Förvirrat om reportagereseröra

WASHINGTON DC På papperet är det lätt som en plätt att ordna en reportageresa till Washington. Så här: man säljer in ett par jobb, bokar intervjuer i god tid, tar med en fotograf, sätter sig på tåget, träffar intervjupersonerna/gör sitt fältarbete, åker hem till New York, skriver ihop allt, levererar och fakturerar.

I verkligheten är det alltid extremt komplicerat att ordna reportageresor, och Washington är inget undantag! Kruxet är att man inte vågar sy ihop en rejäl reportageresa innan man har en "kritisk massa" med jobb insålda, men man vågar inte sälja in några jobb innan man vet att man faktiskt kan resa iväg. Ett oändligt antal idéer och artikelmöjligheter ska koordineras med ett inte oändligt men dock potentiellt stort antal avnämare/redaktörer – vad gäller tid, rum, pengar, inriktning, intresse, aktualitet. Många variabler blir det!

För kanske två månader sedan fick jag av en viss tidning i uppdrag att intervjua en viss person, hemmahörande i en förort till huvudstaden och författare till en viss bok vars han innehåll han reser runt och håller föredrag om.

Men när jag var här i annat ärende i maj befann sig denne man i Tokyo. Så det uppdraget rann då ut i sanden, och den resan gick därmed med rejäl förlust (eftersom de pengar jag fick för den enda artikel jag fick skriva inte ens täckte den tid det tagit mig att hitta boende, cirka en halv dag i telefonen – Washingtons hotell tycks alltid vara proppfulla när jag ska hit).

Redaktionen som beställt intervjun med författaren vill helst inte betala en resa New York-Washington, så tanken var att försöka intervjua honom i New York. Vilket tyvärr inte funkat eftersom han inte dykt upp där. Så jag har försökt hitta även andra anledningar att resa till Washington, och det känns ju i vilket fall som helst dumt att åka ner för bara ett enda jobbs skull.

Plötsligt föll i fredags en annan liten artikelidé på plats, nämligen ett helt annat jobb som påbörjades men inte avslutades när jag var här i maj. En intervjutid bokades på måndag - och då blev det väldigt bråttom att sy ihop allt med den ursprunglige uppdrags-intervjupersonen. Han skickade mig för länge sedan de datum han kunde, så jag började så smått planera efter det.

Men det visade sig nu att de inte längre stämde, och han helt enkelt försvinner imorgon. Så de senaste dagarna har vi ändå försökt pussla ihop något. Det har gått så där, jag har fått flera motsägelsefyllda mail om ifall han kan eller inte, men kan inte ringa upp och reda ut alltsammans eftersom jag bara fått hans mailadress.

En del av de andra grejer som kanske skulle gå att sälja in är det av olika skäl ingen idé att kontakta redaktionerna om förrän samma dag de händer, exempelvis i morgon; andra grejer skulle nog kunna bli av, men verkar spricka – andra sedan länge tilltänkta personer på "att intervjua vid nästa Washingtonbesök"-listan visar sig befinna sig i ... New York, just när jag tänkt vara i Washington.

Så där håller det på – ett evigt pusslande. Två steg fram och ett bakåt och ett åt sidan. Samtidigt försöker jag hitta andra små Washington-grejer och sälja in dem, gamla och nya, vilket går så där i midsommartider. Samtidigt som det ju hela tiden dykt upp nya idéer och evenemang i New York – som jag inte vågat boka in ifall jag ska dra till Washington. Allt måste liksom hållas öppet i båda städerna, och alla i min omgivning blir vansinniga och tycker att jag är vansinnigt velig. (Särskilt de som tror att reportageresor planeras enligt vad som står i första stycket.)

Vid 12-tiden idag bestämde jag mig för att ändå dra till Washington, det fick bära eller brista - trots att det lilla jobb jag alltså har fått klartecken för med både redaktör och intervjuperson (!) lika gärna skulle kunna göras per telefon. Och trots att en kompis som jag inte sett på ett år hade bjudit in mig på drinkar i hennes och hennes mans trädgård i Brooklyn... Hur trevligt hade inte det varit!

Men jag tryckte ner några nytvättade, fortfarande fuktiga! och definitivt ostrukna klänningar, lite underkläder, och en necessär (ouppackad sedan förra Washingtonresan!), tillsammans med en kamera, en massa sladdar, anteckningsblock, osorterade tidningsurklipp, massvis av olästa The Economist och en Washingtonkarta i två väskor. Ryckte ut lite goda matrester ur kylskåpet (en kartong delimat jag köpte i The Financial District på midsommarnattskvällen, en liten bit getost, en miniflaska vitt vin och några nävar körsbär) och kastade mig iväg till tunnelbanan och tåget, som gick 13.05. Allt gick alltså på en timme, men jag hann precis!

Har rest till Washington ganska många gånger nu, och tror fortfarande inte det hänt att jag inte tvingats gå ganska raskt från tunnelbanans 34th Street till AmTraks Penn Station i New York (en massa underjordiska gångar där jag alltid hamnar vilse)...

På tåget förberedde jag dussintals mail med idéer till redaktörer som jag nu skickat iväg. Den potentiella "jobb i Washington-listan" innehåller nu ett dussin jobb (varav sannolikt max tre blir av)! Men jag har fortfarande inte fått besked från den där intervjupersonen som jag verkligen har i uppdrag att träffa – och måste intervjua innan jag åker till Sverige för sommar'n – om han kan möta mig i morgon eller ej.

Och jag har inte lyckats få tag på något bed&breakfast att bo på... eftersom de i regel inte har bemannade receptioner, utan bara kan bokas vardagar på kontorstid.

Istället drog jag direkt från stationen till House of Sweden, där jag bevittnade en fridans-workshop med Cristina Caprioli. Varför inte, liksom? På Sequioas utservering hängde ett gäng svarta Harley Davidsonkillar, på Potomacfloden flockades vräkiga motorbåtar, och jag drabbades av den välbekanta känslan: "hur fan hamnade jag här?".

Nu är klockan 20.50, och jag sitter och surfar på golvet på Barnes&Nobles i Georgetown där jag just köpt författarens/förhoppningsvis intervjupersonens bok och ser om jag kan hitta något billigt hotell på Internet. Varför på golvet? Jo, för på B&N's kafé där man förväntas sitta och surfa på deras betal-wifinät finns såklart noll eluttag, så jag fick sätta mig mitt ute i bokhyllelandskapet med min kaffemugg och brownie. Vore skönt att istället få ro att läsa boken och göra lite annan kompletterande research. Well, allt löser sig säkert! Jag kanske kan krascha hos nå'n kompis.

Hmmm...jag är efter att ha jobbet på det här sättet i tolv år ganska luttrad och van vid röra, och att reportageresor sällan faller på plats som de borde. Men någon gång vore det skönt att kunna genomföra en i god tid planerad resa. Detta är ändå förhållandevis civiliserade Washington, dit man enkelt tar tåget, där jag varit massor av gånger, och det är bara en enda plats. Gissa hur rörigt det kan bli när man ska åka runt i New Mexico eller fara till Mali eller till fem olika platser i sydöstra, södra, norra och centrala Australien och försöker koordinera alla dessa variabler... Hur frustrerande som helst. Jag har ändå gjort det enkelt för mig genom att sluta försöka planera in en fotograf i alltsammans också.

Synd att jag inte var här igår, då hade jag kunnat krascha en av mina kollegers avskedsfest i Georgetown!

/Gunilla