Konstig och riktigt vacker helg

NEW YORK Idag är det trist, grått och mulet i New York – men det gör inget, för både lördagen och söndagen var riktigt, riktigt vackra. Även om det var lite kallt och blåsigt var det underbart väder med sol och klarblå himmel. Skönt promenadväder!

På lördagen gick jag och lillebror den troligen längsta promenad jag någonsin gått på Manhattan, kanske lyckas jag rita upp vår rutt för er på något vis. (Synd att Google Maps inte har någon sådan funktion. Tror man måste skriva in alla deladresser, och det orkar jag absolut inte tänka ut.) (Uppdatering 23 april: Nu har jag fixat en karta, se här!)

Han har sett fler delar av New York på sina två senaste besök än de flesta New Yorkbor, misstänker jag. Lördagen innehöll till exempel följande stadsdelar: Harlem, Morningside Heights, Upper West Side, Midtown/Clinton/Hell's Kitchen, Garment District, Central Park, Upper East Side och Spanish Harlem.

Och i Central Park fick vi en märklig påminnelse om hur magisk den här staden är: lillebror i och med de häftiga vyerna med träd och skyskrapor; jag i och med att jag sprang på en besökande väninna från Stockholm där.
Vi hade tidigare bestämt att vi skulle ses på lördagskvällen och höras om det under lördagen, men jag hade gått hemifrån utan min mobiltelefon. Så hon hade ringt mig på den och hem flera gånger, förgäves. Ganska märkligt att vi då istället stötte på varandra, helt slumpmässigt i Central Park (långt från de stadsdelar där hon bor och har engagemang under sitt New Yorkbesök)! Hur sannolikt är det? Men sådant händer ibland på Manhattan.

Lördagskvällen kom min väninna till Harlem, och efter mycket om och men hamnade vi på en restaurang där jag hittade New Yorks troligen bästa matfynd (nåja, ett av dem...)!
De hade "dagens soppa" på förrätts-menyn, och servitören sade att det var "seafood". Eftersom priset blott var $4,95 (alltså cirka 40 kronor inklusive dricks och moms) utgick jag från att det var en liten kopp med någon passerad soppa och kanske en liten räka, typ.
Men jag fick in en ganska stor, djup tallrik med en otroligt god och smakrik soppa fullproppad med blåmusslor och jätteräkor!
Då tänkte jag att kocken var på extra bra humör och/eller behövde göra sig av med musslor, men det visade sig att just denna fisk- och skaldjurssoppa alltid är "dagens soppa"!!! Så nu ska jag gå dit och äta varje dag – eller ibland, i alla fall. Tyvärr ligger restaurangen liiite för långt bort för att riktigt fungera som min privata kvarterskrog.

På söndagen betade jag av inte färre än fem stycken konstmässor, inklusive den största (Armory Show). Utöver de fyra vi var på tidigare i veckan... Lite overload blir det ju, och det var mycket som jag inte blev särskilt imponerad av – men kul ändå!
På Armory Show såg jag bland mycket annat fina fotografier av J H Engström, tagna när han och hans dåvarande fru bodde i Williamsburg 1998, och jag med om än bara en kort tid, och jag och J H strövade omkring och gjorde Williamsburgsreportage för Bibel. J H hade ständigt problem med pengar och "tvingades" göra redaktionella jobb för att försörja sig, men det var solklart att han inte var någon pressfotograf utan konstnär. Nu säljer hans bilder bra, enligt hans gallerist, och kostar $3,000 per styck – även om det livet säkert inte är någon dans på rosor så tror jag att han hittat hem. Den självbiografiska bildsviten, med många foton från Williamsburg men även från Europa och USA:s sydstater, heter Trying to Dance.

Annat på mässan: Jag gillade en skulptur gjord av sådana där bruna kaffemuggar i plast, gjord av svenske Jacob Dahlberg (145 000:–).

Den uppskruvade köphysteri som rått i konstvärlden de senaste åren tycks bestå. Alla höll nog andan inför mässorna och trodde att bubblan skulle spricka, men konstmarknaden brukar ligga ungefär två år efter finansdito...

Bäst av mässorna var the new kid on the block, The Volta Show, som jag dessvärre tvingades springa igenom eftersom jag inte fattade att jag borde gå dit förrän det nästan var för sent.
Skönt att slippa skriva om alltsammans, jag gick mest omkring och låtsades vara konstinvesterare!

Söndagskvällen avslutade min konstvecka med Guggenheim-mingel på Tribeca Grand Hotel och ett nytt videoverk av konstnären Jeremy Kost (ett gammalt finns här).
Champagnen som serverades var kall, torr, lyckligtvis gratis – och spetsad med Red Bull, vilket till min förvåning var väldigt gott!
Antar att det var någon sponsringsinsats bakom. Isåfall har de uppenbarligen lyckats med sin virala marknadsföring, eftersom jag inte kunde låta bli att nämna det här.
Denna intressanta artikel i Slate handlar om Red Bulls PR-strategi, byggd på allehanda myter.

/Gunilla