Två journalistik-länkar

NEW YORK Min idol Nicholas Kristof twittertipsar om två artiklar om journalistik som alla medieintresserade gott kan ta ta del av:

Washington Post – The dangers of embedded journalism, in war and politics

"I fear that embedded media are becoming the norm, and not just when it comes to war. The chroniclers of political and cultural debates increasingly move in a caravan with one side or another, as well. This nonmilitary embedding may have a different rationale, but there's a similar effect that comes with traveling under the canopy of a particular candidate, party or community. Journalists gain access to information and talkative sources, but also the distortions and biases that come with being "on the bus" or "on the plane.""

Slate – Why Not Pay Sources?

"Who benefits when sources aren't paid? If a whistle-blower gives me a hot scoop for free, I might get a raise or even a book contract out of it. My publisher may sell more ads. Everybody up and down the chain will profit except the source. Is that right? Is that ethical? If the source were really smart, he'd take his whiz-bang material to a book publisher himself. There, selling your story isn't unethical. It's business as usual!"

/Gunilla

Fler bilder på mig i Philadelphia

Foto: Thomas Nilsson

NEW YORK Som alla de svenska New York-pressf0tograferna vet är jag barnsligt förtjust i bilder av mig på fältet, i olika märkliga intervjusituationer.
Inte för att jag tycker att det är så kul att se mig själv på bild – tvärtom, faktiskt – utan för att den fantastiska spretigheten och den ibland smått bisarra varationen i mitt så kallade yrke nog framgår bäst om den dokumenteras visuellt.

Thomas Nilsson, som är pressfotograf åt Verdens Gang i New York och även frilansar åt bland annat Expressen, har jag stött ihop med i många olika sammanhang genom åren – exempelvis på Barack Obamas valvaka i Chicago 2008 och häromkvällen på Hall of Fame här i New York.

I torsdags var han den förste kollega jag sprang på utanför domstolsbyggnaden i Philadelphia, på väg till åtalsdelgivningen i målet United States of America v. Colleen LaRose a/k/a "Fatima LaRose" a/k/a "Jihad Jane" (oj, den benämningen måste jag nog använda i någon text!).
När jag genom en kombination av tur, timing och förslagenhet lyckades gå jämte Colleen LaRoses båda försvarare rakt in i pressuppbådet insåg jag att Thomas – och hans fotograferande och filmande kolleger – knappast hade kunnat undgå att avbilda inte bara dem utan även mig.

Jag behövde inte ens säga något. Thomas sade genast efteråt: "OK, jag skickar några bilder!". Hehe. Me like.

Och några timmar senare fanns de tre ni kan se här i min dator! Fantastiskt.


Här är jag, försvarsadvokaten Mark Wilson och en skog av mikrofoner (samt försvararen Ross Thompson skymd av mig). I bakgrunden skymtas SvD:s Karin Henriksson (i dörröppningen) och DN:s Michael Winiarski (vid det utskjutande hörnet av glasentrén).

Foto: Thomas Nilsson



Mannen vars huvud ni ser till höger om Mark Wilson såg mycket komisk ut. Det framgår inte så tydligt här, men han var extremt sminkad och hade hela ansiktet nedkladdat med brunkräm. Det tog ett tag innan jag fattade varför: han skulle göra en s k "ståuppa" i TV.

Hmmm... Jag kanske borde skaffa en mikrofon med mitt företagsnamn på: Gunilla Kinn – In medias res. Lite för långt för att synas som logga (här kan ni se den) på ett puffskydd, dock...

Thomas bloggar om alltsammans här, och där hittar ni även länkar till den AP-bild som vi hamnade på och som trycktes i bland annat New York Times och SvD. Se även det jag skrev häromdagen här.

/Gunilla

Att berätta med (arkiv)bilder

NEW YORK SVT:s bilder för att illustrera nyheten om Oussama Kassir är lika problematiska som tidningarnas., även om de rörliga bilderna här hjälper till att förklara stillbilderna. Jag skriver mer om detta när jag hinner (vilket jag inte gör under onsdagen – fullt av jobb!).

/Gunilla

Tidningar bryter mot sina egna bildregler

NEW YORK Såvitt jag kan se bryter Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter – men inte Svenska Dagbladet och Sydsvenskan – grovt mot gängse bildpolicy, som jag tror gäller på var och en av dessa redaktioner. Kan ni ser hur? Det är ingen kuggfråga, utan tämligen enkelt.

Jag vill dessutom hävda att samtliga fem redaktioners bildpresentation är grovt tendentiösa.

Jag måste logga ut nu, men skriver mer om detta se'n. Klura så länge. Den som hinner leta fram länkar till respektive tidnings bildpolicy, om de finns på nätet, får gärna hjälpa till med det!

/Gunilla Kinn



Misstänkt policybrott: Aftonbladet, Expressen och DN








Troligen inget policybrott: Sydsvenskan och Svenskan...




....men även dessa bilder är absolut grovt tendentiösa. Återkommer alltså i ämnet!

/Gunilla

I Guds händer

NEW YORK Här kan ni läsa vad jag pysslat med idag, bland annat – bidrag till denna text (som skrivits ihop av min kollega Tomas Bengtsson i Stockholm. (Totalt skrev jag nog sex, sju kortare bitar, så kallade takes, som kablats ut i portioner till TT:s kunder.

/Gunilla Kinn


Livstid för terroranklagad svensk

New York/Stockholm (TT)

Den terroranklagade 43-årige svensken Oussama Kassir döms till livstids fängelse i USA utan möjlighet till förtida frigivning.
Domen är överklagad, men varken advokater eller experter tror att den kommer att ändras.
- Det är ju så att guvernörerna går till val på att bura in sådana personer, säger Ove Bring, folkrättsexpert och professor i internationell rätt, till TT.
I maj klargjorde en jury i New York att Oussama Kassir är skyldig på samtliga elva åtalspunkter. Och på tisdagen avkunnades domen. Kassir dömdes till livstids fängelse utan möjlighet till förtida frigivning på två av åtalspunkterna. De övriga nio punkterna gav 5-20 års fängelse vardera.
Enligt försvarsadvokaterna var den hårda påföljden inte överraskande. De har överklagat men tror utsikterna är små att få saken prövad igen.
- Det är väldigt svårt att vara försvarare i sådana här mål i New York. Händelserna den 11 september 2001 finns kvar i allas medvetande, i såväl jurymedlemmarnas som domarens - det är svårt att hålla dem borta, säger advokat Edgardo Ramos till TT.
"Vålds- och hatmission"
Åklagarsidan släppte ett pressmeddelande. Där stod bland annat:
"Oussama Kassir tränade män för att bli terrorister på amerikansk mark. Dagens livstidsdom understryker vårt orubbliga engagemang att åtala alla som stöder al-Qaidas vålds- och hatmission så långt lagen når."
Kassir åtalades mot sitt nekande för att 1999 ha försökt bygga upp ett terroristläger utanför Bly i Oregon. Något läger blev det aldrig, men svensken vistades även en tid vid en moské i Seattle. Där har vittnen hävdat att han propagerat för jihad.
Fem åtalspunkter gällde deltagande i sammansvärjning, förberedelser till terrordåd och stöd till al-Qaida. Sex punkter gällde spridande av bombmanualer och giftrecept via hemsidor, som svensken ansågs ansvarig för till och med 2005.
Kassir, som blev svensk medborgare 1989, greps i december 2005 vid en mellanlandning i Prag under resa från Sverige till sitt gamla hemland Libanon. USA fick efter långa juridiska turer svensken utlämnad från Tjeckien i september 2007.
"I Guds händer"
Svenska åklagare fick 2005 ta del av amerikanskt material om misstankarna. Men någon förundersökning mot Kassir inleddes aldrig i Sverige. Informationen ansågs alldeles för vag för att kunna ta ett sådant beslut.
Både justitieminister Beatrice Ask och utrikesminister Carl Bildt avböjde att kommentera ärendet på tisdagen.
Amerikanska bedömare tror att Kassir kan hamna i något av högsäkerhetsfängelserna i Terre Haute eller Marion i Indiana.
Kassir fick på tisdagens själv föra sin talan - sittande med vit skjorta, vinröda byxor och händerna uppbundna med klovar i en kedja runt kroppen. Han avslutade sitt anförande:
- Jag lämnar detta ärende i Guds händer, och jag ber Gud om tålamod.

Down and Out in Kabul; Back in Iraq

NEW YORK Aftonbladets Jan Helin berättar idag i sin blogg om hur Staffan Heimerson tycker det är skräp att unga reportrar idag inte åker ut till fältet. Så här lät det tydligen i Helins redaktionstelefon i oktober 2001:

Staffan: Jan, jag har landat i Pakistan. Jag tittar till höger, ingen där. Jag tittar till vänster, ingen där. Inte en enda ung svensk kollega. Vad är det frågan om?

Jag: Tja, Staffan, jag vet inte. Den yngre generation har väl kanske slutligen hunnit ikapp och förbi dig. De har väl sprungit vidare. Skit i det. Gå ut nu och skriv om den lilla blomman bredvid stridsvagnanra, som man brukar säga.

Staffan: Jan, jag hör vad du säger, men jag förstår inte. Jag är på den största storyn sedan andra världskriget. Om de är journalister och inte är här – vart fan har de sprungit då? På krogen för att skriva om sig själva? Du hör av mig i morgon från Kabul. Ajöken.

Det är faktiskt lite konstigt om unga reportrar idag inte sticker iväg när de kan, även om jag kan se många faktorer som bidrar till att det är så. Tyvärr hade nog Jan Helin fel om han trodde att några svenska reportrar hade sprungit förbi Heimerson.

Men Heimerson vet ju så väl själv (eller har kanske fattat sedan ovanstående utspelade sig, det var ju trots allt åtta år sedan) att redaktionerna idag i stor utsträckning föredrar att – och delvis kan – bevaka världen från Stockholm. Som jag citerade Dick Erixon i detta inlägg häromåret:

Heimerson har sedan 1969 bevakat uppemot 25 krig och han funderar på hur i hel-te Aftonbladet lät honom åka ut i världen och rapportera från krig som ingen brydde sig om. I dag finns ingen utrikesbevakning alls. Och när något händer, som Libanonkriget förra sommaren mellan Hizbollah och Israel, blir det "slaskrapportering". Man fokuserar på svenskar som klagar över dåliga färjeförbindelser.
Och under senaste Irakkriget åkte SVT och TV4 hem.
I dag är utrikesbevakningen totalt nedrustad i svenska medier.
"Världen är på väg att bli en vit fläck på svenskarnas karta", säger Heimerson.

Det finns en reporter som blivit känd i amerikanska frilanskretsar för att han stack till Irak för att rapportera, helt och hållet finansierat av hans nätläsare: Chris Allbritton.
Han stack när han hade samlat in 10 000 dollar som grundplåt, oklart för mig vad han drog in se'n. Att resa i och rapportera från krigszoner kostar massor: försäkringar, taxiresor, fixers, dator, satellittelefon, ockerpriser på hotell, mutor etc etc etc...

Jag träffade honom i New York en kort tid dessförinnan. Då var han en frustrerad frilansjournalist som hankade sig fram på olika påhugg och skrev för olika tekniktidningar (och hjälpte mig med min dator); kort tid därefter var han på plats i Mellanöstern och uppfyllde alla krigskorrespondentmyter man kan tänka sig. Han skrev förstås inte bara i sin blogg utan sålde artiklar till diverse tidningar när han kunde. Senare blev han stringer för Time i Beirut.

Jag har tyvärr inte följt Allbrittons skriverier så mycket. Men jag tänker på honom varje gång jag ser att Heimerson talat om att svenska frilansjournalister brukar sticka ut i världen. Kanske kan Allbrittons exempel inspirera en och annan? Här är hans gamla, mest kända blogg: Back in Iraq, och här presenterar han sig i den han sedan i juni driver från Pakistan: Insurgency Watch.

Tja, där finns det ju goda möjligheter till svenskvinklade stories just nu... Och min kollega Jesper Huor har öppnat en egen redaktion inte i Pakistan men väl i Afghanistan: Down and Out in Kabul. Coolt varumärkesnamn.

Allt detta påminner mig om att jag glömt svara på ett Facebook-meddelande jag fick i våras från Johanna Petersson på Sydöstra, apropå det jag skrev då om "Många korrar utan snorrar". Jag ska tipsa Johanna om Chris Allbritton. Och man måste ju inte åka till en krigszon, resten av världen finns också!

/Gunilla

Sven Nyström avslöjar sig själv i P1

NEW YORK Missa inte Mediernas inslag (från 24.00) om Kalla faktas avslöjanden om hur CIA förde bort två terrormisstänkta egyptier från Sverige!
Det innehåller en hel del skön reporterromantik som lämpar sig väl för radio. Lyssna bara på förtjusningen i rösten när Fredrik Laurin berättar om hur amerikanska Luftfartsverket skickade avgörande information till dem, om när en snubbe från Säpo ringde honom, och när "Sven Nyström" ringde CIA:s amerikanska samarbetspartner.
Fast reportrarnas arbete innehöll framför allt oanade mängder slit och motgångar, det har de vittnat om många gånger – inte minst i en legendarisk presentation på Gräv'05 i Helsingborg.
Något som slagit mig när jag följt reportrarnas – Bergman, Dyfvermark och Laurin – arbete är att de alltid tett sig som de tre musketörerna. En för alla, alla för en. En fin kontrast till den gamla schismen mellan Guillou och Bratt. Men ett scoop av samma dignitet.

/Gunilla

Nyhet: Usama Kassir överklagar New York-domen

NEW YORK I maj var jag med om något spännande och framför allt intressant, nämligen ren nyhetsbevakning från en rättssal, vilket jag faktiskt aldrig tidigare hade sysslat med (om man bortser från en absurd övningsuppgift på JMK, en nyhetstext som i mitt fall kom att handla om någon ungdomsbrottsling som dömdes till dagsböter av Södra Roslags tingsrätt).

Det handlade om terroraktiviteter planerade av svensklibanesen Usama Kassir. Jag bloggade om det här: My Day in Court, och här kan ni se en av texterna som blev resultatet. Läs även Daniel Allings rapport för Ekot.

Det spännande var förstås att vara med om en amerikansk domstolsprocess på riktigt – med juryförfarande, advokater som håller genomarbetade anföranden och ropar "Objection!" om vartannat, domare med långa kåpor, stjärnbanér och träpaneler. Visst, som på TV..!
Samtidigt som det handlade om allvarliga händelser och komplicerade juridiska frågor, där den amerikanska juryn fann skuld där den svenske åklagaren inte ens funnit grund för åtal. Läs Magnus Ranstorps kommentar här, där det också spekuleras i ett rejält långt straff, möjligen livstid.

I nästa vecka kommer nästa skede i denna process. Den 15 september ska domaren John Keenan offentliggöra vilken påföljd det blir. Så då blir det en ny intressant tripp downtown till domstolsbyggnaden.

Jag talade häromdagen med en av Kassirs två försvarsadvokater, Mark DeMarco, och kan redan nu avslöja att de kommer att överklaga det hela (vilket de kan göra inom tio dagar efter det att straffet förkunnats).
"Vi kommer att överklaga, så snart domen är klar. Vi har gett Usama Kassir rådet att överklaga, och det är också hans önskan," sade DeMarco till mig i tisdags. (I maj ville de inte säga hur de skulle göra, men nu berättade han att de redan då var säkra på att de skulle överklaga.)
Däremot ville DeMarco inte kommentera vilka utsikter han trodde att en överklagan har. Nå, fortsättning följer väl i nästa vecka – jag har tänkt läsa själva åtalet tills dess.

/Gunilla Kinn

Eftersnack av Salo

DJUPVIK Åtminstone tills någon bevisar motsatsen lever jag i tron att det var på denna blogg som nyheten om Ola Salos misslyckade scensnack i Washington allra först uppmärksammades i oktober 2006, åtminstone bland svenska medier, om än väl insmuget.
Därför var det intressant att höra när Salo igår sommarpratade om hur han såg på händelsen och hur han tänkte kring det han sade. Jag minns hur jag fick ringa runt till konsertlokaler i New York och bandets manager för att höra varför konserterna efter Washington blev inställda. Problem med arbetsmarknadstillstånden, var det officiella skälet som uppgavs... Inte så konstigt, kanske, men då var det frustrerande! Stackars Ola Salo, det kan inte ha varit några lätta dagar i USA.

/Gunilla

Lagvrängeri i Washington 2002–2008

STOCKHOLM I början av juni skrev jag här om tortyrdebatten i USA, apropå en artikel till Amnesty Press, till exempel detta inlägg. För den som är intresserad av ämnet kan jag rekommendera Thomas Engströms artikel i Fokus' sommarnummer: "Det mörka arvet". Utdrag:

"Det går att göra ett ganska enkelt schema över det som utspelade sig i maktens korridorer i Washington när kriget mot terrorismen tog form. Dick Cheney ville att Vita huset skulle ha ensam kontroll över terrorbekämpningens offensiva sida. Hans stabschef David Addington, som i hela sitt yrkesliv som juridisk rådgivare i ett antal republikanska administrationer propagerat för läran om »the unitary excecutive« (ungefär: »presidentens särställning«), försåg Cheney med juridiska argument. Addingtons protegé John Woo på justitiedepartementet skrev sedan en rad pm om hur fria händer presidenten hade, och om det lagliga i »förstärkta förhörstekniker«, alltså tortyr.

Om nationens säkerhet så krävde och om presidenten godkände det var CIA och andra aktörer enligt Addington och Woo i stort sett fria att bryta mot såväl Förenta staternas författning som en rad internationella fördrag på området. I konstitutionen fanns ju, enligt läran om presidentens särställning, underförstått inskrivet att den verkställande makten kör över allt annat under krigstid. Ordvalet »kriget« mot terrorismen, liksom Bushs mantra »Jag är en krigstida president«, tjänade förutom de uppenbara politiska syftena också till att förstärka denna skyddsmur mot juridiska invändningar från domstolarnas, kongressens eller medias sida."

/Gunilla

"Urban Warfare Training" i Virginia

NEW YORK Kolla vilka intressanta pressinbjudningar man får! Denna handlar om ett studiebesök på den amerikanska militärbas som tränar soldater för strider i stadsmiljö i främst Irak och Afghanistan. (Jag och fotografen Chris Maluszynski har gjort ett reportage om liknande utbildning från Fort Polk i Louisiana – ett av mina mest intressanta fältarbeten någonsin, med material publicerat i DN LördagSöndag, norska Memo och ST Press.)

/Gunilla


WHAT: Reporting Tour on "The Making of a U.S. Marine -- Urban Warfare Training"

WHEN: June 3, 2009

WHERE: Quantico, Virginia

DESCRIPTION: Please join the FPC in a visit to Marine Corps Base Quantico to film a new class of Marine officers from Quantico's The Basic School (TBS) as they practice urban warfare training. Marines will also demonstrate Marine Corps Martial Arts and other techniques for dealing with local citizens and defusing confrontations without resorting to violence. Media will then visit TBS to film and interview students about why they chose to become Marines at a crucial time in our history with regular overseas deployments to Iraq and Afghanistan. They will also have the opportunity to interview the TBS commander, have an MRE lunch with Marines, and other activities TBD.

Lite naket (och annan tortyrinfo)

NEW YORK I veckan som gick har jag till icke ringa del ägnat mig åt att sätta mig in i den amerikanska tortyrdebatten. Den artikel som blev resultatet kommer i nästa Amnesty Press. Den handlar delvis om den kritik som finns mot president Obama för att han inte tar itu med att reda ut vilka metoder som använts i "kriget mot terrorismen".

Jag har inte hunnit läsa mer än lite här och var i de så kallade Torture Memos, alltså de fyra promemorior som skrevs av en enhet på amerikanska justitiedepartementet – "lagvrängare" är nog ett lämpligt ord här, faktiskt, även om jag i min text använde "rättskunniga" – 2002 och 2005, och som hittills offentliggjorts. Hoppas hinna läsa mer framöver, och ska lägga ut citat som är belysande.

Så här skrev justitiedepartmentet om i vilken grad nakenhet kan användas som förhörsmetod:



Detta är alltså justitiedepartementet besked/juridska utredning, som svar på CIA:s frågor om vilka metoder som kan användas vid förhör av terrormisstänkta på Guantànamo, och med all sannolikhet på alla CIA-drivna anstalter samt på de som drivs av amerikanska försvarsdepartementet (enligt bland andra American Civil Liberties Union, som dock själva hoppas att en sanningskommission utreder detta i grunden).

Uppdatering: nedanstående gäller sömnvanor och möjligheten att släppa in insekter till en misstänkt... Elva dygns vakenhet är helt OK som synes (det har dock enbart förekommit i ett enda fall).

Den som tror att dessa metoder är effektiva bör främst läsa denna artikel, av FBI-agenten Ali Soufan: New York Times: My Tortured Decision.

/Gunilla

Direktsänd tortyr

NEW YORK Hur känns det egentligen att bli skendränkt? Radioprataren Erich Mancow Muller förlorade ett vad, och underkastade sig så kallad "water boarding".

I genomsnitt står folk ut i 14 sekunder, men Mancow – som tidigare varit tydlig med att han inte anser att metoden kan tortyrklassas – tänkte att det knappast kunde vara värre än att vistas i ett badkar. Kolla hur det gick för honom:

Mer om experimentet här. För säkerhets skull kan tilläggas att metoden Mancow drabbades av var mer långtgående än reglerna tillåter. Vattnet får inte komma ner i näsan på det där viset... Men notera med vilken lätthet sergeanten tar sig an sitt uppdrag. Fokus' Karin Pettersson skriver om det bisarra i de amerikanska nyhetsshowernas tortysnack.

Frejdig kommentar på YouTube, av signaturen Atomsmasher 777:

What a pathetic parody of waterboarding.
Strap the fucker down in a shower and do it like they did in Gitmo.
This is classic Republican wimp fantasy.

Den förste amerikanske (nåja, brittiske) journalist som, mig veterligen, testat att bli skendränkt är Christoper Hitchens, som skrev om det i Vanity Fair.

/Gunilla

Ansvaret för Abu Ghurayb

NEW YORK För ungefär tre år sedan, på självaste långfredagen faktiskt, var jag på ett fantastiskt intressant seminarium om mänskliga rättigheter och tortyr på Columbia Law School. Rubriken var: "Torture on Trial: Morality, Law and Utility of Torture" (ungefär: "Tortyr inför skranket; moral, rätt och nytta med tortyr").

Då kom jag i kontakt med bland andra Janis Karpinski, som var befälhavare i Abu Ghurayb-fängelset i Irak, och som fick sparken efter avslöjandet om tortyr och kränkande behandling. En tid senare intervjuade jag henne om hennes bestämda uppfattning att ansvaret för det hela låg mycket högt upp i den amerikanska administrationer (och att hon bara blivit syndabok för alltihop).

Den rätt korta nyhetstexten som blev resultatet kan ni läsa här. Utdrag:

53-åriga Janis Karpinski vägrar tro att hennes soldater skulle ha tagit initiativet. Under den rättegång som ledde till att några av dem nu är i fängelse tilläts hon inte vittna, och hon har inte fått ta kontakt med dem sedan de alla flyttades från Irak.
I stället pekar hon ut flera av USA:s högsta politiker och militärer. Karpinski hävdar att hon sett anvisningar underskrivna av försvarsminister Donald Rumsfeld, som påbjöd metoder som att inte låta fångarna äta eller sova före förhör, och att använda hundar för att förödmjuka dem. Detta förnekas av Rumsfelds stab.
Den militär hon ser som huvudansvarig är general Geoffrey Miller, som förde befäl i Guantanamo innan han kom till Abu Ghurayb.
Avslöjandet om att amerikanska soldater kan ha gjort sig skyldiga till en massaker av civila i Haditha i Irak tycker hon är ännu ett bevis för att ledningen godkänt vad som helst i kriget mot terror.

Jag kom att tänka på mitt möte med Janis Karpinski idag, apropå nyheterna om att en amerikansk senatsrapport visar på Donald Rumsfelds ansvar.
Sedan Karpinski fick sparken från armén, efter långvarig tjänst, har hon rest runt i USA och föreläst och talat på bland annat MR-seminarier. Hon var, som jag minns det, också med i den svenska filmen Gitmo.

Redan året innan, 2005, stod det dock klart för de flesta initierade människorättsgrupper hur det låg till med ansvaret. I samband med att rättegången mot soldaterna som varit fångvakter på Abu Ghurayb inleddes skrev jag denna nyhetstext. Citat:

Men flera människorättsorganisationer är kritiska mot att ingen på hög nivå hålls ansvarig.
– Det är rätt att Lynndie England får stå till svars för det hon deltog i. Men det var knappast hon som skapade det system som gjorde övergreppen möjliga. Sådana beslut fattades högre upp, av personer som tycks undgå alla former av bestraffning, säger Reed Brody, folkrättsjurist på Human Rights Watch.
Han presenterade nyligen en rapport om hur förhållandena på Abu Ghurayb-fängelset bara var "toppen på ett isberg".
– Vi har rapporter, vittnesmål och FBI-dokument som visar att fångar i såväl Afghanistan som i Guantanamo förnedrats sexuellt eller tvingats sitta i sin egen avföring. Omfattningen visar att det måste ha funnits en systematik.

Jag minns särskilt hur Reed Brody, som jag intervjuade, talade om att han var glad över att utländska medier ringde honom – för amerikanska gjorde det då inte.

/Gunilla

My second day in court

NEW YORK Idag har jag varit rättegångsreporter igen, för andra dagen i mitt liv (om första här)! Väldigt spännande och intressant, har det varit. Men märkligt att det blev fällande dom på samtliga (elva) åtalspunkter. Med tanke på att bevisföringen inte verkat helt klockren, och eftersom domaren talade länge och väl igår om att jurymedlemmarna måste pröva skuld "bortom allt rimligt tvivel", så trodde jag nog att det inte skulle bli elva av elva. Juryn – sex män och sex kvinnor i olika åldrar och etnisk härkomst – var alltså helt enig på samtliga punkter.

(Mer senare.)

/Gunilla

My day in court

NEW YORK Igår gjorde jag oväntat och med kort varsel debut som rättegångsreporter på United States District Court, sal 20 C med vidunderlig utsikt över Manhattan!

Jag tillbringade dagen på åhörarplats i sällskap med några amerikanska och svenska reporterkolleger, två representanter för det snart nedlagda generalkonsulatet (regeringsbeslut väntas imorgon onsdag!) varav en biträdande generalkonsul och en praktikant, en person från Charta 2008, fyra muslimer som inte ville berätta varför de var där när vi frågade, en f d dokusåpastjärna och allehanda personer som kan ha varit juriststudenter eller representanter för olika organisationer – oklart isåfall vilka. Mot slutet av dagen var vi bara ett tiotal personer kvar.

Eftersom jag inte följt fallet så noga tidigare var det en smula omtumlande att hamna mitt i slutpläderingarna. Men intressant! Jag har befunnit mig på enstaka rättegångar tidigare, men då har det handlat om småbrott som behandlats vid Södra Roslags eller Solna tingsrätt – för många år sedan, och då som inslag i olika utbildningar (journalistik, samhällskunskap). Aldrig tidigare i USA, och aldrig tidigare i skarpt läge (=för att skriva om det).

Min imponerande kollega Daniel Alling har för Sveriges Radios räkning suttit med på terrorrättegången varje dag! Det är otroligt, för det har varit många och långa dagar, och han har förstås otroligt mycket att göra ändå med bevakning av amerikansk politik och ekonomi för en lång rad radioprogram. Läs hans blogg, om bland annat rättegången, här.

Dagens för mig roligaste ögonblick var när jag stod vid en telefonkiosk och talade med Stockholm. Telefonen var belägen utanför toaletterna. Pötsligt knallade en av de två försvarsadvokaterna förbi och in där. Och en minut senare gick en av de två åklagarna in på samma mugg.
De hade just haft varsin dramatisk slutplädering, om bristande bevisläge hit och terrordåd och sammansvärjning dit – så det var komiskt att tänka sig att de plötsligt stod där vid pissoaren tillsammans.

Finns det någon som läser detta som är duktig på amerikansk processrätt? Jag funderar på en sak. Nu är det så att juryn, bestående av 12 stycken lekmän, ska avgöra skuldfrågan i vardera 11 åtalspunkter. Och när de gjort det ska domaren, i de fall den åtalade anses skyldig, avgöra påföljden.
Men visst borde det vara rimligare att det vore tvärtom – att juridiskt skolade personer prövar åtal–bevisföring–vittnens trovärdighet etc, och så skulle lekmännen kunna säga sitt om lämpligt straff? Jag förstår helt enkelt inte riktigt uppdelningen, men inser att den vilar på god rättsfilosofisk, historisk och juridisk grund.
Utveckla gärna, den som kan (jag sitter och skriver som en galning, och kan inte surfa runt efter svaren själv – just nu)!

/Gunilla