Terrorist, javisst?

NEW YORK Hm, hur ska jag månne tolka detta resultat av Nationalencyklopedins test om vilken historisk personlighet man liknar mest..?! Att det ligger i min personlighet att skola om mig till bankrånare? Kanske det.

DN skriver om testet här.

/Gunilla

Sven Nyström avslöjar sig själv i P1

NEW YORK Missa inte Mediernas inslag (från 24.00) om Kalla faktas avslöjanden om hur CIA förde bort två terrormisstänkta egyptier från Sverige!
Det innehåller en hel del skön reporterromantik som lämpar sig väl för radio. Lyssna bara på förtjusningen i rösten när Fredrik Laurin berättar om hur amerikanska Luftfartsverket skickade avgörande information till dem, om när en snubbe från Säpo ringde honom, och när "Sven Nyström" ringde CIA:s amerikanska samarbetspartner.
Fast reportrarnas arbete innehöll framför allt oanade mängder slit och motgångar, det har de vittnat om många gånger – inte minst i en legendarisk presentation på Gräv'05 i Helsingborg.
Något som slagit mig när jag följt reportrarnas – Bergman, Dyfvermark och Laurin – arbete är att de alltid tett sig som de tre musketörerna. En för alla, alla för en. En fin kontrast till den gamla schismen mellan Guillou och Bratt. Men ett scoop av samma dignitet.

/Gunilla

Ansvaret för Abu Ghurayb

NEW YORK För ungefär tre år sedan, på självaste långfredagen faktiskt, var jag på ett fantastiskt intressant seminarium om mänskliga rättigheter och tortyr på Columbia Law School. Rubriken var: "Torture on Trial: Morality, Law and Utility of Torture" (ungefär: "Tortyr inför skranket; moral, rätt och nytta med tortyr").

Då kom jag i kontakt med bland andra Janis Karpinski, som var befälhavare i Abu Ghurayb-fängelset i Irak, och som fick sparken efter avslöjandet om tortyr och kränkande behandling. En tid senare intervjuade jag henne om hennes bestämda uppfattning att ansvaret för det hela låg mycket högt upp i den amerikanska administrationer (och att hon bara blivit syndabok för alltihop).

Den rätt korta nyhetstexten som blev resultatet kan ni läsa här. Utdrag:

53-åriga Janis Karpinski vägrar tro att hennes soldater skulle ha tagit initiativet. Under den rättegång som ledde till att några av dem nu är i fängelse tilläts hon inte vittna, och hon har inte fått ta kontakt med dem sedan de alla flyttades från Irak.
I stället pekar hon ut flera av USA:s högsta politiker och militärer. Karpinski hävdar att hon sett anvisningar underskrivna av försvarsminister Donald Rumsfeld, som påbjöd metoder som att inte låta fångarna äta eller sova före förhör, och att använda hundar för att förödmjuka dem. Detta förnekas av Rumsfelds stab.
Den militär hon ser som huvudansvarig är general Geoffrey Miller, som förde befäl i Guantanamo innan han kom till Abu Ghurayb.
Avslöjandet om att amerikanska soldater kan ha gjort sig skyldiga till en massaker av civila i Haditha i Irak tycker hon är ännu ett bevis för att ledningen godkänt vad som helst i kriget mot terror.

Jag kom att tänka på mitt möte med Janis Karpinski idag, apropå nyheterna om att en amerikansk senatsrapport visar på Donald Rumsfelds ansvar.
Sedan Karpinski fick sparken från armén, efter långvarig tjänst, har hon rest runt i USA och föreläst och talat på bland annat MR-seminarier. Hon var, som jag minns det, också med i den svenska filmen Gitmo.

Redan året innan, 2005, stod det dock klart för de flesta initierade människorättsgrupper hur det låg till med ansvaret. I samband med att rättegången mot soldaterna som varit fångvakter på Abu Ghurayb inleddes skrev jag denna nyhetstext. Citat:

Men flera människorättsorganisationer är kritiska mot att ingen på hög nivå hålls ansvarig.
– Det är rätt att Lynndie England får stå till svars för det hon deltog i. Men det var knappast hon som skapade det system som gjorde övergreppen möjliga. Sådana beslut fattades högre upp, av personer som tycks undgå alla former av bestraffning, säger Reed Brody, folkrättsjurist på Human Rights Watch.
Han presenterade nyligen en rapport om hur förhållandena på Abu Ghurayb-fängelset bara var "toppen på ett isberg".
– Vi har rapporter, vittnesmål och FBI-dokument som visar att fångar i såväl Afghanistan som i Guantanamo förnedrats sexuellt eller tvingats sitta i sin egen avföring. Omfattningen visar att det måste ha funnits en systematik.

Jag minns särskilt hur Reed Brody, som jag intervjuade, talade om att han var glad över att utländska medier ringde honom – för amerikanska gjorde det då inte.

/Gunilla

I Indien

SAN FRANCISCO Jaha, och vad ska man säga om händelserna i Bombay, då?

Av alla hemska terrordåd som skett de senaste åren är det många som inträffat på platser där jag varit, eller alldeles i närheten – New York 2001, förstås, men jag tänker tyvärr även på Londons tunnelbana, Denpasar/Bali, Istanbul och Beirut. Och det var ju inte längesedan alls jag hängde några timmar på såväl Taj Mahals terrass som Café Leopold i Bombay, mindre än två år, med diverse journalistkolleger och -vänner.

Detta är ju ett riktigt stort attentat, med många dödsoffer, och identifikationen borde för min del vara total. Ändå har det inte riktigt gått in i huvudet på allvar ännu. Hoppas det inte är ett tecken på avtrubbning.

En erfaren indisk redaktör bosatt i New Delhi (som jag träffade på näringslivsjournalistseminariet på University of Pennsylvania nyligen) har skrivit till mig och bett om tips om svenska redaktioner som kan tänkas vilja köpa texter av honom, eftersom han är "on top of the Mumbai attack story" – men jag tycker det verkar som om de har ganska bra koll på läget ändå... Om någon som läser detta framöver vill ha en engelskspråkig medarbetare/stringer i Indien kan jag förstås förmedla kontakten.

/Gunilla