Ökenvandringskandidater och mitt motförslag

Mikael Damberg, Sven-Erik Österberg, Thomas Östros, Tomas Eneroth

NEW YORK ”Lika som bär” trodde jag att jag hade hamnat på (det är kanske bara Resumé som har den vinjetten? eller tänker jag på Café?) men det var visst s-spekulationerna i Dagens Nyheter. Det ser ganska komiskt ut, faktiskt.

Menar DN:s källor (”välplacerade socialdemokrater”) på allvar att detta är de bästa fyra kandidatnamn de kunnat finna? Sorry, men då får nog partiet bereda sig på en allt längre Golgata-vandring i opposition.

Underligt är det att ingen nämner Helene Hellmark Knutsson som ett partiledarämne. Det är kanske bara en tidsfråga. Hon får ständigt vara med i medierna för att kommentera socialdemokraternas ledarskapsval – men hon har ju själv allt som efterlysts: storstadsmedelklassperspektivet, fräschör, facklig förankring, förändringsbenägenhet, ideologisk glöd parad med pragmatism, blablabla, you name it. Tja, ingen ministererfarenhet (som två av dem ni ser på bilden) precis. Heller inga glasögon.

Skulle inte förvåna mig om Helene snart seglar upp som en white horse. Eller, det skulle förvåna mig en aning vid det här laget. Men med tanke på den oerhörda mängd förslag som passerat revy de senaste månaderna – med mer eller mindre erfarenhetstyngda kandidater – är det konstigt att hon inte funnits med i diskussionen.
Hon är två år äldre än Mikael Damberg och fyra år äldre än Fredrik Reinfeldt när han blev partiledare, så den relativt låga åldern kan det inte hänga på. Det måste vara några som inte har tänkt tillräckligt kreativt. (Och full disclosure ja, jag känner Helene – men har tyvärr inte träffat henne sedan hon bara hette Knutsson i efternamn, vilket var bra länge sedan.)

/Gunilla

Mithas nya ben

NEW YORK Tre av mina dagar i Haiti tillbringade jag ju på en ortopedteknisk klinik i Deschapelles, norr om Port-au-Prince, vars personal under våren har hjälpt hundratals amputerade haitier att få professionellt tillverkade proteser.

"Du borde träffa Mitha!", sade en kanadensisk sjukgymnast och en amerikansk sjuksköterska. Hon skulle ha varit med i bilen som tog oss från Port-au-Prince till Deschapelles, men så blev det av någon anledning inte. Denna gång fick jag alltså inte träffa henne – men jag hoppas verkligen få göra det vid kommande Haiti-besök.

För det var uppenbart att Mitha Saint Me hade gjort djupt intryck på dem hon mött. Hon tvingades amputera båda sina ben, sedan en husvägg rasat över henne den 12 januari. Dessutom blev hon kort tid efter jordbävningen lämnad av sin man, med fyra barn att ta hand om – och ändå lyckades hon fascinera alla på kliniken med sin optimism.

Klicka på pilen:

Bilderna har ställts samman av sjukgymnasten Claude Hillel, New York. Kort tid efter jordbävningen for han till Haiti och har sedan dess (han kom hem till New York igen först igår!) arbetat oavbrutet för olika projekt. Dessutom har han samlat in och själv skänkt massvis av pengar och föremål, exempelvis mängder av skor från besökare på ett av New Yorks gym. Claude finns med på några av bilderna ovan, tillsammans med Mitha.

Poliskvinnor från Bangladesh på Delta Camp

PORT-AU-PRINCE (eller Pòtoprens, som det stavas på kreyol ayisyen) Fotot föreställer en grupp riktigt coola damer – världens näst första FN-poliskompani bestående av enbart kvinnor! Jag hängde med dem i några timmar idag.
När alla är på plats blir de 110 stycken. De kommer från Bangladesh, och ska det närmaste året patrullera i de haitiska flyktinglägren. De har just anlänt till Port-au-Prince, och är för närvarande upptagna med att bygga upp de baracker de själva ska bo i. I juni ska de vara utbildade (lokalkunskap, som påbyggnad till tre månaders samkörning hemma i Bangladesh) och redo att börja jobba.
Det allra första kompaniet poliskvinnor i FN-tjänst skickades från Indien till Liberia häromåret.

Apropå detta kan ni läsa mitt porträtt av Ann-Marie Orler, som – om jag minns rätt – var den som kom överens om denna ordning med Bangladeshs polischef, här: http://jusektidningen.se/Jusektidningen/Nyheter/Portrattet1/Varldens-top-cop. Jag citerar mig själv:

En av de viktigaste uppgifterna för Ann-Marie Orler är att öka andelen kvinnliga FN-poliser i fält.

Idag är den åtta procent. Målet är 20 procent 2014; på sikt helst 50. FNs medlemsländer får satsa på att få fler kvinnor i sina poliskårer, så att rekryteringsbasen blir större. (Av svenska poliser är ungefär 40 procent kvinnor.)

– Strävan har funnits länge. Men när jag kom hit blev det naturligt att frågan hamnade hos mig. Jag har satt ner foten och sagt att det är dags att få saker att hända, förklarar Ann-Marie Orler, som fått Bangladesh och Rwanda att utlova kvinnor till FNs polisstyrkor.

– Väldigt många kvinnor och barn blir offer i krig och konflikter. Ofta har de drabbats av uniformsklädda män, militärer. Kommer det då en kvinna i FN-uniform så signalerar det “Du kan lita på mig”. På så vis kan FN nå fler.

/Gunilla

Irshad Manji!

Kolla på:

http://svtplay.se/t/103486/existens

Paulina Neuding på Neos blogg:

"Irshad Manji är lesbisk, feminist och djupt troende muslim, och en stark kritiker av de strömningar inom islam som finner stöd för våld och heligt krig i de religiösa källorna. På grund av sitt arbete lever hon – inte helt oväntat – under ständigt dödshot.

Men när SVT:s Existensredaktion letade efter framträdande svenska muslimer som hade något gott att säga om Irshad Manji hittade de inte en enda. (– – –) Därför föll det på Neos grundare och förra chefredaktör Sofia Nerbrand att berätta varför hon stöder Manjis kamp."

Neo publicerade en text av Irshad Manji – Att tro kräver självständigt tänkande – i Neo nr 4/2007, se länken ovan.

/Gunilla

Paulina Neuding tar över Neo

NEW YORK Nu är det offentligt: ett av de magasin jag skrivit för, nämligen Neo, byter chefredaktör – och ägare!

/Gunilla

Kivalån till Gloria i Peru

NEW YORK Idag har jag för första gången lånat ut pengar genom mikrokreditorganisationen Kiva i San Francisco, närmare bestämt 25 dollar till en 38-årig kvinna vid namn Gloria som bygger upp en liten affärsverksamhet i Urubamba i Perus inland (se kartan nedan).

Jag har känt till Kiva i flera år – sedan 2005, tror jag (innan det startades, för jag träffade en av de inblandade i New York) men först nu lyckats sälja in en text om det.
Och så tyckte jag att det var på tiden att jag själv testade hur det är att vara riskkapitalist i det lilla! Faktum är att jag mer eller mindre tömde mitt bankkonto för Glorias skull, och då är det häftigt att tänka på hur långt pengarna förhoppningsvis räcker för henne. 850 dollar har hon bett att få låna; i skrivande stund har 275 kommit in men det är 19 dagar kvar.

Jag har lagt upp en "Gunillas Kiva"-karta i Google Maps för att så småningom förhoppningsvis kunna lägga upp Kiva-entreprenörer jag lånar ut pengar till i fler länder.

Och en vacker dag tänker jag förstås göra som Nicholas Kristof och söka upp personerna på plats.

/Gunilla

Down and Out i Skövde

NEW YORK Oj! Det här är en sådan där berättelse där man definitivt måste skaffa fler källor för att förstå vad som egentligen hände på biblioteket i Skövde häromdagen..! (En sådan är GP.)

http://annettekullenberg.blogspot.com/2009/09/utbuad-i-skovde.html

Jag har försökt välja ut ett stycke att citera, men det var fullkomligt omöjligt. Så ni får själva läsa hela bloggposten!

Mer Annette Kullenberg (trodde jag hade denna i bloggen sedan tidigare, men jag hittar den inte) i Cilihilis video, som hon berättar om här (inspelningen) och här (om sig själv som förebild). Truly one of a kind.


Ännu mer Annette Kullenberg i Fokus.

/Gunilla

Boktips

DJUPVIK Idag har jag läst första delen av en underbar bok som jag måste rekommendera alla som gillar rese- och äventyrsromantik: "Eva Dickson; Ett bedårande barn av sin tid". Mer om den senare, har inte mycket tid att blogga för närvarande.

/Gunilla

Pointguard Palin passar; blir programledare?

STOCKHOLM Det är spännande att läsa alla spekulationer om Sarah Palins oväntade avhopp som Alaska-guvernör, t ex Politicos Palin resignation splits GOP, Los Angeles Times Sarah Palin's exit as Alaska governor stuns, puzzles observers och Washington Posts Once Again the Enigma that is Sarah Palin plays by her Rules. Förståsigpåarna är inne på allt från att hon nu drar igång sin presidentvalskampanj (2012) eller sin senatskampanj (2010) till att hon ska lämna politik helt och hållet och ägna sig åt familje- och friluftsliv, bränd efter all uppmärksamhet och satir. Eller så har hon kanske något helt annat i bakfickan, kanske en plattform som ledare för någon organisation med socialkonservativa frågor på agendan.

Mig skulle det inte förvåna om hon helt enkelt tackat ja till ett saftigt anbud om att leda en talk show. Sådana måste hon ha fått i mängder från de amerikanska TV-bolagen, och det gäller att smida medan järnet är varmt. Jag tror hon vore som klippt och skuren att leda ett Fox-program. Jag skulle sitta som klistrad vid TV-rutan, om jag hade någon. Fast som programledare får hon inte tala så maniskt som i sin monolog igår. Det vore ett lönsamt sätt att bygga upp både en publik och ett politiskt budskap. Bill Kristol är inne på samma spår.

Happy 4th of July, förresten!

Uppdatering – några fler Sarah Palin-länkar:
New York Post: Run, Sarah, Run
Maureen Dowd i New York Times: Now, Sarah's folly

/Gunilla

Coola tjejer i Park Slope, Brooklyn

Elever på John Jay Junior High i Park Slope; volontärer på Brooklyn Food Conference som jag var på nyligen.

/Gunilla

Oerhört onödigt

NEW YORK Så här hade jag nog kunnat skriva, trots att jag sällan råkar ut för att bli etiketterad:

"... kvinna – vilket är ett epitet som känns onödigt i de flesta sammanhang".

Jag har aldrig riktigt identifierat mig själv med det ordet, kanske ett utslag av åldersnoja...?! Och om det är just ett epitet kan kanske lingvistiskt diskuteras. Ni förstår kanske ändå poängen.
Men Elina Jonsson är bra mycket mer hard core och skriver (apropå Anna Ibrisagic' inlägg om andras etiketteringar av henne, hos Tonchi Percan):

"Själv känner jag igen tankarna från mina försök att värja mig från att ständigt klassas som kvinna – vilket är ett epitet som känns oerhört onödigt i samtliga sammanhang."

Tänk er de radikalfeministiska studenternas reaktioner på den attityden, när Elina studerade genusvetenskap vid Lunds universitet...

I den svenska debatten har det ju blivit så gott som ett axiom att man måste kalla sig feminist för att bevisa att man har en hjärna. Elina (och givetvis även många andra) motbevisar detta axiom, med råge. Fast för att reta henne lite lägger jag till etiketten "girl power".

/Gunilla

Bronx hood girl till Högsta domstolen!

NEW YORK Om en halvtimme kan ni följa Barack Obamas nya utnämning av en domare till Högsta domstolen på Vita husets hemsida.

New York Times skriver om Sonia Sotomayor.

/Gunilla

Gay rights just common sense

NEW YORK Malena says, eller rättare sagt twittrar, från Moskva:

"Someone said no politics at esc. I agree! Where I come from there is nothing political about gay rights!! Its common sense. Nuff said"

Ett aningen längre budskap i bloggen:

"Today I am gay!
Regarding the planned gay parade here in Moscow today I think it’s very sad that they won’t allow a tribute to love. I’m not homosexual but today I am happy and proud to call myself gay – to support my friends and fans."

/Gunilla

Konsten att blottlägga en massaker

NEW YORK Jag skulle verkligen vilja gratulera Elin Jönsson, som häromdagen fick Publicistklubbens yttrande- och tryckfrihetspris till Anna Politkovskajas minne för sin bok Konsten att dölja en massaker; en resa bakom sidenridån!

All heder och ära och helst en massa pengar åt en journalist som inte bara ger sig iväg till Uzbekistan av alla ställen, utan dessutom ger sig på att skriva en bok om det folkmord som inträffade där för några år sedan (2005).

Tro mig, det kräver timing, kunskap, erfarenhet och skicklighet att hamna på platser när något sådant händer, och att kunna göra något av det! För att tala om hur mycket ryska man måste plugga. Det är sällan någon redaktion som tackar en – och definitivt inte en särskilt lönsam genre. (Nu var det ingen reportageresa i vanlig mening, men i alla fall.)

Elin Jönsson förklarar för DN varför hon skrev boken...

– Det var plikt och skuldkänsla. Jag var den enda västjournalist som fick ut material. Andra reportrar blev av med sitt material. När jag kom hem insåg jag att materialet var unikt.

...fast det står ju inte hur hon fick ut det..! Genom att gömma kassettband och kamerans minneskort bland sina dreadlocks! På så vis tog hon sig åtminstone igenom en gränskontroll.

Jag känner inte alls Elin (däremot har jag talat i telefon med henne, en gång i forntiden när jag medverkade från Glasgow i ett radioprogram hon ledde från Malmö; mina minnen kring detta är mycket vaga, inser jag – har ingen aning om vad det handlade om, men jag nämner det för den totala transparensens skull). Än mindre har jag läst boken (än).

Men hon är en av alla dem som jag räknade upp i mitt långa inlägg om Korrar utan snorrar häromveckan. Hon är ju ett typexempel på journalister som oförväget kastat sig ut i världen. Åsne Seierstad i all ära, men vi har faktiskt en hel del modiga frilansreportrar även i Sverige, som rapporterar från "svåra" länder med bravur. Priser och stipendier som PK:s är väldigt viktiga som uppmuntran för sådant.

Läs HD:s entusiatiska recension av Elin Jönssons bok här, och Dalademokratens dito här! Hoppas verkligen den blir översatt till engelska och andra språk.

PK:s debatt om journalistikens möjlighet häromdagen ska jag genast kolla in via Bambuser. Citat (ja, jag fortsätter på Vassa eggen-temat idag):

– Jag har tre önskemål, förklarade Olle Lidbom. Bättre kvalitet i texterna – både i språkbehandlingen och i korrekturläsningen. Bättre teknisk kvalitet. Högre kvalitet i debatten – journalisterna borde stiga ned från sin piedestal och delta i debatten.

Fler citat i referatet av Annika Ström-Melin på PK:s hemsida (jag återkommer för övrigt till henne i ett senare inlägg, i ett annat sammanhang.). Själv ska jag såklart kolla Bambuser-sändningen. Har rentav ställt fram en separat datorskärm på skrivbordet för sådana ändamål...

/Gunilla

P S Jag medverkar med ett uttalande i Publicistklubbens nya årsbok. Klistrar in det här så småningom.

Befria Roxana Saberi!

NEW YORK En hemsida: Free Roxana. Citat:

By all accounts of people who know her and who have worked with her — Roxana is a journalist, not a spy. An American of Iranian and Japanese descent, she crossed borders to report stories that shined a light into distant corners of the world. Her work was carried by NPR, the BBC and ABC News, organizations committed to fair, accurate and independent journalism.

The stories Roxana reported from abroad are crucial to understanding U.S. foreign policy and what it means to be a citizen of the world. With many newsrooms cutting their foreign coverage, the public is more reliant than ever on the work of freelance journalists willing to risk their personal safety so we may know more. Roxana went abroad because of her commitment to tell stories that would otherwise go untold.

/Gunilla

Inspiration bättre än könsbyte

NEW YORK Jag måste säga att jag är förbluffad över den stora mängd utrikesjournalistiskt verksamma kvinnor jag hittade i min inventering "Många korrar utan snorrar" igår! Hur många som helst. Trots att jag avgränsade fältet i en rad avseenden. Annars hade det väl blivit hundratals namn (nej, tusentals – om jag tagit med alla nationaliteter). Jag har uppdaterat inlägget med några fler namn, det dyker upp nya hela tiden.

Och visst – jag skulle säkert kunna lista ännu fler män än kvinnor. Men dem kan man faktiskt också ha som inspiration.
Som Ola Wong, exempelvis, som var den som inspirerade mig till att kommentera Johanna Peterssons inlägg om könsbyte i Journalisten, som inspirerade mig till att dra till Indien häromåret, och som ehum....borde inspirera mig till att skriva böcker lika bra som hans tre olika om Kina (men han har säkert inspirerat andra på den punkten). Han stack till Shanghai kort tid efter att han hade gått ut JMK.

På SVT Korrespondenternas hemsida finns förresten berättelser från de olika utrikesreportrar som på olika sätt är knutna till det programmet. Så här skriver Lena Scherman om ett fältarbete som gjorde extra stort intryck på henne:

På kvinnosjukhuset i Kabul i Afghanistan låg tre barn i varje kuvös, nyförlösta kvinnor stapplade ut genom portarna med blodet fortfarande rinnande mellan benen för att deras män ville ha hem dom till huset. Där låg kvinnor i salar med 50 kvinnor i varje, som haft värkar i tre veckor och läkarna var så få att ingen kunde tala om för dem att barnet redan var dött. Det här var ändå de lyckligt lottade, för uppe i bergen finns inte ens en sjukstuga. Om kvinnan får problem under sin graviditet och mannen är välvilligt inställd sätter han henne på en åsna och färdas de tre dagarna det tar att nå närmaste sjukstuga och det är inte ens säkert att där finns en läkare som vet något om kvinnors kroppar. Att få se, att få prata med dessa kvinnor samlar så många känslor. Det är ett privilegium att få vara med och få möjlighet att berätta om det, men samtidigt känner man en sån hopplöshet över hur dessa kvinnor och barn behandlas. Att deras framtid ser lika mörk ut som den tid de lever i.

Det reportaget skulle knappast en manlig utrikesreporter ha kunnat göra.

/Gunilla

Snabbt, bara

NEW YORK Hade lovat mig själv att knappt kolla mail idag, för jag ska ju ner till City Hall och liksom gifta bort en landsman – läs om hur New York satsar på att bli det nya Vegas – men jag fick ett tips som kanske blir en mer utförlig bloggpost så småningom: Britta Svenssons Michelle Obama-krönika. Bra med journalistisk självrannsakan!

/Gunilla

Många korrar utan snorrar

NEW YORK Jag skrev tidigare idag bloggposten "Gubbarna får inte riktigt alla utrikesknäck". Läs gärna det, om ni inte redan gjort det.

Nedan är den där utlovade kommentaren – som tyvärr tycks ha kommit bort från Journalistens hemsida, jag skickade dit den för länge sedan – till Johanna Peterssons debattinlägg.
Har gjort några smärre ändringar och revideringar jämfört med den texten, och även tagit med några länkar (ej komplett) – dock främst till de kolleger som skrivit böcker från sina äventyrliga resor.

Jag tycker att det blev en ganska imponerande inventering!

Och den är inte alls komplett. Jag har till exempel inte listat alla fotografer och filmare som sticker ut i världen. Eller gått tillbaka i tiden (Fredrika Bremer, Esther Blenda Nordström, Bang...)! Eller alla författare som skildrar platser med delvis journalistisk blick (som Maja Lundgren). Eller utomlands (Stacy Sullivan och hundratals andra...).

/Gunilla

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Citat ur debattinlägget:

"Snälla Journalistförbundet, bekosta mitt könsbyte så jag blir man och kan byta namn till Johan. För då öppnar sig världen. Då kan jag äntligen åka som korre till Afrika, Asien och Amerika eller allt annat land långt borta. Tänk att få ha det så kul som karlarna – de som varken är bättre eller sämre än oss kvinnliga journalister men som får alla utrikesknäck."

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Johanna,

Gör tankeexperimentet att istället för kön byta bokstäver, i ditt namn! Nej, jag menar inte till "Johan" -- utan till "Johanne". I början av 90-talet satt ju Johanne Hildebrandt på just Sydöstran och drömde om att komma ut i världen. Hon for till Balkan, blev krigskorrespondent och the rest is history.

Tyvärr tror jag att vi gör såväl utrikesjournalistiken som dess kvinnliga företrädare en otjänst genom att göra oss till offer för "patriarkala strukturer" eller något sådant. Det stämmer nog att en majoritet av Sveriges anställda utrikeskorrespondenter är män, och jag kan inte polemisera mot dina räkneexempel från Aftonbladet och Kvällsposten. Men nog är utrikesjournalistiken i rätt stor utsträckning ett kvinnoyrke.



USA-valet, för att fortsätta med det exemplet, bevakades inte bara av så kallade gubbar utan åtminstone av Karin Henriksson och Jenny Nordberg (SvD), Ginna Lindberg (SR), Britt-Marie Mattsson (GP), Tina Magnergård Bjers (TT), Anna Dahlberg (Expressen), Sofia Nerbrand (Neo), Eva Sohlman (Fokus), Cecilia Aronsson (Veckans affärer) samt Helena Groll och Katarina Andersson (SR-frilansar). Paradoxalt nog osynliggör du dem med ditt inlägg.



Tittar vi på världen i stort kryllar det av ambitiösa svenskor som rapporterar till olika hemmaredaktioner, ur flera generationer.

För att nämna många personer vars röster hörts, inslag sänts och texter synts bara på senare år, antingen som "riktiga" korrar, stringrar, utsända eller frilansjournalister:
Cecilia Uddén (Mellanöstern), Margareta Svensson (Afrika), Ulrika K Engström och Hanna Sahlberg (Kina), Anja Sahlberg (hördes nyligen från Algeriet), Kajsa Boglind (Brasilien/Mexiko), Caroline Salzinger (Turkiet), Sara Stenholm (USA), Alice Petrén (Frankrike/Sydeuropa), Maria Persson Löfgren (Ryssland), Maria Eksedler (Storbritannien), Beatrice Janzon (Oslo m m), Hanna Sistek (Asien m m), Ulrika Nandra (Indien), Karin Lundbäck (dito), Anna Koblanck (Afrika), Carolina Jemsby (dito), Torun Börtz (Frankrike), Christina Johannesson (Europa/EU), Anna-Maja Persson (Ryssland/f d Sovjetunionen), Joanna Kurosz (dito), Johanna Melén (dito), Elin Jönsson (dito), Eva Boss (Cypern/Mellanöstern), Kristina Wallin (Italien), Sara Ahnborg (Tyskland/EU), Katarina von Arndt (Tyskland), Lotta Schüllerqvist (Mellanöstern) och Bitte Hammargren (dito).


För att inte tala om veteraner som Cordelia Edvardson, Marika Griehsel, Erica Bjerström, Eva Hamilton, Elisabeth Hedborg och Titti Nylander – eller varför inte Christina Gustafsson, f d Balkankorre som för övrigt är chef för Ekots utrikesredaktion.

Utrikesjournalistikens problem just nu är att den på många redaktioner får dåliga resurser och ersatts av deskbaserad rapportering. Och det drabbar såväl män som kvinnor. Tro mig – jag känner flera av dem du kallar "gubbar" i utrikesjournalistkåren, och de har det inte heller lätt i dessa tider av nedskärningar vad gäller såväl utrymme som resebudget.

Visst är det viktigt att diskutera vilka det är som blir utsända på olika uppdrag. Men att raljera om att SJF borde sponsra könsbyten är nog inte rätt väg. Det handlar också om att själv ta plats.
För tre år sedan utlystes DN:s korretjänst i Washington, internt på redaktionen. Enligt en initierad källa var samtliga nio sökande män. Den kvinna som sökt jobbet hade haft mycket goda chanser att få det, enligt källan, eftersom tidigare korrespondenter alla varit män. Visst kan man diskutera vad det är som får kompetenta, kvinnliga DN-journalister att inte söka en sådan attraktiv tjänst; det finns säkert många faktorer som spelar in. Men till någon del måste ansvaret ändå ligga hos dem som inte söker.
I år lär det vara betydligt fler sökande än nio, ryktas det om. Så ett tips är att DN inom kort har en kvinnlig korrespondent i USA. Och isåfall är SVT:s Per Anders Engler i klar minoritet i Washingtons svenska korrekår, vad gäller könet (där finns ju redan Karin Henriksson, Ginna Lindberg och Lisa Carlsson).

Som utrikesjournalistikens produktionsvillkor ser ut idag är det tyvärr ingen idé att vänta på att någon ska sända ut en på uppdrag. Man får helt enkelt skicka ut sig själv, om ingen annan gör det. Oavsett kön kan man bereda sig på ett omväxlande liv och leverne med spännande upplevelser och tuffa arbetsvillkor, inte minst ekonomiskt. Det är en dans på rosor, och rosorna både doftar och sticks.


Men alla ovan nämnda journalister, och inte minst Åsne Seierstad – "a journalistic superstar" – har visat vägen. Själv blev jag en gång inspirerad till att sticka iväg av min namne, Svenska Dagbladets Gunilla von Hall och av min vän, Nina Solomin. På Sydöstran har du en utmärkt förebild i Johanne Hildebrandt. Gör som dem/oss, och res ut i världen!


Gunilla Kinn
frilansjournalist, New York

http://gunillakinn2867.sitewelder.com
http://korrespondenterna.se

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Notera att jag i den tidigare bloggposten har med några namn som jag hade missat i texten jag skickade till Journalisten: Kristina Kappelin, Eva Elmsäter, Petra Socolovsky, Stina Blomgren, Lena Pettersson och Sara Bull.

Lika bra att fortsätta: Pernilla Ahlsén, Karolina Ramqvist, Christina Wassholm...och hur kunde jag glömma Jennie Dielemans?!

Ännu fler svenska, kvinnliga journalister i världen (uppdateras): SVT:s Johanna Johnsson i Bryssel, Lena Pettersson i Amman och Lena Scherman som rapporterat från exempelvis Washington och Kabul; Annika Forsberg Langa och Mari Dahl Adolfsson i Sydafrika; Ann-Britt Sternfeldt och Ulrika Eriksson i Australien.

(Nu har jag ändå inte listat skribenter som främst skriver om kultur/livsstil/resande/mat, de är ju ännu fler... Jag kommer spontant på massvis. För att inte tala om alla journalister som är volontärer/informatörer och kommit ut i världen på det viset ... och så alla som jobbar på utrikesdeskar i Sverige. SvD, Sydsvenskan, SR Ekot och SVT är exempel på redaktioner där minst en chef på utrikes är kvinna – som exempelvis Ingrid Thörnqvist, f d Tysklands-korrespondent.)

"Gubbarna" får inte riktigt alla utrikesknäck

NEW YORK På Journalistens hemsida finns ett debattinlägg av Johanna Petersson, Sölvesborgsredaktör på Sydöstran. Hon skriver att hon borde byta kön, skaffa snopp och bli Johan:

För då öppnar sig världen. Då kan jag äntligen åka som korre till Afrika, Asien och Amerika eller allt annat land långt borta. Tänk att få ha det så kul som karlarna – de som varken är bättre eller sämre än oss kvinnliga journalister men som får alla utrikesknäck.

Den enklaste invändningen mot detta resonemang fanns till och med 1992 på just Sydöstran, nämligen Johanne (!) Hildebrandt, som hittade världen utan att genomgå könsbyte – och därefter hittade världen henne.

Det finns faktiskt otroligt många exempel på utrikeskorrespondenter, stringrar, resande journalister och frilansjournalister utomlands som är kvinnor, även om det sannerligen stämmer att majoriteten av korrarna är män (t ex: fyra av sex på SVT; nio av fjorton på SR).

Så jag skrev en lång kommentar på inlägget, som jag skickat iväg till Journalisten. Det väntar just nu på moderering, men jag hoppas att det läggs ut där under dagen. Senare hamnar det väl även här på bloggen.

Just när jag hade skickat iväg texten hittade jag av en slump SVT Korrespondenternas hemsida. Och där var det minsann ingen brist på skickliga journalister utsända på uppdrag – exempelvis Stina Blomgren, på plats i Sierra Leone:



Hur tuff ser inte Stina ut på den bilden!? Hur mycket som helst. Som ni ser är övriga nämnda utsända på sajten också kvinnor: Sara Bull (lilla bilden) och Lena Pettersson. Tre av tre.

Och ingen av dem finns ens med i min långa upprabbling av namn i det redan ivägskickade debattinlägget. Det tar helt enkelt aldrig slut på kvinnliga utrikesrapportörer, vad det verkar. Jag glömde förresten fler viktiga namn, som Kristina Kappelin, Eva Elmsäter och Petra Socolovsky. The list goes on and on...

Johanna Peterssons tes håller helt enkelt inte riktigt. Jag är faktiskt rädd att inlägg som det hon skrivit snarast skrämmer bort unga tjejer som vill ut i världen. Utrikesjournalistikens problem är något helt annat, nämligen bristande resurser – vilket drabbar män som kvinnor. Läs min text när den dyker upp.

Uppdatering: nu har jag lagt upp texten, med en massa bilder och länkar, här i bloggen.

/Gunilla

Annika-anteckningarna poppade upp ur en hög

NEW YORK Alldeles nyss lyssnade jag på Helena Grolls rapport från Los Angeles om Annika Östberg i P1 Morgon.
För att ha något att göra under tiden började jag rota i en av de enorma kökkenmöddingsliknande pappershögarna här, en av dem som ska *åtgärdas* inom kort (dock lätt arrangerad på bilden ovan, för att se extra stökig ut). Av en slump råkade jag plocka upp ett litet knubbigt anteckningsblock med mossgrönt omslag. Det finns massor av gamla färdiganvända block här – och det känns trist att bara slänga dem, eftersom de är fulla av minnen från olika reportageresor.

Just denna inleddes, visade det sig, med anteckningar från ett möte med en fackföreningsledare i Ciudad Juárez i Mexiko, där jag var för ganska exakt fyra år sedan.
Men jag sålde aldrig något material, där jag kunde ta tillvara den intervjun (som skedde på någon slags ... ehum, spanska ... fast jag vid den tidpunkten inte hade studerat det språket, och handlade om Electrolux och lite annat). I teorin skulle materialet kunna vara bra att ha en vacker dag, om jag åker tillbaka dit ... eller inte.

Jag lyckades inte bestämma mig för ifall jag skulle göra mig av med Gustavo de la Rosa-intervjun eller ej, och ville kolla vad som mer fanns i just detta block.
Döm om min förvåning när nästa sida jag slumpmässigt slog upp i slutet hade ... Annika Östberg Deasys namn högst upp! Jag läste det i exakt samma ögonblick som Helena Groll läste upp det i radion. (Annars figurerade bland andra Jan Eliasson, Kenny Bräck och en massa andra racerförare, samt en och annan harlemit i samma block – och jag har som sagt hur många anteckningsblock som helst här som jag lika gärna skulle ha kunnat plocka upp.) Lite märkligt!

Eftersom jag, som jag skrev igår apropå mitt besök på California Institution for Women i maj 2005, inte fick tillstånd att vara med på den dagens "Board of Parole Hearing" skrev jag några sidor i blocket om det enda jag fick se – exempelvis de virkade dukar, kramdjur och pärlsmycken som fångarna gjort. De låg i en monter i lobbyn på fängelset, och såldes för 5–20 dollar; fotografier på lapptäcken och på några av kvinnornas bebisar.

En av fångvaktarna sade, om Annika Östberg, läser jag i anteckningarna:
– Jag har känt henne i 17 år. Hon är en skötsam, anständig person. Mer kan jag inte säga. Jag vill inte kommentera mer än så.


På en av sidorna fanns utrymme för min tilltänkta intervju med Tara Salizzoni, vars pappa sköts ihjäl av Annika Östbergs pojkvän. Men där står bara ett inringat No!

Det blev alltså någon slags intervju. Men kort.

Här kan ni läsa förre Expressen-korren Staffan Thorsells personliga text om sina möten med Annika Östberg.

/Gunilla