Tiger tar time out

NEW YORK Här berättar Tiger Woods att han tar en paus på obestämd framtid.

Skönt att han äntligen låter bli att anklaga andra för att vara "irresponsible".

Jag noterar att kommentarsfunktionen denna gång är avstängd. Det förra inlägget av Woods på hans egen fansida genererade över 24 000 kommentarer...

/Gunilla

Svårt, det där med "Supreme Court" i USA!

STOCKHOLM Igår fick vi veta av Jan Guillou att kvällstidningarna minsann ägnar sig åt gammaldags, traditionell faktakontroll (till skillnad från bloggmobben). Så konstigt då, att så många fel ändå slinker igenom.

Här kommer ett litet, men ändå intressant, exempel. Det kommer från denna krönika. Inte i Aftonbladet, men väl i Expressen/Kvällsposten.

Antalet röster som skiljde mellan Bush och Gore i Florida var i slutändan inte fler än 500. Floridas högsta domstol bestämde till slut, med röstsiffrorna 5 mot 4, att Bush skulle vinna.

Min kommentar: Det var ju 537 röster som skilde Bush och Gore åt i Florida. Inte så värst många fler än än 500, i och för sig – men om rätt ska vara rätt när man nu kollar fakta i "riktiga medier". Ett allvarligare fel finns i den andra meningen i citatet.

Det var inte Floridas högsta domstol som till sist bestämde att Bush var valsegare. Det var USA:s högsta domstol, som med röstsiffrorna 5 mot 4 fattade det beslutet, den 12 december 2000.

Det trodde jag var ganska allmänt känt i Sverige? Obegripligt att redaktionscheferna på Expressen släppt igenom det simpla felet. Slipper månne krönikörer faktakontrollen?

Floridas högsta domstol spelade i och för sig också en roll i processen, dock inte den som anges i krönikan. Läs mer om alla turerna i Florida-valet i november och december 2000 i Wikipedia; kort sammanfattning på svenska i DN.

/Gunilla

Det blir nog inget med Miamiresan

NEW YORK Jag har förespeglat vänner och bekanta att jag skulle göra som i fjol och förfjol, och fara till konstmässan Art Basel i Miami idag. Men det får räcka med att bli pank på Kalifornienresan, orkar inte göra om tricket en gång till med bara några dagars mellanrum. Så det blir ingen resa, vad det verkar.
Det känns i alla fall som ett tidens tecken, det är nog fler än jag av fjolårets mässbesökare som infört utgiftsstopp. Synd på all gratischampagne, bara! Och på all fin konst, på den sköna stämningen i Florida-värmen och på alla vänner som åker dit. Nästa år kommer jag igen.

/Gunilla

Tja, man kan väl ändra sig!

NEW YORK I höstas skrev nationell och lokal press om hur Hillary Clinton förband sig att inte kampanja i vare sig Florida eller Michigan. Hennes stab förklarade då att de respektera partiledningens (DNC's) beslut, d v s att dessa två delstaters primärval inte skulle räknas.

Ur The Washington Post, den 2 september 2007 (mina fetstilningar):

The Democratic candidates have signed a pledge that would forbid them from campaigning in states such as Michigan and Florida that have sought to move their presidential primaries into January 2008.
(– – –)
Sens. Joseph R. Biden Jr. (Del.) and Christopher J. Dodd (Conn.), along with New Mexico Gov. Bill Richardson, signed the pledge within hours on Friday [31 aug]. By yesterday, Sens. Hillary Rodham Clinton (N.Y.) and Barack Obama (Ill.), and former senator John Edwards of North Carolina, had joined them.
"We believe Iowa, New Hampshire, Nevada and South Carolina play a unique and special role in the nominating process," Clinton's campaign said in a statement. "And we believe the DNC's rules and its calendar provide the necessary structure to respect and honor that role."

Ur St. Petersburg Times, Florida, den 2 september 2007:

All of the major Democratic candidates for president abruptly agreed Saturday to boycott Florida's primary because it is scheduled on Jan. 29, too early according to national party rules.
(– – –)
Now, Clinton, Obama, John Edwards and the others will not make campaign appearances in Florida, or any other state that breaks Democratic National Committee rules by scheduling a primary before Feb. 5. Michigan is considering such a move.
(– – –)
The Florida primary meltdown started Friday evening when underdog Democrats Bill Richardson, Chris Dodd and Joe Biden signed a "four-state pledge" to campaign only in the small states permitted to hold nominating contests in January: Iowa, Nevada, New Hampshire and South Carolina.
But on Saturday morning, Edwards and Obama signed the pledge. Florida front-runner Clinton did, too, rather than antagonize voters in crucial states like Iowa and New Hampshire.
"We believe Iowa, New Hampshire, Nevada and South Carolina play a unique and special role in the nominating process," came the statement from the Clinton campaign at 4 p.m. "And we believe the DNC's rules and its calendar provide the necessary structure to respect and honor that role."

Snabbspolning till maj:

Hillary Clinton, den 21 maj 2008 (källa):
Hillary Clinton compared her effort to seat Florida and Michigan delegates to epic American struggles, including those to free the slaves and win the right to vote for blacks and women.
(– – –)
"In Florida, you learned the hard way what happens when your votes aren't counted and the candidate with fewer votes is declared the winner," she said. "The lesson of 2000 here in Florida is crystal clear: if any votes aren't count, the will of the people isn't realized and our democracy is diminished."
(– – –)
"If we fail to do so, I worry that we will pay not only a moral cost, but a political cost as well," she said. "We know the road to a Democratic White House runs right through Florida and Michigan. If we care about winning those states in November, we need to count your votes now. If Democrats send a message that we don't fully value your votes, we know Sen. McCain and the Republicans will be more than happy to have them. The Republicans will make a simple and compelling argument: why should Florida and Michigan voters trust the Democratic Party to look out for you when they won't even listen to you."

Jag har ännu inte hittat någon artikel där Clinton konfronteras på allvar med att hon inte i höstas ifrågasatte beslutet att Michigan och Florida skulle skippas. Men jag letar vidare.

Newsweek reder ut varför det inte funkar att bara räkna de röster som man (Clinton) vill ska räknas – läs!

/Gunilla

P S I Michigan drog alla kandidater utom Clinton tillbaka sina namn från valsedlarna. I Florida gjorde de det inte, beroende på en regel som sade att de isåfall ej heller skulle kunna ställa upp i själva presidentvalet i november.
I Michigan är det alltså inte konstigt att hon har fått samtliga röster, eftersom hon à la sovietique var den enda man kunde rösta på – och de andra kandidaternas väljare såg det knappast vara mödan värt att gå till vallokalen (fast minst 200 000 Obamafans gick dit, och valde alternativet "uncommitted).
Det argumentet finns inte riktigt i Florida, där stod flera kandidater på valsedlarna. Men eftersom ingen bedrev kampanj där är det inte konstigt om Clinton vann rejält, eftersom hon på förhand var betydligt mer känd där.
Enligt de senaste opinionssiffrorna från Qunnipiac har Obama hämtat upp sin tidigare så svaga ställning (gentemot såväl McCain som Clinton) i Florida. Han skulle i och för sig fortfarande förlora, men ligger mycket närmare än tidigare.

Alligator på vift

NEW YORK TT Spektra har ett mer begåvat och hederligt sätt att redovisa vem som satt samman deras webb-TV-inslag, nämligen att kalla sin medarbetare "redaktör" i en skylt efteråt, istället för att som Aftonbladet och DN insinuera att de haft "reportrar" på plats.

Ett exempel kan man se på GP:s sajt. Eftersom det inslaget, filmat av AP, handlar om en rätt stor och uppenbarligen rätt aggressiv alligator som – troligen via altandörren – tagit sig in i ett vanligt Florida-kök kan man verkligen fundera över om man helst skulle vilja vara redaktionsbaserad redaktör eller reporter/kameraman/fotograf i sammanhanget... Jag skulle faktiskt välja det sistnämnda, så länge jag fick hålla mig bakom ryggen på viltvårdaren!

/Gunilla

P S Om någon undrar: Jag har inget att göra med TT Spektra alls, utom att jag tre gånger (och senast för kanske 1,5 år sedan) fått beställningar på enstaka artiklar från dem.

Patriotisk glitterjul

STOCKHOLM Hemma hos oss kör vi med en gammaldags julgransklädsel med halmfigurer och flätade pappershjärtan och så'nt. Ni som kör med ett mer amerikanskt stuk kan hämta inspiration från denna Miami-julgran, Hotel Bel Aire på South Beach den 9 december.
Det syns inte så bra (bilden är inte tagen med min vanliga kamera, utan datorns inbyggda...) men granen är full av små söta Stars&Stripes-flaggor!

/Gunilla

Gunilla leker med Photo Booth

MIAMI Hjälp, det här programmet kan man ju leka med hur mycket som helst! Varning för Photo Booth.

Tro det eller ej, men vi gör seriösa saker här också. Som att knyta kontakter med diamanthandlare med goda förbindelser i Buenos Aires och utnyttja pensionatarmarna till kopiösa mängder champagne, tryffel och laxsnittar. Och häromdagen fick jag åka brandbil till akutmottagningen på ett Miamisjukhus (med en kompis som tuppat av med lågt blodtryck)! Mycket spännande. Mer senare.

/Gunilla

Solterapin fungerade fint!

MIAMI Jag tog ingen kamera med mig, så detta foto är taget med datorn (programmet Photo Booth). Bara så att ni vet att jag lever.

/Gunilla
på Hotel Bel Aire i South Beach, Miami

Solterapi

NEW YORK Inget bloggat på sistone, jag vet. Här har det mest varit deppigt och systemkritiskt, inget att blogga om (just nu). Men nu har jag packat fyra cocktailklänningar i rött och svart, en guldsjal och bekväma skor samt en solklänning och en baddräkt – och hoppas på att solen ska göra mig gott. Mot La Guardia!

/Gunilla

Resplaner

NEW YORK Tack så mycket för alla förslag om vart jag skulle kunna resa i januari! Iran, Libyen och Sardinien fick mest stöd i enkäten, och så dök det ju upp en massa bra och spännande idéer i kommentarfälten (se här och här).

Tyvärr blev jag inte så värst mycket klokare av denna övning ... utan mest överväldigad. Tänk så många platser det finns att åka till och göra reportage om, hur ska man hinna med ens en bråkdel?! Georgien, Indien, Kambodja – det tar aldrig slut.

Idag dök det dessutom upp ett förslag om en liten fjärdeadventsresa till Prag, hmmmm... Har varit där flera gånger, dock var det länge sedan och aldrig i juletid.

Jag får klura vidare på vart en eventuell reportageresa i januari skulle kunna gå, till syvende och sist hänger det på att/om jag kan tänka ut tillräckligt många säljbara reportageidéer och om jag kan skrapa ihop medel på bankkontot (nja, stämmer inte riktigt, brukar inte låta resor inte bli av bara för att de är underfinansierade, hehe).

Nå, på torsdag drar jag i alla fall till Miami. Har blivit alldeles snurrig av halva söndagens försök att hitta en någorlunda billig flygbiljett som inte innebär 10 timmars vistelse i Charlotte, North Carolina eller nå't (och helst inte avfärder i ottan). Än har det inte gått. Borde naturligtvis likt mina reskompanjoner ha bokat för flera veckor sedan.

Hade tänkt åka via Port au Prince, men så blir det dessvärre inte denna gång. Dels har jag inte tid, dels har jag inte kommit på några nya reportageidéer, dels funkar det inte mentalt att göra en resa till två så skilda platser samtidigt (trots att de är så nära, så nära geografiskt). Får spara Haiti till annat tillfälle.

Så vet ni någon snäll och skötsam person som ska till New York nästa helg (6–9 december) men inte har ordnat boende, tipsa dem gärna om min lägenhet!

Detsamma gäller perioden mitten av december (från den 11:e) till julen (under jullovet och i januari verkar det som om det dyker upp diverse vänner).

/Gunilla

Radio 32 i Hässleholm (uppdaterad)

STOCKHOLM Om jag vore lite mer inspirerad idag skulle jag skriva något långt om hur bloggarnas sätt att förmedla rykten allt tydligare nästlar sig in i den förmodat seriösa utrikes-/nyhetsjournalistiken. Men det blir säkert fler tillfällen till det!

Så kort bara: Se hur Norra Skåne – som, i sin iver att förmedla ett Avslöjande, visserligen anger att ryktena om Fidel Castros död är obekräftade men ändå inte kan låta bli vinjetten Extra! Extra! Jag gissar att den där nättexten uppdaterades flera gånger under gårdagskvällen, så den versionen kanske innehåller aningen fler brasklappar än ursprunget. Eftersom det redan i början kommer en biografisk harang om Castro antar jag att vinkeln inte var ryktena, utan döden. Själva tilltaget renderade lokaltidningen riksmediernas uppmärksamhet.

Som en kommentator skrev här: Fidel brukar dö en gång per vecka. Miami Herald har en lång och intressant artikel om hur dessa rykten cirkulerar för tredje veckan i rad. Peter och vargen! Bara att fortsätta publicera rykten så får ryktesspridarna kanske till slut rätt... Ganska snart, kan man gissa, i detta fall.

Vore dock intressant att se ursprungsnättexten (hur hittar man den cachen?) och att veta vilka "trovärdiga källor" Norra Skåne hänvisar till. Hoppas att det inte är denna.

Uppdatering I: Jag hade tänkt skriva ett nytt inlägg, om att det är rätt taskigt att göra sig lustig på Norra Skånes bekostnad (som att kalla dem "rikskända ankfarmare"...).
Jag tycker nämligen att det är skoj att lokaltidningarna tycker det är viktigt med, och satsar på, utrikesjournalistik. Och det tyder onekligen på gott publicistiskt självförtroende hos nyhetscheferna, när de vågar publicera "världsnyheter". Dessutom var det knappast ett vågat antagande att dessa rykten stämmer, El Comandante har ju tillbringat en god tid rätt nära dödsbädden på sistone.

Men så hittade jag Expressens artikel om Norra Skånes nyhetsvärdering. Av den texten att döma (hmmm...Expressen kan ju faktiskt tala ur egen, dyrköpt erfarenhet vad gäller publicering av obekräftade uppgifter...) verkar mitt antagande om att Castro-artikeln blev alltmer källkritisk, och därmed ändrades, under gårdagen stämma.
Dessutom antyds faktiskt att Perez Hilton-bloggaren, Mario Armando Lavandeira J:r, är en av källorna..?! Och isåfall kan man gott driva lite med Norra Skåne. Nyhetschefens uttalande "Jag kan inte gå in närmre på varför vi anser uppgifterna trovärdiga utan att avslöja källan" (på University of Miami?) är lite skumt. Känns som om de gömmer sig bakom det heliga källskyddet.

Jag undrar förresten över en annan av källorna – National Post, som beskrivs som "en kanadensisk blogg" av Norra Skåne.
Finns en sådan blogg? Jag hittar bara en tidning med samma namn, där jag dock inte hittar några Castrorykten. Har en blogg antagit samma namn som en riksspridd tidning är den knappast seriös och värd att referera till.
Sensmoral: Var väldigt försiktig med att publicera rykten. Det är nog många journalister som är glada att de inte fört vidare alla uppgifter som cirkulerat om exempelvis Göran Persson och Carl XVI Gustaf genom åren.

Uppdatering II: Jodå, tidningen National Post har såklart en nyhetsblogg på sin sajt, kallad "posted"...där de lutar sig mot [den kubanske] Perez Hilton och även intervjuar honom om Castro-uppgifterna – inlägget känns sådär halvseriöst att ha som källa för en vanlig nyhetsartikel, om än på nätet.
I denna soppa finns onekligen gott om uppslag till oändliga artiklar, om bloggar vs old school-medier som nyhetsförmedlare – räkna med att det temat kommer att bubbla upp framöver både här och där! Se till exempel Huffington Post. Norra Skåne slänger verkligen ett köttben åt svenska bloggskeptiker.
Förresten, kolla igen hur kort ursprungspostningen hos Perez Hilton är. Och notera att det är Perez Hiltons postning som Norra Skåne citerar allt från, men anger National Post-bloggen som källa! How strange.

Men innan metabloggs-debatten hinner ta fart på allvar med just detta som fall (anar att en och annan bloggare kommer att påstå att allt är en MSM-konspiration för att misskreditera bloggmediet) är det fullt möjligt att Fidel Castro går bort.

/Gunilla

P S Rubriken anspelar på ett uttryck från Haiti – där den mesta nyhetsförmedlingen sker muntligen, som skvaller. Siffran trettiotvå syftar på antalet tänder i en frisk glappkäft.

Fredrik Virtanens motorvägstestamente

NEW YORK Ojojojojojoj, en febrig road movie à la blogg eller en kontaktannons eller kanske både och?! (Via Silverfisken.)

/Gunilla

Snart även i New York

NEW YORK Nu blir det reklamblogg! Apropå tidigare inlägg om boende i New York, en kompis till mig som hyr ut lägenheter i bland annat Stockholm och Bogotà för korta perioder bad mig tipsa om hans sajt: CheckIn. Check it out. Skulle inte förvåna mig om det en vacker dag dyker upp en lägenhet på Manhattan där.

/Gunilla

Mer om att vara lyxmutad

MIAMI B var fräsch som en nyponros när han kom ut från sin balinesiska massage på Setai Hotels spa-avdelning.
Den sena eftermiddagen tillbringade vi på Pause, ett av många sidoevenemang i Wynwood till den stora mässan.
Nu sitter vi båda på tjusiga art déco-hotellets Sagamores restaurang, och flirtar vilt med en av servitörerna – Kyle från Ohio. Han inte bara ser ut som en fotomodell, han är modell. [Uppdatering 10 dec: B hittade just Kyles portfolio på nätet.]

Igår på Sheba hade vi också en extremt snygg servitör: Daniel, från Miamis Kuba-koloni. Men han var inte modell, utan kollektiv-boende rastafari-arkitekt involverad i diverse husockupant- och restaureringsprojekt i Miamis Design District/Little Haiti.

Både Kyle och Daniel ska få figurera i en artikel jag ska skriva de närmaste dagarna, om var i USA coola amerikaner vill bosätta sig. Så det är alltså research, och ingenting annat, jag ägnar mig åt på restaurangerna.

Hittills har vi ikväll (som jag skrev i föregående postning) tack vare B:s London-redaktörers tunga inflytande och redaktionella glamourmakt inmundigat: Två martini var (ingefära + gurka, samt ananas) en massa mat (ceviche, hummer + tacos, snapper, grillad lammkotlett, grekisk sallad och tonfisktartar) samt cheesecake och chokladfondant. Och två glas vin och två glas champagne och två koppar espresso macchiato vardera. Inte bra, mer dryckeskonsumtion än sammanlagt tidigare under veckan. Gud, så förtappade vi är. Men jag motiverar det hela med att jag ju är här som sällskapsdam och konstsamlare och möjligen researcher, ingenting annat. Och så kommer vi ju att betala osannolika mängder pengar i dricks.

Ja, som ni märker, fortsatt lyxliv i Miami! Och snart bär det av till det kanske lyxigaste stället av dem alla, The Raleigh. Är det sista kvällen så är det (vilket det är, tyvärr). Våra förutvarande Miamikompanjoner har vid det här laget dragit vidare till Georgia, och skickar per mail märkliga rapporter om konstiga hålor, white trash och däck som behöver fixas. Vi förstår ingenting – vaddå, det är väl bara att ta en drink till vid poolen?! [Jag bara skojar, faktiskt, har själv inte intagit någon enda drink vid någon pool här.]

New York-vardagen känns också väldigt långt borta. Men, det kan inte hjälpas, det är ju de där kontrasterna som är skoj, no?!

Och, märk väl, jag sysslar fortlöpande under dessa Miami-lyxerieskapader med Sundbybergskommunpolitik-reportagegestalning!

/Gunilla

Lyxmutade journalister – så funkar det

MIAMI Min resekompanjon B verkar inom magasinsjournalistikens förtrollade värld, och har inte samma smått förlegade yrkesideal som jag (mer om detta här och här). De senaste veckorna har hans London-redaktörer ringt alla möjliga glamourhotell här på South Beach (oh, det finns många!) för att be om gratis rum åt honom, självklart mot att de uppmärksammar hotellen i sina tjusiga magasin.

Men under konstmässan är alla hotell fullbelagda ändå, och rumspriserna är lika höga som somliga av de mer spekulativt byggda bostadsrättsskraporna här – så det slutade alltså med att vi hamnade på Best Western med betalning ur egen kassa. (Ni märker mönstret? Det är antingen frilansmedarbetaren som själv betalar resa + kost&logi, eller den som vill bli omskriven som bjuder ur sin PR-budget – aldrig tidningen.)

De upparbetade kontakterna med hotellens PR-avdelningar har dock fått andra effekter. Just nu genomgår B någon slags behandling på Hotel Setais stiliga spa-avdelning – "the unique and exotic (– – –) bringing the healing spirit and traditions of the east to South Beach", som det står på dess hemsida – medan jag sitter och skriver i hotellets lobby. (Det är ganska komiskt, jag skriver ut anteckningar om Sundbybergs kommunpolitik samtidigt som jag pimplar ett glas av ställets billigaste champagne – 21 dollar inklusive skatt och dricks. Vad gör man inte för att få hänga i tjusiga miljöer.)

Och så har B lyckats få Hotel Sagamore att bjuda oss på middag ikväll! Bilden till vänster visar en del av dess matsal.

Jag är ju här mer som sällskapsdam och konstsamlare än som reporter, så jag känner faktiskt inga moraliska skrupler för att hänga på och smörja kråset.

Men att själv ringa och be om dessa special treatments genom att förespegla en artikel ... nej, det skulle jag inte klara. Nå'n måtta får det vara. Tyvärr, för jag inser potentialen! (Min syster tycker jag är dum i huvudet som inte utnyttjar yrkets möjligheter till fringe benefits till max, även om det är yrkesetiskt tveksamt. Det är jag antagligen. Heller korrumperat lyxliv än inget lyxliv?) Hur och om B tänker använda materialet har jag ingen aning om, men visst lämpar sig såväl Sagamore som Setai för allehanda omnämnanden i livsstilspressen.

För en tid sedan skrev min vän och duktige kollega Bo Madestrand, som jag också fått äran att hänga med här i South Beach, en debattartikel i Journalisten om tveksamma bjudresor. Tyvärr verkar den inte finnas på nätet, men som jag minns det var utgångspunkten att han hade blivit erbjuden att resa till Salone del Mobile i Milano på mässans bekostnad häromåret – och han ville varna branschen för den utvecklingen (eftersom han insåg att han är en av få frilansjournalister som tackar nej till ett sådant erbjudande).

Men artikeln gav, enligt honom, så gott som ingen respons! Trist, för företeelsen diskuteras sällan av dem som borde (t ex redaktionsledningarna på tidningar som anlitar frilansar). Som vi kom fram till häromkvällen är det lite konstigt att det nog ofta är frilansskribenternas egen yrkesetiska moral som avgör.

Nu lär Bo ha slagit till igen, genom att i anslutning till sitt reportage från Miami i dagens DN Kultur (inte heller på nätet, vad jag kan se) råka nämna i en liten sidotext att mässorganisationen här sponsrar besökande journalisters resor hit... Och även representanter från förmoda seriös, svensk press har låtit sig bjudas. Inte helt bra, och jag hoppas att det blir debatt på berörda redaktioner!

Fast vi vet ju hur det kommer att låta. Om det mot förmodan skulle bli debatt blir det olika varianter på:
1. "Vi skulle inte ha möjlighet att bevaka det intressanta evenemanget X annars".
och/eller
2. "Det var en frilansskribent som ändå skulle dit, och vi har inget ansvar för hur hon finansierar sin resa".

Uppdatering: Förresten, detta handlar naturligtvis inte bara om frilansmedarbetare, utan ofta om fast anställda journalister också.
Ni minns kanske att förundersökningen om H&M:s förmodade bestickning lades ner? Läs mer om det i Realtid och i Journalisten. Åklagaren kunde inte visa att det inte är "kutym i branschen" att bjuda journalister, som i det fallet på en resa till New York med hotell och middag. Nä, just det. Kutym är snarast att utöva mesta möjliga PR med lämpliga medier.

Och det är alltså inte, om man ska ha detta rättsfall som ledstjärna, olagligt (muta/bestickning) att bjuda journalister på förmåner av olika slag, om de har att göra med yrkesutövningen. Däremot bryter det ju mot journalistikens etiska regelverk – så frågan som uppstår är vilka journalister som känner sig tvungna att efterleva det.

Det är där det är en löpande skala från modeskribenter och resejournalister till nyhetsreportrar och grävare – och att jag är så besatt av detta ämne och dess fallgropar är väl för att jag gärna sysslar med journalistiska genrer lite här och var på den skalan.

/Gunilla

Fjäder, tjära, Rolls Royce och annan lyx (lite Haiti

MIAMI Idag kan ni läsa Sophie Allgårdhs text om Art Miami/Basel i SvD. Trots att vi tillbringat mesta tiden på vårt trista hotellrum med trådlöst internet, istället för att springa runt på samtliga konstevenemang, har vi sett en hel del bra och en hel del ointressant konst och framför allt mycket konst. Och mycket människor. Och mest av allt en massa taxiinteriörer (men det är ganska häftigt att bli körd kors och tvärs på broarna över lagunen som skiljer Miami Beach/South Beach från fastlandet/Miami Downtown).

Igår kväll bland annat: besök på den parisiske galleristen Emmanuel Perrotins enorma USA-filial i Wynwood – snarast en konsthall, med flera olika utställlningsrum och en enorm trädgård där vernissagefesten pågick för fullt med ett rockband och påkostad cateringmat med rostbiff och dryckjom (som vi inte orkade köa till, och dessutom hade vi ätit en massa etiopisk mat alldeles innan).

Wynwood är en story att skriva en dag. Nu nöjer jag mig med att citera Allgårdh: "det slitna Wynwooddistriktet med sina enkla bostäder, lagerhus och billiga motellrum. På kort tid har området rensats upp och utvecklats till en dynamisk zon för det lokala konstlivet med ett myller av gallerier, enligt uppgift den snabbast växande konstscenen i USA".

Ett av de mer spektakulära inslagen hos Monsieur Perrotin är ett verk av det norsk-danska Berlin-konstnärsparet Elmgreen och Dragset – de har bokstavligen smetat in en Rolls Royce i tjära och sedan prytt den med vita hönsfjädrar! Helt otroligt. Ingar Dragset förklarade för oss (mig och framför allt hans kollega Maria Friberg som jag fått äran att vara hang around till här) att ja, det var verkligen en Rolls Royce. Inget vrak, precis – tvärtom, bilen var nyrenoverad när de gick loss med tjäran... (Ingen bild, ännu i alla fall, men en text om verket Disgrace här.)

Annars: overkliga miljöer med pooler, palmer och partajande människor. Verkligheten gör sig påmind i form av alla haitiska taxichaufförer vi stöter på. De brukar komma från Cap Haïtien, en stad på Haitis norra kust där jag var häromåret och där många verkligen lever i riktig misär (djup fattigdom och allt som därtill hör) . Det går inte att fatta att allt detta finns samtidigt. Men det gör det ju. Jag luskar sällan så mycket i chaufförernas förflutna som jag skulle vilja, men jag vet ju att många av dem kommit hit genom livsfarliga färder i skrangliga farkoster över havet. (Läs mer i Edwidge Danticats Krik Krak!)

Dagens Miami Herald gav uppslag till ett riktigt bra reportage från Haiti, en grej som jag redan samlat material till – men där det finns en viss aktuell händelseutveckling genom lagstiftning i Washington. Så jag får åka tillbaka, isåfall för femte gången, och då kan jag tänka på hur det är i Miami en timme bort.

Dagens kontor för min del: lobbyn på tjusiga art déco-asiatiska hotellet Setai, kolla genast här.

/Gunilla

Fotbadsbloggande

MIAMI Jag skriver detta sittandes med datorn vid badkaret i vår halvfula lilla hotellsvits badrum ("I'm aesthetically challenged by everything in our hotel – but it's right on the beach!", säger min snobbige resekompanjon B flera gånger om dagen). Fötterna är neddoppade i en decimeter hett vatten med en massa flytande tvål. Det kan behövas, eftersom de stackarna tvingats knalla omkring utan skor på Miamis gator och designvernissager. Hellre barfota på en aldrig så smutsig gata än en meters promenad till i aldrig så snygga högklackade skor! (Om mina problem att hitta vettiga skor i New York kan ni läsa här.) Hoppas att datorn håller sig kvar i mitt knä och inte glider ner i fotbadsvattnet. Jag måste sitta och skriva härinne i badrummet, eftersom B ligger och sover så att jag inte kan ha arbetsbelysningen tänd.

Så här ser vårt typiska dagsprogram ut på ett ungefär:

• 7–15: Intensivt arbete med div nyhets-/Internetkoll, mailande och telefonsamtal, i mitt fall mest till Sverige om ett jobb med nära förestående deadline. (Jobbet borde ha varit avklarat innan jag drog från New York, men har av olika skäl blivit hopplöst försenat. Inte så effektivt nu när mycket tid går åt till kommunikationsstrul. Jag försöker få runt lite andra viktiga grejer också, om kartläggning av centralamerikanska torterare som lyckats flytta till USA, bl a.) Promenad till Latin Café On the Beach för snabb frukost, eftersom de har föredömligt starkt kaffe. (Skype fungerade alltså inte, dessvärre uselt ljud och eftersläpning, antagligen för att jag ringde utan bredband och till vanliga telefoner – så jag fick ge upp och istället ringa med telefonkort. Funkar ganska bra, men för varje samtal måste man slå evigt långa koder och nummer – det blir lätt fel.)

• 15–24: En evig räcka utställningar, mingel, massor av taxiresor, restaurangbesök och sociala evenemang: Konstutställningar i containrar, konstsim i poolen, konserter på stranden, konstiga människor. Snart risk för art fatigue! Men det är kul. (Ikväll var vi förresten på Miami-filialen av New York-restaurangen A.)

• 24–02: Mer mailande till Sverige och annorstädes, lagom till europeisk morgon/förmidag. Internetkoll. (Och, i alla fall just nu, fottvätt.)

• 02–07: Sömn.

Fem grejer till:
• Jag vill köpa två, tre tavlor av New York-konstnären Bill Jacobson.
• Under konstmässans mest intensiva dagar går rumspriserna upp från exempelvis $80 till $220/natt, eller mer. Men när det är dags för Superbowl, i februari, blir motsvarande pris kanske $400.
• Nu ska jag skriva några fler mail om kommunpolitik och drevjournalistik i ett snögloppigt Sverige (tänker jag mig att det är, eller i alla fall grått och trist).
• Med lite tur hinner jag göra åtminstone ett besök på stranden här invid hotellet innan vi drar härifrån. Hittills mer svenska politikersamtal än strandbesök. Men det är ett lyxproblem. Jag får i alla fall ringa samtalen med utsikt mot lite palmer.
• Lite antiklimax med Christer Fuglesang, va?! (Läs vad jag skrev här för en månad sedan.) Konstigt att det blev så trots att jag inte var där. Annars brukar det vara när jag är närvarande som det blir svenskt antiklimax (exemplen Kenny Bräck, Annika Deasy Östberg och Annika Sörenstam i fjol).

/Gunilla

Frukostjakt

MIAMI Jag har släpat med mig "Florida"-mappen ur mitt rätt omfattande hängmappsarkiv. Tyvärr är vissa av artiklarna både illa skrivna och har några år på nacken, men de får duga i brist på bättre. De flesta av reportagen handlar om de stiliga art déco-byggnaderna här på ön, men där finns också ett och annat restaurangtips.
Just nu är vi på jakt efter ett frukostställe på gångavstånd från vårt hotell. Tyvärr blir jag lite skeptiskt inställd när en skribent i en förvisso flera år gammal artikel utriven ur Vagabond skriver "Bästa frukosten i Miami Beach är Café Beach Connection" – eftersom samma kafé ger NOLL Google-träffar utom just den. Men det kanske var ett väldigt exklusivt insidertips.

Uppdatering: Vi hamnade på Latin Café On the Beach, som dock inte låg på stranden. Kubanska gubbar, en spelande julgran och förtjusande chicas som serverade omelett och sött, starkt kaffe! No frills.

/Gunilla

Hotellkorrigering

NEW YORK Hmmm...nedanstående hotell var fel hotell... Vi ska inte bo på ett litet, charmigt Art Déco-Best Western, utan i detta monster till hotell i samma område, visade det sig. Men det ligger precis på stranden.

/Gunilla

Eftersom vintern nu tycks ha kommit till New York

NEW YORK Best Western är en kedja med rätt trista och opersonliga medelklasshotell, sådana som i USA kallas "cookie cutter" ("alla stöpta i samma form" eller vad det nu blir på svenska). Så att vi bokade rum just där i Miami berodde på att det var det absolut enda i hela South Beach som överhuvudtaget hade några rum under konstmässan, eller något åt det hållet. Men det ser rätt OK ut, tycker jag.

/Gunilla













Best Western, South Beach