Ur arkivet

Här är en text jag skrev till tidningen Civilekonomen i vintras.

/Gunilla


Man skulle nog ha vistats på Manhattan i slutet av 70-talet. Så tänkte jag när jag såg “NY77 – the Coolest Year in Hell” i fjol (trailer här). Det är en underbar dokumentärfilm – full av New York-romantik – som med 30 års perspektiv skildrar hur discovågen, punkkulturen och hip hop-scenen exploderade samtidigt, i ett politiskt spänt klimat i en kaotisk metropol på randen till bankrutt.
Förvisso fungerade varken sophämtning eller skolsystem, och droger och kriminalitet lamslog delar av staden – men kultur- och nattliv har nog aldrig varit så kreativt och utlevande någonstans som i New York 1977.
Jag inser att jag knappast skulle ha varit en av dem som faktiskt hängde med Africa Bambaataa i södra Bronx eller deltog i dekadenta drog- och sexorgier på nattklubbarna – eller ens ha försökt komma in på mytomspunna Studio 54. Men åtminstone så här i efterhand framstår epoken som så kul, galen och spännande att jag bara kan beklaga att jag liksom missade den.
Sedan dess har New York genomgått många faser. Hiv och aids satte ju i mitten av 80-talet stopp för det allra mest utsvävande nattlivet; men staden fick åtminstone under samma tid bättre ordning på budgetar och brottslighet. Manhattan har blivit mindre bohemiskt och mer tråkigt sedan det var “helvetets coolaste”, men också tryggare och förvisso tillräckligt spännande för de flesta av oss.
Kanske är det dags för en ny, kreativ period nu, mitt inne i ännu en djup lågkonjunktur. Den Wall Street-kultur som rått det senaste decenniet har släppt sitt grepp. Folket från finans- och fastighetsbranschen, som, i kraft av sina höga löner och bonusar, tog över det nattliga leverne som en gång dominerades av New Yorks bohemer och exhibitionister finns kvar – men de sätter inte längre agendan. De ohemula priser som VIP-klubbarna tagit för “bottle service” – exklusiv servering till kändissvansen – är ur tiden. De senaste 18 månaderna har barer och restauranger erbjudit inte bara gamla vanliga “happy hours” – utan även “stimulanspaket” och “recessionspriser”, för att få folk att gå ut.
Och sedan Lehman Brothers fall utlöste ett finansiellt moras har det faktiskt varit relativt fullt på sta’ns krogar. Det ligger helt enkelt inte i New York-bornas natur att sitta hemma och sörja de dåliga tiderna. Men det kändes som “kejsarens nya kläder à la 2005”, när jag nyligen råkade hamna vid ett drinkbord på Hudson Terrace i Hell’s Kitchen – en klubb som tar uppåt 1 000 dollar för att duka upp en vodkaflaska med några sorters juice.
Så helt borta är inte excesserna. Men precis som på spritförbudets 1920-tal har det nyligen dykt upp några “speak-easies”, det vill säga barer som låtsas vara gamla lönnkrogar, på sta’n – exempelvis “67 Orange Street” på min gata hemma i Harlem (8:e avenyn).
Och jag funderar på att väcka liv i en annan gammal Harlemtradition från depressionens 30-tal, nämligen “rent parties”, hemma hos mig. Sådana hyreskalas går ut på att man bjuder in musiker som spelar hemma i ens lägenhet, samt en massa kompisar och andra gäster som skramlar till både musikarvode och värdinnans hyra som tack för dansunderhållningen.
Det finns en fantastisk filmsnutt som visar hur det kunde gå till, där pianisten Fats Waller sjunger:

They have a new expression along old Harlem Way,
Tells you where the party is ten times more than gay.
(– – –)
Check your weapon at the door, be sure to pay your quarter.
Burn your leather on the floor, grab anybody's daughter.
This roof is rocking, the neighbors are knocking,

Det kunde väl vara något att återuppliva, som alternativ till att träffas på krogen? Åtminstone ser Harlem-partajen under mellankrigstiden väldigt roliga ut på film.


Gunilla Kinn

Uppdaterad Harlem-karta

NEW YORK Jag har uppdaterat min karta i Google Maps, som är gjord med tanke på personer som bor hos mig för att de ska hitta till restauranger, snabbköp, kemtvätt och annat – men den kanske vara till nytta även för andra.

Kartan hittar ni här.

Jag hyr förresten ut min lägenhet i sommar – från den 11 juni och 2–2,5 månader framåt. Den som tar hela, eller större delen av, perioden betalar $2 000/månad. Snabba bud, för jag åker alltså snart (och det är många som anmält intresse för korta delar av sommaren)!
Lämpar sig för 1–2 skötsamma personer som vill bo mitt i Harlem för en kort tid. Nära tunnelbana ABCD som tar en midtown/downtown snabbt och smidigt.


/Gunilla

"Harlem Gospel Brunch" i Midtown

NEW YORK Detta foto tog jag från flygbussen när den for genom området kring Times Square i fredags, närmare bestämt från 42:a gatan. Nog är det lite bondfångeri när man försöker locka turisterna med Harlemgospelbrunch när det inte är i Harlem..?! Fast det kan ju vara en Harlemkör som gästar Midtown, förstås. Annars är det ett solklart fall av renommésnyltning!

Uppdatering: OK, här är dealen: http://www.bbkingblues.com/brunch/index.shtml
Det är säkert genuint (åtminstone för att vara en turistfälla)!

/Gunilla

En bild från mitt arbetsrum

NEW YORK Som en liten omväxling till Haiti-inläggen får ni här en bild av de nyligen omorganiserade bokhyllorna i mitt arbetsrum (jag har en tidskriftshylla också...). Det är detta jag ser ner jag sitter och skriver. Ännu inte helt i perfekt ordning eftersom jag tryckt in en massa prylar och papper som jag inte vet vad jag ska göra av, men dock.

Som synes har jag hakat på trenden med färgsortering, som jag gillar skarpt.

Två hyllplan avviker dock från mönstret. Det är dem jag markerat nedan. De innehåller min Harlem-litteratur, och den ville jag ha samlad (satte först gröna prickar på varje rygg, men var rädd att det inte skulle hjälpa). Så de två planen fick en egen, separat färgsortering.

I nästa inlägg blir det mer Haiti igen... Kanske ska jag berätta mer om livet i Haitis tält. Där pysslar man inte med att sortera böcker efter färg – utan mer med att hålla regnvattnet borta och att försöka sova lite, trots hungern, oron, värmen, fukten, oljuden och trängseln.

/Gunilla

Ännu en utsikt från mitt sovrumsfönster

NEW YORK Ny utsikt! Det är ganska fascinerande att bo granne med ett bygge, fast helst skulle jag önska att det inte funnes. Utsikt i mars, utsikt i juni i fjol.

/Gunilla

Påskpromenad i Harlem och Morningside Heights

NEW YORK Igår var det påskafton, med strålande vårväder här i New York – perfekt promenadväder, förstås. Jag och två vänner gick som den tunna, rosa linjen på kartan visar, drygt 7 kilometer.

De tu utnämnde genast besöket på Tom's Diner (Tom's Restaurant) som USA-resans absoluta höjdpunkt. Då ska ni veta att vi inte ens åt där, utan bara kikade in – och att de förlovade sig i New Orleans häromdagen (god tvåa på höjdpunktslistan).
Tom's Diner figurerar dels i Suzanne Vegas låt med samma namn, dels som exteriör i Seinfeld.

Promenaden avslutades på Dinosaur BBQ, som jag gått förbi tusen gånger men hittills inte lyckats äta på. Stället är extreeeemt populärt – igår 1,5 h väntan på bord i matsalen, fast vi fick fönsterbord i baravdelningen genast. Att The First Lady and The First Girls åt där under sitt New Yorkbesök häromveckan har knappast gjort det sämre.

/Gunilla

Utsikt från mitt sovrumsfönster

NEW YORK Påskliljorna och tulpanerna kommer från Union Squares "Farmers' Market"!

/Gunilla

Brandkårsutryckningen på bild

NEW YORK Som bekant försökte jag fotografera de tre brandsoldater som var hemma hos mig i fredags kväll, som ett rent infall när jag såg kameran på matbordet. Den idén avfärdade jag fegt nog alltså genast, när en av brandmännen signalerade "we're not amused" med sin blick och insinuerade att jag fixat en brand för att få en photo opportunity. Så var det inte riktigt...
Men någon minut efter att de försvunnit från lägenheten insåg jag att jag i alla fall skulle kunna fotografera brandbilen. Jag rusade in på kontoret och hade inte precis tid för några finjusteringar, eller för att ta mer än en bild. (Det är dessutom lite komplicerat att fotografera genom mina fönster, eftersom man riskerar att bli spetsad på de barnskydd av metall som finns monterade i dem.) Resultatet ser ni ovan...

/Gunilla

Madonna-middagen brann inne

Min f d popcorn-kastrull – kanske ett konstprojekt trots allt?

NEW YORK Alldeles nyss hade jag tre stiliga brandsoldater härhemma! Jag undrar lite vad de egentligen tänkte om den utryckningen ... men bättre en för mycket än en för lite, antar jag.

Det var så att jag för en timme sedan fick för mig att jag skulle poppa popcorn, vilket jag gör alltför sällan. I brist på värmetålig solros- eller majsolja använde jag olivolja. I med lite olja i kastrullen, i med några majskorn, på med värmen på gasspisen.

Sedan begick jag misstaget att lämna köket. Och i en annan del av min enorma lägenhet blev jag distraherad av något, så om majskornen började poppa hörde jag det absolut inte.
Plötsligt kände jag att det luktade mysko, och rusade ut i köket. Jag såg hur det rykte ur kastrullen, så det första jag gjorde var förstås att stänga av gaslågan.

Därefter lyfte jag på locket, och då slog det upp en riktigt vacker eld ur kastrullen. Den brann och brann och brann, och jag kunde bara stå och beundra den. (Ja, jag är lite pyromaniskt lagd av mig, på så vis att jag är fascinerad av eld – men jag brukar inte anlägga bränder, om ni undrar.) Kolla på den stiliga vinjetten till Stjärnkockarna, så förstår ni ungefär hur det såg ut! Eller på Crucified Barbara i Melodifestivalen (från 2:05). Fast det brann bara från kastrullen, förstås... Jag tänkte att det inte var något att hetsa upp sig över, det var väl inte värre än en flamberingseld.

När det aldrig ville sluta brinna lade jag på kastrullocket igen, noterade att hela lägenheten var fylld av stickig rök och att brandvarnaren tjöt som besatt (fasttas bara). Jag hade redan ett par av alla mina åtta fönster öppna, men öppnade några fler. Och så ringde jag 911, det vill säga larmcentralen.

Jag förklarade kort vad som hänt. Mitt mål var främst att ta reda på om det var OK att stanna i den rökfyllda lägenheten, eller om jag borde gå ut ett tag.
Men större delen av samtalet gick åt till att telefonisten ville ta reda på var exakt jag bodde. Det gick liksom inte att hindra honom från att skicka hit brandkåren! Ambulansen, som han föreslog när jag sade att röken stack lite i halsen, lyckades jag dock avstyra.

Nu är det så att brandkåren ligger bara ett par kvarter härifrån – jag går förbi stationen när jag går och handlar – och de kanske inte hade något bättre för sig så här på fredagskvällen än att undsätta damer i nöd. Så de var här på nolltid.
Det var en ganska märklig känsla att höra de för Manhattan så typiska utryckningssignalerna ljuda genom natten, och inse att de kom från ett fordon på väg hem till mig..!
Men det kändes ändå som klar overkill när den stora brandbilen kom, och de tre brandmännen dök upp i min lägenhet med sina tunga utrustningar – grova stövlar, hjälmar, yxor och hela paketet.

De hade inte alls fått veta från larmcentralen vad som hade hänt – så jag förklarade än en gång att att den stackars olivoljan blivit överhettad, så att det brunnit i popcorngrytan. De konstaterade att jag utan vidare kunde stanna i lägenheten, bara jag öppnade fler fönster. Jag bad sååå hemskt mycket om ursäkt för att de tvingats rycka ut för en bagatell.

Det såg förstås helt absurt ut med de tre tungt utrustade brandsoldaterna i sina uniformer och hjälmar hemma hos mig. Så min reflex var att fotografera dem, givetvis med tanke på att visa scenen för er bloggläsare.
Men det var ju inte så himla smart, insåg jag strax. En av killarna frågade genast, med synnerligen skeptisk röst, om jag kanske hade fixat kastrullbranden för att få dem att komma – bara för att jag skulle kunna ta en bild?
Han tycktes med andra ord tro att de hade hamnat mitt i ett konstprojekt. Fast det hade de ju faktiskt inte. Det är bara jag som är lite yrkesskadad.

"Eh, I just document things that happen in my life", mumlade jag. Men jag lade för säkerhets skull omedelbart ifrån mig kameran utan att ha tagit minsta bild, och började pladdra om att den där elden minsann hade varit något att dokumentera.

Tja, sedan hände inte så mycket mera. En av brandsoldaterna stoppade helt sonika ner kastrullen i diskhon; den är numera synnerligen sotig på insidan och innehåller några förkolnade popcorn (se bilden ovan). Sedan troppade de av, och jag smygfotograferade åtminstone brandbilen på gatan just innan den åkte iväg.

Så här sitter jag i en fortfarande något rökig lägenhet, med hälften av alla fönster öppna. Vilket är ganska trevligt, eftersom det blivit en varm och skön vår här i New York.

Och inga popcorn blev det! Men i alla fall ett litet fredagskvällsäventyr, och en insikt om att samhällets insitutioner fungerar.

/Gunilla

P S Jag har förorsakat en nödutryckning på Manhattan tidigare, den gången dock tämligen indirekt. Läs om den episoden här (jag figurerar i texten som "bekant"). Och en gång var polisen härhemma. Mer om det någon annan gång!

Det nya svarta...

...är Harlem!

/Gunilla

Fira jul, nyår och trettondagen i Harlem!

NEW YORK Här är mitt vardagsrum, och två av mina totalt *åtta* fönster. Detta rum plus mitt sovrum, kök och badrum (det vill säga hela min lägenhet utom mitt kontor) hyr jag ut framöver, medan jag är i Stockholm. (Vem vet, kanske far jag iväg på någon reportageresa i något spännande land också – en längre vistelse i Vietnam och Kambodja står på önskelistan, men det kan bli någonting helt annat. Eller ingenting, just nu lutar det tyvärr åt det.)

Lägenheten är ledig från och med fredag kväll, det vill säga från den 18 december, och tills jag kommer tillbaka – vilket jag inte vet riktigt när det är, eftersom jag inte köpt någon biljett ännu. Det beror delvis på hur länge jag lyckas hyra ut här. Just nu förhandlingsbart!

Grundpriset är det som står här, det vill säga $150/natt ($100 fr o m den elfte natten) för 1–2 personer.
Jag har dock inte möjlighet att hyra ut flera omgångar, eftersom jag inte har någon som kan se till lägenheten mellan gästerna, och är därför ute efter gäster som vill vara här minst tio dagar. Det är eventuellt möjligt med sängarrangemang för fler (fåtöljen till vänster på bilden går t ex att bädda).
Idealt sett skulle jag vilja hyra ut 19 december – 19 januari = en månad = $ 2 000; eller med andra slutdatum i januari.

För min del är det också OK att överlappa i januari (jag flyttar isåfall in i kontorsrummet). Priset är dock detsamma oavsett om jag är här eller ej. När jag är här ingår dock frukost för den som vill!

Fler bilder finns här: http://harlemhomeawayfromhome.blogspot.com/2009/09/nytagna-foton-pa-sovrum-och-vardagsrum.html och mer info i största allmänhet här: http://harlemhomeawayfromhome.blogspot.com.

Sängkläder kan jag bistå med. Här finns också ett välutrustat kök, med diskmaskin, rymlig spis och stor kylskåp (ej mikrovågsugn).

Wifinätverk/Internet, ej TV.

Läget är ypperligt, med ABCD-tunnelbanan inom kvarteret (A och D går express downtown) och gångavstånd till flera bra matbutiker, restauranger och barer. Nära till bl a Columbia University och Central Park.

Det är alltså bara några dagar innan jag sticker, så snabba puckar – hör av er snarast vid intresse! Det är alltid bra att veta när jag "stänger" lägenheten om och när det kommer gäster. Nyckel kan överlämnas i exempelvis Stockholm.

Det går också bra att boka "bed and breakfast" under våren! Minimum tre dagar.

För alla gäster ingår förstås skräddarsydda tips och råd om saker och ting att göra i New York – om jag är här av mig personligen, annars per mail.

/Gunilla
gunilla@kinn.se

P S Lägenheten är tyvärr inte särskilt barnsäkrad.
Eftersom den ligger på fyra trappor utan hiss är det också knepigt för personer som skulle vara betjänta av hiss (den närmaste tunnelbanestationsuppgången har heller inte någon sådan). Men jag har haft gäster från 1 till 75 år övernattandes här, så det mesta går!

Ur arkivet: "Michael Jackson kommer tillbaka"

NEW YORK Jag kollade i TT:s nyhetsarkiv och hittade de texter jag skrivit om Michael Jackson. De är inklistrade nedan, i kronologisk ordning – det vill säga den från juni 2005 är den färskaste. Det är förstås inte den fullständiga rapporteringen, bara mina bidrag till den.

I arkivet hittade jag också en artikel från juli 2005. Eftersom det inte är jag som skrivit den klistrar jag inte in den här, men jag kan citera:

"Jackson kämpar med att reparera sitt anseende och betala tillbaka skulder, som åklagarna under rättegången hävdade uppgår till cirka 300 miljoner dollar (motsvarar 2,3 miljarder kronor).

Fadern Joe Jackson har marknadsfört dubbel-cd:n, sedan den brittiske pr-gurun Max Clifford avvisat en förfrågan om att representera sångaren efter rättegången.

– Han kom till mig för en månad sedan och jag sade nej. Det skulle ha varit det svåraste pr-jobbet näst efter Saddam Hussein, och jag skulle bli överraskad om Jackson kan vända på saker igen. Människor blev extremt förorättade även av sådant han medgav i rätten, sade Clifford till BBC."

Vilken nesa för Michael Jackson att hans far, som han avskydde från djupet av sin hjärta, var den som fick sköta marknadsföringen av The Essential Michael Jackson!
Jag har precis köpt den, och det är en radda med lysande smash hits från 60-talet och framåt. 38 stycken! Men rubriken till notisen var "Jacksons senaste platta — fiasko i USA", och den såldes då bara i 8 000 exemplar här (i Storbritannien blev den däremot listtvåa).

I juni i år skrev jag tyvärr inga texter om Michael Jackson. Rapporteringen sköttes från Stockholm, och det jag försökte sälja in hamnade istället på bloggen: "Utanför Apollo Theater, Harlem, idag". Så fungerar journalistiken idag...

Jag har försökt sälja in några andra teman till olika tidningar sedan dess – men redaktörerna har antingen varit intresserade fast inte haft plats, eller ansett att världen inte vill ha fler Michael Jackson-texter... Så kan det väl inte vara? ;-) Jag har i alla fall en ny idé som jag ska testa kommande vecka.

Som jag skrev häromdagen har jag sett filmen, This is it. Kanske återkommer jag med några intryck av den – så snart som möjligt, eftersom den ju bara går ett tag till.

Men tillsvidare kan jag skriva att det är plågsamt att se filmen – bland annat eftersom det är så uppenbart att han bara var några veckor ifrån att få någon slags upprättelse, efter jämförelserna med Saddam Hussein 2005. Ifall han skulle ha klarat 50 konserter är förstås en annan sak.

/Gunilla Kinn


Michael Jackson kommer tillbaka

2005-06-14 19:21:24

New York (TT)

Reaktionerna i USA är blandade på att Michael Jackson blev helt frikänd från samtliga anklagelser. Men i Harlem har artisten helhjärtat stöd.

- Michael är inte en superstjärna. Han är en megastjärna — större än Mick Jagger, Elvis Presley och allesammans, säger Monk Johnson inne på skivbutiken Bobby's Happy House.

Butikspersonalen har hela tiden varit skeptiska mot åtalet, och vill inte alls hålla med om att Michael Jackson som artist skulle vara på fallrepet.

- Han är fortfarande riktigt stor, säger expediten Pochi Costla och tillägger att de fortfarande säljer många av hans skivor.

- Michael Jackson kommer tillbaka, det är jag övertygad om.

Apollos scen väntar

Pochi Costla såg Jackson Five uppträda på Apolloteatern, ett stenkast bort på 125:e gatan, när Michael Jackson var 11 år och han själv var 12. Jackson har uppträtt där även som soloartist, senast för några år sedan.

- Nu hoppas vi att han kommer tillbaka hit och att han säljer dubbla platinaskivor, säger Apolloteaterns ljudtekniker Kevin Dessisso vid sitt kontrollbord.

- Folk gillar kontroverser. Det som har hänt kan rentav ge en skjuts i hans karriär, tror Kevin Dessissos kollega James Turner.

- Jag är glad att han frikändes.

Men i medierna hörs mer skeptiska tongångar.

"För många som har betraktat detta eländiga spektakel är han skyldig och kommer att bära en barnutnyttjaren-som-släpptes-fri-kostym resten av livet. Det fängelse han byggt av sitt liv innan är ingenting mot vad som kommer", skriver New York Posts krönikör Liz Smith som själv har svårt att se Jackson som oskyldig: "Det var så mycket rök. Om det nu inte fanns någon eld var där i alla fall väldigt hett fnöske."

Comeback möjlig

Tidningen har intervjuat pr-experter i New York, som ger Michael Jackson råd inför framtiden.

"Han bör ge ett par större teve-intervjuer, be om ursäkt för att han skapat förutsättningar för den situation som uppstått, tacka alla sina fans — och sedan dra sig tillbaka till studion", menar Howard Rubenstein.

De flesta anser att Jackson bör ligga lågt en tid, rensa ut sina mest bisarra beteenden, satsa på att göra en riktigt bra skiva och hoppas på USA:s förkärlek för alla som kommer tillbaka.

Gunilla Kinn/TT

Fotnot 2009-10-31: Idag är inte bara Michael Jackson borta, utan även Bobby's Happy House. Fastigheten ska rivas.
Apollo-teatern fungerade i somras som en kultplats för Jacksons alla fans, och massor av turister kom dit. T-shirtförsäljningen på 125th Street, utanför Apollo, erbjuder fortfarande betydligt fler Michael Jacksonmotiv än storsäljaren fram till sångarens död: Barack Obama.

2005-06-03 22:28:13

Jackson-rättegången faller om juryn är oense

Los Angeles (TT)

Världens just nu mest uppmärksammade rättsprocess går mot sitt slut. Inom kort väntas juryn i Santa Maria, Kalifornien, komma med ett utslag i rättegången mot popstjärnan Michael Jackson. Men det är fullt möjligt att den inte kan enas.

- Jag ser det som mycket sannolikt att det blir "mistrial", säger brottsmålsadvokaten Jack Stone i Los Angeles.

- Det här är ett fall där många oklarheter inte har skingrats under rättegången.

I Kalifornien måste de tolv jurymedlemmarna vara helt eniga om en friande eller fällande dom.

Enighet krävs

Försvarsadvokat Thomas Mesereau lade i sin slutplädering krutet på att undergräva trovärdigheten hos den nu 15-årige pojke som ska ha utsatts för övergrepp av Jackson. Han hävdade att åtalet byggde på lögner från en familj som försöker svindla till sig Jacksons pengar. Åklagaren försökte å sin sida slå hål på försvarets huvudargument.

Efter slutpläderingarna drog sig juryn tillbaka för överläggningar. Pressen är nu hård på dess medlemmar att enas, inte minst från domaren.

Men det räcker med att en enda av de tolv har en avvikande åsikt för att det ska bli en "hung jury", vilket i sin tur innebär "mistrial": att rättegången ogiltigförklaras för att utredningen inte varit tillräckligt beviskraftig.

- Ju längre och ju mer komplicerat ett mål är, desto större är sannolikheten för "mistrial", säger Stones kollega Peter Vance.

Jackson är oskyldig tills motsatsen bevisats. Och känner sig inte samtliga tolv jurymedlemmar övertygade bortom allt rimligt tvivel ska de inte fälla. Ytterst handlar det om hur de bedömer vittnenas trovärdighet.

Får förhandla

En "mistrial" — som inträffar ytterst sällan — kan leda till att rättegången tas om från början. Men det är inte troligt vid ett så omfattande mål som detta, som pågått i rättssalen i tre månader med 130 vittnen kallade.

I stället lär parterna förhandla med varandra, så kallad "plea bargain".

Peter Vance tror att åklagaren då nöjer sig med att juryn får till en fällande dom på några av de tio åtalspunkterna, även om den inte kan enas om andra.

- De här kändisrättegångarna distraherar bara, och tar mediernas fokus från annat som är så mycket viktigare, säger Vance.

- Det ska bli skönt när detta är över.

Gunilla Kinn/TT

2005-06-03 19:18:55

usa-jacksonFAKTA

Fakta: Rättegången mot Michael Jackson

Det juryn i Santa Maria, åtta kvinnor och fyra män, har att ta ställning till är bland annat om Michael Jackson gjort sig skyldig till sexuellt utnyttjande av en 13-årig pojke, till människorov och till att ha bjudit minderåriga på alkohol.

Skulle Jackson befinnas skyldig till de tio åtalspunkterna riskerar han cirka 20 år i fängelse.

Vid slutpläderingarna i torsdags sammanfattade åklagaren sin argumentering om att artisten är en seriepedofil, medan försvarsadvokaten utmålade pojkens familj som lögnare och bedragare som bara vill sko sig på en godtrogen och barnkär popmusiker.

(TT)

Fotnot 2009-10-31: Juryn frikände Michael Jackson helt på alla åtalspunkter.

2005-02-28 21:16:06

Jacksonrättegången börjar på allvar

New York (TT)

Rättsprocessen mot popstjärnan Michael Jackson fortsatte på måndagen med inledningsanförande av åklagaren. Jackson är åtalad för bland annat sexuellt utnyttjande av minderårig.

I förra veckan utvaldes de tolv jurymedlemmarna — åtta kvinnor och fyra män. På måndagen var det dags för distriktsåklagaren Tom Sneddon att hålla sitt öppningsanförande i rätten i Santa Maria i Kalifornien.

Även om många detaljer redan läckt ut från utredningen var det första gången de presenterades offentligt.

Tom Sneddon talade enligt nyhetsbyrån AFP om hur Michael Jacksons ranch Neverland blivit en tarvlig plats, där barn frestades med alkoholhaltiga drycker och lurades att titta på pornografi.

Åklagaren avfärdade den bild som Jackson förde fram i en brittisk tv-dokumentär för två år sedan. Popstjärnan hävdade då att han bara vill låta barnen ha roligt på Neverland — med oskuldsfulla lekar, bokläsning, mjölk och kakor.

Inga barnböcker

- Michael Jacksons privata värld skiljer sig ganska mycket från den filmen, sade han till juryn.

- Det handlade inte om att läsa barnböcker, utan om porrsidor på Internet och tidningar som Hustler, Playboy och Barely Legal.

Åtalet omfattar ett tiotal punkter. Den viktigaste gäller sexuellt utnyttjande av en då 13-årig svårt cancersjuk pojke, som tillsammans med sin 11-årige bror fick besöka Neverland och bo där cirka en månad i februari 2003. Jackson åtalas även för att ha bjudit barnen på vin och sprit, och för kidnappning — genom att ha hindrat pojken och hans familj att lämna ranchen.

Enligt Sneddon viskade Jackson till pojken att han skulle be sin mamma att låta honom sova i Jacksons sovrum, medan mamman och brodern skulle sova i ett gästhus. Mamman lät sonen vara med sin idol, men i sovrummet visade en assistent till Michael Jackson nakenbilder på internet för pojken, och Jackson ska ha serverat honom alkohol.

Sneddon sade också att den 11-årige brodern kom in i sovrummet och fick se Jackson masturbera, med ena handen innanför 13-åringens byxor.

"Komplott"

Michael Jacksons advokat hävdar att pojkarnas mamma är ute efter pengar, och att hon inte är trovärdig. Jackson anser sig vara offer för en komplott.

En lång rad kändisvittnen kan komma att vittna om Jacksons heder och vandel, däribland Elizabeth Taylor, Stevie Wonder, Eddie Murphy, Diana Ross och Jay Leno.

Det första vittnet kallas dock av åklagaren. Det blir Martin Bashir, som spelade in tv-dokumentären med Jackson och pojken som ledde till åtalet.

Om juryn finner Jackson skyldig kan han få drygt 20 års fängelse.

Gunilla Kinn/TT

Take me to Las Vegas

NEW YORK Så här ser det ut på min gata just nu, tre kvarter söderut. Lite tragikomiskt att tänka sig att ju fler som hörsammar denna reklam, desto fler mexikanska trädgårdsarbetare kan Anna Anka hyra in. Menmen...

Apropå "This is it" så har jag fått en fascinerande pressinbjudan... Mer om den imorgon, men tillsvidare kan jag se att den gäller ett evenemang i Las Vegas den 27 oktober.
Måste säga att det vore intressant att fara dit; till skillnad från i stort sett alla andra som bevakat i USA under en längre tid har jag faktiskt aldrig varit där.

/Gunilla

Gör en konstnär glad, köp ett konstverk!

NEW YORK I slutet av maj råkade jag av en slump, på väg till Fairway's, hamna på en utställning på ateljégalleriet Chashama här på min gata i Harlem, "possibilities" (bild på Chashamas entré här).

Ett av konstverken fastnade jag särskilt för – och tänkte att jag borde köpa det, så snart jag skrapat ihop pengar.

Vilket inte borde bli så svårt, eftersom det "bara" kostar 500 dollar (cirka 3 500:–). Eftersom det är en rätt rejäl grej – av tjock, flätad, indigomålad bomull – förstår ni att konstnären i fråga varken är särskilt etablerad eller har en gallerist som pumpar upp priset. Och textilkonst är kanske inte det hippaste som finns heller.
Utställningen var kurerad av en kompis/kollega till honom, och båda försörjer sig genom att jobba som museipedagoger med mera på New Museum på Bowery.

Nå, allt detta hade jag mer eller mindre glömt bort, det är inte så att jag gått och tänkt på verket morgon och kväll sedan i maj.
Men häromveckan var jag och en väninna på New Museum för att se vad som pågår där just nu. Det visade sig bland annat vara en utställning med fotografier från Sydafrika och en med affischkonst från Black Panther-rörelsen. Båda absolut sevärda, särskilt fotona. Jag är inte helsåld på New Museum annars, men eftersom det ligger så nära Café Gitane hamnar jag där ibland. Det finns alltid något kul att kolla på.

Eller så shoppar jag obskyra konstvideor i museibutiken. Har nämligen en idé om att köpa en begagnad projektor och köra Bill Viola-verk, gamla Harlem-inspelningar som den här och kanske den här filmen på vardagsrumsväggen. Som partytrick.
Bill Viola och Jean-Michel Basquiat-videor köpte jag i fjol på New Museum, som har ett utbud av videokonstens klassiker till salu på DVD – toppenkonst till budgetpris!

Det visade sig att utställningscuratorn från Chashama, Rick Herron, jobbade den dagen – och han tipsade om att konstnärskompisen fanns några våningar upp.
Jag gick upp och hälsade, berättade att jag hade sett alla hans verk i Harlem i maj och tyckte de var superfina. Gissa om han blev glad!

Han blev så glad för att någon alls hade sett hans verk, och för att jag rentav ville köpa ett av dem. Bara tanken på det räckte liksom för honom, och jag blev i min tur glad av hans glädje – och över bara tanken på att en vacker dag möjligen kunna köpa konstverket...

Men varken konstnärer eller deras mecenater drivs av glädje allena. Vi beslöt att hålla kontakten, och för några minuter sedan fick jag detta lilla mail som jag inte vill undanhålla er:

"I'm Danny Coeyman, the painter [---] who made the blue abstraction. I have been meaning to write and thank you for your kind words last week. I'm so excited to be making these paintings and it's nice to have someone see potential and beauty in them. If you ever do decide to buy it, I know you would appreciate it and that makes me happy to think about as well."

Det roliga är att jag just idag fick en hel del pengar tillbaka på skatten, äntligen. Så jag ska genast skriva tillbaka till Danny och berätta att jag faktiskt vill köpa hans konstverk (som en försenad födelsedagspresent till mig själv, och som belöning för att allsköns hyror, räkningar och gamla skulder nu kunnat betalas)... Tänk, vad glada vi båda ska bli då!

Danny Coeyman har en hemsida, men de homoerotiska målningar som finns där är inte alls i min smak; i alla fall inga jag skulle köpa. De verk han visade på Chashama verkar inte finnas dokumenterade någonstans på nätet, vad jag kan se – men jag hoppas att det jag vill köpa är lika fint som jag minns det... Jag inser risken för att bli besviken, och textilkonstverk är inte så himla kul den dag de samlat en massa damm och kvalster – men det är också roligt att kunna stödja unga konstnärer. Se Rick Herrons utställningstexter nedan.

Uppdatering: Som man lätt kunde lista ut blev mottagandet gott. Ur Danny Coeymans svarsmail:

"Hey Gunilla!

That is FANTASTIC news! If I have my way, this painting will be just the beginning of a long and famous career, an investment for us both!
(– – –)
I am so excited to sell a work, and it makes me so happy to know it will be
in your home where you'll enjoy it."

/Gunilla

(– – –)

This ain't Hjällbo...

NEW YORK Måste säga att jag som Harlembo sedan nio år skrattade gott åt ett citat i den artikel jag länkade till i ett tidigare inlägg:

– Journalister är lättlurade idioter. Det vet alla här. När de kommer hit och snackar med några snorungar om varför det blir bråk så säger de massa saker till journalisterna om att ungdomarna här inte har någon utväg eller så. Men det är skitsnack. Gottsunda är inte som förorterna i Stockholm eller Göteborg. Det här är inte Harlem.

Haha. Här i Harlem bränns inga bilar. Det var faktiskt ett tag se'n.

Men det förtar inte substansen i texten hos Second Opinion, av frilansskribenten Haore Sulaiman. Citat:

Stenhagengrabbarna säger att medierna som besökt området har varit ”lättlurade” och journalisterna har citerat dem på ”skitlöjliga grejer” om segregation och fattigdom – eller rena påhitt.
Syftet med denna redogörelse är inte att dumförklara kollegorna på redaktionerna, utan snarare att visa på den risk som föreligger om man som reporter söker indicier för att bekräfta en tes man valt på förhand.
Jag kan inte helt avgöra varför dessa killar berättar allt detta för mig. En sak som möjligen spelar in är att jag som invandrare har ett större förtroendekapital. Kanske hyser de större tilltro till mig. Men det kan också vara att de vet att jag kan skärskåda dem bättre än en välvillig svensk reporter och att jag inte är lika ”lättlurad”. Något tydligt svar har jag inte.
Vad jag däremot är bekymrad över är att min undersökning visar att medier på jakt efter rafflande rubriker löper risk att utnyttjas av intervjuobjekt som verkar veta exakt vilka knappar man bör trycka på för ”komma med i tidningen”.

/Gunilla

Slumpen styrde mig till Chashama

NEW YORK Måndagen var fylld av informationsinhämtning via dator och telefon, och samtal med tingsrätter (ömsom Colusa Court, ömsom Southern District Court of New York vilket var en märklig kontrast), konsulat och bokförlag; bokföring, omskrivning av en text om biståndsutveckling och diverse annat.

På kvällen – efter det timslånga samtalet med Dan på G C Services i Colusa – var jag helt slut!

Så till sist vacklade jag iväg för att handla lite frukt på Fairway's, mitt favoritsnabbköp. I händelse av att jag skulle råka hamna på Hudson River Café på vägen tog jag mig med min dator, för att kunna sitta där och skriva ut en beställd text.

Fast jag kom aldrig så långt. Halvvägs till snabbköpet hamnade jag nämligen på Chashama, som är ett konstnärskollektiv på min gata där ett 30-tal konstnärer har ateljéer, inhysta i en enorm gammal tegelbyggnad där det en gång i tiden tillverkades rörmokerigrunkor.
Jag såg att dörren var öppen och tänkte bara kika in för att se vad de har för utställning – och just precis i den stunden började ett möte med kulturnämnden för Community Board 9, som skulle kartlägga siutationen för konstnärer i västra Harlem.
Alla i lokalen var i full färd med att presentera sig, och de som ledde diskussionen utgick förstås från att jag kommit för mötets skull och mer eller mindre tvingade ner mig på en stol.

Efter några minuter insåg jag att det hela var absolut perfekt som informationsinhämtning för mitt Harlem community-bokprojekt, så det slutade med att jag blev kvar där ett par timmar – inklusive besök i de fascinerande ateljéerna där allt från skulptriser till eldkonstnärer och målare jobbar, samtal med allehanda intressanta människor om förändringar i Harlem och tips om minst tio kulturevenemang i Harlem under hösten, i regi av Harlem Arts Alliance som jag genast borde söka medlemskap i.

Så kan det gå, och så långt som till snabbköpet kom jag alltså aldrig!

Chashama har jag förresten gått förbi tusen gånger, men först nu har jag fått veta att de har ateljéer i fastigheter runt om hela New York City.

/Gunilla

Kommer Michelle Obama till LA?

STOCKHOLM Stevie Wonder, Jennifer Hudson, Lionel Ritchie, Diana Ross och Magic Johnson – det verkar som om crème de la crème av det svarta USA medverkar på minneshögtiden i Los Angeles idag. OK, presidenten hänger med Putin i Moskva och är på väg till Ghana – men Michelle Obama borde också vara i Los Angeles, hon växte ju upp nästgårds med bröderna och givetvis med deras musik. Det är märkligt om Ronald Reagan blir den president som förknippas mest med Michael Jackson, och väldigt märkligt om USA:s förste svarte president inte ens skickar sin hustru. Så jag hoppas att hon blir dagens överraskning.

Nu har jag sett nästan hela första delen av filmen om familjen Jacksons. Den är tämligen sentimental, men det är ändå fantastiskt att se. Bara scenerna i slutet: poolparty hos Diana Ross, nyutvuxna afrofrisyrer, shopping av scenkostymer.... och så förstås talangjakten på Apollo Theatre. Jag har ännu inte kommit över att jag inte tog mig tid att sälja in ett reportage därifrån häromveckan. Joe Jackson är i alla fall inte särskilt trevligt porträtterad i filmen, tvärtom – det är ju hans frus bild av alltsammans.
Hoppas att TV4:s Michael Jackson-maraton får mig att komma över allt detta!

Uppdatering: förresten, Michelle är förstås också i Moskva. Men hon gott kunde ändå pallra sig till Los Angeles, tycker jag.

/Gunilla

Zonkad

STOCKHOLM Såväl kropp som hjärna är för min del ännu lite för jetlaggade för att göra något vettigare än att leka med mina syskonbarn – vi har varit på både Långholmsbadet och Solviksbadet! – och förstås febrilt surfa efter Michael Jacksoninformation.
Grämer mig mycket över att inte ha gjort mer för att sälja in något litet Harlem-reportage om alltsammans den gångna helgen, mer än på bloggen. Det hade kanske gått hem i någon av kvällstidningarna, och det kanske hade befriat mig en del från all tagenhet. Jag klarar inte av det tragiska i kontrasten i att Jackson uppenbarligen var på g med den plötsliga döden.
Iran och Michael Jackson konvergerade just i min Facebooklåda i och med att Nahid skickade detta klipp från Beirut:

/Gunilla

Ännu mer Michael Jackson

NEW YORK En av alla kvinnor som samlades utanför Apollo Theater igår, se föregående två inlägg.
När jag kom dit förväntade jag mig förkrossade och ledsna människor, men det var nästan bara jag som verkade tycka att allt känns så sorgligt. Alla andra där dansade och sjöng tillsammans som galningar. "Jag tänker på all glädje Michael Jackson gett oss, i så många år", sade en man till mig. "Redan samma kväll han dog kändes det som att vi skulle fira hans liv och musik snarare än sörja hans död."

/Gunilla

Mer Michael Jackson

NEW YORK Precis överallt i Harlem – från varje bilstereo, från varje trottoarförsäljares högtalare, i delikatessbutiken – hörs Michael Jackson non stop. Och här hemma också. Jag streamar musik från en brittisk radiostation. Utmärkt städmusik. För nu är det nedräkning. Två dagar till i New York.

Sydsvenskan hade förresten en artikel i augusti, apropå Michael Jacksons, Madonna och Princes 50-årsdagar, där de två intervjupersonerna förutspådde att Jackson knappast skulle få leva till 60.

/Gunilla