Do svidanija, Gunnar!

NEW YORK Jag vet inte hur många gånger min f d New York-kollega Gunnar Johansson sagt "Men det här får du inte skriva om i bloggen!" när han dragit sina stories. Så jag citerar hans egen tidnings chefredaktör, Expressens Thomas Mattsson, för att sammanfatta hans reporterdecennier:

Inte alla kan se tillbaka på en karriär där man har legat i Michail Gorbatjovs säng eller krupit ner i Saddam Husseins sista jordhåla. Inte alla har heller frontrapporterat från krig i Asien och Mellanöstern.

Som ni förstår är Gunnar Johansson en mycket speciell man, träffsäkert beskriven av Expressens journalistklubbsordförande Olle Forssom rena inkarnationen av alla de fina och viktiga ord som tidningen i sitt varumärkesarbete nu försöker implementera.

Olle Fors sammanfattade Gunnar Johanssons gärning som "trovärdig", och det kan jag bara instämma i.

Thomas Mattsson skriver alltså apropå att Gunnar gått i pension, efter mer än 34 år på Expressen – bara det en bedrift – och många år som Expressens ögon och öron i det forna Sovjetunionen.

Han dök upp här i New York vintern 2007, och var milt upprörd över att jag då hade bloggat om att det mest var medelålders män bland de svenska USA-korrarna här i sta'n. Vad jag nu hade för problem med det – Gunnar och jag blev snart vänner, och har hängt på såväl politiska kampanjmöten som i champagnelounger. Det var alltid lite roligt, om än en aning elakt och lättköpt, att reta honom för den enorma mängd texter han fick producera om Paris–Lindsay–Britney–Anne Nicole. Men han skickades också ut – av sig själv eller av cheferna – på klassiska kvällstidningsreportage på olika håll i USA, som när han var med Fredrik Reinfeldt hos Arnold Schwarzenegger i Sacramento, träffade religiösa knäppisar i Florida eller gjorde fältreportage bland fattiga i Bronx.

Men Gunnars verkliga hjälteinsats var när han lånade ut sin dator till mig, sedan jag förlorat min genom egen klantighet för ett och ett halvt år sedan. Det kommer jag aldrig att glömma.

Gunnar Johansson är en sådan där journalist som aldrig kommer att upphöra vara reporter. Att han går i pension från Expressen betyder knappast att han slutar i yrket. Det är bara en tidsfråga innan han dyker upp i Moskva eller nå't igen (länkar från hans senaste Moskva-besök, se nedan)!

/Gunilla

http://www.expressen.se/resor/1.1561922/foralska-dig-i-moskva

http://www.expressen.se/resor/1.1561626/svenska-kocken-tipsar-om-parlorna-i-moskva

http://www.expressen.se/resor/1.1561652/insidertipset-till-moskva

http://www.expressen.se/1.1561547?articlePopup=true

http://www.expressen.se/1.1561473?articlePopup=true&img=1

http://www.expressen.se/1.1561500?articlePopup=true

http://www.expressen.se/resor/1.1561937/din-superguide-till-moskva

http://www.expressen.se/resor/1.1562023/tre-andra-metropoler

Varifrån kom all cancer?

NEW YORK Det känns som om massor av vänner och kolleger fått cancer nyligen. Fastän det inte alls är så många egentligen, räknat i antal, så berör det väldigt. Särskilt som de jag tänker mest på på olika vis är beroende av försäkringsbolagens godtycke.

Så är det att vara utlandssvensk – man klarar sig fint när man är frisk, men annars är det inte så enkelt. Om man inte har uppbackning någonstans ifrån. Vilket man inte alltid har om man är ... ja, ni kan säkert gissa fortsättningen på denna mening.

Min mormor dag i cancer, fast hon var ju så gammal... tyckte jag då. Nu förstår jag ju att hon inte alls var det, "bara" 71 (själv var jag då tio, elva).
Men de jag tänker på nu är blott lite äldre och, i ett fall, yngre än jag själv. Det känns helt galet! Som tur är ser prognoserna väldigt goda ut i dessa personers fall, och cancervården tycks ju ha gått framåt rejält. Vilket inte hindrar att man kan grubbla mycket över människors öden här i livet.

Och så läser jag förstås idag alla fina minnesord av människor som kände och blivit berörda av Lennart Persson, såsom Jan Gradvall som tydligen skickat denna text från New York.
Att det kan gå så snabbt! En månad från cancerbesked till död!

Jag har nog aldrig träffat Lennart Persson. Men när jag började hänga i Malmö i mitten av 90-talet förstod jag av dem som kände honom att han var en väldigt speciell person som betydde mycket för många, och att det var något särskilt att hans dotter då började gå i hans fotspår genom att skriva i Nöjesguiden (jag träffade henne på tidningens Malmö-redaktion). Tyvärr har jag inget minne av att jag någonsin fick för mig att besöka hans skivbutik.

Läs Lennart Perssons fina text om Mozart (via Björn Wiman), Viggo Cavlings minnesord här och Andreas Ekströms reportage från Konst&Musik här!
Jag gissar att låtlistan från begravningen, som Persson enligt Jan Gradvall satte samman på dödsbädden, snart kommer att vara allmänt spridd.

Och för att så gott det går gunillifiera detta inlägg, trots att jag inte har minsta eget Lennart Persson-minne att dela med mig av – men dock skriver detta sittandes blott ett och ett halvt stenkast från Apollo Theatre – så länkar jag till de inlägg han gjort som på något vis berör Harlem.

Läs till exempel, för att hedra Lennart Perssons minne, om B B Kings väg från Mississippi till Apollo (och världen), detta porträtt av Charlie Haden och lyssna på denna La Bamba-inspelning från Spanish Harlem (skrålla till den 29 mars). Det har jag gjort.


Uppdatering: Läs Fredrik Strages text i DN, citat:

Lennart Perssons texter var porten till en värld av bomullsfält, horhus, baptistkyrkor och diken i Mississippi där någon gudsförgäten sångare hade blåst huvudet av sig med hagelgevär. De miljöerna låg långt från hans vardag. Men genom att guida läsaren i det skugghöljda sydstatslandskapet nådde han rockens innersta väsen – en plats där dionysisk extas flätas samman med bitter sorg.

/Gunilla

Tack, Lena (med flera)!

NEW YORK Inte mindre än 145 kronor bara i porto har Lena lagt ned på att bli av med boken "Inte utan min dotter" (som ni kan läsa mer om i exempelvis Sydsvenskan).
Men inte nog med det, jag fick också – som ni ser – ett anteckningsblock, en artikel ur lokaltidningen i Vallentuna (finns även inscannad här) och ett exemplar av senaste Språktidningen, där jag vill läsa alla artiklar (undrar om det var en slump att Monsieur Guillou fanns med i sammanhanget?).
Tack så väldigt mycket, Lena (och tack så mycket alla bloggare och kommentatorer, som gett mig fantastisk Gömda-feedback på olika vis samt en hel del tips och glada tillrop de senaste månaderna)!

/Gunilla

VK-bildspel om Tatianas operationer

NEW YORK Jag brukar sällan eller aldrig skriva om insamlingar här på bloggen, men i fjol gjorde jag ett undantag och skrev om brännskadade Tatiana från Kamerun, här.

Umeå-studenternas insamling (se länken) gick över förväntan och de fick in drygt en miljon kronor, vilket räcker långt.
Men operationerna har varit komplicerade, med flera infektioner. Det kommer att behövas fler, och mer rehabilitering. (Hm, kanske ska jag kalla in den lilla Kamerun-delen av mitt New York-nätverk...där finns nog både pengar och empati.)

Västerbottenkurirens Torbjörn Jacobsson har gjort ett fint bildspel, som idag publiceras på Svenska Dagbladets hemsida, med speakerröst av SR Ekots Umeå-medarbetare Pia Sjögren och manus av frilansjournalisten Cecilia Göthe-Norlin.
Bildspelet tar er med till Tatianas hemby i Kamerun, där Jacobsson och Göthe-Norlin var i oktober (och till plastikkirurgi-avdelningen i Umeå, där det blir några groteska kontraster t ex mellan Tatianas ansikte och en reklammodells). Kolla in bildspelet här!.

SvD: Tatianas förlorade ansikte
/Gunilla

Fler bilder från Richvale Café

NEW YORK Jag är ingalunda klar med att visa er Richvale. Det finns många foton kvar! Här är några, även dessa från Richvale Café-besöket häromveckan:


Richvale-borna säger att de bor i en "town", vilket enligt Tyda betyder "större tätort". Hmmm... Det är inte en större tätort, hur man än definierar en sådan, utan en förvuxen by eller möjligen en liten, liten tätort på vischan...
Men där finns en kyrka (japp, mitt i byn) och en låg- och mellanstadieskola och en nyöppnad traktorbutik (som skulle ha fått min treårige systerson att flippa ur fullkomligt av traktorlycka) – samt en hel del ris-silosar (se ovan). Och cirka 250 invånare, enligt skylten när man kör in i Richvale.
Det är faktiskt fler än någonsin. Landsbygden har ju inte precis avfolkats, trots industrialisering av lantbruket, utan tack vare bilen kan folk bo på vischan och jobba någon annanstans. Men många som jobbar i Richvale bor i den närbelägna (universitets)staden Chico, som trots sin litenhet kändes tämligen urban.

Nåväl, Richvale var inte särskilt urbant. Det framgår kanske av kaféets skylt:


Här är menyn på Richvale Café, prydd av inte mindre än två traktorer:


Kaféet drivs inte för att det är en så strålande marknad i Richvale, utan för att byborna bestämt sig för att hålla liv i det. Många jobbar där volontärt, och de lokala företagen förlägger sina evenemang dit. Det är helt enkelt samlingspunkten i Richvale (förutom kyrkan, förstås, men där ses man nog främst på söndagarna).

Åh, vad jag gillar den här bilden (och den liknande kaféinteriören i föregående inlägg)! Det känns som om de skulle kunna figurera i någon Chelsea-utställning med cibachromebilder, eller som om Andreas Gursky skulle kunna göra något fint av Richvale Café. Eller varför inte Pieter ten Hoopen.
Det är sådana här miljöer som får mig att känna att jag skulle vilja lära mig ta riktigt bra fotografier – det går nog att göra dem bättre rättvisa i bild än i ord.

Här är samlingsrummet intill kaféet:

En grupp kvinnor har möte för att diskutera kaféets bemanning framöver. Kvinnan i jeansskjorta med ryggen mot kameran berättade senare för mig hur hon dyrkar Sarah Palin ("She's such a doll!"). Väggarna pryds av bilder från Richvales 99-åriga historia...


...som innehåller en hel del Sverige-memorabilia. Som i glasmontern ovan, med några kopparpannor och de här två knapparna: "Swedish Power" och "Think Lutefisk" (bilden är lite konstig, eftersom jag tagit den genom glasrutan).

"Lutefisk" är ett av de ord man som svensk i USA oftast får höra av amerikaner med skandinaviskt ursprung eller av amerikaner som har insikter i skandinaviska traditioner. De uttalar det ofta snudd på triumfatoriskt, för att de kommit på något som vi måste ha gemensamt. Men jag hävdar alltid att lutfisk främst är en norsk tradition...


Här är min ciceron i Richvales historia: Dennis Lindberg, född i Richvale 1924 och således jämngammal med kaféet.


Detta är kyrkan i Richvale – en "free church", alltså en frikyrka (direkt översatt från svenskan). Här hölls länge gudstjänster på både svenska och engelska. Titta noga (eller klicka på bilden) så ser ni den vackra fågelformationen (svalor?) i himlen!

Som sagt, det är inte slut på Richvale-bilder än på ett tag ... men nu måste jag sluta, innan jag blir anklagad för att syssla med landsbygdsromantik.

/Gunilla

Besök på Richvale Café i Kalifornien

NEW YORK Man får höra rätt ofta, eller rättare sagt läsa, att vi som har någon slags uppgift att bevaka USA håller oss alldeles för mycket här bland de liberala eliterna på östkusten och därigenom förmedlar en missvisande bild av amerikanerna. Skyll inte på oss, skyll på redaktionerna som inte skickar ut oss på uppdrag, är ju det bittra svaret på den anklagelsen.

Som bekant skickade jag ut mig själv till norra Kalifornien häromveckan. Här ser ni en av de miljöer jag råkade hamna i – garanterat rätt långt från Manhattan, åtminstone livsstilsmässigt (fast de flesta jag talade med hade besökt New York nå'n gång, och en av de yngre kvinnorna var på väg dit på Thanksgiving-resa redan nästföljande dag).



Richvale Café, alltså, där det är som mest drag på morgnarna vid 7-tiden då bönderna och risodlarna äter frukost tillsammans innan dagens slit börjar. Jag tror faktiskt att jag kommer tillbaka dit redan nästa år, på något vis!



Som vanligt kan ni klicka på bilderna för att se dem i större skala.

Men jag brast ändå lite i min ambition att lyssna på denna del av USA. Ett av de jobb jag gjorde i San Francisco handlade om homosexuellas rättigheter att gifta sig, apropå den färska omröstningen om Proposition 8. Där intervjuade jag en homosexuell präst, och nog hade det varit intressant att höra hur risbönderna resonerade om saken. (Jag har ingen aning om hur de röstade, även om mina fördomar mot konservativa äldre på vischan säger mig att de röstade för förslaget. Men Butte County, där Richvale ligger, röstade enligt Wikipedia för med "bara" 56 procent för ett slopande av gayäktenskap – alltså inte särskilt mycket mer än Kalifornien i stort, 52 procent.) Fast jag var feg och tog inte upp ämnet – vi talade mest om risodling, det svensk-amerikanska arvet och om bysamhörighet!

/Gunilla

"If you want somewhere to stay!"

NEW YORK I förra veckan skrev jag om hur jag blev omhändertagen av en snäll mäklare och hans fru i Stockton och om hur jag blev bjuden på "Välkommen till Stockton"-tårta på en lokal restaurang.
Mäklaren – som under två halvdagar körde runt mig i nybyggda områden, tjugo år gamla områden, gated communities, medelklassidyll och downtown-slum, och som givetvis var en guldgruva av information om samtida problem på den amerikanska fastighetsmarknaden – figurerar även i reportaget om utmätningar.
Jag funderade en hel del på varför han gjorde sig detta besvär. Till sist kom jag fram till att han helt enkelt måste ha tyckt att det var lite uppiggande att visa en riktig människa runt, som omväxling, bland husen – eftersom han annars mest har med investerare och institutioner (banker och hypoteksbolag) att göra.

Men det slutade förstås inte där med de snälla människorna! På restaurangen Café Beaujolais i Montecino, där jag åt Thanksgivingmiddag med stör, bjöd servitrisen Jenny in mig på stående fot! Hon tyckte att jag kunde bo hemma hos henne och hennes mormor.
Nu skulle jag ju köra vidare till Eureka på kvällen, så det blev inget av med det. Istället för hemma hos Jennys mormor bodde jag på ett Super 8-motell den natten.
Men jag lovade att höra av mig om/när jag kommer till Mendocino härnäst. Och om det då blir så att jag bor på sta'ns före detta bordell så har Jenny lovat att åtminstone ta mig med på en vandring i bergen. Trevligt!
Jag har mörkat hennes kontaktinformation ovan, men kunde inte låta bli att visa upp hennes glada hälsning för er.

/Gunilla

P S Jag höll på att sätta etiketten "Only in America" på inlägget, men sådana här saker händer förstås här och var i världen när man reser. Fantastiskt!

Welcome to Stockton!

STOCKTON (Jag har skrivit "Stockton" massvis av gånger i mail de senaste veckorna, och varje gång händer samma sak: det börjar med att fingrarna – som ibland går på autopilot – skriver "Stockho...".)

Nu vet jag var jag ska sova i natt! På La Quinta i Stockton, ett motell som jag lyckades få ett hyfsat bra pris på genom Hotwire. Jag befinner mig redan i sängen...

Någon gång måste jag nog skriva en bok om alla fantastiska snälla människor som tar hand om mig under mina resor.
Ett kapitel kan då handla om Dave och Sandy Harmon, som jag tillbringat eftermiddagen och kvällen med i Stockton. Vad det närmare handlade om får jag återkomma till (när en viss text publicerats). Men jag är alldeles rörd över hur de två glatt tog sig an mig – en totalt främmande frilansjournalist, som ringde från New York för bara några dagar sedan för att fråga om deras verksamhet. Trots att de rimligen inte kan ha något att vinna på att figurera i svenska tidningar har de kört och visat mig runt i sin hemstad, och delat med sig av sitt kunnande – i flera timmar! Och nu på kvällen tog de mig med till sin favoritrestaurang, Macaroni Grill (fast jag lyckades som tur är till sist, efter en liten dragkamp, norpa åt mig notan).

Och vad hände på restaurangen? Jo, sedan vi ätit upp våra – riktigt goda – varmrätter kom servitrisen in med en icke beställd efterrätt: en slags chokladtårtbit, med kolasås och hackade jordnötter som vi fick dela på.
"This is a Welcome to Stockton-cake!", sade hon glatt till mig, och så klämde hon i med "Tanti auguri /a te/", det vill säga den italienska sång gästerna på Macaroni Grill brukar föräras på sina födelsedagar.

/Gunilla

Många bäckar små (Spread the Wealth)

NEW YORK Jag har just donerat 3 000:– till Tatiana från Kamerun.

Läs mer här: Help Tatiana get surgery!
Västerbottenskuriren: Långt hemifrån börjar resan för brännskadade Tatiana, Klart för operation för Tatiana
Aftonbladet: Tatiana ska få hjälp, tack vare svenska läkarstudenter
Expressen: Brännskadades som femåring – nu får Tatiana hjälp

De Umestudenter som dragit igång det hela verkar ha minst lika mycket energi som någonsin de amerikanska volontärer som jag brukar skriva om här.

Det står en hel del i texterna jag länkar till om att de pengar de samlar in till Tatiana ska finansiera resan och vårdkostnaderna i Sverige, och att varje krona behövs.

Men det kommer förstås dessutom att krävas medel för att flickan ska kunna klara sin vardag i Kamerun i framtiden, och på min donation skrev jag "Till Tatianas utbildning".

Om någon vill skänka en slant, stor eller liten, är plusgironumret som följer: 151 49 10 – 7 (Helena Kolberg).

/Gunilla

PK-bloggeri

NEW YORK Det har trots allt varit lite paradoxalt under hela FRA-debatten att så många talat högt om vikten av integritet, samtidigt som ungefär samma personer lever sina liv halvomhalvt i nätets offentlighet.

Själv har jag tänkt en hel del på det problematiska med allt bloggeri, inte minst sedan jag glatt meddelade en bekant att jag fått veta att hennes föräldrar skulle komma på besök till hennes stad. "Va, hur visste du det?" undrade hon, och blev ganska perplex när det visade sig att detta och mycket annat om henne – inklusive party- och alkolholvanor – stått att läsa kontinuerligt på vår gemensamma bekants blogg. Givetvis i snälla och roliga ordalag, helt utan ont uppsåt eller som skvaller. Men hon verkade inte tycka att det var det minsta kul.

Och det var ju bara ett exempel av många. Det är en sak när människor lägger ut privat information om sig själva, en annan när deras vänner gör det dem ovetande.

Samtidigt är det ju oftast harmlös och intressant information, så visst är det en trixig balansgång. För visst är det kul att läsa om vad ens vänner haft för sig i sociala sammanhang. Jag tycker det kan kännas fånigt och bloggofobiskt när folk är livrädda för att figurera i en blogg, men aldrig säger att jag absolut inte får skriva om dem i mina memoarer eller i nå'n krönika.
Men man ska nog inte räkna med att ens vänner tycker det är lika roligt att få sina privatliv utfläkta som man själv tycker, och man ska inte räkna med att det man tror är harmlöst är det.

Så därför lovar jag att härmed bli mer restriktiv med att blogga om personer jag möter i privata sammanhang och vad vi (eller de) gör, så att det liksom inte blir Hänt Extra av alltsammans. Eller nätanvändarnas egen övervakningsapparat. Jag tänkte att jag kanske blir trovärdigare i kritik av FRA-lagen och dess potentiella effekter på källskydd och annat, om jag minimerar folks möjligheter att kartlägga källor och kontakter...

Förresten har en kompis till mig blivit drabbat av någon galning till cyber-stalker. Hon har skickat runt en varning till sina vänner och bekanta. Om det är OK med henne lägger jag till den varningen här inom kort.

Uppdatering: Nu ligger cyberstalker-varningen här.

/Gunilla

Hur Beatrice fick gå på college tack vare en get

NEW YORK New York Times publicerar en fin och sedelärande berättelse om hur en ugandisk skolflickas liv ändrades totalt – tack vare att hennes familj fick hjälp av engagerade amerikaner i Connecticut att skaffa en get. Nästa steg, efter en collegeexamen, är att skaffa en Mastersutbildning i Little Rock.
Texten är skriven av min favoritkolumnist Nicholas Kristof. “Beatrice-teoremet”, formulerat av Jeffrey Sachs, lyder: små insatser kan ge stor utväxling.

/Gunilla

Brev från Trey Brown

NEW YORK Under en av mina Harlempromenader i slutet av april började jag tala med en man, som jag fotograferade tillsammans med hans kompisar:

Trey Brown (till höger) har en lång och spännande livshistoria som delvis utspelat sig på Harlems gator, i diverse kampsportslokaler och i olika fängelseceller. Nu har han börjat ett helt nytt liv i North Carolina. En av alla stories Harlem är fullt av!

Vi pratade ett tag och jag fotograferade lite. Några veckor senare kom detta fina brev (klicka på det så blir det lättare att läsa):



Det är för övrigt många i Harlem som ber för mig och välsignar mig, helt fantastiskt!

Jag har vikt upp det så att adress och telefonnummer inte syns här. Men jag skäms för att jag ännu inte besvarat det. Måste hitta ett bra sätt att skriva ut bilderna på först...

/Gunilla

Ghetto people

NEW YORK Något som slår de flesta som kommer på besök hit till Harlem är att de blir så vänligt bemötta på gatorna. Harlemiterna tar sig tid att hälsa artigt. Man säger "Good morning!" till den man går förbi på trottoaren, även om man aldrig setts förut. Vet inte om det är så i andra hoods i New York; kanske är det en funktion av låg sysselsättningsgrad att folk har tid att vara trevliga.
Eller så är det jag som förväxlar artighet med flirtighet. När jag tänker efter så är de allra flesta som hälsar eller småpratar män. Fast det är ju också männen som har den lägsta sysselsättningsgraden.
Oh, well. När jag var i en av mina kvartersbutiker idag (Citarella) sade mannen bakom charkdisken:

"Hi! How are you? I haven't seen you for a while. (– – –) Well, you have a nice weekend! Really, don't let anyone take it away from you. Have a nice and stress-free weekend! Enjoy."

Och han såg ut som om han verkligen menade det.

/Gunilla

Nesser om livet i Västra byn

NEW YORK Lite skön New York-romantik med Håkan Nesser finns att läsa i RES (kanske är detta en gammal text, det framgår inget utgivningsdatum och ej heller vem som skrivit texten, men jag hittade den först nu!). Utdrag:

Det finns en magi i New York som det är svårt att sätta fingret på.
– Jag tror alla här drabbas av någonting, säger Nesser. Det här är den folktätaste stadsdelen i världen och alla vill hit. Alla dras hit. Det blir en speciell energi. Det händer någonting här – oklart vad, men man känner det. På många sätt är det bättre än jag trodde. Det jag tycker om här i West Village är den här stillsamma … vänligheten, lågmäldheten. Artigheten. Man hälsar på varandra på gatan. Om jag promenerar med hunden längs floden kan det hända att jag stiger upp samtidigt som en av de få uteliggare som finns kvar vaknar upp i sin sovsäck. Om jag säger ”God morgon, hur har natten varit?” så kanske han svarar ”Det har varit lite kallt, men jag hade en bra sovsäck”. Mötet mellan människor fungerar – det är nog det allra viktigaste. Det finns ingen stress i The Village. Unga och gamla människor, olika raser och härkomster – alla får existera på sina villkor. Det är behagligt. Tolerant, i ordets bästa bemärkelse.

Enligt Svenska Handelskammarens nyhetsbrev så är familjen Nesser dock snart på väg till London!

/Gunilla

Kanske inte sååå farligt med främmande människor!

NEW YORK Expressens granskning av Sverigedemokraterna är intressant och inger visst hopp. Jag hade aldrig trott jag skulle få läsa en mening som "Med sverigedemokraternas politik från Markaryd till Ystad kan familjen Sabagh känna sig ganska välkommen till Sverige."

/Gunilla

Palsternackskolor mer ljuvliga än bisarra

STOCKHOLM Jag ställde till med en liten middag i fin fattiggourmet-anda igår kväll, det vill säga enligt devisen "bara för att jag inte har pengar till en New Yorkbiljett just nu ska jag väl inte låta bli att bjuda mina vänner på pilgrimsmusslor och oxfilé".

Tyvärr kom några återbud, men med facit i hand var det faktiskt tur att vi bara blev fem personer (plus en ettåring) istället för tilltänkta åtta. Jag hade nämligen städat bort nycklarna till vinden, så vi fick klara oss med de fyra stolar som finns i lägenheten och en av gästerna fick helt enkelt sitta i sängen.
Ibland är det en fördel att bo så trångt som jag gör. Min minimala bostad är egentligen det mest barn-ovänliga man kan tänka sig, mer som ett kuriosakabinett än en våning, liksom – men det var ganska praktiskt att ettåringens föräldrar kunde sitta med vid middagsbordet och samtidigt ha direktkontakt med honom liggandes i min säng.

Måste skryta lite om min meny:

– ceviche (kanske publicerar jag receptet här, det var ett hopkok av lite alla möjliga idéer från cevicherecept på nätet)

– helstekt oxfilé med vitlöksdoftande rotfruktsgratäng....nej, tyvärr blev det ingen gratäng av oklar anledning, vilket jag grämt mig för hela dagen – utan istället diverse ugnsbakade rotfrukter och grönsaker (potatis, tomater, lök, palsternackor) samt västerbottenostkräm och konjakssås med svarttryffel
– Viña Maipo Carmenere

– chocolat fondant på recept från Marcus Aujalays första kokbok (samma recept som ordagrant klippts in här, antar att det var Aujalay som var kocken i ELLE – där i halv sats), alltså chokladbakelser med rinnigt inre*) serverades med mandelglass, apelsin och physalis – och så pudrade jag kakao över alltsammans.
*) Det vill säga, de ska vara så – och den kaka jag provgräddade blev perfekt. Men tyvärr övergräddade jag resten, så det blev mer som vanliga chokladmuffins...

Men det häftigast av allt var de pièces de conversation som jag serverade inför varmrätten: Jens Linders underbara palsternackskolor kokade på oxbuljong, rött vin och peppar! En av gästerna gissade – innan hon fått veta vad det var hon åt – på att kolan innehöll rosépeppar, och det var det alltså inte, men borde kanske vara i nästa experimentomgång.
Prova kolan, den är faktiskt inte alls bara något bisarrt för fanatiska foodisar (som Jens Linder skriver)! Jo, kanske att laga, men inte att äta. Vill man att gästerna ska kunna konversera ohämmat middagen igenom bör man dock inte följa hans idé om att göra kolorna så där enormt stora.

Gästerna var imponerande uthålliga och stannade lyckligtvis till efter klockan tre, pigga (nåja) och glada – inklusive ettåringen! Barnfamiljer har ju annars en tendens att försvinna rätt tidigt på kvällen.

Idag var i alla fall jag inte lika pigg. Gissa om det är berg av disk i köket...fortfarande nu på söndagskvällen. En sak jag verkligen saknar från Harlem är min diskmaskin därstädes.

/Gunilla

2008 år hittills största...

STOCKHOLM ... over eller under statements eller vad det nu blir. Eller i alla fall årets mest artiga förfrågningar.
De senaste dagarna har jag fått två mail med allvarligt menade – tror jag – meningar som jag verkligen gapskrattat åt. Vet inte vilken som är mest komisk, så de står inte i rangordning!

1. "Hoppas att du inte tog illa upp att jag tog initiativet att storstäda" (Kompis som hyr min lägenhet i Harlem denna månad.)

2. "Skulle du tycka att det var det minsta roligt?" (Magasinsredaktör undrar om jag möjligen kan tänka mig att skriva en viss artikel om amerikanska presidentkandidater.)

Hahahahahahahahaha..! (Om någon inte fattar, de i mitt tycke rätt uppenbara svaren är NEJ och JA.)

/Gunilla

Mer Paul Potts

NEW YORK Jag är fortfarande helt tagen av Paul Potts story... Här är hans finalframträdande (fast se klippet nedan först, om ni inte redan gjort det – You Tubes mest betittade):

Paul Potts har inte sett klippet på You Tube! "No, I couldn't bring myself to watch that. When I saw myself on TV I thought, how tatty does my jacket look?" säger han i denna fina intervju (Herald Sun 6 september).

Här sjunger han på Rockefeller Plaza i New York:

Här är en fansida på MySpace. Och här finns ett foto på Paul och hans fru Julie-Ann. Att hon stod ut under alla år med misär, sjukdomar och skulder!

/Gunilla

Timander som journalist

NEW YORK En liten hyllning till igår avlidna Alice Timander – som intervjuare av Jan Guillou! Attans att det blir så mycket roligare samtal när kändisarna får intervjua varandra än när det är riktiga reportrar (vilket jag skrev om här i våras)...

Förresten, hon var ju såklart ännu bättre som intervjuperson.

/Gunilla

Ms Networking nu även på Facebook

WASHINGTON DC Trots min skepsis mot att vara registrerad på precis alla kommunikationsplattformar som finns och trots att min aktivitet på MySpace har varit mycket nära nollpunkten har jag nu även lagt upp en sida på Facebook. Det sociala trycket blev för starkt.

Droppen kom när en New York-/Stockholmskompis jag inte sett röken av sedan i augusti i fjol – fastän vi rentav har gjort jobb ihop – förvånat konstaterade att jag var online när han såg att jag hade loggat in på Skype. Som om jag inte är online nästan precis hela tiden ändå, utan att behöva chatta på Skype för att visa det... Hrmpfff..! Nå, det var han som fick mig att inse att finns man inte på Facebook så finns man inte nuförtiden.
Och jag inser att det är det bästa sättet att hålla koll på vad diverse vänner och deras vänner och bekanta håller på med! Ska dock begränsa det hela till att endast omfatta IRL-kompisar – nå'n måtta får det vara. ;-)

Uppdatering 30 juni: Kollade igår efter en kompis som jag tänkte kunde finnas på Facebook. Det gjorde han inte, så jag bjöd in honom. Men hans mail till mig låter lite skeptiskt!

"Vad är det för nys? Har bjudits in av dig till Facebook. Har du verkligen skickat mig det?"

Han kanske läst vad jag skrivit om webbcommunities förut, plus att han vet att mitt IRL-communityumgänge egentligen är tillräckligt stort...

Uppdatering 25 november: Kan tilläggas att ovannämnde kompis rätt snart blev synnerligen aktiv på Facebook... I skrivande stund har han 87 registrerade "vänner".

/Gunilla