.JPG)
Nog är det märkligt att en arbetsplatsolycka i Sydamerika genererade så mycket uppmärksamhet världen över. Men när man läser denna text av Jens Liljestrand framstår allt som tämligen uppenbart:
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/bevakningen-av-gruvolyckan-i-chile-ar-ett-sanslost-mediejippo-1.1188803
Citat:
Debattinlägget har genererat hundratals kommentarer, en del håller med Jens Liljestrand och andra sågar hans text!”Bara som en påminnelse: arbetsmiljöförhållandena i tredje världen är ofta dåliga och livsfarliga. Som exempel kan nämnas att det bara i Kinas gruvor dödas – enligt officiella uppgifter – omkring 3 000 arbetare i olyckor varje år. Detta skapar sällan rubriker, eftersom vi tyvärr har vant oss vid att världen är en plats av slakt, svält, misär och katastrofer och därför mest ägnar ett förstrött intresse åt dödsoffren i Darfur, massvåldtäkterna i Kongo, de vidriga förhållanden som ännu råder på Haiti.
Här finns den skruvade logiken bakom den orimliga uppmärksamheten kring gruvan i Chile. Uppgivenheten och skammen för alla de stackars satar som är bortom vår hjälp är så tung att vi, när det väl finns några som faktiskt går att rädda, överkompenserar totalt. Vår tids behov av katharsis, av sagor med lyckliga slut, är så omättligt att det saknar all rimlighet.”
Godmorgon, världen hade för övrigt ett inslag i söndagens sändning om dramaturgin i Chile-bevakningen. (Själv har jag faktiskt inte följt det hela alls, men det beror inte på något särskilt.)
/Gunilla
P S Jag har faktiskt ingen anledning att klaga på ”redaktörernas bristande ointresse för Haiti” eller något sådant. I år har det varit relativt lätt att sälja in material. Många har varit mycket intresserade, och jag har redan sålt in grejer till nästa resa. Men här råder absolut ”vidriga förhållanden”, så mycket är klart...
