NEW YORK I torsdags eftermiddags kände jag att nog bara hade inbillat mig att jag var sjuk ändå.
Klipp håret och skaffa ett jobb! sade jag inte men tänkte:
Kliv upp, ta en dusch och börja jobba! Då hade jag tillbringat sisådär 50 timmar i sängen, mest sovandes, vilket kändes rätt segt.
För att komma igång med livet såsom det levs här – tja, för att börja nosa på New York igen – stämde jag träff med min kompis M på besök i sta'n. Vi sågs vid Central Parks entré alldeles intill Manhattans hjärta Columbus Circle (hit räknas alla avstånd till och från New York). Vi skulle ta en promenad i parken, men det blev istället lunch på
Bouchon i Time Warner Center (det chica fattigmansalternativet till
Per Se).
Nice!
Purjolök- och roquefortpaj och initierade konversationer om fastighetsinvesteringar kändes som ett bra sätt att komma tillbaka till New York. Men sedan började vi kolla på böcker i den trevliga kedjebokhandel (
Border's) som ligger på andra våningen, och när vi hamnade på reseavdelningen drogs jag som av en magnet till en bok med titeln
Traveler's Health Guide – Africa eller något sådant. "M, vet du – jag slarvade med att ta mina malariatabletter när jag var i Ghana", sade jag sorgset, och vi konstaterade båda att det är rätt korkat att resa med sådana tabletter men inte använda dem ordentligt.
Efter bokhandelsbesöket insåg jag att jag inte alls hade blivit särskilt frisk. Allt snurrade något, och jag fick mobilisera alla krafter för att ta mig ner i tunnelbanan, åka stationen hem (jepp, jag bor bara en station från New Yorks medelpunkt!), köpa upp ett litet lager av drycker (mjölk + apelsinjuice + apelsin-, mango- och ananasjuice) och sedan raka spåret hem till sängen där John Blund väntade.
På fredagsmorgonen vaknade jag övertygad om att jag nog måste ha fått malaria. I flera timmar var jag för trött för att göra annat än att begrunda mitt dramatiska öde. (Jo, kraften räckte också till att upparbeta rejäla aggressioner över alla redaktioner som inte har vett att intressera sig för och finansiera normal utrikesjournalistik, så att man som frilansjournalist som ändå envisas hålla på i praktiken ofta betalar för att få intressanta jobb publicerade. Bränsle till detta var olika skambud jag fått på sistone. Det är ju en gammal ilska jag bär på, som ni vet. Men nu förstorades den av tankar på hur riskutsatt man trots allt är, när man som jag lever utanför rätt många av de ekonomiska och sociala system som mina redaktörer tar för givna, och att man borde få otroligt stora arvoden som ersättning bara för risken för tropiska sjukdomar, utöver alla andra risker – då kanske man skulle ha råd att äta de där dyra malariapillren ordentligt! Ja, det blev helt enkelt en ny variant på gammalt frilanstillvaroeländes-gnäll. Ni kan säkert tänka er.)
Jag surfade runt i jakt på bra symptombeskrivningar, och när jag hittade
denna blev jag ganska övertygad om att jag i alla fall borde kolla om det inte kunde vara
malaria som däckat mig i över tre dygn.
Så började jag ringa olika infektionskliniker och akutmottagningar, exempelvis
den klinik där jag fick en gula feber-vaccination inför min Maliresa i fjol. Men jag blev trött bara av tanken på att behöva ge mig iväg någonstans för att lämna blodprov... plus att jag insåg att min utlands-sjukförsäkring hade upphört att gälla på grund av bristande betalning, och att jag inte hade någon aning om hur nå'nting funkar. Min egen privata sjukvårdsupplysning (min mor) gick inte att få tag på eftersom hon befann sig på resande fot (eller rättare sagt utbildade 22 gotländska sjuksköterskor om inkontinens).
Då uppenbarade sig ovannämnde M som en klippa i telefonen, och erbjöd sig att följa med vart jag än behövde ta mig! Ah, så fantastiskt snällt! Han kom hit, och vi promenerade tillsammans till det enda sjukhus som jag skulle slippa åka tunnelbana till, det vill säga
Harlem Hospital Center.
Det kanske verkar onödigt att ta sig till ett sjukhus' akutmottagning, men jag har så dålig koll på och ringa erfarenhet av det amerikanska vårdsystemet att jag aldrig riktigt upptäckt någon motsvarighet till våra vårdcentraler. Det finns väl såklart, men när jag hade ringt fyra sjukhus och alla glatt sade att jag kunde komma till dem utan att hänvisa någon annanstans så fick det bli ett sjukhus. Dessutom lockades jag av vetskapen att akutmottagningar är skyldiga att ta emot alla, inklusive oförsäkrade som jag.
Jag undersöktes minst sagt grundligt! Två läkare och två sjuksköterskor kollade på mig. De kunde ganska snabbt konstatera att det inte handlade om malaria, utan om
en vanlig trist infektion, kanske förorsakad av ananasen vi åt på Kokrobitestranden? Av catering-maten vi hade på vårt kalas i Världsbankens Accra-residens häromsöndagen? Av att jag borstade tänderna i ofiltrerat vatten? Eller kanske
all of the above. Hmmm... Jag antar att det hade varit fruktansvärt och dessutom farligt att ha malaria, men efter att ha varit utslagen i flera dagar blev jag ändå lite besviken..!
Läkarna ville ändå ta allehanda prover för att vara helt säkra – nu när jag ändå var där, liksom – och började rentav pumpa in vätska i mitt blodomlopp för att minska uttorkningen. Inklusive väntetid tog hela besöket nog omkring sju timmar.
Stackars M satt kvar i väntrummet nästan hela tiden, till sist fick jag honom att gå hem genom att från sjuksängen på akutrummet smussla åt mig min mobiltelefon och skicka meddelanden. Men det var nog bra för honom att se lite av hur vi har det i Harlem. Väntrummet erbjöd sociala fältstudier.
Och det var intressant för mig att vara på ett sjukhus, vilket för mig framför allt är min mammas arbetsplats. Varje gång jag kommer till sjukhus – vilket skett flera gånger av de mest skilda anledningar, men som tur är sällan för att jag själv varit sjuk – fascineras jag över vilka små egna världar de är!
Den sjuksköterska som tog mest hand om mig var rolig och babblade massor, bland annat om hur han jobbat tre år i Irak och bland annat var med i det sjukvårdslag som fanns med i samband med rättegången mot
Saddam Hussein.
Till sist skickades jag hem, med en räkning på 345 dollar och ett recept på antibiotika i nypan.
Thank you very much. Kom hem klockan tio på fredagskvällen, och insåg att jag då om jag hade varit frisk hade gått på min kompis K:s 38-årsfirande
downtown ("Come to
Bubble Lounge on Friday at 9 pm and we´ll have bubbles and drinks!" löd inbjudan – bubblor som i champagne, inte som i vattenpipa!). Champagne hade ju varit trevligt att lägga 345 dollar på, hehe, men jag slocknade genast i sängen.
Oh, well.På lördagskvällen kände jag mig lite bättre, och då dök min enda japanska kompis, S, oväntat upp från Tokyo, via Chinatown med lådor med knyten och vårrullar i nypan. Vi gick i samma klass på
SIPA men har inte setts på kanske ett år, så det var kul att träffas.
Stackars S, hon vill helst av allt jobba med att samla in pengar till mikrofinansprogram på indiska landsbygden eller med konst, men har så länge jag känt henne fastnat på olika hopplösa jobb i finansbranschen eller på underliga TV-bolag. Efter ett år på en biståndsorganisation i Genève längtade hon hem till Tokyo, och hamnade såklart i finansbranschen igen – nu som rekryterare på en firma där hon ofta tvingas jobba till midnatt; från juni som head hunter. Hon beklagade sitt öde, så jag försökte komma på lite bra karriärbytesmöjligheter åt henne (men jag blev såklart avundsjuk på hennes möjliga lön, lyckas hon tillsätta de VD-poster firman ska jobba med får hon hur mycket pengar som helst, fast har
noll yen i grundlön).
Fast mest av allt talade vi om Mäns Mystiska Beteenden, med en viss japansk FN-diplomat som fallstudie.
Men igår och idag har jag insett att jag inte är riktigt frisk... Så jag får fortsätta ta det lugnt. Jag sitter i sängen och skriver detta, och tittar ut på den vår som verkar pågå därute.
Till alla er som är i Sverige (
eller i Paris!) och firar
Valborg ikväll: ha så roligt! Själv har jag inte varit i Sverige till Valborg eller Första maj på evigheters evigheter, faktiskt inte detta millennium. För att inte tala om hur länge sedan det var jag fick tillfälle att göra en vanlig hederlig vårutflykt med bil på vischan. Det kan jag ju tänka på när jag ligger här i sängen och tycker synd om mig själv under dagen, haha.
Annars grubblar jag mest över hur jag enklast ska bli av med mina inneboende
S&B, som är hur snälla och diskreta och försynta och symaptiska som helst – men som jag verkligen är utled på att ständigt och jämt ha härhemma. (
Läs mer om dem och om The Harlem Eye Sore.)
Bibbe har för övrigt nyligen blivit telefonintervjuad av Kobra-redaktionen på Sveriges Television om sin tonårstid med
Andy Warhol-gänget, så håll ögonen öppna efter ett Warhol-minnesprogram framöver!
Annars kan jag meddela att antibiotikan kostade 42 dollar, trots att jag valde generica. (Enligt mamma skulle motsvarande ha kostat cirka 150 kronor i Sverige. En rejäl prisskillnad.) Hade kanske varit smart att knapra i sig före Afrikaresan och inte efter.
Och framöver lägger jag kanske ut lite fotografier från
Sydafrika och
Ghana. Bilder blir nog bästa sättet att berätta så här i efterhand.
Nu ska jag kliva upp, ta en dusch och börja jobba – efter en liten vårpromenad genom Harlem och till mitt favoritkafé Society (och se om deras kaffe möjligen börjat bli OK – men jag bör egentligen inte dricka kaffe nu, buhu). Till er som skickat mail de senaste veckorna: håll ut, svar kommer!
/Gunilla
.JPG)
