50 procent jämfört med i fjol – vilket blir en hel del pengar, på en dyr plats som Manhattan.
Men jag har förstås inte, som diplomaterna – som, förutom att de har tjänstebostäder, åtminstone fått 5–10 procent i kompensation på sina merkostnadstillägg (ej på lönen) – fått några påslag. Jag har ju varken lön eller merkostnadstillägg, utan marknadsmässiga frilansarvoden vilka som bekant i flera fall gått kräftgång de senaste tjugo åren eller så.
Jag har å andra sidan *valt det här livet själv* så det behöver ni inte påpeka (jag tycker ändå att det är ett fascinerande påpekande, när det kommer, för de flesta i Sverige har i såfall i någon mån valt sina liv själva). ;-)