Mer Guillou i Agenda

I kvällens Agenda debatterar Jan Guillou mot/med Per Gudmundson. Den senare skrev häromdagen (mina markeringar):

"Guillou är en rutinerad debattör med stor erfarenhet av att hantera mediestormar. Han vet som alla andra medietränade att mycket kan vinnas om man kan förflytta fokus på debatten, eller om ens motståndare kan utmålas som ohederliga. Här lyckas Guillou ganska bra.

I kraft av sitt kändisskap, och av att alla texter som Guillou skriver i dagarna har ett enormt – ekonomiskt och publicistiskt – värde, har Guillou en utmärkt möjlighet att slå tillbaka. Den chansen tror jag inte han tänker försitta i detta trängda läge. Och därför, tror jag, kan man alltså se honom nedlåta sig till att skriva repliker på ledarsidor, vilket inte hör till vanligheterna.

I och med att Expressen på ett tidigt stadium felaktigt antydde att Guillou inte med en rad i sina memoarer berörde journalistiska avslöjanden om KGB, kan Guillou nu triumfatorisk påpeka att det gjorde han visst. Att jag i min artikel inte gjorde Expressens misstag är ovidkommande – Guillou kan sin mediehantering efter åratal av brottningsmatcher med vad han brukar kalla "dementimaskinen"."

Ingen enkel debatt, när det handlar om något som den ene kontrahenten var med om medan den andre knappt fanns (Gudmundson är född 1969)! Guillou kan inte inte bara sin mediehantering, utan också sin debatteknik. Men säkert intressant.

Günter Wallraff och Carl Bildt är också med i programmet!

/Gunilla

KGB-kickar

Peter Wolodarski i dagens DN-ledare:

"Huruvida Jan Guillou var ideologiskt övertygad eller ej spelar mindre roll i sammanhanget. Det fanns mängder av människor som samarbetade med totalitära stater utan att drivas av politiska motiv. Sannolikt stimulerades Guillous självhävdelse av den frekventa förbindelsen med KGB. Hans ego fick en kick varje gång någon systemrepresentant kittlade honom med intimitet, pengar eller alkohol.

För bedömningen av detta spionbrott spelar Guillous allmänna politiska omdömeslöshet marginell betydelse. Det avgörande i affären är hans omoraliska handlande, som av allt att döma var kriminellt och finns dokumenterat i KGB:s arkiv.

Nästa steg i denna smutsiga affär är därför inte att Guillou själv skriver om KGB-tiden i pocketutgåvan av sin självbiografi – vilket han nu tvingas till – utan att vi får del av de rapporter som han lämnade till ryssarna. Dessa dokument är autentiska och rymmer den trovärdighet som Guillou saknar när han i dag uttalar sig.

(– – –)

Det säger något om Sverige och vår dubiösa roll under det kalla kriget att åtskilliga tar så lätt på Expressens uppgifter. I de flesta demokratier skulle ingen känd person, i synnerhet inte en uppburen journalist som i åratal gjort anspråk på moral och hederlighet, komma undan med de generande bortförklaringar som Jan Guillou serverat under veckan."

/Gunilla

"Gruppsex i Bollmora" och andra Lemberg-stories

Expressen har lagt ut Arne Lembergs redogörelse på webben: fyra maskinskrivna sidor. Otrolig läsning, mest av allt för tidsandans skull – och det finns en del uppgifter där som åtminstone jag inte sett komma fram i någon av alla KGB-relaterade artiklar tidigare (och de har ju blivit rätt många).

Exempelvis att Guillou gav sina sovjetiska kontakter ett reportage om CIA-samarbetande studenter i Stockholm. Det var visserligen redan skrivet och publicerat/offentligt material, i Fibban, men i alla fall. Det är inte samma sak ämnesmässigt som den text om Nordiska rådet respektive om centerungdomarna/Vietnamn, som Guillou talat om (och som ju också skulle bygga på offentligt material). Visar ju vilken typ av politik de lär ha diskuterat på sina ölmöten, han och "ryssen", som Lemberg skriver om.

Det står också om ett avancerat upplägg för att stjäla en telefonbok på amerikanska ambassaden (vilket nog nämnts i förbifarten i helgen). Tydligen ett beställningsjobb – och något den anti-amerikanske Guillou alltså ansåg låg inom gränsen för vad som var OK att göra, trots att han inte skulle begå några brott! Det är anmärkningsvärt.

Vidare framgår att det skett två (2) betalningar, 800:– + 600:–.

Dessutom var Guillous syfte enligt Lemberg inte primärt att bli invigd i KGB:s verksamhet i Sverige, så att han skulle få träffa "de riktiga" svenska KGB-agenterna och avslöja dem, som han själv sagt – utan att göra en reportageresa i Ryssland (av någon anledning talas i brevet inte om "Sovjetunionen"). Det är heller inte vad som kommit fram hittills; Expressen har väl vinklat storyn på andra grejer.

I grunden ruckas dock inte bilden av "den äventyrslystne och scoopsugne Jan Guillou med dåligt omdöme" av Lembergs promemoria.

Jo, att Guillou var frilansjournalist vid den här tiden – som han sagt och som jag därför trott – verkar inte stämma. Han var verkligen en del av FiB/Aktuellts redaktion.
Därför faller det som jag skrev här och här, att man inte kan säga att han "borde" ha underrättat sin chef – jag trodde att han inte hade någon!

Uppdatering: Resumé gör ett miniscoop av rang när tidningen avslöjar att Expressen försökte värva Jan Guillou som medarbetare helt nyligen. Man kan bara spekulera i hur det hänger samman med publiceringen av KGB-nyheten, och nog låter det otroligt att det skulle ha blivit samma stora pådrag – "ingen skillnad", säger Thomas Mattsson – om Guillou tackat ja.

Men i vilket fall som helst: det är intressant att Mattsson trodde att han skulle lyckas. Det är ju en gammal branschsanning, vad jag förstår, att Guillou har en gammal princip om att aldrig någonsin skriva i Expressen.
Jag vet inte om det beror på att tidningen ägs av Bonniers; har dock för mig att det beror på att han en gång i tiden nekades publicering eller medarbetarskap i tidningen.
Ni som läst "Ordens makt och vanmakt" vet kanske mer?

/Gunilla

Knepigt med tempus

Jag hade lovat mig själv att inte skriva mer om Jan Guillou – inte idag, åtminstone. Men för fullständighetens skull bör jag nog nämna att KGB-uppslaget tydligen visst nämns i Ordens makt och vanmakt. På sidan 306 återges i alla fall följande konversation mellan Jan Guillou och SvD-reportern Omar Magnergård, enligt kommentarer i detta blogginlägg (min fetstilning):

”– Ni på FiB har redan gjort århundradets avslöjande om IB. Och nu klappar ni till CIA. Det är visserligen bara att gratulera. Men. Har det inte fallit er in att det finns en ännu större spionorganisation i Sverige? När tänker ni ge er på den?
Han [Magnergård /GK] syftade alltså på KGB. Och han hade alldeles rätt, det hade varit större men också svårare. Och i det läget var jag någon sekund från att säga för mycket. Jag arbetade nämligen sedan mycket länge med ett sådant uppslag, jag var rätt optimistisk om möjligheterna.
Men liksom tillfälligheterna gick vår väg när det gällde CIA ... gick tillfälligheterna helt fel när det gällde KGB. En man blev sjuk, en annan bytte tillfälligt jobb och en KGB-officer blev hemkallad och inget mer finns att säga."

Så Guillou har, i motsats till vad som framförts i helgens debatter, visst berört detta med KGB i sina memoarer – även om synnerligen knapphändigt, och även om han inte direkt skrivit ut att han spelade under täcket med dem och tog emot betalning för detta.

Däremot blir det förstås lite konstig tempusanvändning, med tanke på att detta replikskifte torde ha utväxlats 1975 eller så (som kommentatorn Kerstin påpekar, se länken ovan). Det låter ju som om han ännu då såväl arbetade med uppslaget som var optimistisk om detsamma. Som han beskrivit det hela i helgen gav han ju upp optimismen många år tidigare.

Antingen finns en hund begraven här, eller så – troligare – handlar det om dåligt tempusbruk.

/Gunilla

Uppdatering (29/10): Jag har ju inte tillgång till boken, utan citerade ovanstående från nätet. Det parti som är markerat med ... ovan finns med här, i Guillous egen text:

"Men liksom tillfälligheterna gick vår väg när det gällde CIA, ett jättescoop utan någon särskild ansträngning från min sida, gick tillfälligheterna helt fel när det gällde KGB. En man blev sjuk, en annan bytte oväntat jobb och en KGB-officer blev hemkallad och inget mer finns att säga.”

Svårt att begripa varför det hade strukits, det är ju en kul formulering som jag gärna vill ha med här.
(Tyvärr stavar Guillou (?) genomgående fel. SvD-reportern som var med på 1970-talets presskonferens heter Omar Magnergård, inte Magnegård.)

KGB-pengarna motsvarar ≈6 500:–

Dagens sanning från Malte Persson:

"Alla frilansjournalister skulle behöva en utländsk underrättelsetjänst som betalade deras krognotor."

Så sant som det är twittrat!

Det är lite oklart hur mycket pengar KGB egentligen betalade Jan Guillou, men själv har han uppgett att det var 800:– vid två tillfällen, och att han delade dem med sin bästis Arne Lemberg (sannolikt på krogen?!).

Nu har jag kollat upp hur mycket pengar det egentligen var, och några jättesummor är det inte frågan om. Om vi säger att pengarna utbetalades 1967 så motsvarar det, i dagens penningvärde, "bara" 6 500:– (vilket faktiskt råkar stämma ganska bra med vad en dags rekommenderat frilansarvode är). Hela uträkningen nedan.

Det har sagts i debatten att andra, mindre kända, journalister förmodligen också stod på KGB:s arvodeslista. Vore kul att veta vilka.... I KGB:s arkiv finns förmodligen ett kuvert med texten "Sjvedskie zjurnalisty" på. Vi får se vem som hittar det först!

/Gunilla

Kamrat Guillou

Har jag läst Expressen-artiklarna om Jan Guillou som KGB-agent? You bet!

Eller rättare sagt, än så länge har jag bara läst några stycken. Men det verkar vara ett klockrent scoop, stiligt av Christian Holmén, Micke Ölander, Tommy Schönstedt & Co i Expressens grävgrupp! Svårt att tro att Aftonbladet hade kunnat avslöja detta...

Läs Thomas Mattssons intressanta presentation av jobbet och dess historiska kontext på hans blogg. Citat (med min markering):

Guillou var i bästa fall en ambitiös skribent som ville göra scoop av en KGB-infiltration, i sämsta fall var han något värre – men i så fall heller inte ensam. Inte minst bland journalister och författare finns det många exempel på framstående namn som i sin ungdom samarbetat med organisationer och regimer som vi idag fördömer.
Hur det förhåller sig med Guillou vet bara han själv, men att han nyligen publicerat sina memoarer utan att nämna KGB-samarbetet är förstås en försvårande omständighet i ögonen hos de kritiker som nu kommer att se honom som lögnare eller till och med landsförrädare.
(– – –)
Guillou är inte dömd för spioneri för KGB-samarbetet, men han är dömd sina IB-avslöjanden där han röjde svenska militära hemliga verksamheter. Dessa avslöjanden har han i decennier, med rätta, hyllats för.
Men det avslöjande som Micke Ölander och Mikael Hylin gör i Expressen i dag gör att Guillous motiv till IB-skandalen kommer att ifrågasättas.
Det förändrar därmed historieskrivningen inte bara om IB utan också om den moderna svenska journalistiken, om de undersökande reportagen som blottlade åsiktsregistrering av tusentals svenska medborgare.

Det känns skönt att ha förlorat tron på Jan Guillou-myten redan i vintras. Som ni vet har jag bloggat mycket om detta, senast här. Nu blir fallet inte så stort.

Uppdatering: Vad jag menar med ovanstående är förstås att för mig föll Jan Guillou – tyvärr – med sin monolog under Publicistklubbens diskussion om Gömda-skandalen.

För SvD kommenterar han sitt samröre med KGB:

– Jag är mycket klokare vid 65 års ålder än 22. I dag skulle jag inte leka med elden på samma lättvindiga sätt. En IB-affär och tio spionromaner senare vet jag betydligt mer om den här verksamheten än jag gjorde då.

Varför nämner du ingenting av detta i dina nyligen utkomna memoarer?

– Jag tycker att det är en sidohstoria som inte ledde till någonting. Den största svårigheten var att inte skriva en bok på 1 000 sidor. Det här var en återvändsgränd. Och jag tänkte att det skulle leda till tio sidor i Expressen där de kallar mig KGB-agent.

SvD:s säkerhetspolitiske reporter Michael Holmström kommenterar.

Ulf Bjerelds kommentar, att Guillou är trovärdig när han säger att han var ute efter både kickar och journalistisk/politisk information, låter rimlig.

/Gunilla

Min #melfest

NEW YORK Min Melodifestival präglades av tekniska frustrationer – inga problem med min vanliga dator, men tyvärr med min gamla, som jag har tänkt ska få ett nytt liv som "TV". Det blir inget med det. Både Firefox och Safari bombade fullkomligt av Eurovision-sidan på den. Och förresten, sändningen stod och snurrade och laddades om rätt mycket även på den normala datorn. Och Sveriges Radio ville inte streama P4-sändningen till annat än Windows! Skandal! (P1 och P3 går utmärkt.)

Nå, det var kul att få vara en liten smula delaktig i alla fall...

Ser att mitt tweet om att Sverige i iransk-azerisk tappning låg tvåa (han slutade ju trea) inte kom med! Synd – sedan jag upptäckte Arash har jag insett att persisk pop nog är en genre för mig.

Nu ska jag nog gå och dricka champagne, som utlovat flera gånger, och fira att min kronofogdsskuld för första gången i vår understiger min kreditkortsskuld! Eh, konstig grej att fira, kanske, och det innebär i sig att kreditkortsskulden obönhörligen växer..! För champagne är ju sällan gratis. Men, nå't måste man ju hitta på en solig lördagskväll.

/Gunilla






/Gunilla

Gay rights just common sense

NEW YORK Malena says, eller rättare sagt twittrar, från Moskva:

"Someone said no politics at esc. I agree! Where I come from there is nothing political about gay rights!! Its common sense. Nuff said"

Ett aningen längre budskap i bloggen:

"Today I am gay!
Regarding the planned gay parade here in Moscow today I think it’s very sad that they won’t allow a tribute to love. I’m not homosexual but today I am happy and proud to call myself gay – to support my friends and fans."

/Gunilla

L'Italia non è da comprendere razionalmente

NEW YORK Ett av mina "adopterade hemländer", Italien, är som Ryssland – man kan nog inte riktigt förstå det, bara tro på det.

Умом Россию не понять,
Аршином общим не измерить

Фёдор Иванович Тютчев

Ryssland kan ej förstås med förnuftet,
ej mätas med vanliga mått.

Fjodor Ivanovitj Tiuttjev

La Russia non è da comprendere razionalmente,
[hittar tyvärr inte en korrekt översatt fortsättning]

Fëdor Ivanovič Tjutčev

Jag kom att tänka på Tiuttjevs klassiska citat sedan jag läste hur Kristina Kappelin förtjänstfullt försöker förklara den senaste Berlusconi-skandalen i Sydsvenskan:

Veronica Lario säger nej till det som ett helt folk accepterar. Hon har fått nog av en man som ständigt häver ur sig manschauvinistiska kommentarer, som väljer kvinnliga ministrar efter deras utseende, som flirtar vitt och brett med unga kvinnor som gjort sig ett namn i hans eget tv-bolag och som, kanske, har ett förhållande med en tills nyligen minderårig flicka. I vilket annat land som helst skulle parlamentet ha krävt ett klargörande från premiärministern. Massmedierna skulle ha idkat grävande journalistik. Nyheten skulle ha orsakat ett ramaskri bland allmänheten. Men inte i Italien.
Berlusconis politiska styrka och grepp om massmedierna förhindrar det.

Det är faktiskt rätt svårt att förstå Italien med förnuftet.

Se dock citatet av Igor Guberman hos Kalle Kniivila (där jag hittade översättningen av Tiuttjev).
Och läs denna SvD-understreckare om Fjodor Tiuttjev av min favoritlärare i rysk kulturhistora, Per Arne Bodin.

/Gunilla

Konsten att blottlägga en massaker

NEW YORK Jag skulle verkligen vilja gratulera Elin Jönsson, som häromdagen fick Publicistklubbens yttrande- och tryckfrihetspris till Anna Politkovskajas minne för sin bok Konsten att dölja en massaker; en resa bakom sidenridån!

All heder och ära och helst en massa pengar åt en journalist som inte bara ger sig iväg till Uzbekistan av alla ställen, utan dessutom ger sig på att skriva en bok om det folkmord som inträffade där för några år sedan (2005).

Tro mig, det kräver timing, kunskap, erfarenhet och skicklighet att hamna på platser när något sådant händer, och att kunna göra något av det! För att tala om hur mycket ryska man måste plugga. Det är sällan någon redaktion som tackar en – och definitivt inte en särskilt lönsam genre. (Nu var det ingen reportageresa i vanlig mening, men i alla fall.)

Elin Jönsson förklarar för DN varför hon skrev boken...

– Det var plikt och skuldkänsla. Jag var den enda västjournalist som fick ut material. Andra reportrar blev av med sitt material. När jag kom hem insåg jag att materialet var unikt.

...fast det står ju inte hur hon fick ut det..! Genom att gömma kassettband och kamerans minneskort bland sina dreadlocks! På så vis tog hon sig åtminstone igenom en gränskontroll.

Jag känner inte alls Elin (däremot har jag talat i telefon med henne, en gång i forntiden när jag medverkade från Glasgow i ett radioprogram hon ledde från Malmö; mina minnen kring detta är mycket vaga, inser jag – har ingen aning om vad det handlade om, men jag nämner det för den totala transparensens skull). Än mindre har jag läst boken (än).

Men hon är en av alla dem som jag räknade upp i mitt långa inlägg om Korrar utan snorrar häromveckan. Hon är ju ett typexempel på journalister som oförväget kastat sig ut i världen. Åsne Seierstad i all ära, men vi har faktiskt en hel del modiga frilansreportrar även i Sverige, som rapporterar från "svåra" länder med bravur. Priser och stipendier som PK:s är väldigt viktiga som uppmuntran för sådant.

Läs HD:s entusiatiska recension av Elin Jönssons bok här, och Dalademokratens dito här! Hoppas verkligen den blir översatt till engelska och andra språk.

PK:s debatt om journalistikens möjlighet häromdagen ska jag genast kolla in via Bambuser. Citat (ja, jag fortsätter på Vassa eggen-temat idag):

– Jag har tre önskemål, förklarade Olle Lidbom. Bättre kvalitet i texterna – både i språkbehandlingen och i korrekturläsningen. Bättre teknisk kvalitet. Högre kvalitet i debatten – journalisterna borde stiga ned från sin piedestal och delta i debatten.

Fler citat i referatet av Annika Ström-Melin på PK:s hemsida (jag återkommer för övrigt till henne i ett senare inlägg, i ett annat sammanhang.). Själv ska jag såklart kolla Bambuser-sändningen. Har rentav ställt fram en separat datorskärm på skrivbordet för sådana ändamål...

/Gunilla

P S Jag medverkar med ett uttalande i Publicistklubbens nya årsbok. Klistrar in det här så småningom.

Pariskorrar – inte i Paris, eller utan franska

NEW YORK Jag har vimsat runt i Williamsburg hela eftermiddagen och kvällen och är tämligen mör. Men lite Parisoromantik i kombination med mediekritik kan jag orka med, innan jag slocknar.
Frilansjournalisten Kerstin Hallert berättar om sin väninna Inger Bjurström, som kom till Paris 1948:

Inger berättar om det föga romantiska i att frysa sig genom vintrarna i det sena 40-talet i ateljévåning i 14e arrondissementet. Somligt ändrar sig aldrig. Vintrarna i Paris är fortfarande en mardröm hur man än bor. Inger kände förstås tidens svenskar som Sven Aurén, Svenska Dagbladets mångårige Pariskorrespondent. I otaliga böcker skildrade han det parisiska småfolket.
Nu säger Inger att han inte bodde i Paris alls utan långt utanför stan. Kunde han nån franska då, undrar jag. Jo, säger Inger, det kunde han.

Annars råkar jag veta att det inte var ovanligt att svenska journalister i Paris
inte kunde franska. De löste det med att bekanta sig med fransktalande svenska flickor som läste tidningarna åt dem, svarade i telefon, ordnade intervjuer och allt möjligt annat för en spottstyver. Storyn borde berättas nån gång.

Ja, det borde den! Jag häpnade till och med när jag fick veta av en kollega – som i många år rapporterat från Sovjetunionen/Ryssland – att somliga svenska journalister i flera år varit korrespondenter stationerade i Moskva, utan att kunna särskilt mycket ryska.
Trodde i min oskuld att hyfsad franska respektive ryska var krav för korrejobb i just dessa länder, fast så var det tydligen inte.
(Jag har däremot inte förväntat att någon skulle kunna tala thai för att vara stationerad i Bangkok, eller xhosa och afrikaans för att jobba från Johannesburg.)
Det har möjligen gått alldeles utmärkt för dessa Pariskorrar ändå, vi får vänta på att Hallert berättar storyn nå'n gång.

/Gunilla

"It's Alaska, it's just right over the border"

Någon som inte får flashbacks till muntliga tentamina när man inte hade gjort läxan ordentligt (eller alls läst boken man skulle bli förhörd på) men ändå försökte?
Andrew Sullivan skriver: "All you can say is: unbelievable. Except it's true. She is the vice-presidential candidate of a national political party. Seriously."
/Gunilla

Visum till Ryssland och hotell i Piter?

STOCKHOLM Bloggen lider lite av lack of inspiration, som ni märker. Skyller på allmän seghet och krasslighet, inklusive lätt feber, halsont och huvudvärk, under veckan – har inte ens packat upp mina väskor eller diskat en enda gång, så nästa hemmavecka lär bli smått hysterisk. Jag ligger mest i sängen och kollar på bordtennis på TV och i datorn. Mer substantiella aktiviteter, såsom mail- och artikelskrivande, ligger jag tyvärr långt efter med.

Detta till trots hyser jag vissa planer på att besöka S:t Petersburg inom kort. Eller rättare sagt, min väninna K som flyger in från New York imorgon bitti har en sådan plan (mina förslag var annars en liten exkursion till Åre eller Visby).
Jag har märkligt nog inte varit i Ryssland sedan 1990 – och är smått skärrad inför en sådan resa, eftersom jag tycker det är så pinsamt att jag inte varit där alls på så länge och dessutom glömt all ryska (gymnasiestudier + 38 universitetspoäng). Så jag har tänkt att mitt återtåg till landet skulle ske via rejäla uppfriskningsstudier på den ryska vischan eller nå't, eller kanske rentav genom en sådan här, poänggivande kurs – inte genom några dagars turistande i S:t Petersburg (vilket ju snudd på är det enda jag redan klart av, 1987/88 och 1990). Men – varför inte?!

Nu undrar jag om någon av bloggens läsare skulle kunna berätta om det är lika krångligt och tidsödande att få turistvisum till Ryssland som det verkar när man läser anvisningarna? Dyrt är det förstås, som vanligt i konsulära sammanhang, och inte precis upplagt för spontana sista minuten-resor. Berätta gärna om era eventuella erfarenheter, i en kommentar här eller genom mail till mig.

Jag vore också tacksam för tips på bra och billiga hotell i S:t Petersburg, om det finns några sådana. Men än så länge hänger resan verkligen i luften, p g a brist på tid och pengar, och det är högst osäkert om den blir av!

/Gunilla

Ryssen var kazak, allt slutade bra

NEW YORK Nu undrar ni givetvis alla hur det gick för den hjärnscannade ryske poeten..?! K rapporterar från Burlington att allt gick relativt väl, inga blödningar i hjärnan som hade befarats hittades.
Men det hade varit ganska otäckt, sade hon, när han föll ihop under en fest – tämligen berusad – och slog huvudet i ett betonggolv. Och han var förresten inte ryss utan kazak.
K vill nu lära sig världsspråket ryska, och vi ska åka till Brighton Beach for full immersion endera dagen!

/Gunilla

Akut datortomografi på ryska

NEW YORK Nu är jag uppe mitt i natten som ni märker. Måste skriva ner anledningen därtill, annars kanske jag efteråt tror att det bara var en underlig dröm.

Klockan 01.30 ringde min mobiltelefon ilsket, så att jag vaknade. Vägrade dock svara, eftersom jag fått alltför många idiotiska "spam"-samtal från telefonförsäljare och andra på sistone, och tänkte en aning elakt: "är det någon kompis som är på nå'n akutmottagning får de väl ringa på andra telefonen". Inte brukar jag få sådana samtal, antagligen var det en felringning. Men mycket riktigt, strax ringde det på andra numret – och jag fick masa mig upp ur sängen.

Det var K, min New York-bästis, som faktiskt befann sig på akutkliniken på sjukhuset i Burlington i Vermont!
Hon genomgår ett "writers in residence"-program under en månad, och där finns tydligen också ett gäng ryska poeter och författare på något slags kulturutbyte. En av dem hade i berusat tillstånd tvingats åka till akuten, och K med flera följde med som stöd.

Men ingen av ryssarna kunde ett enda ord på engelska, och varken K eller läkarna kunde någon ryska – så då fick hon den lindrigt briljanta idén att ringa mig...

"K, I have barely spoken a word of Russian in 15 years", väste jag, fortfarande yrvaken, sedan hon snabbt förklarat situationen. "But you only need to explain to this guy that he needs to do a CAT scan!" svarade hon. "K, I don't even know what a CAT scan is in Swedish!", fortsatte jag, och kände mig allmänt misslyckad.

Men hon stod på sig – och ingen av oss kom på någon ryskkunnig på vare sig ost- eller västkusten som vi kunde ringa, i alla fall inte så dags – så vi ägnade ungefär en halvtimme åt att försöka tolka mellan läkarna och den ryske patienten, per telefon och via hans kompisar. En riktigt bisarr halvtimme, blev det!

Om min ryska är skral är min medicinryska obefintlig. Och inga lexikon hade jag tillhanda. Men jag googlade frenetiskt på ord som "concussions", "tetanus shot" och "CAT scan" (datortomografi, vet jag nu att det heter på svenska, vet dock fortfarande bara på ett ungefär vad det egentligen är; eller på ryska компъютерная томография ).

"Du måste förklara att han inte får röra på sig när de röntgar hjärnan", hojtade K i telefonen – och min hjärna skulle nog också behöva röntgas, för jag undrar var grundläggande ryskkunskaper med verb som "röra sig" gömt sig.
"K, rörelseverb är hopplösa i ryskan, jag minns inte hur man säger!", väste jag, men googlade på "Don't move!" för "Russian" och hittade diverse underliga polisfilmssajter som var en hjälp på traven. Vi blev alldeles till oss när patienten faktiskt slutade röra på sig, sedan K yttrat frasen "Ne chodi!". Det funkade! Vilket är ganska konstigt, eftersom frasen inte alls betyder det hon ville säga utan snarare "Gå inte!" eller något så'nt. (Uppdatering: не двиньте! borde vi ha sagt, enligt Babelfish, alltså "Ne dvin'tje!")

Ja, så där höll det på. När jag kom på hur man kunde konstruera en mening fick jag försöka förmedla den till K – det vill säga tänka ut en lämplig transkribering till engelska av enkla fraser, som hon skulle kunna säga utan alltför stora informationsförluster. Typ "tomografin bra, men annan läkare vill titta på tomografin".

Ibland fick jag tala med två av de ryska medföljande, och det var verkligen hej-kom-och-hjälp-mig från min sida. Jag förstod mycket lite av vad de sade, men till sist insåg jag att det handlade om försäkringar, och att de hade försäkringsbevis på gästhemmet.

Jag måste nog åka till Brighton Beach – det område långt ut i Brooklyn där många ryssar, vitryssar, ukrainare och centralasiater bor – och friska upp språket en aning. Men nu vet jag i alla fall vad "CAT scan" heter på ryska. Over and out och tillbaka till sängen.

/Gunilla

Leffe: Varför ska vi bry oss om Kosovo?

NEW YORK Det finns en hel del reaktioner på Maciej Zarembas Unmikistan-reportage på nätet, till exempel detta som anklagar honom för djupt politiskt hyckleri.
Annars känns det som att snacket handlar mer om hur artiklarna andas Journalistpris än om själva sakfrågan (orkar tyvärr inte hitta källor till detta påstående, så ni kan uppfatta det som rätt ogrundat!).

Jag har mailat med Zaremba själv, och fått veta att texterna översätts till engelska och kommer att läggas ut på dn.se – men om de ska syndikeras och publiceras i andra europeiska tidningar, där de rimligen får större genomslag, framgick inte.

Själv ska jag troligen göra en viss liten uppföljning, genom en intervju med en person i FN-skrapan här i New York – vi får se hur det går med det.

I övrigt ger jag ordet till Leffe, som blivit en veritabel snyltbloggare!
Leffe, hoppas det är OK att jag lagt in din kommentar här. Tänkte att det vore synd om ingen hittar den /här/. Har redigerat lite-lite.

/Gunilla

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Jo, den anonyme kommentatorn hos Isobel har flera bra poänger, det där med källbristen är väl det som jag syftade på i min första kommentar, även om jag inte kokade ner det hela lika bra.

Rysslands tredskande (fint ord, sällan man kan använda det) är en intressant del. Men även detta är bara ytterligare ett skal på löken. Under allt ligger det faktum att det inte finns någon samhällsekonomi i Kosovo utöver den som är kopplad till de internationella insatserna (civila och militära) samt organiserad brottslighet med starka kopplingar till i synnerhet Schweiz.

Under detta är det ett klansamhälle, med extremt låg utbildningsnivå, ineffektivt jordbruk och viss gruvindustri.

Kosovo har alltid varit beroende av externa makter, under Jugoslavientiden och därefter. Och det sorgliga är att det idag inte finns några som helst positiva framtidsutsikter på den grundläggande nivån. Om det (mot all rimlig förmodan) blir fred och säkerhet i landet och Serbien skulle acceptera dess självständighet, vad sjutton ska folket i Kosovo då leva på? Det mest sannolika svaret just nu är "EU-pengar". Hur bra svar är det egentligen?

Men i sig är detta också det grundläggande hotet mot fred coh säkerhet i Kosovo, inga lokala politiker kommer att kunna leverera det befolkningen vill ha, det blir en tummelplats för populister/extremister som Kurti.

Och så länge som Serbien är som Serbien är så kommer gränsområdena i norra Kosovo att vara en tändhatt i denna krutdurk.

Även i fallet Serbien heter nyckeln ekonomisk utvecking och egen ekonomisk kraft – ett slut på biståndsberoendet.

Just nu anpassar sig hela regionen till omvärldens vilja och förmåga att leverera in resurser som föder korruption och organiserad brottslighet.

Man kan faktiskt ge Ryssland viss rätt i deras tveksamhet till att självständighet för Kosovo är rätt beslut just nu. Och bara för att Ryssland är ganska öppna med sina nationella egenintressen så betyder inte det att de länder som låtsas som om de inte har sådana intressen gör ett bättre jobb.

Men Maciej Zaremba gör kanske snarare ett reportage om FN än om Kosovo?

Det är i sådana fall också lite symptomatiskt. Vi bryr oss mer om FN än om Kosovo.

Jäklar, nu blev jag gnällig, mer än avsett, förlåt. Men det känns så jäkla hopplöst alltihop. Alla inblandade har andra intressen än Kosovo högre upp på sin agenda.

Den svåra frågan är kanske varför man ska sätta Kosovo högt upp på agendan?

/Leffe

Carl och Condi

Sveriges respektive USA:s utrikesminister, Carl Bildt och Condoleezza Rice, i the Outer Office på amerikanska UD, samtal den 22 maj.

Foto: Gunilla Kinn

Nu kan ryssarna härja fritt i Groznyj

NEW YORK Att Anna Politkovskaja skjutits till döds är riktigt, riktigt tragiskt. Hon var ensam om sin gärning, att skildra händelserna och övergreppen mot de mänskliga rättigheterna i Tjetjenien, tidigare och lär knappast få någon efterföljare nu.

/Gunilla