07 April 2007

Harlem Eye Sore II



OK, här kommer drapan. Den senaste veckan har jag tvingats sitta i min säng och skriva, för att mina inneboendes tolvårige sonson Aubrey (ja, alltså Becks brorson) gästar oss. Han sover i bäddsoffan i vardagsrummet, det vill säga intill mitt arbetsbord, med mycket neddragna persienner, långt in på förmiddagarna. Funkar inte att sitta och göra telefonintervjuer intill hans säng, liksom, så jag får sitta i min säng och surfa, ringa och skriva.

Tänk om svenska folket (och svenska folkets nyhetsredaktörer) visste att det är så en del av deras USA-nyheter tillkommer, exempelvis dessa texter.

På bilden nedan (i föregående inlägg) ser ni mitt arbetsbord i mitten, intill väggen med det röda tygstycket. Till höger där, vid fönstrena, ser ni bäddsoffan. (Mitt sovrum är bakom den stängda vita dörren. Det är dit jag flyr när det blir för stökigt härhemma.)

Annars ser ni, på båda bilderna, Sean mecka med en hårddisk på matbordet – samt en riktig "eye sore". Nämligen hans arbetsbord (egentligen ett gammalt avställningsbord som jag brukade ha ihopfällt intill väggen med någon enstaka blomstervas på) med allsköns gamla datorer, en fax, diverse manicker, kartonger och grejer – bråte som fortsätter en bit ut i hallen.

Vad ni inte ser här är Bibbe, som för det mesta jobbar i deras sovrum med stängd dörr men som ibland kommer ut och beter sig ... ungefär som en svärmor, med allt vad det innebär, på gott och ont, om än utan närvarande son.
Ibland blir jag på allvar förbryllad över hur en rödhårig punkfarmor, 55 år, ständigt iförd svarta solglasögon och med synpunkter på hur jag städar – samt fantastiska berättelser om hennes vilda liv som ungdomsbrottsling på Lower East Side och som Warhol Girl på 60-talet – kunde hamna i mitt hem. Hur gick det till, liksom?

Men att få bo ensam, som man som svensk är van vid att man kan göra om man vill, är få förunnat. Jag tillhör väl 99,99 procent av mänskligheten i detta avseeende nu, det är liksom inte normalt att bo i ett ensamhushåll.
Sean är uppvuxen i East L A med åtta syskon och är van vid att ständigt ha folk omkring sig, och när Beck och hans lillebror växte upp i olika delar av Los Angeles hade familjen Campbell/Hansen respektive Hansen/Carrillo ständigt en massa musiker och konstnärer och trasiga skolkamrater och annat löst folk som kom och bodde tillfälligt hemma hos dem.

All denna kunskap om människors liv och leverne i världen hade jag ju gått miste om ifall jag bott här ensam. Så kanske är det mest mental bråte i min hjärna allt handlar om när jag tänker på hur hjärtligt trött jag är på mina bohem slacker-inneboende.

I alla fall har det varit väldigt skönt att vara ensam hemma denna helg, om så blott för ett enda dygn, eftersom de besökt sin fosterdotter Rain (Becks flickvän i tidiga tonåren!) upstate New York, en bit söder om Albany, en natt. Hon är lika gammal som jag, har fem barn och tillbringar det mesta av påsken i nå'n kyrka däruppe, och med massor av kyrk-kringaktiviteter – så S&B har glatt lovat att de snart kommer tillbaka hit.
Jag kan med andra ord inte riktigt koppla av och njuta av att det för en gångs skull är pseudo-svärföräldrafritt härhemma – utan är ständigt på helspänn inför att höra nyckeln i låset...

Förresten, jag har ju faktiskt redan skrivit en drapa om nämnda elände, andra halvan av detta blogginlägg. Japp, det jobbiga och lågintensiva persiennkriget, som jag skrev om då, har fortsatt det senaste året.

/Gunilla

5 comments:

  1. Jag skulle nog till slut ha morrat att det är jävlar i mig MIN lägenhet och jag vill ha persiennerna uppdragna!!!!

    Men den har man det där att man måste komma överens och allt det där.

    Jag är som du. Vill ha det uppdraget. Man mår bra av ljus :). Jag har sol på eftermiddagarna och en massa orkidéer att skydda så här fälls de ner av nödvändighet men upp så snart som det bara går :).

    ReplyDelete
  2. Jag hinner inte morra, så fort jag kommer ut i MITT vardagsrum så åker persiennerna upp – Sean drar upp dem fortare än kvickt (utom när vi har sovande gäster, som just nu)... Men jag blir deprimerad bara av att _se_ dem neddragna, om så bara för ett litet tag. Eller av att komma upp på morgonen och se att Sean sitter och jobbar vid sina datorer med persiennerna neddragna, alltså bara vetskapen om att vissa föredrar mörker...

    ReplyDelete
  3. ...sedan är det ju inte bara ljus som kommer in genom fönstren, utan Livet och Verkligheten.
    Man ser ut – mot himlen (ovanligt på Manhattan!) och mot alla människorna som gör saken nere på gatan, mot husen och ödetomterna och rucklen och råttorna... Nä, råttorna ser man inte, det skrev jag bara för allitterationens skull, men jag såg en bamsig ekorre idag nere på trottoaren.
    Och nu på kvällen ser man lampor och ljus och tuffa gäng som drar omkring.
    Kort sagt, det händer saker nere på gatan som är kul att kolla på.

    Men – jag ska kanske lägga till om mina inneboende: de bor ju faktiskt här, de också, så jag kan dessvärre inte morra hur mycket som helst om vad som sker i vardagsrummet... Snart åker de nog ut, dock...

    ReplyDelete
  4. Jo men... alltså liv och verklighet är ju liv och verklighet. Och gillar man att titta på folk - för mig räknas det som sport och är förutom att jag cyklar den enda jag numera ägnar mig åt. Och som sagt, man mår bra av ljus om man nu inte råkar vara vampyr ;).

    Och även om de bor där också så, ja. Det finns ju gränser för hur långt det kan gå. När man börjar snubbla över grejer överallt och undrar om man snart kommer att bli vampyr själv då kanske det har gått lite väl långt. Sen är ju inte hyrorna i New York vidare måttliga, när en f.d. pojkvän bodde där sa han utan att blinka att hans var 2 000 dollar och det var liksom billigt... Åker de ut till förmån för nya?

    ReplyDelete
  5. Jag älskar alltså att titta på folk :). People watch rules.

    ReplyDelete